I morgon är en annan dag... och eftersom det är söndag, fast sent, när jag skriver det här, så är det måndagen jag menar.
Mitt nya liv skulle börjat den första september vilket var igår (lördags) men det är svårt att börja med en helg. Speciellt som jag hade godis kvar...
Jag ska inte göra så stora förändringar, bara sådant som jag måste.
Jag har t ex gått upp rätt mycket i vikt, dels pga min utslagna sköldkörtel, dels pga att jag varit så trött så jag inte orkat gå mer än max tio meter åt gången i sommar och dels för att jag vräkt i mig diverse gottigott för att trösta mig...
Så ner i vikt ska jag gå. Det är mitt främsta mål.
Jag ska sluta med godis, chips, läsk, onyttiga smörgåsar, pizza och stora portioner mat. Jag ska så gott jag orkar, börja promenera, får bli korta promenader i sällskap i början eftersom jag varit så yr, men jag siktar på att kunna 'gå hela vägen' vilket inte betyder att jag ska ut på några ekivoka äventyr utan helt enkelt promenera grusvägen som vårt hus ligger utmed (med en liten tillfartsväg visserligen) tills den tar slut, det är ca 6 km, det blir 1,2 mil fram och tillbaka. Dit och tillbaka igen, för att citera Bilbo... Fast det finns mig veterligen ingen drake att döda (och skatt att hämta) vid vägs ände, bara ett halvt om halvt fallfärdigt hus som är uthyrt till danskar, knepiga människor som gjort 'skulpturer' i trädgården av gamla skidor och sånt...
Vad har jag mer för mål då... Jag ska bli lite mer effektiv.
Jag har visserligen haft anledning att vara astrött den här sommaren, eftersom man blir väldigt trött av att ha så låga nivåer på sin sköldkörtel som jag har. Men så fort medicinen börjar verka, något som i och för sig kunde ta ett tag, och jag slipper sova bort halva dagarna (i dag sov jag till tolv...) ska jag ta tag i verkligheten igen.
Det är hög tid...
Jag har nog aldrig valt en så dålig tidpunkt att bli krasslig på som just den här.
Under loppet av några få månaders tid måste vi bygga klart vårt bygge, dvs vårt trebils(traktorers)garage med stall för två hästar, höloft, förråd och jättearbetsrum till moi (där barnen ska få sitta i ett hörn med sina datorer också...)
Vi har utsidan klar, det är golvat på övervåningen, det är allt... det ska isoleras, det ska dit innertak, väggfasta hyllor (som samtidigt är väggar), det ska målas och läggas golv, fönstren ska målas och en trasig ruta (som 'var i vägen' när vi byggde) ska bytas etc etc. Garaget ska ha dörrar, spacklas och målas, stallet ska ha dörrar, sen får det väl stå så tills det blir dags att handla häst...
Men vänta, vi är inte klara... I huset (stora huset eller vad vi ska kalla det eftersom vårt boende blir spritt på så många byggnader) är barnens rum inte klart på långa vägar. Det ska spacklas och tapetseras, målas, fixas runt fönster och dörrar, karmar eller dörrfoder och sånt eller vad det heter, det ska målas golv och kläs om möbler, fixas med kaminen och massa sånt...
Det är inte nog med det... Vi har det värsta kvar. I det hus som är hälften gäststuga, hälften snickarbod i dag ska ett enda jätterum inredas som bibliotek och teverum. Vi får blåsa ur hela innanmätet i princip, klä vägar med panel, byta hela golvet ända ner till grunden, öppna upp taket för vi vill ha öppet till nock, bygga bokhyllor, vill ha väggfasta, det ska bli mörkbrunt lackat trä, fönstren ska bytas och målas och ordnas, dörren ska bytas, det ska in en kamin med skorsten som inte finns i dag, jo den finns, den ligger utanför...
Samtidigt som vi gör allt detta ska vi sälja vårt hus 'i stan'...
Jag tänkte ett tag att jag skulle skapat en egen blogg för bara detta stora hemska faktum, att sälja det hus där man bott i tjugo år, hela mitt vuxna liv, hela mitt liv tillsammans med Mikael, so far, och flytta... Jag tror inte jag har börjat panika ens för detta...
Vi har inte hunnit få ut det på annons än, men har redan en spekulant, de fick reda på det genom en bekant som är god vän med vår egna granne (inte han med kalsongerna utan på den andra sidan), så de var och tittade på det för en och en halv vecka sen. Det var ett lite äldre par, kanske femtiofem eller sextio eller så, och så deras två ännu hemmaboende söner i övre tonåren. De verkade tycka bra om huset och vill komma och titta på det igen, på onsdag, tillsammans med en släkting. Jag vet inte varför släktingen ska med, om det är en förståsigpåare eller ett moraliskt stöd eller en rådgivare...
Förhoppningsvis får vi huset sålt för det vi begär och behöver inte ens blanda in mäklaren i mer än att skriva pappren och sånt. Men det är ju inte slut där... För då ska vi packa all vår bråte, förhoppningsvis kunna rensa ur lite som vi inte behöver och åka iväg med det till landet. Och flyttstäda... Och måla fönstren, för det sa vi att vi skulle, jag vägrar lämna ifrån mig ett hus med så skabbiga fönster som de vi har, de skulle målats för flera år sen, men sedan huset på landet dök upp har stackars huset 'i stan' fått stå tillbaka...
Allt detta ska vara klart innan jul...
Innan jag viker ihop mig i sängen för i natt ska jag berätta en skröna till. Jag tar den äldsta först, den från vårt bröllop, eller rättare sagt från planeringen av detsamma. Den är inte så rolig faktiskt, tycker inte jag, fast det är många som skrattat åt den.
Vi var i kyrkan, Mikael och jag och pratade med prästen om hur vi ville lägga upp själva ceremonin och när vi var klara med det klättrade vi upp till kantorn på orgelläktaren (han var operasångare också och sjöng väldigt tjusigt på bröllopet sen) och diskuterade val av musik. Han frågade om det var någon speciell musik vi hade tänkt oss.
Jag sa, väldigt naivt och obetänksamt, jag lovar, det var inte mycket tankeverksamhet igång där och jag hade inte jättemånga psalmer i huvudet, att jag tyckte att 'O helga natt' kunde passa bra. Både kantorn och Mikael tittade, rätt perplexa på mig och kantorn frågade med en lite röd uppsyn om jag verkligen menade att jag ville ha just 'O helga natt' (med väldig betoning på just natt). Jo, jag ville ha den. Men det är ju en.... julsång, fick kantorn fram då. Okej, den passade kanske inte så bra då.
När vi gick därifrån sa jag det till Mikael, att så roligt var det väl ändå inte att jag råkade nämna en julsång, det är ju lätt att glömma av vad som är julsånger och inte. Det var väl det där med helga natt då sa Mikael, folk kan ju undra om vi sett väldigt mycket fram emot bröllopsnatten med ett sådant val av musik...
Vilket vi väl kanske hade men det är ju en annan historia det! Som jag inte tänker berätta...
