Diagnoskåt?

Sedan jag gick i väggen, eller rättare sagt, fick diagnosen utmattningsdepression, eller vad det nu är de kallar det, det finns visst många namn på det, så har jag träffat fem eller sex olika läkare eller liknande, eller om det till och med är fler.

Det började med en vanlig läkare, vår husläkare, en väldigt trevlig kvinna, fylld av sunt förnuft och medkänsla. Sen fick jag komma till mr Bronett och efter lite inledande strul så har han också visat sig vara en rätt så trevlig bekantskap.

Sen så var det en som skulle ta hand om mina rent kroppsliga problem som ryggont och sånt, och så när jag fick ännu mer ’problem’ i höstas så var det åter en som började kolla över diet och sånt, tog prover och sånt. Sen var det det katastrofala besöket hos den polska (eller vad hon nu var) psykiatrikern som fick mig att flippa ur totalt om ni minns henne…

Sen åkte min husläkare på en långsemester och jag fick den nyutexaminerade skatan till läkare, som så fruktansvärt gärna ville ge mig antidepressiva så hon nästan slog knut på sig själv. Och nu sist fick jag träffa en annan psykiatriker, bättre än den förra men inte helt och hållet på ’min’ sida känns det som…

Och genomgående hela tiden har det gått som en råd tråd av diagnosnoja bland läkarna. Alla utan min husläkare har försökt hitta ytterligare fel på mig. De kan liksom inte nöja sig med att jag är utbränd och lite lätt deprimerad. Det bara måste vara något mer annars känner de sig inte nöjda. Jag vet inte om de inte känner om de har uträttat något om de inte lägger till några rader i journalen, hittar något nytt liksom.

Ibland känns det som om de står lutade över mig och löser korsord. ’Sjuk patient, åtta bokstäver, den tredje är ett a… vad kan det vara?’ Eller något åt det hållet. Och så får någon en ide och blir precis till sig, ja ja ja, jag har det, jag har det…

Det började med att mr Bronett fick för sig att jag hade Aspergers. Det här var första gången i mitt liv jag gått till en läkare utan att ha haft en högst trolig orsak som t ex öroninflammation (det gör hemskt ont i örat), eller urinvägsinfektion (svider när jag kissar) eller vrickad fot (foten gör ont efter en vurpa) saker som inte lämnar mycket övrigt att gissa på varken för mig eller läkaren, enkla saker.

Den här gången var det annorlunda. När jag kom till husläkaren första gången så hade jag väl i och för sig mina aningar. Jag hade ju hört talas om utbrändhet, jag bor ju inte under en gran även om många vill få det till det ibland…

Men så när Bronett sa att jaaa, jag har det, du har säkert Aspergers. Då trodde jag världen rasade. Jag var alltså knäpp, onormal, psykiskt störd, livet var slut… När jag väl tagit reda på vad det var alltså, för först hade jag ingen aning, hade aldrig hört talas om det. Så när jag grinat en vecka tog jag mig till sist i kragen och läste in mig ordentligt på ämnet och fattade att Bronett var ute och seglade. Visst fanns det några av symptomen som stämde in på mig, men det gjorde det å andra sidan på alla andra människor också…

Jag sa det till Bronett och han verkade riktigt besviken… ADHD då sa han bevekande, kan det inte vara det då? Men hallå, Bronett, du pratar med en som gått i skolan i sammanlagt arton år och hela tiden varit lugn och snäll och legat bland de bästa, kan jag verkligen ha ADHD då? Jag tror knappast det va?

Sen var det dietisten som trodde jag hade diabetes eftersom proverna vid ett tillfälle visade för högt sockervärde och något annat vad det var och så skulle de utreda det, sätta mig på diet och göra sockerbelastning eller vad det kallades och så visade det sig att det var bara en stressgrej…

Och sen trodde de att det var en ämnesomsättningsrubbning. Jag läste på om det också och tänk, där stämde allt in, jag blev överlycklig, för det känns på något sätt skönare med en rent kroppslig orsak, psykiska saker är liksom för flummiga för mig för att greppa. Jag är inte någon psykist person direkt, mer fysisk. Tycker jag i alla fall.

Nåväl, det visade sig att det inte var något fel på min ämnesomsättning. Det var ju synd…

Nya lilla läkaren med tablettintresset sa att hon tyckte det lät som om jag hade brist på serotonin i hjärnan. Jag hade aldrig hört talas om serotonin heller, vilket var rätt konstigt insåg jag när jag började läsa om det.

Det var ganska intressant. Sjukvård blev plötsligt något jag kunde förstå när det var nere på molekylnivå… Och jag tyckte det stämde in väldigt bra på mig! Serotonin är en signalsubstans som finns i hjärncellernas kontaktytor mot varandra om jag förstod rätt. De bildas av aminosyran tryptofan och aminosyror får man genom kosten i protein. Så mycket visste jag innan.

Och det de moderna antidepressiva medicinerna, som kallas serotoninhämmare, gör är att de håller kvar serotoninet där i nervcellernas synaps. Det läskiga, som jag ser det, är att inte ens forskare egentligen vet hur det kommer sig att det fungerar. Det fungerar, det förstår jag, men det låter lite hemskt när man inte riktigt vet hur och varför, kanske händer annat som man inte vet om än också?
Och på en del sidor på nätet läste jag intressanta rapporter om att det kan öka halten serotonin om man äter vissa livsmedel med högre halt tryptonfan-aminosyran. Det lät ju klokt och logiskt. Och det låter mycket bättre tycker jag att äta sig till hälsa med mat än med kemiska preparat.

Och så kom jag nu för en och en halv vecka sedan till nya psykiatrikern. Hon var inte lika hemsk som den polska kollegan. Jag hade med mig maken som stöd, inte för att han direkt tillförde något… Jag fick prata själv. Och för en gångs skull hade jag inte tunghäfta utan kunde babbla på rätt så ordentligt.

Jag berättade om mina serotonin (och dopamin) studier och om tanken att äta rätt mat för att få i sig aminosyran tryptofan, men det avfärdade hon med en gång, man kan tydligen inte alls äta sig till en ökad serotoninhalt…

Men är jag dum då eller vad är det jag inte fattar? Om serotonin bildas genom tryptofan och tryptofan finns i proteiner, som man får i sig genom att äta de proteinerna, var kommer det ifrån i så fall annars? Poppar det bara upp i huvudet med jämna mellanrum, som tokiga ideer eller något sånt?

Det fanns tydligen ingen forskning som stödde det, och läkare är så trångsynta så de kan inte ens kika över skranket ibland och tänka tanken att alternativa metoder och tankar kanske kanske kanske har någon liten relevans. Men nej, för vad dumt om det stämde, då skulle både de och deras älskade mediciner bli överflödiga…

Ibland ställer läkare så konstiga frågor också och jag är så himla dum och naiv så jag bara svarar utan att tänka mig för. Många läkare som börjar på psyk- som psykologer och psykiatriker gillar att fråga saker om ens släktingar, det är väl för att kunna hitta intressanta genegiska ärftliga kopplingar antar jag…

Den här läkaren var inget undantag och efter att ha svarat snällt och ordentligt på många frågor som jag tyckte hade inget med det här att göra så sa hon med ett belåtet leende som sa mig att hon hittat rätt ord till korsordet igen… Det låter som bipolär sjukdom typ två!! Hurra du har vunnit högsta vinsten eller vad?

Vad är då det? Det låter ju som tja, säger mig inget… Men det var värre än så. Bipolär sjukdom är samma sak som manodepressivitet, ett nytt namn för att göra det mindre otäckt eller?

Så nu är jag manodepressiv också… Troligen kommer jag mörda någon snart också…

Jag fick rådet att köpa en samling skrifter för 220 kronor och läsa på för att se om det stämde. Jag hittade samma skrifter på nätet att ladda hem i pdf format… Gratis… Men det räckte att läsa den första för att fatta att återigen var de ute och seglade….

Jag är inte manodepressiv! Jag är deprimerad. Ja så långt stämde det. Men manisk? Ha ha. Bara för att jag är ambitiös och har lite sydländskare temperament än vad de är vana vid i tröga Sverige så skulle jag vara manodepressiv. Det fanns typ ett som är den värsta och typ två som är lite mildare och en tredje variant som inte var så farlig alls. Men inte ens den kunde jag tycka passade speciellt bra in på mig.

Varför kan jag inte låta bli att fråga mig, varför måste de hålla på och bolla med mig på det här viset? Räcker det inte med att jag är utbränd, måste jag ha en massa annat också för att de ska vara nöjda? Kan inte folk vara bara utbrända? Är alla utbrända egentligen psykiskt störda underliga personer? Det kan väl ändå inte vara möjligt med tanke på att massor av människor går runt och är utbrända.

Varför just jag då? Har jag gått och blivit vårdcentralens nya laboratoriemarsvin, fritt fram att leka med och testa nya teorier på? Vad blir det härnäst? Har jag alzheimers kanske? För det händer ju att jag glömmer saker. Eller är jag kanske autistisk eller dement, eller så har jag kanske parkinsons eller vad hittar de på härnäst?

Jag ska till labb i morgon och ta nya prover. Jag fick en lapp på posten bara om att infinna mig fastande... Inte ett ord om varför, vad för prover och vad de vill få reda på. Sådant skrämmer mig. Och gör mig lite arg. Har jag inte rätt att få veta vad det är de vill kolla innan jag går med på det?

Och sen fick jag en lapp till med posten, den senaste av alla läkarna, psykatikertanten som trodde jag var manodepressiv skulle ringa mig en viss dag en viss tid. Det sa hon inget om när jag var där sist. Vad är det nu då? Nya påhitt? Hade jag inte redan varit utbränd hade jag blivit det på det här. Det är som någon sagt någon gång. Man måste vara väldigt frisk för att orka med att vara sjuk...

Drakar, änglar och en höna...

Villken är den gemensamma nämnaren? Att de har vingar? Nix. Eller jo, det är ju också sant. Tror jag. Eller förresten, hade mina drakar verkligen vingar…

Nej, det har de visst inte. Det är drakar av den vinglösa sorten. Så det stämde inte. Det gemensamma är istället att detta är saker jag har målat.

Jag har återigen inte skrivit något på flera dagar. Jag vet inte varför det blir så hela tiden. Det är ju inte så att jag saknar saker att skriva om. Jag gjorde ju en lång lista i förrförra bloggen på saker att skriva om. En del känns så gamla nu så jag har glömt vad det var jag tänkte skrivit…

Jag hade egentligen tänkt skriva om läkarbesöket nu, men det kändes för jobbigt. Det var både det och efterföljande besöket hos Bronett och ’sånt som komma skall’… Jag tar den bloggen i kväll efter en stärkande middag hos mamma och pappa…

Keramikmålning kändes lite lättare att skriva om… En kompis till mig introducerade mig i den ädla konsten i somras när vi var på besök hos en gemensam vän. Jag målade en älva. Vi var tre stycken som målade varsin älva. Min älva tog längst tid att måla, inte för att den blev finare än de andras, snarare tvärtom, men jag är så långsam… Sen när jag kom hem med älvan fint inlindad i papper i kasse tappade jag kassen och älvan bröt vingen… Hon är lagad nu så allt är ju bra igen… Men ändå, klumpemig…

Sen strax före jul träffades vi igen, den här gången hos vår ’lärarinna’ köpte mer keramik och målade. Det var då min fina döskalle Jack Sparrow såg dagens ljus, samt en liten tomte som jag egentligen tänkte gett min syster i julklapp för att hon älskar den tecknade filmen Trolltyg i tomteskogen, där tomtarna ser ut så här… men den blev så fin så jag kunde inte låta bli att behålla den…

Min kompis V målade en underbar drake åt mig, i utbytte mot drakar som jag sydde till henne. Vi tycks gilla drakar…

Sen var jag och Mikael där i januari och jag köpte ännu mer keramik… Det verkar inte finnas något ställe här i närheten, jag har letat på nätet utan framgång. Åka till Karlstad varje gång jag vill köpa keramik blir ju lite långt om jag ska fortsätta måla…

Jag köpte en del till min syster M också när vi var där och vi har haft målarträffar två gånger nu i vår. Första gången målade jag mina två drakar, en höna och en liten klocka. M målade en underbart vacker ängel under tiden.

















Nu sist målade M en fin tupp och jag tre änglar. De är jättesmå, men tog massor av tid, för det var så många små detaljer på dem. Jag hann bara klart med en ängel medan M gjorde tuppen, de andra gjorde jag när hon åkt hem. Men jag blev väldigt nöjd med dem.

Och jag har bara sisådär femton tjugo poäng kvar tills jag är guldteambassadör och får min telåda!!! Så är det någon mer som inte blivit teambassadör får ni väldigt gärna bli det. Det innebär absolut ingenting om ni inte vill göra något mer än så. Och ni får gratiste! Och jag blir glad! Men glöm i så fall inte att ange min mailadress för annars får jag inte mina poäng…

Teambassadör…

Jag fick ett mail från en kompis häromdagen… Hon hade blivit teambassadör för ett känt temärke som börjar på L… (så undviker jag att göra reklam här…) Det lät väldigt fint och flott och jag tänkte wow…

Sen gick jag in på den sidan som var länkat till i mailet, för man kunde få en rabattkupong på te där. Visserligen tepåsete, men den nya sorten där teet ligger liksom i en liten pyramidpåse, och jag har tyckt de få gånger jag testat dem att de varit helt okej om man jämför med påste som jag inte är speciellt förtjust i.

Och där läste jag om hur det fungerade att vara teambassadör. Det var tydligen inget betungande… Om man registrerade sig på sidan fick man hem en provförpackning med te, det lät ju suveränt.. gratiste…

”Som ambassadör får du naturligtvis dricka te, alldeles kostnadsfritt. Till att börja får du ett startpaket te, så att du kan provsmaka vårt sortiment hemma, i lugn och ro. Så snart du börjat bli varm i ambassadörskostymen, premierar vi dina insatser. Ju bättre insats, desto bättre bonuspremie. Vi ställer inga krav på dig som ambassadör och du kan sluta precis när du vill.För att förmedla hälsobudskapet till så många som möjligt, behöver vi dig.Du blir vår viktigaste budbärare. Välkommen som ambassadör!”

Gratis är gott som min man brukar säga… (fast med glimten i ögat…)

Och om man sen jobbade lite mer, dvs skickade iväg några små mail eller sms och allra helst lyckades entusiasmera sina vänner att bli teambassadörer de också, då kunde jag få poäng…

Om jag fick femtio poäng skulle jag bli bronsmedlem och få en sån där honungsringlare, den tyckte jag var fin och ville gärna ha! Fick jag ihop hundra poäng titulerades jag silvermedlem och fick en tidningsprenumeration. Den kunde jag i och för sig klara mig utan…

Men om jag fick ihop hela 150 poäng och blev guldmedlem fick jag en pyramidformad cederträlåda full med te… Och då vaknade vill-ha i mig…

Jag registrerade mig bums och satte genast igång med att skicka iväg mail. Det var inte så svårt för jag kunde ju formulera mig hur jag ville på det medföljande ’vykortet’. Det var värre med sms-en… Man kunde välja på tre ’förtryckta’ alternativ. Antingen

1) Vaken? Det blev visst sent i går? /Te är det nyttigaste du kan dricka, näst efter vatten.

2) Man mår som man förtjänar! Hur är läget? /Te är uppiggande, kan återställa vätskebalansen och innehåller massor av sköna antioxidanter.

3) Elvakaffet är bäst utan kaffe, ska vi fika! /Te är det nyttigaste du kan dricka, näst efter vatten.

Tja… De två första kändes inte som jag kunde skicka till mer än ett par få… (det finns ju de som förhoppningsvis mår som de förtjänar och vars telefonnummer jag fortfarande inte har raderat…) men övriga fick det sista alternativet…

Det tog inte många minuter innan första sms-et kom… Och sen bara drösade de in, det ena efter det andra, det surrade i mobilen nästan oavbrutet!

Ska vi fika? Menar du nu? Vad kul! Kan vi ta det i morgon istället? Etc…

Men det roliga är att jag faktiskt redan bokat in hela tre fika!!! En med den av min syster jag har minst kontakt med, vi ska ta en promenad i morgon förmiddag och fika efteråt. Sen ska jag fika någon dag med min svåger och sen hade jag en stunds livlig rolig smskontakt med min äldsta syster så vi ska fika på lördag. Och prata odling bland annat. Hon är otroligt duktig på att odla grönsaker. Deras trädgård är som ur ett teveprogram i ämnet och allt blir så bra. Mitt bara dör…

Parantes… Jag har i alla fall skickat mail och sms till alla möjliga människor. Det roliga är att man får svar. Och de blir glada. Trots att det egentligen bara är ’reklam’. Och då är det ju inte utan att man börjar fundera lite… Ibland är det kanske så att ens nästa bara är en utsträckt hand längre bort?

Kanske ska man försöka sträcka ut händer lite mer och lite oftare och till folk som man i vanliga fall inte har så mycket kontakt med, för de kanske blir glada! När jag alltid fått för mig att de helst inte vill ha med mig att göra…

Fast det är svårt det där… när man blivit bränd. En uträckt hand som bara ignoreras gör väldigt väldigt ont. Men för ens egen skull kanske man inte ska ge upp. Fast räcka den åt helt andra håll istället…

En del av mina stackars bloggvänner har fått både mail och sms. Andra har inte fått något alls. Hör av er till rachel.almkvist@hotmail.com så skickar jag ett mail till er också. Ni får en rabattkupong på te då, tänk på det, hela åtta kronor!

Och bli gärna teambassadörer ni också. Jag är snart på hundra poäng så det ligger inom rimligheternas gräns att få fina fina trälådan som jag så gärna vill ha….

P-p-p-please...

Tårtparty

Jag fick fundera länge innan jag kunde komma på VAD av allt jag skulle vilja, och behöva, skriva om nu av allt jag har att välja på… Det börjar hopa sig nu, och orken finns liksom inte där. Bäst att använda den kronologiska ordningen kanske.

Jag inser i och för sig att mina små intressen och sysselsättningar knappast kan vara av något intresse för någon annan, men jag har något slags behov att skriva om dem i alla fall. Så ni får stå ut med lite ridning, Bronetter, fester och sammankomster och allmänt dravvel…

- Jag börjar alltså med tårtpartyt som jag var på i onsdags.

- Efter den här ska jag skriva om läkarbesöket hos psykiatrikern, det kan kanske bli mer intressant, för där kanske jag dessutom är lite förbannad…

- Sen kanske jag ska skriva om Josefs kalas… (och kanske något om Idas dop som jag nog inte kommit mig för att skriva om)

- Och om den katastrofala promenaden i det underbara vårvädret…

- Kanske något kul om vårtecken…

- Jag hittade en rolig grej på Internet som jag tänkte skriva något om också…

- Och mina keramiksaker som jag har målat, fast i så fall måste ni säga att de är fina… helst med alla adjektiv ni kan komma på och några till… Jag är jättefånig nu men jag var väldigt nöjd med dem själv och när jag la upp bilderna på forumet var det ingen som sa något om dem… och då blev jag så ledsen. Jag har inte lärt mig det där med att klara mig utan bekräftelse än, jag ska läsa igenom boken en gång till och göra övningarna men just nu känner jag att jag inte orkar…

- Sen skulle jag ju skriva en riktigt debattblogg om kommunens skolpolitik också! Det skulle jag gjort för flera veckor sen men det har inte blivit av…

- Och efter det ska jag skriva en rätt så sur och tjurig och arg blogg… Jag känner ett behov av att vara tjurig och arg, och jag tycker, även fast ingen annan tycks göra det, att jag har rätt att vara det, samma rätt som alla andra.

- Sen ska jag skriva ett riktigt svavelosande mail… mer om det sen…

Jag blev alltså bjuden av min syster på ett tårtparty. Det låter ju rätt gott… Fast det var inget sånt party, utan mer som ett Tupperwareparty, om de är bekanta… Fast jag har hört att man inte får kalla det för tupperwareparty längre, jag minns inte vad det var man skulle säga istället, men det ordet är ju så inövat så det säger man ju i alla fall…

Det var en återförsäljare för stockholmsföretaget Dekoreramera som demonstrerade och tog upp beställningar på allt man kan behöva för att göra en tårta (och en hel del som man inte behöver men som är vansinnigt roligt att ha ändå).

Jag hade hört talas om företaget innan genom min vän V, hon som flyttade från Karlstad och gjorde den underbara svarta tårtan (med lite lite hjälp av mig och Mikael…). Så jag satt tidigare på dagen och tittade på deras hemsida, http://www.dekoreramera.se/ om ni vill kolla själva…

Jag chattade med A samtidigt, en kompis som också har kommit i kontakt med V:s underbara tårtor, det slutade med att hon skickade över en lång lista på vad jag skulle köpa åt henne, samtidigt som jag valde ut en hel del att köpa åt mig själv…

Sen på själva tårtpartyt när hon pratade sig varm för de olika sakerna ville jag givetvis ha ännu mer… Så det blev en rätt… rund summa. Varför heter det egentligen rund summa? Är det för att det är många nollor med i den? Fast det var inga nollor alls i den här, men väl tresiffrigt…

Jag beställde sockermassa t ex, som är nästan bara socker… men som är lätt att göra fina figurer av, spritsar (som kallas tyllar i den här världen), färg att färga sockermassa och marsipan med, blå t ex… kul med en blå tårta…, små kakmått som man har till hjälp för att göra rosor och mycket mer… De kommer om någon vecka så jag får väl börja göra tårtor på löpande band sen…

Min syster M hade gjort muffins som vi fick dekorera själva efter att ha fått lite tips, jag spritsade grädde och strödde ut glittrande pulver i blått och rosa i min, det var inte meningen att det skulle hamna i ränder men det gjorde det så den såg väldigt amerikansk ut med sina vita gräddstjärnor runt… Sen kamouflerade jag det hela med att placera en stor vit ros tillverkad av sockermassa (en sötare och mer lättarbetad variant av marsipan) samt en mördarmus…

Mördarmusen har en liten egen historia… Första gången jag kom i kontakt med tårtor som är över genomsnittet (dvs grädde och gelehallon) var hos A där V lärde oss en hel del i den ädla tårtbakarkonsten. Då förfärdigade vi denna underbara skapelse, där jag är mamma till drakens vingar, det fula skelettet och den vita musen, som enligt berättelsen som vi hittade på under tiden, var den som ätit upp människan som nu bara var ett skelett, samt skrämt skiten ur draken och planerat att knycka skatten dessutom…

När Mikael och jag var hos V i januari gjorde jag en mördarmus av bara farten som hon sparade och satte på tårtan som hon tog med till sina barns dagis dagen efter… Den var lika ilsken där förmodar jag. (musen sitter vid drakens svans, lite svår att hitta kanske)

Mina mördarmöss ska man ha respekt för…

Ofrivillig avsittning

Så där… nu har jag gjort det igen… Eller rättare sagt inte gjort. Det vill säga inte bloggat, fast jag sagt att jag skulle det… Den här veckan som jag skulle ha börjat så bra. Jag skulle ’sköta mitt jobb’. Dvs sitta mellan nio och tolv och skriva på min bok. Innan nio skulle jag dessutom hunnit gå en rejäl sväng eller cyklat på motionscykeln.

Men den här dagen började inte bra… Drömde i natt igen, tydligen har jag triggat igång eländet igen. Jag får ta det med Bronett i morgon. Jag vet vad han har föreslagit för lösning, tyvärr är den omöjlig att genomföra även om det kanske skulle hjälpa…

Bloggat har jag inte gjort som sagt var, trots att jag skrev häromdagen att jag skulle spotta ur mig en hel bunt med bloggar… Ridlektionen, tårtpartyt, nya läkaren och hennes nya ideer, Josefs födelsedagskalas etc etc. En hel del hade jag ju att skriva om…

Jag insåg t ex nu att jag kanske får skynda mig lite om jag ska skriva något om förra ridlektionen innan det är dags för nästa. För det är ju redan i morgon… Det är inte klokt vad tiden går fort…

Det är inte det att jag inte tycker om att rida. Jag tycker det är jätteroligt och jag blir alltid så pigg och glad av det. Det är lite lustigt för jag kan vara hur trött och seg och dassig som helst och tycka att neeeej, orkar inte, vill inte, kan inte.

Men så åker jag iväg ändå, sköter om Miramis lite innan lektionen, borstar och ryktar och kollar hovar och sånt, tränsar (dvs sätter på remmarna hästar har runt huvudet när man rider dem för icke insatta…) och sadlar och sådär och sen rider en hel timme och är helt slut i både kropp och knopp efteråt, men ändå på ett paradoxalt sätt mycket piggare än innan, liksom fylld med energi på ett sätt som jag inte kan förklara, som om någon gjort hål i huvudet och hällt energi i mig med en tratt…

Men jag är seg innan jag kommer iväg, sååå seeeg. Och det är nog därför veckorna går så fort till nästa lektion. Jag har problem med ’görasaker’. Vad det än är. Sådana saker som är inplanerade på en dag, som t ex en ridlektion, ett läkarbesök, ett kalas, en fika med en syster eller något sådant, en tid att passa, folk att vara social med. Sånt tar något så otroligt på mig, både innan och efter, och ju mer folk och ju mer press, desto tröttare blir jag. När jag kommer hem från ett läkarbesök är jag helt slut i hela kroppen och får ofta huvudvärk och orkar inget mer på hela den dagen. Dagen efter t ex ett födelsedagskalas är jag oftast helt väck, huvudvärk och otäck matthet.

Och så börjar de prata om att jag ska jobba lite varje dag… Bara tanken på att bli så där trött och slut varje dag och inte orka något mer, inte träna, inte rida, inte träffa folk, hjälpa mina barn med läxor och annat, inte städa eller stryka något, ingenting mer. Det känns rätt så ordentligt jättejobbigt att bara tänka på…

Så jag försöker att inte tänka på det… Men när jag kommer från ridningen är jag pigg och glad. Men som sagt, det tar emot innan jag kommer iväg…

Förra gången red vi volter, bland annat. På slutet delade vi upp oss på de två stora volterna, en i var halva av ridhuset, de som ridit lite längre på den ena och vi tre absoluta nybörjare på den andra. Mitt högerben gjorde så ont i slutet av lektionen den här gången också så jag klarade inte av lättridningen. Det måste vara något fel på stiglädret.

Eller så gör jag något slags fel när jag rider lätt så det är min ridning det är fel på. Det lär jag troligen få reda på redan i morgon. Det lät nämligen som om jag skulle ha en annan häst då på ridlärarens diskussion med Mikael. Jag skulle få ha Lukas. Jag hade ju mina funderingar på det innan, att står det att jag ska ha Lukas en dag så har hon tänkt sig att jag ska galoppera, för så brukar det vara för barnen, han är tydligen rätt så lättgalopperad. Men gången efter den i morgon ska vi longera. Och då tyckte hon att jag skulle testa att börja galoppera.

Förra ridlektionen gjorde jag dessutom en högst ofrivillig avsittning… Sååå snöpligt. Jag har bara ridigt tre gånger och ramlar redan av… Richard har åkt av en gång på tre år, och då blev han mer eller mindre avkastad under galoppen av en bångstyrig häst på förra ridskolan, rätt in i ridhusväggen flög han, det var otäckt, tur att han hade hjälmen och säkerhetsvästen…

Jag är väl inte tillräckligt säker i sadeln än, har inte hittat rätt balans och styrka i benen än för att hålla mig kvar. Vi travade runt på fyrkantsspåret och skulle göra volter med jämna mellanrum när Miramis plötsligt ryckte till och ville inte gå utmed ena kortsidan, jag försökte få henne att göra det ändå. Då hörde jag också att det var något på utsidan. Helt plötsligt gjorde någon en rivstart med en bil där och då tog hon en serie språng rätt åt sidan och det fixade inte jag…

Richard berättade det för mig sen, att Miramis är rätt ny och ovan vid sådana där plötsliga ljud och kan göra såna hopp. Kanske var det bra att han inte hade talat om det innan så slapp jag oroa mig, fast först tyckte jag det var fräckt av honom att inte varna mig…

Först trodde jag att jag skulle lyckas hålla mig kvar, men det gick inte, jag gled som i slow motion längre och längre ner ur sadeln och landade till sist fint och långsamt på ändan med tygeln kvar i handen som man ska…

Jag slog mig alltså inte alls. Det var bara mitt stackars ego som fick sig en ordentlig törn. Sen red vi väl en kvart till och det gick bra och när vi suttit av i slutet la Miramis upp huvudet i min famn så sött och bad om ursäkt…

Och enligt traditionen ska jag bjuda på tårta nu… Fast det var en av killarna som ramlade av två gånger ridlektionen före denna och där har jag inte sett till någon tårta än… Vi får väl samla alla avåkningar och ta ett rejält tårtkalas vid avslutningen i juni…

Eva tittar inte på Melodifestivalen…

… däremot blev hon tvungen att lyssna på eländet. Vi satt i köket och åt en underbar grekisk sallad med tsatsiki som blev lite väl stark, så på morgonens födelsedagsfest för fyraåringen Josef kommer vi nog få sitta vid ett eget bord…

Richard ville se Melodifestivalen, men vi åt ju, så han fick lov att sätta på teven och lyssna, och då fick vi andra göra det också… lyssna alltså. Han tröttnade i och för sig rätt fort, så när maten var uppäten gick de ner till datorn istället, men jag kunde inte låta bli att lyssna klart så jag kunde gissa vilken som skulle vinna. Jag läste en intressant bokklubbstidning under tiden, jag är väldigt sugen på att köpa månadsboken där, en deckare som lät spännande...

Min dissa-lista (med reservation för stavning, orkar inte kolla…)

1. Andreas Johansson – den var bra, lät lite sextiotal, får gärna vinna, enligt Richard hade han skinnkostym, det lät rätt läckert men jag orkade inte titta…

2. Hon med bröst på magen enligt Richards rapport, missade vad hon hette – en fruktansvärt gnällig dålig låt

3. Anna Book – en väldigt tunn låt som jag glömt, sombrero nånting

4. Sebastian - en vädigt intetsägande låt

5. Marie någonting, enligt Mikael hade hon en mattsvart gitarr, lät inte schlager, hyggligt bra

6. Måns Selmerlöv – den var nog inte bra eller så var bokklubbstidningen jag läste allldeles för spännande just där

7. Missade vad denna artist hette - något väldigt smörigt och rätt dåligt

8. Sanna Nielsen – jättinnan… hennes låt lät som en parodi på schlager… den var liksom… för schlager för att vara på riktigt…

9. Sara Downfinder – det var en fin låt och hon hade bra trevlig röst

10. The Ark – kass låt, och den skulle vara favorit... blä... Eftersom jag sett bild på aftonbladet.se på den här artisten kunde jag inte låta bli att titta, de andra tittade jag aldrig på. Han såg ju för anskrämlig ut (och ja jag vet att jag är ett stolpskott själv) Men usch, en otäck slemmig karl i kvinnokläder som åmade omkring och snodde bitar ur julsånger… ska den gå vidare kräks jag nog en liten hög…
… vilket iofs inte skulle sitta helt fel. Dels har jag ätit för mycket grekisk sallad, druckit för mycket rött vin, tröstätit för många mintchokladkakor eftersom den nionde mars hade en jäkla fördröjningsmekanism…

Och vart tog den där onanilåten vägen, jag har hört så mycket om den och nu var den helt plötsligt borta, åkte den ut? Jag hade för mig att den gick vidare?

Jag hoppas att alla andra har fel och att antingen Andreas Johansson eller Sara Downfinder vinner. Men jag brukar aldrig få som jag vill.

Igen och igen…

Jag nämnde i förra bloggen att jag är en drömmare. Det är jag.

På gott och ont. Ibland kan drömmarna vara som i förra bloggen, spännande, intressanta eller bara väldigt förbryllande. Ibland är de som den jag hade i natt. Eller rättare sagt de, för det var en hel hög med röriga drömmar…

Jag sov väldigt dåligt i natt när jag väl somnade. Gårdagen, den nionde mars var en av ’de där dagarna’ en sådan där som man passerar varje år, vilket man visserligen gör med alla andra dagar i almanackan också, men en del dagar har av olika anledning fått viss ’vikt’ av att det är just det datumet. Fast kanske är inte alla lika fåniga som jag…

Dagar som t ex ens födelsedag och bröllopsdagar och sådant brukar man ju fira när det datumet korsar ens levnad år efter år. Andra dagar vill man helst bara glömma och det kan ju ha olika orsaker. Det kan ha hänt något hemskt då. Länge tyckte jag att den dag då min lillasyster blev påkörd var en sådan där då man liksom återupplevde alltihop varje år. Trots att hon klarade sig undan med bara hjärnskakning och en himla massa blåmärken, men skräcken satt kvar i flera år.

Den har förbleknat nu och kanske gör alla de där dagarna det så småningom. Fast det känns på något sätt ändå värre när man mår kass av dagar vars minne borde varit trevligt, men som gjorts otrevligt av händelser som kom efter så att säga. Den nionde mars var en sådan dag.

Sådana här dagar önskar jag att jag bodde på Pluto, om det nu hade gått att göra det, för där är väl så kallt så det nästan är nere på absoluta nollpunkten? Men ett plutoår är 248 år… då hade man sluppit det där årliga korsandet av de jobbiga dagarna…

Jag hade ställt in mig på en rätt hopplös dag fylld av minnen och sorg. Jag skulle vara ensam hemma större delen av dagen eftersom barnen var i skolan, Mikael jobbade och efteråt skulle Mikael och Richard till landet och Johannes till en kompis. Hade det inte varit för att det var den nionde mars hade jag nog sett fram emot en dag för mig själv i lugn och ro, för det här har varit en jobbig vecka. Det har varit ’något’ varje dag, och jag orkar inte riktigt med sådana veckor. Även om ’något’ bara är ett läkarbesök eller en ridlektion…

Jag tänkte skrivit om allt det där allt eftersom men det har varit så där svårt att skriva igen. Både blogg och annat. Jag har inte skrivit som jag tänkte jag skulle ha gjort, som Bronett gav mig i läxa att göra. Jag ska sätta igång med det på måndag…

Jag har inte fått iväg några mail heller. Så jag ber alla som väntar, bland annat Eric och Lena, om ursäkt, det är säkert någon mer. Jag har inte glömt, jag har bara inte lyckats. Jag sätter mig och försöker men blir bara sittande. Hemskt jobbigt.

Men det blir många patienser och sudokun lagda däremot… Dåligt utnyttjad tid kan tyckas men när jag känner mig riktigt misslyckad kan det höja mig någon tiondels grad om jag lyckas få ut en svår patiens… Då känns det som om jag i alla fall klarar av något… Visst är jag patetisk…

Jag tänkte ta mig i kragen och skriva ikapp mig lite. Under dagen. Fast jag ska försöka dela upp det så det inte blir så där fasligt långa bloggposter. Man ska ju skriva kort och ofta för att slå… Jag får försöka lära mig det. Så får ni tänka er att det är skrivet under veckan… Om ni nu orkar läsa det. Och så kan ni ju skriva era kommentarer under de bloggar som intresserar er mest. Eller om det inte blir någon alls. Jag försöker öva mig på det där att glatt fortsätta skriva även om ingen kommenterar, vilket i och för sig inte har varit något problem på det sistone, för ni har varit väldigt flitiga med att skriva, och det uppskattar jag väldigt!

Men i alla fall. Jag överlevde min dag, för min yngsta syster kom förbi som en räddande ängel. Ibland undrar jag om inte hon har någon slags extraknäck som skyddsängel för det är inte första gången… Det var som om hon visste att jag hade en jobbig dag och behövde lite distraction, fastän hon inte visste…

Vi ägnade i alla fall en trevlig dag åt att måla keramik, hon målade en tupp och jag målade tre små änglar. Jag ska lägga in bild på dem här i kväll. Jag tänkte gjort det nu men insåg att kameran visst är med maken på landet…

Men hon åkte ju hem sen på kvällen. Och maken och barnen som kommit hem gick och lade sig och då slog ångesten sina klor i mig och tog med mig på en eländestripp genom alla mina minnen, mer detaljerat än jag någonsin bett om.

Och när jag äntligen lyckades somna, vid tvåtiden eller så kom allt tillbaka i drömmarna. Gång efter gång, dröm efter dröm. Varför? Jag har sluppit det så länge nu. Jo, givetvis för att jag haft det i tankarna hela kvällen, men ändå…
Jag vill inte!!! Jag vill slippa pinas av gamla minnen! Jag vill bli fri! Fri!

I natt jag drömde…

Jag är en drömmare… Jag drömmer väldigt mycket, ofta är det konstiga drömmar också. Det är inte alltid jag kommer ihåg några detaljer. Ofta är det så konstigt också så det går inte ens att beskriva det i ord. Lite som att leva i någon slags surrealistisk målning av Dalí…

Men någon gång då och då, det händer kanske tio gånger på ett år, så drömmer jag väldigt detaljerade annorlunda drömmar. Då är inte alltid jag ’med’ i drömmen heller, jag har alltså ingen roll i den, utan snarare känns det som om jag sitter och tittar på en film eller läser en bok och ’ser’ bilderna i huvudet, så där som man gör.

I nattens dröm förflyttades jag till England, jag tror det var England i alla fall, det kändes så. Det var sommar, solen sken, det var lummigt och grönt, en flod, parkliknande miljö. En lite sövande rofylld stämning. Det var en kvinna, blond och väldigt olik mig på alla sätt, både i utseende och sätt att vara, så det kan inte ha varit jag, hon var gift men det kändes inte som om det var speciellt lyckligt. Mannen var i vilket fall som helst inte med i drömmen. Hon var på ett sådant där gammalt universitet, det kan ha varit Oxford och deltog i en sommarkurs, jag tror den handlade om litteratur eller något sådant.

Hon blev väldigt god vän med läraren i kursen. Han hade halvlångt blont hår och såg lite ’sliten’ ut. Jag tyckte jag kände igen honom i någon skådespelare men kan inte komma ihåg vem.

De satt ofta under träden i parken och pratade eller tog med sig picknick och satt vid floden. Drömmen tog liksom små hopp här, som en film också kan göra, det var bara några minuter i varje scen och det skulle framgå att tiden gick framåt. Det verkade som om de bara var vänner men fram mot slutet kändes det lite vemodigt och jag tror att de hade blivit kära i varandra men hon var ju gift.

Sen tog kursen slut och hon åkte hem, och så stod det i filmrutan ’några år senare’ eller något i den stilen. Då jobbade den här läraren av någon anledning på ett tåg, som konduktör av något slag, han gick runt och småpratade med tågresenärerna och stod och tog adjö av dem när de klev av tåget, nästan som det kan vara på flygplan ibland när man kliver av, att flygvärdinnorna står där och säger hejdå…

Han träffade henne på tåget en dag i alla fall. Han stod vid dörren när hon klev på och han blev jätteglad och hälsade glatt och försökte krama henne. Men hon blev arg och puttade undan honom och gick bara, in i någon vagn och försvann. Han stod kvar och blev som bedövad och kunde inte fortsätta jobba just där och då.

Det lustiga är att där kom jag in… för jag fick ta över efter honom. Jag ställde mig vid utgången och sa hej då till folk som klev av och småpratade med dem. Allra sist kom en kvinna med mörkt kort hår fram till mig. Hon hade en stor paket inslagna blommor i famnen, det var en blombukett eller något sådant alltså, men man såg inte vad det var för det var papper och grejer runt, ett stort paket.

”Ge den här till honom sa hon. Han har gått genom mycket och sett mer än någon människa borde behöva se. Han kan behöva dem.” Och så dumpade hon blommorna i famnen på mig och gick ut.

Jag klev också av tåget, jag tror det var tågets ändstation. Och lustigt nog så var det den där universitetsstaden, Oxford eller något i den stilen. Jag sprang efter den här mannen i alla fall, men hann inte ikapp honom. Han gick in på universitetet i alla fall, i lärarnas avdelning så han jobbade tydligen där också.

Jag var rätt långt efter så när jag kom in hade jag ingen aning om vart han hade tagit vägen. Ett par gamla lärare satt vid ett bord i lädersoffor, det såg sådär typiskt engelsk klubb ut. De pekade och viskade lite sådär konspiratoriskt åt mig att han gick och duschade och så pekade de på en dörr.

Jag måste varit rätt långt efter ändå, eller så duschade han rekordsnabbt, för just då kom han ut därifrån, i bara boxerkallingar, fast lustigt nog såg han mycket yngre ut nu än nyss och mycket snyggare. Jag blev väldigt generad av att se honom i bara kallingarna och han såg rätt generad ut också och ingen sa något.

Just då kom min katt, Ceasar springande rätt genom lärarrummet, ut genom en dörr och uppför en trappa. ”Jag måste ha tag på min katt” sa jag då, och liksom låtsades att det var därför jag var där. Blommorna som var min egentliga anledning hade visst råkat bli bortklippta ur filmen…
Scenen stod stilla så där som den kan göra i en film och sen började alla röra sig samtidigt. Vi sprang efter katten både han och jag uppför en spiraltrappa.

Där börjar drömmen bli ännu konstigare… För där satt jag tillsammans med en annan lärare, en mörk korthårig kille, rätt snygg han också. Och då var allt det här som hade hänt något som jag höll på att skriva och han var min lärare i om det var en bok jag skrev eller ett filmmanus, det kändes mest som ett filmmanus just då.

Och just där ’jag’ kom in i rummet höll han på att förklara hur man skapade stämning genom att frysa scenen så där och bara låta något, i det här fallet, katten, röra sig. Väldigt konstigt blev det…

Ännu konstigare sen eftersom jag nog höll på att vakna där någonstans och han gned in mina ben med stearin och jag undrade om det verkligen var så bra, men stearinet smälte och blev väldigt mjukt, inte flytande som hudlotion men väldigt mjukt och skönt…

Tja, där vaknade jag… jag antar att drömmen har någon underlig betydelse. Jag har väldigt svårt att komma på någon nu…

Mer än att det kanske är meningen att jag ska ägna mig mer åt mitt skrivande.

Något Bronett också tyckte. När jag var där i dag. Han gratulerade mig till att jag kunde sova på nätterna, normal tid. Det är så underligt för mig att jag gör det så jag har inte riktigt fattat det än. Jag har ju haft sömnstrul i långt mer än ett år nu. En hel vecka nu har jag somnat FÖRE tolv på kvällarna/nätterna och vaknat vid sju, åttatiden på morgonen. Nästan som en normal människa…

Jag känner mig piggare, gladare, mindre irriterad och liksom mer ’vaken’ än tidigare då jag kunde vara vaken mellan säg tio på förmiddagen och tre på natten, men liksom borta till tio procent eller mer…

Nackdelen, för det finns ju tyvärr en sådan också, är att mitt skrivande blir lidande. Jag satt ju oftast förr på nätterna och skrev, bloggade, mailade, skrev på min bok och sådant.

Så nu har jag fått i ’uppgift’ att simulera arbete, för att öva på att koncentrera mig, och ägna förmiddagarna åt att skriva nu. Det är mitt jobb, och det är det jag ska göra, så får jag diska och tvätta och stryka och städa på kvällarna som alla andra som jobbar… på riktigt…

Hoppas min man har förståelse för det bara…

Det är konstigt...

...eller det är som förgjort...

Jag försöker och försöker och försöker, ända sen i tisdags har jag försökt skriva en blogg men det går inte.

Anledning: Jag har börjat sova på nätterna. Och nätterna är min bloggtid. Så när jag i vanliga fall börjar skriva bloggrelaterat somnar jag numera... Sunt och bra och trevligt på alla sätt utan att det blir lite tråkigt i bloggen...

Jag har somnat vid elvatiden ända sedan tisdagskväll eller däromkring och vaknat vid sjutiden på morgonen. Nästan som en riktig människa!

En annan anledning till att det inte har blivit något är att jag har alldeles för mycket att skriva om. Bokrean t ex, ridlektionen nr 2, hemska nya läkaren, snälla Bronett, hemska födelsedagsfesten nr 2 hos svärföräldrarna... Se där några ämnen att välja på... Ska jag hopa alla dem i en blogg lär den bli en kilometer. Lite därför det inte har blivit något heller.

Kanske skulle jag göra som bloggare tydligen ska göra. Skriva oerhört kort (max fem rader) och oerhört ofta, typ var femte minut... Jag läste det i en artikel för några veckor sedan. Om man ville komma någon vart i bloggvärlden skulle man skriva kort, ofta och helst om mode eller något annat hippt som folk ville läsa om. Fy katten vad trist att läsa om mode... Eller vill ni kanske höra vad jag har på mig? Svarta jeans och ljusblå fleecetröja. Jaså ni ville inte höra, synd nu fick ni det ändå. Ett pluspoäng till mig eller två är att jag har matchande ljusblåa sockar.

Innan jag går och lägger mig, för jag är faktiskt sovatrött, bara en sån sak... ska jag anknyta till skitdiktandet som Eric satte igång med...

Tegnér han var en stor poet
men aldrig skrev han när han sket

Jag hittade de raderna när jag letade efter den där skitdikten som Fröding skrivit till Selma Lagerlöf. Se det som ett inlägg i debatten och även ett svar. Jag kom på att jag inte berättat vem som skrev min favvisdikt 'Det Eviga' (som dessutom handlar om mig), det är nämligen Esaias Tegnér, och ingen av de som vågade gissa hade rätt. Var var ni på litterturhistorielektionerna?

Till alla snälla som kommenterat min senast, lite deppiga (eller ja, jättedeppiga) bloggpost. Det är bättre nu. Tack så hemskt mycket för att ni är så snälla och omtänksamma!!!

Det blev bättre på tisdagen, trots att bokrean inte är som den har varit, mina listor var kortare men jag köpte lika mycket ändå, men med mycket mindre vånda och bortvalda titlar...

Ridlektionen gjorde susen. Jag var trött som en gnu innan men efteråt var jag pigg som en mört (för att nu tala djurspråk). Jag var visserligen mör i hela kroppen. De som säger att ridning är en fuskmotion eftersom det är hästen som gör jobbet har aldrig ridit! Jag var varm och svettig trots att det var minusgrader i ridhuset och öm i hela benen. Jag kommer få skitsnygga ben till sommaren. Förhoppningsvis. Men trots det var jag pigg och energisk som aldrig förr. Och blev trött på riktigt och kunde somna vid elva. Det kan ha inverkat att jag gick upp fem på morgonen men jag hade dessutom snuffat en stund på soffan före ridlektionen.

Värdelöst vetande förresten. Jag hade samma häst som förra gången, lilla Miramis. Jag kommer få ha henne de första gångerna så jag kommer in i det. Plus för att hon är en go snäll häst, minus för att sadeln är obekväm och gör att högerbenet vrider sig inåt bakåt för det är något vajsing med stiglädret. Ännu mer värdelöst vetande, vi red över bommar, en förövning till hoppning...

Jag vaknade vid sju på onsdagen. Av mig själv! Och var pigg och glad, jag vet inte när något liknande hände senast. Jag firade det med att diska och tvätta och vara lite allmänt nyttig.

Sen var jag hos ny läkare vid halv två. Min vanliga läkare har en väldigt lång semester på tre fyra månader. Fräckt av henne. Och skicka den här nyutexaminerade häxan på mig. Jag fick dra hela storyn för henne. Igen. Gillar inte sånt. Hon ställde konstiga frågor. När vi var klara, eller rättare sagt när det kändes som vi var klara gick hon till anfall med näbbar och klor. Hon tyckte att min journal gjorde henne mörkrädd. Anledning: Jag går inte på antidepressiva. Det tyckte hon att jag borde göra.

Hon satt på en stol som läkare brukar använda, ser ut som en jättestor cykelsadel på hjul. Medan hon talade sig varm och mer eller mindre upprörd rullade hon närmare och närmare mig för att sluta med att eftertryckligt dunka mig på benen...

Antideppressiva var såååå braaa! Förstod jag inte det? Det finns så många olika sorter och du anar inte så bra de är. Det finns inga biverkningar och alla kan hitta något som passar dem och då blir man braaaa igen (och slipper kosta pengar för samhället sa hon inte men menade väl).

Hon tog till och med fram jättestora tjocka inbundna upplagan av Fass och viftade med den framför ögonen på mig och bläddrade till och med demonstrativt i den för att jag skulle få se hur många tättskrivna sidor den hade. Jag har sett Fass förr lilla vännen. Men jag har den inte hemma som en del (min svärmor som älskar att prata om medicin och sjukdomar) har...

Jag gjorde dundertabben då att torrt konstatera att det finns väl en hel del miljarder bland de där sidorna också... Då tolkade hon det som att jag menade att hon var köpt av läkemedelsbolagen. Vilket i och för sig inte hade varit så konstigt med det talet. Men så menade jag inte.

Jag har varit på en lunch för några veckor sen. Med föreläsningar och grejer. Ja det har jag, men jag åt bara, jag lyssnade inte. (Är det förtroendeingivande från en nybakad läkare?) Och om jag skriver ut något så tar de på apoteket det som är billigast (gör de?) och det är olika från dag till dag, så vilket företag det blir det har jag ingen aaaaning om. Det vet de inte på apoteket heller. (Nej, jag förmodar att de blundar och väljer, kanske jag får något mot liktornar istället).

Hon avslutade sitt brandtal med att väsa att hon knappast kunde tänka sig att sjukskriva mig något mer om jag inte gick med på att testa antideppressiva, trots att jag flera gånger klargjort att jag ryggade bakåt med alla benen vid blotta tanken på alla otäcka kemiska preparat, jag känner mig kanske inte rädd för dem, men definitivit inte bekväm heller.

Men du berättade ju innan, sa hon i triumf, att du tröstäter godis och chips när du är deppad. Ja, och. Ska jag likställa godis och chips med läskiga kemiska saker osm heter triemytelbutananalamat eller något liknande hemskt tillsammans med sjutton såna till. Och jo, när det gäller godis vet jag att man blir tjock och varför. När det gäller antideppressiva har jag hört att det inte alls är ovanligt att folk sväller upp tjugo kilo på en månad, men man vet inte varför. Konstiga läskiga reaktioner i kroppen som man inte kan bli av med även om man slutar med eländet. Och som jag sa, har jag inte varit deppad innan kommer jag definitivt bli det om jag går upp tjugo kilo. Nej, men det är ju inte säkert att du gör det bara för att Agda gör det. Agda?

Inte fick jag med mig något läkarintyg heller. För hon ville fila lite på det i lugn och ro. Sa hon. Jag tror hon är lejd av den nya regeringen. Är man sjukskriven och arbetslös ska man leva i ständig skräck och armod.

Apropå det läste jag på aftonbladet i går (eller om det var i dag) att man får klara sig på ett par tusen mindre i a-kassa om man haft oturen att vara arbetslös lite längre. Som om inte det vore illa nog. Det är lite som att bli straffad för att man blivit straffad. Slå och sparka på den som redan ligger ner så behöver man inte lyfta benen lika högt...

Mitt goda humör och glada sinnesstämning blåste bort i alla fall, som vackert väder när gråa moln kommer och täcker solen. Vädret var också rent för bedrövligt apropå det.

Jag gick hem som i trans. Först visste jag inte om jag skulle skratta (nej knappast) eller gråta (hade inte sjunkit in än) utan konstaterade bara att jag kanske skulle få lära mig att leva på luft. Ja, smalare blir jag ju i alla fall, det är ju klart.

Sen lindade jag in mig i tre filtar för jag frös så jag skakade och så halvsov jag mig igenom hela kvällen (skönt att slippa den) och stensov (som tur var) hela natten.

På torsdagen var jag hos Bronett. Goa lilla söta Bronett. Förlåt att jag någonsin sagt stygga fula saker om dig. Han stod helt på min sida. Han var inte köpt av läkemedelsbolagen! Möjligen ridanläggningen... Han tyckte jag hellre skulle lägga pengarna på en ridlektion till i veckan. (Är antideppresseiva sååå dyra?)

Stygga onsdagsläkaren trodde jag hade brist på serotonin i hjärnan. (jag ansåg i mitt stilla sinne att hon hade vissa grundläggande brister där också, men det sa jag inte). Det ville hon tillföra i kemisk form och vad hade jag att sätta mot då?

Bronett avfärdade det med en mycket trevligare variant. Serotoninhalten ökar av måbrasaker. Som att vakna utvilad och glad en morgon, som jag gjorde i onsdags morse, eller som efter en ridlektion som gått bra. Saker jag gör som går bra helt enkelt. Varför kunde hon inte sagt det. Jag tog för givet att det var något som bara kunde tillföras utifrån och så var det inte det. Hon måste vara köpt...

Mikael sa tröstande att om hon envisas med att inte vilja sjukskriva mig om jag inte går med på att ta antideppressiva så kan jag ju snällt ta emot receptet och sen vika flygplan av det på vägen hem... Sen kom vi på att hon kanske gick till apoteket och kollade om jag verkligen hämtade dem. Då får du väl hämta dem och lägga dem i skåpet hemma då. Men de är säkert jättedyra, ha råd med det! Då föreslog Mikael den ännu lite mer radikala tanken att jag kunde sälja dem... Så kunde jag lägga drug dealer till listan på mitt cv...

Gudars vad det börjar bli varmt... suckade hon och krängde av sig sin ljusblå fleecetröja. Under den hade hon en v-ringad svart topp. Väldigt v-ringad var den för att vara just hon...

Apropå det såg jag bilder på aftonbladet.se från andra chansen på melodifestivalen, vilket jag inte tittade på. Dels är det så inte min musiksmak, dels hade jag aldrig orkat med a) höra samma låtar så många gånger, b) Christian Luuks dåliga skämt, c) alla snabba rörelser och allt flashande hoppsigt ljus hit och dit, jag får ont i huvudet av att se en nyhetsuppläsare röra på sig högst omärkligt... stillbilder ja tack.

Men jag var lite nyfiken på dels vilka som gick vidare och dels hur deras kläder såg ut, för sånt är lite kul. Jag blev väldigt fundersam på en av vinnarna, Sonja någonting. Var hade hon sina bröst? På magen eller? Hade jag haft en sån klänning skulle det inte vara frågan om nip slip utan det hade varit rent oanständigt för allt hade synts, då mina bröst säkert sitter minst tio centimeter högre än hennes, eller hade hon kanske inga alls? Mer värdelöst vetande avdelning mer än ni hade frågat efter att ha fått veta...

Och hon Sanna Nielsen, hon ser hemsk ut på något sätt. Och då menar jag inte som i ful. Snarare som i farlig. Hon är snygg, på sitt sätt. Men hon är liksom för... för stor, för lång, för blond, för strålande, jag vet inte riktigt vad det är, men mötte jag henne en mörk natt skulle jag springa och gömma mig. Känns det som...

Fast jag har inte hört varken den enas eller den andras låtar så jag vet inte om de är bra eller dåliga. Jag har inte hört någon av de andras låtar heller, de som gick vidare direkt, så jag har ingen aning om vad som är bra eller dåligt nästa veckas stora final. Som förr... när det bara var en...

På den tiden jag var sisådär elva tolv och tyckte att melodifestivalen var senvinterns riktigt stora begivenhet. Jag spelade in på kassettbandspelare som jag ställde brevid teven och beordrade alla att vara tysta! På någon bandupptagning hör man i bakgrunden hur jag läxar upp ett mindre syskon som inte följer min uppmaning...

Och vet ni... Jag som bara tänkte skriva fem rader om att det var så svårt att skriva något...