Konstigt...

Nu har jag inte skrivit något på jättelänge, men ska jag slängas ut från bloggportalen för det?

Jag kunde inte logga in om jag inte gick bakvägen (dvs loggade in när jag skrev en kommentar hos någon annan och sen öppnade min blogg) och sen när jag väl var 'inloggad' kunde jag inte klicka på 'nytt inlägg' det hände ingenting då heller.

Det verkar som raden med 'logga in', 'anpassa' och 'nytt inlägg' inte fungerar alls, vet inte varför och vet inte vad man gör åt det, om någon annan vet får ni gärna berätta!

Jag tänkte letat rätt på någon mailadress eller liknande så jag kunde fråga vad som var fatt, men när jag sökte mig till blogger.com (jag fick skriva in det, för att klicka på oranga b-et gick inte) då hamnade jag konstigt nog så att jag kunde skriva ett nytt inlägg...

Men ska det krångla så här vet jag inte...

Jag har haft några jobbiga månader nu i alla fall och har inte orkat/hunnit/haft lust att blogga. Men det är kul att några hör av sig och undrar var jag är! Tack för det!

Jag hade tänkt, eftersom det är den första i dag och jag är väldigt förtjust i att dra igång saker den första i varje månad... att jag skulle ha en slags adventskalender i min blogg. Eller vad man skulle kunna kalla den...

Jag vet inte riktigt hur jag hade tänkt lägga upp det, kanske med en bild ur mitt liv varje dag eller något. Men fungerar det inte bättre än så här att blogga blir det jobbigt... Jag får se hur jag gör. Kanske kommer lucka ett i morgon istället (andra december alltså, kanske är det redan det när jag postar det här).

Vad har jag då gjort sen sist?

Jag har jobbat (eller ja, arbetstränat), men inte så mycket, dels fick jag dra ner antalet arbetsdagar för att orka/hinna med alla behandlingar (typ) som jag börjat med, dels har jag faktiskt inte orkat med själva jobbet. Jag vet inte varför men det känns väldigt motigt, någon slags magkänsla. Jag får massor av stressymptom trots att det inte är något alls stressigt inblandat egentligen. Jag hämtar och lämnar hästar i hagar och stall, fodrar, ryktar, sen är det lite datorjobb och hemsida och café och sånt. Inget jobbigt men ändå... Jag vet inte...

Dum som jag var gick jag ändå med på att gå med i nya styrelsen i ridklubben, när vi ombildade den nu, en tvungen åtgärd eftersom den gamla hade gått helt överstyr, men när jag tänker närmare på det nu, och vi har hunnit börja bita i det jobbet, inser jag att det var mycket mer och mycket jobbigare än jag någonsin kunde ana. Inte nog med att det är krångligt, vi ska ha styrelsemöte varje vecka! Det orkar jag aldrig. Som om det inte räckte till så ska nästa, på torsdag, vara redan halv tio på morgonen, så tidigt fungerar jag aldrig! Förra mötet tog tre timmar...

Ridningen känns rätt okej ändå, när jag orkar... Jag rider mindre nu än innan, jag slutade rida på tisdagarna och har bara onsdagarna nu, jag orkade helt enkelt inte, och sen var vi så många som slutade på tisdagarna, både i min grupp (vi var bara två kvar till sist) och i Richards så de ridlektionerna slogs ihop. Då kändes det inte lika kul att rida på tisdagarna heller. Sen kommer två i min gamla grupp i och för sig tillbaka efter jul, få se hur det blir då, nu har jag bara betalt för onsdagslektionerna januari ut så vi får se hur det blir. Richard rider fortfarande två gånger i veckan och är jätteduktig, han ska dessutom få ny sköthäst efter jul, Cosmos om ni minns honom sen tidigare blogginlägg, en fjordkorsning.

Min ridning har gått bra annars tycker jag. Jag har ridit alla svåra hästar i stallet utom Trixie nu, till och med hoppat med Zorania!!! Fast jag kan inte påstå att det gick direkt bra... Det gick bättre med Imre, halvbra med King... Hoppning är inte min grej riktigt. Dressyr med King eller Lucia eller till och med med Daily Joy eller Jaspis går bättre! Jag längtar ihjäl mig efter egen häst nu, så jag kunde rida mer och öva på det jag lär mig...

Jag har fått ett helt team med folk på vårdcentralen runt mig som jobbar för att jag ska bli bättre nu, vilken förändring mot i Mullsjö! Tur att vi flyttade! En kurator som jag träffar lite då och då (fast vi pratar mest höns, hon har också haft hönor), en sjukgymnast som lär mig andningsteknik och ger mig akupunktur och massage och annat, en arbetsterapeut som ska hjälpa mig att få struktur på mina dagar och som också ger massage och lär mig kroppskännedom, lyssna på kroppen och sånt. Trevligt, men tröttande, jag åker till Tidaholm flera dagar i veckan för detta.

Vi (inte jag så mycket då) håller på för fullt och bygger till huset. Det går inte så fort som jag skulle vilja för vädret ställer till det, men när man ser bakåt i tiden har det hänt en hel del. Det är meningen förstås att vi ska bygga på biblioteket, som inte är klart, när vädret hindrar i tillbygget, men det står rätt så still.

En av mina favorithönor, Rosa, är borta. Snyft... En eftermiddag när de hade gått in och lagt sig och jag skulle räkna in dem var hon inte där. Jag letade hela kvällen, vi skulle åkt på utvecklingssamtal för Johannes, men jag stannade hemma och letade, jättesvårt i mörkret, men jag hittade henne inte. Morgonen därpå hittade Mikael henne, halvt uppäten, en duvhök troligen. Min fina Rosa, en av de finaste och tamaste...

Hela november har hönorna varit urdåliga på att lägga ägg. Vi fick mellan sex och åtta ägg om dagen innan, nu har vi bara fått mellan ett och fyra. De gamla hönorna har ruggat och sett för bedrövliga ut, men nu börjar de bli fina igen. Jag säger inget om dem, men unghönsen som inte ruggar, de ska ju inte sluta värpa? Speciellt leghornshönorna är det illa med. De sägs ju ska vara bra värphöns men på tre hönor har vi bara fått tre ägg i hela november... Jag vet inte vad det är för fel...

Det har säkert varit mer, men jag kommer inte på något nu, jag är trött...

Ni får öppna lucka ett och två i morgon om jag orkar slingra mig förbi inloggningsproblemen...

God natt!

Första oktober

Första dagen i en ny månad. Igen. Full av goda föresatser är jag. Givetvis.

En av dem är att blogga oftare, t ex försöka varje dag.

Det faller nästan innan jag börjat, jag sitter ju här och nickar till, somnar nästan, orkar absolut inte skriva någon blogg...

Men men, det får väl bli så här då, så blir det mer i morgon, om hästar, hönor, bygge, inköpsrundor, biljakt, runescape, väder och vind, god mat etc...

En hel månad - var ska jag börja...

Hela augusti hann gå utan att jag skrev en rad. Inte en endaste rad! Vad kan jag säga till mitt försvar?

Usch vad tjock jag ser ut... Det kan bara bli bättre efter en sån knubbsälsbild...

Inte mycket egentligen, för oavsett hur mycket jag har/har haft att göra, så borde jag ju hunnit få någon liten raduschling ur mig...

Fast det har varit mycket, det har det.

Klockan är mycket nu, jag borde vara trött, men är inte det riktigt, inte sovatrött, jag har haft problem med det igen, jag har svårt att somna och ligger vaken tills det börjar ljusna ute. Hopplöst är det... När jag då äntligen lyckas somna är jag nästan beredd att döda den som väcker mig. Trots att man ska göra så, man ska gå upp vanlig tid ändå. Men det gör jag bara inte såna morgnar.

Jo, för att komma tillbaka till vad jag egentligen tänkt att säga, så tänkte jag dra en snabbgenomgång av augusti... Är det sedan något ni vill höra mer om får ni säga till...

Min stora pojk... Richard!

* Vi åkte till Halmstad som planerat, men bara Richard följde med. Johannes stannade hemma av anledning... Dels för att han avskyr att åka bil, dels för att han hade förhinder. Mikael, jag och Richard hade i alla fall en underbar dag. Vi åkte tidigare den här gången, det var nästan tomt på stranden när vi kom och vi trodde att det kanske var för att folk började jobba, men frampå dagen sen kom det fler och fler. Vi solade, badade, plockade snäckor och åt moussaka med tzatziki som var sådär. Jag var knallbrun efter de två soldagarna men nu har det börjat blekna, tyvärr. Mikael och Richard fjällade en del, men det klarade jag mig från. Men det bleks väl bort med tiden antar jag.

* Anledningen till att Johannes blev hemma då... Den, eller rättare sagt hon, heter Sparta. En liten yttepyttesöt, blyertsgrå liten kattfröken som flyttade hem till oss. Det är Johannes egna kattunge, en liten kompensation för allt Richard får i ridningssammanhang. Fast Sparta tycker mycket om matte också, älskar ligga mattes knä... Sparta heter hon efter The Mean Kitty, om ni minns den, för att fräscha upp minnet så hittar ni den här: http://www.youtube.com/watch?v=Qit3ALTelOo. Vår lilla Sparta är ungefär lika busig och bits och hittar på dumheter, men sötare än man kan stå ut med nästan...

Här ovan är lilla Sparta inte så gammal, det var innan hon kom hem till oss, vi var och tittade.

I början ville Ceasar och Bastian inte alls veta av henne, nu går det bättre. Sparta får sova hos Ceasar (ibland) och leka med Bastian, han blir som en kattunge på nytt.

* Den 11 augusti började jag jobba igen. Eller ja, jobba är en megamastodontöverdrift... Jag började arbetsträna, två timmar om dagen. Wow, liksom... knappt lönt att åka hemifrån kändes det som. Att jag sen blev så dödens trött så jag inte orkade med mer än att just ta mig dit, jobba de två timmarna och sen hem igen var inte direkt vad jag hade väntat mig. Det kändes mer än fånigt...

Första veckan var i och för sig speciell, det var dressyrtävlingar till helgen och massor att göra. Plötsligt blev jag den enda som förstod sig på allt (nästan) som hade att göra med datorn också, då hon som annars har hand om det gick på semester följt av föräldraledighet direkt efter...

Ja, som jag glömde säga, men som ni förstår, så blev det på ridskolan jag hamnade. Jag hade ju funderingar på kyrkan men kyrkoherden var ju på semester och när hon kom tillbaka och jag fick svar lät det mer än ljummet, hon hade skickat ärendet vidare till någon vaktmästare, sen har jag inte hört mer...

Så jag (och några till) hämtar hästar i hagarna varje dag, de som ska gå lektion, portionerar ut havre och sen brukar jag sätta mig vid datorn och försöka göra hemsidan mer begriplig och åtminstone rättstavad... Jag tycker inte om den... Den känns amatörmässig, ful, svårnavigerad och flummig. Men hon som gjort den kommer ju tillbaka och det är inte värt att göra om för mycket... Tyvärr.

När hästarna ätit upp ryktar vi dem, kollar hovarna, visiterar dem, sånt. Akhila, vars ögon inte tålde allt regnande och blåsande får ögondroppar ibland, likaså Lucija som har problem med tårkanalen på ena ögat. Lucija har mugg på bakbenen och får salva, lite sånt pysslar vi med. Sen brukar det vara dags för mig att åka hem. Inget betungade, men jag blir skittrött...

På tisdagarna har jag hand om cafeet, två timmar innan min ridning, men det brukar inte vara någon rusning direkt så jag brukar pyssla med lite allt möljligt.

Andra veckan jag jobbade följde vi med när min ridlärare och en tjej i min tisdagsgrupp tävlade i dressyr i Hjo på lördagen. Det var Daily Joy och King som fick komma ut och se sig om i världen. Daily tog det med ro, och var riktigt duktig. Det gick jättebra för dem. King var skitnervös och för dem gick det väl inte riktigt lika bra, men för att vara första gången var det jättebra. Vi hjälpte till att hålla hästar och heja på.

King till vänster och Daily Joy till höger.

Richard och King

* Vi har en ny ridlärare på mina tisdagslektioner. Hon är säkert jätteduktig. Men jag har väldigt svårt för henne, hon känns så nedlåtande, trycker ner, rättar till så bryskt, får en att känna sig dum och löjlig. Jag blir så nervös av henne så jag glömmer bort vad som är höger och vänster, upp och ner... Sen har hon med sina egna döttrar hela tiden, ibland sitter de på läktaren och skrattar åt oss, ibland är de med och rider och utklassar oss andra, åtminstone mig...

Jag funderar på att skippa ridningen på tisdagarna, hade funderat på att bara rida en dag i veckan ändå eftersom jag har sämre ekonomi nu, men hade helst velat ha kvar tisdagslektionerna eftersom jag gillar den ridgruppen bäst. På onsdagarna har jag kvar min gamla vanliga ridlärare som jag trivs jättebra med. Men gruppen är inte lika bra. Jaja, vi får se hur det går. Vi har betalt för september så jag testar väl månaden ut i alla fall.

* Vi har byggt och snickrat, renoverat och ordnat. Hönshuset har vi byggt till, det är tre gånger så stort nu. Vi (kanske fräckt av mig att använda ordet 'vi' för jag har verkligen inte gjort för mycket, det är mest Mikael och en hel del Richard, som har gjort det mesta) har blåst ut insidan på gamla gäststugan och förrådet och börjat isolera och bygga nya väggar, nya golv etc. Det ska bli bibliotek och ska förhoppningsvis bli färdigt snart.

För samtidigt håller vi på med tillbyggnaden av huset. Med den har vi kommit så långt så att vi har grävt ena grunden (huset ska byggas till åt två håll). Den grävde Mikael och Richard för hand, 110 skottkärror jord och grästorvor... Den andra sidan är för mycket så det ska dit en grävare till helgen, en sån där liten som vi hyr och sköter själva. Vi ska köra undan jorden med traktorn, Mikaels och Richards lilla kelgris...

Det här fotot är nog en och en halv månad sen, pycklisarna är inte så stora än... I förgrunden Rocky och en av de gamla hönorna.

* Och så har vi ju mina pycklisar, sist men inte minst! De har växt och blivit så stora! Och fina! Om inga stora överraskningar bjuds så blev slutliga resultatet nio tuppar och tio hönor av de nitton kycklingar som överlevde. De vita leghornskycklingarna, som det från början inte var meningen att vi skulle ha ens, blev en tupp och tre hönor, Don Corleone (även Tuppe kallad), Påven Johanna, Blanca och Snövit. Blommekycklingarna blev en tupp och fyra hönor (vilken tur va), tuppen Blomma och hönorna Viola, Linnea, Rosa och Klara. Klara trodde vi först var en tupp och tänkte att han skulle heta Carl von Linné, men så var det en höna och först sa vi Carla men vi sa fel jämt så det fick bli Klara... Sen var det lite mindre tur med de andra, australorpen blev två tuppar, två hönor, tupparna Earl Grey (grå) och Chili, hönorna Svarta Sara och Black Molly. Sussexen blev två tuppar, Sune McChicken och Seikei och hönan Susse. Plymouthrockkycklingarna blev tre tuppar... Ville, Taco och Mattias.

Pycklisarna vill så gärna vara med när de gräver, vem vet vad för spännande saker som kan dyka upp... Linslusen Rocky med här också... Detta är bara några dagar sen.

Och den 29 augusti fick vi vårt första efterlängtade, men ändå så oväntat, oj redan, lilla söta, vita lilla ägg!!! En av de vita leghornshönorna (tror det var Påven Johanna, de är så lika nu när allas kammar börjat växa till sig och bli röda) la ett litet ägg! Två dagar efter kom nästa lilla söta ägg. Fortsätter hon med varannan dag så får vi ett litet ägg till i morgon! Sen är det bara att vänta på resten! Leghorn och blomme ska vara tidigast, i den ordningen, de andra kan vi få vänta på, det är senare raser.

De gamla hönorna har varit lite busiga i sommar och gömt ägg lite här och var. Vi hittade under trappan (en slags loftgång utanpå huset) till kontoret och sen under gästrumsgolvet. Säkert har de fler gömställen för det har blivit lite dåligt med ägg i sommar. Sen har Agda ruggat, vi trodde hon var sjuk och tänkte nästan låtit henne sluta sina dagar ett tag. Så började det växa nya fjädrar på henne, ett tag såg hon ut som en igelkott, alla bruna fjädrar var inneslutna i en liten mörkgrå hylsa liksom. Så hon såg ut! Nu börjar hon bli riktigt fin!

Så till avigsidan med hönor och pycklisar... De börjar bli stora nu... Tupparna börjar bli bråkiga, stora gamla tuppen börjar visa intresse för små vita hönorna. Det är dags att sanera... Vi tänkte spara Tuppe och Blomma. Dels för att de är de enda lagom stora, resten är för stora. Dels för att de har visat framfötterna så att säga. De är aktiva, patrullerar, gör hönorna sin kur, Blomma har till och med kurtiserat de gamla damerna! De andra, visserligen senare, tupparna av de större raserna är inte alls lika framåt, de går gärna undan, gömmer sig, håller sig i bakgrunden och det känns inte som något bra tuppbeteende tycker jag.

Fina Blomma!

Han som vi köpte kycklingarna av har lovat att hjälpa till med slakten (usch, fy hemskt ord att använda om mina älsklingar), men han hann inte just nu. Jag vill helst inte vänta mycket längre, vill inte att Rocky ska jaga ikapp de små leghornshönorna och knäcka ryggen på dem. Men tanken på att ta livet av honom som varit en sån toppentupp känns inte roligt. Eller de små...

Vad mer...

Det är den första september i dag, eller var i alla fall när jag började skriva det här... Jag har som vanligt en lång rad föresatser inför den nya månaden. Särskilt som det är en måndag också... Som gjort för nystart...

- Jag har inte orkat tänka på vikten och släppt kontrollen, det har fått till följd, givetvis, att den skenat iväg till katastrofala mått... Nu ska den ner! Basta! Till julafton ska jag gå ner tio kilo. Peppa mig gärna, skäll och hota, locka och muta!

- Jag ska försöka ta tag i verkligheten också, hela augusti har jag liksom levt i någon slags seg deg känns det som. Mycket för att jag inte orkat med annat givetvis, men jag ska anstränga mig och försöka ta tag i saker, diska, städa, stryka, bädda, såna saker. Jag måste ju ta hand om allt, nu när Mikael har fullt upp med bygge och renovering. Inte roligt, men tvunget, jag är ingen tillgång i byggnationerna tyvärr, inte än, möjligen när det kommer till målning.

- Jag ska skriva min bok! Skärpning! Ska Skriva Nu!!!

- Jag ska motionera, cykla promenera, har till och med köpt gåstavar... och i dag rotade jag fram lite träningskläder hos svärmor som har lådor med våra kläder och annat på hela sin andravåning...

- Och jag ska blogga! Många korta fyndiga trevliga bloggar om dagen. Vad vill ni höra om? Min viktminskning och träning? Mina hönor och katter? Tillbygge och renovering? Eller alltihop. Eller något helt annat. Troligen blir det en mix...

Det är säkert mycket mer. Det tar jag i morgon. Då ska jag försöka hinna/orka med att hälsa på hos er också!

Sånt här ska det vara slut på i alla fall!!! Inte något mer sånt!!!

En barndomsdröm går i uppfyllelse...

När jag var liten åkte vi ibland och handlade i Jönköping. Det hände inte så ofta. Inte om man jämför med nu, var och varannan vecka...

Det fanns två stora varuhus där på den tiden. Hmm... På den tiden... det låter som om jag är åttio eller något sådant. Det kanske fanns fler, det är inte omöjligt, men vi brukade åka till dessa. Det ena var Tempo och det andra Domus.

Jag tyckte bäst om Domus. Detta var innan jag visste att det var storasyster till Konsum, och Konsum var äckligt. I alla fall i Mullsjö. Konsum var en av tre mataffärer. De andra var Ljungqvists och Lindströms. Ica-butiker båda två och trevliga. På Konsum luktade det kiss och där jobbade en tant som såg ut som ett troll. Jag misstänkte dessutom att det var hon som spred lukten...

Tillbaka till Jönköping (ca tre mil), Domus hade bästa bokavdelningen. Jag kunde den utantill, för när jag var liten var böcker min allra största last. Alla pengar jag fick gick till böcker. Mitt andra stora intresse var hästar. En intelligent gissning är då att de flesta böcker jag köpte var hästböcker. Rätt gissat.

Jag har fem yngre systrar och när jag var liten var min mamma, som det så fint heter, hemmafru. Det gick ihop sig men sådan lyx som ridlektioner åt lilla mig var inte att tänka på. Och absolut ingen egen häst, vilket var min allra högsta dröm...

Det fanns två våningar, eller om det var tre kanske, minns inte riktigt. På andra (eller om det var tredje) våningen fanns en rätt så välsorterad ridsportavdelning. När jag hade tröttnat på böckerna (och mina föräldrar handlade tråkiga saker som kläder eller köksgrejer och sånt) gick jag dit.

Jag brukade ofta släpa med min två år yngre syster som jag envisades att med att applicera mina intressen så hårt på så jag inbillade mig att vi tyckte likadant om allt, vilket säkert inte ens var i närheten av sanningen...

Där bland ryktborstar och ridstövlar pratade jag mig varm om hur mycket bättre säkerhetsstigbyglarna var (tänk att de ser fortfarande likadana ut...) och vad det var för skillnad på det och det bettet etc. Kom det någon i närheten pratade jag extra högt och försökte låta som jag hade egen häst och skulle handla saker till den... Det hände till och med att jag plockade ihop en samling borstar, hovkrats och grejer och låtsades att jag skulle köpa dem...

Fast sen fick jag ju alltid lägga tillbaka dem. Visst, jag hade ju kunnat göra som en av mina kompisar som hela sin barndom längtade ihjäl sig efter en hund, men vars föräldrar led av onormal städmani (vi var till och med tvungna att städa hennes rum medan vi fortfarande höll på och lekte...). Hon köpte koppel och halsband och grejer och hade hängande i sitt rum så hon kunde låtsas ännu mer att hon hade en egen hund...

Förra veckan (jag skriver ju inte på långa vägar så ofta som jag tänker mig att jag ska göra det vad det nu beror på) så fick jag äntligen gå till kassan med en hel korg full med en hel uppsättning olika borstar, hovkrats, grimma, grimskaft etc. och kände mig alldeles salig. Även om det inte var jag som valt ut det själv den här gången utan min son...

Och nej, vi har inte köpt någon häst än. Men vi har en sköthäst, ponnyn Lukas, och konceptet är sådant att man ska ha egna borstar och grimma till sin sköthäst. Det hade vi inget alls emot. (Fast den fina vinröda grimman vi köpte är borta... Tydligen har han skrapat av sig den i hagen...) Tanken är ju att vi ska få köpa honom när han går i pension, vilket han väl skulle kunna göra när som helst. De går bara och väntar på att vårt stall ska bli färdigt. Tyvärr får de väl vänta lite till. Vi är ju inte klara med vårt eget boende än.

Just nu håller 'vi' på med kontoret. Eller datarummet som de envisas med att kalla det. Men det ska bli mitt kontor där jag ska författa mina odödliga romaner. Då kan man ju inte gärna kalla det för datarummet...

Det där med vi är ju en sanning med modifikation också, för det är mest Mikael som håller på med det just nu. Men min tid kommer väl den också, det ska ju målas och tapetseras inom en inte allt för snar framtid.

Sen ska gästrummet och snickarboden (lilla huset) blåsas ur och bli bibliotek, ett jätteprojekt... Sen ska huset byggas till på både längden och tvären, köket ska bli större, ett badrum, ett pannrum, åt ena hållet. Åt andra hållet ska finrummet på nervåningen och sovrummet på övervåningen bli tre meter längre. Jag ska äntligen få den rymd jag saknar så...

Sen... ska vi göra färdigt stallet... Man får hoppas att Lukas fortfarande lever då, han är redan sjutton år...

Bräder, bräder och åter bräder...

Det är lite konstigt egentligen. Kan man tycka i alla fall.

Jag bloggade ju oftare när jag inte hade bredband än nu när jag har bredband...

Konstigt. Eller inte så konstigt. Det finns ju så mycket mer man kan göra när man har bredband. Som att spela Runescape igen... Eller surfa runt i största allmänhet utan att tugga i sig både naglar och fingrar och halva skafferiet mellan varje sidladdning. Om hönor bland annat. Jag har surfat mycket om hönor och hittat ett hönsforum som jag blivit medlem i. (Anledningen till att jag har en bloggpost med bara en hönsbild i är att jag ville kunna få in en avatar i min profil på det forumet och då var den tvungen att ligga på en internetsida, men det funkade visst inte ändå. Få se ändå om jag stannar där eller inte, de verkar vara lite snorkiga mot nykomlingar som inget vet och lite elitistiska och det känns inget vidare.

Å andra sidan har det varit så mycket fånerier och strul med mitt tir na nog forum så jag har inte haft lust att vara där på snart en hel vecka. Samma dag som vi fick i gång vårt bredband fick de fnatt därinne och började kasta skit omkring sig så det var inte klokt. Jag får nog skriva en egen blogg om det tror jag, för jag skulle behöva prata det av mig.

Jag har burit bräder i stället. Det har varit fint väder och vi passade på att plocka igenom vårt virkesförråd för att se hur mycket vi hade kvar och för att kunna stapla upp det ordentligt inomhus, det lilla som nu är kvar, det tar på det...

Sen städade vi i garagedelen där vi är och bygger nu, hela golvet var fullt med brädbitar av olika dimensioner som i vissa fall kunde läggas undan och användas, klyvas till att bli 'lock' (vi har lockpanel som ytterbeklädnad och locken tog slut) och det mesta var för smått för att användas så det stod jag och sågade och klöv till ved och fyllde hela vedboden med.

Det var ett styvt arbete och vedboden blev rejält fullproppad. Det var annat också, spik, plastpåsar och annat, så jag gjorde en rejäl sortering som vi åkte iväg med till återvinning.

Sen började jag arbetsträna på ridskolan i går. Min första uppgift var att bära ut byggmaterial ur det nybyggda ridhuset... Vi lade användbart virke för sig och sorterade resten i metall, papp, plast, trävirke etc... Alltså exakt samma sak som jag gått hemma och gjort en hel vecka... Inte kändes det som någon arbetsträning direkt.

Dessutom råkade jag säga (med viss fasa i rösten): Men inte ska ni köra trävirket till tippen!!?? Någon (jag sa inte jag) kan ju använda det som ved. Varpå ridskoleägaren raskt frågade om jag ville ha det... Så samma kväll lastade vi en hel kärra, mest 'plutt' och i morse en till, var jag nu ska göra av det... Jag skulle bara fixa fika och sen skulle jag ta itu med det var meningen.

Och jag som helst inte vill se en bräda mer... Kanske därför jag hamnade här...