1000 år...

Det känns som tusen år sedan jag skrev något här. Eller hälsade på någon. Eller ens hade igång datorn...

Det kör ihop sig skulle man kunna säga. Ett par veckor till och vi ska vara utflyttade, städade och fått klart barnens rum och helst kontoret också så vi har någonstans att göra av våra saker som vi flyttar ut...

Mikaels pappa ställde en sån där stendum kommentar när Mikael sa att han skulle spackla en kväll, att varför packar ni inte och flyttar istället så ni är klara till flyttdatumet. Ja, men vart ska vi flytta sakerna då??? Ska vi ställa dem i snön då eller?

Det känns lite som om det är vad vi får göra ändå. Det är inte en fjärdedel så mycket plats här som där. Ett lysande tillfälle att göra den där ordentliga röjen, men det hinner vi ju inte på långa vägar med.... Det blir till att värma upp hela trebilarsgaraget med el hela vintern och ställa grejerna där... känns kul...

Då har vi ändå kört hem (håller på) alla böcker hem till mamma och pappa. Alla mina tyger och sånt jag hade i mitt syrum har vi ställt hos Mikaels föräldrar...

Jag avskyr sånt här. Jag mår jätteilla hela tiden. Det känns som om vi håller på och målar in oss i ett hörn, gifter ner oss, går på en jättenit eller något.

Jag drömde en gång, fast det är längesen, att vi hade packat allt vårt bohag på en sån där prärievagn och körde sen långsamt bort från huset och jag vände mig om och tittade efter det så långt det gick... Jag har inte ens trivts där särskilt bra... jo huset, jag har älskat, älskar huset, det är bra och rätt stort och rymligt. Jag trivdes aldrig med att bo i samhället, tjugo år kunde inte lära mig det.

Men det är så trångt här, finns ingen plats, ingenstans att ha allt, och det ger mig magont mest hela tiden.

Jo, och så blir det ju för mycket att göra. Så just nu packar jag lite när jag hinner, kör hela 'underhållsbiten' dvs allt som ändå måste göras, tvätta, stryka, laga mat, diska, städa etc. Det för inte skeppet framåt det minsta så det är bara frustrerande, jag borde måla och tapetsera...

Och i fredags hade barnen halloween och hejdå-huset fest... Det var elva ungar och det gick riktigt bra. Jag tror jag ska peta in några foton och berätta längre fram. Fast det vet man väl hur det blir med det... Festen vi hade i somras, den kombinerade fyrtioårsfesten och tjugoåriga bröllopsdagen, den har jag fortfarande inte fått in varken foto eller referat från och det var den artonde augusti...

Och svågern har sin 35 årsfest om två veckor, typ vår sista helg... Det ska bli en sån där aktivitetsfest, vad det nu heter när man skjuter färgsplattar på varandra och så något annat i fångarna på fortet stil och så mat på det. Vi känner att vi varken hinner eller orkar, jag sa det till min syster i dag och då hade de redan bokat för oss också...

Fast i dag på eftermiddagen så kändes allt annat plötsligt mindre viktigt för min äldste son blev påkörd på väg hem på cykel från skolan...

Tiden stannar liksom när man får ett sånt telefonsamtal...

Nu gick det ändå förhållandevis bra, Richard klarade sig med lite ont i ryggen, ena benet och en handled, han har varit inne på akuten för säkerhets skull och kollat så allt var ok, och för att ha det på papper för vi fick polisanmäla det hela också, eftersom bilföraren smet... En lärare som såg det hela hann ta bokstäverna, fast inte siffrorna på registreringsskylten och vad det var för sorts bil.

Polisen kom också och kollade 'brottsplatsen' och skrev rapport. Sen vad som händer sen har jag ingen aning om. Hade Richard blivit skadad hade det ju varit värre. Nu var det ju bara cykeln. Fast det var illa nog enligt Richard... Tydligen gick bilens ena hjul över ena cykelhjulet... när jag hörde det svartnade det nästan för ögonen på mig... det kunde ju lika gärna varit över Richard som över cykeln...

Ibland pratar man slarvigt om änglavakt, men i det här fallet tror jag faktiskt att det var det!