Disciplin!!!

Jag tror det stavas så i alla fall, men längre än så sträcker sig inte mina kunskaper i ämnet...

Klockan blev alldeles för mycket i dag igen. Jag hade bestämt mig, som så många gånger förr, att nu SKA jag blogga. Det är den förste i dag (när jag började skriva var det det iaf) och den förste måste man (jag) börja mitt nya liv. Varje månad. I alla fall den här månaden!

Jo, det är sent, men jag har kommit in i något slags 'sovamidddag' fas... Förmodligen är jag inte van vid att arbeta... Lat? Nej! Och då har jag ändå inte börjat på allvar än. Det gör jag i morgon. Jag har bara sysslat med förberedelser och planering än så länge. Men tid och kraft tar det. Helt klart!

För ordnings skull kanske jag ska säga att det är inte ett arbete i ordets rätta bemärkelse, jag är fortfarande sjukskriven, men det är en början på en väg ut ur den, mot en framtid, vi kan kalla det för ett projekt. Och jag känner så att det här är rätt. Håll gärna era tummar, be era böner, hoppas för och med mig!!!

Men jag behöver som sagt disciplin! Inte bara för att äta nyttigt, cykla mina fem kilometer om dagen, komma ut och gå varje dag, sluta äta godis, blogga varje dag, bädda och diska varje dag, utan nu också JOBBA fyra timmar varje dag... Det är svårt när man till viss del, inom vissa ramar, kan disponera arbetstiden som man vill. När man inte har någon disciplin så är det skitsvårt. Tur att jag fick de här veckorna på mig att inse det.... Nu jobbar jag mellan åtta och tolv. Basta!

Så därför måste jag gå och lägga mig nu. Inte mer nattsuddande! Även om jag tagit två timmars lur på kudde framför brasan tillsammans med katterna tidigare i kväll...

Återkommer!

Nära döden - and beyond...

Usch, jag hinner ju aldrig med det här... När jag äntligen tycker att jag kan sätta mig ner i lugn och ro och skriva så låser det sig antingen, eller så blir jag för trött och somnar. Eller så börjar datorn flåsa efter luft (eller vad det nu är) och måste stängas av och vila. Startar jag den med en gång går det bara några minuter innan det är likadant igen. Men nu är snart kontoret färdigt, lite målning och tapetsering bara, sen kan vi flytta in och då ska jag sätta igång min nya dator!

Men ändå, så fort jag sätter mig för att skriva somnar jag antingen eller så är allt annat så fruktansvärt mycket mer intressant...

Jag vill minnas att det var likadant när jag pluggade, jag satte mig vid datorn för att skriva en rapport, en artikelgranskning eller när jag skrev mina uppsatser. Och gjorde något heeeelt annat...

Jag hade olika perioder av olika förströelser... Jag la patienser som harpan eller spindelharpan eller det där minspelet röj... Eller andra småspel som jag hittade på internet. Ett tag läste jag en massa fanfiction på sugarquill.net, fortsättningar eller alternativa handlingar på Harry Potterböckerna.

Mina senaste tidsfördriv framför datorn har varit hönsforumet, där jag i och för sig lär mig en hel del också, men det är lätt att bli sittande och läsa långa 'trådar' om ämnen som egentligen inte är något relevanta för mig, jag bara läser dem ändå... Och så var det ju pusslen i Facebook, PuzzleBee, där gick många många timmar bort... Ett tag spelade jag Runescape, jag gjorde ju det för ett år sen rätt flitigt, jag fortsatte nu i våras där jag slutade förra sommaren och tränade upp min 'gubbe' till level 66 och hade riktigt roligt... Sen började jag titta på Sailor Moon avsnitt som folk lagt upp på Youtube...

Inte bara för att 'slippa' blogga, men av någon anledning blir det att jag skjuter upp det, utan att egentligen riktigt veta varför...

Jag tänkte, när jag satte mig här nu ikväll, skrivit om min s k 'nära döden upplevelse', men nu nära två veckor efter känns det inte så farligt längre - men då gjorde det det! Det kändes inte bara som en nära döden upplevelse utan som en 'döden har redan inträffat och jag inser att jag hamnat på 'fel' ställe-upplevelse'.

Nu skrattar ni säkert åt mig, men jag tycker att shopping är någonting fruktansvärt otäckt (om jag inte kan sitta vid datorn och göra det) och stormarknader är ONDA.

Ondast av dem alla är Gekås i Ullared... Dit åkte vi förrförra lördagen...

Jag har varit där en enda gång innan i mitt liv, det är tjugo år sen eller något däråt, en traumatisk resa tillsammans med min mamma, min blivande svärmor och en av mina småsystrar. Vi väntade en och en halv timme på att ens få komma in i affären, där fick vi slåss med en tantarmé för att få en kundvagn... sen hittade jag ingenting jag tyckte om och panikköpte till sist ett par jeans som jag hatade, ett par trosor som jag inte tålde (fick eksem av materialet) och ett par örhängen som jag aldrig använde för de var bara föööör fula...

Den här gången var det Richards 'fel' att vi åkte dit. Han ska tävla dressyr på söndag, vi jagade kläder åt honom i alla ridsportaffärer i Jönköping och på blocket utan framgång. Eller rättare sagt, det fanns i Jönköping men det var så dyrt... det fanns på blocket, men den ena såldes just som jag ringde och sa att vi ville ha den, en såg för 'tjejig' ut enligt Richard, etc. Vår ridlärare berättade då hur billigt hon hade handlat ridkläder och hästgrejer i Ullared och efter en rätt snabb överläggning bestämde vi oss för att åka dit.

Hade vi bara stannat på hästsportavdelningen hade det väl varit frid och fröjd... Den var överskådlig, även om den var lika stor som Ica hemma... Jag är van vid hästaffärer (eller avdelningar) som inte är större än pressbyrån ungefär...

Det fanns massor att välja på och Richard visade framtänderna i shoppandet och hade snart både kavaj, två par ridbyxor, handskar, ett par stövelskaft (en underlig skapelse... ben av läder som man knäpper över ridkängan så det ser ut som stövlar...) och en massa andra saker i vagnen.

Han behövde en vit polotröja eller skjorta också men det fanns inte där så vi började leta efter avdelningen för barnkläder. Den var två mil längre bort, vi hade ingen karta men i en övergiven kundvagn stack det upp en karta (man kunde få såna vid ingången, vi hade missat det) och med den som hjälp (vi tog den alltså inte, vi bara tittade) tog vi ut kursen tvärs genom avdelningarna (delstaterna) husgeråd och leksaker...

På väg dit passerade vi ett av de där matställena de har mitt i affären, där hade folk ställt ifrån sig sina kundvagnar utanför, de stod i tredubbla rader! Hur de gjorde som hade parkerat sina vagnar längst in vågar jag inte ens spekulera i...

Vi hittade ingen polotröja som tanken egentligen var men en väldigt fin vit skjorta till Richard. Billig! Gekås har sina plus, eller rättare sagt, en klar fördel och det är priserna som bara är hälften av priset i andra affärer.

Men... och här kommer vi till mitt stora nederlag... Vägg i vägg (fast det fanns inga väggar, avdelningarna bara lömskt övergick i varandra) med barnavdelningen låg damkläder... Den var stor som Småland ungefär... Jag fick det dumma infallet att när jag ändå är här kan jag ju köpa något till mig med, jag behöver verkligen lite kläder...

Mikael och Richard sa att de väntade där de stod (det var en bokstavskkombination på en skylt som jag glömde bort med en gång, det var G någonting eller F någonting...

Sen kastade jag mig ut i det hemska havet och jag säger det att ingenting kunde vara hemskare... Det var fullt med kvinnor i alla former och färger, åldrar och så där, de hade kundvagnar fulla med kläder allihop och de fyllde dem från hängarna på var sida om gångarna lika effektivt som om de jobbat på en vingård med att skörda vin...

Jag tittade i panik efter ett par jeans och en långärmad tröja, det fanns säkert sjuhundratusen olika sorts jeans, men jag lyckades inte få syn på något som jag tyckte såg bra ut. Det fanns två 'diken' det ena var tantigt, det andra tonårsfjolligt... däremellan fanns ingenting...

Till sist hade jag lyckats rycka åt mig två par jeans framför ögonen på någon slags tant i min storlek (fast jag är ingen tant så klart) och två tröjor och började leta efter Mikael och Richard.

Det var då, om inte förr, jag insåg hur stort det egentligen var och jag hade nog ändå bara fiskat lite i utkanten av damavdelningen, och hur glömsk jag var för jag mindes inte var jag ställt ifrån mig resten av familjen. Jag letade och letade och försökte vänja mig vid tanken på att vara ensamstående och få tillbringa nätterna på parkbänkar i Ullared... Eller snarare mellan klädtravarna inne på Gekås för jag skulle aldrig hitta ut igen...

Jag måste gått i cirklar för jag såg samma eländes flickt-shirtar med glitteradidastryck säkert hundra gånger men aldrig min familj. Jag kände mig nästan som kanin i det där Nalle Puh kapitlet där de ska skutta av Tiger, en åh-vad-jag-är-glad-att-se-dig-kanin när jag äntligen fick syn på dem.

Jag försökte inte ens komma i närheten av provrummen som jag inte vet var de var utan tog med kläderna till ridsportavdelningen som var lite lugnare och provade dem i provrummet där... Det stod visserligen en skylt utanpå att det var BARA för ridkläder, det hade tydligen inte åtlytts, provrummet var fullhängt med alla möjliga andra sorters kläder. Men bara för att inte det skulle se allt för illa ut tog jag med mig ett par ridbyxor in, vrålsnygga med den där burberryrutan smått smått och helskodda i svart mocka.

Ridbyxorna satt perfekt, jeansen var bara lite trånga men jag håller ju på att gå ner i vikt (4,4 hittills!!!) så de skulle nog duga, tröjorna provade jag inte. Jag hoppas bara jag inte kommer börja hata dem, som jag gjorde med mina inköp för tjugo år sen... efter den pärsen...

Ridbyxorna tänkte jag just hänga tillbaka med en liten suck när Mikael sa att jag skulle lägga dem i vagnen i stället och se det som en morsdagspresent. De var dyra... trots att det var Gekås...

Vi gick ner en våning sen också och köpte lite verktyg, skivor i födelsedagspresent till Johannes och lite annat. På väg till kassan sen (en av över sextio stycken!) slängde vi mer eller mindre i panik ner lite allt möjligt för att det inte skulle se för tomt ut i vagnen... billiga paraplyer, skoldagböcker, fågelfrön, jordnötter, bullformar... såna saker...

Sen var vi ute igen. Jag kysste inte marken, det hade varit för otäckt, det var asfalt täckt med otäcka saker som fimpar, tuggummin och kladdiga fläckar av obestämd härkomst. Men lättad kände jag mig... Onekligen...

Men så här nästan två veckor efter tänker jag, att så farligt var det väl ändå inte... Jag fick med mig ett par ljusblå jeans för 129, ett par för bara 29 (jag har inte hittat felet som väl måste finnas än), en svart och mörkgrårandig tröja för 99 och en polotröja mörkgrå med några ränder i tja, minns inte nu, orkar inte titta, vinrött kanske, för 39... Rätt okej priser.

Just därför kunde jag kanske kunna tänka mig att åka dit igen. Nu när jag vet vad jag ger mig in på...

Det bästa först...

Hmm... Jag som skulle skriva så mycket... inte förrän nu fick jag lite tid över... Nästan alla de där sakerna jag räknade upp, som jag skulle skriva om (och alla som jag glömde, det var lika många...) tar en sån himla massa tid från mig.

Egentligen har jag inte tid nu heller... Det var meningen att jag skulle stryka, men kvällen ramlade i väg och blev natt och inget blev struket i dag heller... nu ligger jag efter igen...

Så jag tänkte börja beta av min lilla lista av saker jag ville berätta om. Jag börjar med det som ligger mig allra närmast hjärtat just nu (och som gör det alldeles mjukt och varmt...) nämligen mina tjugoen små bebisar!!!

Mina små pycklingar! De sötaste tänkbara! Jag är nog den hönsigaste av hönsmammor, det är bara fjädrarna som fattas tror jag... Och mina kycklingar kommer nog bli bland de bortskämdaste av dem alla...

Från början var det meningen att jag skulle köpt mig en äggkläckningsmaskin och kläckt, dels ägg från våra egna hönor (så de fick egna barn, som mina barn uttryckte det) och dels köpt befruktade ägg från såna som hade de raser jag ville ha. Men sen blev det så mycket annat, tiden gick och jag kände att jag hann nog inte med det. Inte i år. Någon gång vill jag gärna testa att kläcka egna kycklingar. Men jag får väl ta en sak i taget.

I år blev det så att vi köpte kycklingar istället. Vi hade sån tur att det fanns en i närheten som hade äggkläckningsmaskin och en hel massa olika raser. Vi fick köpa dagsgamla kycklingar av honom så vi får följa dem från allra första början!

Vi beställde fem blommekycklingar, fem austraorps och fem plymouth rock och åkte för att hämta dem förra lördagen (den 19 april). Vi fick samsas med en annan familj som också ville ha blommekycklingar, så vi fick köpa tre var, han hade bara sex stycken. Sen blev det fyra australorps, två som såg ut att bli gråblå, två som såg ut att bli svarta och sen hade det inte blivit några plymouth rock alls i den kläckningen.

Vi blev övertalade att köpa två sussex och fyra vit leghorn kycklingar istället. De är också fina. Jag ska lägga in bilder på de vuxna hönsraserna (framgooglade) som vi nu har kycklingar till. Det är lite kul på sitt sätt att ha vit leghorn för de är inte vanliga alls längre. Förr var de bland de vanligaste hönsraserna, de vita hönor de har i hönserier nu är inte vit leghorn vilket många tror utan vit lohmann, en värphybrid.

Vi hade bara fyra, fem kilometer hem och stoppade kycklingarna i en papplåda med en handduk och hörde nervöst hur de pep hela vägen hem. Tur vi hade så nära, en gång hade han sålt kycklingar till några från Skåne berättade han, hur de lyckades få hem dem förstår jag inte. Man kan ju inte ha en värmelampa i bilen?

I gästrummet hade vi gjort i ordning ett hörn åt vågra små. En s k halvpall med kragar, bara en i början och så en nätram över den så de inte kommer ut eller katterna råkar komma in och få syn på dem (de får inte vara i gästrummet alls nu).

Vi hade köpt kycklingstartfoder, en hel stor säck och serverade det i ett blomkrukefat med en upp och nedvänd blomkruka i så det blev som en ränna runt för dem att äta i. Likadant med vattnet så de inte kunde komma i vattnet och bli blöta eller drunkna.

Kokt ägg är bra mat för små kycklingar i början. Så jag kokade och mosade ägg åt dem. De tyckte också det var väldigt bra mat... Kycklingstarten däremot förstod de inte alls att den skulle gå att äta...

Sen har menyn utökats efterhand, efter lite letande i hönsforumet och lite tips testade jag filmjölk, det ska vara bra för magen, blandat med havregryn, men det trampade de till en seg smet som de inte fick i sig... Det gick bättre att blanda filen i ägget.

Sen blev rivna morötter en hit, vilket förvånade mig eftersom mina hönor avskyr morötter i alla former, både kokta, råka, skivade, rivna. Undulatfröblandning gick också bra. Jag har läst att kycklingar pickar efter runda blanka saker, en sån där reflex som ska få dem att få i sig små frön och kryp. De hackar tyvärr gärna efter varandras små ögon också...

Fiskbullar gick också ner, första gången älskade de det, sen var det inte lika roligt längre. Leverpastej däremot går alltid hem... Broccoli och gröna bönor har jag testat också, det går också ner, fast sist...

Risken är nog stor att jag skämmer bort dem alldeles förskräckligt... Men jag var så rädd att de inte skulle få i sig tillräckligt med mat. Nu har de lärt sig äta kycklingmaten som tur var och när de väl lärt sig så tog de för sig, jag måste fylla på där hela tiden.

Det är som att ha en liten bebis på riktigt nästan... De ska ha mat med jämna mellanrum, i början lät jag det inte gå mer än tre fyra timmar mellan måltiderna, nu går det fem sex timmar i och med att de äter av kycklingstarten också. Vattnet byter jag nog tre gånger om dagen så de har fräscht och så måste de ju tittas till... Och hela kylskåpet är fullt med små pytsar med mosade saker, som när våra bebisar skulle börja med smakportioner...

Jag är rädd att de inte ska dricka heller, att de inte förstår sig på vattnet. Jag har läst att man ska picka med fingret i vattnet så kommer de och pickar de med, men det har jag inte fått att fungera. Kycklingarna verkade lära sig ändå som tur var. De dricker så sött...

Första veckan hade vi sand som underlag, jag hade läst i min hönsbibel, boken Höns, att sand var det bästa, men jag tyckte det kom så mycket i maten och vattnet så när jag städade bytte jag till kutterspån, men jag vet inte om det var bättre, det hade sina nackdelar det med. Det kommer också i maten och i vattnet och kycklingarna försöker äta det ibland, det kanske inte är bra...

Men de har roligare när de sprätter i det än i sanden. Vi lämnade sand i ett hörn så de kan sandbada, men nu är allt blandat...

Jag är så nervös hela tiden att något ska hända de små. Jag vaknar mitt i nätterna och måste gå ut och titta till dem (gästrummet är ju i en sidobyggnad, det är det som ska bli mitt bibliotek sen) och jag drömmer att de springer bort eller att jag glömmer att mata dem... De är så små och så ömtåliga, och så mycket kan gå fel...

Allt var inte bara frid och fröjd tyvärr... I måndags hittade jag en blommekyckling död på förmiddagen, den bara låg på sidan och var död. De andra brydde sig inte alls, de trodde väl att den sov. Det gick så fort, jag tittade till dem, alla såg pigga ut, och gick och krattade, när jag kom tillbaka ett par timmar senare låg den död. Den såg lite konstig ut på magen tyckte jag när jag tittade som hastigast på den.

Johannes spelade på en konsert som musikskolan anordnade, första gången för honom, den kvällen så vi väntade tills efteråt med att berätta för honom för att inte förstöra för honom. Inom parentes sagt var han jätteduktig! Och när vi berättade blev han jätteledsen...

Natten till tisdagen dog en till, en grå australorp, den hade något hängande under magen, jag hade sett det och trott att det fastnat lite bajs i dunet på honom, men nu såg jag att det var lite blodigt. Det måste väl ha varit något slags bråck förmodar jag. Hemskt var det i alla fall.

När en kyckling ligger i ägget livnär de sig ju på gulan, det är det den är till för egentligen, och när de kläcks drar de liksom in resten av den i mage och lever på den de första dygnen. Kanske blev det något fel där?

De elva som var kvar fick leva i alla fall, och de mådde bra, åt mer och mer, drack vatten, sprang omkring i sin lilla bur, pep och kvittrade och vinkade med sina små vingar som för var dag mer och mer liknade riktiga vingar, de får sina fjädrar allra först på vingarna. Det finns de som säger att spetsiga längre vingar blir hönor, trubbiga korta vingar blir tuppar (jag hade nog gissat tvärtom om jag inte vetat), enligt det blir nog alla våra vit leghorn hönor... eller så är den rasen sån. Jag vågar inte chansa utan kallar alla för 'han', jag vill ju inte ha massa tuppar som måste ätas upp, utan hönor...

Så i dag fick vi åka och hämta fler. Man kan ha enveckaskycklingar tillsammans med nykläckta utan problem hade vi fått veta, så vi bestämde redan första gången att vi skulle komma tillbaka och ville ha två blommekycklingar till och så de där plymouthrockkycklingarna då.

Det blev fem plymouth rock den här gången. De var så små, mycket mindre än de tre blommekycklingar vi köpte och den enda australorpen, en svart, som fanns. Plymouth rock ska vara könsvisande, har jag läst, tupparna har en vit fläck i nacken som kycklingar, det har inte hönorna, de är helsvarta annars, sen blir de tvärrandiga när de blir större. Enligt det har vi nog bara fått tuppar är jag rädd... En av dem är rätt ljus och har en stor oregelbunden fläck, en har en rund vit prick, en bara några dun och allt däremellan så det är jättesvårt...

Sen fick vi en liten sussexkyckling till (den enda som fått ett riktigt namn än så länge, Johannes kallar honom Susse... Tio blev det allt som allt. Så nu har jag tjugoen... Och jag fick nästan en chock när jag släppte ihop dem, de som är en vecka gammal var ju nästan dubbelt så stora, de små var bara som sådana där bomullstussar i olika färger man kan köpa, bara lite lite större...

Medan jag skrev det här var jag tvungen att springa ut två gånger och kolla till pycklingarna, en gång med mat, ägg, potatis, broccoli och morötter. Men pycklingarn var lite för tötta och ville nana...

Jag med, god natt... Ovan har jag lagt bilder på de vuxna hönorna eller tupparna av mina raser, här och var i texten, roligare än en klump i slutet...

Några snabba tankar bara...

Det är inte klokt, det har gått nio dagar sen jag skrev sist, så nog skäms jag alltid...

Är det bara millroll som inte hör musiken eller är det fler? Jag ska i och för sig byta snart, men det vore ju kul om ni hade hört den först.

Det har varit lite för mycket att göra och ordna med och fundera på de senaste dagarna. Tid och ork och sånt där har inte funnits i tillräckliga mängder för att räcka till bloggande också.

Sen kom jag ju på, när jag väl hade börjat blogga igen, hur det kom sig att det blev så segt innan, det kom sig ju av att jag envist gick och väntade in några kommentarer innan jag kunde skriva mer. Jag tror de flesta bara läser det senaste som är skrivet när de kikar in på en blogg och då, om jag skriver för ofta, så blir ju mycket av det jag skrivit oläst. Hemska tanke! Visst skriver jag mycket för egen del också, men som den författarwannabee jag är vill jag ju framför allt bli läst...

Men men, jag har mycket att skriva om nu, en nära döden upplevelse, små söta underverk, en himla massa häst, både mina egna upplevelser och sonen som snart ska ut på sin första tävling, en massa trädgårdsprat kanske, hus och renoveringsprat, maken som blev dålig, fina vädret kanske...

Mycket som jag vill skriva om och mycket tid har det tagit och tar från mig det där också. Men jag ska försöka sätta mig ner och beta av den där listan de närmaste dagarna. Det lär bli mer än en blogg om dagen, så snälla bläddra neråt och läs allihop... Ni behöver inte skriva något om ni inte vill, men läs...

Så jag vet att jag finns. För att travestera den där filosofen (var det Descartes?) som sa 'Jag tänker, alltså är jag'. Jag ändrar den till: 'Jag är sedd (min blogg är läst), alltså finns jag'.

Blogg-Posten 4 oktober 2007

Så går en dag än från vår tid
Och kommer icke mer,
Och än en natt med Herrens frid
Till jorden sänkes ner.

Det var väl konstigt då... Alla 'citat' som dimper ner i huvudet när jag försöker komma på något att skriva i början av Blogg-Posten (tänkte ha något sådant där varje dag, en rad ur en dikt eller ordspråk eller citat) råkar visst vara psalmer... Undra just varför, jag är inte speciellt bra på att sjunga psalmer, ofta har de så konstig rytm... Jag har ingen aning om melodin på ovanstående rader, men det är lite på samma tema som flera av de andra citaten.

Kanske är det det jag börjar inse, att dagarna går. Det har jag väl alltid vetat i och för sig, men att det faktiskt är tid som försvinner och ofta till ingen nytta... Det skrämmer mig lite. Jag borde fylla mina dagar med lite mer kvalitet. Kanske inte så mycket pussel på Facebook...

Hönorna
I dag har di små hönsen äntligen fått vara ute, jag har ju inte varit hemma (hemma på landet) på hela veckan innan. De var så glada! Jag vet inte hur många varv de kilade runt i trädgården och en av dem var till och med ute tills det blev mörkt. De brukar vara så noga med att gå och lägga sig när det börjar skymma. Rocky är alltid först, han är nog lite mörkrädd vår lille mes...

Fem ägg i dag också, jag börjar bli lite orolig för dem, de ska ju börja gå ner i äggproduktionen nu när det börjar bli kallare och mörkare. De måste ju få sin vintervila. De får ju inte gå i väggen... Det ska visst vara lite svårare att få såna här renodlade värphöns att ta sin vila. Jag tänker vänta in i det längsta med att ge dem extraljus sen när det blir riktigt mörkt. Får de inte det borde de ju dra ner på läggandet.

Nu när det är lite kallare på marken tycker de att det är rätt trevligt att ta sin middagsvila på nedersta slanan i staketet, de satt på rad där häromdagen. Det ser ut som om de sitter och småskvallrar. I dag var det lite soligare så de borrade ner sig i dammet på gården framför snickarboden. Det var nog soligaste stället i trädgården just då.

Flytt-Nytt
Inte så mycket mer där sen i går. I morgon ska Johannes på födelsedagskalas, han köpte ett goselejon och små små såna där tofflor man kan köpa till små barn, i form av små gråa kor som han trädde på fötterna på lejonet, det såg helkul ut. Hoppas hans kompis tycker det med.

Under tiden ska jag skura kylskåpet så det är fräscht till visningen. Jag vet inte om folk vill titta in i kylskåpet. Jag skulle nog kunna tänka mig att göra det om jag flyttar till ett hus där det står ett kylskåp som är så pass nytt och fräscht så jag inte vill byta det med en gång. Vårt kan inte vara äldre än sju åtta år iaf och är fortfarande fint. Det förra råkade jag skriva på dörren med såna där whiteboardpennor som inte var riktigt bra... Det blev kvar skuggor efter det. Och det var när jag läste tekniskt basår, 1998-99...

Jag tänkte tagit hand om spisen också, skurat ugnen. Vi pratade om det innan här i kväll och jag sa till Mikael att hade inte din mamma något sådant där dundermedel att göra rent ugnar med, kan vi låna det tro? Han trodde mig nog inte om att klara av det så han sa att vi kunde låna henne också i så fall. Hon har nyckel så hon kan gå dit när hon vill och göra det i så fall.

Jag känner mig lite orolig... Jag vet nämligen att den ugnen ser hemsk ut. Och då menar jag HEMSK. Vi har inte gjort rent den på... någon gång alls tror jag. Den är iofs bara ett och ett halvt år men ändå... Det ligger något på botten, som nu är en svart... hög ungefär så stor som en halv ekorre... Var är andra halvan frågade Mikael när jag berättade om mina farhågor. Var det den som låg i pastan häromdagen?

Apropå ekorre så såg jag en förra veckan när jag gick hem från vårdcentralen, den låg död, såg ut att nyss blivit påkörd men var inte mosig och otäck, hade bara något litet blodstänk på munnen. Jag tänkte att det kunde ju vara bra om någon tog hand om den så alla skolbarn som kommer sen inte behöver se den. Dagen efter gick jag hem när jag varit hos Bronett då låg den där fortfarande, fast lite mer vid sidan. I tisdags den här veckan låg den fortfarande kvar. Fast mycket plattare och blötare... Nästa gång jag har vägarna förbi ska jag se till att inte ha vägarna förbi...

Fast det här hade ju inget med flytten att göra...

Jag började städa lite i huset på landet i dag, tänkte städat färdigt men annat kom emellan, brist på ork och sånt bland annat.

Jag bytte lakan bland annat i vår säng. Jag tänkte då att vad skönt att få hit sin riktiga säng, snart. Jag kom på då, med en liten suck, att den ska ju målas vit först. Den är i lackad furu, det passar inte alls in i det rummet. De små sängborden eller vad man ska kalla dem, som små byråar med två lådor i varje ska också målas vita men först ska lådorna lagas. Det är en klen konstruktion så jag ska byta hela insidan, lådsidor och botten, bara behålla fronten. Och byta handtag. Det lär ta ett bra tag med tanke på att det nästan tog mig ett helt år att få klart toadörren...

Dagens miss...
Jag får för mig att jag ska göra saker ibland. T ex kan jag tänka att i dag ska jag ha hela huset städat när Mikael och barnen kommer hem. För att överraska dem. (Stor chans att de ens märker något och ännu mindre uppskattar det). I dag var jag ännu värre...

Det är kanelbullens dag i dag. Jag fick för mig att jag skulle baka kanelbullar. Jag fick för mig det redan igår så jag hade redan köpt ingredienserna. Nu hör det till saken att jag inte direkt är någon bullmamma. I hela mitt liv har jag nog inte bakat bullar mer än max tio gånger, inräknat de man gör i hemkunskapen.

Första missen gjorde jag redan när jag gjorde degen. Jag gör ALLTID så när jag bakar. Jag läser receptet och ser att jaha, tjugo bullar/frallor/kakor blir det av det här. Varför göra så lite när jag ändå håller på och kletar. Varför inte dubbla receptet? Varför inte ha dubbelt så jobbigt när jag ändå håller på...

Sen stod det att det skulle vara sex deciliter mjöl i enkel sats, alltså tolv deciliter i dubbel. När jag rört ner tolv deciliter mjöl var konsistensen ungefär som, tja, lite lösare än havregrynsgröt, fast inte riktigt så löst som rabarberkräm... Jag fick ta i betydligt mycket mer mjöl...

Sen såg det inte ut som eländesdegen jäste... jag började baka i alla fall och insåg att det var stor skillnad på vanlig fralldeg (och frallor har jag bakat några hundra gånger) och bulldeg. Bulldeg är MYCKET kletigare.

Och ingen kavel har vi här på landet än. Varför vi inte tagit med den övergår mitt förstånd. Eller assistenten, så man slapp stå och kleta för hand i en för liten bunke... De gånger vi behövt en kavel har vi tagit en glasflaska... Jag fick göra det nu med, det gick inte så bra.

Smöret var för hårt för att bre ut på degen så jag mikrade det... sen kunde jag hälla det på degen... Jag tänkte gjort hälften kardemummabullar för det tycker jag är godare, men det hade vi ingen. Inte här.

Först testade jag att rulla degen och skära skivor, så som man lärde sig i hemkunskapen men det var kletigt värre, degen satt fast i skärbrädan och skivorna blev alldeles platta så det såg ut som små ödlor i bullformarna...

Andra halvan av degen bakade jag ut som jag vill minnas att mamma gör. Det var ett tag sen jag stod brevid och såg henne baka bullar, men jag minns att hon skar remsor och vispade runt i luften en stund och så blev det en skruvad snurrad bulle...

Jag avstår från att berätta hur jag bar mig åt... Det låg små knöliga högar i varje bullform när jag var klar iaf.

Då kom Mikael och barnen hem. Richard bar en papperspåse i handen, med vår hemstads bageris logotype på... Gissa vad det var i den... Jo, fyra kanelbullar...

Vi skulle äta varsin smörgås först. Jag hade kokat ägg och vi skulle göra äggmackor. Plötsligt var det rörigt och jäktigt och stressigt, Mikael gapade på barnen att hjälpa till och jag försökte skala färska ägg (ni som försökt vet att det är omöjligt) och göra te och bre smörgåsar och duka samtidigt. Jag försökte skära bröd utan att ha någon ledig yta att vara på för det stod saker över allt så jag fick sätta ner skärbrädan på GOLVET. Och brödet gick sönder i smulor. Mikael satte sig vid datorn vilket jag tyckte var fel läge. Sen ringde telefonen och han pratade med en telefonförsäljare säkert en kvart innan han sa nej tack. VAD skulle det vara bra för.

Sen var det ännu mer gnat och tjat och skrikande och bråkande. Till sist stod jag inte ut mer utan tog ena bullplåten och skrek att ni uppskattar inte ett skit av vad jag gör och sprang ut på trappen för att häva ut dem rätt ut i trädgården, men Mikael ryckte till sig plåten. Som tur var i och för sig för egentligen ville jag inte slänga ut dem, bara visa att jag var ledsen.

Så jag sprang upp och la mig i sängen och bölade istället och kom på då att visst ja, jag skulle ju bäddat... Mikael kom upp och försökte trösta/be om ursäkt/få mig att komma med ner.

Jag gick med ner till sist men kände mig fortfarande ledsen. Tills min yngsta syster M ringde. Det är nästan skrämmande, hur hon kan pricka in och ringa när jag är ledsen, och kunna trösta mig så. Det är inte första gången.

Det dröjer nog tills jag bakar bullar igen i alla fall... Fem år eller så så jag glömmer bort hur jobbigt det var.

Men degen är lika god som jag minns det...

Språklådan
Jag kom att tänka på en annan sak, som aldrig jag brytt mig så mycket om men som min svensklärare (observera att det inget a är mellan svensk och lärare!) på gymnasiet retade sig på... Man säger "ur min synvinkel" och "från min synpunkt". Inte tvärtom. Tänker man efter låter det lite konstigt att säga "ur min synpunkt".

Fast ännu värre är hans andra'hatobjekt' nämligen uttrycken "att ta livet av sig" och "att begå självmord" när man blandar ihop dem och säger "att ta självmord"... Rätt vanligt om man tänker efter. Att folk säger så alltså.

Aktuell rapport
Tja, det har gått lite neråt i alla fall, men mycket var det inte och efter dagens frosseri av bullar och bröd (och kanderade jordnötter) lär det väl peka uppåt igen. Jag får ta den där promenaden som aldrig blir av i morgon. Med tanke på att jag har lite att ta igen får jag väl gå hem... Två och halv mil...

Vädret
var riktigt fint i dag. Solen sken och det var rätt varmt, för att vara höst, i luften. Hönorna trivdes. Jag tvättade och hängde ut två maskiner tvätt och det hann torka.

Det skulle vara fint väder på måndag = visningsdag. Hoppas det stämmer.

Och jag ska byta musik... Jag gör det i morgon.