I natt jag drömde…

Jag är en drömmare… Jag drömmer väldigt mycket, ofta är det konstiga drömmar också. Det är inte alltid jag kommer ihåg några detaljer. Ofta är det så konstigt också så det går inte ens att beskriva det i ord. Lite som att leva i någon slags surrealistisk målning av Dalí…

Men någon gång då och då, det händer kanske tio gånger på ett år, så drömmer jag väldigt detaljerade annorlunda drömmar. Då är inte alltid jag ’med’ i drömmen heller, jag har alltså ingen roll i den, utan snarare känns det som om jag sitter och tittar på en film eller läser en bok och ’ser’ bilderna i huvudet, så där som man gör.

I nattens dröm förflyttades jag till England, jag tror det var England i alla fall, det kändes så. Det var sommar, solen sken, det var lummigt och grönt, en flod, parkliknande miljö. En lite sövande rofylld stämning. Det var en kvinna, blond och väldigt olik mig på alla sätt, både i utseende och sätt att vara, så det kan inte ha varit jag, hon var gift men det kändes inte som om det var speciellt lyckligt. Mannen var i vilket fall som helst inte med i drömmen. Hon var på ett sådant där gammalt universitet, det kan ha varit Oxford och deltog i en sommarkurs, jag tror den handlade om litteratur eller något sådant.

Hon blev väldigt god vän med läraren i kursen. Han hade halvlångt blont hår och såg lite ’sliten’ ut. Jag tyckte jag kände igen honom i någon skådespelare men kan inte komma ihåg vem.

De satt ofta under träden i parken och pratade eller tog med sig picknick och satt vid floden. Drömmen tog liksom små hopp här, som en film också kan göra, det var bara några minuter i varje scen och det skulle framgå att tiden gick framåt. Det verkade som om de bara var vänner men fram mot slutet kändes det lite vemodigt och jag tror att de hade blivit kära i varandra men hon var ju gift.

Sen tog kursen slut och hon åkte hem, och så stod det i filmrutan ’några år senare’ eller något i den stilen. Då jobbade den här läraren av någon anledning på ett tåg, som konduktör av något slag, han gick runt och småpratade med tågresenärerna och stod och tog adjö av dem när de klev av tåget, nästan som det kan vara på flygplan ibland när man kliver av, att flygvärdinnorna står där och säger hejdå…

Han träffade henne på tåget en dag i alla fall. Han stod vid dörren när hon klev på och han blev jätteglad och hälsade glatt och försökte krama henne. Men hon blev arg och puttade undan honom och gick bara, in i någon vagn och försvann. Han stod kvar och blev som bedövad och kunde inte fortsätta jobba just där och då.

Det lustiga är att där kom jag in… för jag fick ta över efter honom. Jag ställde mig vid utgången och sa hej då till folk som klev av och småpratade med dem. Allra sist kom en kvinna med mörkt kort hår fram till mig. Hon hade en stor paket inslagna blommor i famnen, det var en blombukett eller något sådant alltså, men man såg inte vad det var för det var papper och grejer runt, ett stort paket.

”Ge den här till honom sa hon. Han har gått genom mycket och sett mer än någon människa borde behöva se. Han kan behöva dem.” Och så dumpade hon blommorna i famnen på mig och gick ut.

Jag klev också av tåget, jag tror det var tågets ändstation. Och lustigt nog så var det den där universitetsstaden, Oxford eller något i den stilen. Jag sprang efter den här mannen i alla fall, men hann inte ikapp honom. Han gick in på universitetet i alla fall, i lärarnas avdelning så han jobbade tydligen där också.

Jag var rätt långt efter så när jag kom in hade jag ingen aning om vart han hade tagit vägen. Ett par gamla lärare satt vid ett bord i lädersoffor, det såg sådär typiskt engelsk klubb ut. De pekade och viskade lite sådär konspiratoriskt åt mig att han gick och duschade och så pekade de på en dörr.

Jag måste varit rätt långt efter ändå, eller så duschade han rekordsnabbt, för just då kom han ut därifrån, i bara boxerkallingar, fast lustigt nog såg han mycket yngre ut nu än nyss och mycket snyggare. Jag blev väldigt generad av att se honom i bara kallingarna och han såg rätt generad ut också och ingen sa något.

Just då kom min katt, Ceasar springande rätt genom lärarrummet, ut genom en dörr och uppför en trappa. ”Jag måste ha tag på min katt” sa jag då, och liksom låtsades att det var därför jag var där. Blommorna som var min egentliga anledning hade visst råkat bli bortklippta ur filmen…
Scenen stod stilla så där som den kan göra i en film och sen började alla röra sig samtidigt. Vi sprang efter katten både han och jag uppför en spiraltrappa.

Där börjar drömmen bli ännu konstigare… För där satt jag tillsammans med en annan lärare, en mörk korthårig kille, rätt snygg han också. Och då var allt det här som hade hänt något som jag höll på att skriva och han var min lärare i om det var en bok jag skrev eller ett filmmanus, det kändes mest som ett filmmanus just då.

Och just där ’jag’ kom in i rummet höll han på att förklara hur man skapade stämning genom att frysa scenen så där och bara låta något, i det här fallet, katten, röra sig. Väldigt konstigt blev det…

Ännu konstigare sen eftersom jag nog höll på att vakna där någonstans och han gned in mina ben med stearin och jag undrade om det verkligen var så bra, men stearinet smälte och blev väldigt mjukt, inte flytande som hudlotion men väldigt mjukt och skönt…

Tja, där vaknade jag… jag antar att drömmen har någon underlig betydelse. Jag har väldigt svårt att komma på någon nu…

Mer än att det kanske är meningen att jag ska ägna mig mer åt mitt skrivande.

Något Bronett också tyckte. När jag var där i dag. Han gratulerade mig till att jag kunde sova på nätterna, normal tid. Det är så underligt för mig att jag gör det så jag har inte riktigt fattat det än. Jag har ju haft sömnstrul i långt mer än ett år nu. En hel vecka nu har jag somnat FÖRE tolv på kvällarna/nätterna och vaknat vid sju, åttatiden på morgonen. Nästan som en normal människa…

Jag känner mig piggare, gladare, mindre irriterad och liksom mer ’vaken’ än tidigare då jag kunde vara vaken mellan säg tio på förmiddagen och tre på natten, men liksom borta till tio procent eller mer…

Nackdelen, för det finns ju tyvärr en sådan också, är att mitt skrivande blir lidande. Jag satt ju oftast förr på nätterna och skrev, bloggade, mailade, skrev på min bok och sådant.

Så nu har jag fått i ’uppgift’ att simulera arbete, för att öva på att koncentrera mig, och ägna förmiddagarna åt att skriva nu. Det är mitt jobb, och det är det jag ska göra, så får jag diska och tvätta och stryka och städa på kvällarna som alla andra som jobbar… på riktigt…

Hoppas min man har förståelse för det bara…

Det är konstigt...

...eller det är som förgjort...

Jag försöker och försöker och försöker, ända sen i tisdags har jag försökt skriva en blogg men det går inte.

Anledning: Jag har börjat sova på nätterna. Och nätterna är min bloggtid. Så när jag i vanliga fall börjar skriva bloggrelaterat somnar jag numera... Sunt och bra och trevligt på alla sätt utan att det blir lite tråkigt i bloggen...

Jag har somnat vid elvatiden ända sedan tisdagskväll eller däromkring och vaknat vid sjutiden på morgonen. Nästan som en riktig människa!

En annan anledning till att det inte har blivit något är att jag har alldeles för mycket att skriva om. Bokrean t ex, ridlektionen nr 2, hemska nya läkaren, snälla Bronett, hemska födelsedagsfesten nr 2 hos svärföräldrarna... Se där några ämnen att välja på... Ska jag hopa alla dem i en blogg lär den bli en kilometer. Lite därför det inte har blivit något heller.

Kanske skulle jag göra som bloggare tydligen ska göra. Skriva oerhört kort (max fem rader) och oerhört ofta, typ var femte minut... Jag läste det i en artikel för några veckor sedan. Om man ville komma någon vart i bloggvärlden skulle man skriva kort, ofta och helst om mode eller något annat hippt som folk ville läsa om. Fy katten vad trist att läsa om mode... Eller vill ni kanske höra vad jag har på mig? Svarta jeans och ljusblå fleecetröja. Jaså ni ville inte höra, synd nu fick ni det ändå. Ett pluspoäng till mig eller två är att jag har matchande ljusblåa sockar.

Innan jag går och lägger mig, för jag är faktiskt sovatrött, bara en sån sak... ska jag anknyta till skitdiktandet som Eric satte igång med...

Tegnér han var en stor poet
men aldrig skrev han när han sket

Jag hittade de raderna när jag letade efter den där skitdikten som Fröding skrivit till Selma Lagerlöf. Se det som ett inlägg i debatten och även ett svar. Jag kom på att jag inte berättat vem som skrev min favvisdikt 'Det Eviga' (som dessutom handlar om mig), det är nämligen Esaias Tegnér, och ingen av de som vågade gissa hade rätt. Var var ni på litterturhistorielektionerna?

Till alla snälla som kommenterat min senast, lite deppiga (eller ja, jättedeppiga) bloggpost. Det är bättre nu. Tack så hemskt mycket för att ni är så snälla och omtänksamma!!!

Det blev bättre på tisdagen, trots att bokrean inte är som den har varit, mina listor var kortare men jag köpte lika mycket ändå, men med mycket mindre vånda och bortvalda titlar...

Ridlektionen gjorde susen. Jag var trött som en gnu innan men efteråt var jag pigg som en mört (för att nu tala djurspråk). Jag var visserligen mör i hela kroppen. De som säger att ridning är en fuskmotion eftersom det är hästen som gör jobbet har aldrig ridit! Jag var varm och svettig trots att det var minusgrader i ridhuset och öm i hela benen. Jag kommer få skitsnygga ben till sommaren. Förhoppningsvis. Men trots det var jag pigg och energisk som aldrig förr. Och blev trött på riktigt och kunde somna vid elva. Det kan ha inverkat att jag gick upp fem på morgonen men jag hade dessutom snuffat en stund på soffan före ridlektionen.

Värdelöst vetande förresten. Jag hade samma häst som förra gången, lilla Miramis. Jag kommer få ha henne de första gångerna så jag kommer in i det. Plus för att hon är en go snäll häst, minus för att sadeln är obekväm och gör att högerbenet vrider sig inåt bakåt för det är något vajsing med stiglädret. Ännu mer värdelöst vetande, vi red över bommar, en förövning till hoppning...

Jag vaknade vid sju på onsdagen. Av mig själv! Och var pigg och glad, jag vet inte när något liknande hände senast. Jag firade det med att diska och tvätta och vara lite allmänt nyttig.

Sen var jag hos ny läkare vid halv två. Min vanliga läkare har en väldigt lång semester på tre fyra månader. Fräckt av henne. Och skicka den här nyutexaminerade häxan på mig. Jag fick dra hela storyn för henne. Igen. Gillar inte sånt. Hon ställde konstiga frågor. När vi var klara, eller rättare sagt när det kändes som vi var klara gick hon till anfall med näbbar och klor. Hon tyckte att min journal gjorde henne mörkrädd. Anledning: Jag går inte på antidepressiva. Det tyckte hon att jag borde göra.

Hon satt på en stol som läkare brukar använda, ser ut som en jättestor cykelsadel på hjul. Medan hon talade sig varm och mer eller mindre upprörd rullade hon närmare och närmare mig för att sluta med att eftertryckligt dunka mig på benen...

Antideppressiva var såååå braaa! Förstod jag inte det? Det finns så många olika sorter och du anar inte så bra de är. Det finns inga biverkningar och alla kan hitta något som passar dem och då blir man braaaa igen (och slipper kosta pengar för samhället sa hon inte men menade väl).

Hon tog till och med fram jättestora tjocka inbundna upplagan av Fass och viftade med den framför ögonen på mig och bläddrade till och med demonstrativt i den för att jag skulle få se hur många tättskrivna sidor den hade. Jag har sett Fass förr lilla vännen. Men jag har den inte hemma som en del (min svärmor som älskar att prata om medicin och sjukdomar) har...

Jag gjorde dundertabben då att torrt konstatera att det finns väl en hel del miljarder bland de där sidorna också... Då tolkade hon det som att jag menade att hon var köpt av läkemedelsbolagen. Vilket i och för sig inte hade varit så konstigt med det talet. Men så menade jag inte.

Jag har varit på en lunch för några veckor sen. Med föreläsningar och grejer. Ja det har jag, men jag åt bara, jag lyssnade inte. (Är det förtroendeingivande från en nybakad läkare?) Och om jag skriver ut något så tar de på apoteket det som är billigast (gör de?) och det är olika från dag till dag, så vilket företag det blir det har jag ingen aaaaning om. Det vet de inte på apoteket heller. (Nej, jag förmodar att de blundar och väljer, kanske jag får något mot liktornar istället).

Hon avslutade sitt brandtal med att väsa att hon knappast kunde tänka sig att sjukskriva mig något mer om jag inte gick med på att testa antideppressiva, trots att jag flera gånger klargjort att jag ryggade bakåt med alla benen vid blotta tanken på alla otäcka kemiska preparat, jag känner mig kanske inte rädd för dem, men definitivit inte bekväm heller.

Men du berättade ju innan, sa hon i triumf, att du tröstäter godis och chips när du är deppad. Ja, och. Ska jag likställa godis och chips med läskiga kemiska saker osm heter triemytelbutananalamat eller något liknande hemskt tillsammans med sjutton såna till. Och jo, när det gäller godis vet jag att man blir tjock och varför. När det gäller antideppressiva har jag hört att det inte alls är ovanligt att folk sväller upp tjugo kilo på en månad, men man vet inte varför. Konstiga läskiga reaktioner i kroppen som man inte kan bli av med även om man slutar med eländet. Och som jag sa, har jag inte varit deppad innan kommer jag definitivt bli det om jag går upp tjugo kilo. Nej, men det är ju inte säkert att du gör det bara för att Agda gör det. Agda?

Inte fick jag med mig något läkarintyg heller. För hon ville fila lite på det i lugn och ro. Sa hon. Jag tror hon är lejd av den nya regeringen. Är man sjukskriven och arbetslös ska man leva i ständig skräck och armod.

Apropå det läste jag på aftonbladet i går (eller om det var i dag) att man får klara sig på ett par tusen mindre i a-kassa om man haft oturen att vara arbetslös lite längre. Som om inte det vore illa nog. Det är lite som att bli straffad för att man blivit straffad. Slå och sparka på den som redan ligger ner så behöver man inte lyfta benen lika högt...

Mitt goda humör och glada sinnesstämning blåste bort i alla fall, som vackert väder när gråa moln kommer och täcker solen. Vädret var också rent för bedrövligt apropå det.

Jag gick hem som i trans. Först visste jag inte om jag skulle skratta (nej knappast) eller gråta (hade inte sjunkit in än) utan konstaterade bara att jag kanske skulle få lära mig att leva på luft. Ja, smalare blir jag ju i alla fall, det är ju klart.

Sen lindade jag in mig i tre filtar för jag frös så jag skakade och så halvsov jag mig igenom hela kvällen (skönt att slippa den) och stensov (som tur var) hela natten.

På torsdagen var jag hos Bronett. Goa lilla söta Bronett. Förlåt att jag någonsin sagt stygga fula saker om dig. Han stod helt på min sida. Han var inte köpt av läkemedelsbolagen! Möjligen ridanläggningen... Han tyckte jag hellre skulle lägga pengarna på en ridlektion till i veckan. (Är antideppresseiva sååå dyra?)

Stygga onsdagsläkaren trodde jag hade brist på serotonin i hjärnan. (jag ansåg i mitt stilla sinne att hon hade vissa grundläggande brister där också, men det sa jag inte). Det ville hon tillföra i kemisk form och vad hade jag att sätta mot då?

Bronett avfärdade det med en mycket trevligare variant. Serotoninhalten ökar av måbrasaker. Som att vakna utvilad och glad en morgon, som jag gjorde i onsdags morse, eller som efter en ridlektion som gått bra. Saker jag gör som går bra helt enkelt. Varför kunde hon inte sagt det. Jag tog för givet att det var något som bara kunde tillföras utifrån och så var det inte det. Hon måste vara köpt...

Mikael sa tröstande att om hon envisas med att inte vilja sjukskriva mig om jag inte går med på att ta antideppressiva så kan jag ju snällt ta emot receptet och sen vika flygplan av det på vägen hem... Sen kom vi på att hon kanske gick till apoteket och kollade om jag verkligen hämtade dem. Då får du väl hämta dem och lägga dem i skåpet hemma då. Men de är säkert jättedyra, ha råd med det! Då föreslog Mikael den ännu lite mer radikala tanken att jag kunde sälja dem... Så kunde jag lägga drug dealer till listan på mitt cv...

Gudars vad det börjar bli varmt... suckade hon och krängde av sig sin ljusblå fleecetröja. Under den hade hon en v-ringad svart topp. Väldigt v-ringad var den för att vara just hon...

Apropå det såg jag bilder på aftonbladet.se från andra chansen på melodifestivalen, vilket jag inte tittade på. Dels är det så inte min musiksmak, dels hade jag aldrig orkat med a) höra samma låtar så många gånger, b) Christian Luuks dåliga skämt, c) alla snabba rörelser och allt flashande hoppsigt ljus hit och dit, jag får ont i huvudet av att se en nyhetsuppläsare röra på sig högst omärkligt... stillbilder ja tack.

Men jag var lite nyfiken på dels vilka som gick vidare och dels hur deras kläder såg ut, för sånt är lite kul. Jag blev väldigt fundersam på en av vinnarna, Sonja någonting. Var hade hon sina bröst? På magen eller? Hade jag haft en sån klänning skulle det inte vara frågan om nip slip utan det hade varit rent oanständigt för allt hade synts, då mina bröst säkert sitter minst tio centimeter högre än hennes, eller hade hon kanske inga alls? Mer värdelöst vetande avdelning mer än ni hade frågat efter att ha fått veta...

Och hon Sanna Nielsen, hon ser hemsk ut på något sätt. Och då menar jag inte som i ful. Snarare som i farlig. Hon är snygg, på sitt sätt. Men hon är liksom för... för stor, för lång, för blond, för strålande, jag vet inte riktigt vad det är, men mötte jag henne en mörk natt skulle jag springa och gömma mig. Känns det som...

Fast jag har inte hört varken den enas eller den andras låtar så jag vet inte om de är bra eller dåliga. Jag har inte hört någon av de andras låtar heller, de som gick vidare direkt, så jag har ingen aning om vad som är bra eller dåligt nästa veckas stora final. Som förr... när det bara var en...

På den tiden jag var sisådär elva tolv och tyckte att melodifestivalen var senvinterns riktigt stora begivenhet. Jag spelade in på kassettbandspelare som jag ställde brevid teven och beordrade alla att vara tysta! På någon bandupptagning hör man i bakgrunden hur jag läxar upp ett mindre syskon som inte följer min uppmaning...

Och vet ni... Jag som bara tänkte skriva fem rader om att det var så svårt att skriva något...

Allt är bara skit ändå...

Ibland får jag för mig att det ska bli bättre. Men jag har alltid fel.

Det blir aldrig bättre.

Eva på nya äventyr

Det låter som titeln på en ungdomsbok… Nu kanske ni inte tycker att det här låter ’något’. Men för mig var det ett äventyr i alla fall. En liten ledtråd fick ni faktiskt i förra bloggen. Om sedan någon förstod det… det vet jag ju inte…

Mio min Mio på bilden i slutet av bloggen sitter med sin vän Jum-Jum (jag tror det var så han hette) på sin vita häst Miramis.

Det är ledtråden.

För precis så hette den hästen jag red på i tisdags! Jag har börjat rida! Och jag ska fortsätta, för jag ska lära mig rida. Varje tisdag framöver ska jag bege mig till stallet och förhoppningsvis lära mig den ädla sporten. Det var mitt äventyr det! Och som sagt, det låter inte så äventyrligt för många kanske. Men för mig var det ett rätt stort kliv ut i det okända…

Jag har ridit förr. Men det var längesen och jag har aldrig lärt mig på riktigt. När jag var liten och höll på och längta ihjäl mig efter en egen häst och aldrig fick någon och nästan längtade ihjäl mig efter ridlektioner vilket jag heller aldrig fick eftersom vi var fattiga och ridlektioner väldigt onödigt dyra (och en egen häst otänkbart), då red jag hos kompisar som hade häst, hoppade upp och red så gott det gick. En gång åkte jag av och fick hjärnskakning. Annars gick det väl hyggligt. Men som sagt, jag lärde mig aldrig…

Sen för massor av år sedan, strax efter att jag gift mig men innan vi fick barn fick min syster och jag för oss att vi skulle lära oss rida hos en kompis till hennes kille. Vi åkte hem till henne och red, det hann bli fem gånger kanske, men kompisens uppfattning om ridlektion betydde tre fyra timmar jobb med att mocka, rykta, mäta upp foder, fylla hönät och fixa och dona i stall och hagar innan man red en stund och betalade…

Sedan det begav sig hade jag i alla fall, som ett litet minne, en ridhjälm och ett par ridbyxor liggande… Även om Richard hade lagt beslag på hjälmen när hans blev för liten.

Sen började jag för tre år sedan, eller något sådant, på Richards dåvarande ridskola men de hade inga nybörjargrupper och den grupp jag hoppade in i hade kommit för långt för mig. Jag gick bara två gånger sen orkade jag inte mer. Tyvärr.

Den här gången ska det bli bättre. Dels är det en nybörjargrupp och en bättre ridskola och ridläraren är helt underbart jättebra. Richard har henne också och hon ser verkligen när man gör fel och vet att rätta till det på rätt sätt. Hon vet vilken häst som passar till vilken ryttare och när.

Miramis är en D-ponny, alltså lite mindre än en häst. Det är en rörig djungel det där… En häst kallas ponny om den är under 148 cm (149 enligt en del källor), om den är under 140 är det en C-ponny, under 130 är det en B-ponny och under 107 cm mankhöjd är det en A-ponny. De har mestadels C- och D-ponnyer på ’vårt’ stall och några ’små’ hästar… Det är rätt bra, för jag kan rida nästan allihop eftersom jag inte är så stor. Det är bra att lära sig på en lite mindre häst, det är inte lika långt till backen då och man har lite mer kontroll.

Jag har varit med Richard i stallet en del så jag känner till flera av hästarna, men på det sistone, medan jag varit för trött för att orka följa med, har de skaffat en hel del nya hästar. Miramis är en av dem. På det stället där hon var innan fick hon för mycket att äta och för lite att göra så hon var en riktig tjockis, men de har satt henne på diet så hon börjar komma i form. Så lustigt att just jag fick henne då, eller visste de att jag också är en liten tjockis som borde gå ner en del…

Hon är skimmel, nästan vit och jättefin. Tyvärr har jag ingen bild på mig själv till häst heller. Inte den här gången… Vi fick som vanligt inte med kameran då…

De här fotona är tagna i dag när Johannes red sin sista gång. Han har också ridit, ett halvår lite drygt, men tycker inte det är kul längre så han ska sluta, eller i alla fall göra ett uppehåll. Han hade Lukas, och det var trevligt att han fick ha honom sista gången för de trivs tillsammans, och så gick han och trillade av, stackaren. De övade hoppning och han har väl lite för dålig balans för det. Det är mycket ’tack vare’ att Johannes slutar som jag har råd att rida. Det är svårt att ha råd med så många ryttare i samma familj, annars är Mikael lite sugen på det han också! Kanske han börjar när vi har flyttat och har lite mindre utgifter.

Richard rider också på tisdagarna, fast tidigare. Jag rider åtta. Miramis hade varit med i hans grupp så hon hade redan jobbat en timme innan, på gott och ont. Det var Richards lilla flickvän Sara som hade haft henne då. Det är lite lustigt det där. Hon frågade chans på honom redan i somras och han svarade ja mer eller mindre överrumplad. Sen har det inte blivit mer. Jag tror inte han riktigt vet vad man gör med en flickvän. Han är ju bara tolv. Man kanske ska vara glad så länge det är så…



Jag kom i alla fall i mina gamla ridbyxor, stl 38 tror jag det var. Det är ju stretchmaterial… De är svarta och inte så fina. Längre fram skulle jag vilja ha ett par liknande Richards, de är fina, gråbruna och med mockaskoning i baken och på insidan av knäna.

Och min hjälm fick jag ’låna’ av sonen… Så jag såg i alla fall ut som en riktigt ryttare… Jag hade med mig Mikael som hästskötare, medhjälpare och allmänt stöd. Det var tur för jag kom knappt ihåg hur man tränsade och sadlade och sånt. Han fick hjälpa mig att spänna sadelgjorden, jag är ju så klen, och fixa med stigbyglarna.

Bara att komma upp på hästen var ett litet företag, trots att hon inte var så hög. Jag får hitta något att öva in den där studsen på. Förmodligen är jag för tung i rumpan. Det ser så lätt ut annars när de svingar sig upp på hästen. Har ni sett Legolas förresten, när han svingar sig upp på en häst medan den springer. Det måste vara i Sagan om de två tornen. Han bara tar tag i en rem och flyger upp på ryggen… Fast han är ju alv…

Skritta runt gick bra. Fast Eva glömde såklart att hälarna ska peka neråt. Och hur man höll tyglar hade jag också glömt och höll dem som om jag körde häst och vagn, det är tydligen två helt skilda sätt att hålla på…

När jag sen skulle skänkla på märren lite, så hon gick lite fortare, då åkte hälarna upp som automatiskt, det kvittade hur jag bar mig åt. Jag får öva på det också, hur jag nu bär mig åt med det… på motionscykeln kanske…

För att inte tala om när vi skulle trava. Rida lätt, det är en av de saker jag aldrig lärt mig. Det är ytterligare en av de där sakerna som ser så himla lätt ut men som är ett helt företag. Inte konstigt att jag har ont i höfterna som bara den nu… och sittbenen… när jag kom i otakt med hästen och det började dunsdunsdunsa i sadeln. Man rider ju lätt för att slippa stöten som blir när hästen rör sig, man ska alltså helst vara i upp-läge så man slipper få den stöten i ändan… Både för sin egen del (bakdel) och för hästens, för tydligen är det lättare för en häst att trava när ryttaren rider lätt, den kan röra sig friare.

Vi övade nedsutten trav också, det blir väldigt dunsigt det när man inte lärt sig sitta rätt än. Mikael stod som kritiker på åskådarplats och påpekade det sen att jag skulle luta mig mer bakåt, jag som tyckte jag nästan låg på rygg ett tag… så mycket lutade jag mig bakåt, kändes det som, men tydligen inte tillräckligt.


Vi övade på skänkelvikningar också (fast det såg säkert inte så här fint ut), det trodde jag var alldeles för avancerat, men tydligen är tempot rätt högt, man går fort framåt och det tycker jag är bra. Mikael sa att han aldrig vågat trava första gången, men så är det ju inte riktigt första gången för mig heller... Men galoppera hade jag aldrig vågat.

Förutom mig är det två par. Två tjejer som ridit förr, säkert massor, de verkade rätt säkra, och så deras killar som de dragit med. De verkar vara lite yngre än mig. De är inte härifrån som tur var, jag känner dem inte iaf och det känns skönt. Vi är alltså bara fem och det är lagom. Då hinner hon med oss.

De två tjejerna som ridit innan fick galoppera. Jag får vänta lite, killarna galopperade inte heller. Jag kan nästan lista ut när det är dags för galopp tror jag. Då sätter hon mig på Lukas. Han är skäck och är till och med lite mindre än Miramis, han är nog bara C-ponny. Men från Richard vet jag att han är väldigt lättgalopperad.

Det blev väldigt mycket hästprat nu… Det kan inte hjälpas.

Jag trodde jag skulle ha träningsvärk när jag vaknade på onsdagsmorgonen men det var inte så farligt med det. Det kom senare. Höfterna igår och sitsen idag… Men inte så illa som jag trodde ändå.

Jag har inte fått mycket gjort annars, de harä dagarna. Jag bestämmer mig jämt för att göra så mycket och det blir aldrig någonting gjort. Jag är lite trött på mig själv. Men på fredag kommer några arbetskamrater till Mikael hem och ska bada i den vedeldade badtunnan så då måste jag nog snygga till lite här. Men det är så kallt och det är svårt att ha någon riktig fart när man går runt och fryser.

Jag passade på att vika lite tvätt medan jag tittade på sista Poirotavsnittet. Det är lite synd att de är slut. Jag har missat de flesta, har nog sett tre eller fyra bara. Jag tycker bra om Agatha Christie deckare annars, inte så blodiga och råa och det är alltid lika svårt att lista ut vem som är mördaren.

Jag måste erkänna, den här gången, att jag var lite ’nöjd’ med att det var just John Christow som mördades. Dels hade han gjort sig förtjänt av det, grisen, dels påminde han alldeles för mycket, både i utseende och sätt om en person som jag haft oturen att träffa på i mitt eget liv. Det kändes väldigt rättvist. Det var synd bara att det var hans kuvade stackars lilla fru som sköt… Det hade jag aldrig kunnat gissa, även om det var befogat. Jag brukar aldrig kunna gissa rätt…

Jag orkar lite till – tror jag…

Jag satt, tidigare i dag, som jag oftast gör, vid min dator och funderade på om jag skulle skriva något i min blogg.

Eller om jag bara skulle strunta i alltihop…

Trots att jag under den sömnlösa natten som var hade legat och läst Mia Törnbloms bok ’Självkänsla nu’ och känt mig riktigt peppad av den kände jag mig väldigt, väldigt låg, dyster, ledsen deprimerad där jag satt. Ingenting kändes roligt.

Jag tror annars att den boken kan vara precis vad jag behöver. För jag känner igen mig så otroligt bra i den. Jag är precis sådär som hon beskriver en person med väldigt låg (eller kanske ingen alls) självkänsla. Jag suger till exempel åt mig all bekräftelse jag kan få men kan ändå inte tillgodogöra mig den eller bli nöjd med det jag får, utan måste hela tiden ha mer. Som en missbrukare som hela tiden måste ha större doser av sin drog för att få önskad effekt.

Jag klarar varken av motgångar eller framgångar. Jag vill ha så gärna få beröm och komplimanger men när jag får dem vet jag inte vad jag ska göra med dem utan slår dem ifrån mig. Visst är det konstigt…

Och jag vet ju så väl, när jag tänker på det, att såna personer, såna som jag, med låg självkänsla och ständiga krav på uppmärksamhet, de är ju rätt jobbiga att umgås med så egentligen ska jag kanske inte bli förvånad när folk flyr sin kos...

Det låter så enkelt när man läser om det. Men jag vet inte om det är så lätt… Jag önskar att det vore det. För jag skulle vilja ha bra självkänsla! Men det känns som om det krävs en hel del ork för att ens kunna ta tag i det. Det kanske fungerar om man inte är utbränd. Men gör det verkligen det om man inte har någon ork alls? Precis som man måste ha i alla fall lite startkapital innan man drar igång ett eget företag.

Men om jag kunde skaffa mig sån där självkänsla som hon skriver om, då skulle det nog kännas helt okej för mig att skriva min blogg utan en tanke på om det ska komma någon och läsa och kommentera den. Som det är nu så tittar jag tio gånger i timmen om någon skrivit något. Och har inte någon gjort det känner jag mig knäckt.

Eller i föreningen Tír na nÓg i vars forum jag älskar att sprida mina tankar… På det sistone har det känts som om de mappar jag skriver i ’dör’. Den senaste veckan när jag varit inne där och kollat har det visat sig att där jag skrivit slutar folk skriva. Den enda mappen som det är någon aktivitet i är den enda som jag inte orkat bry mig om (eftersom den handlar om skönhet och hälsa och jag varken har det ena eller det andra).

Även i verkliga livet känns det som om folk drar sig undan mig. Jag vet att de har sina egna liv och de kanske inte vill tränga sig på. Men i många fall känns det som om de medvetet går omvägar runt mig, mer eller mindre bokstavligt talat.

Till och med mina barn påverkas. De börjar få problem, de halkar efter i skolan, får problem med kompisar eller rättare sagt dumma ungar som är elaka mot dem. Och jag känner hur jag nästan går sönder, för jag orkar ju inte hjälpa dem.

Och då börjar jag undra om det är något fel på mig? Undviker folk mig? Sprider jag på något sätt otrivsamhet och elände omkring mig? Smittar min utbrändhet, drar jag ner andra i smutsen? Är de rädda för att det är så. De kanske har rätt, det kanske är så! Det verkar ju nästan som om det vore det.

Jag frågade Bronett om det i dag när jag var där. Fast jag sa det i lite mer allmäna ordalag… att folk verkar undvika utbrända och deprimerade. Är det för att de inte vet vad de ska säga eller för att de tror att det smittar eller varför gör de så?

Han sa att det kunde kanske vara så när det gällde deprimerade i alla fall. Men det är ju inte du, skyndade han sig att säga sen. Jag blev så paff så jag kom mig inte för att säga något där. Men jag tänkte på det sen. Är inte jag deprimerad. Märks det inte på mig? Eller gör det kanske inte det?

Visserligen gör jag mitt bästa de få gånger jag går utanför dörren. Jag tvättar bort tårarna från kinderna, kammar mig och sminkar mig noga och klär mig så snyggt jag kan. Visst, nuförtiden räcker inte det så långt för jag ser ändå rätt fruktansvärd ut. Men tydligen lyckas jag till och med lura en utbildad psykolog…

Man kan ju fråga sig varför jag gör det. Varför visar jag alltid en bild av mig själv som inte är sann? Men jag skulle aldrig i livet kunna gå ut och se ’hemsk’ ut. Och av någon anledning så lyckas jag oftast att trycka ner det negativa och bara visa ’min fina sida’. Det är väl någon slags självbevarelsedrift, men när man är hos en psykolog är det ju egentligen hemskt dumt att inte vara ’ärlig’…

Det var ju inte förrän rätt nyligen som jag äntligen lyckades berätta om det som kändes så svårt, om min vän som svek mig. Kanske kan jag släppa efter på de andra vattentäta skotten så småningom också.

För jag är deprimerad. Det får jag väl försöka förklara för honom. Det måste man väl vara antar jag om man bara sitter och gråter och inte kan sluta, eller tänker tankar som att världen vore bra mycket bättre om jag inte fanns.

Jag tänkte sådana tankar tidigare i dag i alla fall, med tårar och hela rekvisitan, när jag satt vid datorn och tänkte att bloggen jag skulle skriva skulle bli min sista. En hej då nu orkar jag inte mer…

Jag är tämligen säker i och för sig varför det känns så extra jobbigt just nu. Som jag nämnde fick jag ett mail av min före detta bästa vän på min födelsedag. Ett väldigt kort mail, fyra rader bara, arial 10 punkter, svart på vitt, inga bilder…

Jag tänkte ju, hade ju bestämt mig för, att inte lusa ner min blogg med mer skriverier om detta mitt egna privata helvete, för jag skulle göra mig kvitt det! Och så kom allt tillbaka då så klart och tjoffade ner mig till balrogen, just när jag trodde att jag skulle klara mig…

Och jag kunde ju inte låta bli att svara. Jag tänkte faktiskt bara säga tack. För hur det var så blev jag ju ändå glad.

Men så var det som om jag pillat av skorpan på ett sår som just fått en tunn skorpa men var fullt med var innanför, och allt bara forsade ut, blod och var och otäckheter…

Och jag skrev precis hur illa jag mådde och hade mått och hur arg och ledsen och bitter och besviken jag var. Det hade jag i och för sig skrivit många gånger innan… Men det var ju inte förrän jag började prata med Bronett om det som jag verkligen insåg vilka sår det givit mig på insidan. Sår som tydligen inte läkt trots att jag trodde det.

Och givetvis fick jag inget svar. Det borde jag väl i och för sig fattat att jag inte skulle få. Jag borde inte väntat mig något svar. Men jag gjorde det ändå. Jag lär mig visst aldrig. Och kanske är det därför. Jag vet inte. Men det gjorde mig inte på bättre humör.

Men om, jag säger om, jag nu lyckas ta till mig de klokheter som står i Sjävkänsla-boken, så ska jag kunna lägga den här sorgliga historien bakom mig. Jag måste göra det om jag ska kunna leva, leva och inte bara existera.

Så här, där jag egentligen tänkte fortsatt med att berätta vad jag har gjort i dag (ett äventyr) slutar jag bloggen för i dag, och går och lägger mig och läser, om jag inte rentav lyckas sova, that is…

Och så berättar jag om mitt äventyr i morgon…

Det Eviga

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
Väl flyga som örnar hans rykten;
Men någon gång brytes det vandrande svärd
Och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
Det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
Lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld
Och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: Kring himmel och jord
Genljuda från släkte till släkte dess ord.

Det rätta är evigt: Ej rotas där ut
Från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut,
Så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
Sin fristad det har i ditt bröst fördold.

Och viljan, som stängdes i lågande bröst,
Tar mandom, lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
Och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
De stiga som stjärnor ur Lethe opp.

Och dikten är icke som blommornas doft,
Som färgade bågen i skyar.
Det sköna, du bildar, är mera än stoft,
Och åldern dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: Med fiken håg
Vi fiska dess guldsand ur tidens våg.

Så fatta all sanning, så våga all rätt,
Och bilda det sköna med glädje!
De tre dö ej ut bland människors ätt,
Och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav må du ge igen,
Blott det eviga bor i ditt hjärta än.

Ja vad säger ni... den var väl inte så dum...

Säger ni att den har inte du skrivit? Jaså... det trodde ni mig inte om.
Fast ni har rätt, det är inte jag som skrivit den. Men vem är det? Pris åt den som svarar rätt först.

Däremot handlar den faktiskt om MIG! Det Eviga, det handlar så klart om Eva, precis som något farligt handlar om faror och något mumsigt är något som smakar mums... etc...

Jag har inte orkat/kunnat blogga på några dagar för jag har varit alldeles för dyster till sinnes. Jag vet att snälla vänner i min blogg sagt att man inte måste vara rolig jämt. Men det finns kanske gränser för hur mycket gnäll bloggvärlden tål också...

Tills vidare får ni njuta av den här dikten. En av mina favoriter. Jag tycker om när dikt rimmar. Och kan därför lägga in en dikt som jag har skrivit själv!!!

Jag har fått för mig att vers måste rimma
Lika självklart för mig som att fisk måste simma
Men på riktigt får dikter se ut som de gör
Så länge det finns nån att läsa dem för

Valentine’s Day

Today, the day of Valentine
With air as clear as golden wine...

I wish to tell you I thee love
In all the ways that I can show

And bring a gift for you my honey
But I aint got that much of money

If in my pockets I had gold
I’d bought you all that could be sold

Roses, hundreds and hundred more
It’s a pity that I am that poor

Choclat hearts and lots of sweet
Yummy things for you to eat

Or take you out to eat and drink
And toast in champagne that is pink

I want to give you all those things
And all the love songs singer sings

There’s nothing else that I can do
I’ve only got one thing for you

Today, the day of Valentine

I tell you that my heart is thine

Eva Ekberg Bertilsson

Denna blogg tillägnar jag främst min käre make, men även mina goda bloggvänner. Detta är faktiskt något som JAG har skrivit själv, det hörs kanske, det är lite julklappsrim över det...

Men det är ärligt menat...

Dagen efter helgen före, då jag blev äldre…

Nu är det måndag igen och jag borde piggnat till efter mitt intensiva födelsedagsfirande. Men jag är fortfarande trött. Så trött så jag somnade medan jag gjorde lunch till Mikael, barnen och deras kusin som var här över natt.

De skulle fått pastasallad. Jag kokade makaroner och fräste till baconbitar. Sen blev jag så yr och illamående av stekningen, jag blir ofta det, så jag la mig på soffan. Och stensomnade… De fick äta det som det var för de hade lite bråttom. Barnen skulle på sportlovsbio och se Bilar som de visserligen sett innan, Mikael skulle tillbaka till jobbet. Jag skulle ha gjort tusen miljoner saker men orkade bara krypa ner i sängen med kläderna på och drömma massa konstiga saker tills de kom hem vid tre och väckte mig.
Vilken födelsedagsblogg det blev. Först dök ingen upp och jag tänkte att här var visst inget liv alls, jag jämförde ju med förra året, när hela spacet var så mycket mer liv och jag dessutom var mindre nojig. Men sen lossnade det rejält och kommentarer regnade in!


TACK, alla ni som skrivit trevliga födelsedagskommentarer i min blogg. Tack för att ni åt upp båda tårtorna så jag slapp tårtrester i kylen. Och tack alla ni som mailade eller grattade i messenger, det var några stycken där också. Jättegulligt av er. Jag fick både tulpaner och rosor, diplom, skojig filmlänk och skönsång och massor av grattiskramare, bland annat en kramtassare och det är inte vilken kram som helst det!

Och kan ni tänka er… Den mest oväntade gratulationen av dem alla dök faktiskt också upp. Och det bland de allra första på morgonen. Ett mail. Jag blev glad. Givetvis blev jag jätteglad. Fast allt kommer ju över en igen. Det var i och för sig redan över mig eftersom jag håller på och bearbetar det hos Bronett, det lär väl ta ett tag, bena ur och förstå, ’skuldsanering’ och bearbetning. Men det blir på ett annat sätt när det kommer ett mail så där. Totalt oväntat. Så det svävade liksom lite över mig resten av dagen.

Min familj lät mig sova till nio, vilket var snällt eftersom jag städade till klockan var fyra kvällen (natten) innan. Jag fick vattenflaskehållare till min nya fina racercykel och Richard hade broderat en duk, en bakduk förklarade han att det var, han vill väl att jag ska baka… Kul att de tycker om när jag gör det. Den är ceriserosa med ett brunt E broderat på, riktigt fint. Duktig pojke.

Mikael hade gjort smörgåsar med ägg och räkor, riktigt lyxiga goda och fina.

Min mamma och pappa och min äldsta syster M och hennes son D kom vid fem och de hade med sig ett jättefint barskåp i form av en jordglob till mig. Jag har alltid önskat mig ett sånt så jag blev jätteglad. Jag vet inte om jag ska ha det till barskåp, det är fint som jordglob bara…

Jag har inte hunnit fota det men hittade detta på nätet, det är snarlikt.

Vi åt tacos och drack rött vin. Vi hade köpt en hel låda, men vi var bara tre som drack av det, så vi fick nog lite för mycket var… Jag kände mig lite snurrig.

Det var säkert därför jag åt alldeles för mycket.

Men vi hade roligt och pratade och skrattade och de blev kvar rätt länge. Jag satt vid datorn en stund och tittade på teve fast jag egentligen inte tänkt det, en bra stund, pratade med Mikael och kom inte i säng förrän klockan var tre…

Dagen efter väcktes jag av min väna make redan klockan åtta… Vi skulle åka till landet och tänkte det var lika bra vi kom iväg i god tid. Packa, stressa, åka…

Vis av skadan från förra helgen gick jag inte i närheten av brasorna utan lät Mikael ta hand om det. Jag tog en kudde och en bunt filtar och somnade på ulliga vita mattan framför brasan istället. Det var elva grader inomhus när vi kom dit, men det steg rätt snabbt till tjugo grader.

Jag var uppe och åt frukost, te och smörgås av bröd som jag fick av mamma i födelsedagspresent, jättegott bröd med valnötter i. Sen somnade jag igen… Jag var så dödens trött… Jag hade lite ont i huvudet också, inte mycket men lite, och det gick snart över, men tröttheten satt kvar till långt fram på dagen.

Jag tänkte gått min ett komma två mils runda, men det var nästan tjugo grader kallt och blåste. Mikael och jag gick en runda på två tre kilometer istället, det räckte sååå bra med den, jag frös så det knastrade om både nästan och fötterna, undersidan av fötterna, så där stod inte mina fina kängor emot kylan riktigt. Annars är de bra.

Jag gjorde inte många knop resten av den dagen. Jag skötte brasorna medan Mikael grejade lite med barnens rum, han håller på och gör iordning den oinredda delen av vinden, isolerar och gör iordning den.

Mikael hade gjort pizza av tacosresterna som han tog med så vi åt dem till middag. Vi ville inte laga maten där eftersom vi inte har något vatten. Det har jag nog glömt att meddela i bloggen. Att vår eländes pump har lagt ner verksamheten. De bytte den för inte alls länge sen, för den gamla var för klen, det blev inte tillräckligt tryck på vattnet. De här var bra, men förra helgen visade det sig att den var visst inte tillräckligt bra. Den fungerade inte alls.

Det dumma var att när vi lämnade in den visade det sig att den fungerade där. Så var felet sitter, det vet vi fortfarande inte. Och det är ju ett elände att hålla på med sådant nu, när det är kallt och fullt med snö och brunnen ligger en bra bit från huset. Jag blir så trött på sånt där. Ska det fortsätta och strula med vatten och pumpar och elände på det viset förjämnan kommer jag bli tokig. Det är ju inte första gången. Den gamla pumpen la av en gång också, men då var det bara något som hoppat isär som var lätt att åtgärda. Det här var värre…

Och hela söndagen fortsatte gratulationerna att strömma in. Ja ända tills nu, jag fick en grattishälsning på messenger precis.

Jag har tänkt på det där med att gratta någon för sent. Det verkar som om många tycker det är så pinsamt, det är till och med så att många inte gratulerar alls om de råkar glömma det. Eller som på jul, ett julkort efter jul känns otänkbart för många, men varför? Julen är ju inte slut.

Och tänk så mycket mer oväntat och roligt att få ett grattis eller ett julkort flera dagar efteråt! Då trodde man att allt roligt var slut. Och så var det inte det! Jag som alltid glömmer tänker ta fasta på detta i alla fall…

Jag ska ta en ordentlig funderare på vilka jag kan ha glömt de senaste månaderna och ta och gratulera dem på födelsedagen.

Så fort jag kommer hem. Vi ska på bio nu. Barnen har sportlov och vi brukar försöka hitta på något kul med dem då. Så vi ska gå och se den där filmen. Natt på museet eller vad den heter, där alla figurer och uppstoppade djur blir levande på natten. Hoppas den är rolig!
Återigen – TACK för alla gratulationer. Det var jättesnällt!

Födelsedagsfest!

I dag fyller jag år och vill givetvis fira det med mina bloggvänner. Ni är välkomna hit hela dagen för att äta tårta och prata och ha roligt. Leka lekar om ni vill det också...

Kaffe eller te? Socker?

En eller två bitar?

Mjölk?

Det blir godispåsar åt alla 'barn' också...

Så får vi se vad vi kan hitta på mer! Har ni några bra ideer?

-------------------------------------------------------------

Inte för att det var någon direkt rusning här...

Men jag lägger in en tårta till... så ni inte går hungriga

Födelsedagskalaset fortsätter helgen ut.... jag har satt upp en fiskdamm för stora och små, få se vad ni får på kroken...

En officiell inbjudan

På lördag fyller jag år!!!

Förra året hade jag en bloggfödelsedagsfest som jag tyckte blev väldigt lyckad.

Jag tänkte jag skulle ha en i år också. Jag är kanske lite sent ute, men tänkte att den skulle vara lite informell, en liten fest bara... De som vill komma får komma, vi kan kalla det en ’kom-som-du-är-fest’. Ni behöver med andra ord inte klä upp er (innan ni sätter er vid datorn och skriver en kommentar).

Jag har funderat på om jag borde flytta med gästboken till min nya blogg, det borde väl gå att göra tycker jag. Jag ska kika på det och se om jag löser det till födelsedagens morgon. Jag måste ju städa huset också som ser ut som om någon har dött här (ni vet… de blir ju stoft…). Mamma, pappa och min äldsta syster kommer. Vi ska äta tacos så jag lär väl gå upp tre kilo igen…

Men jag ska kila in på min blogg flera gånger om dagen och underhålla mina gäster där också! Det får bli kommentarledes, jag kan ju kommentera jag också, så blir det en dialog eller en flerolog eller vad det nu kan heta när det är flera som pratar samtidigt…

Ni kan ju skicka mail också om ni vill, eller ett kort på posten! Men i så fall får ni maila mig först (rachel.almkvist@hotmail.com) och be om min adress… fast det gör inget, det blir en överraskning ändå!

Och så över till något helt annat. Kiltar. Jag måste ju göra några klargöranden där…

- Jag är INTE så där smal NU. Det är ju en kilt i stl 34 jue! Jag sa att jag skulle vilja använda den. (Jag ser inte så smal ut tycker jag, men det kan vara för att jag står i strumpblästen också, så dumt gjort…) jag kämpar ju med många av mina kläder i storlek 38! Jag väger 64 nu, på det där fotot som togs julen 2004, dvs drygt två år sedan, vägde jag 57 kg… Dit vill jag igen!
- Jag vill inte kalla 64 för min trivselvikt, mer min jämvikt, för det är där någonstans min kropp lägger sig om jag varken frossar eller bantar. Men jag trivs mycket bättre om jag väger lite mindre.
- Det är kanske inte lika allmänt känt, men kvinnor har också kilt i Skottland. Det här är en ladies kilt, tjejmodell alltså.
- Det är ingen speciell klan mig veterligen. Mönstret togs fram till millennieskiftet, den kallas för Informal 21th century tartan eller något i den stilen. Mikael har en slips i samma tartan.
- Och tomteluvan hör på intet sätt till min outfit, men det var julafton som sagt…
- Och inte för att frågan dök upp, men jag hade trosor under…

Jag var i stan i dag. Det blir tydligen en tripp dit varje vecka fast vi har sagt att vi ska försöka dra ner på stadsresorna. De har en tendens att bli så dyra. Och då har jag ändå inte räknat resan in, alla bensinpengarna. Och jag har inte mycket pengar… Men i dag var jag tvungen. Det var hemsk skrämmande mammografi idag. Jag har ju precis uppnått den ålder då man ska utsättas för sådant. Fast det var inte så farligt och jag var där tidigt och det gick fort över.

Så. Tid över till roligare saker. Eller kanske mindre roliga saker. Det första ärendet var i alla fall mindre roligt. Min alldeles nya fina motionscykel började låta klonk klonk i morse när Mikael cyklade så vi tog med den in. Det visade sig att ena trampan aldrig varit ordentligt ditskruvad, ett fabrikationsfel alltså. Vi kunde inte skruva dit den själva, det behövdes specialverktyg, så det gjorde de där.

Resten var kanske inte så roligt heller nu när jag tänker efter… Mat och sånt, tandborsthuvuden till våra elektriska tandborstar som vi köpte i julas (vad dyra de är!), ett par drakar (inte såna man flyger med utan den mytologiska varianten) på ÖB... Och vi var inne på Ikea (lycka) men jag fick en fruktansvärd chock. De hade slutat sälja mina älskade ljus, fyrapack med doftljus, det fanns inga alls! Tänk om det aldrig mer kommer att finnas några. Tänk om de är SLUT! Vad gör jag då…

Jag fick en tillfällig sinnesförvirring och köpte en liten påse chips, bara därför och för att jag var så hungrig. Och åt upp dem! Hur kunde jag vara så korkad. Jag kunde väl ha köpt ett äpple? Eller vad som helst men inte chips! Till och med en hamburgare hade säkert varit att föredra. Jag har inte haft många bakslag i ätandet sen jag började hålla igen, men nu sprack det tydligen.

Och inte har jag fått något gjort i dag heller. Jo, jag har strukit de sista julgardinerna. Så i år slipper de ligga till semestern. Det gjorde de ett år… Nu har jag bara fem av Mikaels skjortor kvar. Det var meningen att jag skulle tagit dem när jag bloggat klart… Hmm…

Min käre make har i alla fall gått och lagt sig för länge sen. Tidigare under kvällen när jag satt här vid min dator hörde jag honom däruppifrån upphäva ett uppgivet vrål: Jag vill ha en riktig mus! Men Mikael då… Könsbyte kändes inte som något alternativ, inte han…, ville han kanske att vi skulle lägga barnen och dra oss undan från världen för en stund eller hade han kanske varit för mycket med katterna?

Nej. Givetvis satt han vid nya datorn och hade tröttnat på den lilla tryckplattan på bärbara datorn. Han har inte vant sig vid det än. Men annars verkar det som om han kommit underfund med datorn. Synd. För tidigare, när han precis köpt den, hade han ett liknande utbrott där han konstaterade att ’jag ska nog inte ha någon bärbar dator’. Jag var på vippen och hålla med och säga att han nog inte skulle det och att det nog var meningen att han skulle ge den till mig istället. Men insåg att det inte var läge när han var på det humöret. Hans skämtlynne står inte på topp då.

BMI och vikt och sånt

Nu har det blivit så där igen, ingen blogg på flera flera dagar! Trots att jag sa att jag skulle. Jag får ge mig själv lite terapi för det där (för jag kan ju inte gärna söka för det…). Jag får ju för mig att det måste vara långt och välskrivet och med fina bilder etc hela tiden. När ska jag lära mig att ett tiotal rader faktiskt kan räcka?

Vilket för mig till nästa tanke, jag tänkte ju skrivit en liten summering av hur januari gick med utgångspunkt från mina nyårslöften. Men jag började ju inte förrän den åttonde, så egentligen skulle jag ju ha utvärderingen den åttonde också, men då släpar det ju efter hela året sen… Jag tror jag väntar ut februari faktiskt, den är ju så kort.

Jag är också rätt kort (melodiradioövergång nästan) och med den vikt jag har nu är jag innanför gränserna för normalviktig igen, hurra!! Ett tag låg jag utanför, bara strax över 25 men ändå.

Jag har alltid fått för mig att man är normalviktig mellan 20 och 25 och satsade på att lägga mig närmare 20 än 25 för att ha lite marginal… Men nu läste jag häromdagen att normalviktig är man mellan 18.5 och 25. De har alltså sänkt det! Och i en annan artikel, jag läser så mycket trams, läste jag att genomsnittsmodellen har ett BMI på 17 och det kallade artikelförfattaren för ’på gränsen till underviktig’. Vadå ’på gränsen’, hon var ju 1,5 steg under och det är ju rätt många kilo det handlar om.

I ytterligare en annan artikel stod det om en anorektiker som var två timmar från döden, hennes BMI var 10, med andra ord är en modell lika långt från döden som hon är från mig… Hur man nu ska tolka det… Man kan ju fråga dem, vilket skulle vara värst, se ut som Eva eller dö? Frågan är ju vad de skulle svara…

Fast det är sjukt att modellernas BMI ska vara norm. För det är det ju även om ingen säger så. För då blir jag som ligger på 24 och nånting en riktig knubbis i jämförelse. När jag egentligen ska kallas normal…

Fast jag ska inte klaga ändå, det ska jag inte egentligen. Jag har hela tiden kunnat ha storlek 38, kanske inte veckan efter trettonhelgen, eller jo, jag har bara 38:or eller mindre, men bara de stora, rymliga 38:orna fungerade då.

Men jag gnäller lite ändå så klart, för sådan är människonaturen, jag vill ha mina snygga jeans i storlek 36 och min kilt som kusinen K köpte åt mig i Skottland, en riktig äkta kilt, fast den är i storlek 34… Han måste underskatta mig på något sätt…

Ska man vara tokig…

… kan man ju lika gärna vara det rejält… Tokig som skogen kanske, som min bloggvän Muumin brukar säga…

Min käre make har en stor svaghet. Eller ja, han har många. En av dem är jag. Det tror jag i alla fall. Om han inte hade varit så svag för mig hade han nog inte stått ut med mig, för jag kan verkligen vara rätt hopplös.

En annan av hans stora svagheter är Blocket. Ja blocket.se, den där sajten där man köper och säljer saker. När jag slår upp mina strålande vackra blå ögon på morgonen och med ett kvitter och en virvel av eleganta negligeer skuttar ner till datorn på morgonen (dvs kisar mot det otäcka morgonljuset med små svullna springor till ögon och motvilligt drar mig upp ur sängen och i noppig ljusblå fleecemorgonrock dimper ner i stolen och slår på datorn) för att ivrigt kolla mail, blogg och forum för att se om någon skrivit någon kommentar, något trevligt mail, något intressant inlägg i forumet, noterat att jag finns etc, då börjar han med ett aldrig sinande intresse att scanna av alla annonserna på blocket…

Titta här!!! De säljer en blå undulat i Norrköping, bara femtio kronor. Ja men vi vill väl inte ha någon undulat? Nej, men ändå, vad billigt! Man får en vattenautomat på köpet också… (Ursäkta mig Mikael, min fantasi drog iväg med mig, det där var fritt fabulerande… jag kunde inte låta bli). Men han tittade faktiskt på en katt för hundra kronor häromdagen trots att han är den i familjen som mest av alla motsätter sig fler katter i familjen.

Han tittar på allt, nåja, nästan allt, som bilar och traktorer, trots att de vi har räcker gott och väl… möbler, byggvaror, hästar, sånt som vi skulle kunna köpa… Och kaminer. Han är periodare, det kan jag erkänna. Just nu är det kaminer. Han vet var varenda kamin till salu i hela Sverige finns. De som är utlagda på blocket.se i alla fall… Och då menar jag sådana där vedeldade små historier. De ska helst vara gamla, snygga och inte i allt för dåligt skick. Och helst inte för dyra heller.

I går hittade han ett par stycken, en lite mindre smäckrare nyrenoverad rätt snygg, en gammal svärtad gjutjärns kamin som fanns till salu bara några mil härifrån, det var ju som hittat, och en större, fulare, relativt skabbig men väldigt billig (som de på bilden fast det är inte någon av dem), som vi kan tänkas ha i den delen av nybygget som ska hysa garaget/verkstaden.

Och min man är, åtminstone ibland, en handlingarnas man. Således åkte han först till den lilla ort dryga milen eller vad det kan bli härifrån och inhandlade den första kaminen sen for han till nästa ställe, betydligt längre bort, en bra bit bortanför Jönköping, på fel sida staden om man säger så, och köpte den andra… Två kaminer på samma dag, det är raskt marscherat för att vara Mikael till och med…

Men han är inte nöjd med det… I morgon bär det av till nästa ställe för att inhandla ännu ett objekt, men den här gången är det inte en kamin som tur var. Vi har ju inte användning för hur många som helst. Eller… ska vi inte ha en på mitt kontor förresten?

Jag ska kanske inte säga något förresten… Jag kollade just blocket för jag ville ha bilder på våra inköp men de var redan borta. Däremot hittade jag ett underbart biblioteksbord som jag hemskt gärna vill ha…
__________________________________________________________

Vi firade min svärfars födelsedag i dag. Ni som följt mina bloggar ett tag tillbaka kanske minns att det inte alltid fungerar så bra när jag träffar mina svärföräldrar.

De är egentligen jättetrevliga men personkemin är så fel den bara kan bli, alltför ofta blir det explosiva föreningar som resultat av den kemin, eller såna där som luktar äckelpäck (om ni minns från kemilabbarna, när man gjorde t ex smörsyra)

Vi har inte samma intressen för det första, jag tror jag har mer gemensamt med små gröna män från planeten Zygurg än jag har med dem. Och då är det kanske inte så konstigt att det blir fel. I själva verket är det fler än jag som tror att jag är en utomjordning. Egentligen.

Det brukar bli fel redan den första minuten. Mina svärföräldrar har en liten tax. Jag tycker inte om hundar (ursäkta alla hundmänniskor) och jag tycker ännu mindre om taxar. Jag tror att mina svärföräldrar och deras hundar kan ta åt sig äran för båda. Jag tyckte om hundar förr, ville till och med ha en ett tag (fast inte någon tax), trots att jag är så utpräglad kattmänniska att jag nästan har spetsiga öron och svans (det kan i och för sig betyda helt andra saker också…)

De brukar dessutom ta hand om Mikaels lillebrors hund. En enorm jättelabrador. De här hundarna kastar sig över en när man kommer in genom dörren, hoppar och slickar och slafsar och krallar runt med sina klor mot laminatgolvet så det låter som en hel arme av hundar. De brukar kunna pricka in exakt det ögonblick när jag böjer mig ner för att knyta upp skorna till att hoppa upp mot mig, jag har fått mer än en dansk skalle och fläskläpp av dem. Dessutom har en hundklo rivit sönder en svart spetskjol för mig. Jag har numera blåställ på mig på tillställningar hos dem. Nej, det har jag inte, jag bara önskar att jag kunde med att ha det. För att markera…

Sedan när man sitter och äter ligger hundarna alltid under bordet och gnager på ben. Våra ben. Och man får inte säga fy eller skälla på de små älsklingarna. Och absolut inte sparka dem. Det gör jag ändå. Inte hårt såklart. Jag är djurvän även om jag inte är överdrivet förtjust i att låta mina vader utgöra vovvarnas mellanmål.

Och de tar upp största delen av soffgruppen så man får sitta på golvet. Ja, hellre det än att dela plats med en slafsig hund. Jag förstår inte varför hundar alltid måste vara så slemmiga runt munnen, det är lite otäckt att få på sig. Mina barn hade splitt nya fina tröjor på sig i dag. Med drakar på. Man måste ju fostra dem in i fantasyvärlden. Inte för att det är någon bedrift just nu med Sagan om ringen filmerna, Eragon och Harry Potter, det var värre för några år sen, då var det bara datanördar som läste fantasy. Jag var rädd att hundarna skulle förstöra deras nya fina tröjor. Jag skulle knappast ha en chans att få dem ersatta om så hände.

Vi åt exotisk planka, vad gott det var. Kyckling, fläskfilé, rostbiff, skinka, melon, ananas, physalis, kiwi, oranga frukter som jag inte minns vad de heter, passionsfrukt och säkert något mer som jag glömt. Till detta potatissallad som jag försökte låta bli eftersom jag försöker äta GI-mat, om inte helt och hållet så åtminstone så gott som. Kött och frukt är ju ok. Inte potatissallad och inte baguetter med smör. Men det är också gott…

_________________________________________________________

Fast jag gick en runda runt sjön (6 km) innan. Och igår (fredag för mig) gick jag både runt sjön och cyklade en halvtimme.

Jag cyklade inte på min cykel i tvättstugan då. Jag cyklade på min nyaste cykel. Och då menar jag inte fina racercykeln utan den som är ännu nyare! Jag köpte nämligen en motionscykel i onsdags! Jag blev så sugen på det när jag testade den hos kompisen V i Karlstad. Vi var inne på samma ställe där vi köpte racercykeln och hade sån tur så de hade rea på motionscyklar. Den här hade varit rätt dyr innan, nu var den överkomlig i pris. Jag hade pengar som jag fått förra året i födelsedagspresent och julklapp av mina svärföräldrar. Det är alltid så svårt att veta vad man ska hitta på med såna pengar, man vill ju inte att det ska bli mat och räkningar betalda med dem, utan något minne.

Det är en fin cykel. Fast jag gillade inte sadeln, en riktig 'soffa' så jag köpte en riktig cykelsadel och skruvade på. Man kan mäta massor av saker med träningsdatorn till den nya motionscykeln. Hastighet, distans, rpm (vad det nu heter egentligen, betyder typ trampvarv i minuten), tid, kaloriåtgång, puls, och om det kanske var något mer. Man kan ställa in att man ska cykla en halvtimme t ex, eller en mil, eller att man ska göra åt 300 kalorier eller något sådant och då räknar cykeln ner och piper när man är klar.

Man kan också välja ett av tio förinställda program med backprofiler som är olika jobbiga och man kan höja dem också om man vill. Man ser om man ligger på 55, 75 eller 90 % av sin maxpuls också, det ska helst vara 75% har jag förstått. Sen när man är klar trycker man på recovery och håller kvar händerna på pulsmätarplattorna på handtagen och får se hur snabbt man återhämtar sig, vilken kondition man har, när jag cyklade i går testade jag och hamnade på F4, vilket betyder lägre än medel, men det var inte sämst, det fanns tre steg under, undra just vad det stod på dem…

Man kan ställa in tid och år, fast jag gjorde fel så det står att det är år 2022 och jag vet inte hur man ändrar. Man kan knappa in ålder, vikt och längd och mäta hur många procent av vikten som är fett. Fråga min inte hur cykeln kan räkna ut det… Dessutom är jag osäker på om jag vill veta det. Hör ni ett otäckt avgrundsvrål någon kväll framigenom från Jönköpingshållet kan det ju ha varit jag som just fått veta att jag består till 70 procent av fett…

Vem kan segla förutan vind...

Vem kan ro utan åror
Vem kan skiljas från vännen sin
utan att fälla tårar

Jag kan segla förutan vind
Jag kan ro utan åror
men ej skiljas från vännen minutan att fälla tårar

En sång vi sjöng när jag var liten. Fast då förstod vi den inte. Inte jag i alla fall. Jag tyckte det lät mycket svårare att segla utan vind, speciellt som jag inte kunde segla alls. Jag hade rott några gånger och tyckte att det lät rätt omöjligt utan åror det också…

Man blir väl klokare med åren. Jag har fortfarande aldrig provat på att segla, varken med eller utan vind, rott har jag gjort några gånger till – med åror. Och jag förstår fortfarande inte riktigt hur det ska gå till utan vind, utan åror. Men det är värdsliga saker, med rätt hjälpmedel går det säkert, det är ändå saker som man kan ta i, konkreta saker. Man kanske kan skopa sig fram med händerna, blåsa på seglet eller något, jag vet inte.

Att klara av att en vän vänder en ryggen är värre. Då hjälper egentligen ingenting. Visst, man kan gråta, men det blir ju inte bättre av det. Jag är inte den som gråter i första taget. Jag gråter väldigt sällan. Jag har inte gråtit jättemycket över detta heller, inte på utsidan i alla fall.

Men jag grät när jag var hos Bronett i tisdags. Jag tycker inte om att släppa kontrollen. Jag har medvetet låtit bli att prata om det här hos honom för jag visste att jag kanske skulle tappa ansiktet. Fast i längden är det ju rätt dumt, jag går ju till honom för att han ska hjälpa mig att bli bra igen och kunna komma vidare i livet. Jag har insett, börjat inse, att så länge jag inte kan släppa det här kan jag kanske inte gå vidare och jobba med utbrändheten och bli bra från den.

Saker och ting är aldrig så vältajmade som man kunde önska. Det är oerhört jobbigt att gå i väggen. Det vet troligtvis bara de som gjort det. Jag möter fortfarande folk som tror att jag går hemma och ’har det bra’. Och även de som verkligen vill förstå har nog svårt att fatta hur det egentligen är.

Det är fruktansvärt dålig tajming av livet att låta min bästa vän, mitt stöd i tillvaron, min fasta klippa, min glädje i sorgen och min sol på himlen bara försvinna sådär utan ett ord till förklaring. Just nu.

Det är nog, tror jag, få förunnat att hitta fram till den där vänskapen där allt stämmer, där frekvenserna är exakt desamma. En sådan där vänskap där man kan prata om precis allt, hur fånigt, dumt, pinsamt, allvarligt eller skruvat det än kan vara. Jag gjorde det av en slump. Kanske är det så man hittar dem.

Jag har flera vänner, jag har människor runt mig som når långt, men inte ända fram…

Min man t ex, vi står varandra väldigt nära, kan tyckas självklart eftersom vi är ett par, men inte alla har det kanske så bra. Och jag kan inte säga att vi har det perfekt heller. Det finns framförallt brister i kommunikationen. Hur gärna vi än vill så fungerar det inte att prata om allt. Ibland tar det liksom stopp, det fungerar inte. Ibland vet jag att han inte förstår mig hur gärna han än vill, vi älskar varandra mycket men är inte på exakt samma frekvens. Fast hur många är det?

Min mamma är en annan sån där person som jag känner mig väldigt hemma med, vi kan prata bättre kanske än Mikael och jag, eller på ett annat sätt, men även där kommer man ibland fram till skyltar i ens inre där det står, hit men inte längre. Det där kan du väl ändå inte berätta för din mamma tycks mitt inre säga. Och då fungerar det inte hur gärna man än vill.

Jag har och har haft rätt goda relationer med mina systrar också även om de har krackelerat på senare år tyvärr. Jag har och har haft goda vänner i skolan, på högskolan, på jobbet, en del har blivit väldigt nära vänner. En del finns kvar i min periferi än.

Men de kom aldrig så här nära. Det låter som en klyscha, givetvis, det är en klyscha, men det kändes så, som att hitta den andra halvan av sig själv. Precis så kändes det, så där avslappnat, man behövde aldrig tänka efter, vad är det nu jag säger, utan det var bara som att tänka högt och höra sina egna tankar svara… det låter skumt men var väldigt befriande.

Vi kallade varandra för tvillingsjälar, vi var ofta som två hjärnor med en tanke. Jag trodde det skulle vara för evigt. Och jag trodde att det var ömsesidigt, att vi kände likadant, att vänskapen kändes lika självklar för oss båda. Tydligen inte.

Det gick sällan många dagar i sträck utan att vi hörde av varandra på något sätt. Vi ringde varandra, mailade, chattade, skickade sms, träffades, kontakten var nästan så gott som obruten. Hela tiden. Och ville vi varandra något hade vi aldrig några problem att nå varandra. Och jag kände aldrig att det var jag som drev på, som tog kontakten alla gånger, snarare tvärtom, eller att det var båda två lika mycket.

Just därför kändes det så mycket värre när det plötsligt blev helt tyst. Dag efter dag gick. Tystnad. En tystnad som förlängdes i veckor, i månader. Där fanns en onåbarhet som inte funnits innan. En mur av tystnad och obesvarade frågor. Jag ringde till en telefon där luren aldrig lyftes i den andra änden. Jag skickade mail som inte fick några svar. Jag skickade tusentals sms som förblev obesvarade. Jag stod säkert för halva Comvics omsättning de här månaderna.

Någon gång fick jag något svar, ett sms någon gång då och då. Korta opersonliga sms utan några svar på alla mina frågor. Inga förklaringar. Inga därför på alla mina varför.

Inte mer än, jobbigt just nu, orkar inte, återkommer. Men vad var det för fel på vår vänskap då? Det stöd vi varit för varandra innan, fungerade inte det längre? Vad var det för fel på det nu? Är det inte när saker och ting är jobbiga som vänner är desto mer nödvändiga för oss, så var det för mig, jag trodde det var så för oss båda två.

Länge trodde jag att det var mitt fel. Många månader brottades jag med frågor som, vad gjorde jag för fel, hur ska jag förändra mig för att vi ska kunna vara vänner igen, och jag förödmjukade mig så mycket så jag frågade det också, hurdan ska jag vara då? Vad gjorde jag för fel och vad kan jag göra för att vi ska kunna bli vänner igen?

Jag fick givetvis inga svar då heller. Bara tystnad. ’Silence like a cancer grows’ sjöng Simon och Garfunkel i sin ’Sound of silence’ som fanns med bland all den sorgliga musik jag fyllde mina öron med de här månaderna. Så rätt de har.

I nöden prövas vännen. Sägs det. Alla vänner klarar inte den prövningen. Tydligen. Frågan är ju då om det egentligen var en riktig vän. Egentligen. Jag undrar fortfarande…

Det var på sitt sätt ändå en befrielse att få det ur mig. Även om det var jobbigt. Även om det maler och har malt i mina tankar i ett halvår nu så är det en annan sak att prata högt om det. Jag hade berättat det strax innan, för en mailkompis som jag kände förtroende för, för att jag kände att det kanske hjälper att berätta det för någon. Fast att prata direkt med någon var ännu mer ’verkligt’ på något sätt. Och jag storgrät. Det kändes hemskt eftersom jag för det första sällan gråter och för det andra sällan gör det in public. Kanske var det nyttigt för mig.

Jag hoppas bara att det betyder att jag kommer kunna lägga det här bakom mig nu. För som det är nu så hoppar det ju på mig hela tiden när jag inte har tankarna strängt upptagna med något annat och det blir så jobbigt i längden.

Bronett sa inte så mycket, han frågade lite bara, vad skulle han säga. Kanske han säger mer nästa gång. Men han sa att jag inte fick ge mig själv hela skulden och att det var viktigt att komma vidare eftersom det säkert skulle äta upp mig inifrån annars. Fast det är ju inte så lätt som det låter.

Sorg, saknad och längtan tillbaka till vad som var blandas med andra mindre trevliga känslor som ilska och bitterhet och den otrevliga känslan av att ha blivit lurad av någon som jag trodde var ärlig.

You will never break my heart again…

Jag lyckades få musik till min blogg. Jag är så glad. Tack Annalena! Och den här sången passade så bra till den här bloggen.

Jag vet att jag har tjatat många gånger i många bloggar om den här förlorade vänskapen. Ni börjar väl bli rejält trötta på det nu. Kanske var det en del i mitt sorgearbete, att ta upp det till ytan och bearbeta det.

När jag kommit vidare och kommit över det här kanske kan jag börja skriva roliga och trevliga bloggar igen, bloggar utan bittra sidovinkar till en vän som troligen inte ens läser min blogg.

Några kanske tycker att det var mycket skrik för lite ull eller något, att det var ju ändå bara en vän som bröt kontakten. Hade jag aldrig känt på den här speciella nära vänskapen hade jag kanske hållt med. Det är ju inte om att bli övergiven av sin partner. Men ändå är det ju precis lika illa. Vänskapsbiten i hjärtat är också viktig. Och känslig.

You will never break my heart again. Det är väl en kärlekssång av något slag egentligen. Men även vänner kan krossa hjärtan. Och ibland undrar jag, inte för att jag kommer få chansen, men om… jag undrar om jag skulle tagit den då och riskerat att få hjärtat krossat igen.

Att sätta på sig rosa glasögon, betyder inte det att man ser det man vill se eller hur är det? Jag undrar ibland om det var så att jag hade rosa glasögon, att det inte alls var någon sådan bra vänskap som jag trodde att det var.

Jag vet inte.