21 degrees...

... of something, difference kanske?

Jag var inne på Facebook häromdagen. Jag är aldrig det annars. Jag tröttnade väldigt fort på Facebook. Gillade inte konceptet. Jag vill skriva. Långa texter, inte korta snuttar om vad jag gör just nu eller gå med i olika grupper eller skicka öl eller vampyrer på folk. Not my cup of tea!

Anledningen var att jag fick ett mail om att någon lagt och kommenterat ett pussel jag gjorde under min aktiva tid. Pusselfunktionen, Puzzlebee, var det enda jag tyckte var kul och höll på med ett tag. Men det var länge sen det också.

Pusslet var det här fotot. Fotot föreställer blommor jag en gång fick på Alla hjärtans dag. Den gången blev jag glad. Numera vill jag helst bara glömma bort dem... Lång historia. Glöm det. Ni som kan...

Men det var inte det jag skulle skriva om ju. Utan om 21 degrees, för där på Facebook såg jag en sån där fånig grupp/klubb/grej som hette "6 degrees of separation" fast ingen förklaring någonstans vad det egentligen handlade om. Varför vill man bli medlem i en sån grupp? Tredje gradens brännskada är inget vidare alls. Närkontakt av fjärde graden betyder väl enligt filmen med samma namn att man faktiskt får träffa rymdvarelserna, komma med upp i deras rymdskepp och se hur de har det där etc. Men vad betyder Sjätte gradens separation? Att man är så separerad från någon att man kan inte bli mer separerad? Är det bra det? Är det något man vill skryta med?

Mina 21 grader betyder inte att jag på något vis trumfar högre än alla brännskador och separationer. Däremot kanske jag kan skryta med att ha det kallast av alla människor i den moderna världen i mitt hus nrä jag vaknar... Inne var det 13 grader i köket, troligen mitt fel, för övriga familjen gick och la sig vid nio och jag satt kvar ute i kontoret och gjorde nytta (spelade Runescape) och ingen eldade..

Ute i kontoret, när jag kom ut dit fram på förmiddagen, efter att ha fått eld i samtliga kaminer, spisar, ugnar inne, var det bara nio grader. 9 grader. Nine degrees. Det var kallt! Så kallt att lilla Sparta som var med mig ut och vanligen inte sätter sig i knät på mig självmant, kröp upp och la sig i mitt knä innanför den obligatoriska filten (när den här skitvintern är slut kommer jag märka att filten växt fast på mig).

Var kommer då de 21 graderna från frågar sig vän av ordning. Jo, det är differensen (the difference, se ovan) mellan nio och trettio. Alltså så varmt som det var på kontoret när jag slutade elda... Trettio grader, 30 C. Frågan är vilket som är värst. Nio grader (plus även om det inte kändes så) med iskalla golv och sitta och huttra, eller trettio grader och ingen luft som går att andas knappt. Tänk bastu. Jag är ju så lat/bekväm/praktisk (välj själv) att jag eldar 'lite extra' så det dröjer liiite längre innan det blir svinkallt igen... Gör ofta så.

Jag har börjat fundera på hur nyttigt det är för datorerna (fyra st) på kontoret med dessa gräsliga temperaturskiftningar. Sånt oroar mig. Att jag och barnen (och maken, fast allt är hans fel) skulle frysa ihjäl i vårt morgonkalla hus tänker jag inte så mycket på.

Vi gör nog inte det heller. Vi har det så gott i våra sängar. Jag har tre täcken i min säng... Ett duntäcke under underlakanet, sen ett duntäcke i ett eget påslakan och över det ett täcke till, dock inte duntäcke för de räckte inte så långt, i eget påslakan för att man, om man vill, ska kunna slänga av sig ena täcket. Om det skulle bli för varmt alltså. Det har inte hänt än. Det kommer aldrig att hända. Den här långa, kalla, otäcka skitvintern kommer aldrig att ta slut. Så känns det.

Det känns även som om jag skulle vilja slänga in en hel bunt med riktigt fula ord. s k svärord här (när jag tänker på skitvintern, t ex), men det gör jag inte. Dels för att jag är en snäll och fin kristen flicka som aldrig svär (vilket är en grov lögn, inte det att jag är kristen, men att jag aldrig svär, för jag kan ord och kombinationer av ord som får min make att baxna och då är han ändå man och jobbar i ett yrke fullt av manliga män med gräslig vokabulär), dels för att jag lovat mig själv att aldrig svära i bloggen. Jag tror i alla fall att jag aldrig gjort det. Dels, och mest, för att det faktiskt stämmer det där som stod textat på skyltar på husväggarna förr: "Att svära är ett bevis på bristande kultur och bildning". Dessutom tyder det på ett uselt ordförråd, att man inte kommer på tillräckligt med superlativer för att beskriva eländet utan att gripa till svärord.

Det hindrar dock inte mig i vardagslag när jag tappar saker på tårna eller är irriterad och arg i största allmänhet. Men det endast sagda, ej skrivna, bevaras förhoppningsvis inte till eftervärlden...

Fast mammor ska inte häva ur sig svavelosande eder på uppåt tjugo hemska ord i gräsliga meningar som skulle få den mest slyngliga av högstadiekillar att känna sig avundsjuk... Mammor ska i sammanhanget svordomar på sin höjd förmana sina barn när de använder dem. Och det gör jag! Också! Fast det klingar ju lite falskt när de hör mig själv sen... Jag ska bättra mig. Lovar det...

Karaktär!

Ännu ett ord som jag vet hur man stavar till men för övrigt inte vet så mycket om. Det har inte gått så bra med disciplinen som jag hade hoppats på (kanske kräver jag som vanligt för snabba resultat av mig själv, men jag har lite bråttom Jag har en tidsplan!) så jag kanske skulle fundera på det där med karaktären istället.

Tänk om det hade varit så bra så att det fanns piller man kunde äta för att karaktär och disciplin skulle fungera! De skulle kunna säljas i hälsokostaffärer, heta något i stil med Karaktin eller Discipan och vara utvunna från extrakt av vildhallon som växt i Skottland eller hasselnötter från Medelpad eller något sådant.

Någon läkare vid namn Xerxes Vlodopastoskov eller något sådant (iförd vit rock, glasögon och stetoskop) från DCHPPV-institutet i Genéve skulle kunna skriva artiklar som såg seriösa ut om hur de isolerat det verksamma ämnet i hallonen, dessa skulle hamna i reklamen som givetvis skulle dimpa ner i våra postlådor.

Där skulle även finnas en eller två intervjuer med 'vanliga' människor. T ex Sonja Fegemyr från Dals-Långed, som hade sååå dålig karaktär så hon åt och drack allt som kom i hennes väg, godis, chips, vin, sprit, katternas mat, vattnet i vattenpölar och gräset i trädgården, hon testade allt från akupunktur och yoga till hypnos och antidepressiva, tills en väninna tipsade henne om Karaktin och bara på en vecka kunde hon säga nej till allting med ett leende på läpparna. Och hon är sååå lycklig och tänker aldrig ens våga sig på att sluta äta sina piller.

Och en rabattkupong så klart, där man kan få köpa hundra tabletter som ska räcka femtio dagar för BARA 299:- istället för 349:- och på köpet får man en plastask att förvara sina piller i...

Har jag läst för mycket hälsokostaffärsreklam säger ni? Neeeej, varför tror ni det?!

Säger jag och tar ännu en halstablett trots att jag inte har ont i halsen, men för att det nästan smakar som godis...

Disciplin!!!

Jag tror det stavas så i alla fall, men längre än så sträcker sig inte mina kunskaper i ämnet...

Klockan blev alldeles för mycket i dag igen. Jag hade bestämt mig, som så många gånger förr, att nu SKA jag blogga. Det är den förste i dag (när jag började skriva var det det iaf) och den förste måste man (jag) börja mitt nya liv. Varje månad. I alla fall den här månaden!

Jo, det är sent, men jag har kommit in i något slags 'sovamidddag' fas... Förmodligen är jag inte van vid att arbeta... Lat? Nej! Och då har jag ändå inte börjat på allvar än. Det gör jag i morgon. Jag har bara sysslat med förberedelser och planering än så länge. Men tid och kraft tar det. Helt klart!

För ordnings skull kanske jag ska säga att det är inte ett arbete i ordets rätta bemärkelse, jag är fortfarande sjukskriven, men det är en början på en väg ut ur den, mot en framtid, vi kan kalla det för ett projekt. Och jag känner så att det här är rätt. Håll gärna era tummar, be era böner, hoppas för och med mig!!!

Men jag behöver som sagt disciplin! Inte bara för att äta nyttigt, cykla mina fem kilometer om dagen, komma ut och gå varje dag, sluta äta godis, blogga varje dag, bädda och diska varje dag, utan nu också JOBBA fyra timmar varje dag... Det är svårt när man till viss del, inom vissa ramar, kan disponera arbetstiden som man vill. När man inte har någon disciplin så är det skitsvårt. Tur att jag fick de här veckorna på mig att inse det.... Nu jobbar jag mellan åtta och tolv. Basta!

Så därför måste jag gå och lägga mig nu. Inte mer nattsuddande! Även om jag tagit två timmars lur på kudde framför brasan tillsammans med katterna tidigare i kväll...

Återkommer!

Jag förstår inte...

... hur hus kan börja brinna av misstag!!!

Inte när jag behöver hela två timmar och en hel årsupplaga av stor dagstidning (i två delar), fin torr björkved, småstickor, stearinljus, hundra askar tändstickor och lite osande svavel i form av inte allt för vackra ord... för att tända en vanlig enkel brasa i en vanlig enkel rörspis, som är tillverkad för att elda i, optimala förhållanden alltså...

Ibland när jag åker hemifrån brukar jag oroa mig för att det ska börja brinna - bland allt annat jag oroar mig för, sånt som att rören, vatten och avlopp, ska gå sönder och läcka och förstöra, möss ska komma in i huset och skita och äckla sig överallt, husbock ska invadera och äta upp väggarna, eller hussvamp eller hästmyror eller något annat otäckt skadedjur, flygplan ska störta på huset, hönorna ska bli uppätna av rävar eller frysa ihjäl och dö, katterna ska riva ner alla saker jag har på sideboardskåpet så de går sönder eller komma in i skafferiet och äta upp något som de inte tål, rymlingar från otäcka fängelset knappt milen bort ska bryta sig in och förstöra och massa annat också så klart. Min fantasi är det inga gränser för.

Jag tror jag ska sluta oroa mig för att det ska börja brinna i alla fall. Aldrig att det skulle kunna hända!

I dag hade jag först tänkt att jag skulle skriva om styrelseuppdraget jag tog i november. En av de absolut dummaste sakerna jag gjort här i livet tror jag, just nu tror jag det i alla fall, men det finns dummare när jag tänker efter lite. Men dumt var det, för nu inser jag att det var tio gånger så mycket jobb som jag trodde och en himla massa strul. Fast jag inser när jag tänker på det att det nog är dumt att skriva något över huvud taget. Eller prata om det eller tänka på det. Det är alltid någon som får veta det i så fall och bestämmer sig för att straffa mig på något medeltida trevligt sätt...

Jag läser bloggar istället. De jag inte hann med i går.

Och konstaterar att jag fått två kommentarer på inlägget i går!!! Gunilla och Lena! Trogna och tålmodiga har de längtat efter att jag skulle skriva och dyker upp med en gång. Tack!

Den första dagen i resten av mitt liv...

Nu börjar mitt nya år!

Det är liksom ingen ide att börja innan alla helgdagar, fester, kom-hit-till-oss-och-ät-kakor etc.

Nu ska jag bli smal, jag har en hel del att ta av, det har ju en förmåga att bli mer för varje gång jag bestämmer mig för att nu...

Först tänkte jag mig en rejäl uppdatering, typ, allt det här har hänt sedan sist. Men det är så mycket och en del är alldeles för jobbigt, annat alldeles för roligt, bådadera skulle bara rendera en himla massa skrivande som ingen skulle orka läsa och jag inte orka skriva.

Det som eventuellt är intressant får väl dyka upp längs vägen.

För nu (banne mig) tänker jag börja blogga igen!

Fast inte så pretentiöst.

En anledning till att jag så ofta snubblar i bloggandet är mitt krav att hälsa på alla bloggkompisar. Jag ska vara hård nu, de som inget skriver i min blogg skriver jag inget i deras bloggar. Jag kanske läser dem, av och till, men inser inte varför jag ska vara 'snäll' och alltid ge och ge och aldrig få något tillbaka, är jag inte intressant att läsa så säg det (med tydlig adress till de till höger här så jag vet det)

Ett annat är att jag så gärna vill lägga in de foton jag tar, men som alltid blir liggande i kameran eller bärbara datorn. Jag tänker släppa det, kommer det foton så kommer de i klump, ni får väl bläddra tillbaka om ni inte fattar vad det handlar om...

I dag blåser det! Fast det är varmt (relativt tänkt) ute. Isgatan som sträckte sig i en glittrande båge mellan kontoret och huset, där samtliga familjemedlemmar (för att inte tala om hönorna) vid ett flertal tillfällen gjort fina saltomortaler är nu borta. Ersatt av gegg visserligen...

Jag tackar Gud att det var först EFTER helgen som plusgraderna kom. Vi hade stalljouren i helgen, och hellre snubblar jag fram på de stelfrusna knagglorna i de söndertrampade hagarna än jag sjunker tjugo centimeter ner i sörjan som är en blandning av lera och hästskit... (det är inte mina hästar och jag hade aldrig velat hålla häst på det viset)

Jag var på biblioteket i dag och lånade böcker jag behöver för jobbet jag börjar nu!!! Spännande spännande. Fast pinsamt...

För att göra er nyfikna kan jag räkna upp några av titlarna... "Missbrukarnas barn, på daghem och fritidshem", "Barn i familjer med misssbruksproblem", "Inte väcka monstret, ungdomar skriver om alkohol", "Att möta barn i behov av särskilt stöd", "Att förstå de tolv stegen", "Skål och tack". "Snälla mamma, sluta dricka" och "Varför blir en del missbrukare" (samt Drömmen om en häst, fast den lånade jag till sonen).

Och nej, jag har inga missbruksproblem, men det kändes som att det var det alla trodde när jag hivade upp högen på utlåningsdisken... Till råga på eländet hade jag vindpinat rufsigt hår och en tröja som var kortare än t-shirten under (om det nu kan tyckas vara ovårdat och alkislikt?)

Nu ska jag försöka hinna läsa några andra bloggar. Eller om jag tar det lugnt och gör det i morgon. Dags att sova kanske...

Konstigt...

Nu har jag inte skrivit något på jättelänge, men ska jag slängas ut från bloggportalen för det?

Jag kunde inte logga in om jag inte gick bakvägen (dvs loggade in när jag skrev en kommentar hos någon annan och sen öppnade min blogg) och sen när jag väl var 'inloggad' kunde jag inte klicka på 'nytt inlägg' det hände ingenting då heller.

Det verkar som raden med 'logga in', 'anpassa' och 'nytt inlägg' inte fungerar alls, vet inte varför och vet inte vad man gör åt det, om någon annan vet får ni gärna berätta!

Jag tänkte letat rätt på någon mailadress eller liknande så jag kunde fråga vad som var fatt, men när jag sökte mig till blogger.com (jag fick skriva in det, för att klicka på oranga b-et gick inte) då hamnade jag konstigt nog så att jag kunde skriva ett nytt inlägg...

Men ska det krångla så här vet jag inte...

Jag har haft några jobbiga månader nu i alla fall och har inte orkat/hunnit/haft lust att blogga. Men det är kul att några hör av sig och undrar var jag är! Tack för det!

Jag hade tänkt, eftersom det är den första i dag och jag är väldigt förtjust i att dra igång saker den första i varje månad... att jag skulle ha en slags adventskalender i min blogg. Eller vad man skulle kunna kalla den...

Jag vet inte riktigt hur jag hade tänkt lägga upp det, kanske med en bild ur mitt liv varje dag eller något. Men fungerar det inte bättre än så här att blogga blir det jobbigt... Jag får se hur jag gör. Kanske kommer lucka ett i morgon istället (andra december alltså, kanske är det redan det när jag postar det här).

Vad har jag då gjort sen sist?

Jag har jobbat (eller ja, arbetstränat), men inte så mycket, dels fick jag dra ner antalet arbetsdagar för att orka/hinna med alla behandlingar (typ) som jag börjat med, dels har jag faktiskt inte orkat med själva jobbet. Jag vet inte varför men det känns väldigt motigt, någon slags magkänsla. Jag får massor av stressymptom trots att det inte är något alls stressigt inblandat egentligen. Jag hämtar och lämnar hästar i hagar och stall, fodrar, ryktar, sen är det lite datorjobb och hemsida och café och sånt. Inget jobbigt men ändå... Jag vet inte...

Dum som jag var gick jag ändå med på att gå med i nya styrelsen i ridklubben, när vi ombildade den nu, en tvungen åtgärd eftersom den gamla hade gått helt överstyr, men när jag tänker närmare på det nu, och vi har hunnit börja bita i det jobbet, inser jag att det var mycket mer och mycket jobbigare än jag någonsin kunde ana. Inte nog med att det är krångligt, vi ska ha styrelsemöte varje vecka! Det orkar jag aldrig. Som om det inte räckte till så ska nästa, på torsdag, vara redan halv tio på morgonen, så tidigt fungerar jag aldrig! Förra mötet tog tre timmar...

Ridningen känns rätt okej ändå, när jag orkar... Jag rider mindre nu än innan, jag slutade rida på tisdagarna och har bara onsdagarna nu, jag orkade helt enkelt inte, och sen var vi så många som slutade på tisdagarna, både i min grupp (vi var bara två kvar till sist) och i Richards så de ridlektionerna slogs ihop. Då kändes det inte lika kul att rida på tisdagarna heller. Sen kommer två i min gamla grupp i och för sig tillbaka efter jul, få se hur det blir då, nu har jag bara betalt för onsdagslektionerna januari ut så vi får se hur det blir. Richard rider fortfarande två gånger i veckan och är jätteduktig, han ska dessutom få ny sköthäst efter jul, Cosmos om ni minns honom sen tidigare blogginlägg, en fjordkorsning.

Min ridning har gått bra annars tycker jag. Jag har ridit alla svåra hästar i stallet utom Trixie nu, till och med hoppat med Zorania!!! Fast jag kan inte påstå att det gick direkt bra... Det gick bättre med Imre, halvbra med King... Hoppning är inte min grej riktigt. Dressyr med King eller Lucia eller till och med med Daily Joy eller Jaspis går bättre! Jag längtar ihjäl mig efter egen häst nu, så jag kunde rida mer och öva på det jag lär mig...

Jag har fått ett helt team med folk på vårdcentralen runt mig som jobbar för att jag ska bli bättre nu, vilken förändring mot i Mullsjö! Tur att vi flyttade! En kurator som jag träffar lite då och då (fast vi pratar mest höns, hon har också haft hönor), en sjukgymnast som lär mig andningsteknik och ger mig akupunktur och massage och annat, en arbetsterapeut som ska hjälpa mig att få struktur på mina dagar och som också ger massage och lär mig kroppskännedom, lyssna på kroppen och sånt. Trevligt, men tröttande, jag åker till Tidaholm flera dagar i veckan för detta.

Vi (inte jag så mycket då) håller på för fullt och bygger till huset. Det går inte så fort som jag skulle vilja för vädret ställer till det, men när man ser bakåt i tiden har det hänt en hel del. Det är meningen förstås att vi ska bygga på biblioteket, som inte är klart, när vädret hindrar i tillbygget, men det står rätt så still.

En av mina favorithönor, Rosa, är borta. Snyft... En eftermiddag när de hade gått in och lagt sig och jag skulle räkna in dem var hon inte där. Jag letade hela kvällen, vi skulle åkt på utvecklingssamtal för Johannes, men jag stannade hemma och letade, jättesvårt i mörkret, men jag hittade henne inte. Morgonen därpå hittade Mikael henne, halvt uppäten, en duvhök troligen. Min fina Rosa, en av de finaste och tamaste...

Hela november har hönorna varit urdåliga på att lägga ägg. Vi fick mellan sex och åtta ägg om dagen innan, nu har vi bara fått mellan ett och fyra. De gamla hönorna har ruggat och sett för bedrövliga ut, men nu börjar de bli fina igen. Jag säger inget om dem, men unghönsen som inte ruggar, de ska ju inte sluta värpa? Speciellt leghornshönorna är det illa med. De sägs ju ska vara bra värphöns men på tre hönor har vi bara fått tre ägg i hela november... Jag vet inte vad det är för fel...

Det har säkert varit mer, men jag kommer inte på något nu, jag är trött...

Ni får öppna lucka ett och två i morgon om jag orkar slingra mig förbi inloggningsproblemen...

God natt!

En ny... eller ja, inte ny, en gammal... bil...

Vi insåg redan i våras, eller någon gång, eller har alltid vetat, att när vi bor som vi gör kommer vi förr eller senare behöva en bil till.

Mikael har ju sin Chrysler cab, men den kör man ju helst inte med på vintern... Egentligen var den ju bara menat att ha som 'leksak' inte köra fram och tillbaka till jobbet med, men många gånger har det fått bli så nu i höst sen jag började jobba.

Vi borde börjat leta bil för länge sen för vi tänkte ställt av chryslern sista september, men eftersom vi kom igång sent hade vi inte fått tag i någon bil det datumet.

Jag hade vissa krav... En Volvo, en billig, drag, vinterdäck, skaplig, helst kombi, och absolut inte röd...

Tre dagar in i oktober hann vi. Så snöpligt. Röd är den inte, fast inredningen är det tyvärr... Hoppas jag vänjer mig för det är en rent läskig färg... Men den var inte farligt dyr. Och den ser skaplig ut.

Jag har en liten vana (eller ovana) att hitta på ord eller meningar av registreringsskyltens bokstäver. Min första bil, vilken jag fortfarande äger, en ljusblå amazon har reg. nr. EBA, den kallas självklart för Ebba.

Den här bilen har bokstäverna NBW, vad blir det av det? Några förslag?

Lite tips på vad man kan äta kanske?

Eller vad man ska låta bli...

Jag har, hur konstigt det än kan låta, sedan vi flyttade till landet blivit riktigt bra på att laga mat.
Skryt säger min yngste son, när jag säger så. Fastän han också tycker att min mat är godare än den var förr (då den inte var ätlig ens alla gånger).

Dessutom så hittar jag oftast på recepten själv. Jag kan få inspiration från ett färdigt recept, eller utgå från ett, men jag ändrar alltid i dem, lägger till, drar ifrån och byter ut...

Kanske är det därför det blir gott?

En rätt vi gör väldigt ofta är ett recept jag en gång rev ur icareklamen, det hette då Texmexfräs med bönor och paprika. Jag har lagt till massor av saker i den, och det blir bara godare och godare... Lite brukar det bero på vad vi för tillfället har i kyl och skafferi. Får väl byta namn på den vid det här laget kanske. Sådana rätter är bra!

Texmex-fräs med bönor och paprika
3 paprikor, gärna i olika färger
300 g köttfärs
1 msk olja
1 tsk salt
1 påse tacokryddmix
2 dl vatten
2 burkar (à 400 g) vita bönor
1 förpackning tortillabröd
strimlad isbergssallad

Skölj, kärna ur och småtärna paprikorna. Fräs paprika och färs i olja. Krydda med salt. Tillsätt kryddmixen och vatten. Låt puttra utan lock ca 5 minuter. Spola hastigt av bönorna med kallt vatten och låt rinna av. Vänd ner bönorna i pannan och låt dem bli varma. Värm tortillabröden enligt förpackningens anvisning. Servera texmexfräset med tortillabröden och strimlad isbergssallad.

Jag har ändrat på receptet så tillvida att jag tar mer köttfärs, brukar vara ett halvkilo, skippar vattnet och tar krossade tomater istället, spolar inte av bönorna, varför ska man det, den tomatsåsen är också ätlig. Jag tar inga tortillabröd till, det testade vi och det blev hemskt söligt, vill man ha något till är tacochips bättre.

Jag lägger dessutom gärna till svarta oliver, kidneybönor (blir väldigt fina färger i den här rätten, grönt, gult, rött, svart, lila), kikärter (kan ta bort en av burkarna med vita bönor om jag lägger till kidneybönor och kikärter, men är vi många kan det få bli alla sorterna... många bönor blir det...). Jag brukar strimla och steka en gul lök till också. Jag brukar ta en extrapåse tacokryddor också, för det behövs när man lägger till mer saker. Eller om jag kryddar på med lite valfritt, chilipeppar, salt, cayennepeppar, lite vad jag känner för...

Sen äter vi det som det är, eller med isbergssallad och tomater och sånt, tacochips, turkisk yoghurt är gott att klicka på också. Rött vin är gott till!

Inte världens nyttigaste kanske, men inte helt onyttigt heller, köttfärs är väl inte onyttigt? Bönor, paprika och oliver är ju bra, ja jag vet inte. Det är fruktansvärt gott i alla fall. Tar man lite extra som jag räknat upp räcker det gott och väl till sex personer som blir stoppmätta... Originalreceptet var tänkt för fyra.

En annan sak som är väldigt gott, som jag hittat på helt och hållet är en laxrätt med gratinerat potatismos. Jag gjorde det som en nödgrej en gång när jag skulle steka fyra laxkotletter till middag åt oss fyra och barnen tog med sig en kusin hem...

4 laxkotletter
smör eller kanske olja
potatismos, av pulver eller eget
2 ägg
ännu mer smör
mjöl eller maizenaredning
grädde, matlagning eller vanlig, kan gå med mjölk också
salt, peppar, svartpeppar, curry, chilipeppar, cayennepeppar eller vad man nu har
massor av persilja
massor av krossad rosepeppar

Jag tärnar laxen i typ 2x2 cm tärningar, steker lätt i smör, borde gå med olja, men jag tycker smörsmaken är så god... jag vet, inte så nyttig... Sen lägger jag dem i mitten av en stor ugnssäker form. Sen gör jag potatismos, antingen av pulver eller om man gör eget potatismos, vispar i två ägg och klickar (spritsar om man vill vara riktigt fin) runt laxbitarna, de ska alltså inte ligga i kanten av formen för det är där potatismoset ska ligga, som en ram runt fiskbitarna.

Sen gör jag sås på smör, mjöl eller maizenaredning och grädde eller mjölk. Första gången jag gjorde detta minns jag inte vilka kryddor jag använde, men barnen älskade maten. Jag gjorde detta i söndags när mamma och pappa var här, då hade jag curry, den kan man med fördel ta i redan när man smälter smöret, för den smakar godare om den får fräsa lite i smör. Men inte för mycket, det ska inte direkt smaka curry, vill man ha det gulare kan man ju ta gurkmeja, som inte smakar direkt något men som gör maten gul... Salt, peppar och vad man känner för, jag hade lite curry som sagt, lite chilipeppar, men inte alls mycket, det får inte 'smaka' curry eller chili utpräglat, sen massa persilja och så rosepeppar som man bankat lite på i mortel.

Detta ställde jag i ugnen tills moset blivit lite brunt i kanterna, såsen kokade och fick lite 'färg'. Lite persilja och lite mer rosepeppar över är trevligt. Vi åt gröna bönor till detta första gången, i söndags broccoli. Båda passar bra.

Sen som avslutning då, ett litet tips på vad man kanske inte ska äta, eller kanske man ska det i alla fall?

För ett par veckor sedan åt vi något, minns inte vad nu, men jag tänkte att bladspenat kunde vara gott till. Jag sådde spenat i år och inte förrän i september blev den så man kunde ta lite av den, jag var väl sent ute eller så växer saker sakta här...

I alla fall, det var mörkt ute och jag gick lite på känn, jag visste ju var spenaten växte och hur den såg ut, jag repade av rejält med blad och tog in dem, sköljde dem och kokade upp dem lite snabbt och rörde i lite smör.

Barnen ville inte ha det, de såg lite misstänksamma ut, de gillar inte stuvad spenat heller, det älskar Mikael och jag, vi åt det i dag, med blommehönsägg!!! Vi åt upp bladspenaten i alla fall och tyckte det var gott.

Två dagar senare gick jag förbi trädgårdslandet och såg att ringblommorna började knoppas, kul tänkte jag, de var ju också sena så klart, nästa sekund såg jag att de inte hade speciellt många blad...

Jag hade kokt ringblommeblad åt oss istället för spenat...

Nu vet jag ju att man kan äta ringblommor, i sallad, själva blommorna, så bladen borde inte vara farliga. Men ändå... Jag berättade det för en kompis och när hon garvat en stund sa hon att det faktiskt är riktigt nyttigt med ringblommor så det var väl i slutänden bara bra då...

Första oktober

Första dagen i en ny månad. Igen. Full av goda föresatser är jag. Givetvis.

En av dem är att blogga oftare, t ex försöka varje dag.

Det faller nästan innan jag börjat, jag sitter ju här och nickar till, somnar nästan, orkar absolut inte skriva någon blogg...

Men men, det får väl bli så här då, så blir det mer i morgon, om hästar, hönor, bygge, inköpsrundor, biljakt, runescape, väder och vind, god mat etc...

Always will be

Jag kom på att jag inte bytt musik på allt för jättelänge. Tråkigt ju, för oss alla som mer än en gång tittar in på bloggen. Även om musiken jag hade, 'The Cross' med Within Temptation är väldigt fin och betyder väldigt mycket för mig.

Trött på den. Här kommer en ny. Jag tycker mycket om den också. 'Always will be', med Hammerfall. Jag dedikerar den till den vän jag saknar mest av alla, som låtsas att jag inte finns. Önskar jag kunde göra detsamma...

En rolig sak förresten, som jag kom på nu när jag satt och sökte efter bilder till det här inlägget. Vi köpte en gång i tiden en bil av basisten i Hammerfall!

Eller rättare sagt, f d, för han hoppade visst av förra året. Och detta var före Hammerfall bildades också. Och bilen har vi inte kvar längre heller...

Men ändå. Är jag nästan lite känd då?

Sune och Seikei, farväl mina tuppisar!

I dag fick jag, vi, barnen och alla de andra tupparna och hönorna, säga hej då till Sune och Seikei, sussextupparna.

Det var med blandade känslor. Vi hade ju bestämt att åtta tuppar ska bort, vi ska bara ha två kvar, Tuppe och Blomma. Fast nu har Tuppe haltat några dagar, hoppas bara det går över...

Sussextupparna, australorparna och plymouth rockarna, även gamle Rocky skulle bort. Vi insåg att det skulle bli svårt att hitta nya hem åt dem och anade att de skulle bli mat. Vår eller andras om inte vi klarade av att äta upp dem. Slakt skulle vi få hjälp med i vilket fall som.

Men jag testade i alla fall att annonsera ut dem. Först i hönsforumet, enda svaret var en som var villig att ta emot dem gratis, för att äta upp dem. Hmpf! Då kan vi ju göra det själva!

Sen annonserade jag i Skaraborgsbygden, en tidning vi prenumererar på, kommer en gång i veckan. Annonsen var inne i torsdags och vi hade inget hört så jag trodde det var kört. Jag vet ju att det är svårt att bli av med sina övertaliga tuppar vid den här tiden på året.

Men, telefonen ringde i dag på eftermiddagen. En familj i Vara som sökt efter sussextuppar länge, varit och tittat på flera som visat sig vara icke renrasiga och andra som visat sig vara dvärgsussex (visste inte ens att det fanns). De blev jätteförtjusta i mina gulltuppar, skam hade väl varit annars!

Så i dag på kvällen åkte de till sitt nya hem, ett gäng med sussexdamer och lohmanntjejer skulle hälsa dem välkomna vid framkomsten, eller rättare sagt i morgon då kanske när de vaknar. Vilken glad överraskning för dem!

Hoppas bara de trivs nu, mina små pycklisar som jag haft sen de fortfarande var lite fuktiga i dunet... Snyft!!!

Och - raskt över till något mycket roligare!!! Så här många olika färger och former får vi på våra ägg nu!!! Det stora bruna till vänster är från en av 'di gamle' lohmannhönorna. Det lilla vita är från en leghornshöna, en eller kanske två har börjat värpa, och det lilla beiga är från en blommehöna!!!! Lilla Viola har värpt så mycket som tre ägg hittills! Ett varannan dag! Duktiga små hönor!

Och så här små och bortkomna ser de små äggen uti en vanlig äggkartong! Om någon undrar över siffrorna som kanske anas på äggen, så är det min egen lilla kodning av dem, som inte har något att göra med stjärnäggs koder som ni ser i locket på den begagnade förpackningen...
Den översta siffran på varje ägg är ordningstalet på äggen, vi har hittills fått elva vita ägg, alltså är de numrerade 1 till 11 och den undre siffran är dagens datum. Många gånger råkade det sammanfalla, så att alltså ägg nr 5 kom den femte september...

Vi har sedan början numrerat de gamla hönornas ägg med dagens datum och kom på i efterhand att det kunde varit kul att numrerat dem och sett hur många det blir på ett år eller så.

Mer om hönorna i morgon kanske. Eller något helt annat!

Allt för en trevlig trädgårdsfest!

Jag städar på mitt skrivbord, spelar Runescape och läser hönsforum och lite annat, allt samtidigt.

Eftersom jag inbillar mig att jag har simultankapacitet, eller åtminstone önskade att jag hade det, tänkte jag skriva en blogg också. En liten får det bli i dag.

Jag hittade en liten lapp bland annat, i drivorna med papper, tidningar, urklipp, pennor, muggar, stenar, skivor och annat. Den var utriven från någon slags reklam, Ica Maxi eller något sådant. För evigheter sen. Typ någon gång i början av sommaren eller så.

Rubriken lyder: Allt för en trevlig trädgårdsfest! och i lite mindre stil strax under: Grillar, solstolar, spadar, spel...

Grillar förstår jag. Vi är ju visserligen inga grillare, tror vi är de enda på jorden som inte fattat tjusningen med att bränna kött över glöd bland mygg och/eller kyla utomhus när man kan stå i lugn och ro i köket och laga maten och slippa allt obehag... Men jag förstår vad grillar har med trädgårdsfester att göra! Man grillar festmaten på den.

Solstolarna också, även om de känns mer... privata. Visst, man kan sitta och sola tillsammans på en trädgårdsfest. Även om det säkert känns mer bekvämt att sitta på vanliga stolar runt ett bord. Speciellt som man ska äta det man förhoppningsvis lyckats grilla.

Spel är jag också med på. Krocket, piltavlor och kubb och sånt kanske t ex, jättetrevligt på en trädgårdsfest.

Men spadar... Kanske är det jag som är dum. Kanske är det för att jag grillar så sällan som jag inte förstår vad man gör med spadarna. Ska man kanske äta med dem? Slå varandra i huvudet med dem för att man blir oense om hur man ska grilla? Eller ska man gräva ner de brända köttbitarna med spadarna?Eller menar de leksaksspadar? Så barnen har något att göra medan de vuxna häckar runt grillen?

Eller ja! Så är det ju! Man ber alla ta med sig varsin spade, och medan man väntar på att köttet ska brännas så gräver man t ex en grund så man kan bygga till huset. (Det var alltså så vi skulle gjort, så slapp vi hyra grävmaskin vilket helgen är vikt för...) Har man inte planerat att bygga till huset kan man ju alltid gräva ett trädgårdsland eller en grop åt andra...

Jag fastnar alltid i sådant där. Funderar, undrar och är så där fruktansvärt onödigt nyfiken...

Zå var det min tur... Z i dag...

(Fotot har inget med dagens text att göra. Det är där bara för att det är lite roligt!)

Zå med Z för i dag var det min tur att rida Zorania Z...

Det låter som om hon är stallets skräck som alla bävar för att rida. Så är det inte. Hon är söt och trevlig, ca 155 cm, en lagom stor häst. Tyvärr har jag inget foto på henne. Men hon är inte lättriden och det brukar vara de duktigaste i gruppen som får ta henne...

Så jag kände det som en ära och lite smånervöst när min ridlärare frågade mig i dag när jag jobbade om jag mådde bra i dag, om jag kände mig pigg. Ja... hurså frågade jag. Jag tänkte på att jag hade ju varit hemma ett par dagar förra veckan, trött som en död och med gräslig huvudvärk, så jag tänkte det var därför hon frågade. Nej, jag behövde någon i din grupp som kunde rida Zorania sa hon då...

Zorania är ett vackert fuxsto av tysk import, alla hästar i hennes 'familj' heter något på Z efter pappan som heter Zandor. Hon har en märkning på ena låret, en sköld med krona och ett Z i. Hon är en väldigt fin häst egentligen och hoppar bra med rätt ryttare.

Nu hoppade vi som tur var inte i dag för med 'fel' ryttare kan hon hoppa lite som hon vill... utan tränade dressyr, vägar, volter, serpentiner, sidvärtsrörelser och sånt.

Richard har ridit henne en hel del, han rider henne bra, alla gör inte det, man måste ha massor av tålamod, konstigt nog har han det med henne, han är inte direkt den tålmodiga typen annars... en trettonåring... När han rider henne ser det så lätt ut...

Fast det gick bra, det gjorde det. Jag satt och tittade på lektionen innan när Richard red Jaspis och hans kompis S red Zorania. Hon gick och viftade med huvudet hela tiden och trilskades när de skulle galoppera. Hjälp, tänkte jag, hon verkar inte ha en av sina bättre dagar...

Sen gick hon faktiskt bättre med mig, det tyckte jag iaf. Inte för att jag ska dra för stora växlar på det, hon var ju uppvärmd och hade gått rätt bra i slutet för S. Vi skippade galoppen eftersom det var första gången jag red henne, hon verkar ha en rätt stötig galopp så jag var lika glad för det.

Nu är det bara Daily Joy kvar av de hästar som är så pass stora att jag kan rida dem, som jag inte har ridit. Det finns en bunt småhästar också, B-ponnyer, som är för små för mig. Ja, och så Trixie också, en D-ponny som kom för ett år sen ungefär men som blev utlånad nästan med en gång eftersom hon var lite för vild för ridskolan. Nu är hon tillbaka sedan några veckor tillbaka och har precis börjat gå lektion. Det ska bli intressant att se när det blir min tur att rida henne...

Hästar och hönor - börjar på H

Det kanske vore något, att varje dag bara skriva om saker som börjar på en viss bokstav? I dag är det bokstaven H. Det låter som något ur Fem myror är fler än fyra elefanter...

Fast det var inte med flit. Jag vet inte om jag kan komma på något mer relevant som börjar på H om jag inte anstränger mig för mycket och det orkar jag inte!

Jag är trött i hela kroppen efter dagens (kvällens) ridlektion. Nya ridläraren. Ponnyn Cosmos. Dressyrträning...

Cosmos. Fotot taget från dressyrtävlingen i Vartofta. Inte nu. Tävlingar är inget för mig...

Jag slet som ett djur och faktiskt, jag börjar inse nya ridlärarens goda sidor, hon lyckades få mig att rida så Cosmos gick i form, inte hela tiden, men bitvis! Och det var inte det lättaste! Driva och stödja med skänklarna, rama in hästen mellan skänklar och händer, få den att höja kroppen, tänka uppåt framåt så hästen arbetar ordentligt med bakbenen under sig istället för att bli lång och seg...

Och tänk det fungerade, men oj vad mina ben kommer göra ont i morgon... Jag inser att jag aldrig riktigt fattat det där med drivning att hela benen ska vara med och driva... både hälar, vader och lår... Kanske kommer det här att innebära att jag kommer få snygga vältrimmade ben? Fast vid närmare eftertanke... nya ridläraren har inga smala ben direkt... snarare tvärtom...

Leghornshöna, kanske är det Johanna, fattar ett mycket dumt beslut. Att hälsa på en grävling är inget för hönor...

Duktiga söta Påven Johanna (ja jag vet, vilket namn på en höna... men det var inte jag som hittade på det, det var Johannes som ville kalla henne Påven, bara. Det tyckte jag lät lite väl... och la till Johanna efter boken som jag inte läst) la sitt tredje söta vita lilla ägg i dag!!!

Söta blommehönan Rosa, tupparnas favorit och en av de tamaste. Fast hon ser inte skillnad på mina fingrar och godsakerna jag ger henne...

Mycket vill ha mer, nu går jag och väntar på de andra två leghornen och på blommehönorna! De ska lägga ljusbeiga ägg har jag för mig att jag har hört. Rätta mig om jag har fel, hönskunniga läsare! Sen har jag sussex och australorp som kanske tar några månader till eller så. Kanske kommer de inte igång förrän till nästa vår? Vad det är för färg på deras ägg är jag osäker på, tror jag har hört att australorp lägger bruna ägg, synd om de blandas ihop med lohmannhönornas. Sussex lägger också beiga ägg tror jag? Fast de är kanske större än blommehönornas?

Blomkruka med blomma i... Hönan Linnea, som förvisso inte växt upp ur krukan men som gillar att sitta där av någon anledning...

Hönorna fick pastasallad i dag, resterna (jag gjorde med flit lunch till bara tre personer på en hel förpackning pasta) av vår lunch. De blev jätteglada, de älskar pasta, det var roligt att se dem springa omkring med varsin skruvmakaron i näbben...

Fina Seikei har världens fluffigaste vita söta tupprumpa! Hans högra slör är lite konstigt. Nu börjar det bli större men i början hade han knappt något på den sidan.

Något mer på H kanske? Höst till exempel? Fast i dag är det rätt varmt, det är nästan mitt i natten nu och jag var ute nyss, jag sitter i kontoret som är ovanpå garaget och får gå in och hämta te och sånt, och jag kände att det var ritkigt ljummet och skönt i luften. Så det känns inte som höst i dag (inatt) men andra dagar gör det det. Tyvärr. Jag avskyr hösten, alla andras favoritmånad. Blä.

Hare. Hagmark. Hamster. Halvstekt. Hemsk. Hedning. Helikopter. Hiss. Hingst. Hotfull. Hosta. Hund. Hus. Huvudlös. Härlig. Håröm. Högerstyrd...

Några ord på H som jag inte har någonting alls att säga om. Någon annan kanske?

Men jag kom att tänka på en rolig sak! Jag gillar att hitta på tre-ords-meningar av bokstäverna på registreringsskyltarna. Vår bankman, som för övrigt bor rätt nära oss, har bokstäverna UHP på sin bil. Jag tänkte UPA (Utan Personligt Ansvar) och fick detta till Utan Huvudet Påskruvat. Det tycker Mikael är väldigt roligt... Undra vad personen i fråga skulle tycka...

Hår... Jag färgade håret i dag. Tack vare att jag satt och petade med fotona i går, jag fick syn på ett som visade mig snett bakifrån. Jag rös! Varför varför varför talar inte folk om för mig när jag ser för jäklig ut! Mitt hår som jag tyckte var ok, det jag såg, var gråtussigt på baksidan! Det var en... fläck, typ mitt bak, så pass långt bak så det inte syntes framifrån, som var GRÅ. Och tussig. Tussigheten kan jag inte göra mycket åt just nu. Mer än balsam och sånt. Men färgade, gjorde jag pronto!

Nu ska jag Hasta. Till Huset. Och Huvudstupa sängläge ska det bli! Hundra timmar ska jag inte sova. Men Huvudvärk hoppas jag att jag slipper i morgon!

En hel månad - var ska jag börja...

Hela augusti hann gå utan att jag skrev en rad. Inte en endaste rad! Vad kan jag säga till mitt försvar?

Usch vad tjock jag ser ut... Det kan bara bli bättre efter en sån knubbsälsbild...

Inte mycket egentligen, för oavsett hur mycket jag har/har haft att göra, så borde jag ju hunnit få någon liten raduschling ur mig...

Fast det har varit mycket, det har det.

Klockan är mycket nu, jag borde vara trött, men är inte det riktigt, inte sovatrött, jag har haft problem med det igen, jag har svårt att somna och ligger vaken tills det börjar ljusna ute. Hopplöst är det... När jag då äntligen lyckas somna är jag nästan beredd att döda den som väcker mig. Trots att man ska göra så, man ska gå upp vanlig tid ändå. Men det gör jag bara inte såna morgnar.

Jo, för att komma tillbaka till vad jag egentligen tänkt att säga, så tänkte jag dra en snabbgenomgång av augusti... Är det sedan något ni vill höra mer om får ni säga till...

Min stora pojk... Richard!

* Vi åkte till Halmstad som planerat, men bara Richard följde med. Johannes stannade hemma av anledning... Dels för att han avskyr att åka bil, dels för att han hade förhinder. Mikael, jag och Richard hade i alla fall en underbar dag. Vi åkte tidigare den här gången, det var nästan tomt på stranden när vi kom och vi trodde att det kanske var för att folk började jobba, men frampå dagen sen kom det fler och fler. Vi solade, badade, plockade snäckor och åt moussaka med tzatziki som var sådär. Jag var knallbrun efter de två soldagarna men nu har det börjat blekna, tyvärr. Mikael och Richard fjällade en del, men det klarade jag mig från. Men det bleks väl bort med tiden antar jag.

* Anledningen till att Johannes blev hemma då... Den, eller rättare sagt hon, heter Sparta. En liten yttepyttesöt, blyertsgrå liten kattfröken som flyttade hem till oss. Det är Johannes egna kattunge, en liten kompensation för allt Richard får i ridningssammanhang. Fast Sparta tycker mycket om matte också, älskar ligga mattes knä... Sparta heter hon efter The Mean Kitty, om ni minns den, för att fräscha upp minnet så hittar ni den här: http://www.youtube.com/watch?v=Qit3ALTelOo. Vår lilla Sparta är ungefär lika busig och bits och hittar på dumheter, men sötare än man kan stå ut med nästan...

Här ovan är lilla Sparta inte så gammal, det var innan hon kom hem till oss, vi var och tittade.

I början ville Ceasar och Bastian inte alls veta av henne, nu går det bättre. Sparta får sova hos Ceasar (ibland) och leka med Bastian, han blir som en kattunge på nytt.

* Den 11 augusti började jag jobba igen. Eller ja, jobba är en megamastodontöverdrift... Jag började arbetsträna, två timmar om dagen. Wow, liksom... knappt lönt att åka hemifrån kändes det som. Att jag sen blev så dödens trött så jag inte orkade med mer än att just ta mig dit, jobba de två timmarna och sen hem igen var inte direkt vad jag hade väntat mig. Det kändes mer än fånigt...

Första veckan var i och för sig speciell, det var dressyrtävlingar till helgen och massor att göra. Plötsligt blev jag den enda som förstod sig på allt (nästan) som hade att göra med datorn också, då hon som annars har hand om det gick på semester följt av föräldraledighet direkt efter...

Ja, som jag glömde säga, men som ni förstår, så blev det på ridskolan jag hamnade. Jag hade ju funderingar på kyrkan men kyrkoherden var ju på semester och när hon kom tillbaka och jag fick svar lät det mer än ljummet, hon hade skickat ärendet vidare till någon vaktmästare, sen har jag inte hört mer...

Så jag (och några till) hämtar hästar i hagarna varje dag, de som ska gå lektion, portionerar ut havre och sen brukar jag sätta mig vid datorn och försöka göra hemsidan mer begriplig och åtminstone rättstavad... Jag tycker inte om den... Den känns amatörmässig, ful, svårnavigerad och flummig. Men hon som gjort den kommer ju tillbaka och det är inte värt att göra om för mycket... Tyvärr.

När hästarna ätit upp ryktar vi dem, kollar hovarna, visiterar dem, sånt. Akhila, vars ögon inte tålde allt regnande och blåsande får ögondroppar ibland, likaså Lucija som har problem med tårkanalen på ena ögat. Lucija har mugg på bakbenen och får salva, lite sånt pysslar vi med. Sen brukar det vara dags för mig att åka hem. Inget betungade, men jag blir skittrött...

På tisdagarna har jag hand om cafeet, två timmar innan min ridning, men det brukar inte vara någon rusning direkt så jag brukar pyssla med lite allt möljligt.

Andra veckan jag jobbade följde vi med när min ridlärare och en tjej i min tisdagsgrupp tävlade i dressyr i Hjo på lördagen. Det var Daily Joy och King som fick komma ut och se sig om i världen. Daily tog det med ro, och var riktigt duktig. Det gick jättebra för dem. King var skitnervös och för dem gick det väl inte riktigt lika bra, men för att vara första gången var det jättebra. Vi hjälpte till att hålla hästar och heja på.

King till vänster och Daily Joy till höger.

Richard och King

* Vi har en ny ridlärare på mina tisdagslektioner. Hon är säkert jätteduktig. Men jag har väldigt svårt för henne, hon känns så nedlåtande, trycker ner, rättar till så bryskt, får en att känna sig dum och löjlig. Jag blir så nervös av henne så jag glömmer bort vad som är höger och vänster, upp och ner... Sen har hon med sina egna döttrar hela tiden, ibland sitter de på läktaren och skrattar åt oss, ibland är de med och rider och utklassar oss andra, åtminstone mig...

Jag funderar på att skippa ridningen på tisdagarna, hade funderat på att bara rida en dag i veckan ändå eftersom jag har sämre ekonomi nu, men hade helst velat ha kvar tisdagslektionerna eftersom jag gillar den ridgruppen bäst. På onsdagarna har jag kvar min gamla vanliga ridlärare som jag trivs jättebra med. Men gruppen är inte lika bra. Jaja, vi får se hur det går. Vi har betalt för september så jag testar väl månaden ut i alla fall.

* Vi har byggt och snickrat, renoverat och ordnat. Hönshuset har vi byggt till, det är tre gånger så stort nu. Vi (kanske fräckt av mig att använda ordet 'vi' för jag har verkligen inte gjort för mycket, det är mest Mikael och en hel del Richard, som har gjort det mesta) har blåst ut insidan på gamla gäststugan och förrådet och börjat isolera och bygga nya väggar, nya golv etc. Det ska bli bibliotek och ska förhoppningsvis bli färdigt snart.

För samtidigt håller vi på med tillbyggnaden av huset. Med den har vi kommit så långt så att vi har grävt ena grunden (huset ska byggas till åt två håll). Den grävde Mikael och Richard för hand, 110 skottkärror jord och grästorvor... Den andra sidan är för mycket så det ska dit en grävare till helgen, en sån där liten som vi hyr och sköter själva. Vi ska köra undan jorden med traktorn, Mikaels och Richards lilla kelgris...

Det här fotot är nog en och en halv månad sen, pycklisarna är inte så stora än... I förgrunden Rocky och en av de gamla hönorna.

* Och så har vi ju mina pycklisar, sist men inte minst! De har växt och blivit så stora! Och fina! Om inga stora överraskningar bjuds så blev slutliga resultatet nio tuppar och tio hönor av de nitton kycklingar som överlevde. De vita leghornskycklingarna, som det från början inte var meningen att vi skulle ha ens, blev en tupp och tre hönor, Don Corleone (även Tuppe kallad), Påven Johanna, Blanca och Snövit. Blommekycklingarna blev en tupp och fyra hönor (vilken tur va), tuppen Blomma och hönorna Viola, Linnea, Rosa och Klara. Klara trodde vi först var en tupp och tänkte att han skulle heta Carl von Linné, men så var det en höna och först sa vi Carla men vi sa fel jämt så det fick bli Klara... Sen var det lite mindre tur med de andra, australorpen blev två tuppar, två hönor, tupparna Earl Grey (grå) och Chili, hönorna Svarta Sara och Black Molly. Sussexen blev två tuppar, Sune McChicken och Seikei och hönan Susse. Plymouthrockkycklingarna blev tre tuppar... Ville, Taco och Mattias.

Pycklisarna vill så gärna vara med när de gräver, vem vet vad för spännande saker som kan dyka upp... Linslusen Rocky med här också... Detta är bara några dagar sen.

Och den 29 augusti fick vi vårt första efterlängtade, men ändå så oväntat, oj redan, lilla söta, vita lilla ägg!!! En av de vita leghornshönorna (tror det var Påven Johanna, de är så lika nu när allas kammar börjat växa till sig och bli röda) la ett litet ägg! Två dagar efter kom nästa lilla söta ägg. Fortsätter hon med varannan dag så får vi ett litet ägg till i morgon! Sen är det bara att vänta på resten! Leghorn och blomme ska vara tidigast, i den ordningen, de andra kan vi få vänta på, det är senare raser.

De gamla hönorna har varit lite busiga i sommar och gömt ägg lite här och var. Vi hittade under trappan (en slags loftgång utanpå huset) till kontoret och sen under gästrumsgolvet. Säkert har de fler gömställen för det har blivit lite dåligt med ägg i sommar. Sen har Agda ruggat, vi trodde hon var sjuk och tänkte nästan låtit henne sluta sina dagar ett tag. Så började det växa nya fjädrar på henne, ett tag såg hon ut som en igelkott, alla bruna fjädrar var inneslutna i en liten mörkgrå hylsa liksom. Så hon såg ut! Nu börjar hon bli riktigt fin!

Så till avigsidan med hönor och pycklisar... De börjar bli stora nu... Tupparna börjar bli bråkiga, stora gamla tuppen börjar visa intresse för små vita hönorna. Det är dags att sanera... Vi tänkte spara Tuppe och Blomma. Dels för att de är de enda lagom stora, resten är för stora. Dels för att de har visat framfötterna så att säga. De är aktiva, patrullerar, gör hönorna sin kur, Blomma har till och med kurtiserat de gamla damerna! De andra, visserligen senare, tupparna av de större raserna är inte alls lika framåt, de går gärna undan, gömmer sig, håller sig i bakgrunden och det känns inte som något bra tuppbeteende tycker jag.

Fina Blomma!

Han som vi köpte kycklingarna av har lovat att hjälpa till med slakten (usch, fy hemskt ord att använda om mina älsklingar), men han hann inte just nu. Jag vill helst inte vänta mycket längre, vill inte att Rocky ska jaga ikapp de små leghornshönorna och knäcka ryggen på dem. Men tanken på att ta livet av honom som varit en sån toppentupp känns inte roligt. Eller de små...

Vad mer...

Det är den första september i dag, eller var i alla fall när jag började skriva det här... Jag har som vanligt en lång rad föresatser inför den nya månaden. Särskilt som det är en måndag också... Som gjort för nystart...

- Jag har inte orkat tänka på vikten och släppt kontrollen, det har fått till följd, givetvis, att den skenat iväg till katastrofala mått... Nu ska den ner! Basta! Till julafton ska jag gå ner tio kilo. Peppa mig gärna, skäll och hota, locka och muta!

- Jag ska försöka ta tag i verkligheten också, hela augusti har jag liksom levt i någon slags seg deg känns det som. Mycket för att jag inte orkat med annat givetvis, men jag ska anstränga mig och försöka ta tag i saker, diska, städa, stryka, bädda, såna saker. Jag måste ju ta hand om allt, nu när Mikael har fullt upp med bygge och renovering. Inte roligt, men tvunget, jag är ingen tillgång i byggnationerna tyvärr, inte än, möjligen när det kommer till målning.

- Jag ska skriva min bok! Skärpning! Ska Skriva Nu!!!

- Jag ska motionera, cykla promenera, har till och med köpt gåstavar... och i dag rotade jag fram lite träningskläder hos svärmor som har lådor med våra kläder och annat på hela sin andravåning...

- Och jag ska blogga! Många korta fyndiga trevliga bloggar om dagen. Vad vill ni höra om? Min viktminskning och träning? Mina hönor och katter? Tillbygge och renovering? Eller alltihop. Eller något helt annat. Troligen blir det en mix...

Det är säkert mycket mer. Det tar jag i morgon. Då ska jag försöka hinna/orka med att hälsa på hos er också!

Sånt här ska det vara slut på i alla fall!!! Inte något mer sånt!!!

One week later

Jag har suttit vid datorn så gott som varje kväll (inte i går kväll då somnade jag elva, fatta det elva!) men jag har aldrig orkat så långt så det har blivit någon blogg av det.

En orsak är att jag helt enkelt har somnat ifrån bloggandet, en orsak till är att mitt kontor är för olidligt hett. Inte tänkte vi på att det kunde bli stekhett under ett svart plåttak... logiken hade visst tagit semester en stund där... kanhända att jag är tacksam för det i vinter, om nu vintersolen förmår att värma upp på samma sätt?

Ytterligare en orsak är att jag så gärna ville ha foton med i min blogg. Sådana jag tagit själv, men jag orkar inte alla de små steg som får in dem i min dator. Alltså, tömma kameran i Mikaels bärbara dator, flytta över de foton jag vill ha från den till mitt usb-minne och sen från usb-minnet till den här datorn. Jobbigt. Ja, egentligen tar det inte sååå lång tid men jag är lite underligt lat ibland, skjuter lätt upp sådana där lite småjobbiga saker som egentligen är rätt snabbt avklarade. Jag får ta en radda bloggar sen med bara foton i...

För att avsluta orsakslistan så kan en orsak till vara att jag ville vänta på folk så de hann läsa innan jag skrev igen. Dumt tänkt jag vet... When will I learn...

Nåväl. Halmstad åkte vi till förra lördagen. Det var varmt. Det var långt. Eller ja, egentligen är det bara femton mil. Tänkte vi, men det var ju förr det, innan vi flyttade, nu var det närmare arton...

Först ville bilen inte starta, den har inte varit i bruk på bra länge och hade stått och laddat ur batteriet, det är något larm som står och blinkar hela tiden som Mikael trodde hade gjort det, men drar de verkligen så mycket ström de där? Hur gör andra som har larm som blinkar hela tiden, laddar det ur batteriet på allas andras bilar också?

Inte hittade vi startkablarna heller så Mikael fick åka till en granne (och hoppas de var vakna) och låna. Sen kom vi iväg.

Och vi körde fel flera gånger och var inte på stranden förrän klockan var tolv... Vi hade tänkt vara där vid tio. Som alltid obotliga tidsoptimister...

Men det räckte nog för oss ändå. Vi badade och solade, fikade, pratade, låg och läste och hade det trevligt. Jag hade trevligt i alla fall. Johannes blev nog rätt uttråkad efter ett tag, Mikael också, han blev rastlös och gick omkring på stranden. Richard verkade trivas, han ansträngde sig väldigt med att se ut som om han inte tittade på tjejer, men jag tror allt han gjorde det ändå...

Det låter nästan hemskt, men det är första gången mina stackars barn är på västkusten... Inte första gången de badar i havet, though, men vi har bara varit på ostkusten annars, Västervikstrakten. Det är mycket saltare vid Halmstad än vid Västervik. De sa det barnen, alldeles lyriska... 'doppa fingret i vattnet mamma och slicka på det, det smakar salt!'. 'Ja. sa jag, tänk vad många som kissat i vattnet för att få det så salt...'

De plockade snäckor (eller om det kanske kallas musselskal) också, inte så många som Mikael varit rädd för. Jag minns en gång för många år sen när vi åkte till samma strand, det var innan vi hade barn, det var fint hemma när vi åkte, när vi kom fram var det jättemulet. Vi gick på stranden och plockade massvis med snäckor den gången... Kilovis...

Jag har blivit väldigt mycket mer försiktig med sol på senare år, jag har visserligen aldrig direkt bränt mig men man vet ju aldrig och det var länge sen vi var på en havsstrand... Jag hade med en hel driva solskyddskrämer, upp till solfaktor 20, kanske lite överdrivet...

Mikael lyckades bränna sig ändå, fattar inte hur... Richard smorde in sig på framsidan själv, det var inte ritkigt lyckat, han nådde inte ända upp på axlarna såg vi sen, men då såg man också hur bra solkrämen var... Det såg inte klokt ut. Som något slags fraktalmönster i vitt och rött...

Johannes blev bara brun, han har den sortens hud, lite gyllene från början, jag blev också bara brun, ännu brunare, knallbrun faktiskt. Jag blev riktigt förvånad, det var längesen jag överhuvud taget brydde mig om att sola och har varit blek så länge så det kändes som om jag inte kunde bli brun. Jag är döläcker nu... hoppas det sitter kvar läänge! (eller rättare sagt, hade jag varit smal också hade jag sett riktigt trevlig ut... men jag är allt annat än smal...)

(En liten nyfiken parentes förresten. Jag har inte frekventerat stränder så där särdeles flitigt de senaste åren, inte alls för att vara ärlig, men en sak slog mig nu när jag var på en så pass stor och välbesökt strand, att jag såg inte några som solade topless den här gången. Inte för att jag saknade dem heller men jag lade märke till det. Förr så var det ju nästan tvärtom att de som inte solade topless nästan blev uttittade och pekade finger åt... Är folk prydare nu eller har det visat sig inte vara så nyttigt att sola tuttarna?)

Jag var nog den som badade mest också, Mikael är en riktig badkruka, han doppade sig först när vi skulle hem. Jag tog ett dopp allt som oftast, när jag började känna mig för varm. Eller för uttråkad, för det är verkligen dötrist att sola, speciellt om man ska ligga på rygg, ligger man på mage kan man ju läsa under tiden. Jag förstår inte de som kan hålla på och sola dag ut och dag in, flera veckor som en del gör. Jag är ingen solarmänniska, bara att inse.

Men trots detta ska vi till Halmstad i morgon (fredag) igen! Jag, Mikael och Richard. Johannes vägrar att åka bil så långt igen. Mamma och pappa kommer och sällskapar honom och hjälper honom med djuren.

Så onödigt egentligen, alla dessa mil fram och tillbaka för att bada och sola lite. Men eftersom vi känner att vi inte varken kan eller vill vara hemifrån mer än någon dag så får det bli så. Åka bort och sova borta flera nätter skulle aldrig funka. Jag skulle bli nipprig.

Vi var inte riktigt i Halmstad heller utan i Gullbrandstorp. Mikael var alltid där när han var liten. Missionskyrkan i Jönköping har någon slags ställe där också, där han är konfirmerad. Man kan äta där också, de brukar ha väldigt god dagens, vi tänkte äta där i morgon.

Det var meningen att vi skulle sovit över hos en kompis till mig i närheten av Ullared på vägen hem, förra gången vi var i Halmstad alltså, men vi stannade bara och fikade och pratade lite. Jag ville hem...

Hon hade tir na nog träff passande just då (ni vet den jag brukar vara på på somrarna) så det serverades en väldigt smarrig tårta (med feer på). Det var meningen att vi skulle stannat och ätit också, men det lät som det skulle bli väldigt sent så vi åkte hemåt vid tio. Sent nog tyckte jag...

Jag brände mig på en manet i lördags också. Jag visste inte ens att brännmaneter fanns i Sverige så jag blev helt paff! Mikael sa sen att det visst gjorde det och pappa hade hört att de oftast inte kom förrän i augusti, men om det blåste från rätt (fel) håll så... Jag brände mig väl inte farligt mcyket heller. Jag såg kräket i vattnet och sekunden efter kände jag hur det sved till över vristerna, båda fötterna, som om jag trampat rätt ut i ett nässelsnår. Det satt i hela dagen.

Vi har hunnit med en hel del annat också. Om jag var död som en sill efter Liseberg var det inte riktigt så efter Halmstad, jag var rätt pigg dagen efter. Pappa hade varit och sett till våra djur och sovit över, vi kom ju inte hem förrän strax före ett på natten... Jag kunde ju inte ligga och dröna hela dagen när han var där.

Så jag höll rätt gott tempo hela den dagen. Tvättade allt och hängde ut och fick torrt. Jag städade lite också för på måndagen hade vi lite husvisning. Vi var i Utvängstorps hembygdsgård igen, där vi var häromveckan. De hade veteranbilsutställning också, och lite sånt. Mina föräldrar var där och hade med sig en gammal tant som mamma hyrde in sig hos när hon pluggade i Skåne när hon var ung. De har hållt kontakten ända sen dess. De följde med oss hem sen och tittade.

Och på tisdagen var en arbetskamrat till Mikael hos oss på förmiddagen. Hennes dotter tävlade tillsammans med Richard i ponnydressyrlaget (hon som red Miramis, i Vartofta, om ni scrollar tillbaka). De hade med sig något åt oss som jag ska skriva mer om när jag kan visa foto...

De har haft lite mer kontakt med stallet under sommaren och berättade att nästan alla hästar som var till salu hade blivit sålda. Det kommer kännas konstigt att komma tillbaka till stallet... Och det blir rätt snart det... Jag fick ju aldrig tag i någon som kunde bestämma något på kyrkan så vi pratade med ridskoleägaren så jag ska vara där. Igen. Hoppas det fungerar bra den här gången... Eftersom jag kanske inte kommer ha råd att rida två gånger i veckan med min sänkta sjukpenning får det kanske kompensera att vara där och jobba istället...

Och i går (onsdag) var vi i Tidaholm och åt räkor igen. Räkfrossa. Jag tar som vanligt alldeles för lite på tallriken och får gå desto fler gånger (fast det blev bara tre). Det var smockfullt. Och det tog slut på faten och i skålarna rätt fort. Ibland blev det långa köer som stod och väntade på att det skulle fyllas på. Vi anade lite panikstämning i köket, det var inget de sa, men det kändes liksom...

När vi ätit klart skulle vi handla lite på Ica på vägen hem, vi blev nästan omkullsprungna av en tjej med restaurangens logga på ryggen, hon fyllde en hel kundvagn med räkor ur frysdisken, gurka och sallad och sånt och sprang till kassan med det... Tur att Ica låg nära...

Vi var stoppmätta i alla fall. Och nu i kväll åt vi tacos och är stoppmätta igen... Usch... Så varmt som det är så är det ännu jobbigare att vara stoppmätt...

I morgon är det augusti och jag ska skärpa mig. Igen. Men den här gången ska jag verkligen göra det.

Jag ska:

1. Sluta äta godis

2. Gå ner i vikt till det mål jag har satt

3. Skriva min bok

4. Ja... vad var det nu igen... blogga kanske :)

Jag ska spåna vidare på den här listan, men det här känns viktigast just nu...

Jag hade två guinness i skafferiet. Jag tog den första och den var - isch - ljummen... Den andra ställde jag i kylskåpet, dricker den nu, kall och god.

Skål!

De slår hö härute...

Och de gör det NU. Kockan är ett på natten. Varför håller de på med höt mitt i natten för? Vet de något som jag inte vet? Kommer det att ösregna i morgon bara för att vi bestämt oss för att rymma hemifrån för en dag och åka till havet...

Vi tänkte ta chryslern dessutom... (cab och ac). Men alla väderleksprognoser vi sett och hört har sagt att solen ska lysa klart, om inte här så iaf i Halmstad. Och regna skulle det i vilket fall som helst inte göra.

Det får bli hur det blir. Vi åker i alla fall för nu har vi bestämt oss för det. Det blir mycket - och jobbigt - den här veckan. Liseberg i tisdags och nu Halmstad. Jag var rätt död både onsdag och torsdag efter Liseberg. Orkade inte skriva något.

Syltat och saftat igen...

I dag har jag plockat vinbär hela dagen. De var så mogna så de hotade att falla av. Men eftersom vi håller på och tömmer Gamla Blå Frysen för att såsmåningom försöka bli av med den hade vi ingen plats för dem så Mikael ställde sig och kokade saft. Vi köpte en liten kokplatta för ett tag sen så han stod ute, så slapp vi saftkletet inne. Jag vill inte ha saftklet på brädgolv...

Det blev säkert en tio tolv liter vinbär. Mikael passade på att ta lite som var i frysen också. När han ändå höll på. Och barnen tog ner traktorn (med lite hjälp) i hagen och stod på taket och plockade fyra liter körsbär som jag (stackars jag) fick kärna ur och göra sylt av.

Men nu med massa saftflaskor, geleburkar och syltburkar framför mig (ja de står inte här i kontoret, men jag ser dem 'inom' mig) så känner jag mig så RIK. En fånig känsla. Som Mikael sa, är det värt allt detta slit och klet för några flaskor och burkar som vi lika gärna kunde köpt på Ica? Men det är inte samma sak!

Liseberg

Liseberg var som sagt jobbigt. Men det var roligt. Jag har inte varit där på tre år som sagt. Men det kändes 'som igår'... De hade tagit bort en del och lagt dit en del sen sist, men inget jag direkt tänkte på. (Radiobilarna finns kvar, där åker jag alltid, försöker iaf, den blå amazonen som är med på bilden, för jag har en exakt likadan själv, samma färg och allt!)

Vi träffade min syster och hennes två barn där, de hade tagit tåget. Sen gick jag med Richard och kusinerna, vi åkte det mesta. Johannes gick med sin kompis men det visade sig att Johannes inte vågade åka alls så mycket som han tänkt sig, så vi fick ta med kompisen på en del som Johannes inte vågade. Balder t ex, jag älskar den, men står man nere och tittar ser man att det svajar i träkonstruktionen när tåget susar genom den... inte så kul... men man tänker inte på det när man åker.

Mikael gick med min syster, käkade glass och tittade på folk och planteringarna medan jag röjde runt för fullt för att hinna åka så mycket som möjligt på mitt 'åkband' så jag fick valuta för pengarna... (Virvelvinden tre gånger t ex... Jag är fånigt förtjust i denna, skrattar alltid så jag kiknar till folks stora nöje. Mina barn tycker jag är pinsam, mina systrar (de som vågar åka saker) roas lika mycket av mitt skrattande som av själva åkandet)

Jag tror jag fick det... Jag räknade på det en annan gång vad det skulle kostat om man inte haft åkband och åkt lika mycket, minst en tusenlapp hade det blivit. Fast åkbandet kostar mycket, 290 kronor.

Jag åkte cirkusexpressen (den lilla bergbanan) vi börjar alltid med den, men nu är barnen så stora så vi börjar känna oss lite fåniga), den stora bergbanan 3 gånger, slänggungan, jukebox, kanonen (på bild här ovan) 2 gånger, balder 3 gånger, kållerado 3 gånger, virvelvinden 3 gånger, radiobilarna, flumeride (nedan) 2 gånger, tornade och kulingen. Den sistnämnda lurade J upp mig i, jag avskydde den. Jag kan åka det mesta, men saker som går fram och tillbaka i gungformation avskyr jag, magen vänder sig och jag mår skit.

Sen är det så många som röker i köerna också och det mår jag också dåligt av men det finns en 'medicin' som alltid hjälper mot sånt illamående: spunnet socker! Det är suveränt, går över med en gång.

Haveri

Sen skulle jag åkt den s k Höjdskräcken också. Jag älskar den, man hissas upp högt upp i luften i ett torn och skjuts sen neråt, fortare än fritt fall och jag älskar den känslan. Jag åkte den själv för mitt åksällskap kilade på toa just då. Så satt vi där högt uppe i luften, vet inte riktigt hur högt det är, och jag tänkte räkna till tio sekunder för det är ungefär vad det tar innan man åker ner, men just som jag började räkna så började vi långsamt åka neråt. Vadnu tänkte jag, det minns jag inte att man gjorde. Men det fortsatte. Ända ner. Det hade blivit fel på tryckluften. Vi fick gå ur och vänta. De körde en test men det funkade inte så vi fick gå. De skulle ta dit en mekaniker. Senare på kvällen såg jag att den var i gång igen men jag hann inte med den. Tyvärr.

Jag har förstått att väldigt många i min ålder som jag pratar med gillar inte att åka saker på Liseberg som går fort och högt och sånt. Jag vet inte om det är folk som aldrig gillat det? Eller är det något som kommer med åldern? Jag har kanske blivit lite mer höjdrädd med åldern, men tror inte jag har lättare för att må illa. Fast när jag står i köerna och ser mig omkring så är de flesta yngre än mig... Trist.

De äldre verkar gå runt och titta bara och spela på de eländiga chokladhjulen där det är hopplöst att vinna något. Jag såg en som lastat en hel barnvagn full med högvinster, såna där stora chokladkartonger och sånt, hoppas det inte låg något barn underst. De måste antingen ha fifflat, haft osedvanlig tur eller spelat upp flera tusen. Inget jag längtar efter. Jag vill fortsätta åka.

Fotografi

Vi gjorde en annan väldigt rolig sak som jag rekommenderar! Vi fotade oss i gammeldags kläder! Det blev jättefint. De var jätteduktiga som fotograferade oss, det tog inte många minuter men resultatet var mycket bättre än t ex den gången vi passade på att fota familjen lite när jag tog mina examensfoton när jag slutade ingenjörshögskolan för fem år sen. Det kostade dessutom bara en bråkdel av det. Och man fick ram till också. Jag ska ta och försöka fotografera fotot så ni får se hur bra det blev!

Vi har hängt upp fotot i vår halltrappa, där det gör sig jättefint, det finns plats över för fler så det gör vi säkert om. Kan vara kul att ha med bara oss och bara barnen kanske.

Vad mer?

Sen VET jag att det var något mer jag tänkte skrivit om, men just nu är det stopp i hjärnan på mig. JAg minns inte... Jag får ta med mig papper och penna till Halmstad (eller rättare sagt är det inte just i Halmstad vi ska vara utan någonstans utanför minns inte vad det heter, Guldbrand någonting tror jag, Mikael var alltid där när han var liten...) och skriva upp allt jag kommer på som jag ska skriva i bloggen om.

Hoppas ni alla får en solig härlig dag i morgon (strängt taget är det i dag... men ni vet vad jag menar). Jag hoppas jag får en härlig dag. Solbränd har jag redan blivit om ryggen, plockade och rensade bär i bikini, det var kanske inte så smart... Nu ska jag försöka få lite färg i ansiktet också!

(alla foton i bloggen från Liseberg är från deras hemsida)