Reflections of Rachel

21 degrees...

2009-02-17T17:02:00.005+01:00

... of something, difference kanske?

Jag var inne på Facebook häromdagen. Jag är aldrig det annars. Jag tröttnade väldigt fort på Facebook. Gillade inte konceptet. Jag vill skriva. Långa texter, inte korta snuttar om vad jag gör just nu eller gå med i olika grupper eller skicka öl eller vampyrer på folk. Not my cup of tea!

Anledningen var att jag fick ett mail om att någon lagt och kommenterat ett pussel jag gjorde under min aktiva tid. Pusselfunktionen, Puzzlebee, var det enda jag tyckte var kul och höll på med ett tag. Men det var länge sen det också.

Pusslet var det här fotot. Fotot föreställer blommor jag en gång fick på Alla hjärtans dag. Den gången blev jag glad. Numera vill jag helst bara glömma bort dem... Lång historia. Glöm det. Ni som kan...

Men det var inte det jag skulle skriva om ju. Utan om 21 degrees, för där på Facebook såg jag en sån där fånig grupp/klubb/grej som hette "6 degrees of separation" fast ingen förklaring någonstans vad det egentligen handlade om. Varför vill man bli medlem i en sån grupp? Tredje gradens brännskada är inget vidare alls. Närkontakt av fjärde graden betyder väl enligt filmen med samma namn att man faktiskt får träffa rymdvarelserna, komma med upp i deras rymdskepp och se hur de har det där etc. Men vad betyder Sjätte gradens separation? Att man är så separerad från någon att man kan inte bli mer separerad? Är det bra det? Är det något man vill skryta med?

Mina 21 grader betyder inte att jag på något vis trumfar högre än alla brännskador och separationer. Däremot kanske jag kan skryta med att ha det kallast av alla människor i den moderna världen i mitt hus nrä jag vaknar... Inne var det 13 grader i köket, troligen mitt fel, för övriga familjen gick och la sig vid nio och jag satt kvar ute i kontoret och gjorde nytta (spelade Runescape) och ingen eldade..

Ute i kontoret, när jag kom ut dit fram på förmiddagen, efter att ha fått eld i samtliga kaminer, spisar, ugnar inne, var det bara nio grader. 9 grader. Nine degrees. Det var kallt! Så kallt att lilla Sparta som var med mig ut och vanligen inte sätter sig i knät på mig självmant, kröp upp och la sig i mitt knä innanför den obligatoriska filten (när den här skitvintern är slut kommer jag märka att filten växt fast på mig).

Var kommer då de 21 graderna från frågar sig vän av ordning. Jo, det är differensen (the difference, se ovan) mellan nio och trettio. Alltså så varmt som det var på kontoret när jag slutade elda... Trettio grader, 30 C. Frågan är vilket som är värst. Nio grader (plus även om det inte kändes så) med iskalla golv och sitta och huttra, eller trettio grader och ingen luft som går att andas knappt. Tänk bastu. Jag är ju så lat/bekväm/praktisk (välj själv) att jag eldar 'lite extra' så det dröjer liiite längre innan det blir svinkallt igen... Gör ofta så.

Jag har börjat fundera på hur nyttigt det är för datorerna (fyra st) på kontoret med dessa gräsliga temperaturskiftningar. Sånt oroar mig. Att jag och barnen (och maken, fast allt är hans fel) skulle frysa ihjäl i vårt morgonkalla hus tänker jag inte så mycket på.

Vi gör nog inte det heller. Vi har det så gott i våra sängar. Jag har tre täcken i min säng... Ett duntäcke under underlakanet, sen ett duntäcke i ett eget påslakan och över det ett täcke till, dock inte duntäcke för de räckte inte så långt, i eget påslakan för att man, om man vill, ska kunna slänga av sig ena täcket. Om det skulle bli för varmt alltså. Det har inte hänt än. Det kommer aldrig att hända. Den här långa, kalla, otäcka skitvintern kommer aldrig att ta slut. Så känns det.

Det känns även som om jag skulle vilja slänga in en hel bunt med riktigt fula ord. s k svärord här (när jag tänker på skitvintern, t ex), men det gör jag inte. Dels för att jag är en snäll och fin kristen flicka som aldrig svär (vilket är en grov lögn, inte det att jag är kristen, men att jag aldrig svär, för jag kan ord och kombinationer av ord som får min make att baxna och då är han ändå man och jobbar i ett yrke fullt av manliga män med gräslig vokabulär), dels för att jag lovat mig själv att aldrig svära i bloggen. Jag tror i alla fall att jag aldrig gjort det. Dels, och mest, för att det faktiskt stämmer det där som stod textat på skyltar på husväggarna förr: "Att svära är ett bevis på bristande kultur och bildning". Dessutom tyder det på ett uselt ordförråd, att man inte kommer på tillräckligt med superlativer för att beskriva eländet utan att gripa till svärord.

Det hindrar dock inte mig i vardagslag när jag tappar saker på tårna eller är irriterad och arg i största allmänhet. Men det endast sagda, ej skrivna, bevaras förhoppningsvis inte till eftervärlden...

Fast mammor ska inte häva ur sig svavelosande eder på uppåt tjugo hemska ord i gräsliga meningar som skulle få den mest slyngliga av högstadiekillar att känna sig avundsjuk... Mammor ska i sammanhanget svordomar på sin höjd förmana sina barn när de använder dem. Och det gör jag! Också! Fast det klingar ju lite falskt när de hör mig själv sen... Jag ska bättra mig. Lovar det...

Karaktär!

2009-02-04T00:53:00.004+01:00

Ännu ett ord som jag vet hur man stavar till men för övrigt inte vet så mycket om. Det har inte gått så bra med disciplinen som jag hade hoppats på (kanske kräver jag som vanligt för snabba resultat av mig själv, men jag har lite bråttom Jag har en tidsplan!) så jag kanske skulle fundera på det där med karaktären istället.

Tänk om det hade varit så bra så att det fanns piller man kunde äta för att karaktär och disciplin skulle fungera! De skulle kunna säljas i hälsokostaffärer, heta något i stil med Karaktin eller Discipan och vara utvunna från extrakt av vildhallon som växt i Skottland eller hasselnötter från Medelpad eller något sådant.

Någon läkare vid namn Xerxes Vlodopastoskov eller något sådant (iförd vit rock, glasögon och stetoskop) från DCHPPV-institutet i Genéve skulle kunna skriva artiklar som såg seriösa ut om hur de isolerat det verksamma ämnet i hallonen, dessa skulle hamna i reklamen som givetvis skulle dimpa ner i våra postlådor.

Där skulle även finnas en eller två intervjuer med 'vanliga' människor. T ex Sonja Fegemyr från Dals-Långed, som hade sååå dålig karaktär så hon åt och drack allt som kom i hennes väg, godis, chips, vin, sprit, katternas mat, vattnet i vattenpölar och gräset i trädgården, hon testade allt från akupunktur och yoga till hypnos och antidepressiva, tills en väninna tipsade henne om Karaktin och bara på en vecka kunde hon säga nej till allting med ett leende på läpparna. Och hon är sååå lycklig och tänker aldrig ens våga sig på att sluta äta sina piller.

Och en rabattkupong så klart, där man kan få köpa hundra tabletter som ska räcka femtio dagar för BARA 299:- istället för 349:- och på köpet får man en plastask att förvara sina piller i...

Har jag läst för mycket hälsokostaffärsreklam säger ni? Neeeej, varför tror ni det?!

Säger jag och tar ännu en halstablett trots att jag inte har ont i halsen, men för att det nästan smakar som godis...

Disciplin!!!

2009-02-02T00:33:00.004+01:00

Jag tror det stavas så i alla fall, men längre än så sträcker sig inte mina kunskaper i ämnet...

Klockan blev alldeles för mycket i dag igen. Jag hade bestämt mig, som så många gånger förr, att nu SKA jag blogga. Det är den förste i dag (när jag började skriva var det det iaf) och den förste måste man (jag) börja mitt nya liv. Varje månad. I alla fall den här månaden!

Jo, det är sent, men jag har kommit in i något slags 'sovamidddag' fas... Förmodligen är jag inte van vid att arbeta... Lat? Nej! Och då har jag ändå inte börjat på allvar än. Det gör jag i morgon. Jag har bara sysslat med förberedelser och planering än så länge. Men tid och kraft tar det. Helt klart!

För ordnings skull kanske jag ska säga att det är inte ett arbete i ordets rätta bemärkelse, jag är fortfarande sjukskriven, men det är en början på en väg ut ur den, mot en framtid, vi kan kalla det för ett projekt. Och jag känner så att det här är rätt. Håll gärna era tummar, be era böner, hoppas för och med mig!!!

Men jag behöver som sagt disciplin! Inte bara för att äta nyttigt, cykla mina fem kilometer om dagen, komma ut och gå varje dag, sluta äta godis, blogga varje dag, bädda och diska varje dag, utan nu också JOBBA fyra timmar varje dag... Det är svårt när man till viss del, inom vissa ramar, kan disponera arbetstiden som man vill. När man inte har någon disciplin så är det skitsvårt. Tur att jag fick de här veckorna på mig att inse det.... Nu jobbar jag mellan åtta och tolv. Basta!

Så därför måste jag gå och lägga mig nu. Inte mer nattsuddande! Även om jag tagit två timmars lur på kudde framför brasan tillsammans med katterna tidigare i kväll...

Återkommer!

Jag förstår inte...

2009-01-13T22:50:00.004+01:00

... hur hus kan börja brinna av misstag!!!

Inte när jag behöver hela två timmar och en hel årsupplaga av stor dagstidning (i två delar), fin torr björkved, småstickor, stearinljus, hundra askar tändstickor och lite osande svavel i form av inte allt för vackra ord... för att tända en vanlig enkel brasa i en vanlig enkel rörspis, som är tillverkad för att elda i, optimala förhållanden alltså...

Ibland när jag åker hemifrån brukar jag oroa mig för att det ska börja brinna - bland allt annat jag oroar mig för, sånt som att rören, vatten och avlopp, ska gå sönder och läcka och förstöra, möss ska komma in i huset och skita och äckla sig överallt, husbock ska invadera och äta upp väggarna, eller hussvamp eller hästmyror eller något annat otäckt skadedjur, flygplan ska störta på huset, hönorna ska bli uppätna av rävar eller frysa ihjäl och dö, katterna ska riva ner alla saker jag har på sideboardskåpet så de går sönder eller komma in i skafferiet och äta upp något som de inte tål, rymlingar från otäcka fängelset knappt milen bort ska bryta sig in och förstöra och massa annat också så klart. Min fantasi är det inga gränser för.

Jag tror jag ska sluta oroa mig för att det ska börja brinna i alla fall. Aldrig att det skulle kunna hända!

I dag hade jag först tänkt att jag skulle skriva om styrelseuppdraget jag tog i november. En av de absolut dummaste sakerna jag gjort här i livet tror jag, just nu tror jag det i alla fall, men det finns dummare när jag tänker efter lite. Men dumt var det, för nu inser jag att det var tio gånger så mycket jobb som jag trodde och en himla massa strul. Fast jag inser när jag tänker på det att det nog är dumt att skriva något över huvud taget. Eller prata om det eller tänka på det. Det är alltid någon som får veta det i så fall och bestämmer sig för att straffa mig på något medeltida trevligt sätt...

Jag läser bloggar istället. De jag inte hann med i går.

Och konstaterar att jag fått två kommentarer på inlägget i går!!! Gunilla och Lena! Trogna och tålmodiga har de längtat efter att jag skulle skriva och dyker upp med en gång. Tack!

Den första dagen i resten av mitt liv...

2009-01-13T00:15:00.003+01:00

Nu börjar mitt nya år!

Det är liksom ingen ide att börja innan alla helgdagar, fester, kom-hit-till-oss-och-ät-kakor etc.

Nu ska jag bli smal, jag har en hel del att ta av, det har ju en förmåga att bli mer för varje gång jag bestämmer mig för att nu...

Först tänkte jag mig en rejäl uppdatering, typ, allt det här har hänt sedan sist. Men det är så mycket och en del är alldeles för jobbigt, annat alldeles för roligt, bådadera skulle bara rendera en himla massa skrivande som ingen skulle orka läsa och jag inte orka skriva.

Det som eventuellt är intressant får väl dyka upp längs vägen.

För nu (banne mig) tänker jag börja blogga igen!

Fast inte så pretentiöst.

En anledning till att jag så ofta snubblar i bloggandet är mitt krav att hälsa på alla bloggkompisar. Jag ska vara hård nu, de som inget skriver i min blogg skriver jag inget i deras bloggar. Jag kanske läser dem, av och till, men inser inte varför jag ska vara 'snäll' och alltid ge och ge och aldrig få något tillbaka, är jag inte intressant att läsa så säg det (med tydlig adress till de till höger här så jag vet det)

Ett annat är att jag så gärna vill lägga in de foton jag tar, men som alltid blir liggande i kameran eller bärbara datorn. Jag tänker släppa det, kommer det foton så kommer de i klump, ni får väl bläddra tillbaka om ni inte fattar vad det handlar om...

I dag blåser det! Fast det är varmt (relativt tänkt) ute. Isgatan som sträckte sig i en glittrande båge mellan kontoret och huset, där samtliga familjemedlemmar (för att inte tala om hönorna) vid ett flertal tillfällen gjort fina saltomortaler är nu borta. Ersatt av gegg visserligen...

Jag tackar Gud att det var först EFTER helgen som plusgraderna kom. Vi hade stalljouren i helgen, och hellre snubblar jag fram på de stelfrusna knagglorna i de söndertrampade hagarna än jag sjunker tjugo centimeter ner i sörjan som är en blandning av lera och hästskit... (det är inte mina hästar och jag hade aldrig velat hålla häst på det viset)

Jag var på biblioteket i dag och lånade böcker jag behöver för jobbet jag börjar nu!!! Spännande spännande. Fast pinsamt...

För att göra er nyfikna kan jag räkna upp några av titlarna... "Missbrukarnas barn, på daghem och fritidshem", "Barn i familjer med misssbruksproblem", "Inte väcka monstret, ungdomar skriver om alkohol", "Att möta barn i behov av särskilt stöd", "Att förstå de tolv stegen", "Skål och tack". "Snälla mamma, sluta dricka" och "Varför blir en del missbrukare" (samt Drömmen om en häst, fast den lånade jag till sonen).

Och nej, jag har inga missbruksproblem, men det kändes som att det var det alla trodde när jag hivade upp högen på utlåningsdisken... Till råga på eländet hade jag vindpinat rufsigt hår och en tröja som var kortare än t-shirten under (om det nu kan tyckas vara ovårdat och alkislikt?)

Nu ska jag försöka hinna läsa några andra bloggar. Eller om jag tar det lugnt och gör det i morgon. Dags att sova kanske...

Konstigt...

2008-12-02T00:32:00.004+01:00

Nu har jag inte skrivit något på jättelänge, men ska jag slängas ut från bloggportalen för det?

Jag kunde inte logga in om jag inte gick bakvägen (dvs loggade in när jag skrev en kommentar hos någon annan och sen öppnade min blogg) och sen när jag väl var 'inloggad' kunde jag inte klicka på 'nytt inlägg' det hände ingenting då heller.

Det verkar som raden med 'logga in', 'anpassa' och 'nytt inlägg' inte fungerar alls, vet inte varför och vet inte vad man gör åt det, om någon annan vet får ni gärna berätta!

Jag tänkte letat rätt på någon mailadress eller liknande så jag kunde fråga vad som var fatt, men när jag sökte mig till blogger.com (jag fick skriva in det, för att klicka på oranga b-et gick inte) då hamnade jag konstigt nog så att jag kunde skriva ett nytt inlägg...

Men ska det krångla så här vet jag inte...

Jag har haft några jobbiga månader nu i alla fall och har inte orkat/hunnit/haft lust att blogga. Men det är kul att några hör av sig och undrar var jag är! Tack för det!

Jag hade tänkt, eftersom det är den första i dag och jag är väldigt förtjust i att dra igång saker den första i varje månad... att jag skulle ha en slags adventskalender i min blogg. Eller vad man skulle kunna kalla den...

Jag vet inte riktigt hur jag hade tänkt lägga upp det, kanske med en bild ur mitt liv varje dag eller något. Men fungerar det inte bättre än så här att blogga blir det jobbigt... Jag får se hur jag gör. Kanske kommer lucka ett i morgon istället (andra december alltså, kanske är det redan det när jag postar det här).

Vad har jag då gjort sen sist?

Jag har jobbat (eller ja, arbetstränat), men inte så mycket, dels fick jag dra ner antalet arbetsdagar för att orka/hinna med alla behandlingar (typ) som jag börjat med, dels har jag faktiskt inte orkat med själva jobbet. Jag vet inte varför men det känns väldigt motigt, någon slags magkänsla. Jag får massor av stressymptom trots att det inte är något alls stressigt inblandat egentligen. Jag hämtar och lämnar hästar i hagar och stall, fodrar, ryktar, sen är det lite datorjobb och hemsida och café och sånt. Inget jobbigt men ändå... Jag vet inte...

Dum som jag var gick jag ändå med på att gå med i nya styrelsen i ridklubben, när vi ombildade den nu, en tvungen åtgärd eftersom den gamla hade gått helt överstyr, men när jag tänker närmare på det nu, och vi har hunnit börja bita i det jobbet, inser jag att det var mycket mer och mycket jobbigare än jag någonsin kunde ana. Inte nog med att det är krångligt, vi ska ha styrelsemöte varje vecka! Det orkar jag aldrig. Som om det inte räckte till så ska nästa, på torsdag, vara redan halv tio på morgonen, så tidigt fungerar jag aldrig! Förra mötet tog tre timmar...

Ridningen känns rätt okej ändå, när jag orkar... Jag rider mindre nu än innan, jag slutade rida på tisdagarna och har bara onsdagarna nu, jag orkade helt enkelt inte, och sen var vi så många som slutade på tisdagarna, både i min grupp (vi var bara två kvar till sist) och i Richards så de ridlektionerna slogs ihop. Då kändes det inte lika kul att rida på tisdagarna heller. Sen kommer två i min gamla grupp i och för sig tillbaka efter jul, få se hur det blir då, nu har jag bara betalt för onsdagslektionerna januari ut så vi får se hur det blir. Richard rider fortfarande två gånger i veckan och är jätteduktig, han ska dessutom få ny sköthäst efter jul, Cosmos om ni minns honom sen tidigare blogginlägg, en fjordkorsning.

Min ridning har gått bra annars tycker jag. Jag har ridit alla svåra hästar i stallet utom Trixie nu, till och med hoppat med Zorania!!! Fast jag kan inte påstå att det gick direkt bra... Det gick bättre med Imre, halvbra med King... Hoppning är inte min grej riktigt. Dressyr med King eller Lucia eller till och med med Daily Joy eller Jaspis går bättre! Jag längtar ihjäl mig efter egen häst nu, så jag kunde rida mer och öva på det jag lär mig...

Jag har fått ett helt team med folk på vårdcentralen runt mig som jobbar för att jag ska bli bättre nu, vilken förändring mot i Mullsjö! Tur att vi flyttade! En kurator som jag träffar lite då och då (fast vi pratar mest höns, hon har också haft hönor), en sjukgymnast som lär mig andningsteknik och ger mig akupunktur och massage och annat, en arbetsterapeut som ska hjälpa mig att få struktur på mina dagar och som också ger massage och lär mig kroppskännedom, lyssna på kroppen och sånt. Trevligt, men tröttande, jag åker till Tidaholm flera dagar i veckan för detta.

Vi (inte jag så mycket då) håller på för fullt och bygger till huset. Det går inte så fort som jag skulle vilja för vädret ställer till det, men när man ser bakåt i tiden har det hänt en hel del. Det är meningen förstås att vi ska bygga på biblioteket, som inte är klart, när vädret hindrar i tillbygget, men det står rätt så still.

En av mina favorithönor, Rosa, är borta. Snyft... En eftermiddag när de hade gått in och lagt sig och jag skulle räkna in dem var hon inte där. Jag letade hela kvällen, vi skulle åkt på utvecklingssamtal för Johannes, men jag stannade hemma och letade, jättesvårt i mörkret, men jag hittade henne inte. Morgonen därpå hittade Mikael henne, halvt uppäten, en duvhök troligen. Min fina Rosa, en av de finaste och tamaste...

Hela november har hönorna varit urdåliga på att lägga ägg. Vi fick mellan sex och åtta ägg om dagen innan, nu har vi bara fått mellan ett och fyra. De gamla hönorna har ruggat och sett för bedrövliga ut, men nu börjar de bli fina igen. Jag säger inget om dem, men unghönsen som inte ruggar, de ska ju inte sluta värpa? Speciellt leghornshönorna är det illa med. De sägs ju ska vara bra värphöns men på tre hönor har vi bara fått tre ägg i hela november... Jag vet inte vad det är för fel...

Det har säkert varit mer, men jag kommer inte på något nu, jag är trött...

Ni får öppna lucka ett och två i morgon om jag orkar slingra mig förbi inloggningsproblemen...

God natt!

En ny... eller ja, inte ny, en gammal... bil...

2008-10-04T23:06:00.005+01:00

Vi insåg redan i våras, eller någon gång, eller har alltid vetat, att när vi bor som vi gör kommer vi förr eller senare behöva en bil till.

Mikael har ju sin Chrysler cab, men den kör man ju helst inte med på vintern... Egentligen var den ju bara menat att ha som 'leksak' inte köra fram och tillbaka till jobbet med, men många gånger har det fått bli så nu i höst sen jag började jobba.

Vi borde börjat leta bil för länge sen för vi tänkte ställt av chryslern sista september, men eftersom vi kom igång sent hade vi inte fått tag i någon bil det datumet.

Jag hade vissa krav... En Volvo, en billig, drag, vinterdäck, skaplig, helst kombi, och absolut inte röd...

Tre dagar in i oktober hann vi. Så snöpligt. Röd är den inte, fast inredningen är det tyvärr... Hoppas jag vänjer mig för det är en rent läskig färg... Men den var inte farligt dyr. Och den ser skaplig ut.

Jag har en liten vana (eller ovana) att hitta på ord eller meningar av registreringsskyltens bokstäver. Min första bil, vilken jag fortfarande äger, en ljusblå amazon har reg. nr. EBA, den kallas självklart för Ebba.

Den här bilen har bokstäverna NBW, vad blir det av det? Några förslag?

Lite tips på vad man kan äta kanske?

2008-10-02T20:59:00.008+01:00

Eller vad man ska låta bli...

Jag har, hur konstigt det än kan låta, sedan vi flyttade till landet blivit riktigt bra på att laga mat.
Skryt säger min yngste son, när jag säger så. Fastän han också tycker att min mat är godare än den var förr (då den inte var ätlig ens alla gånger).

Dessutom så hittar jag oftast på recepten själv. Jag kan få inspiration från ett färdigt recept, eller utgå från ett, men jag ändrar alltid i dem, lägger till, drar ifrån och byter ut...

Kanske är det därför det blir gott?

En rätt vi gör väldigt ofta är ett recept jag en gång rev ur icareklamen, det hette då Texmexfräs med bönor och paprika. Jag har lagt till massor av saker i den, och det blir bara godare och godare... Lite brukar det bero på vad vi för tillfället har i kyl och skafferi. Får väl byta namn på den vid det här laget kanske. Sådana rätter är bra!

Texmex-fräs med bönor och paprika
3 paprikor, gärna i olika färger
300 g köttfärs
1 msk olja
1 tsk salt
1 påse tacokryddmix
2 dl vatten
2 burkar (à 400 g) vita bönor
1 förpackning tortillabröd
strimlad isbergssallad

Skölj, kärna ur och småtärna paprikorna. Fräs paprika och färs i olja. Krydda med salt. Tillsätt kryddmixen och vatten. Låt puttra utan lock ca 5 minuter. Spola hastigt av bönorna med kallt vatten och låt rinna av. Vänd ner bönorna i pannan och låt dem bli varma. Värm tortillabröden enligt förpackningens anvisning. Servera texmexfräset med tortillabröden och strimlad isbergssallad.

Jag har ändrat på receptet så tillvida att jag tar mer köttfärs, brukar vara ett halvkilo, skippar vattnet och tar krossade tomater istället, spolar inte av bönorna, varför ska man det, den tomatsåsen är också ätlig. Jag tar inga tortillabröd till, det testade vi och det blev hemskt söligt, vill man ha något till är tacochips bättre.

Jag lägger dessutom gärna till svarta oliver, kidneybönor (blir väldigt fina färger i den här rätten, grönt, gult, rött, svart, lila), kikärter (kan ta bort en av burkarna med vita bönor om jag lägger till kidneybönor och kikärter, men är vi många kan det få bli alla sorterna... många bönor blir det...). Jag brukar strimla och steka en gul lök till också. Jag brukar ta en extrapåse tacokryddor också, för det behövs när man lägger till mer saker. Eller om jag kryddar på med lite valfritt, chilipeppar, salt, cayennepeppar, lite vad jag känner för...

Sen äter vi det som det är, eller med isbergssallad och tomater och sånt, tacochips, turkisk yoghurt är gott att klicka på också. Rött vin är gott till!

Inte världens nyttigaste kanske, men inte helt onyttigt heller, köttfärs är väl inte onyttigt? Bönor, paprika och oliver är ju bra, ja jag vet inte. Det är fruktansvärt gott i alla fall. Tar man lite extra som jag räknat upp räcker det gott och väl till sex personer som blir stoppmätta... Originalreceptet var tänkt för fyra.

En annan sak som är väldigt gott, som jag hittat på helt och hållet är en laxrätt med gratinerat potatismos. Jag gjorde det som en nödgrej en gång när jag skulle steka fyra laxkotletter till middag åt oss fyra och barnen tog med sig en kusin hem...

4 laxkotletter
smör eller kanske olja
potatismos, av pulver eller eget
2 ägg
ännu mer smör
mjöl eller maizenaredning
grädde, matlagning eller vanlig, kan gå med mjölk också
salt, peppar, svartpeppar, curry, chilipeppar, cayennepeppar eller vad man nu har
massor av persilja
massor av krossad rosepeppar

Jag tärnar laxen i typ 2x2 cm tärningar, steker lätt i smör, borde gå med olja, men jag tycker smörsmaken är så god... jag vet, inte så nyttig... Sen lägger jag dem i mitten av en stor ugnssäker form. Sen gör jag potatismos, antingen av pulver eller om man gör eget potatismos, vispar i två ägg och klickar (spritsar om man vill vara riktigt fin) runt laxbitarna, de ska alltså inte ligga i kanten av formen för det är där potatismoset ska ligga, som en ram runt fiskbitarna.

Sen gör jag sås på smör, mjöl eller maizenaredning och grädde eller mjölk. Första gången jag gjorde detta minns jag inte vilka kryddor jag använde, men barnen älskade maten. Jag gjorde detta i söndags när mamma och pappa var här, då hade jag curry, den kan man med fördel ta i redan när man smälter smöret, för den smakar godare om den får fräsa lite i smör. Men inte för mycket, det ska inte direkt smaka curry, vill man ha det gulare kan man ju ta gurkmeja, som inte smakar direkt något men som gör maten gul... Salt, peppar och vad man känner för, jag hade lite curry som sagt, lite chilipeppar, men inte alls mycket, det får inte 'smaka' curry eller chili utpräglat, sen massa persilja och så rosepeppar som man bankat lite på i mortel.

Detta ställde jag i ugnen tills moset blivit lite brunt i kanterna, såsen kokade och fick lite 'färg'. Lite persilja och lite mer rosepeppar över är trevligt. Vi åt gröna bönor till detta första gången, i söndags broccoli. Båda passar bra.

Sen som avslutning då, ett litet tips på vad man kanske inte ska äta, eller kanske man ska det i alla fall?

För ett par veckor sedan åt vi något, minns inte vad nu, men jag tänkte att bladspenat kunde vara gott till. Jag sådde spenat i år och inte förrän i september blev den så man kunde ta lite av den, jag var väl sent ute eller så växer saker sakta här...

I alla fall, det var mörkt ute och jag gick lite på känn, jag visste ju var spenaten växte och hur den såg ut, jag repade av rejält med blad och tog in dem, sköljde dem och kokade upp dem lite snabbt och rörde i lite smör.

Barnen ville inte ha det, de såg lite misstänksamma ut, de gillar inte stuvad spenat heller, det älskar Mikael och jag, vi åt det i dag, med blommehönsägg!!! Vi åt upp bladspenaten i alla fall och tyckte det var gott.

Två dagar senare gick jag förbi trädgårdslandet och såg att ringblommorna började knoppas, kul tänkte jag, de var ju också sena så klart, nästa sekund såg jag att de inte hade speciellt många blad...

Jag hade kokt ringblommeblad åt oss istället för spenat...

Nu vet jag ju att man kan äta ringblommor, i sallad, själva blommorna, så bladen borde inte vara farliga. Men ändå... Jag berättade det för en kompis och när hon garvat en stund sa hon att det faktiskt är riktigt nyttigt med ringblommor så det var väl i slutänden bara bra då...

Första oktober

2008-10-01T22:31:00.006+01:00

Första dagen i en ny månad. Igen. Full av goda föresatser är jag. Givetvis.

En av dem är att blogga oftare, t ex försöka varje dag.

Det faller nästan innan jag börjat, jag sitter ju här och nickar till, somnar nästan, orkar absolut inte skriva någon blogg...

Men men, det får väl bli så här då, så blir det mer i morgon, om hästar, hönor, bygge, inköpsrundor, biljakt, runescape, väder och vind, god mat etc...

Always will be

2008-09-18T20:21:00.005+01:00

Jag kom på att jag inte bytt musik på allt för jättelänge. Tråkigt ju, för oss alla som mer än en gång tittar in på bloggen. Även om musiken jag hade, 'The Cross' med Within Temptation är väldigt fin och betyder väldigt mycket för mig.

Trött på den. Här kommer en ny. Jag tycker mycket om den också. 'Always will be', med Hammerfall. Jag dedikerar den till den vän jag saknar mest av alla, som låtsas att jag inte finns. Önskar jag kunde göra detsamma...

En rolig sak förresten, som jag kom på nu när jag satt och sökte efter bilder till det här inlägget. Vi köpte en gång i tiden en bil av basisten i Hammerfall!

Eller rättare sagt, f d, för han hoppade visst av förra året. Och detta var före Hammerfall bildades också. Och bilen har vi inte kvar längre heller...

Men ändå. Är jag nästan lite känd då?

Sune och Seikei, farväl mina tuppisar!

2008-09-13T23:08:00.011+01:00

I dag fick jag, vi, barnen och alla de andra tupparna och hönorna, säga hej då till Sune och Seikei, sussextupparna.

Det var med blandade känslor. Vi hade ju bestämt att åtta tuppar ska bort, vi ska bara ha två kvar, Tuppe och Blomma. Fast nu har Tuppe haltat några dagar, hoppas bara det går över...

Sussextupparna, australorparna och plymouth rockarna, även gamle Rocky skulle bort. Vi insåg att det skulle bli svårt att hitta nya hem åt dem och anade att de skulle bli mat. Vår eller andras om inte vi klarade av att äta upp dem. Slakt skulle vi få hjälp med i vilket fall som.

Men jag testade i alla fall att annonsera ut dem. Först i hönsforumet, enda svaret var en som var villig att ta emot dem gratis, för att äta upp dem. Hmpf! Då kan vi ju göra det själva!

Sen annonserade jag i Skaraborgsbygden, en tidning vi prenumererar på, kommer en gång i veckan. Annonsen var inne i torsdags och vi hade inget hört så jag trodde det var kört. Jag vet ju att det är svårt att bli av med sina övertaliga tuppar vid den här tiden på året.

Men, telefonen ringde i dag på eftermiddagen. En familj i Vara som sökt efter sussextuppar länge, varit och tittat på flera som visat sig vara icke renrasiga och andra som visat sig vara dvärgsussex (visste inte ens att det fanns). De blev jätteförtjusta i mina gulltuppar, skam hade väl varit annars!

Så i dag på kvällen åkte de till sitt nya hem, ett gäng med sussexdamer och lohmanntjejer skulle hälsa dem välkomna vid framkomsten, eller rättare sagt i morgon då kanske när de vaknar. Vilken glad överraskning för dem!

Hoppas bara de trivs nu, mina små pycklisar som jag haft sen de fortfarande var lite fuktiga i dunet... Snyft!!!

Och - raskt över till något mycket roligare!!! Så här många olika färger och former får vi på våra ägg nu!!! Det stora bruna till vänster är från en av 'di gamle' lohmannhönorna. Det lilla vita är från en leghornshöna, en eller kanske två har börjat värpa, och det lilla beiga är från en blommehöna!!!! Lilla Viola har värpt så mycket som tre ägg hittills! Ett varannan dag! Duktiga små hönor!

Och så här små och bortkomna ser de små äggen uti en vanlig äggkartong! Om någon undrar över siffrorna som kanske anas på äggen, så är det min egen lilla kodning av dem, som inte har något att göra med stjärnäggs koder som ni ser i locket på den begagnade förpackningen...
Den översta siffran på varje ägg är ordningstalet på äggen, vi har hittills fått elva vita ägg, alltså är de numrerade 1 till 11 och den undre siffran är dagens datum. Många gånger råkade det sammanfalla, så att alltså ägg nr 5 kom den femte september...

Vi har sedan början numrerat de gamla hönornas ägg med dagens datum och kom på i efterhand att det kunde varit kul att numrerat dem och sett hur många det blir på ett år eller så.

Mer om hönorna i morgon kanske. Eller något helt annat!

Allt för en trevlig trädgårdsfest!

2008-09-05T22:58:00.006+01:00

Jag städar på mitt skrivbord, spelar Runescape och läser hönsforum och lite annat, allt samtidigt.

Eftersom jag inbillar mig att jag har simultankapacitet, eller åtminstone önskade att jag hade det, tänkte jag skriva en blogg också. En liten får det bli i dag.

Jag hittade en liten lapp bland annat, i drivorna med papper, tidningar, urklipp, pennor, muggar, stenar, skivor och annat. Den var utriven från någon slags reklam, Ica Maxi eller något sådant. För evigheter sen. Typ någon gång i början av sommaren eller så.

Rubriken lyder: Allt för en trevlig trädgårdsfest! och i lite mindre stil strax under: Grillar, solstolar, spadar, spel...

Grillar förstår jag. Vi är ju visserligen inga grillare, tror vi är de enda på jorden som inte fattat tjusningen med att bränna kött över glöd bland mygg och/eller kyla utomhus när man kan stå i lugn och ro i köket och laga maten och slippa allt obehag... Men jag förstår vad grillar har med trädgårdsfester att göra! Man grillar festmaten på den.

Solstolarna också, även om de känns mer... privata. Visst, man kan sitta och sola tillsammans på en trädgårdsfest. Även om det säkert känns mer bekvämt att sitta på vanliga stolar runt ett bord. Speciellt som man ska äta det man förhoppningsvis lyckats grilla.

Spel är jag också med på. Krocket, piltavlor och kubb och sånt kanske t ex, jättetrevligt på en trädgårdsfest.

Men spadar... Kanske är det jag som är dum. Kanske är det för att jag grillar så sällan som jag inte förstår vad man gör med spadarna. Ska man kanske äta med dem? Slå varandra i huvudet med dem för att man blir oense om hur man ska grilla? Eller ska man gräva ner de brända köttbitarna med spadarna?Eller menar de leksaksspadar? Så barnen har något att göra medan de vuxna häckar runt grillen?

Eller ja! Så är det ju! Man ber alla ta med sig varsin spade, och medan man väntar på att köttet ska brännas så gräver man t ex en grund så man kan bygga till huset. (Det var alltså så vi skulle gjort, så slapp vi hyra grävmaskin vilket helgen är vikt för...) Har man inte planerat att bygga till huset kan man ju alltid gräva ett trädgårdsland eller en grop åt andra...

Jag fastnar alltid i sådant där. Funderar, undrar och är så där fruktansvärt onödigt nyfiken...

Zå var det min tur... Z i dag...

2008-09-03T23:12:00.009+01:00

(Fotot har inget med dagens text att göra. Det är där bara för att det är lite roligt!)

Zå med Z för i dag var det min tur att rida Zorania Z...

Det låter som om hon är stallets skräck som alla bävar för att rida. Så är det inte. Hon är söt och trevlig, ca 155 cm, en lagom stor häst. Tyvärr har jag inget foto på henne. Men hon är inte lättriden och det brukar vara de duktigaste i gruppen som får ta henne...

Så jag kände det som en ära och lite smånervöst när min ridlärare frågade mig i dag när jag jobbade om jag mådde bra i dag, om jag kände mig pigg. Ja... hurså frågade jag. Jag tänkte på att jag hade ju varit hemma ett par dagar förra veckan, trött som en död och med gräslig huvudvärk, så jag tänkte det var därför hon frågade. Nej, jag behövde någon i din grupp som kunde rida Zorania sa hon då...

Zorania är ett vackert fuxsto av tysk import, alla hästar i hennes 'familj' heter något på Z efter pappan som heter Zandor. Hon har en märkning på ena låret, en sköld med krona och ett Z i. Hon är en väldigt fin häst egentligen och hoppar bra med rätt ryttare.

Nu hoppade vi som tur var inte i dag för med 'fel' ryttare kan hon hoppa lite som hon vill... utan tränade dressyr, vägar, volter, serpentiner, sidvärtsrörelser och sånt.

Richard har ridit henne en hel del, han rider henne bra, alla gör inte det, man måste ha massor av tålamod, konstigt nog har han det med henne, han är inte direkt den tålmodiga typen annars... en trettonåring... När han rider henne ser det så lätt ut...

Fast det gick bra, det gjorde det. Jag satt och tittade på lektionen innan när Richard red Jaspis och hans kompis S red Zorania. Hon gick och viftade med huvudet hela tiden och trilskades när de skulle galoppera. Hjälp, tänkte jag, hon verkar inte ha en av sina bättre dagar...

Sen gick hon faktiskt bättre med mig, det tyckte jag iaf. Inte för att jag ska dra för stora växlar på det, hon var ju uppvärmd och hade gått rätt bra i slutet för S. Vi skippade galoppen eftersom det var första gången jag red henne, hon verkar ha en rätt stötig galopp så jag var lika glad för det.

Nu är det bara Daily Joy kvar av de hästar som är så pass stora att jag kan rida dem, som jag inte har ridit. Det finns en bunt småhästar också, B-ponnyer, som är för små för mig. Ja, och så Trixie också, en D-ponny som kom för ett år sen ungefär men som blev utlånad nästan med en gång eftersom hon var lite för vild för ridskolan. Nu är hon tillbaka sedan några veckor tillbaka och har precis börjat gå lektion. Det ska bli intressant att se när det blir min tur att rida henne...

Hästar och hönor - börjar på H

2008-09-02T23:13:00.015+01:00

Det kanske vore något, att varje dag bara skriva om saker som börjar på en viss bokstav? I dag är det bokstaven H. Det låter som något ur Fem myror är fler än fyra elefanter...

Fast det var inte med flit. Jag vet inte om jag kan komma på något mer relevant som börjar på H om jag inte anstränger mig för mycket och det orkar jag inte!

Jag är trött i hela kroppen efter dagens (kvällens) ridlektion. Nya ridläraren. Ponnyn Cosmos. Dressyrträning...

Cosmos. Fotot taget från dressyrtävlingen i Vartofta. Inte nu. Tävlingar är inget för mig...

Jag slet som ett djur och faktiskt, jag börjar inse nya ridlärarens goda sidor, hon lyckades få mig att rida så Cosmos gick i form, inte hela tiden, men bitvis! Och det var inte det lättaste! Driva och stödja med skänklarna, rama in hästen mellan skänklar och händer, få den att höja kroppen, tänka uppåt framåt så hästen arbetar ordentligt med bakbenen under sig istället för att bli lång och seg...

Och tänk det fungerade, men oj vad mina ben kommer göra ont i morgon... Jag inser att jag aldrig riktigt fattat det där med drivning att hela benen ska vara med och driva... både hälar, vader och lår... Kanske kommer det här att innebära att jag kommer få snygga vältrimmade ben? Fast vid närmare eftertanke... nya ridläraren har inga smala ben direkt... snarare tvärtom...

Leghornshöna, kanske är det Johanna, fattar ett mycket dumt beslut. Att hälsa på en grävling är inget för hönor...

Duktiga söta Påven Johanna (ja jag vet, vilket namn på en höna... men det var inte jag som hittade på det, det var Johannes som ville kalla henne Påven, bara. Det tyckte jag lät lite väl... och la till Johanna efter boken som jag inte läst) la sitt tredje söta vita lilla ägg i dag!!!

Söta blommehönan Rosa, tupparnas favorit och en av de tamaste. Fast hon ser inte skillnad på mina fingrar och godsakerna jag ger henne...

Mycket vill ha mer, nu går jag och väntar på de andra två leghornen och på blommehönorna! De ska lägga ljusbeiga ägg har jag för mig att jag har hört. Rätta mig om jag har fel, hönskunniga läsare! Sen har jag sussex och australorp som kanske tar några månader till eller så. Kanske kommer de inte igång förrän till nästa vår? Vad det är för färg på deras ägg är jag osäker på, tror jag har hört att australorp lägger bruna ägg, synd om de blandas ihop med lohmannhönornas. Sussex lägger också beiga ägg tror jag? Fast de är kanske större än blommehönornas?

Blomkruka med blomma i... Hönan Linnea, som förvisso inte växt upp ur krukan men som gillar att sitta där av någon anledning...

Hönorna fick pastasallad i dag, resterna (jag gjorde med flit lunch till bara tre personer på en hel förpackning pasta) av vår lunch. De blev jätteglada, de älskar pasta, det var roligt att se dem springa omkring med varsin skruvmakaron i näbben...

Fina Seikei har världens fluffigaste vita söta tupprumpa! Hans högra slör är lite konstigt. Nu börjar det bli större men i början hade han knappt något på den sidan.

Något mer på H kanske? Höst till exempel? Fast i dag är det rätt varmt, det är nästan mitt i natten nu och jag var ute nyss, jag sitter i kontoret som är ovanpå garaget och får gå in och hämta te och sånt, och jag kände att det var ritkigt ljummet och skönt i luften. Så det känns inte som höst i dag (inatt) men andra dagar gör det det. Tyvärr. Jag avskyr hösten, alla andras favoritmånad. Blä.

Hare. Hagmark. Hamster. Halvstekt. Hemsk. Hedning. Helikopter. Hiss. Hingst. Hotfull. Hosta. Hund. Hus. Huvudlös. Härlig. Håröm. Högerstyrd...

Några ord på H som jag inte har någonting alls att säga om. Någon annan kanske?

Men jag kom att tänka på en rolig sak! Jag gillar att hitta på tre-ords-meningar av bokstäverna på registreringsskyltarna. Vår bankman, som för övrigt bor rätt nära oss, har bokstäverna UHP på sin bil. Jag tänkte UPA (Utan Personligt Ansvar) och fick detta till Utan Huvudet Påskruvat. Det tycker Mikael är väldigt roligt... Undra vad personen i fråga skulle tycka...

Hår... Jag färgade håret i dag. Tack vare att jag satt och petade med fotona i går, jag fick syn på ett som visade mig snett bakifrån. Jag rös! Varför varför varför talar inte folk om för mig när jag ser för jäklig ut! Mitt hår som jag tyckte var ok, det jag såg, var gråtussigt på baksidan! Det var en... fläck, typ mitt bak, så pass långt bak så det inte syntes framifrån, som var GRÅ. Och tussig. Tussigheten kan jag inte göra mycket åt just nu. Mer än balsam och sånt. Men färgade, gjorde jag pronto!

Nu ska jag Hasta. Till Huset. Och Huvudstupa sängläge ska det bli! Hundra timmar ska jag inte sova. Men Huvudvärk hoppas jag att jag slipper i morgon!

En hel månad - var ska jag börja...

2008-09-01T23:07:00.017+01:00

Hela augusti hann gå utan att jag skrev en rad. Inte en endaste rad! Vad kan jag säga till mitt försvar?

Usch vad tjock jag ser ut... Det kan bara bli bättre efter en sån knubbsälsbild...

Inte mycket egentligen, för oavsett hur mycket jag har/har haft att göra, så borde jag ju hunnit få någon liten raduschling ur mig...

Fast det har varit mycket, det har det.

Klockan är mycket nu, jag borde vara trött, men är inte det riktigt, inte sovatrött, jag har haft problem med det igen, jag har svårt att somna och ligger vaken tills det börjar ljusna ute. Hopplöst är det... När jag då äntligen lyckas somna är jag nästan beredd att döda den som väcker mig. Trots att man ska göra så, man ska gå upp vanlig tid ändå. Men det gör jag bara inte såna morgnar.

Jo, för att komma tillbaka till vad jag egentligen tänkt att säga, så tänkte jag dra en snabbgenomgång av augusti... Är det sedan något ni vill höra mer om får ni säga till...

Min stora pojk... Richard!

* Vi åkte till Halmstad som planerat, men bara Richard följde med. Johannes stannade hemma av anledning... Dels för att han avskyr att åka bil, dels för att han hade förhinder. Mikael, jag och Richard hade i alla fall en underbar dag. Vi åkte tidigare den här gången, det var nästan tomt på stranden när vi kom och vi trodde att det kanske var för att folk började jobba, men frampå dagen sen kom det fler och fler. Vi solade, badade, plockade snäckor och åt moussaka med tzatziki som var sådär. Jag var knallbrun efter de två soldagarna men nu har det börjat blekna, tyvärr. Mikael och Richard fjällade en del, men det klarade jag mig från. Men det bleks väl bort med tiden antar jag.

* Anledningen till att Johannes blev hemma då... Den, eller rättare sagt hon, heter Sparta. En liten yttepyttesöt, blyertsgrå liten kattfröken som flyttade hem till oss. Det är Johannes egna kattunge, en liten kompensation för allt Richard får i ridningssammanhang. Fast Sparta tycker mycket om matte också, älskar ligga mattes knä... Sparta heter hon efter The Mean Kitty, om ni minns den, för att fräscha upp minnet så hittar ni den här: http://www.youtube.com/watch?v=Qit3ALTelOo. Vår lilla Sparta är ungefär lika busig och bits och hittar på dumheter, men sötare än man kan stå ut med nästan...

Här ovan är lilla Sparta inte så gammal, det var innan hon kom hem till oss, vi var och tittade.

I början ville Ceasar och Bastian inte alls veta av henne, nu går det bättre. Sparta får sova hos Ceasar (ibland) och leka med Bastian, han blir som en kattunge på nytt.

* Den 11 augusti började jag jobba igen. Eller ja, jobba är en megamastodontöverdrift... Jag började arbetsträna, två timmar om dagen. Wow, liksom... knappt lönt att åka hemifrån kändes det som. Att jag sen blev så dödens trött så jag inte orkade med mer än att just ta mig dit, jobba de två timmarna och sen hem igen var inte direkt vad jag hade väntat mig. Det kändes mer än fånigt...

Första veckan var i och för sig speciell, det var dressyrtävlingar till helgen och massor att göra. Plötsligt blev jag den enda som förstod sig på allt (nästan) som hade att göra med datorn också, då hon som annars har hand om det gick på semester följt av föräldraledighet direkt efter...

Ja, som jag glömde säga, men som ni förstår, så blev det på ridskolan jag hamnade. Jag hade ju funderingar på kyrkan men kyrkoherden var ju på semester och när hon kom tillbaka och jag fick svar lät det mer än ljummet, hon hade skickat ärendet vidare till någon vaktmästare, sen har jag inte hört mer...

Så jag (och några till) hämtar hästar i hagarna varje dag, de som ska gå lektion, portionerar ut havre och sen brukar jag sätta mig vid datorn och försöka göra hemsidan mer begriplig och åtminstone rättstavad... Jag tycker inte om den... Den känns amatörmässig, ful, svårnavigerad och flummig. Men hon som gjort den kommer ju tillbaka och det är inte värt att göra om för mycket... Tyvärr.

När hästarna ätit upp ryktar vi dem, kollar hovarna, visiterar dem, sånt. Akhila, vars ögon inte tålde allt regnande och blåsande får ögondroppar ibland, likaså Lucija som har problem med tårkanalen på ena ögat. Lucija har mugg på bakbenen och får salva, lite sånt pysslar vi med. Sen brukar det vara dags för mig att åka hem. Inget betungade, men jag blir skittrött...

På tisdagarna har jag hand om cafeet, två timmar innan min ridning, men det brukar inte vara någon rusning direkt så jag brukar pyssla med lite allt möljligt.

Andra veckan jag jobbade följde vi med när min ridlärare och en tjej i min tisdagsgrupp tävlade i dressyr i Hjo på lördagen. Det var Daily Joy och King som fick komma ut och se sig om i världen. Daily tog det med ro, och var riktigt duktig. Det gick jättebra för dem. King var skitnervös och för dem gick det väl inte riktigt lika bra, men för att vara första gången var det jättebra. Vi hjälpte till att hålla hästar och heja på.

King till vänster och Daily Joy till höger.

Richard och King

* Vi har en ny ridlärare på mina tisdagslektioner. Hon är säkert jätteduktig. Men jag har väldigt svårt för henne, hon känns så nedlåtande, trycker ner, rättar till så bryskt, får en att känna sig dum och löjlig. Jag blir så nervös av henne så jag glömmer bort vad som är höger och vänster, upp och ner... Sen har hon med sina egna döttrar hela tiden, ibland sitter de på läktaren och skrattar åt oss, ibland är de med och rider och utklassar oss andra, åtminstone mig...

Jag funderar på att skippa ridningen på tisdagarna, hade funderat på att bara rida en dag i veckan ändå eftersom jag har sämre ekonomi nu, men hade helst velat ha kvar tisdagslektionerna eftersom jag gillar den ridgruppen bäst. På onsdagarna har jag kvar min gamla vanliga ridlärare som jag trivs jättebra med. Men gruppen är inte lika bra. Jaja, vi får se hur det går. Vi har betalt för september så jag testar väl månaden ut i alla fall.

* Vi har byggt och snickrat, renoverat och ordnat. Hönshuset har vi byggt till, det är tre gånger så stort nu. Vi (kanske fräckt av mig att använda ordet 'vi' för jag har verkligen inte gjort för mycket, det är mest Mikael och en hel del Richard, som har gjort det mesta) har blåst ut insidan på gamla gäststugan och förrådet och börjat isolera och bygga nya väggar, nya golv etc. Det ska bli bibliotek och ska förhoppningsvis bli färdigt snart.

För samtidigt håller vi på med tillbyggnaden av huset. Med den har vi kommit så långt så att vi har grävt ena grunden (huset ska byggas till åt två håll). Den grävde Mikael och Richard för hand, 110 skottkärror jord och grästorvor... Den andra sidan är för mycket så det ska dit en grävare till helgen, en sån där liten som vi hyr och sköter själva. Vi ska köra undan jorden med traktorn, Mikaels och Richards lilla kelgris...

Det här fotot är nog en och en halv månad sen, pycklisarna är inte så stora än... I förgrunden Rocky och en av de gamla hönorna.

* Och så har vi ju mina pycklisar, sist men inte minst! De har växt och blivit så stora! Och fina! Om inga stora överraskningar bjuds så blev slutliga resultatet nio tuppar och tio hönor av de nitton kycklingar som överlevde. De vita leghornskycklingarna, som det från början inte var meningen att vi skulle ha ens, blev en tupp och tre hönor, Don Corleone (även Tuppe kallad), Påven Johanna, Blanca och Snövit. Blommekycklingarna blev en tupp och fyra hönor (vilken tur va), tuppen Blomma och hönorna Viola, Linnea, Rosa och Klara. Klara trodde vi först var en tupp och tänkte att han skulle heta Carl von Linné, men så var det en höna och först sa vi Carla men vi sa fel jämt så det fick bli Klara... Sen var det lite mindre tur med de andra, australorpen blev två tuppar, två hönor, tupparna Earl Grey (grå) och Chili, hönorna Svarta Sara och Black Molly. Sussexen blev två tuppar, Sune McChicken och Seikei och hönan Susse. Plymouthrockkycklingarna blev tre tuppar... Ville, Taco och Mattias.

Pycklisarna vill så gärna vara med när de gräver, vem vet vad för spännande saker som kan dyka upp... Linslusen Rocky med här också... Detta är bara några dagar sen.

Och den 29 augusti fick vi vårt första efterlängtade, men ändå så oväntat, oj redan, lilla söta, vita lilla ägg!!! En av de vita leghornshönorna (tror det var Påven Johanna, de är så lika nu när allas kammar börjat växa till sig och bli röda) la ett litet ägg! Två dagar efter kom nästa lilla söta ägg. Fortsätter hon med varannan dag så får vi ett litet ägg till i morgon! Sen är det bara att vänta på resten! Leghorn och blomme ska vara tidigast, i den ordningen, de andra kan vi få vänta på, det är senare raser.

De gamla hönorna har varit lite busiga i sommar och gömt ägg lite här och var. Vi hittade under trappan (en slags loftgång utanpå huset) till kontoret och sen under gästrumsgolvet. Säkert har de fler gömställen för det har blivit lite dåligt med ägg i sommar. Sen har Agda ruggat, vi trodde hon var sjuk och tänkte nästan låtit henne sluta sina dagar ett tag. Så började det växa nya fjädrar på henne, ett tag såg hon ut som en igelkott, alla bruna fjädrar var inneslutna i en liten mörkgrå hylsa liksom. Så hon såg ut! Nu börjar hon bli riktigt fin!

Så till avigsidan med hönor och pycklisar... De börjar bli stora nu... Tupparna börjar bli bråkiga, stora gamla tuppen börjar visa intresse för små vita hönorna. Det är dags att sanera... Vi tänkte spara Tuppe och Blomma. Dels för att de är de enda lagom stora, resten är för stora. Dels för att de har visat framfötterna så att säga. De är aktiva, patrullerar, gör hönorna sin kur, Blomma har till och med kurtiserat de gamla damerna! De andra, visserligen senare, tupparna av de större raserna är inte alls lika framåt, de går gärna undan, gömmer sig, håller sig i bakgrunden och det känns inte som något bra tuppbeteende tycker jag.

Fina Blomma!

Han som vi köpte kycklingarna av har lovat att hjälpa till med slakten (usch, fy hemskt ord att använda om mina älsklingar), men han hann inte just nu. Jag vill helst inte vänta mycket längre, vill inte att Rocky ska jaga ikapp de små leghornshönorna och knäcka ryggen på dem. Men tanken på att ta livet av honom som varit en sån toppentupp känns inte roligt. Eller de små...

Vad mer...

Det är den första september i dag, eller var i alla fall när jag började skriva det här... Jag har som vanligt en lång rad föresatser inför den nya månaden. Särskilt som det är en måndag också... Som gjort för nystart...

- Jag har inte orkat tänka på vikten och släppt kontrollen, det har fått till följd, givetvis, att den skenat iväg till katastrofala mått... Nu ska den ner! Basta! Till julafton ska jag gå ner tio kilo. Peppa mig gärna, skäll och hota, locka och muta!

- Jag ska försöka ta tag i verkligheten också, hela augusti har jag liksom levt i någon slags seg deg känns det som. Mycket för att jag inte orkat med annat givetvis, men jag ska anstränga mig och försöka ta tag i saker, diska, städa, stryka, bädda, såna saker. Jag måste ju ta hand om allt, nu när Mikael har fullt upp med bygge och renovering. Inte roligt, men tvunget, jag är ingen tillgång i byggnationerna tyvärr, inte än, möjligen när det kommer till målning.

- Jag ska skriva min bok! Skärpning! Ska Skriva Nu!!!

- Jag ska motionera, cykla promenera, har till och med köpt gåstavar... och i dag rotade jag fram lite träningskläder hos svärmor som har lådor med våra kläder och annat på hela sin andravåning...

- Och jag ska blogga! Många korta fyndiga trevliga bloggar om dagen. Vad vill ni höra om? Min viktminskning och träning? Mina hönor och katter? Tillbygge och renovering? Eller alltihop. Eller något helt annat. Troligen blir det en mix...

Det är säkert mycket mer. Det tar jag i morgon. Då ska jag försöka hinna/orka med att hälsa på hos er också!

Sånt här ska det vara slut på i alla fall!!! Inte något mer sånt!!!

One week later

2008-07-31T22:48:00.013+01:00

Jag har suttit vid datorn så gott som varje kväll (inte i går kväll då somnade jag elva, fatta det elva!) men jag har aldrig orkat så långt så det har blivit någon blogg av det.

En orsak är att jag helt enkelt har somnat ifrån bloggandet, en orsak till är att mitt kontor är för olidligt hett. Inte tänkte vi på att det kunde bli stekhett under ett svart plåttak... logiken hade visst tagit semester en stund där... kanhända att jag är tacksam för det i vinter, om nu vintersolen förmår att värma upp på samma sätt?

Ytterligare en orsak är att jag så gärna ville ha foton med i min blogg. Sådana jag tagit själv, men jag orkar inte alla de små steg som får in dem i min dator. Alltså, tömma kameran i Mikaels bärbara dator, flytta över de foton jag vill ha från den till mitt usb-minne och sen från usb-minnet till den här datorn. Jobbigt. Ja, egentligen tar det inte sååå lång tid men jag är lite underligt lat ibland, skjuter lätt upp sådana där lite småjobbiga saker som egentligen är rätt snabbt avklarade. Jag får ta en radda bloggar sen med bara foton i...

För att avsluta orsakslistan så kan en orsak till vara att jag ville vänta på folk så de hann läsa innan jag skrev igen. Dumt tänkt jag vet... When will I learn...

Nåväl. Halmstad åkte vi till förra lördagen. Det var varmt. Det var långt. Eller ja, egentligen är det bara femton mil. Tänkte vi, men det var ju förr det, innan vi flyttade, nu var det närmare arton...

Först ville bilen inte starta, den har inte varit i bruk på bra länge och hade stått och laddat ur batteriet, det är något larm som står och blinkar hela tiden som Mikael trodde hade gjort det, men drar de verkligen så mycket ström de där? Hur gör andra som har larm som blinkar hela tiden, laddar det ur batteriet på allas andras bilar också?

Inte hittade vi startkablarna heller så Mikael fick åka till en granne (och hoppas de var vakna) och låna. Sen kom vi iväg.

Och vi körde fel flera gånger och var inte på stranden förrän klockan var tolv... Vi hade tänkt vara där vid tio. Som alltid obotliga tidsoptimister...

Men det räckte nog för oss ändå. Vi badade och solade, fikade, pratade, låg och läste och hade det trevligt. Jag hade trevligt i alla fall. Johannes blev nog rätt uttråkad efter ett tag, Mikael också, han blev rastlös och gick omkring på stranden. Richard verkade trivas, han ansträngde sig väldigt med att se ut som om han inte tittade på tjejer, men jag tror allt han gjorde det ändå...

Det låter nästan hemskt, men det är första gången mina stackars barn är på västkusten... Inte första gången de badar i havet, though, men vi har bara varit på ostkusten annars, Västervikstrakten. Det är mycket saltare vid Halmstad än vid Västervik. De sa det barnen, alldeles lyriska... 'doppa fingret i vattnet mamma och slicka på det, det smakar salt!'. 'Ja. sa jag, tänk vad många som kissat i vattnet för att få det så salt...'

De plockade snäckor (eller om det kanske kallas musselskal) också, inte så många som Mikael varit rädd för. Jag minns en gång för många år sen när vi åkte till samma strand, det var innan vi hade barn, det var fint hemma när vi åkte, när vi kom fram var det jättemulet. Vi gick på stranden och plockade massvis med snäckor den gången... Kilovis...

Jag har blivit väldigt mycket mer försiktig med sol på senare år, jag har visserligen aldrig direkt bränt mig men man vet ju aldrig och det var länge sen vi var på en havsstrand... Jag hade med en hel driva solskyddskrämer, upp till solfaktor 20, kanske lite överdrivet...

Mikael lyckades bränna sig ändå, fattar inte hur... Richard smorde in sig på framsidan själv, det var inte ritkigt lyckat, han nådde inte ända upp på axlarna såg vi sen, men då såg man också hur bra solkrämen var... Det såg inte klokt ut. Som något slags fraktalmönster i vitt och rött...

Johannes blev bara brun, han har den sortens hud, lite gyllene från början, jag blev också bara brun, ännu brunare, knallbrun faktiskt. Jag blev riktigt förvånad, det var längesen jag överhuvud taget brydde mig om att sola och har varit blek så länge så det kändes som om jag inte kunde bli brun. Jag är döläcker nu... hoppas det sitter kvar läänge! (eller rättare sagt, hade jag varit smal också hade jag sett riktigt trevlig ut... men jag är allt annat än smal...)

(En liten nyfiken parentes förresten. Jag har inte frekventerat stränder så där särdeles flitigt de senaste åren, inte alls för att vara ärlig, men en sak slog mig nu när jag var på en så pass stor och välbesökt strand, att jag såg inte några som solade topless den här gången. Inte för att jag saknade dem heller men jag lade märke till det. Förr så var det ju nästan tvärtom att de som inte solade topless nästan blev uttittade och pekade finger åt... Är folk prydare nu eller har det visat sig inte vara så nyttigt att sola tuttarna?)

Jag var nog den som badade mest också, Mikael är en riktig badkruka, han doppade sig först när vi skulle hem. Jag tog ett dopp allt som oftast, när jag började känna mig för varm. Eller för uttråkad, för det är verkligen dötrist att sola, speciellt om man ska ligga på rygg, ligger man på mage kan man ju läsa under tiden. Jag förstår inte de som kan hålla på och sola dag ut och dag in, flera veckor som en del gör. Jag är ingen solarmänniska, bara att inse.

Men trots detta ska vi till Halmstad i morgon (fredag) igen! Jag, Mikael och Richard. Johannes vägrar att åka bil så långt igen. Mamma och pappa kommer och sällskapar honom och hjälper honom med djuren.

Så onödigt egentligen, alla dessa mil fram och tillbaka för att bada och sola lite. Men eftersom vi känner att vi inte varken kan eller vill vara hemifrån mer än någon dag så får det bli så. Åka bort och sova borta flera nätter skulle aldrig funka. Jag skulle bli nipprig.

Vi var inte riktigt i Halmstad heller utan i Gullbrandstorp. Mikael var alltid där när han var liten. Missionskyrkan i Jönköping har någon slags ställe där också, där han är konfirmerad. Man kan äta där också, de brukar ha väldigt god dagens, vi tänkte äta där i morgon.

Det var meningen att vi skulle sovit över hos en kompis till mig i närheten av Ullared på vägen hem, förra gången vi var i Halmstad alltså, men vi stannade bara och fikade och pratade lite. Jag ville hem...

Hon hade tir na nog träff passande just då (ni vet den jag brukar vara på på somrarna) så det serverades en väldigt smarrig tårta (med feer på). Det var meningen att vi skulle stannat och ätit också, men det lät som det skulle bli väldigt sent så vi åkte hemåt vid tio. Sent nog tyckte jag...

Jag brände mig på en manet i lördags också. Jag visste inte ens att brännmaneter fanns i Sverige så jag blev helt paff! Mikael sa sen att det visst gjorde det och pappa hade hört att de oftast inte kom förrän i augusti, men om det blåste från rätt (fel) håll så... Jag brände mig väl inte farligt mcyket heller. Jag såg kräket i vattnet och sekunden efter kände jag hur det sved till över vristerna, båda fötterna, som om jag trampat rätt ut i ett nässelsnår. Det satt i hela dagen.

Vi har hunnit med en hel del annat också. Om jag var död som en sill efter Liseberg var det inte riktigt så efter Halmstad, jag var rätt pigg dagen efter. Pappa hade varit och sett till våra djur och sovit över, vi kom ju inte hem förrän strax före ett på natten... Jag kunde ju inte ligga och dröna hela dagen när han var där.

Så jag höll rätt gott tempo hela den dagen. Tvättade allt och hängde ut och fick torrt. Jag städade lite också för på måndagen hade vi lite husvisning. Vi var i Utvängstorps hembygdsgård igen, där vi var häromveckan. De hade veteranbilsutställning också, och lite sånt. Mina föräldrar var där och hade med sig en gammal tant som mamma hyrde in sig hos när hon pluggade i Skåne när hon var ung. De har hållt kontakten ända sen dess. De följde med oss hem sen och tittade.

Och på tisdagen var en arbetskamrat till Mikael hos oss på förmiddagen. Hennes dotter tävlade tillsammans med Richard i ponnydressyrlaget (hon som red Miramis, i Vartofta, om ni scrollar tillbaka). De hade med sig något åt oss som jag ska skriva mer om när jag kan visa foto...

De har haft lite mer kontakt med stallet under sommaren och berättade att nästan alla hästar som var till salu hade blivit sålda. Det kommer kännas konstigt att komma tillbaka till stallet... Och det blir rätt snart det... Jag fick ju aldrig tag i någon som kunde bestämma något på kyrkan så vi pratade med ridskoleägaren så jag ska vara där. Igen. Hoppas det fungerar bra den här gången... Eftersom jag kanske inte kommer ha råd att rida två gånger i veckan med min sänkta sjukpenning får det kanske kompensera att vara där och jobba istället...

Och i går (onsdag) var vi i Tidaholm och åt räkor igen. Räkfrossa. Jag tar som vanligt alldeles för lite på tallriken och får gå desto fler gånger (fast det blev bara tre). Det var smockfullt. Och det tog slut på faten och i skålarna rätt fort. Ibland blev det långa köer som stod och väntade på att det skulle fyllas på. Vi anade lite panikstämning i köket, det var inget de sa, men det kändes liksom...

När vi ätit klart skulle vi handla lite på Ica på vägen hem, vi blev nästan omkullsprungna av en tjej med restaurangens logga på ryggen, hon fyllde en hel kundvagn med räkor ur frysdisken, gurka och sallad och sånt och sprang till kassan med det... Tur att Ica låg nära...

Vi var stoppmätta i alla fall. Och nu i kväll åt vi tacos och är stoppmätta igen... Usch... Så varmt som det är så är det ännu jobbigare att vara stoppmätt...

I morgon är det augusti och jag ska skärpa mig. Igen. Men den här gången ska jag verkligen göra det.

Jag ska:

1. Sluta äta godis

2. Gå ner i vikt till det mål jag har satt

3. Skriva min bok

4. Ja... vad var det nu igen... blogga kanske :)

Jag ska spåna vidare på den här listan, men det här känns viktigast just nu...

Jag hade två guinness i skafferiet. Jag tog den första och den var - isch - ljummen... Den andra ställde jag i kylskåpet, dricker den nu, kall och god.

Skål!

De slår hö härute...

2008-07-26T00:25:00.015+01:00

Och de gör det NU. Kockan är ett på natten. Varför håller de på med höt mitt i natten för? Vet de något som jag inte vet? Kommer det att ösregna i morgon bara för att vi bestämt oss för att rymma hemifrån för en dag och åka till havet...

Vi tänkte ta chryslern dessutom... (cab och ac). Men alla väderleksprognoser vi sett och hört har sagt att solen ska lysa klart, om inte här så iaf i Halmstad. Och regna skulle det i vilket fall som helst inte göra.

Det får bli hur det blir. Vi åker i alla fall för nu har vi bestämt oss för det. Det blir mycket - och jobbigt - den här veckan. Liseberg i tisdags och nu Halmstad. Jag var rätt död både onsdag och torsdag efter Liseberg. Orkade inte skriva något.

Syltat och saftat igen...

I dag har jag plockat vinbär hela dagen. De var så mogna så de hotade att falla av. Men eftersom vi håller på och tömmer Gamla Blå Frysen för att såsmåningom försöka bli av med den hade vi ingen plats för dem så Mikael ställde sig och kokade saft. Vi köpte en liten kokplatta för ett tag sen så han stod ute, så slapp vi saftkletet inne. Jag vill inte ha saftklet på brädgolv...

Det blev säkert en tio tolv liter vinbär. Mikael passade på att ta lite som var i frysen också. När han ändå höll på. Och barnen tog ner traktorn (med lite hjälp) i hagen och stod på taket och plockade fyra liter körsbär som jag (stackars jag) fick kärna ur och göra sylt av.

Men nu med massa saftflaskor, geleburkar och syltburkar framför mig (ja de står inte här i kontoret, men jag ser dem 'inom' mig) så känner jag mig så RIK. En fånig känsla. Som Mikael sa, är det värt allt detta slit och klet för några flaskor och burkar som vi lika gärna kunde köpt på Ica? Men det är inte samma sak!

Liseberg

Liseberg var som sagt jobbigt. Men det var roligt. Jag har inte varit där på tre år som sagt. Men det kändes 'som igår'... De hade tagit bort en del och lagt dit en del sen sist, men inget jag direkt tänkte på. (Radiobilarna finns kvar, där åker jag alltid, försöker iaf, den blå amazonen som är med på bilden, för jag har en exakt likadan själv, samma färg och allt!)

Vi träffade min syster och hennes två barn där, de hade tagit tåget. Sen gick jag med Richard och kusinerna, vi åkte det mesta. Johannes gick med sin kompis men det visade sig att Johannes inte vågade åka alls så mycket som han tänkt sig, så vi fick ta med kompisen på en del som Johannes inte vågade. Balder t ex, jag älskar den, men står man nere och tittar ser man att det svajar i träkonstruktionen när tåget susar genom den... inte så kul... men man tänker inte på det när man åker.

Mikael gick med min syster, käkade glass och tittade på folk och planteringarna medan jag röjde runt för fullt för att hinna åka så mycket som möjligt på mitt 'åkband' så jag fick valuta för pengarna... (Virvelvinden tre gånger t ex... Jag är fånigt förtjust i denna, skrattar alltid så jag kiknar till folks stora nöje. Mina barn tycker jag är pinsam, mina systrar (de som vågar åka saker) roas lika mycket av mitt skrattande som av själva åkandet)

Jag tror jag fick det... Jag räknade på det en annan gång vad det skulle kostat om man inte haft åkband och åkt lika mycket, minst en tusenlapp hade det blivit. Fast åkbandet kostar mycket, 290 kronor.

Jag åkte cirkusexpressen (den lilla bergbanan) vi börjar alltid med den, men nu är barnen så stora så vi börjar känna oss lite fåniga), den stora bergbanan 3 gånger, slänggungan, jukebox, kanonen (på bild här ovan) 2 gånger, balder 3 gånger, kållerado 3 gånger, virvelvinden 3 gånger, radiobilarna, flumeride (nedan) 2 gånger, tornade och kulingen. Den sistnämnda lurade J upp mig i, jag avskydde den. Jag kan åka det mesta, men saker som går fram och tillbaka i gungformation avskyr jag, magen vänder sig och jag mår skit.

Sen är det så många som röker i köerna också och det mår jag också dåligt av men det finns en 'medicin' som alltid hjälper mot sånt illamående: spunnet socker! Det är suveränt, går över med en gång.

Haveri

Sen skulle jag åkt den s k Höjdskräcken också. Jag älskar den, man hissas upp högt upp i luften i ett torn och skjuts sen neråt, fortare än fritt fall och jag älskar den känslan. Jag åkte den själv för mitt åksällskap kilade på toa just då. Så satt vi där högt uppe i luften, vet inte riktigt hur högt det är, och jag tänkte räkna till tio sekunder för det är ungefär vad det tar innan man åker ner, men just som jag började räkna så började vi långsamt åka neråt. Vadnu tänkte jag, det minns jag inte att man gjorde. Men det fortsatte. Ända ner. Det hade blivit fel på tryckluften. Vi fick gå ur och vänta. De körde en test men det funkade inte så vi fick gå. De skulle ta dit en mekaniker. Senare på kvällen såg jag att den var i gång igen men jag hann inte med den. Tyvärr.

Jag har förstått att väldigt många i min ålder som jag pratar med gillar inte att åka saker på Liseberg som går fort och högt och sånt. Jag vet inte om det är folk som aldrig gillat det? Eller är det något som kommer med åldern? Jag har kanske blivit lite mer höjdrädd med åldern, men tror inte jag har lättare för att må illa. Fast när jag står i köerna och ser mig omkring så är de flesta yngre än mig... Trist.

De äldre verkar gå runt och titta bara och spela på de eländiga chokladhjulen där det är hopplöst att vinna något. Jag såg en som lastat en hel barnvagn full med högvinster, såna där stora chokladkartonger och sånt, hoppas det inte låg något barn underst. De måste antingen ha fifflat, haft osedvanlig tur eller spelat upp flera tusen. Inget jag längtar efter. Jag vill fortsätta åka.

Fotografi

Vi gjorde en annan väldigt rolig sak som jag rekommenderar! Vi fotade oss i gammeldags kläder! Det blev jättefint. De var jätteduktiga som fotograferade oss, det tog inte många minuter men resultatet var mycket bättre än t ex den gången vi passade på att fota familjen lite när jag tog mina examensfoton när jag slutade ingenjörshögskolan för fem år sen. Det kostade dessutom bara en bråkdel av det. Och man fick ram till också. Jag ska ta och försöka fotografera fotot så ni får se hur bra det blev!

Vi har hängt upp fotot i vår halltrappa, där det gör sig jättefint, det finns plats över för fler så det gör vi säkert om. Kan vara kul att ha med bara oss och bara barnen kanske.

Vad mer?

Sen VET jag att det var något mer jag tänkte skrivit om, men just nu är det stopp i hjärnan på mig. JAg minns inte... Jag får ta med mig papper och penna till Halmstad (eller rättare sagt är det inte just i Halmstad vi ska vara utan någonstans utanför minns inte vad det heter, Guldbrand någonting tror jag, Mikael var alltid där när han var liten...) och skriva upp allt jag kommer på som jag ska skriva i bloggen om.

Hoppas ni alla får en solig härlig dag i morgon (strängt taget är det i dag... men ni vet vad jag menar). Jag hoppas jag får en härlig dag. Solbränd har jag redan blivit om ryggen, plockade och rensade bär i bikini, det var kanske inte så smart... Nu ska jag försöka få lite färg i ansiktet också!

(alla foton i bloggen från Liseberg är från deras hemsida)

Sent en kväll när jag borde gått och lagt mig...

2008-07-21T22:43:00.006+01:00

... satte jag mig vid datorn istället som så många kvällar tidigare...

Sanningen är den, att jag startar nästan alltid datorn någon gång under dagen, kanske redan på förmiddagen och tänker att jag ska sätta mig och skriva då. För då kanske jag inte somnar ifrån alltihop. Det händer nämligen nio av tio gånger på kvällarna när jag tänker blogga, skriva mail till alla de stackare som väntar på det. Och framför allt skriva på min bok!

Vi är hemma allihopa nu och har fullt upp hela tiden och det blir liksom ingen tid över på dagarna, har jag märkt, att gå och sätta sig vid datorn. Det är liksom fräckt när hela familjen är hemma och vi ska bygga hönshus, bibliotek, baka kakor, ha gäster, måla, snickra, umgås... sånt...

I morgon ska vi upp tiiidigt. Vi ska åka till Liseberg!

Jaha, säger ni då. Men för mig är det Ett Stort Äventyr. För det första för att allt som innefattar att ta sig bortanför grusvägen med gräs i mitten som leder fram till vårt hus är ett äventyr. För det andra för att jag inte har varit på Liseberg sedan 2005. Dagen efter tjejvättern faktiskt. Tänk att jag orkade... Men jag hade fortfarande energi kvar då. Sannignen är väl snarare att jag tog slut på den där.

För de som inte vet är Tjejvättern bara nio mil. Det kändes futtigt. När vi kom i mål och jag inte ens var trött blev jag lite besviken. Så jag övertalade en av mina systrar (vi var fyra systrar som cyklade tillsammans) att vi skulle cykla till campingen där vi övernattade, den låg tre mil därifrån... Det gjorde vi. Och vi kom före de som tog bilen...

Parantes. Liseberg i morgon. Det ska bli kul framför allt. Jag älskar att åka saker som går fort och högt upp och sådär. Bara de inte åker hit och dit, som sådana där gungsaker, alltså åt ena hållet och sen åt andra hållet och så håller det på så. Då vänder det på sig i min mage... Berg- och dalbanor och höghöjds släppa ner eller åka upp (lär mig aldrig namnen på dem) tycker jag om.

Vi ska åka tillsammans med min lillasyster och hennes två barn. Jag vill åka allt. Richard vill åka allt. Tror han. Min systers två barn vill åka allt. D möjligen inte riktigt allt. Johannes vågar inte åka riktigt allt. Men han har med sig en kompis som nog är på samma nivå. Mikael vill inte åka någonting alls. Min syster inte heller. Så vi blir jämna lag så att säga.

Jag hoppas det blir roligt.

Jag har varit duktig i flera dagar nu. Kan vara lite därför jag somnar så fort jag sätter mig framför datorns sövande ljus. Vi har byggt klart hönshuset. Eller rättare sagt tillbyggnaden till hönshuset. Vi hade sisådär sex och en halv kvadratmeter hönshus innan, nu har vi nio och en halv till. Vi lät det vara som två rum, så kan kycklingarna och hönorna fortsätta vara lite åtskilda ett tag.

Vi gjorde det sista inuti i dag, satte upp pinnar och spånade. Ja vi spånade inte på någon ny ide alltså. Vi strödde ut spån, en hel bal gick det åt. Eller vad man kallar det. Säck kanske... Vi har inte byggt några reden till nya rummet än, så vi flyttade de gamla dig så länge. Hönorna får vara i nya rummet i morgon när vi är borta så får kycklingarna vara i gamla hönshuset och i hönsgården. Den har nättak nu också så den känns mer säker. Mamma och pappa kommer på kvällen och nattar pycklisarna och hönisarna...

Jag målade hela insidan i går och i förrgår, tak och väggar, fönsterkarmar och dörrkarmar, det tog många timmar var gång. Jag var dödstrött.

Sen har jag städat och tvättat och kört ved i dag. Känner mig rätt duktig. Och trött. Så nu ska jag sova.

Jag vet, ännu en trååååkig blogg. Men jag vet inte om det gör någon större skillnad. Jag får max en kommentar här och en i 'gamla' bloggen varje gång jag skriver. Vad jag än skriver om. Om jag väntar ett par dagar. Det är annat mot förr. Då fick jag fem, sex, sju om dagen, då jag bloggade varje dag. Nu känns det så trist att blogga varje dag, för då hinner inte varje sak jag skriver få en kommentar var ens.

Och jo, jag vet, det är inte för att få kommentarer man ska skriva. Men det är så tråkigt annars. Det är ju en kommunikationsgrej. Jag kan ju nöja mig med lapparna på nattygsbordet annars.

Nu vet jag ju i och för sig att det finns de som läser, eller i alla fall hamnar på min blogg, för sen någon vecka tillbaka har jag skaffat mig en vad det nu kallas där man ser om man har några besökare, man ser inte vad det är för några, bara vilken stad de kommer från typ.

Många kommer via google, de går kanske med en gång, vem vet, eller så läser de, jag får aldrig veta... Men många kommer direkt till min sida, så de måste ju söka sig dit med flit. Det är faktiskt flera stycken varje dag. Men jag vet inte vilka ni är eller vad ni tycker om det jag skriver. Jag kan inte återgälda besöket heller när jag inte vet vem det är.

För jag är fortfarande lite fånig. Det går inte ur, hur jag än försöker. Jag har mina gamla bloggkompisar, även om listan tunnas ut, det är många som lägger ner, tar bort sin blogg, andra lägger bara av och har inte skrivit något på länge, i många fall inte på över ett år.

Men de som finns kvar försöker jag, varje gång jag 'tar tag i bloggandet' komma ihåg att besöka, läsa - och - kommentera. Jag tycker det hör till. Lite sociala drag har jag kvar i alla fall... Jag skulle känna mig lite ohövlig om jag inte skrev något. Tycker jag. Jag vet inte. Är man fånig då?

Det finns ju de i min blogglista som fortfarande skriver, allt ifrån sällan, via då och då, till varje dag, en del hälsar på mig, återgäldar besöken, skriver lite då och då, och jag blir glad! Sen finns det de som tyvärr aldrig hälsar på, trots mina besök hos dem. Jag kan inte låta bli då att undra, fortfarande lite nojig, varför...

Folk som skriver sådär ofta och får massor av kommentarer. Hur bär de sig åt? De som inte är kändisar då alltså. När jag började blogga lärde jag mig att om man ville ha besökare och få kommentarer (enda sättet att veta om besökarna jue) var det enda att göra samma sak, läsa och kommentera. Det lönade sig. Då. Men nu känns det som att det inte är så längre? Kan folk skriva och skriva och skriva, massor, och få mängder med kommentarer, men aldrig hälsa på tillbaka. Går det i längden? Och är det kul?

Eller. Tanken slog mig givetvis inte nu utan med en gång. Alla de där andra kanske de har en tät kontakt med, men bara inte med mig. Och det kan ju vara av olika orsaker. De kanske tycker att jag är tråkig, inte delande av gemensamma intressen eller nåt. Kanske de inte tycker om mig alls av någon anledning. Men det vet ju inte jag. För ingen har ju sagt något. Alls.

Jag kan ju vara snäll och fortsätta läsa och kommentera ändå! Jag vill vara snäll. Men i längden känns det fel. Tycker jag. Jag kan ägna den tiden åt att göra något annat.

Sova till exempel. God natt.

Önskar jag er, mina läsare, och önskar att ni någon gång kunde skriva något. Skriv: Du skriver skit, gå och städa och måla lite mer istället så vi slipper dig. Eller vad som helst. För vad som helst är bäst. Ingenting är sämst.

Pusselbitar

2008-07-20T00:08:00.006+01:00

Livet är som ett pussel...

Medan man fortfarande håller på och lägger pusslet tycker man ofta att det ser väldigt rörigt ut, är det ett pussel på tusen bitar eller mer kan det kännas nog så knepigt att få ihop.

Ibland måste man ta en paus och göra något helt annat, när man kommer tillbaka hittar man ofta den där omöjliga biten eller fattar var en konstig bit egentligen ska sitta.

Det är först sedan när man lagt klart hela pusslet och ställt sig upp och tittar ner på det som man fattar hur det hänger ihop, när man ser helheten.

Ibland är inte pusslen kompletta. Ibland fattas det en bit...

Varje pusselbit har sin egen plats och kan inte ta någon annan förlorad pussselbits plats, hur gärna den än skulle vilja. Särskilt inte om den samtidigt ska fylla sin egen plats i pusslet.

-o-

Ibland vill vi vara allt för någon annan. Eller det omvända - vill att någon ska vara allt för oss. Det kan ingen vara. Det ska ingen vara. Alla de personer som finns runt omkring oss har sin fuktion att fylla för att skapa en helhet för oss. Och för sig själva. Och för många andra.

Om någon av dem försvinner ur våra liv blir inte vårt pussel sådant som vi trodde att det skulle bli, en bit saknas... vår bild av verkligheten blir förändrad. Kanske någongång kommer nya personer in i våra liv och passar nästan in i de hål där 'de försvunna pusselbitarna' skulle suttit.

Om man inte är slarvig och pusselbitar hamnar i dammsugare, hundmagar, barnmunnar, papperskorgar etc, så blir pusslet som inköptes i papplåda en gång färdigt med alla sina bitar på rätt plats.

Men livet är oftast inte så. I slutet när vårt pussel är färdigt liknar det kanske inte 'bilden på locket av asken', inte för den skull sämre, men annorlunda.

Och ibland när jag ska sova kan jag inte. Någon eller några gånger i veckan händer det. Jag somnar inte över huvud taget utan är vaken hela natten. En av säg tjugo sådana där sömnlösa nätter blir jag så där 'full av visdom' och tänker såna här 'kloka' tankar som jag skriver på lappar som sedan gömmer sig i lakanen och kanske hittas när jag någon gång bäddar, vilket inte heller är så där ofta.

Oftast är inte det där jag skrivit ner, och det är inte alltid det syns vad det står, så där klokt och bra som jag tyckte det lät när jag skrev det. Detta la jag främst in nu för jag ville få med bilden...

Smälter man inte?

Var kom alla dagar ifrån

2008-07-18T20:43:00.011+01:00

Men. Hallå!

När blev det den artonde juli egentligen!?

Ibland undrar jag om det inte är någon som går och petar in dagar (förflutna sådana) när jag ser åt ett annat håll. Himla fräckt är det!

Nu har jag ju hur mycket som helst att skriva om igen ju. Fast... nu, sent, trött, kommer jag inte på någonting alls... Kanske lika bra det.

För man kan ju undra egentligen, varför jag känner att jag måste skriva allt vad jag har gjort här i bloggen. Som något slags omvänt kontrollbehov... Speciellt som jag kom fram till att det egentligen inte var så intressant....

Det är nog fler som håller med mig, för de kommentarer jag får får jag främst på de lite kortare bloggarna, förmodar att de långa orkar ni kanske inte med. Stämmer det? Om det stämmer kan ni ju skriva det i kommentar till det här inlägget. Det går ju att scrolla dit ner om man inte orkar läsa. Så vet jag till nästa gång. Att jag ska skriva kort-are alltså...

En fördel med att skriva långt och mycket och utförligt om allt (egentlgien bara en försvinnande liten del) jag gör är ju att det blir så mycket lättare när det blir dags att skriva memoarerna...

I dag var vi hos Mikaels lillebror i alla fall, han fyllde fyrtio. Det var bara vi och ett par kompisar till dem med sitt lilla barn. Vi fick tacopaj, det var gott och jag åt som vanligt för mycket... Han önskade sig bara pengar till platteven han ska köpa. Vi gav honom en hundralapp med fin vers i fint kort. Sen svepte vi resten av pengarna runt ägg och gav honom en äggkartong också. Med fin rosett. Han tittade aldrig i den medan vi var kvar, så han tror fortfarande att vi är ena himla snåljåpar som bara gav honom en hundring...

Han ska äntligen flytta ihop med sin fästmö, de har bott på olika orter i de fyra eller fem år de varit ihop, de har barn båda två så det är klokt, tycker jag att inte skynda sig för mycket. Nu håller de på och bygger till så alla får plats i samma hus. De hade tapetserat och målat om i nästan alla rum. Svart och vitt. Nästan bara. Det var snyggt i och för sig. Och svart och vitt ska ju vara modernt. Men det blev lite väl... svart och vitt.

Jag hade målat naglarna! Jag är så stolt över mig själv. Jag har målat naglarna kanske en eller högst två gånger om året de senaste fem åren. Eller om det är tio åren... Jag hinner aldrig med. Man kan ju tycka att jag har all tid i världen... Men konstigt nog har jag mindre tid. Någon tar min tid. Så är det. Det är därför, bland annat, som det är så chockerande att det redan är den artonde juli.

Fransk manikyr. Om någon undrade. Om ni vet vad det är. Det är snyggt och sobert. Och pilligt som katten... Man målar nageltipparna vita först och sen ljusrosa över hela nageln och sen genomskinligt lack överst (ska det egentligen vara men det skippade jag). Jag har alltid tyckt innan att varför sitta och slita så med något som inte syns att man gjort något när man är klar... men det gör det. Det ser så himla mycket fräschare ut. Speciellt som mina naglar sällan ser så fräscha ut efter allt grävande i hönsskiten...

Jag ska ta och skriva en ordentlig hönsblogg också. Endera dagen. Jag tog massa kort på kycklingarna när de var ute och sprang fritt häromdagen. De får göra det en liten stund varje dag, se sig omkring lite, bekanta sig lite med de vuxna hönorna och ha lite kul... I början höll de sig rätt nära hönsgården, nu går de rätt långt. Stackars Tuppe blir riktigt orolig när han försöker hålla reda på dem...

Det är inte bara Don Corleone (Tuppe till vardags) som gal nu förresten. Häromdagen hörde vi ett grövre galande inifrån hönshuset, det var en morgon när vi släppte ut dem, och Tuppe var redan ute. Detta lät mer som Bo-bo-bobo... Jag tror det var Earl Grey. I dag var det Blomma som gal och barnen påstår de har sett Chili gala också... Det blir snart en hel orkester.

Jo, jag tänkte ju skrivit om innehållet i frysboxen och vad jag gjorde av det... Jag gjorde en rejäl röj där och tittade igenom vad som fanns. Tre saker som gick till soporna, eller skulle gjort, de luktade inte illa så jag testade dem på hönorna och det gick ner, var en stor låda pannkakor, en halv kokt lax och en fiskgratäng, makrill tror jag. Fisken fick kycklingarna, de värper ju inga ägg än, äggen kan ta smak av fisken har jag för mig jag har hört.

Det fanns en låda jordgubbar, hade ingen aning om att vi fryst in jordgubbar! Funderar på att göra paj på dem. En bit kassler använde jag iaf till en väldigt god gratäng som vi åt till spagetti. Jag tärnade kasslern och la i en form tillsammans med förvälld broccoli, skivad tomat, kantareller (i ena halvan) och bearnaisesås (i den andra halvan) smulad gorgonzola och grädde. Gott.

Den dagen jag bad om tips till gjorde jag inte älgstek och kantareller Vic... Det var inte någon tillräckligt 'fin' dag... Jag är väldigt rädd om våra älgstekar... Men en annan gång kanske. Jag gjorde en thailändsk rätt på falukorv, strimlad och stekt tillsammans med wokgrönsaker och sötsur sås och lite sånt.

I går gjorde jag den gamla favoriten Texmexfräs, älskar den, äter alltid för mycket av den. I onsdags gjorde jag mammas fisksoppa som är underbar. Det är torsk, fänkål, saffran och räkor och lite annat i den. Den blev nästan lika god som mammas, men bara nästan. Jag åt för mycket då också...

Jag bakade en kväll också. Det var i tisdags. Jag är ju med i kyrkorådet som sagt och lovade i en svag stund att baka bullar till vägkyrkan. De skickade runt en lista på sammanträdet vi hade och alla fyllde i något. Jag ville inte stå där och prata med folk eller så, så jag sa jag kunde baka bullar. Vägkyrkan började i måndags och jag kom på det där med bullarna på tisdagen... Vi var där på onsdagen med dem och de blev jätteglada och inte arga alls. Inte som de sa i alla fall.

Men att jag alltid ska vara så glömsk... Jag bakade frallor och tekakor också när jag ändå höll på, det tog mig sammanlagt sex timmar allt bakande. Jag är inte så snabb och effektiv. Inte var det några mängder heller, åttio bullar, fyrtiåtta frallor och trettiotvå tekakor.

Frysen fylls lika snabbt som jag tömmer den...

Och hönshuset håller vi som jag nämnt tidigare på och bygger till. Eller ja. Jag gör inte så mycket, det är mest Mikael och Richard som gör det. Richard är jätteduktig, och stark, utan honom hade vi inte kommit långt. Det blir dryga tio kvadratmeter till. Vi behåller den gamla ytterväggen som hamnar inuti bygget, som får bli en innervägg så de får en tvårummare, fönstret flyttade vi bara rakt ut till nya österväggen.

Fönsterhålet som blev i väggen får en 'fönsterruta' av nät, så får vi in ljus i det innersta rummet också. Det är bra med två rum om vi måste dela av hönorna vid något tillfälle. Om inte förr så i vår när vi ska ha en ny omgång pycklisar, inte så många som i år bara...

Vi tänkte åka till Liseberg nästa vecka. Få se om vi kommer iväg. Hoppas det inte regnar bara. De senaste veckorna har det kommit en skvätt så gott som varenda dag. Inte så mycket alla gånger. Fast i dag var det rätt bedrövligt på förmiddagen.

Tja, det får väl räcka för den här gången... Skriver mer i morgon. Eller någon gång. Att det ska vara så trögt...

Allting. Och ingenting. Och det som finns där emellan...

2008-07-14T23:34:00.010+01:00

Nu känns det som luften gått ur mig igen...

Blogga blir det inte av att jag gör... Skriva på min bok... ska vi inte ens tala om.

Eller så är det kanske just det vi ska göra. Så jag kan erkänna att jag inte skriver ett skit. Trots att jag sa att jag skulle göra det. Trots att jag måste. För det finns ingenting annat jag kan göra. Så ni kan sparka mig i baken, hålla upp blåslampan, tjata, hota skrämma...

Jag tror inte jag har nämnt det i bloggen men jag har haft ett Mycket Skrämmande Möte med den otäcke mannen från försäkringskassan som sänkte min sjukpenning till en mycket minimal summa (vet inte ens varför, orkar inte ta reda på varför heller) och förklarade att de ansåg att jag inte kunde jobba än. I nästa andetag skulle jag ändå arbetsträna. Det är ok. Jag kan gå med på det, bara det inte blir som de andra gångerna. För mycket på en gång. För många timmar, för mycket folk, för mycket tider att passa, för mycket stress. En sak i taget. If you please?

Bara det att jag måste ju fixa den eländes arbetsträningen själv. Jag har ju inget jobb att gå tillbaka till, så jag måste 'söka jobb' att arbetsträna på... hur låter inte det... Hej, får jag jobba hos er, några timmar om dagen, jag duger inte till något och sabbar säkert allt för er. Men snälla...

Jag vet inte om jag sagt att jag är med i kyrkorådet heller. Jo, det är jag. Jag gör inte så mycket nytta. Sitter och är med mest när de bestämmer att parkeringen ska jämnas till eller ljuskronorna ska skickas till renovering eller kollekten ska gå till hit eller dit (inte till mig tyvärr).
Den enda ideen jag hade inför arbetsträningen var att jag kunde fixa något inom kyrkans hank och stör. Jag tänkte att det kanske var en lite snällare miljö. Inga vinstintressen och sådan stress. Kanske kunde jag rensa ogräs på gravar eller något sådant, stillsamt, utan för mycket (levande) folk inblandade...

Så jag började höra mig för, pratade med prästen i vår församling som tyckte jag skulle prata med kyrkoherden. Ok, jag hade samlat tillräcklig styrka nu och mailade henne. Då har hon semester till artonde augusti. Så luften gick ur mig igen...

Mitt andra alternativ som kändes som en sista utväg var ridskolan. Fast nu fick vi veta att hon som äger ridskolan har sålt och/eller tänker sälja så många som TIO av hästarna!!!

Lukas, som Richard tävlade på är såld. Vi visste ju att hon ville att han och hans halvsyster Sweetie som båda är sjutton är skulle få gå i pension. Men att det skulle gå så fort... Det lät som det var först någon gång i höst. Vi hann inte träffa honom... Och han har visst flyttat långt bort.

Men sen var det inte nog med det. Miramis skulle också säljas. Ok, hon är nitton, men ändå. Och Carro... Ok, hon är kanske lite för grov och klumpig för ridskoleverksamhet, men ändå. Russin, ett rätt jobbigt litet russ kan jag också gå med på. Och shettisarna Lill-Lukas och Ligist som var för små för att passa in i verksamheten. Och de tre små danska prickhästarna som inte ens gick att rida...

Men Lucija? Hon tänkte sälja Lucija också! Visst, hon kan ha sina stunder, när hon brunstar då hon är en riktig pain in the ass. Men annars är hon ju en av klipporna. Det blir ju inte mycket kvar att rida på. För det ska visst inte komma några nya istället. Jag kan tänka mig att det är ekonomi inblandat, nya ridhuset kostade säkert multum att bygga och alla tävlingar de haft i vår.

Men... hästarna... jag som inte ens kom riktigt överens med Lukas jämt sörjer honom jättemycket. Richard som red honom massor och tävlade på honom är ledsnare än han visar. De blev såna kompisar det sista när han tränade och tävlade. Det var så roligt att se dem tillsammans. Som när Richard skulle ta honom till hagen, han la grimskaftet runt halsen på honom och Lukas bara följde honom, gick när Richard gick, sprang när han sprang...

Och vad ska han nu tävla på? Han tänkte ju tävlat Lukas i höst igen, och eventuellt Lucija också... Ska det ta stopp med hans tävlingskarriär innan den börjat nästan? Ska vi bli tvungna att köpa egna hästar redan nu för att han ska ha något att rida på?

Hur som, så känns det inte som det är läge att jobba där kanske... Dels blir det ju inte lika mycket att göra längre med tio, elva hästar färre. Dels är de många där redan. Dels känner jag mig lite avogt inställd efter det här... Visst det är hennes hästar, men det känns lite fegt att sälja dem på sommaren, undra vad alla ungarna säger när de kommer tillbaka och deras älsklingshästar bara är borta...

Jag ska träffa den Hemska FörsäkringskasseMannen i början av augusti, det var meningen att jag skulle börja jobba då. För han tog så klart för givet att jag skulle ordna något att göra själv. De begär inte lite av en... Jag hade problem med att söka jobb på den tiden jag var frisk... Det är inte lättare nu när jag inte har någon tro på mig själv kvar...

Usch och åter usch igen.

Annars har det varit rätt så mycket fullt upp... Så jag har inte riktigt hunnit heller. Jag har haft problem med datorn också. Trådlöst internet is the shit! Och då menar jag inte, som de tuffa innemänniskorna skulle menat, att det är jättebra, utan att det är rena skiten... Det gör lite som det vill. Ibland funkar det ibland inte. Och alltid väldigt långsamt.

Hade det inte varit för att vi måste ha trådlöst hade jag aldrig haft det. Men vi har förstajacket inne i huset och datorerna i kontoret ovanpå stallet, det är massor av trädgård mellan där. Jag bara vägrar gräva mer i min trädgård så det får bli så här...

Sen har allt gått i ett sen den där onsdagen när vi var och åt räkor. Jag var med mina systrar och min mamma på bio. Vi såg Prins Caspian (eller vad de nu kallade den) efter C S Lewisboken som jag läst tio gånger men glömt namnet på... Den var bra, riktigt bra tyckte jag, följde boken i det stora hela. Så jag var nöjd.

Sen var det sillfest i bygdegården i vår lilla by här på lördagen efter det. Mikael är med i bygdegårdsföreningens styrelse (de har dragit med oss på allt möjligt här...) så det var fullt upp. Det var en trevlig kväll. Matjessill (som jag egentligen trodde att jag inte åt men det var ritkigt gott) med färsk potatis och gräddfil och sånt. Sen var det ett gäng tjejer som spelade och sjöng Creedence och Johnny Cash och liknande riktigt bra. Det var fullt med folk där, över nittio stycken.

Föreningen hade velat ha dit tidningen och skriva om festen men de meddelade att de hann inte så ordföranden bad mig fota så det gjorde jag, sen kröp det fram att han ville ha mig till att skriva lite också (jag som 'kunde')... så var jag där igen... Tio år efter min sorti är jag tillbaka som skribent för samma blaska... känns knepigt... Och jag skrev uruselt. Tjosanhejsan, klämkäckt och hurtigt. Jag kräktes nästan på mig själv, men orkade inte göra mer av det. Hur mycket man nu kunde gjort... Men de var nöjda, det var huvudsaken.

Richard och Johannes träffade en kille som är lika gammal som Johannes som de pratat med lite innan, och hans lillebror, så de lekte hemma hos oss sen på söndagen. Men mitt i ringde en klasskamrat till Johannes och undrade om han ville följa med på laserdome, han och Richard. Samma kväll... Det ville de så klart...

Jag ställde mig och vrålbakade lite frallor medan de var iväg ifall de ville fika när de lämnade tillbaka våra ungar, sen hann de inte... Fast nybakade frallor är ju nybakade frallor...

Sen har vi byggt och ordnat en del också. Stallet-garaget-kontoret som egentligen är 'färdigt' är ju inte riktigt klart... Allt det där som 'avslutar' taket ska dit också, bräder och grejer på undersidan av det som sticker utanför väggarna, på undersidan alltså. Jag målade allt som skulle upp, vi hyr en skylift sen för att spika upp dem. Hönshuset ska byggas till så mina pycklisar får plats sen. Vi har byggt hela veckan så mycket vi hunnit mellan regnskurarna.

Vi, eller rättare sagt Mikael och kanske allra mest Richard, har börjat på insidan av gästrummet-skräpboden, som är vårt hus nr 2 på tomten. Det ska bli bibliotek hela huset när det blir klart. Ena halvan hade inget golv... det är klart nu.

Vi har varit och handlat grejer till byggena också. Och den 11 juli hade jag och Mikael bröllopsdag. Som vi firade på det eminenta sättet, åka till Jönköping och köpa hyllplan till biblioteket, vi ska göra ett egetbyggt, inbyggda hyllor etc, sådant som vi hade innan, fast det här blir större. Ska bli finare också...

Vi åt lite gott också. Fast ingen fancy, dyr restaurang. Med mina kommande fattigpengar och allt vi måste köpa och min för dagen onda mage och det faktum att vi körde bil och inte kunde dricka vin tyckte jag gjorde att finare ställen gick bort. Vi kände inte för det heller. Så vi åt enkelt. Men gott.

Vi festade till det på kvällen sen när vi kom hem istället. Barnen var hos sin kusin så vi var själva hemma. Vi hade köpt jordgubbar, smälte choklad och doppade dem i och drack champagne till. Ingen riktig alltså, ett mousserande vin som jag tycker är gott. Asti Araldica heter det. Sött. Jag tycker inte om torrt mousserande vin, trots att det tydligen ska vara så... jag tycker det är surt och äckligt...

Vi satt ute i trädgården, det var en fin kväll, bara lite kylig. När vi satt där och hade det riktigt trevligt, hörde vi ett underligt pipande kvittrande ljud närma sig, det var Ceasar som i full fart kom springande och med stolt min la en mus under trädgårdsbordet. Den levde. Jag berömde så klart Ceasar men påpekade att han nog borde döda den lilla stackaren. Men det tyckte han tydligen att vi kunde fixa själva när han nu fångat den åt oss... så han gick. Fin bröllopspresent.

Vi var hos min syster (nr 2) på lördagen och hämtade våra barn och fikade. Sen var min nästyngsta syster hos oss i går (söndag) och tittade på kort. Vi brukar rätt ofta släpa med vår kamera och hade foton på sånt hon missat, hon skulle titta igenom alla, men när hon insåg att det rörde sig om sextusen foton eller så insåg hon det omöjliga. Men vi skickade med backupskivorna. Djärvt kanske... Men vi har alla foton dubbelt på Mikaels dator, min bärbara och en extern hårddisk.

Vi åt en väldans god paj som jag gjorde. Vi har en liten dunge med klarbärsträd. De har inte gett många bär under våra år här, men i år blev det ett par liter, så pass så det räckte till en jättegod paj. Jag kan lägga ut receptet om det önskas. Men inte nu inatt...

I dag var vi ute med hembygdsföreningen... Det låter som om vi var hundra år... men det är ytterligare en av alla föreningar vi gick med i (hembygdsföreningen och bygdegårdsföreningen är två helt olika... men med samma ordförande, 'vår' bonde, han är ordförande i kyrkorådet och vägsamfälligheten också... säkert allt annat också...

Vi var i en hembygdsgård i trakten där de samlat och katalogiserat sextusen föremål som använts i jordbruk med mera sen sextonhundratalet eller så. Det var rätt kul att se, speciellt som vi hängde på ett par som kunde tala om vad de olika sakerna varit till för. Jag hade inte kunnat lista ut det själv.

Sen var det en bunt mer händelser, evenemang och grejer, fast jag har glömt hälften, det var något nästan varje dag i flera veckor. Bland annat var jag på vårdcentralen i Tidaholm, första gången, men det var positivt. De är mycket trevligare där än i Mullsjö. Tur att det är på det hållet ibland också.

Och nu ska vi bygga hönshuset klart för nästa vecka tänkte vi åka till Liseberg. Jag har inte varit där sen 2005, dagen efter att jag cyklade tjejvättern...

Min fina tupp, Don Corleone, som bara är tolv veckor, men tror att han är fullvuxen har varit lite krasslig också, jag var så orolig, i ett par dagar satt han bara helt stilla och blundade. Han åt inte med samma aptit, han gol inte, han jagade inte tjejerna eller talade om hur god maten var som han alltid gjorde annars. Vi märkte andra dagen att han var svullen runt ena ögat. På hönsforumet sa de att det kunde vara coccidios. Jag skulle ge honom a-fil. De fick det allihop. Blev det inte bättre skulle han ha en slags medicin. Men han blev pigg igen. Nu är han som vanligt. Han jagar sina favoritflickor, Rosa och Linnea som inte fattar något när han hoppar på dem...

Och nu borde jag gå och lägga mig, för klockan är mer än jag vågar tala om. Mer än vad det kommer att stå under detta inlägget för det stämmer aldrig. Men jag är inte direkt trött. Jag mår lite konstigt, det kan ha att göra med att det är rätt varmt här uppe, det är svart plåttak och det värmer upp rätt bra... skönt att slippa frysa i och för sig. Men ibland blir det lite väl varmt.

Sen drömde jag så underliga saker i natt, jag vill inte drömma konstigt i natt igen... Det blir alltid så jobbigt att fundera på sen. Jag drömmer aldrig otäckt, men ibland väldigt knepigt...

Skrivit låååångt har jag gjort iaf så det räcker för hela förra veckan. Förlåt... Nu kan ni andas igen...

Och nej. För er som gissade på McDonalds... Vi åt inte vår bröllopsmiddag där...

The Mean Kitty

2008-07-10T22:35:00.002+01:00

Jag vet att andra kan det där... Lägga in filmer från youtube i sina bloggar men jag är tydligen för dum... Jag får inte till det. Men här är länken i alla fall, hoppas den fungerar...

http://www.youtube.com/watch?v=Qit3ALTelOo

Är den inte för söt... Nu har jag fått den på hjärnan. Seriously...

Vad man hittar...

2008-07-10T00:12:00.006+01:00

En gång såg jag i barnbokhyllan i en bokhandel, eller om det var på barnbokssidorna i en bokklubb, whatever, små böcker med titlar i stil med 'Vad jag hittar i skog och mark', 'Vad jag hittar på åker och äng', 'Vad jag hittar vid hav och strand' och liknande. Jag tittade aldrig i dem (var det i en bokklubbstidning, eller bokreakatalog, vilket inte är omöjligt var det ju dessutom lite svårt-omöjligt).

Men jag kan tänka mig vad man kunde hitta i dem, typ träd och älgar i den första, gräs och fjärilar i den andra och fiskar och vass i den sistnämnda. Och lite annat.

Jag funderar lite på att göra en kokbok på samma tema. Den skulle i så fall heta 'Vad jag hittar i kyl och frys' eller något i den stilen. Eftersom vi ska utrymma och slänga/betala dyra pengar för att specialutbildade experter ska desarmera, vår gamla (och då menar jag gamla, äldre än mig actually) frys så börjar det bli lite viktigt att göra något av de saker som finns i den eftersom den nya frysen är smockfull. Mest vinbär, inget man kan äta direkt...

Det kan bli rätt spännande kombinationer, om man dessutom gör en dykning i kylen, skafferiet och skåpet över spisen för att se vad som finns...

I dag bjöd jag min stackars familj på rödspätta (det är gott men den här var från 2004 enligt etiketten... men den såg ut som rödspätta, kändes som rödspätta och luktade som rödspätta så jag tänkte... what the -bip- eller nåt...

Till den fick de potatismos, gjort på pulver. På ena sidan av paketet stod tips om hur man gjorde det trista (pulvermos är inte gott alls) moset lite roligare, man kunde blanda tapenade i, som tur var stod det hur man gjorde tapenade, annars hade jag varit helt lost, har knappt hört ordet innan...

Enligt paketet skulle det vara svarta oliver, rosmarin, vitlök, olivolja och sardeller. Jag hade inga sardeller och hade jag haft några hade jag nog inte använt dem, tyckte det lät läskigt... Jag hade ingen rosmarin heller, tog basilika istället och soltorkade tomater.

Det blev väldans gott ändå. Men jag blandade inte ner det direkt i moset, tänkte att barnen nog sparkade bakut då, utan la det i pyts för sig. (Att jag sen när maken frågade 'vad är det där' med fullt allvarlig min svarade 'bajs' borde jag ju egentligen inte berätta, jag borde vuxit från såna barnsligheter, men jag kunde inte låta bli och det såg ut precis så...)

Det påminner mig om förresten, en gång för många år sedan när jag och en av mina systrar skulle göra slottsstek. I receptet stod att det skulle vara sirap och ansjovis i det där spadet som steken skulle stå och steka i. Det tyckte vi lät vidrigt och tänkte att det nog stod fel och tänkte att vi tar något ätbart istället för att förstöra dyrt kött, det var jättedyrt, och tog typ morötter och lök istället. Sen satt vi och skulle äta och berättade att det var slottsstek. Vad gott sa mamma, det blir så fin smakbrytning med ansjovisen... hm...

Sen fanns det gammal spenat i frysen också, inte fullt så gammal, men en sån där slatt som bara blir liggande, så jag gjorde spenatstuvning också...

Det fanns dessutom en stor påse kikärter som legat rätt länge och såg lite torra ut... Jag testade att göra hummus, eller åtminstone vad jag trodde var hummus... jag tog kikärter, olivolja och lite varmt vatten för det satte sig i mixern annars... Jag glömde att salta, det smakade ingetingenting...

Men blandat med tapenaden som blev stark så man flämtade så blev det faktiskt jättegott!

Men det blev en underlig måltid... panerade stekta (fullt ätliga men lite för salta) rödspättafileer, potatismos, stuvad spenat, hummus, tapenade och tomater...

Få se vad jag kan göra i morgon... Jag såg i frysens djup... kolaglass, kantareller typ hundra påsar, en älgstek, en glutenfri sockerkaka, en äpplepaj som säkert är fyra år gammal, en massa plommon och vinbär och lite annat smått och gott...

Har ni tips?

Jag har märkt att jag är så tråkig. Jag går runt på dagarna och jobbar. Eller ja, det var ljug, jag går runt och skrotar. Jag tänker att det och det ska jag skriva i bloggen, å vad roligt jag ska skriva! Samma sak gäller givetvis boken jag ska skriva. Sen glömmer jag av vad jag skulle skriva, eller, i de fall jag kommer ihåg det har jag glömt vad det var som var roligt. Eller så sätter jag mig vid datorn och helt plötsligt låser sig både huvudet och fingrarna... Full body bind...

Jag borde ha en liten dator i fickan hela dagarna och skriva ner det roliga just när jag kommer på det... Jo, jag vet att såna finns, men jag har ingen sån... Jag har en mp3-spelare av nåt slag, som man ska kunna prata in saker på, men jag har inte lärt mig hur den fungerar än, har ju bara haft den i två och ett halvt år jue...

Apropå att gå runt hela dagarna och jobba, för det känns faktiskt som jag gör massa nytta hela dagarna. Jag kommer sällan upp så tidigt i och för sig. Dels för att jag ofta är vaken till två tre på nätterna, med flit eller ofrivilligt, och att jag oftare än sällan har ont i huvudet och har yrselproblem på morgonen/tidiga förmiddagen. Men sen är jag flitig, jag gör frukost och diskar, tvättar, stryker, städar lite ibland, målar kanske någon timme eller håller måttband åt Mikael eller något sådant när han bygger och ordnar. Sen gör jag kanske fika eller lunch och diskar och middag och diskar och sådär. Jag tycker jag har fullt upp really. Men jag gör inte mer än the average people. Alltså en sån som jobbar åtta timmar och reser en eller två till och från. Och ÄNDÅ får lika mycket gjort, och mer, och hinner titta på teve, och vara social och massa annat. Hur gör de? Ni får gärna berätta hur man gör. Jag tycks ha tappat bort det någonstans...

Jag satt ikväll i alla fall, framför (eller bakom) datorn och istället för att skriva de där roliga sakerna i bloggen och alla de scener jag hittat på till boken, och letade efter såna där filmaffischer där någon varit rolig och bytt ut huvudena och namnet på filmen, ni vet hurdana jag menar, roliga, men kunde inte hitta dem. Jag vet att jag har hittat en sida en gång där de fanns samlade, massa roliga. Om någon vet var jag hittar dem får ni gärna säga till!

Solen är skön solen är toppen!

2008-07-03T23:52:00.004+01:00

Solen är skön solen är toppen. Solen är varm, målar brun hela kroppen. Solen som gör det blir morgon var dag, solen i xxx (där man kan sätta in sin hemort) är bäst tycker jag...

Hade man sen haft tid att ligga i solen kanske kroppen blivit åtminstone någon nyans mörkare än blekvit... Jag tog fram en filt (katternas favoritfilt så de var jättesura) och la den på gräsmattan, hämtade solcreme och tidning och tog på mig bikini...

Jag låg kanske där fem minuter sen kom jag på att kycklingarna behövde nytt vatten, bytte vatten, tillbaka till filten, ja just ja, hönorna måste också ha nytt vatten (de går inte tillsammans än), tillbaka till filten, telefonen (som inte var med ut) ringer... tillbaka till filten, då blåser tältet iväg...

Barnen har ett litet sk kupoltält, de fick det förra året när de sålde jultidningar, de satte upp det och sov i det i början av sommaren, när det var varmt och skönt, sen när det började regna bar vi snabbt in tältet i ett av garagen, men barnen ville sova i det ändå... vilket de gjorde, men häromdagen märkte vi att det blivit väldigt fuktigt och äckligt inne i tältet, det luktade skunk. Det blev väl så för att det stod direkt på cementplattan kanske. Barnen hade så klart inget märkt... Vi tog ur allt och tvättade och ställde ut tältet i trädgården, nu skiner ju solen igen. Men vi gjorde inte fast det. Helt plötsligt blåste det iväg. Bastian som var i närheten höll på att skita på sig, stackaren...

Sen fick jag ändå inte lägga mig på filten för jag skulle måla vindskivorna till stallet, nu när det var fint väder. De är inte uppsatta än, som tur var, annars hade någon annan fått måla dem, nu kunde jag stå på marken, såg till att stå i solen iaf, och måla dem. Första strykningen, grundfärg, och färgen tog slut halvvägs...

Så vi fick åka till byggmax i dag istället för i morgon. Vi handlade massor när vi ändå var där, grejer till biblioteket, vårt nya projekt nu när kontoret är klart, och grejer till hönshustillbygget. Vi åkte till Skövde, det är lite lite närmare dit nu än till Jönköping, och jag tror det går fortare att åka för vägen är mer direkt dit på något sätt.

Skövde är ingen rolig stad tycker jag, jag har aldrig varit där mycket trots att jag alltid bott i närheten, den är för stor och grå, för mycket krångliga avfarter och rondeller, ingen trevlig sjö (som Jönköping har) och svårt att hitta... men det rättar väl kanske till sig med tiden. Hittandet alltså, någon sjö lär väl inte dyka upp sådär bara...

Vi blev stoppade av polisen på väg dit, Mikael fick blåsa och visa körkortet. Polisen gick en sväng runt bilen och släpkärran och sa att det såg perfekt ut... tur att Mikael var snabb och stängde av bilen när vi stannade, en glödlampa var nämligen sönder på kärran... fast de såg det ju när vi åkte... om de tittade. Jag har aldrig fått vare sig visa körkort eller blåsa när jag kört. Orättvist.

Jag kom på att mina bloggar blir fruktansvärt tråkiga när jag bara rapar upp vad jag gör en dag. Jag tror de är roligare de gånger jag skriver utifrån tankar och infall istället. Om det nu inte är något speciellt, vanliga dagar borde få gå till glömskans förgängelse... (det lät fint, lite dramatiskt sådär...)

Jag kom att tänka på en rolig 'historia' eller vad man ska kalla den när jag skrev om polisen.

Polisen: Ni körde för fort!

Kvinnan: Oh, jag förstår.

Polisen: Kan jag få se körkortet.

Kvinnan: Jag skulle gärna ge er det, men jag har inget.

Polisen: Har ni inget?

Kvinnan: Jag har förlorat det fyra gånger för att ha kört onykter.

Polisen: Kan jag istället få se registreringsbeviset.

Kvinnan: Tyvärr inte.

Polisen: Varför inte?

Kvinnan: Jag har stulit bilen.

Polisen: Stulit den?

Kvinnan: Jaa, och jag har dödat ägaren och styckat honom i bitar.

Polisen: Vad har ni gjort?

Kvinnan: Delarna av honom ligger i plastpåsar i bagageutrymmet ifall ni vill kolla.

Polisen tittar på kvinnan, backar långsamt därifrån, och ringer efterförstärkning. Inom några minuter kommer ytterligare fem polisbilar, och ett polisbefäl närmar sig med dragen pistol.

Polis 2: Kan ni gå ur bilen?

Kvinnan: Är det något problem?

Polis 2: Min kollega har sagt att ni har stulit den här bilen, och mördat ägaren.

Kvinnan: Mördat ägaren?

Polis 2: Ja, kan ni vara snäll och öppna bagageluckan?

Kvinnan öppnar luckan, men där finns inget.

Polis 2: Är det här er bil?

Kvinnan: Naturligtvis, här är registreringsbeviset.

Polisen är alldeles tyst.

Polis 2: Min kollega säger också att ni inte har något körkort.

Kvinnan gräver i handväskan, tar upp sin plånbok, och räcker sedan över körkortet.

Polis 2: Jag måste medge att jag är konfunderad. Min kollega har berättat att ni inte har något körkort, inget registreringsbevis, att ni har stulit bilen och mördat ägaren!

Kvinnan: Jaha och snart påstår han väl att jag körde för fort också???

Visst är kvinnor smarta!

Rekor - såna som maneter

2008-07-02T23:23:00.003+01:00

Mätt. Jag har varit på räkfrossa. Ni vet säkert hurdan jag menar. Man får äta så mycket räkor man vill. Och sallad (och räkor), tomater (och räkor), gurka (och givetvis räkor), smarrig sås (och ännu mera räkor) och bröd och smör (och räkor så klart), frukt och grejer och sånt. Jättegott. Men vad man äter...

För trött för att skriva något längre än så här i dag/kväll/natt...

Var jag inte jätteduktig nu! Som skrev så kort!

Första juli

2008-07-01T23:01:00.002+01:00

Den första dagen på andra halvan av året. Ett helt halvt år har gått sen nyårsafton. Jag vet att jag har försökt mig på att 'förnya' nyårslöftena någon annan gång, kanske förra året, när ett halvår hade gått.

Jag tror inte det gick så bra, på samma sätt som mina nyårslöften sällan går så bra.

Så jag ska inte lova så mycket nu. Jag ska bara börja ett nytt liv. Eller nåt sånt...

Jag har i och för sig gått ner fem eller sex kilo sen i julas, men det är inte direkt något jag ansträngt mig med, kanske om jag tar tag i det ordentligt nu att jag kan gå ner fem kilo till och känna mig tillfreds med min vikt för en gångs skull...

Men framförallt ska jag börja skriva på min bok på allvar. Av olika anledningar känns det som att jag inte har något annat val just nu.

Jag tänker skriva mer i bloggen också, varje dag eller mer. Korta saker, som jag tänker ibland att jag ska göra men aldrig gör. Anledningen till att jag aldrig gör det är ju att jag väntar på att folk ska hinna skriva kommentarer först. För om jag skriver en sak till efter så läser de inte det jag skrev innan... Och jag vill ju så väldigt gärna bli läst.

Sen har jag förstått i och för sig att det faktiskt finns de som läser min blogg men inget skriver. Jag tycker det är synd, för jag har ju ingen aning om hur många läsare jag faktiskt har på det viset.

Kan vi inte göra så att alla som läser det här skriver en kommentar, gärna anonym om ni inte vill erkänna inför världen att ni läser min blogg... (skojar bara) men det vore kul att få någon liten bild av hur många det kan vara?

Nu ska jag skriva lite på min bok. Faktiskt. Eller i alla fall dra upp lite riktlinjer!

Jag skriver mer i morgon. Om lite allt möjligt. Och kanske om något omöjligt?

Göken gal i öster...

2008-06-04T13:34:00.003+01:00

Och en östergök är tröstegök. Har jag hört.

Inte för att en göks galande är stor tröst när man är riktigt ledsen i och för sig. Men så ihärdigt som den har galt de senaste veckorna känns det lite som att den i alla fall försöker trösta mig. Ibland gal den till och med i nordost, och norregök är sorgegök. Har jag för mig. En blandning mellan sorg och tröst alltså. Rätt passande.

Jag kan inte låta bli att tycka att jag är ett ynk i och för sig som aldrig kommer över det här. Jag har haft vänner förr som har tröttnat på mig, eller rättare sagt där våra vägar gått isär utan att jag funderat så mycket på det. Kanske var det för att det var ett sådant uppenbart svek den här gången. Kanske för att jag mådde skit redan innan. Kanske för att det var (tyckte jag, men uppenbarligen BARA jag) en sådan speciell vänskap.

Nog om detta.

Det är inte bara för att jag går runt och ylar nedbruten av sorg (vilket är en grov överdrift) som det inte blir något skrivet här eller några påhälsningar i era bloggar, vilket jag ber om ursäkt för. Det är dessutom tokmycket att göra med våra husrenoveringar och tävlandet.

Det var tävling den 25 maj, samma dag som min trista minnesdag, vilket var lite tur i oturen, jag hann inte tänka för mycket på eländet eftersom jag var domarsekreterare och satt och skrev oavbrutet mellan tio och fyra. Eller ja, några raster hade jag ju...

Sen är det tävling igen den 8 juni, den här gången i Mariestad av alla ställen. Vi trodde länge att det skulle vara i Falköping men det var en annan serie det... Allsvenskan i div III går i många olika serier, vi är med i serie U om jag inte minns fel och det var en annan serie i Falköping samma dag, rätt tävlingar, lätt C:1 och lätt B:0 men fel ställe... Det är tre gånger så långt till Mariestad...

Nytt program... Richard har inte tävlat lätt B:0 innan, de har bara haft lättC:1 på de två första tävlingarna i omgången, de två enda tävlingarna han varit med i dessutom... Det är en hel del som skiljer sig från lätt C:1 till lätt B:0 det ska bli intressant att se hur det går...

Massa annat också som sagt. Och varje gång jag sätter mig vid datorn är jag antingen alldeles för trött, så när jag läst igenom allt jag vill läsa i hönsforumet (jag har ju massor av frågor och undringar hela tiden nu om kycklingarna) och kollat mail och sånt är jag antingen så trött så jag sitter och somnar, eller hoppar mig ovetandes över till sängen och somnar (dumt att ha datorn i sovrummet men det är snart ett minne blott (!!!) kontoret är snart klart (!!!) eller så börjar datorn krångla (jag har fortfarande inte bytt till den nya, som nu stått i sin stackars kartong så länge så den säkert har ärgat igen eller nåt...)

Kycklingarna som sagt... Måste lägga in nya bilder, de har växt så otroligt! De var sex veckor i lördags och en av De Uppenbara Tupparna, den vita leghornstuppen Don Corleone, även kallad Tuppe, har redan börjat gala! Han var bara fem veckor när han en dag lät 'underligt' som en knarrande gnisslande dörr eller något, ett enstavigt läte, redan några dagar senare hade han fått det att låta mer som en galning, med tre toner, u-u-u. Nu är det som en riktigt tupp, fast mycket ljusare. Och så sött så man smälter... Fast Mikael tycker fortfarande det låter mest som en dörr...

Jag återkommer, bloggar om förra tävlingen, om kycklingarna, om kontoret som snart är klart, etc etc. Och jag ska hälsa på hos er också. Promise.

Tack förresten, alla som skrivit ord till tröst! Visst stämmer det som millroll och eric skriver att man kan skriva sig ut ur mörkret. Om jag bara hann och orkade... Fast vissa nätter när jag inte kunnat somna de här veckorna har jag legat och funderat på bitar i min nya bok. Jag tror jag ska 'hänga ut' min svekfulla vän där, en liten känga blir det i alla fall. Jag måste ju ha någon som är ond också, den rollen tycker jag kan sitta fint...

Tack, Elanah *kramar tillbaka*, jo, jag är ute i solljuset en hel del, det är ju skönt att vädret inte deppar ihop i alla fall!

anonym, önskar jag hade din tro på mänskligheten, men du känner inte min vän. Hoppas jag. Det handlar knappast om att 'inte verka bry sig'. Enda omtanken där är nog om sig själv tror jag. Konstigt sätt att visa att man bryr sig annars att bemöta allt med en tystnad kompakt som en betongvägg...

Visst, man är sig själv närmast, det är ju jag också. Men det är fegt att köra över folk på det viset. Jag kan ju inte låta bli att undra vad det var för fel på just mig för den delen, för mig veterligen är jag den enda som inte duger längre i bekantskapskretsen.

Nej, nu ska jag gå och göra lite nytta. Jag kan välja på a) diska, b) sätta nät på avdelningen av hönshuset vi håller på med, c) packa upp lådor i kontoret, d) stryka eller något av allt annat som också måste göras... Innan det är dags att åka och hämta barnen, Johannes är hos en kompis och Richard praoar hos min svåger som har elektronikbutik. Raka vägen till ridningen efter det. Det känns som om jag bor där ibland...

Jag letade efter en bild på nätet, en tavla jag har, som jag egentligen ville haft som illustration. Det är ingen gök på den egentligen, utan en tjäder. Den sitter på en gren och tittar ut över en bergskedja och ser så oändligt sorgsen ut. En likadan tavla hängde i Solhem (min mammas föräldrahem) när jag var liten. Jag sov i det rummet när vi var där och tyckte att tavlan var så sorglig så jag blev jämt ledsen. Jag tänkte mig att göken (för det trodde jag att det var) bodde på, eller ville till, andra sidan bergen men inte kunde... Lite så det känns så tavlan hade passat som illustration... Till andra sidan av bergen kommer jag aldrig. Bara att inse.

Nattsvart...

2008-05-25T23:00:00.005+01:00

Nattsvart tid, nattsvarta dagar, nattsvarta tankar på dagar som var och som aldrig kommer igen.

Som tur var. Men de borde aldrig ha fått finnas till från början. Vissa dagar är bara helt fel, blir dunderfel, rejäla felkalkyleringar, misstag av grövre kaliber, dagar som borde raderats innan de första solstrålarna letade sig över horisonten.

För solen sken då, som nu, vilken blasfemi...

Om man kunde backa sitt liv ändå... plocka bort de dagar, de beslut som borde varit helt annorlunda. Om man ändå kunde vara klokare...

Jag vet inte varför jag skriver det här egentligen, för den enda som skulle kunna förstå vad jag egentligen menar tror jag inte läser det här. Och även om. Personen i fråga bryr sig inte. Brydde sig inte då, bryr sig inte nu, kommer aldrig att bry sig.

Within Temptation har varit vänliga nog att skriva en sång om mitt elände... Lyssna. Läs. Sörj med mig. Nästa år kanske det har blivit lite lättare att bära? Eller nästa år. Eller aldrig.

The cross

Nothing´s ever changed, you still turn away

You´ve washed your hands, you´ve made that all too clear

You just keep on living this lie

You refuse to see, you´re denying me

the cross I bear but you don´t seem to care

Even Judas knew he had lied

I keep wondering why

I´m still calling your name through my tears

Why have you waited to embrace me my dear?

Cold is your silence, denying what is real

I´m still wondering why

I´m still calling your name my dear

I´m sorry if you can´t stand the naked truth

All you see is how you want it to be

So you keep on living your life

Release me from this cross after all these years

Oh call my name and help me with this weight

Even though it comes far too late

I keep wondering why

I´m still calling your name through my tears

Why have you waited to embrace me my dear

Cold is your silence, denying what is real

I´m still wondering why I´m still calling your name

and I wonder, oh I wonder...

In my heart I still hope you will open the door

You can purify it all, answer my call

Why? Why?

Why have you waited to embrace me my dear?

Cold is your silence, denying what is real

I´m still wondering why I´m still calling your name

and I wonder, oh I wonder...

In my heart I still hope you will open the door

You can purify it all, answer my call

Tävlingsdags!

2008-05-05T18:32:00.004+01:00

Så var den då här, tävlingsdagen. Jag höll på att säga 'dagen som vi väntat på' men det känns snarare så att tiden har gått väldigt fort. Tyckte jag i alla fall.

Vi var uppe redan vid fem, det skulle vara samling vid stallet sju och vi hade en hel del att packa. Även om vi gjort i ordning mycket kvällen innan. Jag tror vi var sist där, trots att klockan bara var någon minut över sju när vi kom. Skönt när alla håller tiden.

Vi skulle mata alla hästarna, även de som vi inte skulle ha med oss innan vi åkte och packa alla grejer, hästarnas träns, sadlar, ryktlådor, extra träns, grimmor, grimskaft, sadelgjordar, hästgodis, hö, havre, hinkar etc. Det skulle senare visa sig att åtminstone de extra grimmorna behövdes...

Lukas hade givetvis legat ner under natten och var lite gul på halsen, jag lyckades gno bort det värsta med en svamp. Några knoppar hade gått upp men jag bestämde mig för att fixa det på plats sen, Richard skulle inte rida förrän ungefär halv tolv.

Vi ställde ut honom i gången och fick hjälp med att linda hans ben, jag har aldrig gjort sånt. Jag vet inte om det var nödvändigt heller men ska det vara rätt ska man skydda benen vid transport, egentligen ska det väl vara speciella transportskydd, sånt visste inte vi så vi hade bara köpt såna där vanliga benlindor av fleece. Han blev så fin, med svarta benlindor, ljuslila täcke och matchande grimma och grimskaft (tyvärr fotade jag honom inte i den stassen).

Så långt - allt väl. Nu börjar kaoset...

Richard tog ut Lukas och gick mot transporten. Det var väl en första miss, det hade nog varit bättre om någon mer van vid lastning gjort det. Han tvärvände (Lukas alltså) slet sig från Richard och sprang iväg, vi efter, han sprang över stora vägen (alltså den är inte så stor, en sjuttioväg, men där går en del trafik) och halvvägs till hagen innan vi fick tag på honom, en av benlindorna lossnade så han trampade på den.

Vi gick tillbaka, jag ledde honom och var dum nog att försöka ta in honom i transporten själv... jag tror mig alltid om att kunna allt... Givetvis gick han inte in, han tvärvände igen och sprang iväg, och jag var dum nog (igen, ännu dummare den här gången) och släppte inte, trodde jag skulle kunna hålla honom kvar, idiotiskt.

När han lyckades rycka sig loss for jag i en båge med näsan före rätt ner i gruset... Min första tanke var: shit, jag skitar ner mina kläder, den andra, när jag märkte att jag föll på ansiktet: shit, där gick sminket. Den tredje tanken, när jag reste mig och märkte att blodet rann från ansiktet var mer logisk, typ: hjälp...

Jag rusade in på toa med handen för näsan, jag trodde jag blödde näsblod men det var värre än så. Jag hade ett stort sår i överläppen, ett riktigt jack, rejält djupt, det var det som blödde så, det måste varit stenar som pressats in där, näsan hade inget skinn kvar och pannan var sönderskrubbad.

Jag sköljde och torkade och höll för papper men det bara fortsatte blöda. En av papporna som var med för att köra en av transporterna följde med mig och 'lugnade mig' med sånt som 'det där ser inte bra ut' och liknande... Han påstod att jag darrade och såg ut att svimma men det tror jag inte på, jag kände mig relativt lugn, min enda paniktanke var att jag skulle få ett fult ärr på läppen, jag hoppas verkligen jag slipper det...

Han gjorde sig nyttig med att leta efter sjukvårdslåda men hittade inget. På sadelkammardörren finns ett kors och texten 'sjukvårdslåda' i vitt på grönt, men inget fanns att finna... Till sist tog vi desinfektionssalva för hästar... bättre än inget... Mamma sa sen att jag kanske borde ta en stelkrampsspruta, kanske har hon rätt, det kan ju varit hästlort på marken också, risken är ju stor...

Medan jag pysslade om mina 'transportskador' hämtade Richard och Mikael Lukas långt neranför hagarna (åter en änglabevakad tur över vägen) och den här gången tog Annica, lagledaren hand om honom och alla andra höll longerlinor i vägen så han inte kunde komma undan, då gick det.

Cosmos sen, som vi trott skulle vara den värsta att lasta blev inte så farlig, han ryckte bara sönder den första grimman i ordningen... och de fyra sista gick bara på, mer eller mindre. Senast kvart över åtta hade vi sagt att vi måste vara på väg, klockan var bara tjugo i när vi i sakta mak tuffade ut i karavan, tre bilar med transporter och två utan. Vi hade Lukas och Cosmos i 'vår' (lånat av ridläraren).

Vartofta ligger inte långt från Mullsjö, kanske tre mil lite drygt så trots att vi segade fram i sextio sjuttio så var vi snart där. Jag satt i baksätet med frottehandduk över kläderna (som iofs redan var skitiga) och putsade Lukas träns och satte fast nummerlappen... allt i sista sekund...

Richard var väldigt tyst hela resan, det märktes på honom, och han medgav det, att han började bli nervös. Han hade inte varit något nervös någon gång innan och skrattade åt de andra som började hispa redan för en vecka sen och kunde inte förstå det. Nu var det hans tur... Jag oroade mig mest för att vi inte skulle komma fram hela och i ett stycke, hästarna sparkade rätt friskt i transporten av och till och Mikael har aldrig kört transport, han tyckte nog det var lite läskigt. Och lasta ur... hur skulle det gå?

Men lasta av var inte lika problematiskt, Cosmos och Carro skulle starta rätt tidigt, de gick av så fint och försiktigt. Lukas fick stå kvar så länge, det gillade han inte alls så någon var tvungen att vara vid transporten hela tiden och hålla honom sällskap. Vi turades om med det. Jag gick runt med stor plåsterlapp på överläppen. De föreslog, några i gänget, att jag kunde måla den svart och leka Hitler...

Jag skötte kameran men fotade inte alls så mycket som jag i efterhand tyckte att jag borde gjort, jag fotade mest under själva tävlingen, det hade ju varit roligt med lite runtomkringbilder.

Carro och hennes ryttare var först ut, det gick inte så bra för dem tyvärr. Carro slog bakut, gång på gång under galoppprogrammet, ville inte gå på volten och var allmänt bökig. Richards kompis S red Cosmos direkt efter och för dem gick det bättre, även om det inte var helt bra, Cosmos gjorde också några bakutsparkar under galoppen. Men hon var nöjd ändå. Men tydligt är att även hästar har tävlingsnerver...

Det var två klasser under dagen, första var en individuell klass som började nio, den andra en lagklass som startade på ridbanan intill halv elva, sen hade de lagt till två små klasser (delklasser till de två första kan man säga), de red i ridhuset, detta för att alla anmälda skulle få plats. Men ingen av 'våra' ryttare var med där.

Vi tog ut Lukas rätt tidigt så Richard skulle ha tid över att värma upp honom och rida fram honom ordentligt. Jag fixade till de flätor som gått upp, övervägde om jag skulle tejpa, men struntade i det. Mikael sa det sen att han sett en som hade mantejp men tyckte inte det var snyggt. Richard drog på sig kavajen och Mikaels begravningsslips (!) och blev väldigt stilig...

De hade en gräsvall där de värmde upp i väntan på att få komma in på framridningsbanan där de släppte in två, tre ur varje klass, för lagklassen hann börja innan Richard kom till framridning. Sofie och Cosmos hann göra sin lagtävlingsrunda redan innan Richard gjort sin första start. Det gick betydligt bättre den här gången. Carros ryttare ville inte rida i den här klassen, hon var reserv så det spelade ju ingen roll för laget, jag förstod henne på sitt vis, för Carro var hopplös, men det hade varit en bra träning.

När man såg sig omkring på de andra ekipagen kunde man ju inte annat än att inse att ingen av våra ryttare skulle ha en rimlig chans... Det var inga lurviga nittonåriga ridskoleponnyer de red, det var glänsande vältrimmade tävlingsponnyer, små kopior av stora dressyrhästar med professionellt knoppade manar...

De kom åkande i sina glänsande hundratusenkronorstransporter med hästarnas namn lackade på sidorna, privata tränare i släptåg och små bortskämda välklädda bratz till ryttare som lätt roat såg ner på oss i gärdsgårdsserien. De såg ut att ha tävlat halva sina liv, säkert hade de gjort det också, deras hästar åkte säkert transport flera gånger i veckan och såg det som vardagsmat och inte döden som våra stackare...

Ingen av våra ryttare hade tävlat någon gång innan, några av hästarna hade varit ute en del, Lukas och Imre var nog de som varit med mest, för Cosmos var det andra tävlingen i hans liv... Med det i åtanke tyckte vi ändå att det gick riktigt bra för dem!

Richard red runt på gräsvallen, en nästan osannolikt frodig gräsmatta, Lukas kunde inte hålla sig utan tog av och till stora tuggor och blev fult grön runt munnen. Han lyckades till och med stänka ner knäna... Däremellan skrittade och travade de lite, värmde upp och ordnade, Lukas var orolig och stirrig sa Richard, så det var nog bra att de hade gott om tid.

Under tiden hann både Mikaels föräldrar och mina dyka upp. Mamma och pappa kom fram till mig där jag stod och tittade på när Richard red Lukas. Richard såg dem och red fram till oss. Mamma spanade ut bland ryttarna och frågade var är Richard? Han är ju där sa jag, Richard och Lukas stod max fem meter från oss. Var frågade mamma och fortsatte se sig om. De står ju där sa jag och pekade... De kände inte igen honom ens!

Medan Richard värmde upp hann det tredje ekipaget i gänget rida sin ritt, lille B-ponnyn Pepito med sin ryttare (i lånad lite för stor kavaj), det gick inte så illa för dem, Pepito är en väldigt viljestark liten ponny, det har jag sett på lektionerna, hon hade det säkert inte lätt...

Så var det dags för framridning, den var på en tredje grusplan framför tävlingsbanorna. Jag följde med Richard dit när hans startnummer kom upp på tavlan och tittade på, jag hörde en mamma, alt. tränare, eller både och, puscha på en stackars liten tjej så det var riktigt otäckt att höra, hela tiden skrek hon saker som kom igen nu, gör si och så, driv då, sitt ner, sväng så, du vill väl få ett bra resultat, försök då, du försöker ju inte. Den stackars tjejen nästan grät och sa att jag försöker visst. Nej det gör du faktiskt inte, sa tränar/mamman.

Så det kanske inte är så roligt att vara den stackars rika flickan med egen svindyr ponny och vinröd transport med silverhäst lackad på sidan... kanske bättre att vara ridskoleunge och tävla en gammal nittonårig ponnyluns med okänd härstamning för att det är roligt, som en kul grej, och åka dit i en gammal skraltig lånad transport...

Så var det Richards tur, jag var så nervös och stolt, en blandad känsla... trodde jag skulle dö av syrebrist eller något för jag glömde nog att andas... Jag stod vid kortsidan vid A tillsammans med Mikaels mamma som filmade (en av de gånger jag tyckte det var bra att hon alltid släpar på sin videokamera...)

Det gick bra i början, tyckte det gick jättebra, men Lukas var så pigg, otroligt, på träningen hade Richard fått driva på honom jättemycket hela tiden för att få något tempo alls, nu gick han för fort, tog galoppsteg i travvolten och sånt, men annars gick det bra. Tills det var dags för den fria skritten, man rider den på lång tygel. När de kom till hörnet av ridbanan och skulle svänga snett igenom tog Lukas ett kliv över dressyrstaketet och de blev uteslutna...

Domaren lät dem rida klart programmet ändå, det var snällt av dem, och bedömde resten av ritten, som gick hyggligt. Men de var ju borta ur tävlan tyvärr...

Richard var inte nöjd efteråt, han muttrade något om att han inte ville tävla mer. Men sen åt han, en stor baguett som vi hade med oss, pratade av sig lite med de andra och sen var han på gott humör igen och sa inte ett ljud om att dra sig ur. Jag hade inte haft en tanke på att äta något innan och hade inte haft någon matlust heller för den delen. Vi fick turas om att gå runt med Lukas, så jag tog hand om honom medan de andra åt och Richard gick och hämtade sin kritik, för det fick han även om det var ett snedstreck draget tvärs över med orden 'utesluten pga lämnade banan'. Kritiken är ju en väldigt nyttig sak inför kommande träning, se vad de behöver jobba med.

Richards nästa start skulle inte vara förrän vid halv tre hade vi räknat ut innan, men det hade varit några strykningar eller så hade det gått fortare, för den blev redan fem i två. Jag hade varit och tittat och fotat någon av de andra startande, när jag kom tillbaka hade han sadlat på och börjat rida runt på gräsvallen. Annica, lagledaren kom och föreslog att vi kanske skulle testa utan sporrar, för att få ner tempot på honom. Sporrar hade annars varit självklart till honom, men idag var de uppenbarligen överflödiga.

Jag sa till Richard att han kunde väl ta och springa av honom lite, trava och galoppera lite så han inte var så pigg, träna lite på volter och serpentiner, passa på att utnyttja tiden lite, men han skrittade bara runt, jag blev nästan lite irriterad på honom. När det var dags för framridningen gjorde han heller inget mer än mest skritta runt på fyrkantsspåret, trots att han hade framridningsbanan för sig själv en bra stund, han var första startande efter en paus.

Jag försökte säga till honom att passa på, träna på det som inte gick så bra, men han bara morrade åt mig. Jag ville ju inte låta som den hemska tränarmamman heller så jag var tyst, men jag var ju inte sån... jag ville ju bara hjälpa honom...

I lagklassen red de på den närmaste ridbanan, mycket lättare att få bra foton... jag stod vid E ungefär vilket kanske inte säger så mycket för det stora flertalet... mitt på ena långsidan alltså. Jag hade sagt åt Richard att se upp i hörnet vid den fria skritten, det gjorde han, det stod till och med i kritiken sen att han skulle ridit ut ordentligt i hörnet, men med förra ritten i bakhuvudet var det nog bra att ta den anmärkningen och slippa bli utesluten.

Den här gången gick det riktigt bra! Visst var det några småmissar, men på det stora hela var det en toppenrunda. Richard var också mycket gladare efteråt. Han sa till mig att han hade varit så trött innan så han hade hållt igen på framridningen så han skulle ha krafterna kvar till tävlingen... Nästa gång han tävlar ska jag nog vara tyst...

Sex ryttare hade vi med oss från Mullsjö och de hamnade i startfältet så det var två i början, två i mitten och två i slutet. De hade samma ordning i båda klasserna, eftersom de gick omlott var det ju tvunget att bli på det viset. Så när de flesta var färdiga hade de som red Imre och Miramis inte gjort sin första start än...

Men under tiden hade vår ridlärare kommit dit, hon skulle inte varit med egentligen men kunde inte hålla sig därifrån hela dagen, så hon hann se (och peppa) dem i alla fall.

De hästar som var klara hade vi lastat, eller börjat lasta... Carro hade stått i sin transport länge, sen försökte vi lasta Cosmos, men det gick absolut inte, han slet sig inte, som tur var, han hade ju tränset kvar, man har mer kontroll över honom då, kanske ett tips till nästa gång vi ska lasta Lukas...

Efter två timmars försök att lasta Cosmos gav de (tillfälligt) upp och gick bara runt med honom på gräsvallen, vid ett staket hade man utsikt över ridbanorna så hästarna kunde få se sina kompisar tävla, vi stod där en stund med Lukas och Cosmos. Jag passade på att ta ur flätorna ur Lukas man, så var det gjort till sen. Han fick en riktig änglahårsfrisyr, lockig och fin, tyvärr glömde jag fota den.

Sen testade vi att ställa Pepito i vår transport och trodde det skulle gå lättare att få in Cosmos då, det var ju inte så farligt svårt att få in honom när Lukas redan stod där. Det gick inte heller... Vi tog ut Pepito och började försöka få in Lukas istället, det var nästan lika hopplöst som med Cosmos.

Efter många försök och flera olika som försökte leda upp honom testade vår ridlärare att ställa in honom i en annan transport, där Imre just var upplastad, och då gick han på med en gång... En av tjejerna som var med fast hon inte tävlade hade tävlat honom i hoppning i våras, den gången hade han åkt med Imre och det hade inte varit några problem någon gång, synd att vi inte visste det innan... Imre är tydligen hans idol. Men Imre var inte lika glad åt att få honom som granne, eller så var han bara tjurig överlag, för han försökte bita Lukas så vi fick turas om att vakta dem tills det var dags att åka.

Till sist var det bara Cosmos kvar, och så Miramiss som var den allra sista startande i sista klassen, med gemensamma krafter lyckades vi till sist med longerlinor, grimskaft och lock och pock dra/putta honom in, då hade han hunnit rycka sönder ännu en grimma och slita sig loss... Han hade tränset innanför grimman men det höll som tur var. Och han stannade rätt så med en gång, en bil med transport som var på väg att åka fick vi stoppa så länge.

Miramiss var bara lite krånglig när vi skulle ta henne ombord i vår transport, det berodde kanske mest på att hon kom mer eller mindre direkt från banan och inte hade hunnit varva ner än. Eller på att den här transporten var både mindre och mörkare än den hon åkte dit med. Men hon kom på utan allt för mycket bråk. Sen var det bara att åka hem... Det märktes att vi hade Miramiss istället för Cosmos, hon är D-ponny, han C-ponny och hon är dessutom mycket grövre till typen. Troligen var det mycket tyngre än vad som var tillåtet...

Men hem kom vi. Det var inga problem att lasta av, vi befriade hästarna från sina täcken och benskydd och tog dem till hagarna med en gång, ponnyerna går ute på nätterna sen några veckor tillbaka. Jag var inte med ner, jag höll på att bära in sadlar, träns, mocka Lukas box och sånt medan Mikael städade transporten. Richard sa att Lukas rullade sig det första han gjorde. Det var i och för sig väntat. Där gick fina sagomanen...

Vi var hemma vid sjutiden. Johannes hade varit hus- höns- och kycklingvakt alldeles själv lilla pojken, men mamma och pappa åkte dit när de sett Richard tävla i första klassen och gjorde honom sällskap och lagade middag åt honom. De åkte när vi kom. Johannes hade varit jätteduktig och tagit hand om allt. Han växer med uppgiften som man säger. Han hade troligen tyckt att det var väldigt tråkigt att gå runt på tävlingen hela dagen, även om han säkert velat se Richard. Det fick han iofs ändå eftersom farmor filmade, de var kvar över sista rundan också som tur var.

Nere vid kyrkan hade första tipspromenaden som bygdegårdsföreningen anordnar dragit igång, Mikael är med i styrelsen sen årsmötet så nästa söndag ska vi göra frågorna... För att inte riskera att få samma frågor tyckte jag att vi kanske skulle gå, trots att vi var nästan döda av trötthet, det var rätt behagligt trots allt som avrundning av dagen.

Jag var inne på Vartofta Rid- och körsällskaps hemsida innan och kollade resultatlistorna och såg att Richard var faktiskt bäst av våra sex ryttare, i den sista klassen. Den han blev utesluten ur hade han inte haft alls så höga poäng i. Så på sitt sätt kan man ju säga att han hade vunnit ändå, på det lokala planet så att säga.

Fast den största vinsten var kanske ändå att komma iväg, att våga, att tävla. Jag hade aldrig gjort det... Jag är megastolt...

Fullt upp hela dagen!

2008-05-04T01:01:00.007+01:00

För att nu skriva en snutt varje dag i maj, eftersom jag börjat så bra, två hela dagar (!) i rad... så ska jag skriva liiite nu också, fast det blir fel datum eftersom klockan är över midnatt. Men det är fortfarande lördag för mig, jag har inte lagt mig än, trots tävling i morgon...

Jag sov rätt länge i 'morse' så jag hade kanske inte kunnat somna nu ändå, och så har det varit fullt upp. Verkligen.

Först byggde vi ny bur till kycklingarna, en dubbelt så stor, de växer så fort så det är nästan läskigt, tvåveckorskycklingarna är större än björktrastar och inte så där bebisgulliga längre, men ändå väldigt söta, de små enveckas borde ju vara lika stora som de stora var när vi hämtade de små, men jag tycker inte de ser så stora ut, inte plymouth rock kycklingarna i alla fall, de har inte ens fått några fjädrar än, de allra minsta, Lotta och Ville ser inte ut att ha växt alls, men det har de kanske, det är ju svårt när man ser dem varje dag.

Sen diskade jag och sen skyndade vi till stallet, vi skulle ha en sista genomgång inför tävlingarna, ridläraren ska ju inte med tyvärr, men vår ställföreträdande lagledare verkar också bra att ha att göra med, hon är mamma till en av tjejerna som ska med.

Efter informationen hämtade Richard och en av hans tjejer (höll jag på och säga...) sina hästar och övade lite på dressyrprogrammet, sen red de ut en sväng, de var borta skitlänge. Vi åkte och handlade och tyckte vi tog tid på oss. Det var flera som var ute och red så de var inte sist tillbaka. Vi gav hästarna sin kvällshavre och när de ätit upp den började vi tvätta dem. Det var meningen att vi skulle haft en slang, men alla hästar, även kolugna Lukas blev livrädda, han slet av grimskaftet och sprang iväg, en tjej som gick förbi tog honom som tur var.

Så vi fick tvätta med hinkar och vattenkannor som vi sprang fram och tillbaka med. Bilden är några helt andra (framgooglade) hästar, men det såg ut ungefär så... vår kamera var inte samarbetsvillig i dag, så det blev inga foton, den ligger på laddning nu så det blir foton i morgon!

Inte blev han mycket renare heller tyckte jag, han har gula fläckar som inte gick bort ens med Yes diskmedel som vi blev tipsade om.

Det tog en bra stund, alla som skulle tävla tvättade sin hästar samtidigt så det var rena vattenkriget, hinkar, svampar, schampolödder över hela gården.

Till sist gav vi upp och tog in Lukas och la på honom ett fleecetäcke, som skulle dra ur fukten ur pälsen och hålla honom ren under natten (ifall han fick för sig att rulla sig). Vi hade inte ätit någon middag än heller, så Mikael åkte och hämtade Johannes och beställde pizza som vi satte oss i klubbrummet och åt.

Efter det skulle jag fläta manen, eller knoppa som det kallas, jag har aldrig gjort det. Den här bilden är googlad, vår kamera var inte laddade i dag... Eller rättare sagt, jag testade att fläta och knoppa en dag när Richard skulle träna dressyr, bara för att se hur man gjorde, vi köpte en jätteförpackning små gummiband när vi var i Ullared. Jag hann bara göra fyra fem knoppar den gången och de tittade lite åt alla möjliga håll.

Det gick lite bättre den här gången men de var inte speciellt snygga. Efter en liten stund började de gå upp också så hur han ser ut när vi kommer dit sju i morgon vill jag inte ens tänka på...

Vi har mantejp som man kan linda runt 'knopparna' men det gör vi nog inte förrän i morgon. Richard har startnummer 15 så han startar inte förrän någon gång efter elva i den klassen som börjar nio, så vi har tid över innan där. Som tur var.

Hoppas nu bara att han inte skitar ner sig för mycket i natt nu bara. Det såg ut som om han hade tävlingsnerver och började bli nervös för han la några riktigt lösa högar medan vi höll på med honom. Eller så var det just för att vi höll på med honom, han gillade ju inte att bli ren direkt...

Så, i morgon, söndag, gäller det! Håll tummarna mellan elva och tolv och sen vid halvtretiden igen för då tävlar min lille pojk!

När vi äntligen kom hem sen, runt tiotiden, då nöjde jag mig så klart inte med att packa inför morgondagen och putsa lite kängor och sånt. Nej, jag mitt dumma dumhuvud. Jag ställde mig och baka! Och inte några enkla frallor heller, utan en dubbel sats med bullar! Jobbiga bullar med smör och kardemummafyllning. Ibland förstår jag mig inte riktigt på mig själv...

Men det blir gott att ha med sig i morgon. Nu ska jag försöka sova några timmar innan vi måste upp igen...

Häst-blogg

2008-05-02T23:49:00.016+01:00

Visst använder man prefixet 'häst' ibland för att förstärka? Eller är det något jag har fått för mig bara? En hästkur t ex, är inte det någon sån där dundersoppa man kokar ihop för att bli frisk från det ena eller andra?

Det får vara hur det vill med det i alla fall. Det här är en hästblogg, med det menar jag att den handlar om hästar - och att den är låååång...

Mycket i våra liv har kommit att handla om hästar den här våren, först var det ju den där ponnyn som Richard fick som sköthäst, vilket innebar att han skulle ta hand om den på helgerna, mocka, rykta, rida etc. Sen började Richards ridlärare prata om tävlingar som de fick anmäla sitt intresse till om de ville. Och det ville Richard, dressyr, inte hopp, det är eller har i alla fall inte varit riktigt hans grej. Eftersom första tävlingen är på söndag så har det varit rätt intensivt nu ett tag, med extraträningar och sånt. Och så var det tävlingarna som vår klubb anordnade där vi har hjälpt till som funktionärer. Sen var Richards födelsedagspresent till Mikael en ridlektion...

Utöver det så har det varit de vanliga ridlektionerna tisdagar och onsdagar för både Richard och mig så nog har det blivit väldigt mycket tid i stallet på sistone... Vissa veckor har det nästan inte gått en dag som vi inte varit där. En bra övning för framtiden kanske... den dag vi har egna hästar.

-o-

För att ta en bit i taget så börjar vi med Lukas. Det var i januari som vi fick honom som sköthäst och var jätteglada, köpte ryktborstar, grimma och grejer. Sen var verkligheten inte lika rolig sen. Han var totalt hopplös att hämta i hagen. Ibland gick han utan vidare med på att man gick fram och tog på honom grimma och grimskaft, sen slet han sig precis när man kom fram till grinden, en gång i vintras höll Mikael honom när han gjorde så och han gjorde allt för att hålla kvar hästkräket, med den följden att han till sist halkade i leran som var vid ingången till hagen och rullade ett par varv i geggan... med sin fina skinnjacka... Det tog mig en halv dag att göra rent den. Men det gick som tur var.

Ibland gick det inte komma i närheten av honom alls. Men ibland fick vi med oss honom. Tog man två grimskaft och gick en på var sida gick det bättre, eller om någon annan hämtade en annan häst samtidigt.

När man väl fått med honom ut ur hagen var det ingen fara, då var han snälla gamla Lukas igen, toppen att sköta och rida. Men efter flera helger då vi skjutsat Richard till stallet och han försökt få tag i honom i timmar utan att lyckas började till och med han tröttna.

Jag hade riktig ångest för det där. En av anledningarna till att just vi fick ta hand om just Lukas var ju för att vi kanske skulle ta hand om honom när han går i pension nu snart, han är nitton år. Och jag bävade för att tala om för ridskoleägaren att vi inte ville ta hand om honom längre. Jag är lite harig ibland... Jag tyckte det var jättejättejobbigt och såg liksom ingen utväg...

Men som det gör ibland så löste det sig utan vidare sen. V, en tjej i min tisdagsridgrupp hade Ra som sköthäst, stallets absolut största häst, en bit över en och sjuttio. Han var aldrig med på lektionerna i vanliga fall, jag vet inte om det fanns någon anledning till det, att han inte passade som lektionshäst eller vad det var, hon skötte och red honom i alla fall, trots att hon är jätteliten, kortare än jag, så hon såg verkligen ut som en ärta på honom, fast hon är duktig att rida, men de passade väl inte riktigt ihop kan man säga...

Ridskoleägaren hade länge försökt sälja Ra, en väldigt fin häst, men med ett stort fel, han vägrade åka hästtransport... Men så blev han såld i alla fall, och V stod utan sköthäst, på impuls föreslog jag att hon tog över Lukas, trodde inte hon skulle gå med på det, det var ju ett kliv neråt på nästan en halvmeter i höjd om inte annat...

Men hon testade och de kom riktigt bra överens, så hon tog över honom och det problemet var ur världen. Puh...

Fast Richard blev ju utan sköthäst... Visserligen har vi inte tid att köra honom till stallet varje lördag och varje söndag så på sitt sätt var det lite bra, men så frågade K, en annan tjej i min tisdagsgrupp som sköter King om han ville ta hand om honom någon dag då och då, för hon och hennes sambo håller på och renoverar hus, de också, och hinner inte till stallet alla dagar. Så det har han gjort och det har fungerat jättebra. King har ju lite vettigare storlek också, Lukas är c-ponny, ca 137 cm, King är en liten stor häst, 155 cm ungefär. Precis lagom till Richard.

Nu har han möjlighet, om han vill, att överta Zorania som sköthäst, hennes skötare tröttnade helt plötsligt på att rida, så underligt, från att ha varit jätteintresserad så slutade hon bara, både ridlektionerna och sköthästen. Zorania är ingen jättelätt häst att rida. De senaste veckorna har Richard fått rida henne flera gånger, jag vet inte om ridläraren hoppas på att han vill ta över henne. Sen tyckte hon att de passade väldigt bra ihop också, att han red henne bra, hon är troligen en 'pojkhäst' som hon sa, alltså att hon ska ha en manlig ryttare. Det märks rätt tydligt på flera hästar, att de föredrar det ena eller det andra, som Imre, som avskyr killar...

-o-

Sen var det det där med tävlingarna. De satte upp lappar i cafeterian där man fick skriva upp sig, och alla ridskoleelever som kommit tillräckligt långt fick frågan om de var intresserade, massa papper och information.

Richard skrev upp sig på dressyren med en gång. Det är Ponnyallsvenskan division III och det innebar tre deltävlingar, i Vartofta, hos oss och i Falköping.

Så jag började jaga kläder, även på den låga nivån så är det väldigt viktigt med kläderna, vita eller ljusbeige byxor, ridkavaj, vit polo eller vit skjorta med vit slips (eller sk plastrong), stövlar eller svarta chaps utan fransar och hjälm så klart.

Men då ångrade Richard sig och ville inte tävla längre. Ok tänkte jag, vill han inte så vill han inte, det 'går fler tåg' han är ju bara tretton än, han kan tävla ponny tills han blir arton och han kan redan tävla stor häst om han vill så han har ju tid kvar.

Fast han glömde säga det till ridläraren så nu när det började närma sig tävlingsdatum samlade hon de som hade anmält intresse och det var Richard och en tjej i hans onsdagsgrupp som anmält sig först, länge såg det inte ut att bli fler, och laget var tvunget att vara minst tre. Men sen droppade de in i en faslig fart och blev hela nio stycken. Max för laget är fyra med två reserver.

Då skulle han tävla i alla fall... min veliga pojk... Så jag började finkamma blocket.se efter tävlingskläder, tänkte jag kunde komma billigt undan... Ridbyxor hittade vi rätt billiga i Jönköping, han provade även en kavaj som var jättesnygg, men dyr... Sen hittade jag samma kavaj till salu på blocket i Göteborg. Jättebra! Bara det att den såldes samma dag som jag mailade mitt intresse... En annan i mer närbelägna Tidaholm tyckte både Richard och jag var för tjejig. Sen var den ju mörkblå också och han hade fastnat för mörkgrå som den han provade. Han är lite klädsnobb ibland min son...

Sen fick man ju ha chaps, men Richard hade fått för sig att han skulle ha s k stövelskaft, som i utformningen ser ut som chaps, men som är som skaften på ett par ridstövlar, fast med dragkedja då. De kostade sexhundra där vi kollade...

Det var då vi fick tipset om Gekås i Ullared... Det var hemskt, men de hade väldigt billiga ridkläder och hästgrejer (vilket det inte blev att vi tittade så mycket på - den här gången) så där fick vi tag i en kavaj för halva priset mot den vi tittat på innan, stövelskaft för 199 och en vit skjorta, bara 69 kronor... Nu låter det här som jag gör reklam för stället... fast jag har ju samtidigt varnat för att åka dit så det kanske neutraliserar...

Richards ridlärare anordnade extra träning inför dressyrtävlingarna med de som anmält intresse, fredagar och söndagar, helt utan kostnad, hon ställde upp gratis och ridskoleägaren lät dem träna på hästarna utan att ta betalt, undra hur många ridskolor som gjort så? Visserligen gör vi ju reklam för ridskolan när vi är ute och tävlar men ändå...

Richard ska rida Lukas, han är lite lat, han är ju som sagt nitton år, men annars väldigt samarbetsvillig, gör inga dumheter. Programmet de ska rida på första deltävlingen som är redan nu på söndag ( i morgon alltså för er som eventuellt orkar läsa det här) är Lätt C:1 och det är inga problem med Lukas. Det som Richard haft svårast för är väl att göra volterna rätt, rätt storlek och helrunda, det där är svårare än det låter... mina volter blir mer en liten fnurra, dvs jag kommer ut på fyrkantsspåret långt neranför där jag vek av, vilket är helt fel...

I morgon (lördag) ska vi till stallet igen för en sista genomgång, vad man ska packa med sig, vi ska schamponera hästarna, fläta manen (jag har testat, det såg ut som jag vet inte vad...) och göra klart, avresan går tidigt för första tävlingen börjar redan nio. Richard har visserligen startnr 16 (eller 21 hur man nu ser det, för det ligger fem efteranmälda före, de som anmäler sig 'för sent' hamnar främst i listan, det anses tydligen mindre bra att tävla först).

Har ni tid över kan nu ju kika in på Vartofta rid och körsällskaps hemsida http://www.svenskidrott.se/organisation.asp?OrgElementId=40582 och titta under tävlingar, preliminära startlistor, där ser ni min son som startnr 16... jag nästan spricker av stolthet... Enda killen på hela tävlingen är han också, det är närmare femtio startande...

Det är två tävlingar under dagen, båda är Lätt C:1, den ena är lagtävlingen, den andra individuell, så han rider två gånger under dagen. Sen har de lagt till två klasser till bara för att alla anmälda ska få tävla, det tycker jag är bra. Men det kommer bli en lång dag...

Mikael har lånat och ska köra ridlärarens hästtransport, vilka hästar vi ska ha i den vet jag inte än, det bestämmer vi i morgon, eventuellt åker inte alla samtidigt, eftersom en del startare senare i klassen måste de ju inte vara där nio, inte vi heller strängt taget, vi får väl se när vi åker, det bestämmer vi också i morgon... Tror morgondagen blir en intensiv dag...

Nog om tävlingen... Jag kommer plåga er med en jättelång blogg om den sen, med massor av foton så klart! Håll gärna tummarna för Richard och Lukas, inte för att jag tror att de har några direkta chanser att bli placerade, det är ju hans första tävling, men ändå!

-o-

Vår ridklubb måste anordna ett visst antal tävlingar på ett år själva, för att få vara med och tävla på andra ställen, något som tills nu varit svårt eftersom ridhuset var för litet. Nu blev det nya stora fina ridhuset klart i våras så nu har det börjat anordnas tävlingar här också. Då behövs massor av funktionärer, så klubben anordnade en kurs för alla som ville vara med och tog dit en tjej som i vanliga fall jobbar med de stora tävlingarna, typ Gothenburg horse show... Hon var jätteduktig och vi lärde oss massor även om det kändes lite som att skjuta mygg med luftvärnskanon... Jag menar... vår lilla klubb, vi anordnar ju bara lokala och regionala tävlingar...

Richard och jag var med på kursen och första tävlingen, en dressyrtävling för stora hästar var jag i sekretariatet. Richard sprang med protokollen, han hade en riktigt bra uppgift, han fick stå på pass bakom domaren och domarsekreteraren och vänta tills de skrivit klart protokollet för varje ryttare sen sprang han med det till sekretariatet, där vi räknade ut resultatet och hängde upp utanför, varje ryttare med häst hade vi skrivit upp på en träpinne med krokar och öglor så man kunde flytta om i listan allt eftersom det kom in nya resultat så det alltid var aktuellt, där flockades ryttarna sen för att se hur det hade gått.

Det var en rätt intensiv dag och jag var som död i tre dagar efteråt... Jag är inte fullt återställd än om jag nu hade inbillat mig det... ska jag börja jobba nu får det bli ett jobb där de kan nöja sig med att jag jobbar var tredje dag eller så...

Sen var det hopptävling för ponny två veckor senare, Gotacupen, då hade jag precis skadat tummen och var inte med, men Richard var där, han tog hand om ridshopen den dagen, de har en liten affär med hästgrejer och ridkläder och sånt ovanpå cafeterian, den är aldrig öppen när jag är där... men på tävlingsdagar är den öppen och det tog han hand om.

Nästa tävling inföll samma dag som Mikaels 45-årsfest så då kunde jag heller inte vara med, men Richard gick inte hålla därifrån... Det var dressyr för stor häst den här gången också och Richard sprang med protokoll den gången också. Det måste vara den absolut bästa funktionärssysslan om man är intresserad av dressyr, han får se alla ekipage, se hur domaren jobbar och höra hur de resonerar om de olika ekipagen. Jag tror det var lite för att han varit med under de här tävlingarna som han tyckte att det inte kändes så farligt att vara med och tävla själv sen, det avdramatiseras ju lite när man sett det från insidan så att säga.

Nästa tävling klubben anordnar är andra deltävlingen i dressyrallsvenskan för ponny den 25 maj, där Richard troligen är med igen. Eftersom de var nio ryttare som ville vara med och tävla, men bara sex kunde åka varje gång kunde inte alla tävla alla gånger, men när vi har tävlingen på hemmaplan tänkte vår ridlärare anmäla allihop. Sen får vi se hur det blir med den sista, den som går i Falköping. Alla ryttarna verkar inte ha samma intresse heller och det samt hur det går på träningen avgör ju vem som får åka.

Frågan är hur jag ska göra den 25 i alla fall, jag borde vara med och hjälpa till eftersom jag har hoppat två tävlingar nu, men samtidigt är jag ju 'ponnymamma' (en sån där jobbig förälder som haussar upp sina ungar på tävlingar och kanske anses väldigt jobbig...) den dagen så det blir kanske svårt...

Det är roligt att vara med och vara funktionär i alla fall och känna sig lite delaktig och se organisationen från insidan, det är nog nyttigt när man är ute och tävlar på andra ställen sen, man får kanske en större förståelse för strul om inte annat... Och så fick jag ha en jättesnygg keps den dagen...

-o-

Nästa punkt... Mikael fyllde 45 år i år, det låter jättemycket men jag tycker inte han ser så gammal ut, det skulle vara de dagar han struntar i att raka sig och jobbar för hårt möjligen... För rätt länge sen fick Richard den briljanta ideen att ge honom en ridlektion i födelsedagspresent.

Mikael är med när vi rider rätt ofta, innan jag började kunna köra bil igen (vilket jag gör nu igen, utan problem, ett stort steg bakåt för utbrändheten) var han med alla gånger. Han gillar att hålla på med hästarna, men ville absolut inte rida själv när vi föreslog det. Men nu var han tvungen.

Han fick jättefint kort på morgonen när vi grattade honom, med bilder på hästarna i stallet som Richard och jag gjort (och som min pappa fick skriva ut eftersom jag givetvis inte har någon fungerande skrivare...) där det stod att han skulle rida, samma kväll (i min onsdagsgrupp).

Sen gick han och gruvade sig för det hela dagen... sa han i alla fall. Han fick rida Lucija, hon är snäll och hittar inte på några dumheter, lite lat bara... och hon märkte rätt snart att här sitter en som inget kan... så hon lunkade på lite som hon ville. Det var meningen att de skulle hålla sig en bit innanför fyrkantsspåret när vi andra travade och galopperade och sånt men han hade problem med att få henne dit... och trava gjorde han bara en halv långsida trots att ridläraren sprang bredvid hela tiden... Jag hoppas han fick en annan respekt för mig efter det i alla fall, som kommit rätt så långt på det här dryga året som jag ridit. Jag har ju både galopperat och hoppat med Lucija.

Träningsvärk fick han i alla fall, som en liten bonuspresent, precis som det ska vara!

-o-

Sist i denna långa blogg kommer min egen ridning då. I årsskiftet började vi rida onsdagar också, innan var det bara tisdagar. Fast Richard rider i gruppen före mig, de har kommit betydligt längre än jag, i alla fall hans onsdagsgrupp, de är riktigt duktiga. Det är rätt smidigt, han rider halv sju, jag halv åtta, trots att det är fyra olika lektioner så behöver man bara åka dit två kvällar, bra att det gick att ordna så. Medan jag väntar på att min lektion ska börja brukar jag titta på hans, alltid lär man sig något, sen måste jag ju göra iordning den häst jag ska ha också, om den inte går lektionen före. När Richard väntar på mig sen brukar han läsa tidningar i cafeterian, på onsdagarna har han två tjejer ur sin ridgrupp att fördriva tiden med... den enas mamma rider i min grupp, de brukar ha väldigt roligt, knappt man får med honom hem sen...

Det går lite upp och lite ner med min ridning tycker jag, ett tag tyckte jag inte att jag lärde mig någonting, galopp kändes jättehemskt så det blev aldrig många steg, etc. Sen 'lossnade' det och fungerade mycket bättre, jag fick bättre balans, galoppen kändes inte otäck längre, möjligen på någon häst, det skiljer sig ju väldigt från häst till häst hur de galopperar. Carro t ex, som jag skulle testa att rida med sporrar häromveckan, hon slog bakut varenda gång vi skulle galoppera...

Hoppning har aldrig varit min starka sida, inte för att jag är direkt feg eller något, men jag har lite svårt med lätt sits, har för svaga ben. Sen har jag ramlat av på hopplektioner några gånger, är man inte så duktig tappar man lätt balansen när hästen landar efter ett hopp, en gång när jag hade Lucija gjorde jag det, kom helt fel i sadeln och i panik tog jag tag i sargen runt manegen, en dum blind tanke, det är en fast punkt i tillvaron och jag håller på att ramla av... Givetvis ramlade jag då... för Lucija som jag hade den gången fortsatte ju framåt...

Fast jag slog mig inte, det gjorde jag ju däremot den gången jag åkte av Akhila. Hon har ovanan att kasta sig åt höger och springa förbi hindret när hon tröttnar och ryttaren driver för dåligt, vilket jag tyvärr oftast gör...

Men det har jag ju redan berättat, hur jag knäckte tummen och fick ont i ryggen. Tummen är inte bra än, ryggen gick över rätt fort, men tummen är lite svullen hela tiden, den kommer nog se ut så, den gör ont om jag anstränger den och jag har svårt att bära saker där tummen är mothållande och ja, faktiskt använder man tummen mycket mer än man tror och mycket av det är svårt numera.

Den läkaren jag träffade på Ryhov när jag röntgade och såg att tummen inte var bruten sa ju att han skulle skicka mig till sjukgymnast hemma på vårdcentralen så jag fick träna upp tummen så den inte blev stel, men jag har inte hört något. Jag ska till min läkare om min ämnesomsättning om några veckor, tänkte ta upp tummen då också.

Nu när det har blivit lite ljusare på kvällarna har vi börjat rida ut också, ett tag kunde bara Richards grupp rida ut, sen blev det för mörkt när det var vår tur. Men nu har vi hunnit vara ute tre gånger, första gången hade jag Imre, det gick jättebra, det var onsdagsgruppen, flera där hade inte varit med ute innan, vi tog det lugnt, skritt och trav bara.

Andra gången hade jag också Imre och tänkte att det är lugnt... vi red den s k klätterrundan, en bit av rutten går brant uppför en backe, en stig som slingrar sig hit och dit bland stenar och rötter och det hänger ner grangrenar som man får akta sig för. Den stigen galopperade vi uppför... jag låg sist och Imre ville inte alls vara sist... jag har aldrig galopperat så fort, det var både lite otäckt och rätt spännande...

Tredje gången, nu i onsdags, hade jag King. Han har fått en ful ovana de senaste månaderna att han helt plötsligt bara sänker huvudet i galoppen så ryttaren dras ner, man slår sig aldrig direkt eftersom man rullar utmed sidan på honom liksom, men det är inte roligt, jag har varit med om det en gång, en tjej i Richards onsdagsgrupp drog han av fyra gånger samma lektion, hon var så arg så hon grät. Men sen skärpte han sig... Richard har han aldrig försökt dra av så där, trots att han ridit honom så ofta, jag vet inte vad det beror på.

Men ute var det inga problem, vi red klätterrundan den gången också, men utan galopp, det kändes mindre läskigt, men paradoxalt nog så saknade jag det lite...

Annars är jag ingen skogsmulle tror jag, många som rider tycker att det är roligast att rida runt i skogen bara, men jag vill gärna jobba lite mer aktivt, lära mig mer, rida dressyr och sånt. Men som omväxling är det kul.

Och nu är klockan jättemycket (natt) och jag börjar äntligen känna att jag kanske skulle kunna sova, jag har såna nätter av och till, passar ju bra att blogga då...

Jag har säkert glömt massa hästprat som jag tänkt tagit med, men det här är nog långt så det räcker ändå... Men jag återkommer!

Nära döden - and beyond...

2008-05-01T22:43:00.009+01:00

Usch, jag hinner ju aldrig med det här... När jag äntligen tycker att jag kan sätta mig ner i lugn och ro och skriva så låser det sig antingen, eller så blir jag för trött och somnar. Eller så börjar datorn flåsa efter luft (eller vad det nu är) och måste stängas av och vila. Startar jag den med en gång går det bara några minuter innan det är likadant igen. Men nu är snart kontoret färdigt, lite målning och tapetsering bara, sen kan vi flytta in och då ska jag sätta igång min nya dator!

Men ändå, så fort jag sätter mig för att skriva somnar jag antingen eller så är allt annat så fruktansvärt mycket mer intressant...

Jag vill minnas att det var likadant när jag pluggade, jag satte mig vid datorn för att skriva en rapport, en artikelgranskning eller när jag skrev mina uppsatser. Och gjorde något heeeelt annat...

Jag hade olika perioder av olika förströelser... Jag la patienser som harpan eller spindelharpan eller det där minspelet röj... Eller andra småspel som jag hittade på internet. Ett tag läste jag en massa fanfiction på sugarquill.net, fortsättningar eller alternativa handlingar på Harry Potterböckerna.

Mina senaste tidsfördriv framför datorn har varit hönsforumet, där jag i och för sig lär mig en hel del också, men det är lätt att bli sittande och läsa långa 'trådar' om ämnen som egentligen inte är något relevanta för mig, jag bara läser dem ändå... Och så var det ju pusslen i Facebook, PuzzleBee, där gick många många timmar bort... Ett tag spelade jag Runescape, jag gjorde ju det för ett år sen rätt flitigt, jag fortsatte nu i våras där jag slutade förra sommaren och tränade upp min 'gubbe' till level 66 och hade riktigt roligt... Sen började jag titta på Sailor Moon avsnitt som folk lagt upp på Youtube...

Inte bara för att 'slippa' blogga, men av någon anledning blir det att jag skjuter upp det, utan att egentligen riktigt veta varför...

Jag tänkte, när jag satte mig här nu ikväll, skrivit om min s k 'nära döden upplevelse', men nu nära två veckor efter känns det inte så farligt längre - men då gjorde det det! Det kändes inte bara som en nära döden upplevelse utan som en 'döden har redan inträffat och jag inser att jag hamnat på 'fel' ställe-upplevelse'.

Nu skrattar ni säkert åt mig, men jag tycker att shopping är någonting fruktansvärt otäckt (om jag inte kan sitta vid datorn och göra det) och stormarknader är ONDA.

Ondast av dem alla är Gekås i Ullared... Dit åkte vi förrförra lördagen...

Jag har varit där en enda gång innan i mitt liv, det är tjugo år sen eller något däråt, en traumatisk resa tillsammans med min mamma, min blivande svärmor och en av mina småsystrar. Vi väntade en och en halv timme på att ens få komma in i affären, där fick vi slåss med en tantarmé för att få en kundvagn... sen hittade jag ingenting jag tyckte om och panikköpte till sist ett par jeans som jag hatade, ett par trosor som jag inte tålde (fick eksem av materialet) och ett par örhängen som jag aldrig använde för de var bara föööör fula...

Den här gången var det Richards 'fel' att vi åkte dit. Han ska tävla dressyr på söndag, vi jagade kläder åt honom i alla ridsportaffärer i Jönköping och på blocket utan framgång. Eller rättare sagt, det fanns i Jönköping men det var så dyrt... det fanns på blocket, men den ena såldes just som jag ringde och sa att vi ville ha den, en såg för 'tjejig' ut enligt Richard, etc. Vår ridlärare berättade då hur billigt hon hade handlat ridkläder och hästgrejer i Ullared och efter en rätt snabb överläggning bestämde vi oss för att åka dit.

Hade vi bara stannat på hästsportavdelningen hade det väl varit frid och fröjd... Den var överskådlig, även om den var lika stor som Ica hemma... Jag är van vid hästaffärer (eller avdelningar) som inte är större än pressbyrån ungefär...

Det fanns massor att välja på och Richard visade framtänderna i shoppandet och hade snart både kavaj, två par ridbyxor, handskar, ett par stövelskaft (en underlig skapelse... ben av läder som man knäpper över ridkängan så det ser ut som stövlar...) och en massa andra saker i vagnen.

Han behövde en vit polotröja eller skjorta också men det fanns inte där så vi började leta efter avdelningen för barnkläder. Den var två mil längre bort, vi hade ingen karta men i en övergiven kundvagn stack det upp en karta (man kunde få såna vid ingången, vi hade missat det) och med den som hjälp (vi tog den alltså inte, vi bara tittade) tog vi ut kursen tvärs genom avdelningarna (delstaterna) husgeråd och leksaker...

På väg dit passerade vi ett av de där matställena de har mitt i affären, där hade folk ställt ifrån sig sina kundvagnar utanför, de stod i tredubbla rader! Hur de gjorde som hade parkerat sina vagnar längst in vågar jag inte ens spekulera i...

Vi hittade ingen polotröja som tanken egentligen var men en väldigt fin vit skjorta till Richard. Billig! Gekås har sina plus, eller rättare sagt, en klar fördel och det är priserna som bara är hälften av priset i andra affärer.

Men... och här kommer vi till mitt stora nederlag... Vägg i vägg (fast det fanns inga väggar, avdelningarna bara lömskt övergick i varandra) med barnavdelningen låg damkläder... Den var stor som Småland ungefär... Jag fick det dumma infallet att när jag ändå är här kan jag ju köpa något till mig med, jag behöver verkligen lite kläder...

Mikael och Richard sa att de väntade där de stod (det var en bokstavskkombination på en skylt som jag glömde bort med en gång, det var G någonting eller F någonting...

Sen kastade jag mig ut i det hemska havet och jag säger det att ingenting kunde vara hemskare... Det var fullt med kvinnor i alla former och färger, åldrar och så där, de hade kundvagnar fulla med kläder allihop och de fyllde dem från hängarna på var sida om gångarna lika effektivt som om de jobbat på en vingård med att skörda vin...

Jag tittade i panik efter ett par jeans och en långärmad tröja, det fanns säkert sjuhundratusen olika sorts jeans, men jag lyckades inte få syn på något som jag tyckte såg bra ut. Det fanns två 'diken' det ena var tantigt, det andra tonårsfjolligt... däremellan fanns ingenting...

Till sist hade jag lyckats rycka åt mig två par jeans framför ögonen på någon slags tant i min storlek (fast jag är ingen tant så klart) och två tröjor och började leta efter Mikael och Richard.

Det var då, om inte förr, jag insåg hur stort det egentligen var och jag hade nog ändå bara fiskat lite i utkanten av damavdelningen, och hur glömsk jag var för jag mindes inte var jag ställt ifrån mig resten av familjen. Jag letade och letade och försökte vänja mig vid tanken på att vara ensamstående och få tillbringa nätterna på parkbänkar i Ullared... Eller snarare mellan klädtravarna inne på Gekås för jag skulle aldrig hitta ut igen...

Jag måste gått i cirklar för jag såg samma eländes flickt-shirtar med glitteradidastryck säkert hundra gånger men aldrig min familj. Jag kände mig nästan som kanin i det där Nalle Puh kapitlet där de ska skutta av Tiger, en åh-vad-jag-är-glad-att-se-dig-kanin när jag äntligen fick syn på dem.

Jag försökte inte ens komma i närheten av provrummen som jag inte vet var de var utan tog med kläderna till ridsportavdelningen som var lite lugnare och provade dem i provrummet där... Det stod visserligen en skylt utanpå att det var BARA för ridkläder, det hade tydligen inte åtlytts, provrummet var fullhängt med alla möjliga andra sorters kläder. Men bara för att inte det skulle se allt för illa ut tog jag med mig ett par ridbyxor in, vrålsnygga med den där burberryrutan smått smått och helskodda i svart mocka.

Ridbyxorna satt perfekt, jeansen var bara lite trånga men jag håller ju på att gå ner i vikt (4,4 hittills!!!) så de skulle nog duga, tröjorna provade jag inte. Jag hoppas bara jag inte kommer börja hata dem, som jag gjorde med mina inköp för tjugo år sen... efter den pärsen...

Ridbyxorna tänkte jag just hänga tillbaka med en liten suck när Mikael sa att jag skulle lägga dem i vagnen i stället och se det som en morsdagspresent. De var dyra... trots att det var Gekås...

Vi gick ner en våning sen också och köpte lite verktyg, skivor i födelsedagspresent till Johannes och lite annat. På väg till kassan sen (en av över sextio stycken!) slängde vi mer eller mindre i panik ner lite allt möjligt för att det inte skulle se för tomt ut i vagnen... billiga paraplyer, skoldagböcker, fågelfrön, jordnötter, bullformar... såna saker...

Sen var vi ute igen. Jag kysste inte marken, det hade varit för otäckt, det var asfalt täckt med otäcka saker som fimpar, tuggummin och kladdiga fläckar av obestämd härkomst. Men lättad kände jag mig... Onekligen...

Men så här nästan två veckor efter tänker jag, att så farligt var det väl ändå inte... Jag fick med mig ett par ljusblå jeans för 129, ett par för bara 29 (jag har inte hittat felet som väl måste finnas än), en svart och mörkgrårandig tröja för 99 och en polotröja mörkgrå med några ränder i tja, minns inte nu, orkar inte titta, vinrött kanske, för 39... Rätt okej priser.

Just därför kunde jag kanske kunna tänka mig att åka dit igen. Nu när jag vet vad jag ger mig in på...

Det bästa först...

2008-04-27T23:05:00.018+01:00

Hmm... Jag som skulle skriva så mycket... inte förrän nu fick jag lite tid över... Nästan alla de där sakerna jag räknade upp, som jag skulle skriva om (och alla som jag glömde, det var lika många...) tar en sån himla massa tid från mig.

Egentligen har jag inte tid nu heller... Det var meningen att jag skulle stryka, men kvällen ramlade i väg och blev natt och inget blev struket i dag heller... nu ligger jag efter igen...

Så jag tänkte börja beta av min lilla lista av saker jag ville berätta om. Jag börjar med det som ligger mig allra närmast hjärtat just nu (och som gör det alldeles mjukt och varmt...) nämligen mina tjugoen små bebisar!!!

Mina små pycklingar! De sötaste tänkbara! Jag är nog den hönsigaste av hönsmammor, det är bara fjädrarna som fattas tror jag... Och mina kycklingar kommer nog bli bland de bortskämdaste av dem alla...

Från början var det meningen att jag skulle köpt mig en äggkläckningsmaskin och kläckt, dels ägg från våra egna hönor (så de fick egna barn, som mina barn uttryckte det) och dels köpt befruktade ägg från såna som hade de raser jag ville ha. Men sen blev det så mycket annat, tiden gick och jag kände att jag hann nog inte med det. Inte i år. Någon gång vill jag gärna testa att kläcka egna kycklingar. Men jag får väl ta en sak i taget.

I år blev det så att vi köpte kycklingar istället. Vi hade sån tur att det fanns en i närheten som hade äggkläckningsmaskin och en hel massa olika raser. Vi fick köpa dagsgamla kycklingar av honom så vi får följa dem från allra första början!

Vi beställde fem blommekycklingar, fem austraorps och fem plymouth rock och åkte för att hämta dem förra lördagen (den 19 april). Vi fick samsas med en annan familj som också ville ha blommekycklingar, så vi fick köpa tre var, han hade bara sex stycken. Sen blev det fyra australorps, två som såg ut att bli gråblå, två som såg ut att bli svarta och sen hade det inte blivit några plymouth rock alls i den kläckningen.

Vi blev övertalade att köpa två sussex och fyra vit leghorn kycklingar istället. De är också fina. Jag ska lägga in bilder på de vuxna hönsraserna (framgooglade) som vi nu har kycklingar till. Det är lite kul på sitt sätt att ha vit leghorn för de är inte vanliga alls längre. Förr var de bland de vanligaste hönsraserna, de vita hönor de har i hönserier nu är inte vit leghorn vilket många tror utan vit lohmann, en värphybrid.

Vi hade bara fyra, fem kilometer hem och stoppade kycklingarna i en papplåda med en handduk och hörde nervöst hur de pep hela vägen hem. Tur vi hade så nära, en gång hade han sålt kycklingar till några från Skåne berättade han, hur de lyckades få hem dem förstår jag inte. Man kan ju inte ha en värmelampa i bilen?

I gästrummet hade vi gjort i ordning ett hörn åt vågra små. En s k halvpall med kragar, bara en i början och så en nätram över den så de inte kommer ut eller katterna råkar komma in och få syn på dem (de får inte vara i gästrummet alls nu).

Vi hade köpt kycklingstartfoder, en hel stor säck och serverade det i ett blomkrukefat med en upp och nedvänd blomkruka i så det blev som en ränna runt för dem att äta i. Likadant med vattnet så de inte kunde komma i vattnet och bli blöta eller drunkna.

Kokt ägg är bra mat för små kycklingar i början. Så jag kokade och mosade ägg åt dem. De tyckte också det var väldigt bra mat... Kycklingstarten däremot förstod de inte alls att den skulle gå att äta...

Sen har menyn utökats efterhand, efter lite letande i hönsforumet och lite tips testade jag filmjölk, det ska vara bra för magen, blandat med havregryn, men det trampade de till en seg smet som de inte fick i sig... Det gick bättre att blanda filen i ägget.

Sen blev rivna morötter en hit, vilket förvånade mig eftersom mina hönor avskyr morötter i alla former, både kokta, råka, skivade, rivna. Undulatfröblandning gick också bra. Jag har läst att kycklingar pickar efter runda blanka saker, en sån där reflex som ska få dem att få i sig små frön och kryp. De hackar tyvärr gärna efter varandras små ögon också...

Fiskbullar gick också ner, första gången älskade de det, sen var det inte lika roligt längre. Leverpastej däremot går alltid hem... Broccoli och gröna bönor har jag testat också, det går också ner, fast sist...

Risken är nog stor att jag skämmer bort dem alldeles förskräckligt... Men jag var så rädd att de inte skulle få i sig tillräckligt med mat. Nu har de lärt sig äta kycklingmaten som tur var och när de väl lärt sig så tog de för sig, jag måste fylla på där hela tiden.

Det är som att ha en liten bebis på riktigt nästan... De ska ha mat med jämna mellanrum, i början lät jag det inte gå mer än tre fyra timmar mellan måltiderna, nu går det fem sex timmar i och med att de äter av kycklingstarten också. Vattnet byter jag nog tre gånger om dagen så de har fräscht och så måste de ju tittas till... Och hela kylskåpet är fullt med små pytsar med mosade saker, som när våra bebisar skulle börja med smakportioner...

Jag är rädd att de inte ska dricka heller, att de inte förstår sig på vattnet. Jag har läst att man ska picka med fingret i vattnet så kommer de och pickar de med, men det har jag inte fått att fungera. Kycklingarna verkade lära sig ändå som tur var. De dricker så sött...

Första veckan hade vi sand som underlag, jag hade läst i min hönsbibel, boken Höns, att sand var det bästa, men jag tyckte det kom så mycket i maten och vattnet så när jag städade bytte jag till kutterspån, men jag vet inte om det var bättre, det hade sina nackdelar det med. Det kommer också i maten och i vattnet och kycklingarna försöker äta det ibland, det kanske inte är bra...

Men de har roligare när de sprätter i det än i sanden. Vi lämnade sand i ett hörn så de kan sandbada, men nu är allt blandat...

Jag är så nervös hela tiden att något ska hända de små. Jag vaknar mitt i nätterna och måste gå ut och titta till dem (gästrummet är ju i en sidobyggnad, det är det som ska bli mitt bibliotek sen) och jag drömmer att de springer bort eller att jag glömmer att mata dem... De är så små och så ömtåliga, och så mycket kan gå fel...

Allt var inte bara frid och fröjd tyvärr... I måndags hittade jag en blommekyckling död på förmiddagen, den bara låg på sidan och var död. De andra brydde sig inte alls, de trodde väl att den sov. Det gick så fort, jag tittade till dem, alla såg pigga ut, och gick och krattade, när jag kom tillbaka ett par timmar senare låg den död. Den såg lite konstig ut på magen tyckte jag när jag tittade som hastigast på den.

Johannes spelade på en konsert som musikskolan anordnade, första gången för honom, den kvällen så vi väntade tills efteråt med att berätta för honom för att inte förstöra för honom. Inom parentes sagt var han jätteduktig! Och när vi berättade blev han jätteledsen...

Natten till tisdagen dog en till, en grå australorp, den hade något hängande under magen, jag hade sett det och trott att det fastnat lite bajs i dunet på honom, men nu såg jag att det var lite blodigt. Det måste väl ha varit något slags bråck förmodar jag. Hemskt var det i alla fall.

När en kyckling ligger i ägget livnär de sig ju på gulan, det är det den är till för egentligen, och när de kläcks drar de liksom in resten av den i mage och lever på den de första dygnen. Kanske blev det något fel där?

De elva som var kvar fick leva i alla fall, och de mådde bra, åt mer och mer, drack vatten, sprang omkring i sin lilla bur, pep och kvittrade och vinkade med sina små vingar som för var dag mer och mer liknade riktiga vingar, de får sina fjädrar allra först på vingarna. Det finns de som säger att spetsiga längre vingar blir hönor, trubbiga korta vingar blir tuppar (jag hade nog gissat tvärtom om jag inte vetat), enligt det blir nog alla våra vit leghorn hönor... eller så är den rasen sån. Jag vågar inte chansa utan kallar alla för 'han', jag vill ju inte ha massa tuppar som måste ätas upp, utan hönor...

Så i dag fick vi åka och hämta fler. Man kan ha enveckaskycklingar tillsammans med nykläckta utan problem hade vi fått veta, så vi bestämde redan första gången att vi skulle komma tillbaka och ville ha två blommekycklingar till och så de där plymouthrockkycklingarna då.

Det blev fem plymouth rock den här gången. De var så små, mycket mindre än de tre blommekycklingar vi köpte och den enda australorpen, en svart, som fanns. Plymouth rock ska vara könsvisande, har jag läst, tupparna har en vit fläck i nacken som kycklingar, det har inte hönorna, de är helsvarta annars, sen blir de tvärrandiga när de blir större. Enligt det har vi nog bara fått tuppar är jag rädd... En av dem är rätt ljus och har en stor oregelbunden fläck, en har en rund vit prick, en bara några dun och allt däremellan så det är jättesvårt...

Sen fick vi en liten sussexkyckling till (den enda som fått ett riktigt namn än så länge, Johannes kallar honom Susse... Tio blev det allt som allt. Så nu har jag tjugoen... Och jag fick nästan en chock när jag släppte ihop dem, de som är en vecka gammal var ju nästan dubbelt så stora, de små var bara som sådana där bomullstussar i olika färger man kan köpa, bara lite lite större...

Medan jag skrev det här var jag tvungen att springa ut två gånger och kolla till pycklingarna, en gång med mat, ägg, potatis, broccoli och morötter. Men pycklingarn var lite för tötta och ville nana...

Jag med, god natt... Ovan har jag lagt bilder på de vuxna hönorna eller tupparna av mina raser, här och var i texten, roligare än en klump i slutet...

Några snabba tankar bara...

2008-04-25T11:11:00.004+01:00

Det är inte klokt, det har gått nio dagar sen jag skrev sist, så nog skäms jag alltid...

Är det bara millroll som inte hör musiken eller är det fler? Jag ska i och för sig byta snart, men det vore ju kul om ni hade hört den först.

Det har varit lite för mycket att göra och ordna med och fundera på de senaste dagarna. Tid och ork och sånt där har inte funnits i tillräckliga mängder för att räcka till bloggande också.

Sen kom jag ju på, när jag väl hade börjat blogga igen, hur det kom sig att det blev så segt innan, det kom sig ju av att jag envist gick och väntade in några kommentarer innan jag kunde skriva mer. Jag tror de flesta bara läser det senaste som är skrivet när de kikar in på en blogg och då, om jag skriver för ofta, så blir ju mycket av det jag skrivit oläst. Hemska tanke! Visst skriver jag mycket för egen del också, men som den författarwannabee jag är vill jag ju framför allt bli läst...

Men men, jag har mycket att skriva om nu, en nära döden upplevelse, små söta underverk, en himla massa häst, både mina egna upplevelser och sonen som snart ska ut på sin första tävling, en massa trädgårdsprat kanske, hus och renoveringsprat, maken som blev dålig, fina vädret kanske...

Mycket som jag vill skriva om och mycket tid har det tagit och tar från mig det där också. Men jag ska försöka sätta mig ner och beta av den där listan de närmaste dagarna. Det lär bli mer än en blogg om dagen, så snälla bläddra neråt och läs allihop... Ni behöver inte skriva något om ni inte vill, men läs...

Så jag vet att jag finns. För att travestera den där filosofen (var det Descartes?) som sa 'Jag tänker, alltså är jag'. Jag ändrar den till: 'Jag är sedd (min blogg är läst), alltså finns jag'.

Jag skäms...

2008-04-16T21:57:00.003+01:00

... jag skulle ju bytt musik för läääänge sen!

Ni har fått stå ut med Hevia i långeliga tider nu! Han är i och för sig bra men det kan kanske bli tjatigt i längden...

Jag tänkte ju jag skulle bytt musik mycket oftare än så!

Den jag hade före den jag har nu var "Si Quieres Que to Cortexe" med Hevia. Den är bra, jag har två skivor med Hevia och det är så gott som bara bra låtar på båda två.

Den jag har nu, om det fungerar, är också bra. Den heter "Fight" med Natalia Barbu, den var med i förra årets melodifestival, hon tävlade för Moldavien. Melodifestivalsmusik är egentligen inte min sorts musik alls, men den här tyckte jag om. Mycket för fiolen i början och för att den uttrycker någon slags ilska. Jag kan sjunga den när jag är arg... Om jag nu hade kunnat sjunga vill säga...

Kanske det går NU DÅ!

2008-04-15T17:00:00.011+01:00

(uppdaterat på kvällen med foto på en av mina sprätthönor som hittades i en annan dator...)

Jag har fortfarande inte fått tummen ur, eller vad det nu är som fattas, och bytt dator. Min gamla dator har, som jag nog nämnt, någon slags underlig astma, då och då får den för sig att... låta... ungefär som andnöd av något slag. Jag vet inte vad det är men den har hållt på så i flera månader nu, den började strax innan vi flyttade så det måste ju vara snart ett halvår. Eftersom jag inte vet varför den låter så och vad som händer om jag låter den fortsätta låta stänger jag av den.

I dag har jag fått stänga av den tre gånger. Jag har knappt hunnit börja skriva på min jämrans blogg så börjar den flåsa efter luft (eller vad det nu är den gör). Brevid skrivbordet står den nya fint förpackad i sin kartong och undrar väl om den ska stå där tills den blir omodern. Det är den väl snart, det är ju mer än en månad sedan vi köpte den.

Jag har haft verkligen fullt upp de här dagarna. Vi hade födelsedagsfest för Mikael. Jag hade tänkt att jag skulle lagt ut ett foto på den... hmm... underbara tårtan jag knåpade ihop. Men jag har inte fått den tummen ur heller, så jag har inte plockat över de fotona i min dator än. Det blir alltid så; jag tänker skriva om något som hänt och vill gärna illustrera det med några foton och de ligger antingen kvar i kameran och om de skulle vara nedladdade så är det till den bärbara och då måste jag hålla på och grisa med usb-minnen och ordna. Orka. För att vara lite modern så där...

Men jag ska, för jag har faktiskt lite kuliga bilder att visa upp nu! Inte minst måste jag ju illustrera min utlovade kilometerhästblogg med massor av hästbilder!

Istället för att blogga har jag varit duktig. I lördags hade vi ju fest som sagt, fullt upp hela dagen. Men duktig var jag! I söndags var jag inte fullt så i farten men inte så seg som jag trodde jag skulle vara. Vi var på ridskolan på eftermiddagen för de hade information inför dressyrtävlingarna.

Men i går! Oj, vad jag fick mycket gjort då! Med mina mått mätt alltså! Jag diskade, och det var en rejält stor disk, för vi hade inte diskat sen i lördags. Sen krattade jag en bit av trädgården, fick ont i både tummen och ryggen och hann, och orkade, ändå stryka all tvätten som hängt ute och torkat i det härliga solskenet sen på kvällen. Och inte nog med det. Jag bakade frallor innan jag gick och la mig! Stackars Richard fick maginfluensa under dagen och vi hade inget hemma han kunde äta, inget vitt bröd iaf, övriga saker är jag osäker på. Så jag bakade vitt bröd!

Han är bättre i dag, men får stanna hemma från ridningen, han har ju knappt ätit något på två dygn nu. Men jag ska åka snart. Kanske dags att öva lite. Antingen ska vi öva inför ryttarmärket, det tror jag att jag kan, men det kan också bli inför kadriljen och den kan jag inte...

Jag krattade lite i dag också, men inte så stor bit. Det kändes i armarna att jag krattade igår. Jag märkte inget innan, men när jag satte igång gjorde det riktigt ont. Det kommer att ta mig två veckor minst att kratta hela trädgården med den här takten...

Jag hade hönorna runt mig av och till. Jag tänkte först att de skulle kanske tycka om att gå och picka där jag krattat, för kanske hoppar det fram något gott. Att kratta är ju rätt likt det där krafsandet de håller på med hela tiden. Krafs, krafs, back och så ner med huvudet och picka bland det som eventuellt dykt upp. Men det var de inte så intresserade av, de ville hellre riva isär högarna som jag krattat ihop. Riktiga sprätthöns!

Eva är ett randigt djur...

2008-04-10T22:13:00.005+01:00

... ränderna går aldrig ur.

Och tro nu inte att det är så att det var så länge sedan jag duschade så jag kan räkna smutsränderna... Däremot skulle det kunna vara de mystiska rivsåren som randar min kropp, men det var inte dem jag tänkte på den här gången.

Vad jag syftar på är min totala inkompetens gällande mitt bloggande. Jag har haft lite mycket att göra några dagar nu eftersom maken fyller jämt, halvjämt iaf (fyllde i onsdags, festen blir på lördag) och äldste sonen ska ge sig ut och tävla dressyr. Och en massa annat. Så jag hann inte blogga... Tyckte jag...

Trots att jag bestämde mig för, nu när jag startade om igen, att jag de dagar jag inte hann skriva någon ordentlig blogg, skulle jag skriva en liten kortis, några rader, något lite lustigt, en bild med en text eller någon liten tanke bara.

Nej, så gör inte Eva, nej inte... Nej, Eva tänker, åh vad jobbigt det blir, jag hinner inte, jag orkar inte, eftersom blogg i Evas huvud betyder två timmar av idogt skrivande och letande bilder och hela promenaden runt bland de andra bloggarna.

Så vad gör dumma jag istället då? Nej, istället för att skriva den jobbiga bloggen på fem rader så varför inte lägga åtta pussel istället... På den tiden hade jag nästan hunnit med om inte en kilometer hästprat (som kommer komma) så i alla fall en halvlång blogg om något annat av allt det som ligger och trängs på hjärtat.

Varför säger man så förresten? Att man har något på hjärtat? Borde det inte vara i? Sitter det på utsidan då? Ramlar det inte bort då? Är det inte viktigt nog att ligga i hjärtat? Och om man ska se riktigt krasst på det så är hjärtat en muskel som pumpar blod och inte alls någon plats för tankar och känslor. De sitter i huvudet. Tror jag i alla fall. Fast en del tankar och planer, och för den delen känslor jag har och har haft, har nog ramlat ner till fötterna. Känns det som.

Pussel ja... Är det någon mer än jag som ramlat i pusselgropen. Jo, jag vet ju att Millroll och Aniara pusslat flitigt på Facebookspusslet PuzzleBee. Jag var riktigt fast i det ett tag. Jag kunde inte börja dagen utan att lägga dagens pussel, eller de pusselutmaningar som nämnda vänner skickade till mig. Och ett tiotal andra pussel ur arkivet... Det blev inte bättre för att man blev rankad efter hur flitig man var (flitig som ett bi). När jag tittade sist var jag ett Capital B-bee. Jag vet inte riktigt vad det betyder. Men det är nog bra!

Jag minns för hundra år sedan, när jag fortfarande jobbade på tidningen och hade en Macintosh. I den fanns bland annat ett pussel, ett enda motiv, en världskarta, jag brukade börja dagen med en kopp kaffe eller nåt liknande och la det pusslet. Sen kunde jag möta dagen...

Tillbaka till nutid så petade sen bloggvännen Lena in en pussellänk i sin blogg, där har jag fastnat och pusslat några dagar nu. Det är snäppet roligare än patiens faktiskt, att pussla via datorn. Akta er för att pussla, det säger jag bara. Om ni vill få något gjort vill säga. Vill ni däremot fördriva tiden och använda hjärnan utan att direkt slita ut den, så pussla gärna!

Till stan - och tillbaka igen...

2008-04-06T22:39:00.003+01:00

Det är rätt konstigt egentligen. Men när jag åker till stan så gör jag så stor affär av det (går och handlar i så stora affärer...), det är lite som en expedition till nordpolen, en världsomsegling under havet, en tripp uppför Mount Everest, typ så.

Andra de åker till stan och köper en bit ost eller en t-shirt, lite i förbifarten så där. Jag måste skriva listor, planera, hinna med minst tjugo affärer - som helst ska ligga liksom intill varandra, alltså så man åker i rätt ordning och inte hit och dit i hela stan som en rikoschett, sen blir det oftast så i alla fall...

Oftast är vi borta så länge och kommer hem så sent så vi måste äta i stan också, då ska det planeras in också...

En viktig parameter i det hela är ju att vi har fem mil till stan, Jönköping i det här fallet. Vi hade planer på att försöka göra Skövde till 'vår' stad, den ligger lite närmre, någon mil, inte så mycket närmre som vi trodde att det kanske blev. Men vi har inte lärt oss att hitta där än, och det känns inte 'hemma'... I den mån att man kan känna sig hemma i en stad, man hittar i alla fall...

Den här gången var det viktigaste uppdraget att köpa födelsedagspresenter åt Mikael som fyller rätt så jämt på onsdag.

Det blev en väldigt hektiskt dag. Först var vi i kyrkan där barnen sovit över natt tillsammans med de andra söndagsskolebarnen. De brukar göra det några gånger varje år, leker och pysslar och har sedan hand om mötet dagen efter. Den här gången var det upplagt som någon slags underhållningsprogram på teve med lekar och intervjuer. Richard var programledare i min systers kavaj... så söt...

Sen åkte vi till stan. Vi var kanske inte i tjugo men säkert på tio olika ställen och köpte rostskyddsfärg till takstegen, märlor till kycklingburen, födelsedagspresenter till Mikael, mat, mer mat, dynor till trädgårdsmöblerna, varningstriangel, glödlampor, batterier, myrmedel, remmar till Richards sporrar och som sagt, födelsedagspresenter till Mikael, kanske inte ska nämna här, än, vad, och så köpte vi givetvis en massa mer.

Och så åt vi... Givetvis kunde jag inte vara duktig och ta en sallad, utan tog dum som jag var en kebabtallrik... Jag skyller på att de gör dem så goda där, ett av, mig veterligen, endast två ställen i stan som kan göra riktig kebab, inte sån där försvenskad äcklig. Och jag som redan var på väg upp igen... i morse vägde jag 0,4 kg mer än jag gjorde i går. Och så går jag och äter kebabtallrik... jag kunde ju tagit kebabsallad istället! Om jag nu var tvungen att gloffa i mig...

Så när vi var på väg hem bad jag Mikael att släppa av mig en bra bit innan vi kom hem så jag fick gå en bit. Det blev nio kilometer och jag vad dödstrött när jag kom hem. Jag tänkte ju inte på att jag sprungit i affärer hela dagen.

Så nu är jag trött. Dödstrött. God natt! I morgon ska jag skriva en kilometersblogg med bara hästprat!

Foccacia

2008-04-05T19:01:00.004+01:00

Jag bläddrade igenom reklam i dag (igen) och i Ica Maxi var det en bild på bröd som hette foccacia. Det har jag aldrig ätit. Jag bor ju på landet där de fortfarande tycker att pizza och tacos är rätt så exotiskt... Jag hade i alla fall aldrig hört talas om det. Men jag bor inte under en gran, jag bor brevid...

Det såg himla gott ut i alla fall. Eftersom jag är inne på femte dagen av försöka-hålla-igen-och-bli-smal så såg det ännu godare ut än det kanske hade gjort annars... (jag har lyckats gå ner 1,6 kg på de dagarna faktiskt, men men, jag vet att det går fort i början och segar sen, det har redan börjat sega...)

Jag blev sugen på att baka lite sådana i alla fall så jag satt och googlade lite på recept nu. Tänkte jag skulle överraska familjen med sånt någon gång i veckan. Måndag kväll kanske (för det är väl enda kvällen i veckan jag har tid över).

Fast är det någon som har bakat det någon gång och har ett recept som funkar jättebra får ni gärna skicka över det!

Och om era katter etc fångar och äter fjärilar (eller söta fåglar, det går däremot bra med otäcka fåglar, som björktrastar, går även bra med möss och sånt) är det inte ni som drabbas men katten får fästingar, löss, mask i magen, kardborrar och kåda i pälsen, otäcka mardrömmar, läskiga bitar i kattmaten etc.

Jag tror det var en nässelfjäril du såg Lena, alternativt en pärlemorfjäril men de är nog inte lika vanliga.

Och har ni sett? Jag har skrivit en blogg som inte var en kilometer!

Fjärilar och grodor

2008-04-04T11:20:00.004+01:00

Jag som skulle blogga varje dag, gärna flera gånger om dagen också som så många duktiga andra. Korta inlägg skulle jag slänga in. Då och då. Varför trodde jag att det skulle gå då?

Jag hade anledningar den andra april, jag var hos mamma och pappa hela dagen, lagade mat åt dem eftersom mamma var på begravning och vad det gäller matlagning... ja pappa kan laga mat, men jag tror inte han gör det ändå... Maten jag gjorde var rätt god, kanske lägger in receptet senare. Eller ja recept och recept, jag hittade på allteftersom så några exakta mått finns inte...

Sen var jag iväg och red på kvällen! Det gick hyfsat bra den här gången också och jag hade ännu mindre ont i ryggen/baken än tisdagen. Så det går ju åt rätt håll. Jag som trodde jag skulle få så ont så jag inte kunde rida på onsdagen....

---

Gaaaah... Nu satt jag helt plötsligt och skrev en himla massa om hästar och ridning igen... Jag som tänkte att jag INTE skulle göra det den här gången. Jag klippte sonika ut det och gör en blogg för sig om det sen.

Jag stensomnade när jag kom hem på onsdagen i alla fall. Fick inte på datorn innan jag slocknade ens. På torsdagen tänkte jag bloggat, jag satt en hel del vid datorn, trots fint väder ute. Jag var inne på andras sidor och kikade och skrev men fick inget till på min sida. Vad dum jag var, jag kunde ju skrivit något kort, slängt in en bild, vad som helst. Men det är tydligen skitsvårt...

Jag noterade med glädje att ni inte glömt/gett upp om mig i alla fall. Som några noterade så dubbelbloggar jag, fick för mig det, så jag skriver samma saker i gamla spacebloggen. Fast detta är liksom den riktiga bloggen, det andra är bara en utpost. Fast ni får så klart läsa var ni vill och tycker det funkar bäst. Men detta är i alla fall den blogg som kommer överleva om jag tröttnar på att dubbelblogga. Få se om det funkar bara. Anledningen till att jag bytte var ju att folk inte kunde komma in på spacebloggen.

Grattis till examen Eric! Vad kul! Hur firade du det?

Jag funderade på det där du skrev, vad som hade hänt om jag pussat grodan och samtidigt fått syn på en gul fjäril samtidigt som den svarta fjärilen aldrig lämnade grannens tomt.

Så här tror jag att det hade blivit:

Förutsatt att jag nu hade kunnat förmå mig till att lyfta upp en så pass stor groda... Om jag hade lyckats fånga den vill säga... Jag har aldrig tagit i en sån stor groda någon gång, bara såna där små, max 5 cm grodor som får plats i mitten av handen. Den här var så... stooor! Så mycket mer hopp och skutt och kall och slemmig...

Jag inser att det där lät så fjompigt girlish så det är inte klokt, men de blir liksom otäckare när de blir större... Säg att den varit stor som en St Bernhardshund, det hade varit riktigt läskigt! Jag är ingen hundmänniska men har inget problem med att klappa en snäll St Bernhardhund, förutsatt att han inte dreglar på mig. Men om jag träffat på en groda som varit så stor hade jag låst in mig i huset. Och ringt tidningen...

Om vi ponerar att jag hade lyft upp den, hade jag då kunnat förmå mig att pussa den... Bläääh liksom... Det måste varit en riktigt modig (eller korkad) prinsessa som gjorde det i den ursprungliga sagan. Tänk tanken... Fast nu är det ju på låtsas, så vi säger att jag pussade den. Och då kan det ju hända att det var en förtrollad prins. För på låtsas kan ju allt hända. Fast egentligen, så många prinsar finns ju inte så man kan slösa dem på att bli grodor... I Sverige finns mig veterligen bara en och han är väl fortfarande mänsklig? Det kanske var en politiker som häxan blivit sur på och förvandlat... Och då hade det kanske varit lika bra om han förblivit en groda. Eller en cykelreparatör som lagat hennes cykel lite klantigt, eller en dum lärare från när hon gick i högstadiet...

Fast har jag tur så är det en riktig snygging. Och eftersom jag så att säga räddat honom måste jag ju ta hand om honom. Frågan är vad Mikael sagt om jag kommit hem med min 'prins' och frågat om det var ok om han bodde hos oss... Kanske jag inte skulle fråga utan gömma honom någonstans... Så busigt av mig... Bara det att vi knappt får plats själva, så var gömmer man en fullvuxen grodprins? Under sängen har jag fullt med lådor och kassar, alla skåp är fullproppade och jag tror inte han trivs i en papplåda i garaget...

Sen kan det ju vara en grodprinsessa också. Om jag har otur... Det syns ju inte mig veterligen på grodor vilket kön det är. Eller jo, det gör det säkert för de insatta. Jag är inte insatt. En groda är en groda. Punkt slut. Jag vet att det finns olika sorter. Den här var grön, med dragning åt brun. En groda. Tjejgrodor och killgrodor ser jag absolut inte skillnad på.

I så fall kanske Mikael ställer sig något mer positiv till att hon stannar hos oss. Frågan är om det är bra...

Och så var det ju det här med fjärilen också. Jag tror att om jag sett en gul fjäril samtidigt som jag pussade grodan hade det förmodligen betytt att vi fått en riktigt fin sommar. Det hade grannen tyvärr också, eftersom det hade varit meteorologiskt omöjligt att ge honom dåligt väder. Trots den svarta fjärilen.

Däremot hade han drabbats av sju olyckor. Hans bil gick inte igenom besiktningen, hans fru lämnade honom och rymde med en skogsarbetare, hans rosor fick löss, han fick in myror i skafferiet, han fick kronisk ränneskita, hans jakthundar tappade lusten att jaga rådjur och intresserade sig mer för daggmask och han fick betala hela kommunens samlade restskatter.

För en svart fjäril stannar ju inte på någons tomt med flit. Troligen fångade han den och satte den i en liten liten bur, eller så kom den i vägen när han övade på dart, eller så matade han hunden på den, eller råkade trampa på den. Dumt gjort vilket som.

Vad lär vi oss av detta? Vad är sensmoralen i historien? Jo, man ska vara snäll mot fjärilar! Det kan förstöra en hel sommar om man inte är det!

På't igen!

2008-04-01T22:10:00.006+01:00

Precis så!

Int ska man ge upp, int! Som kanske en norrlänning skulle ha sagt. Eller... nej... det där blev fel väl? För visst ger norrlänningar upp. Jo, det gör de.

Men inte jag. Visst har jag gjort ett jätteuppehåll i mitt bloggande, och varit lat och slö så det inte varit klokt. Men jag kan komma igen, jag har gjort det förr, jag kan göra det igen. Och den här gången SKA jag vara uthållig. Nu när jag gjort min blogg lite mer vårlik och allt... Jag ska angrippa bloggandet på ett lite mindre pretantiöst sätt tror jag. Tänka mindre, planera mindre, skriva mer och strunta i att leta efter passande bilder hela tiden.

Det är ju orden som räknas. För mig i alla fall. Ord är viktiga. Ord som skrivs, ord som sägs. Ord som inte skrivs har inte en chans. Ord som inte sägs, tja ibland är det bra, ibland bara sorgligt...

Jag har bitit tjuren i hornen också och ska ta nya tag i min bok också. Den jag skriver själv alltså. Inte någon jag läser. Eller jo, förresten, jag ska försöka ta tag i mitt läsande också. Och det gjorde jag i går kväll! Jag hade skickat efter en bok från barnbokklubben som Johannes är med i (eller rättare sagt som jag är med i åt honom), Mardrömsakademin hette den, jag började läsa lite i början när jag packat upp den ur paketet för att se hurdan den var. Några timmar senare hade jag läst ut hela boken! Den var på nästan trehundra sidor (barnbokssidor visserligen, lite större text, men inga bilder) så jag var stolt över mig själv. Småtrevlig var den också även om det gick att dra paralleller av motorvägs storlek till Harry Potter, men jag gillar de böckerna so what. Inte kom den upp till de nivåerna iofs, men det ska visst komma fler och den första Harry Potter boken var också lite tam vill jag minnas. Om man jämför.

Jag sa "skam den som ger sig" till min onda tumme och min ömmande rygg också och åkte till stallet och tränade dressyr idag också! Det gick bra. Som tur var. Jag var lite nervös. Jag var lite rädd att jag skulle gå och bli rädd, det var mycket därför jag bet ihop om smärtan och 'glömde' att ortopeden sa till mig att vänta en månad...

Jag förstår att detta tarvar en liten förklaring. Den kommer här. I korthet...

För två veckor sedan fick jag för mig att jag skulle rida igen de två lektionerna jag missade när jag var 'sjuk som en man' genom att rida två lektioner i rad, två timmar efter varandra alltså. Tanken var säkert bra. Richard har gjort det några gånger och tycker inte att man blir dubbelt så trött, snarare att man är uppvärmd och fit for fight andra timmen.

Men det var han det... Jag red Lucija första lektionen (i Richards ridgrupp), vi tränade hoppning och det gick bra. Lucija är Lucija, jag har ridit henne en hel del, hon är lite lat, men ärlig, dummar sig aldrig och älskar hoppning. Hon är precis lagom stor också, jag tror att hon är någonstans mellan en och sextio och en och sextiofem.

Andra lektionen skulle jag ha Akhila, hon är större än Lucija, kanske inte så mycket högre, men... större, inte riktigt en och sjuttio men tre mil lång från nos till svansspets, och lite... jobbig. Hon gillar visserligen också att hoppa men behöver mer driv, en ryttare som verkligen SKA över hindren. Det gick halvbra och lite heldåligt, hon smet brevid hindren och sånt. Men jag lyckades tvinga henne över. Tills precis i slutet då vi skulle hoppa en trekombination, alltså tre hinder så tätt så hästen bara hinner landa innan det är dags att hoppa nästa, låga var de, inte alls höga för vi har inte övat trekombinationer innan.

Jag var lite nervös för jag tyckte det kändes lite otäckt. Jag började bli rejält trött också. Men det var bara att ge sig på det. I full fart så hon inte hade en chans att konstra tänkte jag... Men precis innan första hindret kastade sig hästkräket åt höger (alltid åt höger) och den här gången var jag inte alls med på det utan tappade stigbygeln på vänstersidan och flög av åt högersidan...

Jag minns inte hur jag landade men Mikael som stod och såg på sa att jag landade på höger höft. Ont i baken och ryggen gjorde det i alla fall, det tog en stund för mig att komma upp från marken och jag fick ta hjälp av både ridläraren och Mikael för att komma upp på hästen igen, för upp skulle jag ju även om jag inte tänkte hoppa mer. No way!

Jag fixade hästen och hjälpte till med kvällsfodret som vanligt och inte förrän i bilen på vägen hem kände jag att det gjorde visst ont i tummen med, men ryggen var absolut värst. Jag kom knappt ur bilen efter de två milen hem. Och hur jag kom ner i sängen minns jag knappt...

Dagen efter gjorde det vrålont i ryggen fortfarande men dessutom också vrålont i tummen. Jag var hos mamma och pappa för jag skulle till Bronett vid ett. Tummen passade på att börja svullna rejält och bli både blå och rödaktig dessutom. (men varför dröjde den så med det kan jag undra?)

När jag varit hos Bronett knackade jag på hos distriktssköterskan och bad henne titta på den. Den kan vara bruten sa hon, bäst att låta en läkare titta, och så fick jag vänta lite till. Läkaren tittade och sa att det är inte omöjligt att den är bruten, du måste röntga den. Och det var jag tvungen att åka till Jönköping för att göra.

Så det gjorde vi. En trist och jobbig dag full av 'sitta och vänta' och till sist för att göra den här historien som blev jättelång, lite kortare, så fick jag av en ortopedläkare veta att tummen inte var bruten men att det var en rejäl muskelbristning och ett ledband som fått sig en rejäl smäll. Han trodde att det var tygeln som ryckt tag i tummen för jag borde inte skadat den så bara av att ramla på den. Den var inte bruten i alla fall och den behövde inte opereras så jag hade tur. Men jag skulle inte rida igen på en månad tyckte han. Och han skulle skicka mig vidare till sjukgymnast för att träna upp muskeln i tummen allteftersom den läkte för att den inte skulle bli stel.

Ett litet träningsprogram för herr Tumme alltså. Fast jag har inte sett röken av någon sjukgymnast så det glömdes väl bort. Jag vickar på den bäst jag kan och det går bra ibland ibland inte. Den blir bättre för var dag i alla fall. Svullnaden är nästan borta, det blåa likaså. Jag lyckas inte böja den lika mycket som den andra och den håller inte till att 'hålla mot med' om man tänker sig att man håller t ex en tung tallrik med ena handen, då håller ju tummen emot på översidan, den klarar den inte, den bara viker sig.

Ryggen var det aldrig samma fara med, det var tydligen 'bara' en muskelsträckning. Den blev snabbt bättre och bättre, och gick från att göra svinont i hela ryggen till att bara göra ont på högersidan till att göra ont i bara baken... Då försvinner den helt sen kanske, om den inte ska ner i fötterna så klart...

Och detta skulle föreställa den korta versionen... Ha! Jag må vara kort, ha kort minne, kort stubin och så vidare, men fatta mig kort det kan jag inte...

Jag skulle ha skrivit en kort blogg tänkte jag, men så blev inte, kanske lyckas jag bättre i morgon?

Jag var ute och gick en sväng i dag också, jag ska ju förutom alla de andra 'rycka tag i och dra upp mig' grejerna, se till att gå ner lite grann av alla de där eländes kilona som kom och hoppade på mig när sköldkörteln började bråka. Åtminstone tio kilo och helst femton ska jag gå ner... I alla fall tio tänkte jag försöka gå ner till skolan slutar ungefär. Jag tänkte försöka motionera så mycket som möjligt för att uppnå det. Långa promenader och en massa cykling. Och ridning.

Det var en fin promenad i alla fall. Vädret var underbart, verkligen riktigt vårväder, sådan underbar blå himmel och strålande sol. Jag såg massor av citronfjärilar. De var för snabba för att fotografera tyvärr. Ett par jag mötte på cykel sa att om den första fjärilen man ser är en gul fjäril blir det en fin sommar, en svart ska man helst inte se. (Fast vad händer om jag ser en gul fjäril och grannen en svart? Får jag bra väder och han skitväder då?)

Jag såg en jättestor groda också, som satt och solade sig eller vad den nu pysslade med, den fick brått att hoppa ner i bäcken och 'försvinna' när jag kom så jag hann inte fota den heller. Inte hann jag fota den stora korpen som satt på en sån där hög stubbe som de lämnar på hyggena. Han satt där så snällt ända tills jag fick upp kameran och tänkte fota, då flög han. Jag var så nära så jag hörde hur det svischade när han flög, de är riktigt rejält stora när man kommer så nära. Jag har bara sett, och hört, dem på håll innan, det har funnits ett (eller om det är fler) korppar här hela tiden.

Tussilagona höll sig stilla i alla fall. Och den bruna lurviga larven vad det nu var för något. Kanske att jag gör ett ryck med mina fotografier och lägger i foto på den någon dag.

Nu ska jag sova...

Sjuk som en man...

2008-02-14T23:47:00.004+01:00

Usch, jag tror aldrig jag har varit så sjuk!

Och jag är inte riktigt bra än. Jag har hostat och haft feber sen i måndags, jag har inte ens orkat läsa, då är det illa... I dag har jag kunnat halvsitta i sängen och läsa Hälge... en klar förbättring...

Jag trodde faktiskt på fullt allvar att jag skulle dö. Inte som när jag hade panikångest och var övertygad om att jag skulle dö för att jag inbillade mig att jag inte fick någon luft eller att hjärtat stannat, utan på riktigt. Jag fick t ex för mig att det inte alls var bra att ha så mycket feber så länge. Det är det inte väl? Och jag vet inte hur mycket heller. Det var inget jag direkt tänkte på, att kolla, när jag inte ens visste vad jag hette eller vad upp och ner var...

En del är så väldigt noga med exakta grader på feber. Min fd svägerska kollade till och med sin bebis temp varje morgon även när han såg jättefrisk ut. Har jag kollat mina barns temp fem gånger var i deras liv är det nog inte mer...

Usch och fy i alla fall för att vara så sjuk. Det vill jag aldrig mer bli! Jag har hostat sönder varenda muskel i hela kroppen och hur det känns i halsen ska jag inte gå in på för då tappar ni bara aptiten...

I dag återvände jag lite grann till livet iaf. Och då kom maken hem med tio röda rosor och sa att det var alla hjärtans dag! Datum hade jag ingen koll på. Och jag hade givetvis inget åt honom. Vad dumt det känns... Fast jag kunde inte gärna göra något åt det...

Och inget födelsedagsfirande blev det här. Jag var borta hela dagen. Vi hade stalljour från åtta på morgonen, färdiga vid tio ungefär, men då hade maken bjudit hem oss till mina föräldrar så vi var där hela dagen och hade trevligt, sen tillbaka till stallet vid tre, red en stund, jag lånade Carro, den stabila tinkern, och sen tog vi in och matade hästarna och åkte hem. Och då började jag må kass...

Jag fick i alla fall en underbar födelsedagspresent av min snälla make! En ny dator som vi ska åka och hämta så fort jag är frisk. Den här 'snarkar' ju av och till, det är något som låter i den. Det börjar som 'snark' sen går det fortare och fortare, det låter som något som snurrar i den. Något som snurrar ansträngt liksom. Den ska bytas ut nu.

Jag som tänkte börjat blogga lite mer regelbundet nu.... Se så det gick med det. Åt skogen det också...

När blir A-linjen omodern?

2008-02-01T09:48:00.001+01:00

När kan jag börja handla kläder igen?

Förr fick man gå till Myrorna om man var på jakt efter underliga kläder att klä ut sig i. Eller 'sticka ut' i, som en del tycker om att göra. Nu får man väl gå dit för att hitta normala kläder...

Jag fick en liten katalog med 'vårens mode' på posten häromdagen som jag bläddrade igenom. Jag har en djupt rotad motvilja mot att handla kläder. På riktigt alltså. Ta sig till stan, gå runt i affärer, prova, köpa, ångra sig, aldrig använda... Så jag handlar på postorder istället, ca tre fjärdedelar skickar jag tillbaka med en gång. Det fungerar bra att göra när man handlar på postorder. Hade jag handlat samma tröja i en affär i stan och ångrat mig lika mycket hade jag säkert aldrig lämnat tillbaka den, för då måste jag a) ta mig till stan igen och b) möta sura kassörskans sura motfråga, vad är det för fel på den då...

Men i vår lär jag bli utan nya kläder inser jag. Jag ville inte se gravid ut ens när jag var det (möjligen första gången) och jag vill absolut inte göra det nu!

Vem kom på A-linjen? Man måste ju vara extremt undernärt jättemager för att kunna ha något sådant. Och inte ens då är det speciellt snyggt. Shit, om jag vore så smal skulle jag se till att det syntes!

Sen, när man som jag är utrustad med större behag än vad jag tycker är nödvändigt blir ju den skärningen av kläder ännu mer hopplös. Antingen finns modellen med rynk över bysten vilket gör att den ser ännu mer ofantlig ut, annars tar man den modellen med avskärning precis under bysten vilket ger ett ynkligt litet utrymme att stoppa in behagen på över den där avskärningen.

Det är lika dumt som vadderade behåar. Det finns knappt något annat att välja på. Varför envisas klädtillverkare med att bortse från att det finns de som inte vill att det ska se ännu mera ut? Tror de att allas önskedröm är att se ut som Dolly Parton?

De få tillfällen man hittar en vetig behå är de a) fula och tantiga b) fruktansvärt dyra c) vill man ha matchande trosor är de i en otäck tantmodell som går upp till hakan. Klädfabrikanternas regel är: har man stora bröst är man tjock! Punkt slut. Trots att pinupporna i alla tider har stora bröst och i övrigt en nästan obefintlig kropp. Jag skulle vilja veta var de köpte sina behåar!

Inte för att jag direkt saknar kläder att ta på mig, men ibland vill man ju ha något nytt. Jag har massor av kläder, alldeles för många. Jag har svårt att slänga... En del kläder jag har är sen innan jag gifte mig och det är tjugo år sen...

Det låter ju trevligt på sitt sätt, att jag fortfarande kan ha kläder jag hade för tjugo år sen... Men det är en sanning med modifikation det. Jag har kläder jag kan ha. Jag har kläder jag önskar att jag kunde ha. Jag har kläder som jag egentligen borde inse att jag aldrig mer kommer kunna ha...

Jo, byxor har jag brist på. Som tur var är det inte a-linje på dem. Däremot är det ofta låg linje... dvs låg midja och med min för tillfället rådande kroppshydda väller det liksom över massa otrevlig kropp över den där låga midjan så det blir till att slita på de fem byxor jag fortfarande kommer i. Tre par av dem är ridbyxor...

Sen har mina kläder en olycklig tendens att få fläckar som inte går att tvätta bort. Te misstänker jag... Eller så ser de bara allmänt dassiga ut... Då tänker jag, som är en praktisk människa att de där kläderna är bra att ha när jag klipper gräset/målar/städar hos hönsen... Jag har kläder så jag skulle kunna göra de där sysslorna varje dag ett helt år och inte ha samma kläder mer än möjligen två gånger...

Om jag hade en två-årig dotter skulle jag möjligen kunna sätta på henne den här och kalla den kappa. Men jag skulle aldrig aldrig aldrig ta på mig något sådant själv...

Jag kom på nu att jag frångick något jag lovade häromdagen angående min blogg... nämligen att jag inte skrev om mode... Fast i det här fallet var det ju tvärtom. Anti-mode?

En barndomsdröm går i uppfyllelse...

2008-01-30T14:09:00.000+01:00

När jag var liten åkte vi ibland och handlade i Jönköping. Det hände inte så ofta. Inte om man jämför med nu, var och varannan vecka...

Det fanns två stora varuhus där på den tiden. Hmm... På den tiden... det låter som om jag är åttio eller något sådant. Det kanske fanns fler, det är inte omöjligt, men vi brukade åka till dessa. Det ena var Tempo och det andra Domus.

Jag tyckte bäst om Domus. Detta var innan jag visste att det var storasyster till Konsum, och Konsum var äckligt. I alla fall i Mullsjö. Konsum var en av tre mataffärer. De andra var Ljungqvists och Lindströms. Ica-butiker båda två och trevliga. På Konsum luktade det kiss och där jobbade en tant som såg ut som ett troll. Jag misstänkte dessutom att det var hon som spred lukten...

Tillbaka till Jönköping (ca tre mil), Domus hade bästa bokavdelningen. Jag kunde den utantill, för när jag var liten var böcker min allra största last. Alla pengar jag fick gick till böcker. Mitt andra stora intresse var hästar. En intelligent gissning är då att de flesta böcker jag köpte var hästböcker. Rätt gissat.

Jag har fem yngre systrar och när jag var liten var min mamma, som det så fint heter, hemmafru. Det gick ihop sig men sådan lyx som ridlektioner åt lilla mig var inte att tänka på. Och absolut ingen egen häst, vilket var min allra högsta dröm...

Det fanns två våningar, eller om det var tre kanske, minns inte riktigt. På andra (eller om det var tredje) våningen fanns en rätt så välsorterad ridsportavdelning. När jag hade tröttnat på böckerna (och mina föräldrar handlade tråkiga saker som kläder eller köksgrejer och sånt) gick jag dit.

Jag brukade ofta släpa med min två år yngre syster som jag envisades att med att applicera mina intressen så hårt på så jag inbillade mig att vi tyckte likadant om allt, vilket säkert inte ens var i närheten av sanningen...

Där bland ryktborstar och ridstövlar pratade jag mig varm om hur mycket bättre säkerhetsstigbyglarna var (tänk att de ser fortfarande likadana ut...) och vad det var för skillnad på det och det bettet etc. Kom det någon i närheten pratade jag extra högt och försökte låta som jag hade egen häst och skulle handla saker till den... Det hände till och med att jag plockade ihop en samling borstar, hovkrats och grejer och låtsades att jag skulle köpa dem...

Fast sen fick jag ju alltid lägga tillbaka dem. Visst, jag hade ju kunnat göra som en av mina kompisar som hela sin barndom längtade ihjäl sig efter en hund, men vars föräldrar led av onormal städmani (vi var till och med tvungna att städa hennes rum medan vi fortfarande höll på och lekte...). Hon köpte koppel och halsband och grejer och hade hängande i sitt rum så hon kunde låtsas ännu mer att hon hade en egen hund...

Förra veckan (jag skriver ju inte på långa vägar så ofta som jag tänker mig att jag ska göra det vad det nu beror på) så fick jag äntligen gå till kassan med en hel korg full med en hel uppsättning olika borstar, hovkrats, grimma, grimskaft etc. och kände mig alldeles salig. Även om det inte var jag som valt ut det själv den här gången utan min son...

Och nej, vi har inte köpt någon häst än. Men vi har en sköthäst, ponnyn Lukas, och konceptet är sådant att man ska ha egna borstar och grimma till sin sköthäst. Det hade vi inget alls emot. (Fast den fina vinröda grimman vi köpte är borta... Tydligen har han skrapat av sig den i hagen...) Tanken är ju att vi ska få köpa honom när han går i pension, vilket han väl skulle kunna göra när som helst. De går bara och väntar på att vårt stall ska bli färdigt. Tyvärr får de väl vänta lite till. Vi är ju inte klara med vårt eget boende än.

Just nu håller 'vi' på med kontoret. Eller datarummet som de envisas med att kalla det. Men det ska bli mitt kontor där jag ska författa mina odödliga romaner. Då kan man ju inte gärna kalla det för datarummet...

Det där med vi är ju en sanning med modifikation också, för det är mest Mikael som håller på med det just nu. Men min tid kommer väl den också, det ska ju målas och tapetseras inom en inte allt för snar framtid.

Sen ska gästrummet och snickarboden (lilla huset) blåsas ur och bli bibliotek, ett jätteprojekt... Sen ska huset byggas till på både längden och tvären, köket ska bli större, ett badrum, ett pannrum, åt ena hållet. Åt andra hållet ska finrummet på nervåningen och sovrummet på övervåningen bli tre meter längre. Jag ska äntligen få den rymd jag saknar så...

Sen... ska vi göra färdigt stallet... Man får hoppas att Lukas fortfarande lever då, han är redan sjutton år...

Och på den sjätte dagen...

2008-01-22T08:53:00.000+01:00

... fick hon äntligen tummen ur och skrev i sin blogg igen, trots att hon sa att hon skulle skriva varje dag...

Och inte blir det mer än så här heller eftersom jag ligger i startgroparna och ska åka nu. Hem till mamma och pappa för att våldgästa igen... Ingen Bronett i dag, men till stan ska vi... Ingen hönsmat den här gången, men väl en himla massa hästgrejer... Grimma, grimskaft, ryktborstar och grejer...

Så kan ni få suga på varför tills i kväll. Fast nej, vi har inte köpt någon häst än, vi har ju inget stall än!

Jag återkommer ikväll och då får jag inte sitta så länge som jag gjorde i går kväll, tills det slutligen blir för sent och jag blir för seeeg för att få i hop något!

En rolig historia får ni så länge:

En matematiker, en revisor och en ekonom söker samma jobb.
Untervjuaren frågar matematikern om han vet vad två plus två är lika med.
- Enkelt, svarar matematikern, fyra.
- Exakt fyra? frågar intervjuaren.
- Ja, exakt fyra, framhärdar matematikern.
Så kommer turen till revisorn, som får samma fråga.
- I medeltal fyra, svarar han, plus minus tio priocent, men i medeltal fyra.
När ekonomen till slut får frågan vad två plus två blir reser sig denna, går fram till fönstret, drar ner persiennerna, låser dörren, skjuter fram stolen tätt intill intervjuaren och säger med dämpad röst:
- Vad vill du att det ska bli?

Historien förtäljer inte vem som fick jobbet. Vem hade ni gett det till?

Ont! Men här är jag igen!

2008-01-16T00:43:00.000+01:00

Och nu har det väl följaktligen gått tvåtusen år då... eller är det fler?

Jag hade aldrig tänkt att det skulle blivit ett sånt 'hål' i mitt bloggande, ännu mindre att jag skulle sluta helt. Hoppas att ni inte har gett upp helt om mig...

Men flyttandet tog mer tid och kraft än jag någonsin hade kunnat tro. Sen kom julen på det.

Jag hade tänkt 'starta på ny kula' på det nya året. Det har heller inte blivit av. Ibland är det som förgjort.

Nåväl. Här är jag igen, tänkte stanna kvar, skriva, hälsa på, och om det är möjligt, roa... Nu är klockan mycket och jag ska upp vid fem, halvsextiden i morgon, oh, hemska tanke...

Morgondagen är tuff. Jag åker till mina stackars föräldrar tidigt på morgonen (följer med maken när han åker till jobbet vid sex, halvsju, jag har ingen bil än...) Sen ska jag till Bronett elva, vi ska till stan och handla hönsmat och lite annat sånt, men mest hönsmat. På kvällen ska jag rida igen.

Om mitt knä nu tillåter mig det. Jag red i dag (läs igår då kanske om det är onsdag när ni läser... det ser ju så ut på datumet iaf) och jag haltade därifrån...

Dålig reklam för verksamheten om någon sett mig... Mer än nittionio procent tänker troligen när de ser någon halta från ett stall att där har vi en person som antingen ramlat av, blivit avkastad eller sparkad. Något däråt. Så vilket av dessa hemska scenarion stämmer då in på mig?

Inget av det!

I dag red Richard halv sju, jag halv åtta. Medan han red satt jag och Mikael i klubbrummet och läste och kikade ut genom fönstret (eller in genom fönstret säger man väl... klubbrummet har fönster ut mot manegen, det ligger i ena kanten av ridhuset). Sen såg jag att klockan var jättemycket och jag skulle göra i ordning min häst. Jag hoppade upp och skulle springa ut och slog knäskålen rakt i bordsbenet...

Det låter dödsynkligt! Men det gjorde så ont så jag skrek och nästan svimmade, nästan kräktes. I tio minuter kunde jag inte röra mig alls. Sen lyckades jag till sist linka in i stallet och börja göra iordning Imre, och jo, jag hann, med lite hjälp och knät kändes efter ett tag inte alls.

Jag red min lektion som jag tyckte gick jättebra, Imre gick fint i både skänkelvikning, framdelsvändning och både höger och vänster galopp. Kanske har inte så mycket annat fungerat så bra för mig lately, men ridningen har gått framåt stort!

Jag rider numera två gånger i veckan, tisdag och onsdag, tror det kommer göra jättemycket för min utveckling, kanske äntligen kommer ikapp de andra... Richard rider samma dagar. På lördag ska vi på skötarmöte för vi ska skaffa oss varsin sköthäst så vi lär oss den biten också för snart, snart, kanske inte nu till sommaren men nästa sommar, då kanske vi har egna hästar!

Så det blir nog en hel del hästprat i bloggen är jag rädd... Men mycket annat också. Hönor t ex, jag letar äggkläckningsmaskin! Vi ska köpa ägg av folk med olika raser och kläcka fram egna små kycklingar hade jag tänkt!

Tillbaka till knät så började det göra ont när vi kom in i stallet igen och när vi kom hem efter att ha suttit still i bilen i två mil gjorde det vrålont och jag linkade rejält och uppför trappan till sovrummet var det en pärs att komma (med såna där små fåniga steg ni vet). Vi får väl se hur det känns i morgon bitti...

... som snart är här...

Kameran kom så klart inte med till stallet i dag heller! Så ej heller äpplen eller morötter till hästarna, vilket jag tänker varje gång! Men i morgon så, och då ska jag se till att det blir foton på 'mina' hästar, och kanske till och med på mig, även om jag är tjock tjock tjock efter julmat och stillasittande, måste gå ner, bli smal, bli snygg! Men men, jag har nya ridbyxor och nya snygga shortshaps!

Fort fort nu ska jag runt och göra lite 'reklam' för mig, sen ska jag soooova!

1000 år...

2007-11-13T01:17:00.000+01:00

Det känns som tusen år sedan jag skrev något här. Eller hälsade på någon. Eller ens hade igång datorn...

Det kör ihop sig skulle man kunna säga. Ett par veckor till och vi ska vara utflyttade, städade och fått klart barnens rum och helst kontoret också så vi har någonstans att göra av våra saker som vi flyttar ut...

Mikaels pappa ställde en sån där stendum kommentar när Mikael sa att han skulle spackla en kväll, att varför packar ni inte och flyttar istället så ni är klara till flyttdatumet. Ja, men vart ska vi flytta sakerna då??? Ska vi ställa dem i snön då eller?

Det känns lite som om det är vad vi får göra ändå. Det är inte en fjärdedel så mycket plats här som där. Ett lysande tillfälle att göra den där ordentliga röjen, men det hinner vi ju inte på långa vägar med.... Det blir till att värma upp hela trebilarsgaraget med el hela vintern och ställa grejerna där... känns kul...

Då har vi ändå kört hem (håller på) alla böcker hem till mamma och pappa. Alla mina tyger och sånt jag hade i mitt syrum har vi ställt hos Mikaels föräldrar...

Jag avskyr sånt här. Jag mår jätteilla hela tiden. Det känns som om vi håller på och målar in oss i ett hörn, gifter ner oss, går på en jättenit eller något.

Jag drömde en gång, fast det är längesen, att vi hade packat allt vårt bohag på en sån där prärievagn och körde sen långsamt bort från huset och jag vände mig om och tittade efter det så långt det gick... Jag har inte ens trivts där särskilt bra... jo huset, jag har älskat, älskar huset, det är bra och rätt stort och rymligt. Jag trivdes aldrig med att bo i samhället, tjugo år kunde inte lära mig det.

Men det är så trångt här, finns ingen plats, ingenstans att ha allt, och det ger mig magont mest hela tiden.

Jo, och så blir det ju för mycket att göra. Så just nu packar jag lite när jag hinner, kör hela 'underhållsbiten' dvs allt som ändå måste göras, tvätta, stryka, laga mat, diska, städa etc. Det för inte skeppet framåt det minsta så det är bara frustrerande, jag borde måla och tapetsera...

Och i fredags hade barnen halloween och hejdå-huset fest... Det var elva ungar och det gick riktigt bra. Jag tror jag ska peta in några foton och berätta längre fram. Fast det vet man väl hur det blir med det... Festen vi hade i somras, den kombinerade fyrtioårsfesten och tjugoåriga bröllopsdagen, den har jag fortfarande inte fått in varken foto eller referat från och det var den artonde augusti...

Och svågern har sin 35 årsfest om två veckor, typ vår sista helg... Det ska bli en sån där aktivitetsfest, vad det nu heter när man skjuter färgsplattar på varandra och så något annat i fångarna på fortet stil och så mat på det. Vi känner att vi varken hinner eller orkar, jag sa det till min syster i dag och då hade de redan bokat för oss också...

Fast i dag på eftermiddagen så kändes allt annat plötsligt mindre viktigt för min äldste son blev påkörd på väg hem på cykel från skolan...

Tiden stannar liksom när man får ett sånt telefonsamtal...

Nu gick det ändå förhållandevis bra, Richard klarade sig med lite ont i ryggen, ena benet och en handled, han har varit inne på akuten för säkerhets skull och kollat så allt var ok, och för att ha det på papper för vi fick polisanmäla det hela också, eftersom bilföraren smet... En lärare som såg det hela hann ta bokstäverna, fast inte siffrorna på registreringsskylten och vad det var för sorts bil.

Polisen kom också och kollade 'brottsplatsen' och skrev rapport. Sen vad som händer sen har jag ingen aning om. Hade Richard blivit skadad hade det ju varit värre. Nu var det ju bara cykeln. Fast det var illa nog enligt Richard... Tydligen gick bilens ena hjul över ena cykelhjulet... när jag hörde det svartnade det nästan för ögonen på mig... det kunde ju lika gärna varit över Richard som över cykeln...

Ibland pratar man slarvigt om änglavakt, men i det här fallet tror jag faktiskt att det var det!

Lite av varje...

2007-10-22T00:27:00.000+01:00

... och lite av räv...

Ett sånt där uttryck som min mamma brukar använda... Hon är full av såna där knepiga ordvitsar.

Nu har jag inte skrivit på ett par dagar faktiskt och det var inte bara för att jag gick och väntade på att få ihop hela nio kommentarer... det var det faktiskt inte.

Fast jag är väldigt glad åt mina nio kommentarer! Det var folk jag aldrig hade sett till innan, några av dem iaf, som jag inte hade sett i min blogg i alla fall. Jättekul att veta att jag är läst!

Så nu kan jag kanske vara nöjd ett tag igen... Saken är den att när jag känner mig lite deppig och blue så känns det som så mycket värre när jag inte får någon feedback på bloggen, bra dagar bryr jag mig inte så mycket. Tyvärr kommer ju de där dåliga dagarna tillbaka... Men jag ska försöka tänka på att jag är läst även om det inte syns! Och är det så ni vill säga hej, eller fråga något så vet ni ju att jag blir så glaaad!

Nej, jag hade andra anledningar till att inte skriva. Som i fredags städade jag hela dagen. Jag var såååå duktig! Jag dammsög till och med, och det vill inte säga lite. När andra människor berättar att de städar och kanske 'bara gick över rummen med dammsugaren och torkade golven och dammade och och och... då känner jag mig lite offside... Jag hinner sällan så långt som till dammsuga innan det är dags att ta itu med drivorna av 'saker som ligger där de inte ska ligga', det är det jag får hålla på med mesta tiden känns det som.

Som på köksbordet just nu, där det verkligen inte borde finnas mer än den lyckliga lottan (som är sen i juli, tänk att den stått sig så bra) och de två ljusstakarna. Där finns dessutom en sockerskål, ok för att såna kan få stå på bordet tillfälligvis, men inte min nagellacksnecessär, speciellt inte som jag inte har målat naglarna... inte heller makens dvd-film, filmtidning, måttband, maskeringstejp och cykelrepairkit. Inte heller den stora svarta vasen borde stå där... det är en golvvas, bara det att golvet den ska stå på inte är klart... vi köpte den idag. Och kartongen med tvättmedel, vita pärlhalsbandet, tekoppen, boken som kom från bokklubben men som ska tillbaka, ridhjälmen, glasburkarna, tidningarna, nötpåsen...

Tänk er sen att resten av mitt hem nästan alltid ser ut så här eller värre så förstår ni att jag sällan kommer så långt ner genom lagren så jag kan dammsuga. Men det hann jag alltså i fredags. Jag hann stryka efter det också, helt otroligt. Men inte blogga.

Och i går kväll somnade jag framför datorn och gick och la mig trött som en zombie innan klockan slagit tolv, det känns nästan skumt att komma i säng före tolv...

I kväll sitter jag iaf här, men borde inte för jag skriver så sluddrigt, men nej, nanana, jag är inte full, jag har ett stort bandage på vänster pekfinger, jag skar av halva fingertoppen i morse istället för den sega fralla jag skulle delat. Usch vad jag avskyr att göra sånt, jag är lite fjompig, först chocken som får mig att nästan svimma, sen blodet... Blääh. Jag satt med en papperstuss tryckt runt fingret en bra stund, sen satte jag på ett plåster som blev rött på nolltid.

Men så skulle vi till Halvavlägsen ort på möte på förmiddagen. Det är någon slags vänförsamlingsgrej, de var på möte hos oss i vår församling en gång och vi bjöd på middag, nu skulle det återgäldas och eftersom vi är en så liiiiten församling var det bra om så många som möjligt ville komma. Det var ju gratismat också...

Det slutade forsa blod tills dess i alla fall... med jättestort bandage... Men jag var inte speciellt på alerten på mötet. Det enda jag kommer ihåg på rak arm nu var när vår pastor (för det var vår församling som 'hade hand om' mötet, predikan och sång etc) predikade, han gör alltid såna yviga gester och sånt, han sträckte ut armen och sa så där kraftfullt: Och Gud sa... men här fick han syn på sitt armbandsur och fortsatte istället... vad klockan är mycket! Det var kul!

Och maten var god, potatisgratäng med kassler eller något liknande, skinkaktigt i, det kallas säkert något, gott var det i alla fall.

Efter det åkte vi till stan och handlade. Vi hade min svågers släpkärra, han har ett gräsligt stort klistermärke bak på kåpan på den med ett katthuvud med människotänder i stort äckligt smil, ondskefulla ögon och ring i örat... Det kändes nästan pinsamt att åka runt med den...

Vi köpte den där dyra ridhjälmen åt Richard, han får den i födelsedagspresent av farmor, så nu får jag ha min i fred... Jag ska sy fast rosetten som lossnat bara, den ser lite loppig ut nu... Och så köpte vi en massa byggmaterial som vanligt...

Sen hade jag extra ridlektion. Hoppning, fy katten vilken dålig hoppryttare jag är, har knappt kommit igång med hoppträningen än, men inte flyter det inte...

Jag har inte skrivit om ridningen på länge och skulle ha gjort det FÖRE den här lektionen, för de båda gångerna innan gick det så BRA. Det kändes som om jag äntligen hade fått kläm på det. Jag kände att jag fått in balansen, galoppen fungerade och jag fick beröm. Jag hade FLYT.

Inte förra tisdagen men den före hade jag Kingstone igen, andra gången jag rider honom. Första gången jag red honom var vi i nya ridhuset med tillfälliga strålkastare (byggstråkastare som var fastbundna i skranket och bländade oss) men gången efter där var vi gamla vanliga ridhuset.

Vi skulle bland annat rida på två stora volter och i trav öva på att med sidförande hjälper göra den större resp. mindre och sen när vi var ute på volten igen galoppera, och tänka sig, det blev galopp, och den var rätt, och vi fortsatte och jag satt kvar och återigen kände jag att det känns bra, jag åker inte av, jag sitter kvar, det känns bra. Annars har jag bara galopperat en halv långsida eller så åt gången och känt lite av hjälp hjälp hjälp. Men nu fungerade det så bra. Sen red vi en liten dressyrbana där man skulle börja och sluta skritta och trava på rätt ställen, göra framdelsvändningar, skänkelvikning och börja galoppera vid rätt bokstav och sluta vid rätt, och det fungerade jättebra! Jag hade aldrig galopperat så mycket som då och var som ett enda stort leende när vi var klara.

Förra tisdagen hade jag Akhila. Jag fick nästan bråck när jag hörde att jag skulle ha henne. Hon är stor. Jag tror hon är stallets största häst. 165 eller något sådant. Eller mer. Och jo, jag veta tt det finns mycket större hästar, men för mig var det stort. Hon är hela tio centimeter mer än King. Lucija som jag ridit en hel del är 160 men känns mycket mindre. Akhila är väldigt lång i kroppen och jag är inte så bra på att rida än så ibland kändes det som om baken var en kilometer efter framdelen. Det är väl en sån där grej jag för lära mig framöver, att samla ihop hästen.

Men trots sin storlek kändes hon helt underbar att sitta på, väldigt skön i steget. Och det fungerade jättebra på henne också, vi galopperade också, vi red dressyr liknande gången innan och det gick bra, tyckte jag, bortsett då från att hon var lång, ungefär som en blogg skriven av mig...

Så skulle vi rida nu i dag, istället för den där tisdagen när ridningen uteblev för att det var en privatryttare som envisades med att det var de som skulle ha ridhuset att öva dressyr i... Vi skulle hoppa idag...

Jag tycker det var precis nyss vi tragglade över bommar på marken, nu var det riktiga små hinder, visserligen inte högre än max 50 cm. Vi började lågt, fyra bommar på marken att studsträna på och så en liten kombination, så kallad fem och en halv meters hinder, det är fem och en halv meter mellan dem, kanske 30 cm höga i början, man ska trava över första hindret och galoppera över andra. En sån där teknikträningsgrej som jag inte förstår mig på. Kan bara säga som så att där gick det inte alls.

Första gången vi travade över så höll jag på att åka av när hon skuttade över andra hindret, jag hamnade framför sadeln och satt där ett halvt varv innan jag fick stopp på henne och kunde åla mig tillbaka... Sen var väl det hindret rätt kört för vår del, hon smet vid sidan hela tiden, antingen redan på första och om jag lyckades få henne över första så sneddade hon ut ur kombinationen sen.

Jag drev för dåligt, jag styrde inte rakt och allt vad det var jag fick höra att jag gjorde fel. Fast egentligen försökte jag inte riktigt, jag fegade ur, var rädd att åka av, det är trots allt en viss fallhöjd... Vi slapp galoppera över, men traven fungerade inte heller, till sist fick vi skritta över för att inte sluta med ett misslyckande. Sen lyckades vi trava över ett par gånger också. Men de andra fyra de fick hoppa en hel bana med femtiocentimetershinder medan jag bara tragglade med att trava över kombinationen...

Studshindren fungerade bättre, hon höjde dem sen, till tjugo, trettio centimeter eller så, vi skulle trava över, men Akhila fick för sig att galoppera och det gick jättebra. Men sen skulle jag försöka trava över det gick inte alls lika bra.

Jag tror INTE hoppning är min grej. Det tråkiga är ju att det förtog lite av glädjen över de gångerna innan som gick så bra nu när det gick så dåligt... Det kändes rätt trist att vara sämst också, inte något jag gillar. De två killarna i min grupp var ju också nybörjare när jag började, det är snart ett år sen. De fixade ju lätt att hoppa hela banan i galopp.

Jag borde rida mer än en gång i veckan så jag lär mig fortare, det går ju i snigeltakt nu! Richard började prata om att få rida två gånger i veckan. Kan han så kanske jag kan med... hmm... vi får väl suga på den ett tag.

Nu blev det väldigt mycket hästprat...

Hönsprat då... I går la Ewe ett ägg bakom plywoodskivan ivrigt påhejad av Rocky. Jag tror han tycker det är dags att börja yngla av sig, så det är därför han vill att de ska gömma äggen. Hon låg kvar där en stund, men så kom Bastian (vår svarta katt) och gick in bakom skivan och undrade vad hon gjorde där. Hon for upp och sprang efter honom och kacklade skithögt, jätteargt. Jag har aldrig hört en höna låta så rent ut sagt skitförbannad. Som Mikael sa så lät det precis som hon sa: Förbannade katt, förbannade katt, förbannade katt...

Det hade ju inte varit läge för henne att ligga kvar där ändå. När jag tittade in på henne så låg hon och repade gräs från marken och strödde över sin rygg, jag har för mig att hönor som vill ruva gör så. Fast det kanske de gör när de bara värper också, jag minns inte så noga, får nog läsa på. Vi har inte direkt studerat dem när de värper innan, de brukar ha gjort det när vi släpper ut dem på förmiddagen och när vi ser att någon ligger i ett rede brukar vi låta dem vara ifred.

Annars...

På tisdag skriver vi kontrakt, och får en handpenning på 95 000... Vad ska vi blåsa dem på då? Tja... en bil kanske? Om Mikael får bestämma? Personligen tycker jag inte att vi varken har råd eller lust att ha en cab men på sitt sätt så kan väl Mikael vara värd det. Han har slitit som ett djur med renovering och bygge hela året. Det som är dumt med att köpa bil nu är ju i så fall att vi inte gärna kan använda den, och när vi väl tar ut den i vår igen så kanske det visar sig att det är något fel och så har garantin gått ut...

Jag skulle kunna tänka mig en bil jag med, måste ju ha något att ta mig någonstans med, det blir lite långt att gå till t ex Bronett ifrån landet... Typ två och en halv mil... Fast det får bli något stabilare, tråkigare kanske, som en gammal 740 eller något sådant...

Och så måste jag komma över min bilkörarfobi också... Jag höll ju på att köra ihjäl mig precis när jag gick i väggen och det gjorde att det inte fungerade alls att köra bil sen och jag blev avrådd från det av min läkare, men nu tycker jag det börjar bli dags att ta tag i det!

Mer då... (jag vet, ni behöver inte mer... jag är klar snart)

Jag har INTE varit duktig, jag har ätit godis, orkade inte hålla mot när det var så mycket jobb och mycket runt husvisning och budgivning. Men så fort kontraktet är skrivet (och vi har festat) så ska jag bli duktig! Jag ska sluta äta godis, äta nyttigt, gå en halvmil om dagen etc. Jag har kommit på att jag nog rider bättre om jag får lite muskler på benen så det ska jag försöka skaffa mig, börja springa kanske?

Jag har beställt ett par nya ridbyxor, helskodda, dvs det är mocka inte bara på insidan av knäna (som på halvskodda) utan hela vägen upp längs insidan av benen och i sätet, så man sitter mycket stadigare i sadeln (inbillar jag mig). Jag sa det till Mikael när jag ledde ut Akhila ur ridhuset, han hade kommit då, att när jag får mina nya ridbyxor blir jag mycket bättre på att rida. Enligt honom hade min ridlärare, som gick en bit bakom oss, skrattat så hon vek sig dubbel... Jag hoppas det var som han hittade på bara...

Sen när jag kom in stallet och drog av mig handskarna... forsade det bara blod om fingret igen... (jaja, det var lite överdrivet) det hade varit lugnt hela tiden innan, men nu skulle det givetvis börja blöda igen... Det var väl ansträningen. Så nu sitter jag här och försöker skriva med jätteklut runt fingret, det har tagit mig evigheter det här ska ni veta, för var och varannan ord blir helt fel!

Och jag som skulle städa hönshuset i morgon!

Säg HEJ till publiken!

2007-10-17T22:04:00.001+01:00

Jag skrev ett långt inlägg (en artikel till i den tråkiga tidningen som jag redan tröttnat på...) och sen råkade jag fubbla bort hela ett. Det händer rätt lätt att jag fubblar när jag skriver på den bärbara, jag är inte riktigt sams med den, längtar efter min riktiga dator. Om den nu lever... i tisdags när jag startade den lät den underligt. Den fungerade förvisso hela dagen sen. Men vem vet om den går igång igen när jag startar den igen?

Suck.

Jag känner mig som en enda stor suck. Allt känns bara dödstrist. Trots de söta hönorna som verkligen varit för goa i dag. Söta Vera fick för sig att lägga ett ägg bakom en plywoodskiva som stod lutad mot bodväggen, det har aldrig hänt att någon av dem gjort förut. Tänkte hon gömma ägg och börja ruva? Det hade varit för häftigt. Fast det är väldigt ovanligt att Lohmannhönor vill ruva. Och tidpunkten är ju inte direkt välvald...

Och huset är sålt. Jag borde väl vara glad över det om inte annat? Äntligen kan jag släppa det. Vi fick inte mer än 965 000 för det, missionärerna ville inte bjuda över så unga paret fick det och det känns jättebra. Och jag är nöjd med priset. Vi kan lösa alla våra lån (utom studielånet) och få så pass över så det räcker till att köpa mer mark. Vi vill dels ha så vi har bete till hästarna, dels försäkra oss om att det inte aldrig någonsin byggs något runt vårt hus, och dels för att slippa servitut på infartsväg och brunn.

Barnen var snälla som små änglar i dag, gjorde sina läxor snällt och duktigt. Matte fixar de bra båda två, bara det att de är så lata... Richard spelade sin fiolläxa, en konsert i D-dur av Telemann tror jag han hette, ett riktigt tjusigt stycke, han börjar bli riktigt duktig. Jag tror jag ska följa med i morgon och lyssna på dem. De är fyra stycken som spelar det tillsammans där de spelar olika stämmor och olika bitar så de spelar om vart annat, om jag fattat hur han förklarar, ska bli kul att lyssna. De ska ha konsert sen men det kan ju vara kul att få förhandstitt. Eller... förhands...hör?

Vädret var fint i dag. Solsken en stund. Jag målade klart bajsbrädan (ni kan få undra vad det är...) äntligen och körde lite ved så jag kände mig lite duktig också...

Men ändå känner jag mig som en stor suck. Som om jag vill gråta men inte orkar. Jag vet inte vad det är med mig...

Och hela mitt fina välskrivna inlägg som gick åt fanders. Morr... Skitdator...

Och inte är det för många som läser min blogg heller. Jag vet att jag inte ska bry mig. Jag ska skriva för skrivandet skull, för min skull, inte för de eventuella läsarna. Men jag kan inte låta bli att bry mig. Jag är en entertainer. Då vill jag ha någon att underhålla. Eller är det kanske tvärtom? En sann entertainer ska kanske inte ens behöva lössen på väggen för att uppträda?

Vara hur det vill med det. Jag vill bli läst. Jag satt och bläddrade genom gamla blogginlägg häromveckan när jag letade efter den där dikten (Mot en okänd strand flyger duvan vit...) och såg att på den tiden fick jag sex-tio kommentarer varje dag. Trots att jag skrev varje dag. Vad gör jag för fel nu? Jag hälsar ju flitigt på min lilla skara. Och jo, de flesta hälsar på tillbaka. Då och då. Ska jag ragga nya, fler, kanske? Orkar inte...

Det är Bo Bergman som skrivit den där dikten förresten, har jag fått reda på.

På blogspot finns mig veterligen (vilket inte betyder alls att det inte finns, det gör det säkert) någon funktion för att se vilka som varit inne på sidan (som statistik på spaces) så då är kommentarerna enda kvittot på att någon läst.

Varför är det så jobbigt att skriva en kommentar. Jag vet folk som sagt att de läser min blogg, som ALDRIG skrivit en kommentar. Varför? Om de inte hittar något att säga om svamlet jag skriver kan de ju säga 'Hej' bara. Eller något. Bara en sådan sak som att jag blir glad för det? Eller är det kanske därför de undviker att kommentera kanske...

För de som inte vet så kan alla kommentera, det är inte som på spaces där man måste vara spacare själv för att få kommentera, dum regel faktiskt. Här kan man kommentera både med eller utan namn, bara klicka in Annan och skriva i namnet eller vad man vill. Eller Anonym.

Så. Kom igen nu då. Säg HEJ till den tjatiga satmaran så hon blir nöjd!

Blädder, blädder

2007-10-17T00:45:00.000+01:00

Bläddra vidare i blaskan, hoppa över lite mindre intressant reklam. Teet igår var t ex reklam, men det var intressant reklam...

Fast... någon reklam måste ju kanske vara med, en veckotidning är ju en veckotidning... Hoppa över detta stycke om ni ogillar reklam... Får bli Serum Vegetal Corrective Intervention idag..., en dagcreme jag blev tipsad av en kompis om. Jag vet inte jag om den är bättre eller sämre än andra (dyrare möjligen...) men den luktar himla gott och är gulligt ljusrosa... och den känns skön. Alltid skönt att känna sig lite lyxig... Slut reklam...

Inte jättemånga köpte Blogg-Blaskan, det såg jag minsann där jag spanade in genom fönstret mellan löpsedlarna i Bloggkiosken... Men det är inte för sent än! Det är en VECKOtidning! Man kan köpa den hela veckan och de artiklar man inte har hunnit läsa innan kan man läsa i efterhand! Visst är det bra! Billigt är det också, kostar bara alldeles för mycket tid...

Eftersom jag bestämmer var i tidningen vi ska läsa så läser vi nu det stående inslaget:

Flytt-Nytt

På en vecka kan ibland hända väldigt mycket, även om jag tyckte att det stod helstill ett tag
Det var mycket därför jag inte orkade blogga förra veckan.

Det var ju visning på måndagen förra veckan. På söndagen var vi hemma, i Mullsjö alltså (vad konstigt att skriva det nu, när jag mörkat var jag bott ända sen jag började blogga...) hela dagen och städade, det var i och för sig inte mycket att städa på, vi hade ju inte varit där mycket, men det blev ännu lite mer att rensa ur och plocka med sig, plocka undan, dammsuga och torka golven och sådant.

Vi åkte hem och sov, jag får börja kalla huset på landet hem nu och huset i Mullsjö för just... huset i Mullsjö eller något... På morgonen dagen därpå följde jag med tillbaka, skrev köplistor för lite alltmöjligt att piffa upp huset med, jag hade med lönnlöv från landet som jag band en fin krans av. Jag köpte ett vinrött band, sådant där med metalltrådar i kanterna så man kan forma den lite och knöt en rosett och hängde den på den fina nylackade dörren. Jag skulle fotograferat den! Den hänger kvar än men är inte riktigt lika fin nu.

Vi köpte en ny blomma att ställa i hallen, ljung och prydnadskål att ställa på trappan, en bukett ljust aprikosa rosor att ställa i köket, en gul ros att ställa på lilla toan, frukt till diverse korgar och skålar och lite mat att ställa i kylskåpet för där fanns bara ett par halvtomma urkiga burkar med oliver och peperonisar...

Jag vek till och med spetsar på det nyköpta lyxiga dyra toapappret som de gör på hotelltoaletter... Vi kanske tog i i överkant, jag vet inte, men det är viktigt att få husspekulanterna på rätt humör och det tror jag man kan göra med lite mys så där.

Sen satt jag och slet som ett djur med att samla bilder vi har från trädgården i olika årstider som vi kunde lägga på en skiva och låta gå som bildspel på teven. Vi tyckte det kunde vara kul för folk att se att trädgården som just nu inte ser så rolig ut i höstskrud, även om det var en fantastiskt fin dag, faktiskt kan vara riktigt fin. Det är massor av krokus, påskliljor, vitsippor och rododendron i den ordningen och fruktträd som blommar och så vidare som vi ville visa.

Visningen skulle börja fem och Mikael skulle vara med hade vi bestämt. Vår mäklare tyckte det var en bra ide ifall de hade frågor som han inte kunde svara på. Jag ville inte vara med, trodde inte jag skulle fixa det...

Så när klockan var tio i fem tände jag lite värmeljus här och var och sa hej då till Mikael och mäklaren som kommit vid halv fem.

Så mötte jag de första spekulanterna i dörren redan...

Jag gick de fyra kilometrarna hem till mamma och pappa, det var första gången på jag vet inte hur länge som jag gick så pass långt (och jo jag vet det är inte långt, men jag har inte rört på mig alls på evigheter) men det gick bra.

Sen kom Mikael och hämtade mig och barnen som redan var hos mamma och pappa, de hde varit där hela dagen eftersom de var lediga från skolan. Det var första dagen i älgjakten och då är barnen alltid lediga här...

Det hade kommit sex följen (får man väl kalla dem... en del ensamma, en del med barn, en del med föräldrar...), alltså sex olika intressenter och så en joker... Mikael kände igen henne så han smög fram till henne och sa att så det är till att söka sig tillbaka till rötterna! Det var dottern till de som vi köpte huset av, hon bodde där förvisso inte många år för hon var femton när de flyttade dit och flyttade hemifrån rätt tidigt. Men hon var nyfiken och ville titta när nu tillfälle gavs, det är ju alltid någon sådan. Hon konstaterade att det var inte något som var sig likt från när de bodde där. Tacka för det!

De som kom först stannade till sist. Det var ett riktigt ungt par, mamman och pappan till tjejen var med också, mamman gick i en parallellklass till mig... Uff... Plötsligt känner jag mig vrålgammal när barn till jämnåriga börjar köpa hus... Visserligen fick hon barn tidigt men ändå... De var i alla fall väldigt intresserade och ställde frågor till Mikael hela tiden. Han hann aldrig sätta skivan i teven så de kunde se bilderna så jag hade jobbat med den i onödan. Grrr...

Sen var det en ensam kvinna i femtioårsåldern. Hon var forskare på högskolan i Jönköping berättade Mikael för mig sen. Och lite längre fram i samtalet kom det fram att hon var ryska, hade varit gift med en svensk men skilt sig nu. Några små hjul rörde sig i mitt huvud och ur minnets lager plockade jag fram min handledare när jag skrev min c-uppsats... Vi jämförde och det var hon! Vad liten världen är ibland...

Sen var det en ensam tjej med en snus innanför läppen som Mikael inte bedömde som trolig och så den familjen vi träffade på den husvisningen som vi var på för ett tag sen och så en familj till med barnvagn. Jag får det bara till fem nu men Mikael sa sex... kanske räknade han jokern iaf då. Jag tyckte inte det lät mycket, hade hoppats på fler. Det var säkert bara för att mäklaren envisades med att ha visningen på måndagen. Alla andra har på söndagar. En nackdel med att ha en pingstvän som mäklare...

Sen skulle de få till på onsdagen att tänka sa han innan budgivningen kunde börja. Varför då säger jag. Varför ska de vänta och dra på det så? Vi fick två ynka timmar på oss att bestämma oss!

Så jag fick gå på nålar hela tisdagen. Jag hann visserligen med Bronett då också och en underbar ridlektion som jag berättar om i morgon.

På onsdagen bjöd det unga paret 900 000. Jag kanske inte nämnt att vårt utgångspris var 950 000. Nu när ni vet var jag bor (bodde) kan ni ju kila in på http://www.hemnet.se/ om ni är intresserade och kika på huset. Då ser ni ju priset också... Det är varken högt eller lågt utan rätt lagom. Vi begärde 900 000 av missionärerna. Mäklaren körde huset genom ett dataprogram med olika parametrar som ålder, område, efterfrågan, antal rum etc och fick fram 920 000. Sen var han så impad av badrummet så han tyckte vi skulle begära 950 000 och han trodde vi skulle få mer.

Så jag blev lite sur på att de bjöd så lite. Men så kan det tydligen gå också... Visserligen samma summa som vi begärde av missionärerna, men nu har vi ju mäklarens procentsats och priset på besiktning och försäkring också.

Missionären ringde på onsdagen till mäklaren och frågade hur det gick och fick veta det. Han tänkte bjuda över men visste inte hur mycket. Och han tog ända till nu igår (måndags) på sig att bestämma det. Maken till seg person har jag aldrig varit med om!!!

Och så bjöd han bara ynka 910 000! Samma eftermiddag bjöd unga paret över till 940 000 och nu kände jag att det började nog snart gå ihop sig för oss... Men mycket vill ha mer...

I dag ringde mäklaren vid elva och då hade missionärerna bjudit 950 000 och unga paret snabba som vesslor bjudit över med 965 000. Frågan är om missionärerna bjuder över det eller stannar. Till en arbetskamrat till Mikael som känner dem hade de ju sagt att de skulle gå med till just 950...

Jag säljer hellre till unga paret faktiskt. De lät trevliga. och 965 000 är jag nöjd med. Vi kan ju stoppa om vi vill men samtidigt... får man några tiotusen till är det ju inte fel... Missionären ska höra av sig till mäklaren imorgon igen så får vi se hur det går då...

Min handledare hade tyckt bra om huset, särskilt biblioteket men fått lite kalla fötter inför att köpa hus ändå, Mikaels arbetskamrat tyckte rummen var för små, men som Mikael sa, han visste att de skulle hitta något att klaga på... Paret med barnvagn köpte ett annat hus.

Där är vi nu. Få se vad som händer i morgon nu!

Vi var hemma i Mullsjö i dag eftersom jag skulle till Bronett, men kom aldrig iväg för jag fick sån huvudvärk, och så skulle Richard och jag rida, mer om det i morgon.

När jag som då är i huset i Mullsjö så känner jag alltid att hjälp vad gör vi, jag kommer sakna ihjäl mig efter vårt hus, vad håller vi på med, paniiiiiiik. Jag går runt i rummen och tänker, ska vi verkligen ge upp det här? Här har jag bott i tjugo år, tapetserat, målat, fått det som vi velat ha det, älskat, gråtit, slitit, levt. Massor har hänt, halva mitt liv har jag levt där. Kommer vi att ångra oss? Sen? När det är för sent?

Men å andra sidan, när jag är på landet känner jag att det är nog bäst här i alla fall. Så det känns inte helt bra. Men vad gör man?

Hemkommen från Bloggkiosken...

2007-10-15T14:14:00.001+01:00

... slår ni er ner med er tjocka glansiga veckotidning 'Blogg-Blaskan'. Fram med en kopp te. En smak som rekommenderas heter cowboydrömmar och säljs på Rekord kaffe och tehandel i Falköping, superdupergott, smakar lakrits och något mer, ska jag prata vinspråk så är det något bränt i tonen, torv eller jord, man tänker på höst, dimma och varma brasor, eftersom det är cowboydrömmar så är det väl en utomhuseld då...

Nu har ni inte hundra år på er så ni tänker inte läsa hela tidningen på en gång, det gör man ju oftast inte med en sån tidning. Nu läser jag ytterst sällan veckotidningar, inte ens i väntrum, där läser jag Bamse.... Jag har Illustrerad vetenskap, det är det närmaste jag kommer och den plöjer jag i regel inte rakt av utan bit för bit, jag är ingen tidningsläsare egentligen men den har varit bra nu när jag har haft svårt för att läsa böcker, har fortfarande den låsningen tyvärr.

Så därför nöjer jag mig med att lägga ut första artikeln i Blogg-Blaskan här. Jag är så fräck så jag tvingar er att läsa samma artikel allihop...

Björnen sover - Inte

Citerat från Aftonbladet (det här är på riktigt, här är länken http://www.aftonbladet.se/jonkoping/article1001304.ab)

Björn har setts utanför Mullsjö
Flera rapporter den senaste veckan.

Jönköpingstrakten har fått björnbesök.
Flera personer har sett björnen i trakterna kring Mullsjö och Tidaholm.

Nu ska den spåras av länsstyrelsen.

Det var i måndags de första rapporterna om björnen kom. Då hade den setts i närheten av Härja, en liten by mellan Tidaholm och Mullsjö.

Enligt zooekolog Lars Råberg är det mycket ovanligt att björnar siktas så långt söderut.

– Man brukar säga att sydgränsen för björnarna går i Värmland ungefär, säger han till aftonbladet.se.

Så vad gör då björnen i Jönköping?
– Troligtvis är det ett yngre djur som är ute och letar revir. Den har helt enkelt gått lite för långt, säger han.

Enligt Lars Råberg kommer björnen troligtvis inte att stanna i Jönköpingstrakterna. Detta eftersom den inte kommer att hitta någon annan björn att bilda par med.

"Anfaller bara när de är hotade"
Med tanke på det som hända i byn Valsjöbyn i förra veckan då en man och hans hund dödades av en björn, kanske rapporterna om en björn kan väcka oro. Men enligt Lars Råberg behöver man inte vara rädd för björnar.

– De är nog minst lika rädda för oss som vi är för dem. När björnar har anfallit har det nästan alltid handlat om jägare. Björnar anfaller bara när de känner sig hotade, säger han.

En spårare är på väg
Under fredagen har länsstyrelsen i Västra Götalands län fått i uppdrag att spåra björnen. En rovdjursspårare har redan gett sig av med riktning mot Härja.

– Vi har hört att det ska finnas fotodokumentation och sedan ska vi också se om det finns avtryck och spår att undersöka, säger inventeringsansvarige Robert Andersson på länsstyrelsen. (Slut citerat)

Så långt Aftonbladet. Nu kommer mina egna tankar kring detta... Vi hörde talas om björnen i onsdags tror jag det var. För alla er som jag inte talat om det för kommer det här som en liten extra bonus. Samhället där vi bott till nu heter Mullsjö. Vi flyttar nu till en liten liten by lite hitom Tidaholm (mellan Mullsjö och Tidaholm alltså, men närmare Tidaholm. Det är inte Härja, men Härja ligger otäckt nära, och det var en lastbilschaufför som sett björnen först och han körde sand från grustaget bara några kilometer från oss. Så det kan ha varit lika nära vår by som Härja.

Citat från Expressen/GT:

Torbjörn såg en björn i Tidaholm
Lastbilschauffören Torbjörn Werthén fick se en ovanlig syn i Tidaholm i måndags. En livs levande björn kom spatserande över vägen.

- Jag har aldrig sett en björn i de här trakterna tidigare, säger Torbjörn Werthén till GT.se.

Själv tyckte inte Torbjörn Werthén att det var så märkvärdigt att se den stora brunbjörnen gå över vägen kring Härja i Hökensås i Tidaholms kommun. Men faktum är att brunbjörnar normalt inte syns söder om Värmland. På 1600-talet fanns brunbjörnen så långt söderut som i Småland. Förra året beräknades den svenska stammen uppgå till drygt 2 500 djur. (slut citat)

Nu heter det ju att björnen bara anfaller när den blir hotad etc. Men den där björnen som nämndes i den första artikeln som dödat en man och hans hund hade tydligen blivit irriterad på en hund i en hundgård, den skällde så. Då kommer jag osökt att tänka på den skällande hunden hos närmsta grannen... den kan ju reta upp björnen...

Fast nu behöver vi kanske inte oroa oss just här längre... För den senaste rapporten ska vara att han är precis utanför Mullsjö... uppe vid skolorna som ligger i utkanten av samhället... Mikael skjutsade barnen till skolan i dag och fick veta att de inte skulle få lov att gå ut på rasten. Tur det, Johannes sa att han skulle vägra gå ut så länge björnen var där...

Och jag drömde att jag hittade björnen under en plywoodskiva när jag jagade en mink som jagade våra hönor... Jag blev livrädd och tog med hela familjen och hönorna in i huset. Sen satt vi av någon anledning vid trädgårdsmöblerna utanför huset och såg hur björnen lufsade förbi och drog ner ett stängsel och skrämde iväg en bunt med hästar som sprang rakt mot oss. Då blev jag rädd att björnen skulle följa efter hästarna men då vaknade jag...

Fler nyhetscitat: http://www.jnytt.se/Read__11122.aspx

Björn skymtad på skolgård i Mullsjö
Den beryktade björnen som tidigare skymtats i Västgötaskogarna tycks nu ha tagit en promenad mot centralare delar. Senast skymtades den på Trollehöjdsskolans skolgård i Mullsjö.
Under den gångna helgen skymtades en björn flertalet gånger på Trollehöjdsskolans skolgård i Mullsjö samt vid Mullsjö Skid- och orienteringsklubb. Enligt en läsare som sett björnen var där mycket folk, både barn och vuxna, i området.

Med största sannolikhet handlar det om samma björn som tidigare setts i Västgötaskogarna och i helgen i skogarna i Jönköpings län.

Enligt Rovdjurscentret De fem stora finns idag cirka 2550 fritt strövande björnar i Sverige. De flesta finns i Värmland och Uppland men på senare år har de spridit sig söderut.

En björn kan vara mycket farlig men håller sig oftast lugn om den inte blivit skrämd. Det vanligaste orsakerna till en upprörd björn är att den hotats eller skadeskjutits, att den har små ungar, att den retats av en hund, att någon kommit för nära deras byte eller dess ide. Den som möter en björn gör bäst i att vara lugn och sakta styra stegen från björnen. Att springa, gå närmre eller försöka skrämma bort björnen är alltså ingen god idé.

Gabriella Fäldt gabriella.faldt@jnytt.se (slut citat)

På Trollehöjdskolan går Richard... Tur vi inte var i Mullsjö i går när den sågs där, nu har den säkert stuckit vidare... Men ändå, lite läskigt är det. Och spännande också.

Så... Nu har ni slängt bort en stund med er tidning. Upp och gör nytta med er igen!

Blogg-Posten läggs ner

2007-10-14T22:31:00.000+01:00

På grund av orsaker läggs den dagliga bloggtidningen Blogg-Posten härmed ner.

Tidningens medarbetare hade väldigt dålig arbetsmoral (antingen lata eller sjukskrev sig hela tiden), annonsörerna lyste med sin frånvaro och köparna var stundtals väldigt få.

Blogg-Posten ansökte om, men fick inget presstöd (den var troligen inte tillräckligt politisk ...).

Så Blogg-Posten går i graven, åtminstone för nuvarande.

Däremot kommer kanske veckotidningen Blogg-Blaskan att ta upp den fallna manteln och upplysa Blogg-Postens läsare om vad som händer och sker... eller inte sker...

Redan i morgon kommer första numret av veckoblaskan. Smygbläddrar vi i förhandsexemplaret hittar vi artiklar och nedslag som t ex Flygande faran, Björnen sover... inte, Flytt-Nytt, Stall-tips, Med Svärmor på stan, Livet på landet...

Och mycket mer.

Ni som läser veckotidningar ibland eller ofta, eller åtminstone har tittat på en veckotidning någon gång vet att de kan se lite olika ut. Bakifrån. De kan antingen vara lite tunnare och ha en tunn, 'vass' rygg, alltså bara x antal sidor vikta på mitten och hophäftade, enkelt beskrivet. Sen finns de som är så pass tjocka att det inte fungerar att göra så, de har en fyrkantig rygg typ, som en pocketbok fast inte riktigt så tjock. Om det inte är en vråltunn pocketbok vill säga. Sidorna är alltså limmade istället mot en slags 'rygg'. Jag vill inte ge mig in på tekniskt hur de faktiskt har gjort... Bara konstatera det att de med fyrkantig rygg oftare tar längre tid att läsa än de 'vassa'...

Vad jag ville säga med detta är att Blogg-Blaskan kommer vara limmad. Med fyrkantig rygg. Den tar alltså längre tid att läsa än en blogg med vikt rygg...

Men inte riktigt lika intressant som Illustrerad Vetenskap.

Men förhoppningsvis roligare än Amelia...

Men den kommer att bli lång. Detta är alltså en liten varning...

Med sorg i hjärtat har jag ju fått höra av läsare och fd läsare att mina blogginlägg oftast är så långa att de inte orkar läsa bloggen längre. Vad ska jag göra åt detta? Sluta skriva långt och svamligt och skriva kort och kärnfullt på fyra rader som man visst ska göra? Som om jag skulle kunna göra det? Jag har försökt men så fort jag lyckas samla tillräckligt mycket mod (eller vad det är jag saknar alla de där dagarna jag inte skriver) och sätter mig vid datorn (eller ja, där sitter jag ju oftast ändå...) och börjar skriva blogg, då blir det långt. Per definition. Det går inte skriva kort. Jag är ingen kortfattad människa. En del klarar av att skriva korta bloggar som ändå lyckas förmedla något. En del gör det inte. De blir bara tråkiga då. Jag tror jag skulle bli tråkig. Men vem vet... Jag kanske är tråkig redan nu.

Kanske jag ska sluta blogga och skriva på min bok istället. Då gnäller ingen för att jag skriver för långt, för en bok ska, för att få kallas för bok, ha en viss längd...

Blogg-Posten 6 oktober 2007

2007-10-07T01:20:00.000+01:00

Var det förresten ingen som kunde den där höstdikten jag slängde in häromdagen, Höstens vår... Alltså, vem har skrivit den? Eftersom ingen svarade så får ni svaret här, en liten satir, mer i min stil, fast givetvis inte skriven av mig...

Nu är den dystra höst utbruten,
som E. A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat står.
Med paraplyn mot barmen sluten
i storm jag upp i öster går
å Gökplatån bland vissnat kröse
att söka mig till fädrens röse.

Där höjer ibland skumma enar
det sitt fossila gnejsuppslag.
Hur ödsligt rossla ej dess stenar
i blåsten en oktoberdag!
En dunkel mysticism förenar
sig med en fläkt av obehag.
Förnuftet bjuder retirera,
men Sångmön för mig fram alltmera.

Ja, rosslen på, I gamle fäder,
och sucken i er asatro!
Och du, din uggla eller tjäder,
skrik gärna än en gång: oho!
Grip, martall där, i mina kläder
med klor av Edgar Allan Poe!
Ju mer makabert jag fått smaka,
jag tillfredsställd skall gå tillbaka.

Ty sången, är den gudaboren,
vill icke söka konstlad tröst
och dikta hösten om till våren,
nej, är det höst, så är det höst.
Just den å ryggen kalla kåren
en höstskald vårdar vid sitt bröst
och fyller harpan utan fummel
med mull och uggleskrik och kummel.

Nils Hasselskog (under signaturen A:lfr-d V:stl-nd)

Den här gillar jag verkligen!

Annars är det inget vidare drag under mina galoscher! Jag ligger efter kan man lugnt säga. Vi var i Velinga på lördagen och det var meningen att jag skulle gjort både det ena och det andra. En sak hann jag klart med. Jag städade klart!!! All tvätt är tvättat torr och struken. Det håller sig i och för sig inte många kvartar men ändå... Huset är dammat, iordningplockat och dammsuget, men golvtorkning får vänta ett tag till... Man ska inte överdriva det där med städning...

Hönorna
Di små hönsen sprang runt hela dagen och hade det riktigt livat, de måste göra åt med en hel del kalorier under en dag! De fick en stor tallrik gröt på förmiddagen, de blir alltid så glada då. Fast när jag kom med den hade de precis lagt sig till ro i en gosig solhög så de var lite segare än vanligt. De la sig lite senare på dagen på ett annat ställe, när solen låg på där, och den här gången var det verkligen en hög, de såg ut att ligga på varandra, jag sprang in efter kameran, men när jag kom tillbaka så reste de på sig och sprang mig till mötes, de trodde säkert att jag varit inne efter något gott...

Det var meningen att jag skulle ha byggt en s k gödselbräda till hönorna i dag. Den ska sitta under deras sittpinnar, för hönor skiter sin mesta skit medan de sover (tur vi inte har det så...) så det är jättesmart att ha en skiva under pinnarna som man lätt kan städa av, istället för att göra rent på golvet under dem jämt och ständigt. Då kan de ju gå där också utan att få massa skit på sig. Men det hann jag som sagt inte. Det får bli nästa vecka... Jag har redan skjutit upp det där bygget typ hundra gånger för det skulle egentligen varit klart när de kom...

Barnen och vi och bygge mm
Richard grejade med sin cykel. Det började med att han förstörde ena trampan för ett bra tag sen, han fick låna Mikaels så länge, men nu köpte vi nya när vi var i stan, så de bytte han. Sen fick han punktering för någon vecka sedan. Mikael hade loss hjulet och lagade slangen, sen när Richard satte dit hjulet, han kunde inte vänta på hjälp så klart så blev det någon vajsing med växlarna.

Johannes hjälpte mig att göra tacogratäng och eftersom ni tyckte det lät gott så lägger jag ut receptet här. Vi hittade det på nätet så jag tar inte på något sätt åt mig äran...

Sen hade vi familjeråd på kvällen. Eller rättare sagt, vi skulle ha haft det, men Johannes stensomnade och vi andra kom inte fram till något direkt heller. Det känns ibland som att dra ut spikar med tänderna att få igång en diskussion om något viktigt i den här familjen. Just nu händer det massor och jag vill ha lite prat om allt det så inte barnen går och känner att de inte är delaktiga, att vi kör över dem eller något sådant...

Mikael byggde trappan upp till datarummet (ovanpå garaget-stallet) klart så nu slipper vi klättra på stege... Nu ska bara datarummet bli klart också... Det är bara påbörjat. Det ska vara klart tills vi flyttar helst. Och det ska barnens rum också, som inte är mycket längre kommet med. Starta paniiiiiken!!!!

Takogratäng
4 port:

200 g philadelphiaost
500-600 g köttfärs
1 påse tacomix
färska champinjoner
1 gul lökriven ost

Tillbehör:
nachochips (tex salta & ostsmak)
guacamole (avocado, cremefraiche, salt, peppar, citron, vitlök)
grönsaker (majs, tomater, parika, gurka, sallad osv)
tacosås
creme fraiche
jalapeno

Bred philadelphian i botten på en ugnsform. Stek köttfärsen och blanda i kryddmixen. Låt puttra en stund och häll det sedan i formen. Stek skivade champinjoner och lök och lägg överst i formen. toppa med lite riven ost och ställ in i ugnen ca 15 min 225C. Rör i hop guacamolen och hacka grönsakerna fint. Tacoröran och grönsakerna ätes sedan med nachochipsen som “sked”. Ät och njut. (bilden kopierade jag från den sida vi hittade receptet på, men det såg ut ungefär så på våra tallrikar också!)

Vi hade dessutom svarta oliver till. Man kan säkert variera det här receptet rätt mycket. Jag tror min syster, en av dem, har gjort tacogratäng med sån där turkisk yougurt i botten istället för philadelfiaost, det borde bli mycket billigare. Jag tror det kunde varit gott med några tomatskivor ovanpå gratängen också. Annars var det helt okej!

Jag åt givetvis för mycket. Jag äter alltid för mycket taco så egentligen ska vi inte äta det mer! Jag är som en alkis som inte kan sluta utan bara hivar i mig mer, tills jag rullar fram, byxorna går inte på mig och jag får ont i magen...

Vädret
var i alla fall underbart i dag, fast det var kallt inne så jag eldade nästan hela dagen. På kvällen såg jag sen att vi hade 25 grader inne, det var kanske lite att ta i... Men jag slapp frysa.

Och till alla de som trodde det var mina bullar på fotona... Det var det inte. Det var andra bullar det... Framgooglade. Jag glömde fota mina, kan göra när jag tar upp återstoden ur frysen. Men som jag sa till min familj, det här hör inte till vanligheterna. Så vi tar dem till speciella tillfällen. Så det kan kanske dröja...

God natt!

Blogg-Posten 5 oktober 2007

2007-10-05T23:16:00.000+01:00

Mot en okänd strand
flyger duvan vit
När når budet land?
När når räddning hit?

Själen kastas kring
på ett järngrått hav.
Ovan: ingenting.
Under: blott en grav

Vilken tid det tog att hitta de stackars diktraderna! Jag lärde mig dem när jag gick på gymnasiet och de sitter (satt) någonstans långt bak i hjärnskrymslena. Så pass långt bak så jag inte kom ihåg dem utantill, bara lösryckta ord här och där och en del fel.

Jag googlade efter den men hittade den inte, den måste tydligen vara väldigt okänd... Sen kom jag ihåg att jag skrivit den i min blogg en gång. Och innan jag hittade den... Det var i januari 2006... Var jag hittade den den gången förtäljer inte historien, troligen skrev jag av den från min elevdagbok från gymnasiet men den har jag ju inte här på landet.

Men vem är det som har skrivit dikten? Det hade jag inte skrivit upp tydligen. Jag har för mig att den heter "På nyårsafton 18nånting". Ja inte just så, men jag minns inte årtalet... På nyårsafton eller Nyåret eller något däråt. Men den gick som sagt inte googla på. Men jag gillar dikten. Just nu känns det lite så. Som om jag kastas runt på ett upprört hav och inte vet riktigt hur det ska gå...

I dag var jag på landet nästan hela dagen och meningen var att jag skulle städa klart. Jag hann ju inte klart i går. Fast jag sov väääldigt länge så det blev inte så mycket tid över tyvärr. Och när jag väl kom upp var jag trööööttt. Jag tvättade och hängde ut tvätt för det var soligt och fint ute, äntligen en sådan där riktigt fin höstdag! När jag stod och hängde tvätt i solskenet var det riktigt skönt. Sen gick jag in och strök, synd att slösa bort så fint väder i och för sig...

Hönorna tyckte också det var en toppendag. Jag gick ut och titade till dem då och då, jag såg dem inte alltid och fick för mig att de sprungit bort. De kan få för sig att gå rätt långa svängar ibland och nu har de ju fått vara inne i hönsgården bara i flera dagar, då brukar de passa på att rajda runt.

Men i dag var de bara bakom vedruggorna och sprätte eller låg i små trevliga högar bland löven i solväggen framför gäststugan och solade insidan av vingarna när jag kom ångande och undrade var de var. De flög upp och såg så förnärmade ut som om jag kommit på dem med att sola nakna eller något... Vilket de ju gjorde... Det är roligt att se en höna ligga och sola. Första gångerna trodde jag de var sjuka. De la sig på sidan och lyfta vingarna i alla möjliga konstiga vinklar och ibland rullade de till och med runt och solade magen...

Flytt-Nytt
Vid sextiden åkte vi hem i alla fall, det var meningen att det skulle varit sex i alla fall, klockan var nästan kvart över när vi kom i väg så vi fick åka direkt till Johannes kalas med honom. Två stoooora paket hade han med sig, lejonet i det största och tofflorna i det andra, kompisen skulle öppna det minsta först, smååå tofflor i storlek 25...

Jag tog itu med kylskåpet med en gång när vi kom hem. Jag plockade ut allt och ställde på tidningar ifall det var kladdigt och tog loss alla lösa hyllor och grejer. Jag tände i pannan men hann inte vänta på varmvattnet så jag kokade på spisen...

Det tog mig faktiskt hela kvällen att städa det ynka lilla kylskåpet. Jag höll inte på med det i och för sig hela tiden, utan packade lite planlöst saker i en kasse som inte skulle stå kvar i kylskåpet och annat som jag tyckte skulle hem.

I finrummet fick jag syn på att vår julkyrka stod uppe på höga skåpet... De senaste åren har det blivit att den fått stå kvar, den har aldrig packats ner tillsammans med de andra julsakerna och jag har inte riktigt tänkt på det. ni vet nog hurdan kyrka jag menar, man kan dra upp den så den spelar stilla natt med en liten nyckel i klocktornet.

Nu har jag väl börjat se huset 'med andra ögon' och insåg att den borde ner... Däruppe låg också ett par kubikmeter tyg och halvfärdiga kuddar jag började sy till landet, kläder som skulle lagas, tapetrullar, teckningar som barnen gjort, tre lådor med fönsterlampor som inte ens var uppackade... Det låter värre än det är. Det är ett gammalt äppletskåp, det har en hög front och liksom en 'låda' längst upp, sidorna täcker en hel del...

Jag tog med tyget och julkyrkan till landet i alla fall, resten får ligga så länge, det syns inte.

Apropå julsaker, när vi var i stan i onsdags satt jag i bilen på vägen till stan och bläddrade i reklam, min vana trogen... I Coops reklam (tror jag) fanns det en adventsljusstake!!! Jag var djupt chockad! Det har ju precis hunnit bli oktober bara! Men det var inget emot när vi kom till Ekohallen! Där hade de börjat plocka fram en hel avdelning med bara julpynt, massor, flera kvadratkilometer! Har Ikea hunnit börja än? De brukar ju vara först? Jag brukar inte ha något emot tidig julskyltning egentligen. Men just i år, det är så mycket som ska göras före jul, jag får paniiiiiiik!!!!!

Vi handlade på vägen till landet. Vi köpte ljung på vårt Ica, klockljung, den var jättefin! Den får pryda trappan sen. Och i morgon ska vi äta tacogratäng enligt order från en arbetskamrat till Mikael. Åk hem och ta det lugnt, slå upp ett glas vin och laga en taakogratäng (med just det uttalet, tak-o-gratäng...) Det lät gott så det ska vi göra...

Och så hämtade vi Johannes, det lät inte som han hade haft något vidare roligt. Tyvärr. Men det hade varit trettio ungar så på sätt och vis förstår jag honom.

För övrigt...
har jag inte direkt ork till att skriva så mycket mer i dag... Vädret var bra, jag väger varken mer eller mindre.

I will be back...

... sade hon och log ett tvetydligt leende...