Allting. Och ingenting. Och det som finns där emellan...

Nu känns det som luften gått ur mig igen...

Blogga blir det inte av att jag gör... Skriva på min bok... ska vi inte ens tala om.

Eller så är det kanske just det vi ska göra. Så jag kan erkänna att jag inte skriver ett skit. Trots att jag sa att jag skulle göra det. Trots att jag måste. För det finns ingenting annat jag kan göra. Så ni kan sparka mig i baken, hålla upp blåslampan, tjata, hota skrämma...

Jag tror inte jag har nämnt det i bloggen men jag har haft ett Mycket Skrämmande Möte med den otäcke mannen från försäkringskassan som sänkte min sjukpenning till en mycket minimal summa (vet inte ens varför, orkar inte ta reda på varför heller) och förklarade att de ansåg att jag inte kunde jobba än. I nästa andetag skulle jag ändå arbetsträna. Det är ok. Jag kan gå med på det, bara det inte blir som de andra gångerna. För mycket på en gång. För många timmar, för mycket folk, för mycket tider att passa, för mycket stress. En sak i taget. If you please?

Bara det att jag måste ju fixa den eländes arbetsträningen själv. Jag har ju inget jobb att gå tillbaka till, så jag måste 'söka jobb' att arbetsträna på... hur låter inte det... Hej, får jag jobba hos er, några timmar om dagen, jag duger inte till något och sabbar säkert allt för er. Men snälla...

Jag vet inte om jag sagt att jag är med i kyrkorådet heller. Jo, det är jag. Jag gör inte så mycket nytta. Sitter och är med mest när de bestämmer att parkeringen ska jämnas till eller ljuskronorna ska skickas till renovering eller kollekten ska gå till hit eller dit (inte till mig tyvärr).
Den enda ideen jag hade inför arbetsträningen var att jag kunde fixa något inom kyrkans hank och stör. Jag tänkte att det kanske var en lite snällare miljö. Inga vinstintressen och sådan stress. Kanske kunde jag rensa ogräs på gravar eller något sådant, stillsamt, utan för mycket (levande) folk inblandade...

Så jag började höra mig för, pratade med prästen i vår församling som tyckte jag skulle prata med kyrkoherden. Ok, jag hade samlat tillräcklig styrka nu och mailade henne. Då har hon semester till artonde augusti. Så luften gick ur mig igen...

Mitt andra alternativ som kändes som en sista utväg var ridskolan. Fast nu fick vi veta att hon som äger ridskolan har sålt och/eller tänker sälja så många som TIO av hästarna!!!

Lukas, som Richard tävlade på är såld. Vi visste ju att hon ville att han och hans halvsyster Sweetie som båda är sjutton är skulle få gå i pension. Men att det skulle gå så fort... Det lät som det var först någon gång i höst. Vi hann inte träffa honom... Och han har visst flyttat långt bort.

Men sen var det inte nog med det. Miramis skulle också säljas. Ok, hon är nitton, men ändå. Och Carro... Ok, hon är kanske lite för grov och klumpig för ridskoleverksamhet, men ändå. Russin, ett rätt jobbigt litet russ kan jag också gå med på. Och shettisarna Lill-Lukas och Ligist som var för små för att passa in i verksamheten. Och de tre små danska prickhästarna som inte ens gick att rida...

Men Lucija? Hon tänkte sälja Lucija också! Visst, hon kan ha sina stunder, när hon brunstar då hon är en riktig pain in the ass. Men annars är hon ju en av klipporna. Det blir ju inte mycket kvar att rida på. För det ska visst inte komma några nya istället. Jag kan tänka mig att det är ekonomi inblandat, nya ridhuset kostade säkert multum att bygga och alla tävlingar de haft i vår.

Men... hästarna... jag som inte ens kom riktigt överens med Lukas jämt sörjer honom jättemycket. Richard som red honom massor och tävlade på honom är ledsnare än han visar. De blev såna kompisar det sista när han tränade och tävlade. Det var så roligt att se dem tillsammans. Som när Richard skulle ta honom till hagen, han la grimskaftet runt halsen på honom och Lukas bara följde honom, gick när Richard gick, sprang när han sprang...

Och vad ska han nu tävla på? Han tänkte ju tävlat Lukas i höst igen, och eventuellt Lucija också... Ska det ta stopp med hans tävlingskarriär innan den börjat nästan? Ska vi bli tvungna att köpa egna hästar redan nu för att han ska ha något att rida på?

Hur som, så känns det inte som det är läge att jobba där kanske... Dels blir det ju inte lika mycket att göra längre med tio, elva hästar färre. Dels är de många där redan. Dels känner jag mig lite avogt inställd efter det här... Visst det är hennes hästar, men det känns lite fegt att sälja dem på sommaren, undra vad alla ungarna säger när de kommer tillbaka och deras älsklingshästar bara är borta...

Jag ska träffa den Hemska FörsäkringskasseMannen i början av augusti, det var meningen att jag skulle börja jobba då. För han tog så klart för givet att jag skulle ordna något att göra själv. De begär inte lite av en... Jag hade problem med att söka jobb på den tiden jag var frisk... Det är inte lättare nu när jag inte har någon tro på mig själv kvar...

Usch och åter usch igen.

Annars har det varit rätt så mycket fullt upp... Så jag har inte riktigt hunnit heller. Jag har haft problem med datorn också. Trådlöst internet is the shit! Och då menar jag inte, som de tuffa innemänniskorna skulle menat, att det är jättebra, utan att det är rena skiten... Det gör lite som det vill. Ibland funkar det ibland inte. Och alltid väldigt långsamt.

Hade det inte varit för att vi måste ha trådlöst hade jag aldrig haft det. Men vi har förstajacket inne i huset och datorerna i kontoret ovanpå stallet, det är massor av trädgård mellan där. Jag bara vägrar gräva mer i min trädgård så det får bli så här...

Sen har allt gått i ett sen den där onsdagen när vi var och åt räkor. Jag var med mina systrar och min mamma på bio. Vi såg Prins Caspian (eller vad de nu kallade den) efter C S Lewisboken som jag läst tio gånger men glömt namnet på... Den var bra, riktigt bra tyckte jag, följde boken i det stora hela. Så jag var nöjd.

Sen var det sillfest i bygdegården i vår lilla by här på lördagen efter det. Mikael är med i bygdegårdsföreningens styrelse (de har dragit med oss på allt möjligt här...) så det var fullt upp. Det var en trevlig kväll. Matjessill (som jag egentligen trodde att jag inte åt men det var ritkigt gott) med färsk potatis och gräddfil och sånt. Sen var det ett gäng tjejer som spelade och sjöng Creedence och Johnny Cash och liknande riktigt bra. Det var fullt med folk där, över nittio stycken.

Föreningen hade velat ha dit tidningen och skriva om festen men de meddelade att de hann inte så ordföranden bad mig fota så det gjorde jag, sen kröp det fram att han ville ha mig till att skriva lite också (jag som 'kunde')... så var jag där igen... Tio år efter min sorti är jag tillbaka som skribent för samma blaska... känns knepigt... Och jag skrev uruselt. Tjosanhejsan, klämkäckt och hurtigt. Jag kräktes nästan på mig själv, men orkade inte göra mer av det. Hur mycket man nu kunde gjort... Men de var nöjda, det var huvudsaken.

Richard och Johannes träffade en kille som är lika gammal som Johannes som de pratat med lite innan, och hans lillebror, så de lekte hemma hos oss sen på söndagen. Men mitt i ringde en klasskamrat till Johannes och undrade om han ville följa med på laserdome, han och Richard. Samma kväll... Det ville de så klart...

Jag ställde mig och vrålbakade lite frallor medan de var iväg ifall de ville fika när de lämnade tillbaka våra ungar, sen hann de inte... Fast nybakade frallor är ju nybakade frallor...

Sen har vi byggt och ordnat en del också. Stallet-garaget-kontoret som egentligen är 'färdigt' är ju inte riktigt klart... Allt det där som 'avslutar' taket ska dit också, bräder och grejer på undersidan av det som sticker utanför väggarna, på undersidan alltså. Jag målade allt som skulle upp, vi hyr en skylift sen för att spika upp dem. Hönshuset ska byggas till så mina pycklisar får plats sen. Vi har byggt hela veckan så mycket vi hunnit mellan regnskurarna.

Vi, eller rättare sagt Mikael och kanske allra mest Richard, har börjat på insidan av gästrummet-skräpboden, som är vårt hus nr 2 på tomten. Det ska bli bibliotek hela huset när det blir klart. Ena halvan hade inget golv... det är klart nu.

Vi har varit och handlat grejer till byggena också. Och den 11 juli hade jag och Mikael bröllopsdag. Som vi firade på det eminenta sättet, åka till Jönköping och köpa hyllplan till biblioteket, vi ska göra ett egetbyggt, inbyggda hyllor etc, sådant som vi hade innan, fast det här blir större. Ska bli finare också...

Vi åt lite gott också. Fast ingen fancy, dyr restaurang. Med mina kommande fattigpengar och allt vi måste köpa och min för dagen onda mage och det faktum att vi körde bil och inte kunde dricka vin tyckte jag gjorde att finare ställen gick bort. Vi kände inte för det heller. Så vi åt enkelt. Men gott.

Vi festade till det på kvällen sen när vi kom hem istället. Barnen var hos sin kusin så vi var själva hemma. Vi hade köpt jordgubbar, smälte choklad och doppade dem i och drack champagne till. Ingen riktig alltså, ett mousserande vin som jag tycker är gott. Asti Araldica heter det. Sött. Jag tycker inte om torrt mousserande vin, trots att det tydligen ska vara så... jag tycker det är surt och äckligt...

Vi satt ute i trädgården, det var en fin kväll, bara lite kylig. När vi satt där och hade det riktigt trevligt, hörde vi ett underligt pipande kvittrande ljud närma sig, det var Ceasar som i full fart kom springande och med stolt min la en mus under trädgårdsbordet. Den levde. Jag berömde så klart Ceasar men påpekade att han nog borde döda den lilla stackaren. Men det tyckte han tydligen att vi kunde fixa själva när han nu fångat den åt oss... så han gick. Fin bröllopspresent.

Vi var hos min syster (nr 2) på lördagen och hämtade våra barn och fikade. Sen var min nästyngsta syster hos oss i går (söndag) och tittade på kort. Vi brukar rätt ofta släpa med vår kamera och hade foton på sånt hon missat, hon skulle titta igenom alla, men när hon insåg att det rörde sig om sextusen foton eller så insåg hon det omöjliga. Men vi skickade med backupskivorna. Djärvt kanske... Men vi har alla foton dubbelt på Mikaels dator, min bärbara och en extern hårddisk.

Vi åt en väldans god paj som jag gjorde. Vi har en liten dunge med klarbärsträd. De har inte gett många bär under våra år här, men i år blev det ett par liter, så pass så det räckte till en jättegod paj. Jag kan lägga ut receptet om det önskas. Men inte nu inatt...

I dag var vi ute med hembygdsföreningen... Det låter som om vi var hundra år... men det är ytterligare en av alla föreningar vi gick med i (hembygdsföreningen och bygdegårdsföreningen är två helt olika... men med samma ordförande, 'vår' bonde, han är ordförande i kyrkorådet och vägsamfälligheten också... säkert allt annat också...

Vi var i en hembygdsgård i trakten där de samlat och katalogiserat sextusen föremål som använts i jordbruk med mera sen sextonhundratalet eller så. Det var rätt kul att se, speciellt som vi hängde på ett par som kunde tala om vad de olika sakerna varit till för. Jag hade inte kunnat lista ut det själv.

Sen var det en bunt mer händelser, evenemang och grejer, fast jag har glömt hälften, det var något nästan varje dag i flera veckor. Bland annat var jag på vårdcentralen i Tidaholm, första gången, men det var positivt. De är mycket trevligare där än i Mullsjö. Tur att det är på det hållet ibland också.

Och nu ska vi bygga hönshuset klart för nästa vecka tänkte vi åka till Liseberg. Jag har inte varit där sen 2005, dagen efter att jag cyklade tjejvättern...

Min fina tupp, Don Corleone, som bara är tolv veckor, men tror att han är fullvuxen har varit lite krasslig också, jag var så orolig, i ett par dagar satt han bara helt stilla och blundade. Han åt inte med samma aptit, han gol inte, han jagade inte tjejerna eller talade om hur god maten var som han alltid gjorde annars. Vi märkte andra dagen att han var svullen runt ena ögat. På hönsforumet sa de att det kunde vara coccidios. Jag skulle ge honom a-fil. De fick det allihop. Blev det inte bättre skulle han ha en slags medicin. Men han blev pigg igen. Nu är han som vanligt. Han jagar sina favoritflickor, Rosa och Linnea som inte fattar något när han hoppar på dem...

Och nu borde jag gå och lägga mig, för klockan är mer än jag vågar tala om. Mer än vad det kommer att stå under detta inlägget för det stämmer aldrig. Men jag är inte direkt trött. Jag mår lite konstigt, det kan ha att göra med att det är rätt varmt här uppe, det är svart plåttak och det värmer upp rätt bra... skönt att slippa frysa i och för sig. Men ibland blir det lite väl varmt.

Sen drömde jag så underliga saker i natt, jag vill inte drömma konstigt i natt igen... Det blir alltid så jobbigt att fundera på sen. Jag drömmer aldrig otäckt, men ibland väldigt knepigt...

Skrivit låååångt har jag gjort iaf så det räcker för hela förra veckan. Förlåt... Nu kan ni andas igen...

Och nej. För er som gissade på McDonalds... Vi åt inte vår bröllopsmiddag där...

Demain il y a un autre jour

I morgon är en annan dag... och eftersom det är söndag, fast sent, när jag skriver det här, så är det måndagen jag menar.

Mitt nya liv skulle börjat den första september vilket var igår (lördags) men det är svårt att börja med en helg. Speciellt som jag hade godis kvar...

Jag ska inte göra så stora förändringar, bara sådant som jag måste.

Jag har t ex gått upp rätt mycket i vikt, dels pga min utslagna sköldkörtel, dels pga att jag varit så trött så jag inte orkat gå mer än max tio meter åt gången i sommar och dels för att jag vräkt i mig diverse gottigott för att trösta mig...

Så ner i vikt ska jag gå. Det är mitt främsta mål.

Jag ska sluta med godis, chips, läsk, onyttiga smörgåsar, pizza och stora portioner mat. Jag ska så gott jag orkar, börja promenera, får bli korta promenader i sällskap i början eftersom jag varit så yr, men jag siktar på att kunna 'gå hela vägen' vilket inte betyder att jag ska ut på några ekivoka äventyr utan helt enkelt promenera grusvägen som vårt hus ligger utmed (med en liten tillfartsväg visserligen) tills den tar slut, det är ca 6 km, det blir 1,2 mil fram och tillbaka. Dit och tillbaka igen, för att citera Bilbo... Fast det finns mig veterligen ingen drake att döda (och skatt att hämta) vid vägs ände, bara ett halvt om halvt fallfärdigt hus som är uthyrt till danskar, knepiga människor som gjort 'skulpturer' i trädgården av gamla skidor och sånt...

Vad har jag mer för mål då... Jag ska bli lite mer effektiv.

Jag har visserligen haft anledning att vara astrött den här sommaren, eftersom man blir väldigt trött av att ha så låga nivåer på sin sköldkörtel som jag har. Men så fort medicinen börjar verka, något som i och för sig kunde ta ett tag, och jag slipper sova bort halva dagarna (i dag sov jag till tolv...) ska jag ta tag i verkligheten igen.

Det är hög tid...

Jag har nog aldrig valt en så dålig tidpunkt att bli krasslig på som just den här.

Under loppet av några få månaders tid måste vi bygga klart vårt bygge, dvs vårt trebils(traktorers)garage med stall för två hästar, höloft, förråd och jättearbetsrum till moi (där barnen ska få sitta i ett hörn med sina datorer också...)

Vi har utsidan klar, det är golvat på övervåningen, det är allt... det ska isoleras, det ska dit innertak, väggfasta hyllor (som samtidigt är väggar), det ska målas och läggas golv, fönstren ska målas och en trasig ruta (som 'var i vägen' när vi byggde) ska bytas etc etc. Garaget ska ha dörrar, spacklas och målas, stallet ska ha dörrar, sen får det väl stå så tills det blir dags att handla häst...

Men vänta, vi är inte klara... I huset (stora huset eller vad vi ska kalla det eftersom vårt boende blir spritt på så många byggnader) är barnens rum inte klart på långa vägar. Det ska spacklas och tapetseras, målas, fixas runt fönster och dörrar, karmar eller dörrfoder och sånt eller vad det heter, det ska målas golv och kläs om möbler, fixas med kaminen och massa sånt...

Det är inte nog med det... Vi har det värsta kvar. I det hus som är hälften gäststuga, hälften snickarbod i dag ska ett enda jätterum inredas som bibliotek och teverum. Vi får blåsa ur hela innanmätet i princip, klä vägar med panel, byta hela golvet ända ner till grunden, öppna upp taket för vi vill ha öppet till nock, bygga bokhyllor, vill ha väggfasta, det ska bli mörkbrunt lackat trä, fönstren ska bytas och målas och ordnas, dörren ska bytas, det ska in en kamin med skorsten som inte finns i dag, jo den finns, den ligger utanför...

Samtidigt som vi gör allt detta ska vi sälja vårt hus 'i stan'...

Jag tänkte ett tag att jag skulle skapat en egen blogg för bara detta stora hemska faktum, att sälja det hus där man bott i tjugo år, hela mitt vuxna liv, hela mitt liv tillsammans med Mikael, so far, och flytta... Jag tror inte jag har börjat panika ens för detta...

Vi har inte hunnit få ut det på annons än, men har redan en spekulant, de fick reda på det genom en bekant som är god vän med vår egna granne (inte han med kalsongerna utan på den andra sidan), så de var och tittade på det för en och en halv vecka sen. Det var ett lite äldre par, kanske femtiofem eller sextio eller så, och så deras två ännu hemmaboende söner i övre tonåren. De verkade tycka bra om huset och vill komma och titta på det igen, på onsdag, tillsammans med en släkting. Jag vet inte varför släktingen ska med, om det är en förståsigpåare eller ett moraliskt stöd eller en rådgivare...

Förhoppningsvis får vi huset sålt för det vi begär och behöver inte ens blanda in mäklaren i mer än att skriva pappren och sånt. Men det är ju inte slut där... För då ska vi packa all vår bråte, förhoppningsvis kunna rensa ur lite som vi inte behöver och åka iväg med det till landet. Och flyttstäda... Och måla fönstren, för det sa vi att vi skulle, jag vägrar lämna ifrån mig ett hus med så skabbiga fönster som de vi har, de skulle målats för flera år sen, men sedan huset på landet dök upp har stackars huset 'i stan' fått stå tillbaka...

Allt detta ska vara klart innan jul...

Innan jag viker ihop mig i sängen för i natt ska jag berätta en skröna till. Jag tar den äldsta först, den från vårt bröllop, eller rättare sagt från planeringen av detsamma. Den är inte så rolig faktiskt, tycker inte jag, fast det är många som skrattat åt den.

Vi var i kyrkan, Mikael och jag och pratade med prästen om hur vi ville lägga upp själva ceremonin och när vi var klara med det klättrade vi upp till kantorn på orgelläktaren (han var operasångare också och sjöng väldigt tjusigt på bröllopet sen) och diskuterade val av musik. Han frågade om det var någon speciell musik vi hade tänkt oss.

Jag sa, väldigt naivt och obetänksamt, jag lovar, det var inte mycket tankeverksamhet igång där och jag hade inte jättemånga psalmer i huvudet, att jag tyckte att 'O helga natt' kunde passa bra. Både kantorn och Mikael tittade, rätt perplexa på mig och kantorn frågade med en lite röd uppsyn om jag verkligen menade att jag ville ha just 'O helga natt' (med väldig betoning på just natt). Jo, jag ville ha den. Men det är ju en.... julsång, fick kantorn fram då. Okej, den passade kanske inte så bra då.

När vi gick därifrån sa jag det till Mikael, att så roligt var det väl ändå inte att jag råkade nämna en julsång, det är ju lätt att glömma av vad som är julsånger och inte. Det var väl det där med helga natt då sa Mikael, folk kan ju undra om vi sett väldigt mycket fram emot bröllopsnatten med ett sådant val av musik...

Vilket vi väl kanske hade men det är ju en annan historia det! Som jag inte tänker berätta...