Visar inlägg med etikett pusselbitar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett pusselbitar. Visa alla inlägg

söndag 20 juli 2008

Pusselbitar

Livet är som ett pussel...

Medan man fortfarande håller på och lägger pusslet tycker man ofta att det ser väldigt rörigt ut, är det ett pussel på tusen bitar eller mer kan det kännas nog så knepigt att få ihop.

Ibland måste man ta en paus och göra något helt annat, när man kommer tillbaka hittar man ofta den där omöjliga biten eller fattar var en konstig bit egentligen ska sitta.

Det är först sedan när man lagt klart hela pusslet och ställt sig upp och tittar ner på det som man fattar hur det hänger ihop, när man ser helheten.

Ibland är inte pusslen kompletta. Ibland fattas det en bit...

Varje pusselbit har sin egen plats och kan inte ta någon annan förlorad pussselbits plats, hur gärna den än skulle vilja. Särskilt inte om den samtidigt ska fylla sin egen plats i pusslet.

-o-

Ibland vill vi vara allt för någon annan. Eller det omvända - vill att någon ska vara allt för oss. Det kan ingen vara. Det ska ingen vara. Alla de personer som finns runt omkring oss har sin fuktion att fylla för att skapa en helhet för oss. Och för sig själva. Och för många andra.

Om någon av dem försvinner ur våra liv blir inte vårt pussel sådant som vi trodde att det skulle bli, en bit saknas... vår bild av verkligheten blir förändrad. Kanske någongång kommer nya personer in i våra liv och passar nästan in i de hål där 'de försvunna pusselbitarna' skulle suttit.

Om man inte är slarvig och pusselbitar hamnar i dammsugare, hundmagar, barnmunnar, papperskorgar etc, så blir pusslet som inköptes i papplåda en gång färdigt med alla sina bitar på rätt plats.

Men livet är oftast inte så. I slutet när vårt pussel är färdigt liknar det kanske inte 'bilden på locket av asken', inte för den skull sämre, men annorlunda.

Och ibland när jag ska sova kan jag inte. Någon eller några gånger i veckan händer det. Jag somnar inte över huvud taget utan är vaken hela natten. En av säg tjugo sådana där sömnlösa nätter blir jag så där 'full av visdom' och tänker såna här 'kloka' tankar som jag skriver på lappar som sedan gömmer sig i lakanen och kanske hittas när jag någon gång bäddar, vilket inte heller är så där ofta.

Oftast är inte det där jag skrivit ner, och det är inte alltid det syns vad det står, så där klokt och bra som jag tyckte det lät när jag skrev det. Detta la jag främst in nu för jag ville få med bilden...

Smälter man inte?