I full karriär…

… eller nåt. Givetvis kan det gå mycket, mycket fortare, men än så länge är jag fullt nöjd med den här farten…

Jag har alltså galopperat nu. Femte ridlektionen... Det är nog rätt bra tror jag. Det tog många fler gånger innan barnen galopperade första gången och då är de ändå på något sätt mer smidiga och följsammare i kroppen. Fast det är kanske naturligt att de går långsammare fram med dem. Och lite tur för mig att vi lär oss lite fortare, om jag ska ha någon som helst chans att kunna hinna i kapp Richard. Både bildligt och bokstavligt talat…

De tre första gångerna hade jag Miramis, den fjärde gången hade jag Lukas. Den här gången hade vi två hästar allt som allt, den rätt lilla hästen King (Kingston egentligen, men alla kallar honom King), en magnifik fux med lång vacker man och den rätt stora ponnyn Imre, även han en fux. Det är rätt roligt det där att den ena är häst och den andra ponny, fast det skiljer bara drygt fem centimeter i mankhöjd på dem. Jag har bara 'lånebilder' den här bloggen, men i kameran har jag foto på King, jag ska lägga ut det sen så får ni se en fiiiiin häst!

Och det var en himla skillnad att rida dem… Vi longerade den här gången, det vill säga, ridläraren och en av eleverna stod i mitten på varsin av de stora volterna och höll hästarna i långa tömmar och de sprang runt runt som i en cirkus. Det är en rätt nyttig övning har jag förstått att sitta barbacka på en häst med bara en longerjord att hålla sig i. Man kan koncentrera sig på sin sits och sin balans och behöver inte tänka på sadel, stigbyglar och tyglar.

Jag började med King, fick hjälp att häva mig upp, ingen stigbygel att klättra på… Vingel vingel redan att skritta runt och ännu värre när vi började trava. När man inte har några stigbyglar att ta spjärn mot är det ju inte tal om lättridning utan det är nedsutten trav det gäller… hur mycket jag nu satt ner, hopp hopp hopp kändes det mer som…

Det är meningen att man ska hitta en sån balans att man ska kunna både trava och galoppera på det här viset utan att hålla sig i alls, men det kunde inte jag! Jag höll mig i för kung och fosterland och var övertygad om att jag skulle åka av. Det kändes nästan lite otäckt faktiskt. Om inte förr så när vi började galoppera, ett par varv, mer orkade inte mina stackars armar med, jag har nog aldrig hållit så hårt fast i något som det stackars handtaget på longerjorden… Nu börjar det gå över men länge hade jag väldigt ont i de stackars armmusklerna...

Vi byttes om rätt ofta, man red ett par varv i trav, några i galopp och så bytte vi varv för att rida både höger- och vänstergalopp. En häst som går i högervarv (dvs svänger häger i hörnen) ska galoppera i högergalopp, jag är dålig på att se vilket som är vilket, men galoppen ska börja med höger framben (hur man nu vet när det börjar…).

Sen bytte vi häst också och jag red Imre. Vilken skillnad! Något lite mindre som sagt, och mycket mjukare och jämnare att sitta på, King var lite vassare, även om han sägs ska vara rätt skön att rida barbacka på också. Imre var mer som en fåtölj… Det kändes om inte annat i traven och galoppen. När jag satt på King kände jag mig lite som hjälp, vad håller jag på med… När jag red Imre kände jag mig fullständigt trygg. En mycket jämnare mjukare gång. Jag fick öva mig på att fatta galoppen själv, alltså att jag gav Imre rätt hjälper för galoppfattning istället för att den som longerade fick igång honom. Det var kul, för det fungerade. Fast i vänster varv var det hopplöst att få honom att gå i rätt galopp.

Sen fick alla öva på att longera också. Även det väldigt bra att kunna. Man håller longertömmen i ena handen och en lång piska i den andra, hästen, tömmen och piskan ska liksom bilda en lång spetsig triangel med mig i spetsen. Piskan nuddar aldrig hästen, den är inte så lång, men man pekar liksom med den. Jag ska hela tiden vara helt vänd mot hästen och hans ryttare. Det gör att man snurrar runt runt hela tiden och blir efter ett tag väldigt snurrig…

Om man vänder sig lite mer framåt framänden på hästen betyder det att han ska sakta av och tvärtom om man är lite mer vänd åt bakänden ska han öka farten. De här två hästarna brukar de använda just i longeringsövningarna så de är väldigt ingångna på det, även om de brukar tycka det är lite tjatigt efter en timmes lektion.

Vi hade morötter med oss som började bli lite mjuka den här gången. Det uppskattades också av hästarna. Men det gick inte upp mot kvällsransonen med hö som vår ridlärare serverar dem som sista mål. ”Vill häschtarna ha maaaaat” ropade hon från boxen där höbalarna ligger och då började alla hästar i hela stallet frusta så där långt ner i halsen, jag tror det är mitt absoluta favoritljud just nu, det låter så förväntansfullt och glatt, ett rogivande härligt ljud…

Utmaningen

Eftersom jag blivit utmanad av hela tre personer (eller om det till och med var fyra…), Annica, Sara, AnnaLena (och kanske Muumin, minns inte riktigt) och det har hunnit gå ett bra tag sedan dess är det kanske bäst att jag tar mig i kragen och skriver den där listan… Allra helst som det snart inte finns några kvar att utmana…

Men… sex egendomliga saker med mig själv… Hur ska det gå till? Jag är ju inte det minsta egendomlig. Jag är väldigt normal, vanlig och tja, man skulle till och med kunna kalla mig mall för mänskligheten och så är det alla andra som är konstiga. Eller?

Regler:

Bloggare som blir "utmanade" ska skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet.

Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn.

Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

Mina underligheter då:

1. Jag drömmer väldigt konstiga saker. Jag har i och för sig alltid trott att alla gör det… Kanske är det så fast de inte kommer ihåg det, ofta glömmer jag ju mina drömmar också, men ibland sitter de där lika hårt som om det varit något jag upplevt på riktigt, och det är kanske egendomligt…

2. Jag samlar på reklampennor. Jag tror inte det heller är speciellt ovanligt, men jag kanske har drivit det längre än de flesta. Jag åker t ex ibland till mässor med den enda anledningen att samla pennor och lyckas sen tigga av varenda företag som är där en penna, ibland till och med även de som inte delar ut några… Jag kan komma hem med femtio pennor…

Jag kan fråga försäljare i affärer om jag kan få, eller få köpa deras penna om jag ser en ovanligt snygg kulspetspenna sticka upp ur deras bröstficka (och en gång köpte jag en slips åt min pappa av en Clas Ohlson försäljare…)

Det har även hänt att jag råkat få med mig pennor av misstag när jag t ex skrivit på en postanvisning på Ica, så jag har rätt många pennor som det står Ica Supermarket på, men det är oftast inte med flit…

3. Jag läser all reklam som dimper ner i vår postlåda. Det har jag ju nämnt innan och det kan jag faktiskt också tycka är lite konstigt. För det är ju inte mycket av reklamen som egentligen är intressant eller speciellt relevant för mig att läsa. Ändå gör jag det och kan inte låta bli att göra det.

4. När jag äter grönsaksblandningen ärter, majs och paprika har jag väldigt svårt att låta bli att äta upp ärtorna och paprikan först och spara majsen till sist, bara för att den är godast… Jag gör det givetvis inte bland folk. Jag slickar inte tallriken efter en riktigt god efterrätt annat än hemma heller, men där händer det faktiskt…

5. Min absoluta favoritartist är Mike Oldfield. Det tycker inte jag är konstigt alls för jag älskar hans musik. Men jag har förstått att det är många som tycker att hans musik är lite underlig.

Jag tycker bäst om de skivor som alla andra tycker är allra konstigast, jag tror min favoritskiva är Amarok, eller spåret Altered state på Tubular bells II, den jag tycker minst om är Moonligth shadow vilket brukar vara den enda folk känner till… Den är för vanlig.

6. Jag avskyr shopping och då tänker jag främst på kläder, jag får nästan svårt att andas om jag måste gå in i en klädaffär, med skor är det ännu värre (fast skon på bilden och en vänsterdito köpte jag häromveckan faktiskt och kände mig riktigt nöjd...), och vad det gäller handväskor så… det ska vi inte ens tala om. Där känner jag mig verkligen bara som ett frågetecken.

För det första… Handväskor köper man inte, man får dem på köpet antingen man vill eller inte när man går med i vissa bokklubbar.

För det andra... så använder man dem bara i yttersta nödfall… Det händer ibland att jag stuvar ner mina förnödenheter, såna viktiga saker som nåt att skriva på och med, böcker, handkräm, telefon och nycklar i en handväska.

Nuförtiden kan det vara så. Men så länge jag pluggade och jobbade använde jag mycket hellre portföljen. Vart jag än skulle. Den var bekvämare att bära och rymde mycket mer och det låg inte huller om buller. Sen hade jag en tanke i bakhuvudet också att om jag blir utsatt för rån- eller våldtäktsförsök någon sen kväll på väg till och från tåg, skola, jobb, kompisar, hem, etc, då är en sådan portfölj ett rätt effektivt vapen… svinga och slå…

Jag har gjort av med rätt många portföljer genom åren (fast inte genom att slå ner folk med dem, det har hittills inte inträffat). Fyra eller kanske fem stycken. Fyrkantiga svarta hårda modellen. De har fått slita hårt, fullpackade med böcker, pärmar, block, papper, pennor, matlådor, vattenflaskor och mycket mycket annat… Efter ett tag har de gett upp det, gångjärn och handtag och sånt har till sist slutat fungera.

En gång gick en portfölj i trasor lagom till jul och jag önskade mig smart nog en ny i julklapp och fick en av mina svärföräldrar… En väldigt konstig portfölj i vinrött skinn… den var mjuk och såg ut som en ofantligt jättestor tanthandväska fast med ett litet portföljhandtag. Hemsk… Min svärmor, som annars inte hör till de direkt uppmärksamma förstod att något inte stämde.

- Du ville ju ha en portfölj.
- Ja, jo, men…
- Och jag sa i affären att det var till en kvinna.
Dumt gjort... tänkte jag...
- Du vet ju att jag alltid har haft fyrkantiga svarta sa jag.
- Jo, men jag tyckte den här var mer elegant.
Det vet jag inte om jag kunde hålla med om, jag tyckte den såg tantig ut… Vilket jag inte sa men det syntes kanske på mig...
- Den kanske går att byta, föreslog hon då.

Jag höll tacksamt med och hoppades innerligt att så var fallet. Och det gick. Jag fick då veta att väskskrället kostade en bra bit över tusen kronor. Och för samma summa fanns en underbar, svart, fyrkantig portfölj av äkta skinn med snygga sömmar, den var elegant.

Den var till och med för elegant, så på väg hem åkte jag in på Biltema och köpte en i fuskskinn för under tvåhundra… Den dyra står fortfarande i en hylla och väntar på rätt tillfälle… När jag får rätt jobb och skaffar armanidräkten att matcha den med…
Just ja, konstigare än så här är jag inte. Jag tycker allt är fullkomligt normalt och okomplicerat. Men det finns andra som är av annan åsikt… Jag frågade min make för att få lite tips. Jag berättade att jag skulle hitta sex egendomliga saker med mig själv, men att det av förklarliga skäl var väldigt svårt. Jag är ju inte det minsta underlig.

Medan jag pratade såg jag hur ett allt bredare leende spred sig över hans ansikte (och han kan le riktigt brett), och det nästan rann tårar ur ögonen på honom. När jag var klar började han skratta högt och länge och som om inte det var nog, slå ena handen i bordet upprepade gånger samtidigt som han fortsatte skratta…

Hallå Mikael. Sååå roligt var det väl ändå inte! Och han kunde inte hitta på en enda sak som var underligt med mig när jag frågade honom. Däremot skulle det vara hur lätt som helst att hitta på egendomligheter med honom!!! Hans traktor t ex. Eller hans förkärlek för blocket (vilken i söndags i och för sig förde ett otroligt jättestort gammalt ekklädskåp hem till oss för den facila summan av trehundra kronor...)

Nu har ju de flesta redan blivit tagna… Men jag gör ett försök ändå med sådana som jag tror inte blivit tagna… Eric, Lena, Millroll, Monica, Ulrika och S@n, varsågoda!

Mikael Tornving och jag

Jag skulle egentligen ha skrivit om den där utmaningen nu, men jag har fortfarande inte kommit på sex egendomliga saker med mig själv. Det är inte så lätt när man är så ovanligt vanlig och normal som jag är.

Faktiskt så berättade jag för Bronett igår om den här utmaningen och att jag skulle hitta på sex underliga saker med mig själv. Jag pratar alldeles för mycket goja med honom inser jag. Han tittade på mig som om han tänkte att hela jag var konstig och att det snarare borde vara svårt att välja ut sex av de sakerna…

Ibland vet man ju inte hur man ska bete sig hos läkare och psykologer. Jag får alltid för mig att de sitter och bedömer och lägger ihop allt man gör och säger, ’jaha, hon svarade såååå på den frågan, jaja, då är det på det viset då, lite grann som såna där poänggrejer i veckotidningar, får man flest svar a) är man av den typen men om man mest svarade c) är man sån, etc… Jag har till och med frågat Bronett om det inte är så att han väger in varje ord och varje liten rörelse jag gör i sin bedömning och han har sagt att det inte alls är så, men det är klart han inte berättar yrkeshemligheter…

Men det här skulle ju handla om Mikael Tornving hade jag tänkt.

För er som inte vet vem det är så har han varit med en del i Parlamentet och i den nya teveserien Playa del Sol, som jag BARA ser av just den anledningen att han är med.

Vi har nämligen ett slags förflutet kan man säga… Det är inte så många jag har berättat det för men faktum är att jag för några år sen, minns inte riktigt hur länge sen det var nu faktiskt, tre fyra år sen kanske, hittade honom i min säng…

Jag kommer inte ihåg nu hur det gick till faktiskt. Jag måste ha varit väldigt full eller något sådant. Väldigt trött kanske. Eller väldigt förvirrad… Fast han är ju söt att se på så det kanske var det… Fast jag är ju gift. Jag var gift då också, och sa det till honom, att tyvärr så kan det väl inte bli mer än så här för jag är ju faktiskt gift. Ja det hann inte bli mer än ingenting heller i och för sig. Men ändå.

Han blev väldigt besviken och ledsen, det minns jag, och jag fick hans telefonnummer. Ifall jag skulle ångra mig. Det tyckte jag var trevligt. Fast jag borde ju undrat varför han hade en lapp med sitt telefonnummer med sig i sängen…

Jag var lite smickrad över att jag hade fått hans nummer i alla fall. Fast när jag vaknade morgonen därpå hittade jag inte lappen med telefonnumret…

Inte så konstigt i och för sig eftersom alltihop bara var en dröm…

Ja, vad trodde ni…

Fast sedan dess känns det faktiskt lite speciellt att se honom på teve… För det var en väldigt verklig dröm…

Jag försökte analysera fram någon slags anledning till att jag drömde en sån konstig dröm, för ja, den var konstig även med mina mått mätt… Och det enda jag kunde komma på är att han är lite lik en kille jag var förtjust i för många år sen, lite lik och så var han också norrlänning. Eller är, menar jag, för han lever väl fortfarande vad jag vet. Fast honom hade jag ju inte träffat på väldigt många år så det lät också rätt långsökt.

Fast jag hade sett Parlamentet, det kanske var därför. Och då ska jag kanske vara väldigt glad över att det inte var t ex Helge Skoog jag drömde om…

Apropå Helge Skoog, tittade jag faktiskt på den nya teveunderhållningen Tack gode gud i kväll. Jag tittar inte mycket på teve, dels är det inte så mycket som intresserar mig, dels har mitt huvud ofta rätt svårt för det, speciellt om det är för mycket ljus och ljud och snabba rörelser, då får jag huvudvärk.

Men när jag står och håller på med tvätten, viker och sorterar och stryker och sådär, då är det kul att slötitta på något. Det var lite kul faktiskt. För er som itne såg det så är det fyra kändisar som i tur och ordning får gå in genom varsin dörr rätt in i en varsin färdig scen med andra skådespelare som har manus och de säger ’Tack gode gud att du är här’ och så får de där fyra kändisarna improvisera och den som är bäst vinner.

Den här första gången var tjejen i Hey Baberiba med, nånting Meltzer, hon var bra. Helge Skoog var mindre bra, Martin Timell var strålande jättebra och Gustav nånting var inte jättebra heller. Men Helge vann och inte Martin, det tyckte jag var orättvist. För Martin var bäst!

Det ska bli kul att se hur det går framöver i alla fall. Och vilka som kommer vara med. Mikael Tornving kanske rentav...

Och jag hoppas att inte någon som känner Mikael Tornving läser den här bloggen. Eller han själv för den delen. Eller ännu värre… hans fru… Men, jag gillar ju att leva farligt så…

Diagnoskåt?

Sedan jag gick i väggen, eller rättare sagt, fick diagnosen utmattningsdepression, eller vad det nu är de kallar det, det finns visst många namn på det, så har jag träffat fem eller sex olika läkare eller liknande, eller om det till och med är fler.

Det började med en vanlig läkare, vår husläkare, en väldigt trevlig kvinna, fylld av sunt förnuft och medkänsla. Sen fick jag komma till mr Bronett och efter lite inledande strul så har han också visat sig vara en rätt så trevlig bekantskap.

Sen så var det en som skulle ta hand om mina rent kroppsliga problem som ryggont och sånt, och så när jag fick ännu mer ’problem’ i höstas så var det åter en som började kolla över diet och sånt, tog prover och sånt. Sen var det det katastrofala besöket hos den polska (eller vad hon nu var) psykiatrikern som fick mig att flippa ur totalt om ni minns henne…

Sen åkte min husläkare på en långsemester och jag fick den nyutexaminerade skatan till läkare, som så fruktansvärt gärna ville ge mig antidepressiva så hon nästan slog knut på sig själv. Och nu sist fick jag träffa en annan psykiatriker, bättre än den förra men inte helt och hållet på ’min’ sida känns det som…

Och genomgående hela tiden har det gått som en råd tråd av diagnosnoja bland läkarna. Alla utan min husläkare har försökt hitta ytterligare fel på mig. De kan liksom inte nöja sig med att jag är utbränd och lite lätt deprimerad. Det bara måste vara något mer annars känner de sig inte nöjda. Jag vet inte om de inte känner om de har uträttat något om de inte lägger till några rader i journalen, hittar något nytt liksom.

Ibland känns det som om de står lutade över mig och löser korsord. ’Sjuk patient, åtta bokstäver, den tredje är ett a… vad kan det vara?’ Eller något åt det hållet. Och så får någon en ide och blir precis till sig, ja ja ja, jag har det, jag har det…

Det började med att mr Bronett fick för sig att jag hade Aspergers. Det här var första gången i mitt liv jag gått till en läkare utan att ha haft en högst trolig orsak som t ex öroninflammation (det gör hemskt ont i örat), eller urinvägsinfektion (svider när jag kissar) eller vrickad fot (foten gör ont efter en vurpa) saker som inte lämnar mycket övrigt att gissa på varken för mig eller läkaren, enkla saker.

Den här gången var det annorlunda. När jag kom till husläkaren första gången så hade jag väl i och för sig mina aningar. Jag hade ju hört talas om utbrändhet, jag bor ju inte under en gran även om många vill få det till det ibland…

Men så när Bronett sa att jaaa, jag har det, du har säkert Aspergers. Då trodde jag världen rasade. Jag var alltså knäpp, onormal, psykiskt störd, livet var slut… När jag väl tagit reda på vad det var alltså, för först hade jag ingen aning, hade aldrig hört talas om det. Så när jag grinat en vecka tog jag mig till sist i kragen och läste in mig ordentligt på ämnet och fattade att Bronett var ute och seglade. Visst fanns det några av symptomen som stämde in på mig, men det gjorde det å andra sidan på alla andra människor också…

Jag sa det till Bronett och han verkade riktigt besviken… ADHD då sa han bevekande, kan det inte vara det då? Men hallå, Bronett, du pratar med en som gått i skolan i sammanlagt arton år och hela tiden varit lugn och snäll och legat bland de bästa, kan jag verkligen ha ADHD då? Jag tror knappast det va?

Sen var det dietisten som trodde jag hade diabetes eftersom proverna vid ett tillfälle visade för högt sockervärde och något annat vad det var och så skulle de utreda det, sätta mig på diet och göra sockerbelastning eller vad det kallades och så visade det sig att det var bara en stressgrej…

Och sen trodde de att det var en ämnesomsättningsrubbning. Jag läste på om det också och tänk, där stämde allt in, jag blev överlycklig, för det känns på något sätt skönare med en rent kroppslig orsak, psykiska saker är liksom för flummiga för mig för att greppa. Jag är inte någon psykist person direkt, mer fysisk. Tycker jag i alla fall.

Nåväl, det visade sig att det inte var något fel på min ämnesomsättning. Det var ju synd…

Nya lilla läkaren med tablettintresset sa att hon tyckte det lät som om jag hade brist på serotonin i hjärnan. Jag hade aldrig hört talas om serotonin heller, vilket var rätt konstigt insåg jag när jag började läsa om det.

Det var ganska intressant. Sjukvård blev plötsligt något jag kunde förstå när det var nere på molekylnivå… Och jag tyckte det stämde in väldigt bra på mig! Serotonin är en signalsubstans som finns i hjärncellernas kontaktytor mot varandra om jag förstod rätt. De bildas av aminosyran tryptofan och aminosyror får man genom kosten i protein. Så mycket visste jag innan.

Och det de moderna antidepressiva medicinerna, som kallas serotoninhämmare, gör är att de håller kvar serotoninet där i nervcellernas synaps. Det läskiga, som jag ser det, är att inte ens forskare egentligen vet hur det kommer sig att det fungerar. Det fungerar, det förstår jag, men det låter lite hemskt när man inte riktigt vet hur och varför, kanske händer annat som man inte vet om än också?
Och på en del sidor på nätet läste jag intressanta rapporter om att det kan öka halten serotonin om man äter vissa livsmedel med högre halt tryptonfan-aminosyran. Det lät ju klokt och logiskt. Och det låter mycket bättre tycker jag att äta sig till hälsa med mat än med kemiska preparat.

Och så kom jag nu för en och en halv vecka sedan till nya psykiatrikern. Hon var inte lika hemsk som den polska kollegan. Jag hade med mig maken som stöd, inte för att han direkt tillförde något… Jag fick prata själv. Och för en gångs skull hade jag inte tunghäfta utan kunde babbla på rätt så ordentligt.

Jag berättade om mina serotonin (och dopamin) studier och om tanken att äta rätt mat för att få i sig aminosyran tryptofan, men det avfärdade hon med en gång, man kan tydligen inte alls äta sig till en ökad serotoninhalt…

Men är jag dum då eller vad är det jag inte fattar? Om serotonin bildas genom tryptofan och tryptofan finns i proteiner, som man får i sig genom att äta de proteinerna, var kommer det ifrån i så fall annars? Poppar det bara upp i huvudet med jämna mellanrum, som tokiga ideer eller något sånt?

Det fanns tydligen ingen forskning som stödde det, och läkare är så trångsynta så de kan inte ens kika över skranket ibland och tänka tanken att alternativa metoder och tankar kanske kanske kanske har någon liten relevans. Men nej, för vad dumt om det stämde, då skulle både de och deras älskade mediciner bli överflödiga…

Ibland ställer läkare så konstiga frågor också och jag är så himla dum och naiv så jag bara svarar utan att tänka mig för. Många läkare som börjar på psyk- som psykologer och psykiatriker gillar att fråga saker om ens släktingar, det är väl för att kunna hitta intressanta genegiska ärftliga kopplingar antar jag…

Den här läkaren var inget undantag och efter att ha svarat snällt och ordentligt på många frågor som jag tyckte hade inget med det här att göra så sa hon med ett belåtet leende som sa mig att hon hittat rätt ord till korsordet igen… Det låter som bipolär sjukdom typ två!! Hurra du har vunnit högsta vinsten eller vad?

Vad är då det? Det låter ju som tja, säger mig inget… Men det var värre än så. Bipolär sjukdom är samma sak som manodepressivitet, ett nytt namn för att göra det mindre otäckt eller?

Så nu är jag manodepressiv också… Troligen kommer jag mörda någon snart också…

Jag fick rådet att köpa en samling skrifter för 220 kronor och läsa på för att se om det stämde. Jag hittade samma skrifter på nätet att ladda hem i pdf format… Gratis… Men det räckte att läsa den första för att fatta att återigen var de ute och seglade….

Jag är inte manodepressiv! Jag är deprimerad. Ja så långt stämde det. Men manisk? Ha ha. Bara för att jag är ambitiös och har lite sydländskare temperament än vad de är vana vid i tröga Sverige så skulle jag vara manodepressiv. Det fanns typ ett som är den värsta och typ två som är lite mildare och en tredje variant som inte var så farlig alls. Men inte ens den kunde jag tycka passade speciellt bra in på mig.

Varför kan jag inte låta bli att fråga mig, varför måste de hålla på och bolla med mig på det här viset? Räcker det inte med att jag är utbränd, måste jag ha en massa annat också för att de ska vara nöjda? Kan inte folk vara bara utbrända? Är alla utbrända egentligen psykiskt störda underliga personer? Det kan väl ändå inte vara möjligt med tanke på att massor av människor går runt och är utbrända.

Varför just jag då? Har jag gått och blivit vårdcentralens nya laboratoriemarsvin, fritt fram att leka med och testa nya teorier på? Vad blir det härnäst? Har jag alzheimers kanske? För det händer ju att jag glömmer saker. Eller är jag kanske autistisk eller dement, eller så har jag kanske parkinsons eller vad hittar de på härnäst?

Jag ska till labb i morgon och ta nya prover. Jag fick en lapp på posten bara om att infinna mig fastande... Inte ett ord om varför, vad för prover och vad de vill få reda på. Sådant skrämmer mig. Och gör mig lite arg. Har jag inte rätt att få veta vad det är de vill kolla innan jag går med på det?

Och sen fick jag en lapp till med posten, den senaste av alla läkarna, psykatikertanten som trodde jag var manodepressiv skulle ringa mig en viss dag en viss tid. Det sa hon inget om när jag var där sist. Vad är det nu då? Nya påhitt? Hade jag inte redan varit utbränd hade jag blivit det på det här. Det är som någon sagt någon gång. Man måste vara väldigt frisk för att orka med att vara sjuk...

Drakar, änglar och en höna...

Villken är den gemensamma nämnaren? Att de har vingar? Nix. Eller jo, det är ju också sant. Tror jag. Eller förresten, hade mina drakar verkligen vingar…

Nej, det har de visst inte. Det är drakar av den vinglösa sorten. Så det stämde inte. Det gemensamma är istället att detta är saker jag har målat.

Jag har återigen inte skrivit något på flera dagar. Jag vet inte varför det blir så hela tiden. Det är ju inte så att jag saknar saker att skriva om. Jag gjorde ju en lång lista i förrförra bloggen på saker att skriva om. En del känns så gamla nu så jag har glömt vad det var jag tänkte skrivit…

Jag hade egentligen tänkt skriva om läkarbesöket nu, men det kändes för jobbigt. Det var både det och efterföljande besöket hos Bronett och ’sånt som komma skall’… Jag tar den bloggen i kväll efter en stärkande middag hos mamma och pappa…

Keramikmålning kändes lite lättare att skriva om… En kompis till mig introducerade mig i den ädla konsten i somras när vi var på besök hos en gemensam vän. Jag målade en älva. Vi var tre stycken som målade varsin älva. Min älva tog längst tid att måla, inte för att den blev finare än de andras, snarare tvärtom, men jag är så långsam… Sen när jag kom hem med älvan fint inlindad i papper i kasse tappade jag kassen och älvan bröt vingen… Hon är lagad nu så allt är ju bra igen… Men ändå, klumpemig…

Sen strax före jul träffades vi igen, den här gången hos vår ’lärarinna’ köpte mer keramik och målade. Det var då min fina döskalle Jack Sparrow såg dagens ljus, samt en liten tomte som jag egentligen tänkte gett min syster i julklapp för att hon älskar den tecknade filmen Trolltyg i tomteskogen, där tomtarna ser ut så här… men den blev så fin så jag kunde inte låta bli att behålla den…

Min kompis V målade en underbar drake åt mig, i utbytte mot drakar som jag sydde till henne. Vi tycks gilla drakar…

Sen var jag och Mikael där i januari och jag köpte ännu mer keramik… Det verkar inte finnas något ställe här i närheten, jag har letat på nätet utan framgång. Åka till Karlstad varje gång jag vill köpa keramik blir ju lite långt om jag ska fortsätta måla…

Jag köpte en del till min syster M också när vi var där och vi har haft målarträffar två gånger nu i vår. Första gången målade jag mina två drakar, en höna och en liten klocka. M målade en underbart vacker ängel under tiden.

















Nu sist målade M en fin tupp och jag tre änglar. De är jättesmå, men tog massor av tid, för det var så många små detaljer på dem. Jag hann bara klart med en ängel medan M gjorde tuppen, de andra gjorde jag när hon åkt hem. Men jag blev väldigt nöjd med dem.

Och jag har bara sisådär femton tjugo poäng kvar tills jag är guldteambassadör och får min telåda!!! Så är det någon mer som inte blivit teambassadör får ni väldigt gärna bli det. Det innebär absolut ingenting om ni inte vill göra något mer än så. Och ni får gratiste! Och jag blir glad! Men glöm i så fall inte att ange min mailadress för annars får jag inte mina poäng…

Teambassadör…

Jag fick ett mail från en kompis häromdagen… Hon hade blivit teambassadör för ett känt temärke som börjar på L… (så undviker jag att göra reklam här…) Det lät väldigt fint och flott och jag tänkte wow…

Sen gick jag in på den sidan som var länkat till i mailet, för man kunde få en rabattkupong på te där. Visserligen tepåsete, men den nya sorten där teet ligger liksom i en liten pyramidpåse, och jag har tyckt de få gånger jag testat dem att de varit helt okej om man jämför med påste som jag inte är speciellt förtjust i.

Och där läste jag om hur det fungerade att vara teambassadör. Det var tydligen inget betungande… Om man registrerade sig på sidan fick man hem en provförpackning med te, det lät ju suveränt.. gratiste…

”Som ambassadör får du naturligtvis dricka te, alldeles kostnadsfritt. Till att börja får du ett startpaket te, så att du kan provsmaka vårt sortiment hemma, i lugn och ro. Så snart du börjat bli varm i ambassadörskostymen, premierar vi dina insatser. Ju bättre insats, desto bättre bonuspremie. Vi ställer inga krav på dig som ambassadör och du kan sluta precis när du vill.För att förmedla hälsobudskapet till så många som möjligt, behöver vi dig.Du blir vår viktigaste budbärare. Välkommen som ambassadör!”

Gratis är gott som min man brukar säga… (fast med glimten i ögat…)

Och om man sen jobbade lite mer, dvs skickade iväg några små mail eller sms och allra helst lyckades entusiasmera sina vänner att bli teambassadörer de också, då kunde jag få poäng…

Om jag fick femtio poäng skulle jag bli bronsmedlem och få en sån där honungsringlare, den tyckte jag var fin och ville gärna ha! Fick jag ihop hundra poäng titulerades jag silvermedlem och fick en tidningsprenumeration. Den kunde jag i och för sig klara mig utan…

Men om jag fick ihop hela 150 poäng och blev guldmedlem fick jag en pyramidformad cederträlåda full med te… Och då vaknade vill-ha i mig…

Jag registrerade mig bums och satte genast igång med att skicka iväg mail. Det var inte så svårt för jag kunde ju formulera mig hur jag ville på det medföljande ’vykortet’. Det var värre med sms-en… Man kunde välja på tre ’förtryckta’ alternativ. Antingen

1) Vaken? Det blev visst sent i går? /Te är det nyttigaste du kan dricka, näst efter vatten.

2) Man mår som man förtjänar! Hur är läget? /Te är uppiggande, kan återställa vätskebalansen och innehåller massor av sköna antioxidanter.

3) Elvakaffet är bäst utan kaffe, ska vi fika! /Te är det nyttigaste du kan dricka, näst efter vatten.

Tja… De två första kändes inte som jag kunde skicka till mer än ett par få… (det finns ju de som förhoppningsvis mår som de förtjänar och vars telefonnummer jag fortfarande inte har raderat…) men övriga fick det sista alternativet…

Det tog inte många minuter innan första sms-et kom… Och sen bara drösade de in, det ena efter det andra, det surrade i mobilen nästan oavbrutet!

Ska vi fika? Menar du nu? Vad kul! Kan vi ta det i morgon istället? Etc…

Men det roliga är att jag faktiskt redan bokat in hela tre fika!!! En med den av min syster jag har minst kontakt med, vi ska ta en promenad i morgon förmiddag och fika efteråt. Sen ska jag fika någon dag med min svåger och sen hade jag en stunds livlig rolig smskontakt med min äldsta syster så vi ska fika på lördag. Och prata odling bland annat. Hon är otroligt duktig på att odla grönsaker. Deras trädgård är som ur ett teveprogram i ämnet och allt blir så bra. Mitt bara dör…

Parantes… Jag har i alla fall skickat mail och sms till alla möjliga människor. Det roliga är att man får svar. Och de blir glada. Trots att det egentligen bara är ’reklam’. Och då är det ju inte utan att man börjar fundera lite… Ibland är det kanske så att ens nästa bara är en utsträckt hand längre bort?

Kanske ska man försöka sträcka ut händer lite mer och lite oftare och till folk som man i vanliga fall inte har så mycket kontakt med, för de kanske blir glada! När jag alltid fått för mig att de helst inte vill ha med mig att göra…

Fast det är svårt det där… när man blivit bränd. En uträckt hand som bara ignoreras gör väldigt väldigt ont. Men för ens egen skull kanske man inte ska ge upp. Fast räcka den åt helt andra håll istället…

En del av mina stackars bloggvänner har fått både mail och sms. Andra har inte fått något alls. Hör av er till rachel.almkvist@hotmail.com så skickar jag ett mail till er också. Ni får en rabattkupong på te då, tänk på det, hela åtta kronor!

Och bli gärna teambassadörer ni också. Jag är snart på hundra poäng så det ligger inom rimligheternas gräns att få fina fina trälådan som jag så gärna vill ha….

P-p-p-please...

Tårtparty

Jag fick fundera länge innan jag kunde komma på VAD av allt jag skulle vilja, och behöva, skriva om nu av allt jag har att välja på… Det börjar hopa sig nu, och orken finns liksom inte där. Bäst att använda den kronologiska ordningen kanske.

Jag inser i och för sig att mina små intressen och sysselsättningar knappast kan vara av något intresse för någon annan, men jag har något slags behov att skriva om dem i alla fall. Så ni får stå ut med lite ridning, Bronetter, fester och sammankomster och allmänt dravvel…

- Jag börjar alltså med tårtpartyt som jag var på i onsdags.

- Efter den här ska jag skriva om läkarbesöket hos psykiatrikern, det kan kanske bli mer intressant, för där kanske jag dessutom är lite förbannad…

- Sen kanske jag ska skriva om Josefs kalas… (och kanske något om Idas dop som jag nog inte kommit mig för att skriva om)

- Och om den katastrofala promenaden i det underbara vårvädret…

- Kanske något kul om vårtecken…

- Jag hittade en rolig grej på Internet som jag tänkte skriva något om också…

- Och mina keramiksaker som jag har målat, fast i så fall måste ni säga att de är fina… helst med alla adjektiv ni kan komma på och några till… Jag är jättefånig nu men jag var väldigt nöjd med dem själv och när jag la upp bilderna på forumet var det ingen som sa något om dem… och då blev jag så ledsen. Jag har inte lärt mig det där med att klara mig utan bekräftelse än, jag ska läsa igenom boken en gång till och göra övningarna men just nu känner jag att jag inte orkar…

- Sen skulle jag ju skriva en riktigt debattblogg om kommunens skolpolitik också! Det skulle jag gjort för flera veckor sen men det har inte blivit av…

- Och efter det ska jag skriva en rätt så sur och tjurig och arg blogg… Jag känner ett behov av att vara tjurig och arg, och jag tycker, även fast ingen annan tycks göra det, att jag har rätt att vara det, samma rätt som alla andra.

- Sen ska jag skriva ett riktigt svavelosande mail… mer om det sen…

Jag blev alltså bjuden av min syster på ett tårtparty. Det låter ju rätt gott… Fast det var inget sånt party, utan mer som ett Tupperwareparty, om de är bekanta… Fast jag har hört att man inte får kalla det för tupperwareparty längre, jag minns inte vad det var man skulle säga istället, men det ordet är ju så inövat så det säger man ju i alla fall…

Det var en återförsäljare för stockholmsföretaget Dekoreramera som demonstrerade och tog upp beställningar på allt man kan behöva för att göra en tårta (och en hel del som man inte behöver men som är vansinnigt roligt att ha ändå).

Jag hade hört talas om företaget innan genom min vän V, hon som flyttade från Karlstad och gjorde den underbara svarta tårtan (med lite lite hjälp av mig och Mikael…). Så jag satt tidigare på dagen och tittade på deras hemsida, http://www.dekoreramera.se/ om ni vill kolla själva…

Jag chattade med A samtidigt, en kompis som också har kommit i kontakt med V:s underbara tårtor, det slutade med att hon skickade över en lång lista på vad jag skulle köpa åt henne, samtidigt som jag valde ut en hel del att köpa åt mig själv…

Sen på själva tårtpartyt när hon pratade sig varm för de olika sakerna ville jag givetvis ha ännu mer… Så det blev en rätt… rund summa. Varför heter det egentligen rund summa? Är det för att det är många nollor med i den? Fast det var inga nollor alls i den här, men väl tresiffrigt…

Jag beställde sockermassa t ex, som är nästan bara socker… men som är lätt att göra fina figurer av, spritsar (som kallas tyllar i den här världen), färg att färga sockermassa och marsipan med, blå t ex… kul med en blå tårta…, små kakmått som man har till hjälp för att göra rosor och mycket mer… De kommer om någon vecka så jag får väl börja göra tårtor på löpande band sen…

Min syster M hade gjort muffins som vi fick dekorera själva efter att ha fått lite tips, jag spritsade grädde och strödde ut glittrande pulver i blått och rosa i min, det var inte meningen att det skulle hamna i ränder men det gjorde det så den såg väldigt amerikansk ut med sina vita gräddstjärnor runt… Sen kamouflerade jag det hela med att placera en stor vit ros tillverkad av sockermassa (en sötare och mer lättarbetad variant av marsipan) samt en mördarmus…

Mördarmusen har en liten egen historia… Första gången jag kom i kontakt med tårtor som är över genomsnittet (dvs grädde och gelehallon) var hos A där V lärde oss en hel del i den ädla tårtbakarkonsten. Då förfärdigade vi denna underbara skapelse, där jag är mamma till drakens vingar, det fula skelettet och den vita musen, som enligt berättelsen som vi hittade på under tiden, var den som ätit upp människan som nu bara var ett skelett, samt skrämt skiten ur draken och planerat att knycka skatten dessutom…

När Mikael och jag var hos V i januari gjorde jag en mördarmus av bara farten som hon sparade och satte på tårtan som hon tog med till sina barns dagis dagen efter… Den var lika ilsken där förmodar jag. (musen sitter vid drakens svans, lite svår att hitta kanske)

Mina mördarmöss ska man ha respekt för…

Ofrivillig avsittning

Så där… nu har jag gjort det igen… Eller rättare sagt inte gjort. Det vill säga inte bloggat, fast jag sagt att jag skulle det… Den här veckan som jag skulle ha börjat så bra. Jag skulle ’sköta mitt jobb’. Dvs sitta mellan nio och tolv och skriva på min bok. Innan nio skulle jag dessutom hunnit gå en rejäl sväng eller cyklat på motionscykeln.

Men den här dagen började inte bra… Drömde i natt igen, tydligen har jag triggat igång eländet igen. Jag får ta det med Bronett i morgon. Jag vet vad han har föreslagit för lösning, tyvärr är den omöjlig att genomföra även om det kanske skulle hjälpa…

Bloggat har jag inte gjort som sagt var, trots att jag skrev häromdagen att jag skulle spotta ur mig en hel bunt med bloggar… Ridlektionen, tårtpartyt, nya läkaren och hennes nya ideer, Josefs födelsedagskalas etc etc. En hel del hade jag ju att skriva om…

Jag insåg t ex nu att jag kanske får skynda mig lite om jag ska skriva något om förra ridlektionen innan det är dags för nästa. För det är ju redan i morgon… Det är inte klokt vad tiden går fort…

Det är inte det att jag inte tycker om att rida. Jag tycker det är jätteroligt och jag blir alltid så pigg och glad av det. Det är lite lustigt för jag kan vara hur trött och seg och dassig som helst och tycka att neeeej, orkar inte, vill inte, kan inte.

Men så åker jag iväg ändå, sköter om Miramis lite innan lektionen, borstar och ryktar och kollar hovar och sånt, tränsar (dvs sätter på remmarna hästar har runt huvudet när man rider dem för icke insatta…) och sadlar och sådär och sen rider en hel timme och är helt slut i både kropp och knopp efteråt, men ändå på ett paradoxalt sätt mycket piggare än innan, liksom fylld med energi på ett sätt som jag inte kan förklara, som om någon gjort hål i huvudet och hällt energi i mig med en tratt…

Men jag är seg innan jag kommer iväg, sååå seeeg. Och det är nog därför veckorna går så fort till nästa lektion. Jag har problem med ’görasaker’. Vad det än är. Sådana saker som är inplanerade på en dag, som t ex en ridlektion, ett läkarbesök, ett kalas, en fika med en syster eller något sådant, en tid att passa, folk att vara social med. Sånt tar något så otroligt på mig, både innan och efter, och ju mer folk och ju mer press, desto tröttare blir jag. När jag kommer hem från ett läkarbesök är jag helt slut i hela kroppen och får ofta huvudvärk och orkar inget mer på hela den dagen. Dagen efter t ex ett födelsedagskalas är jag oftast helt väck, huvudvärk och otäck matthet.

Och så börjar de prata om att jag ska jobba lite varje dag… Bara tanken på att bli så där trött och slut varje dag och inte orka något mer, inte träna, inte rida, inte träffa folk, hjälpa mina barn med läxor och annat, inte städa eller stryka något, ingenting mer. Det känns rätt så ordentligt jättejobbigt att bara tänka på…

Så jag försöker att inte tänka på det… Men när jag kommer från ridningen är jag pigg och glad. Men som sagt, det tar emot innan jag kommer iväg…

Förra gången red vi volter, bland annat. På slutet delade vi upp oss på de två stora volterna, en i var halva av ridhuset, de som ridit lite längre på den ena och vi tre absoluta nybörjare på den andra. Mitt högerben gjorde så ont i slutet av lektionen den här gången också så jag klarade inte av lättridningen. Det måste vara något fel på stiglädret.

Eller så gör jag något slags fel när jag rider lätt så det är min ridning det är fel på. Det lär jag troligen få reda på redan i morgon. Det lät nämligen som om jag skulle ha en annan häst då på ridlärarens diskussion med Mikael. Jag skulle få ha Lukas. Jag hade ju mina funderingar på det innan, att står det att jag ska ha Lukas en dag så har hon tänkt sig att jag ska galoppera, för så brukar det vara för barnen, han är tydligen rätt så lättgalopperad. Men gången efter den i morgon ska vi longera. Och då tyckte hon att jag skulle testa att börja galoppera.

Förra ridlektionen gjorde jag dessutom en högst ofrivillig avsittning… Sååå snöpligt. Jag har bara ridigt tre gånger och ramlar redan av… Richard har åkt av en gång på tre år, och då blev han mer eller mindre avkastad under galoppen av en bångstyrig häst på förra ridskolan, rätt in i ridhusväggen flög han, det var otäckt, tur att han hade hjälmen och säkerhetsvästen…

Jag är väl inte tillräckligt säker i sadeln än, har inte hittat rätt balans och styrka i benen än för att hålla mig kvar. Vi travade runt på fyrkantsspåret och skulle göra volter med jämna mellanrum när Miramis plötsligt ryckte till och ville inte gå utmed ena kortsidan, jag försökte få henne att göra det ändå. Då hörde jag också att det var något på utsidan. Helt plötsligt gjorde någon en rivstart med en bil där och då tog hon en serie språng rätt åt sidan och det fixade inte jag…

Richard berättade det för mig sen, att Miramis är rätt ny och ovan vid sådana där plötsliga ljud och kan göra såna hopp. Kanske var det bra att han inte hade talat om det innan så slapp jag oroa mig, fast först tyckte jag det var fräckt av honom att inte varna mig…

Först trodde jag att jag skulle lyckas hålla mig kvar, men det gick inte, jag gled som i slow motion längre och längre ner ur sadeln och landade till sist fint och långsamt på ändan med tygeln kvar i handen som man ska…

Jag slog mig alltså inte alls. Det var bara mitt stackars ego som fick sig en ordentlig törn. Sen red vi väl en kvart till och det gick bra och när vi suttit av i slutet la Miramis upp huvudet i min famn så sött och bad om ursäkt…

Och enligt traditionen ska jag bjuda på tårta nu… Fast det var en av killarna som ramlade av två gånger ridlektionen före denna och där har jag inte sett till någon tårta än… Vi får väl samla alla avåkningar och ta ett rejält tårtkalas vid avslutningen i juni…

Eva tittar inte på Melodifestivalen…

… däremot blev hon tvungen att lyssna på eländet. Vi satt i köket och åt en underbar grekisk sallad med tsatsiki som blev lite väl stark, så på morgonens födelsedagsfest för fyraåringen Josef kommer vi nog få sitta vid ett eget bord…

Richard ville se Melodifestivalen, men vi åt ju, så han fick lov att sätta på teven och lyssna, och då fick vi andra göra det också… lyssna alltså. Han tröttnade i och för sig rätt fort, så när maten var uppäten gick de ner till datorn istället, men jag kunde inte låta bli att lyssna klart så jag kunde gissa vilken som skulle vinna. Jag läste en intressant bokklubbstidning under tiden, jag är väldigt sugen på att köpa månadsboken där, en deckare som lät spännande...

Min dissa-lista (med reservation för stavning, orkar inte kolla…)

1. Andreas Johansson – den var bra, lät lite sextiotal, får gärna vinna, enligt Richard hade han skinnkostym, det lät rätt läckert men jag orkade inte titta…

2. Hon med bröst på magen enligt Richards rapport, missade vad hon hette – en fruktansvärt gnällig dålig låt

3. Anna Book – en väldigt tunn låt som jag glömt, sombrero nånting

4. Sebastian - en vädigt intetsägande låt

5. Marie någonting, enligt Mikael hade hon en mattsvart gitarr, lät inte schlager, hyggligt bra

6. Måns Selmerlöv – den var nog inte bra eller så var bokklubbstidningen jag läste allldeles för spännande just där

7. Missade vad denna artist hette - något väldigt smörigt och rätt dåligt

8. Sanna Nielsen – jättinnan… hennes låt lät som en parodi på schlager… den var liksom… för schlager för att vara på riktigt…

9. Sara Downfinder – det var en fin låt och hon hade bra trevlig röst

10. The Ark – kass låt, och den skulle vara favorit... blä... Eftersom jag sett bild på aftonbladet.se på den här artisten kunde jag inte låta bli att titta, de andra tittade jag aldrig på. Han såg ju för anskrämlig ut (och ja jag vet att jag är ett stolpskott själv) Men usch, en otäck slemmig karl i kvinnokläder som åmade omkring och snodde bitar ur julsånger… ska den gå vidare kräks jag nog en liten hög…
… vilket iofs inte skulle sitta helt fel. Dels har jag ätit för mycket grekisk sallad, druckit för mycket rött vin, tröstätit för många mintchokladkakor eftersom den nionde mars hade en jäkla fördröjningsmekanism…

Och vart tog den där onanilåten vägen, jag har hört så mycket om den och nu var den helt plötsligt borta, åkte den ut? Jag hade för mig att den gick vidare?

Jag hoppas att alla andra har fel och att antingen Andreas Johansson eller Sara Downfinder vinner. Men jag brukar aldrig få som jag vill.

Igen och igen…

Jag nämnde i förra bloggen att jag är en drömmare. Det är jag.

På gott och ont. Ibland kan drömmarna vara som i förra bloggen, spännande, intressanta eller bara väldigt förbryllande. Ibland är de som den jag hade i natt. Eller rättare sagt de, för det var en hel hög med röriga drömmar…

Jag sov väldigt dåligt i natt när jag väl somnade. Gårdagen, den nionde mars var en av ’de där dagarna’ en sådan där som man passerar varje år, vilket man visserligen gör med alla andra dagar i almanackan också, men en del dagar har av olika anledning fått viss ’vikt’ av att det är just det datumet. Fast kanske är inte alla lika fåniga som jag…

Dagar som t ex ens födelsedag och bröllopsdagar och sådant brukar man ju fira när det datumet korsar ens levnad år efter år. Andra dagar vill man helst bara glömma och det kan ju ha olika orsaker. Det kan ha hänt något hemskt då. Länge tyckte jag att den dag då min lillasyster blev påkörd var en sådan där då man liksom återupplevde alltihop varje år. Trots att hon klarade sig undan med bara hjärnskakning och en himla massa blåmärken, men skräcken satt kvar i flera år.

Den har förbleknat nu och kanske gör alla de där dagarna det så småningom. Fast det känns på något sätt ändå värre när man mår kass av dagar vars minne borde varit trevligt, men som gjorts otrevligt av händelser som kom efter så att säga. Den nionde mars var en sådan dag.

Sådana här dagar önskar jag att jag bodde på Pluto, om det nu hade gått att göra det, för där är väl så kallt så det nästan är nere på absoluta nollpunkten? Men ett plutoår är 248 år… då hade man sluppit det där årliga korsandet av de jobbiga dagarna…

Jag hade ställt in mig på en rätt hopplös dag fylld av minnen och sorg. Jag skulle vara ensam hemma större delen av dagen eftersom barnen var i skolan, Mikael jobbade och efteråt skulle Mikael och Richard till landet och Johannes till en kompis. Hade det inte varit för att det var den nionde mars hade jag nog sett fram emot en dag för mig själv i lugn och ro, för det här har varit en jobbig vecka. Det har varit ’något’ varje dag, och jag orkar inte riktigt med sådana veckor. Även om ’något’ bara är ett läkarbesök eller en ridlektion…

Jag tänkte skrivit om allt det där allt eftersom men det har varit så där svårt att skriva igen. Både blogg och annat. Jag har inte skrivit som jag tänkte jag skulle ha gjort, som Bronett gav mig i läxa att göra. Jag ska sätta igång med det på måndag…

Jag har inte fått iväg några mail heller. Så jag ber alla som väntar, bland annat Eric och Lena, om ursäkt, det är säkert någon mer. Jag har inte glömt, jag har bara inte lyckats. Jag sätter mig och försöker men blir bara sittande. Hemskt jobbigt.

Men det blir många patienser och sudokun lagda däremot… Dåligt utnyttjad tid kan tyckas men när jag känner mig riktigt misslyckad kan det höja mig någon tiondels grad om jag lyckas få ut en svår patiens… Då känns det som om jag i alla fall klarar av något… Visst är jag patetisk…

Jag tänkte ta mig i kragen och skriva ikapp mig lite. Under dagen. Fast jag ska försöka dela upp det så det inte blir så där fasligt långa bloggposter. Man ska ju skriva kort och ofta för att slå… Jag får försöka lära mig det. Så får ni tänka er att det är skrivet under veckan… Om ni nu orkar läsa det. Och så kan ni ju skriva era kommentarer under de bloggar som intresserar er mest. Eller om det inte blir någon alls. Jag försöker öva mig på det där att glatt fortsätta skriva även om ingen kommenterar, vilket i och för sig inte har varit något problem på det sistone, för ni har varit väldigt flitiga med att skriva, och det uppskattar jag väldigt!

Men i alla fall. Jag överlevde min dag, för min yngsta syster kom förbi som en räddande ängel. Ibland undrar jag om inte hon har någon slags extraknäck som skyddsängel för det är inte första gången… Det var som om hon visste att jag hade en jobbig dag och behövde lite distraction, fastän hon inte visste…

Vi ägnade i alla fall en trevlig dag åt att måla keramik, hon målade en tupp och jag målade tre små änglar. Jag ska lägga in bild på dem här i kväll. Jag tänkte gjort det nu men insåg att kameran visst är med maken på landet…

Men hon åkte ju hem sen på kvällen. Och maken och barnen som kommit hem gick och lade sig och då slog ångesten sina klor i mig och tog med mig på en eländestripp genom alla mina minnen, mer detaljerat än jag någonsin bett om.

Och när jag äntligen lyckades somna, vid tvåtiden eller så kom allt tillbaka i drömmarna. Gång efter gång, dröm efter dröm. Varför? Jag har sluppit det så länge nu. Jo, givetvis för att jag haft det i tankarna hela kvällen, men ändå…
Jag vill inte!!! Jag vill slippa pinas av gamla minnen! Jag vill bli fri! Fri!