Tävlingsdags!

Så var den då här, tävlingsdagen. Jag höll på att säga 'dagen som vi väntat på' men det känns snarare så att tiden har gått väldigt fort. Tyckte jag i alla fall.

Vi var uppe redan vid fem, det skulle vara samling vid stallet sju och vi hade en hel del att packa. Även om vi gjort i ordning mycket kvällen innan. Jag tror vi var sist där, trots att klockan bara var någon minut över sju när vi kom. Skönt när alla håller tiden.

Vi skulle mata alla hästarna, även de som vi inte skulle ha med oss innan vi åkte och packa alla grejer, hästarnas träns, sadlar, ryktlådor, extra träns, grimmor, grimskaft, sadelgjordar, hästgodis, hö, havre, hinkar etc. Det skulle senare visa sig att åtminstone de extra grimmorna behövdes...

Lukas hade givetvis legat ner under natten och var lite gul på halsen, jag lyckades gno bort det värsta med en svamp. Några knoppar hade gått upp men jag bestämde mig för att fixa det på plats sen, Richard skulle inte rida förrän ungefär halv tolv.

Vi ställde ut honom i gången och fick hjälp med att linda hans ben, jag har aldrig gjort sånt. Jag vet inte om det var nödvändigt heller men ska det vara rätt ska man skydda benen vid transport, egentligen ska det väl vara speciella transportskydd, sånt visste inte vi så vi hade bara köpt såna där vanliga benlindor av fleece. Han blev så fin, med svarta benlindor, ljuslila täcke och matchande grimma och grimskaft (tyvärr fotade jag honom inte i den stassen).

Så långt - allt väl. Nu börjar kaoset...

Richard tog ut Lukas och gick mot transporten. Det var väl en första miss, det hade nog varit bättre om någon mer van vid lastning gjort det. Han tvärvände (Lukas alltså) slet sig från Richard och sprang iväg, vi efter, han sprang över stora vägen (alltså den är inte så stor, en sjuttioväg, men där går en del trafik) och halvvägs till hagen innan vi fick tag på honom, en av benlindorna lossnade så han trampade på den.

Vi gick tillbaka, jag ledde honom och var dum nog att försöka ta in honom i transporten själv... jag tror mig alltid om att kunna allt... Givetvis gick han inte in, han tvärvände igen och sprang iväg, och jag var dum nog (igen, ännu dummare den här gången) och släppte inte, trodde jag skulle kunna hålla honom kvar, idiotiskt.

När han lyckades rycka sig loss for jag i en båge med näsan före rätt ner i gruset... Min första tanke var: shit, jag skitar ner mina kläder, den andra, när jag märkte att jag föll på ansiktet: shit, där gick sminket. Den tredje tanken, när jag reste mig och märkte att blodet rann från ansiktet var mer logisk, typ: hjälp...

Jag rusade in på toa med handen för näsan, jag trodde jag blödde näsblod men det var värre än så. Jag hade ett stort sår i överläppen, ett riktigt jack, rejält djupt, det var det som blödde så, det måste varit stenar som pressats in där, näsan hade inget skinn kvar och pannan var sönderskrubbad.

Jag sköljde och torkade och höll för papper men det bara fortsatte blöda. En av papporna som var med för att köra en av transporterna följde med mig och 'lugnade mig' med sånt som 'det där ser inte bra ut' och liknande... Han påstod att jag darrade och såg ut att svimma men det tror jag inte på, jag kände mig relativt lugn, min enda paniktanke var att jag skulle få ett fult ärr på läppen, jag hoppas verkligen jag slipper det...

Han gjorde sig nyttig med att leta efter sjukvårdslåda men hittade inget. På sadelkammardörren finns ett kors och texten 'sjukvårdslåda' i vitt på grönt, men inget fanns att finna... Till sist tog vi desinfektionssalva för hästar... bättre än inget... Mamma sa sen att jag kanske borde ta en stelkrampsspruta, kanske har hon rätt, det kan ju varit hästlort på marken också, risken är ju stor...

Medan jag pysslade om mina 'transportskador' hämtade Richard och Mikael Lukas långt neranför hagarna (åter en änglabevakad tur över vägen) och den här gången tog Annica, lagledaren hand om honom och alla andra höll longerlinor i vägen så han inte kunde komma undan, då gick det.

Cosmos sen, som vi trott skulle vara den värsta att lasta blev inte så farlig, han ryckte bara sönder den första grimman i ordningen... och de fyra sista gick bara på, mer eller mindre. Senast kvart över åtta hade vi sagt att vi måste vara på väg, klockan var bara tjugo i när vi i sakta mak tuffade ut i karavan, tre bilar med transporter och två utan. Vi hade Lukas och Cosmos i 'vår' (lånat av ridläraren).

Vartofta ligger inte långt från Mullsjö, kanske tre mil lite drygt så trots att vi segade fram i sextio sjuttio så var vi snart där. Jag satt i baksätet med frottehandduk över kläderna (som iofs redan var skitiga) och putsade Lukas träns och satte fast nummerlappen... allt i sista sekund...

Richard var väldigt tyst hela resan, det märktes på honom, och han medgav det, att han började bli nervös. Han hade inte varit något nervös någon gång innan och skrattade åt de andra som började hispa redan för en vecka sen och kunde inte förstå det. Nu var det hans tur... Jag oroade mig mest för att vi inte skulle komma fram hela och i ett stycke, hästarna sparkade rätt friskt i transporten av och till och Mikael har aldrig kört transport, han tyckte nog det var lite läskigt. Och lasta ur... hur skulle det gå?

Men lasta av var inte lika problematiskt, Cosmos och Carro skulle starta rätt tidigt, de gick av så fint och försiktigt. Lukas fick stå kvar så länge, det gillade han inte alls så någon var tvungen att vara vid transporten hela tiden och hålla honom sällskap. Vi turades om med det. Jag gick runt med stor plåsterlapp på överläppen. De föreslog, några i gänget, att jag kunde måla den svart och leka Hitler...

Jag skötte kameran men fotade inte alls så mycket som jag i efterhand tyckte att jag borde gjort, jag fotade mest under själva tävlingen, det hade ju varit roligt med lite runtomkringbilder.

Carro och hennes ryttare var först ut, det gick inte så bra för dem tyvärr. Carro slog bakut, gång på gång under galoppprogrammet, ville inte gå på volten och var allmänt bökig. Richards kompis S red Cosmos direkt efter och för dem gick det bättre, även om det inte var helt bra, Cosmos gjorde också några bakutsparkar under galoppen. Men hon var nöjd ändå. Men tydligt är att även hästar har tävlingsnerver...

Det var två klasser under dagen, första var en individuell klass som började nio, den andra en lagklass som startade på ridbanan intill halv elva, sen hade de lagt till två små klasser (delklasser till de två första kan man säga), de red i ridhuset, detta för att alla anmälda skulle få plats. Men ingen av 'våra' ryttare var med där.

Vi tog ut Lukas rätt tidigt så Richard skulle ha tid över att värma upp honom och rida fram honom ordentligt. Jag fixade till de flätor som gått upp, övervägde om jag skulle tejpa, men struntade i det. Mikael sa det sen att han sett en som hade mantejp men tyckte inte det var snyggt. Richard drog på sig kavajen och Mikaels begravningsslips (!) och blev väldigt stilig...

De hade en gräsvall där de värmde upp i väntan på att få komma in på framridningsbanan där de släppte in två, tre ur varje klass, för lagklassen hann börja innan Richard kom till framridning. Sofie och Cosmos hann göra sin lagtävlingsrunda redan innan Richard gjort sin första start. Det gick betydligt bättre den här gången. Carros ryttare ville inte rida i den här klassen, hon var reserv så det spelade ju ingen roll för laget, jag förstod henne på sitt vis, för Carro var hopplös, men det hade varit en bra träning.

När man såg sig omkring på de andra ekipagen kunde man ju inte annat än att inse att ingen av våra ryttare skulle ha en rimlig chans... Det var inga lurviga nittonåriga ridskoleponnyer de red, det var glänsande vältrimmade tävlingsponnyer, små kopior av stora dressyrhästar med professionellt knoppade manar...

De kom åkande i sina glänsande hundratusenkronorstransporter med hästarnas namn lackade på sidorna, privata tränare i släptåg och små bortskämda välklädda bratz till ryttare som lätt roat såg ner på oss i gärdsgårdsserien. De såg ut att ha tävlat halva sina liv, säkert hade de gjort det också, deras hästar åkte säkert transport flera gånger i veckan och såg det som vardagsmat och inte döden som våra stackare...

Ingen av våra ryttare hade tävlat någon gång innan, några av hästarna hade varit ute en del, Lukas och Imre var nog de som varit med mest, för Cosmos var det andra tävlingen i hans liv... Med det i åtanke tyckte vi ändå att det gick riktigt bra för dem!

Richard red runt på gräsvallen, en nästan osannolikt frodig gräsmatta, Lukas kunde inte hålla sig utan tog av och till stora tuggor och blev fult grön runt munnen. Han lyckades till och med stänka ner knäna... Däremellan skrittade och travade de lite, värmde upp och ordnade, Lukas var orolig och stirrig sa Richard, så det var nog bra att de hade gott om tid.

Under tiden hann både Mikaels föräldrar och mina dyka upp. Mamma och pappa kom fram till mig där jag stod och tittade på när Richard red Lukas. Richard såg dem och red fram till oss. Mamma spanade ut bland ryttarna och frågade var är Richard? Han är ju där sa jag, Richard och Lukas stod max fem meter från oss. Var frågade mamma och fortsatte se sig om. De står ju där sa jag och pekade... De kände inte igen honom ens!

Medan Richard värmde upp hann det tredje ekipaget i gänget rida sin ritt, lille B-ponnyn Pepito med sin ryttare (i lånad lite för stor kavaj), det gick inte så illa för dem, Pepito är en väldigt viljestark liten ponny, det har jag sett på lektionerna, hon hade det säkert inte lätt...

Så var det dags för framridning, den var på en tredje grusplan framför tävlingsbanorna. Jag följde med Richard dit när hans startnummer kom upp på tavlan och tittade på, jag hörde en mamma, alt. tränare, eller både och, puscha på en stackars liten tjej så det var riktigt otäckt att höra, hela tiden skrek hon saker som kom igen nu, gör si och så, driv då, sitt ner, sväng så, du vill väl få ett bra resultat, försök då, du försöker ju inte. Den stackars tjejen nästan grät och sa att jag försöker visst. Nej det gör du faktiskt inte, sa tränar/mamman.

Så det kanske inte är så roligt att vara den stackars rika flickan med egen svindyr ponny och vinröd transport med silverhäst lackad på sidan... kanske bättre att vara ridskoleunge och tävla en gammal nittonårig ponnyluns med okänd härstamning för att det är roligt, som en kul grej, och åka dit i en gammal skraltig lånad transport...

Så var det Richards tur, jag var så nervös och stolt, en blandad känsla... trodde jag skulle dö av syrebrist eller något för jag glömde nog att andas... Jag stod vid kortsidan vid A tillsammans med Mikaels mamma som filmade (en av de gånger jag tyckte det var bra att hon alltid släpar på sin videokamera...)

Det gick bra i början, tyckte det gick jättebra, men Lukas var så pigg, otroligt, på träningen hade Richard fått driva på honom jättemycket hela tiden för att få något tempo alls, nu gick han för fort, tog galoppsteg i travvolten och sånt, men annars gick det bra. Tills det var dags för den fria skritten, man rider den på lång tygel. När de kom till hörnet av ridbanan och skulle svänga snett igenom tog Lukas ett kliv över dressyrstaketet och de blev uteslutna...

Domaren lät dem rida klart programmet ändå, det var snällt av dem, och bedömde resten av ritten, som gick hyggligt. Men de var ju borta ur tävlan tyvärr...

Richard var inte nöjd efteråt, han muttrade något om att han inte ville tävla mer. Men sen åt han, en stor baguett som vi hade med oss, pratade av sig lite med de andra och sen var han på gott humör igen och sa inte ett ljud om att dra sig ur. Jag hade inte haft en tanke på att äta något innan och hade inte haft någon matlust heller för den delen. Vi fick turas om att gå runt med Lukas, så jag tog hand om honom medan de andra åt och Richard gick och hämtade sin kritik, för det fick han även om det var ett snedstreck draget tvärs över med orden 'utesluten pga lämnade banan'. Kritiken är ju en väldigt nyttig sak inför kommande träning, se vad de behöver jobba med.

Richards nästa start skulle inte vara förrän vid halv tre hade vi räknat ut innan, men det hade varit några strykningar eller så hade det gått fortare, för den blev redan fem i två. Jag hade varit och tittat och fotat någon av de andra startande, när jag kom tillbaka hade han sadlat på och börjat rida runt på gräsvallen. Annica, lagledaren kom och föreslog att vi kanske skulle testa utan sporrar, för att få ner tempot på honom. Sporrar hade annars varit självklart till honom, men idag var de uppenbarligen överflödiga.

Jag sa till Richard att han kunde väl ta och springa av honom lite, trava och galoppera lite så han inte var så pigg, träna lite på volter och serpentiner, passa på att utnyttja tiden lite, men han skrittade bara runt, jag blev nästan lite irriterad på honom. När det var dags för framridningen gjorde han heller inget mer än mest skritta runt på fyrkantsspåret, trots att han hade framridningsbanan för sig själv en bra stund, han var första startande efter en paus.

Jag försökte säga till honom att passa på, träna på det som inte gick så bra, men han bara morrade åt mig. Jag ville ju inte låta som den hemska tränarmamman heller så jag var tyst, men jag var ju inte sån... jag ville ju bara hjälpa honom...

I lagklassen red de på den närmaste ridbanan, mycket lättare att få bra foton... jag stod vid E ungefär vilket kanske inte säger så mycket för det stora flertalet... mitt på ena långsidan alltså. Jag hade sagt åt Richard att se upp i hörnet vid den fria skritten, det gjorde han, det stod till och med i kritiken sen att han skulle ridit ut ordentligt i hörnet, men med förra ritten i bakhuvudet var det nog bra att ta den anmärkningen och slippa bli utesluten.

Den här gången gick det riktigt bra! Visst var det några småmissar, men på det stora hela var det en toppenrunda. Richard var också mycket gladare efteråt. Han sa till mig att han hade varit så trött innan så han hade hållt igen på framridningen så han skulle ha krafterna kvar till tävlingen... Nästa gång han tävlar ska jag nog vara tyst...

Sex ryttare hade vi med oss från Mullsjö och de hamnade i startfältet så det var två i början, två i mitten och två i slutet. De hade samma ordning i båda klasserna, eftersom de gick omlott var det ju tvunget att bli på det viset. Så när de flesta var färdiga hade de som red Imre och Miramis inte gjort sin första start än...

Men under tiden hade vår ridlärare kommit dit, hon skulle inte varit med egentligen men kunde inte hålla sig därifrån hela dagen, så hon hann se (och peppa) dem i alla fall.

De hästar som var klara hade vi lastat, eller börjat lasta... Carro hade stått i sin transport länge, sen försökte vi lasta Cosmos, men det gick absolut inte, han slet sig inte, som tur var, han hade ju tränset kvar, man har mer kontroll över honom då, kanske ett tips till nästa gång vi ska lasta Lukas...

Efter två timmars försök att lasta Cosmos gav de (tillfälligt) upp och gick bara runt med honom på gräsvallen, vid ett staket hade man utsikt över ridbanorna så hästarna kunde få se sina kompisar tävla, vi stod där en stund med Lukas och Cosmos. Jag passade på att ta ur flätorna ur Lukas man, så var det gjort till sen. Han fick en riktig änglahårsfrisyr, lockig och fin, tyvärr glömde jag fota den.

Sen testade vi att ställa Pepito i vår transport och trodde det skulle gå lättare att få in Cosmos då, det var ju inte så farligt svårt att få in honom när Lukas redan stod där. Det gick inte heller... Vi tog ut Pepito och började försöka få in Lukas istället, det var nästan lika hopplöst som med Cosmos.

Efter många försök och flera olika som försökte leda upp honom testade vår ridlärare att ställa in honom i en annan transport, där Imre just var upplastad, och då gick han på med en gång... En av tjejerna som var med fast hon inte tävlade hade tävlat honom i hoppning i våras, den gången hade han åkt med Imre och det hade inte varit några problem någon gång, synd att vi inte visste det innan... Imre är tydligen hans idol. Men Imre var inte lika glad åt att få honom som granne, eller så var han bara tjurig överlag, för han försökte bita Lukas så vi fick turas om att vakta dem tills det var dags att åka.

Till sist var det bara Cosmos kvar, och så Miramiss som var den allra sista startande i sista klassen, med gemensamma krafter lyckades vi till sist med longerlinor, grimskaft och lock och pock dra/putta honom in, då hade han hunnit rycka sönder ännu en grimma och slita sig loss... Han hade tränset innanför grimman men det höll som tur var. Och han stannade rätt så med en gång, en bil med transport som var på väg att åka fick vi stoppa så länge.

Miramiss var bara lite krånglig när vi skulle ta henne ombord i vår transport, det berodde kanske mest på att hon kom mer eller mindre direkt från banan och inte hade hunnit varva ner än. Eller på att den här transporten var både mindre och mörkare än den hon åkte dit med. Men hon kom på utan allt för mycket bråk. Sen var det bara att åka hem... Det märktes att vi hade Miramiss istället för Cosmos, hon är D-ponny, han C-ponny och hon är dessutom mycket grövre till typen. Troligen var det mycket tyngre än vad som var tillåtet...

Men hem kom vi. Det var inga problem att lasta av, vi befriade hästarna från sina täcken och benskydd och tog dem till hagarna med en gång, ponnyerna går ute på nätterna sen några veckor tillbaka. Jag var inte med ner, jag höll på att bära in sadlar, träns, mocka Lukas box och sånt medan Mikael städade transporten. Richard sa att Lukas rullade sig det första han gjorde. Det var i och för sig väntat. Där gick fina sagomanen...

Vi var hemma vid sjutiden. Johannes hade varit hus- höns- och kycklingvakt alldeles själv lilla pojken, men mamma och pappa åkte dit när de sett Richard tävla i första klassen och gjorde honom sällskap och lagade middag åt honom. De åkte när vi kom. Johannes hade varit jätteduktig och tagit hand om allt. Han växer med uppgiften som man säger. Han hade troligen tyckt att det var väldigt tråkigt att gå runt på tävlingen hela dagen, även om han säkert velat se Richard. Det fick han iofs ändå eftersom farmor filmade, de var kvar över sista rundan också som tur var.

Nere vid kyrkan hade första tipspromenaden som bygdegårdsföreningen anordnar dragit igång, Mikael är med i styrelsen sen årsmötet så nästa söndag ska vi göra frågorna... För att inte riskera att få samma frågor tyckte jag att vi kanske skulle gå, trots att vi var nästan döda av trötthet, det var rätt behagligt trots allt som avrundning av dagen.

Jag var inne på Vartofta Rid- och körsällskaps hemsida innan och kollade resultatlistorna och såg att Richard var faktiskt bäst av våra sex ryttare, i den sista klassen. Den han blev utesluten ur hade han inte haft alls så höga poäng i. Så på sitt sätt kan man ju säga att han hade vunnit ändå, på det lokala planet så att säga.

Fast den största vinsten var kanske ändå att komma iväg, att våga, att tävla. Jag hade aldrig gjort det... Jag är megastolt...

Lite av varje...

... och lite av räv...

Ett sånt där uttryck som min mamma brukar använda... Hon är full av såna där knepiga ordvitsar.

Nu har jag inte skrivit på ett par dagar faktiskt och det var inte bara för att jag gick och väntade på att få ihop hela nio kommentarer... det var det faktiskt inte.

Fast jag är väldigt glad åt mina nio kommentarer! Det var folk jag aldrig hade sett till innan, några av dem iaf, som jag inte hade sett i min blogg i alla fall. Jättekul att veta att jag är läst!

Så nu kan jag kanske vara nöjd ett tag igen... Saken är den att när jag känner mig lite deppig och blue så känns det som så mycket värre när jag inte får någon feedback på bloggen, bra dagar bryr jag mig inte så mycket. Tyvärr kommer ju de där dåliga dagarna tillbaka... Men jag ska försöka tänka på att jag är läst även om det inte syns! Och är det så ni vill säga hej, eller fråga något så vet ni ju att jag blir så glaaad!

Nej, jag hade andra anledningar till att inte skriva. Som i fredags städade jag hela dagen. Jag var såååå duktig! Jag dammsög till och med, och det vill inte säga lite. När andra människor berättar att de städar och kanske 'bara gick över rummen med dammsugaren och torkade golven och dammade och och och... då känner jag mig lite offside... Jag hinner sällan så långt som till dammsuga innan det är dags att ta itu med drivorna av 'saker som ligger där de inte ska ligga', det är det jag får hålla på med mesta tiden känns det som.

Som på köksbordet just nu, där det verkligen inte borde finnas mer än den lyckliga lottan (som är sen i juli, tänk att den stått sig så bra) och de två ljusstakarna. Där finns dessutom en sockerskål, ok för att såna kan få stå på bordet tillfälligvis, men inte min nagellacksnecessär, speciellt inte som jag inte har målat naglarna... inte heller makens dvd-film, filmtidning, måttband, maskeringstejp och cykelrepairkit. Inte heller den stora svarta vasen borde stå där... det är en golvvas, bara det att golvet den ska stå på inte är klart... vi köpte den idag. Och kartongen med tvättmedel, vita pärlhalsbandet, tekoppen, boken som kom från bokklubben men som ska tillbaka, ridhjälmen, glasburkarna, tidningarna, nötpåsen...

Tänk er sen att resten av mitt hem nästan alltid ser ut så här eller värre så förstår ni att jag sällan kommer så långt ner genom lagren så jag kan dammsuga. Men det hann jag alltså i fredags. Jag hann stryka efter det också, helt otroligt. Men inte blogga.

Och i går kväll somnade jag framför datorn och gick och la mig trött som en zombie innan klockan slagit tolv, det känns nästan skumt att komma i säng före tolv...

I kväll sitter jag iaf här, men borde inte för jag skriver så sluddrigt, men nej, nanana, jag är inte full, jag har ett stort bandage på vänster pekfinger, jag skar av halva fingertoppen i morse istället för den sega fralla jag skulle delat. Usch vad jag avskyr att göra sånt, jag är lite fjompig, först chocken som får mig att nästan svimma, sen blodet... Blääh. Jag satt med en papperstuss tryckt runt fingret en bra stund, sen satte jag på ett plåster som blev rött på nolltid.

Men så skulle vi till Halvavlägsen ort på möte på förmiddagen. Det är någon slags vänförsamlingsgrej, de var på möte hos oss i vår församling en gång och vi bjöd på middag, nu skulle det återgäldas och eftersom vi är en så liiiiten församling var det bra om så många som möjligt ville komma. Det var ju gratismat också...

Det slutade forsa blod tills dess i alla fall... med jättestort bandage... Men jag var inte speciellt på alerten på mötet. Det enda jag kommer ihåg på rak arm nu var när vår pastor (för det var vår församling som 'hade hand om' mötet, predikan och sång etc) predikade, han gör alltid såna yviga gester och sånt, han sträckte ut armen och sa så där kraftfullt: Och Gud sa... men här fick han syn på sitt armbandsur och fortsatte istället... vad klockan är mycket! Det var kul!

Och maten var god, potatisgratäng med kassler eller något liknande, skinkaktigt i, det kallas säkert något, gott var det i alla fall.

Efter det åkte vi till stan och handlade. Vi hade min svågers släpkärra, han har ett gräsligt stort klistermärke bak på kåpan på den med ett katthuvud med människotänder i stort äckligt smil, ondskefulla ögon och ring i örat... Det kändes nästan pinsamt att åka runt med den...

Vi köpte den där dyra ridhjälmen åt Richard, han får den i födelsedagspresent av farmor, så nu får jag ha min i fred... Jag ska sy fast rosetten som lossnat bara, den ser lite loppig ut nu... Och så köpte vi en massa byggmaterial som vanligt...

Sen hade jag extra ridlektion. Hoppning, fy katten vilken dålig hoppryttare jag är, har knappt kommit igång med hoppträningen än, men inte flyter det inte...

Jag har inte skrivit om ridningen på länge och skulle ha gjort det FÖRE den här lektionen, för de båda gångerna innan gick det så BRA. Det kändes som om jag äntligen hade fått kläm på det. Jag kände att jag fått in balansen, galoppen fungerade och jag fick beröm. Jag hade FLYT.

Inte förra tisdagen men den före hade jag Kingstone igen, andra gången jag rider honom. Första gången jag red honom var vi i nya ridhuset med tillfälliga strålkastare (byggstråkastare som var fastbundna i skranket och bländade oss) men gången efter där var vi gamla vanliga ridhuset.

Vi skulle bland annat rida på två stora volter och i trav öva på att med sidförande hjälper göra den större resp. mindre och sen när vi var ute på volten igen galoppera, och tänka sig, det blev galopp, och den var rätt, och vi fortsatte och jag satt kvar och återigen kände jag att det känns bra, jag åker inte av, jag sitter kvar, det känns bra. Annars har jag bara galopperat en halv långsida eller så åt gången och känt lite av hjälp hjälp hjälp. Men nu fungerade det så bra. Sen red vi en liten dressyrbana där man skulle börja och sluta skritta och trava på rätt ställen, göra framdelsvändningar, skänkelvikning och börja galoppera vid rätt bokstav och sluta vid rätt, och det fungerade jättebra! Jag hade aldrig galopperat så mycket som då och var som ett enda stort leende när vi var klara.

Förra tisdagen hade jag Akhila. Jag fick nästan bråck när jag hörde att jag skulle ha henne. Hon är stor. Jag tror hon är stallets största häst. 165 eller något sådant. Eller mer. Och jo, jag veta tt det finns mycket större hästar, men för mig var det stort. Hon är hela tio centimeter mer än King. Lucija som jag ridit en hel del är 160 men känns mycket mindre. Akhila är väldigt lång i kroppen och jag är inte så bra på att rida än så ibland kändes det som om baken var en kilometer efter framdelen. Det är väl en sån där grej jag för lära mig framöver, att samla ihop hästen.

Men trots sin storlek kändes hon helt underbar att sitta på, väldigt skön i steget. Och det fungerade jättebra på henne också, vi galopperade också, vi red dressyr liknande gången innan och det gick bra, tyckte jag, bortsett då från att hon var lång, ungefär som en blogg skriven av mig...

Så skulle vi rida nu i dag, istället för den där tisdagen när ridningen uteblev för att det var en privatryttare som envisades med att det var de som skulle ha ridhuset att öva dressyr i... Vi skulle hoppa idag...

Jag tycker det var precis nyss vi tragglade över bommar på marken, nu var det riktiga små hinder, visserligen inte högre än max 50 cm. Vi började lågt, fyra bommar på marken att studsträna på och så en liten kombination, så kallad fem och en halv meters hinder, det är fem och en halv meter mellan dem, kanske 30 cm höga i början, man ska trava över första hindret och galoppera över andra. En sån där teknikträningsgrej som jag inte förstår mig på. Kan bara säga som så att där gick det inte alls.

Första gången vi travade över så höll jag på att åka av när hon skuttade över andra hindret, jag hamnade framför sadeln och satt där ett halvt varv innan jag fick stopp på henne och kunde åla mig tillbaka... Sen var väl det hindret rätt kört för vår del, hon smet vid sidan hela tiden, antingen redan på första och om jag lyckades få henne över första så sneddade hon ut ur kombinationen sen.

Jag drev för dåligt, jag styrde inte rakt och allt vad det var jag fick höra att jag gjorde fel. Fast egentligen försökte jag inte riktigt, jag fegade ur, var rädd att åka av, det är trots allt en viss fallhöjd... Vi slapp galoppera över, men traven fungerade inte heller, till sist fick vi skritta över för att inte sluta med ett misslyckande. Sen lyckades vi trava över ett par gånger också. Men de andra fyra de fick hoppa en hel bana med femtiocentimetershinder medan jag bara tragglade med att trava över kombinationen...

Studshindren fungerade bättre, hon höjde dem sen, till tjugo, trettio centimeter eller så, vi skulle trava över, men Akhila fick för sig att galoppera och det gick jättebra. Men sen skulle jag försöka trava över det gick inte alls lika bra.

Jag tror INTE hoppning är min grej. Det tråkiga är ju att det förtog lite av glädjen över de gångerna innan som gick så bra nu när det gick så dåligt... Det kändes rätt trist att vara sämst också, inte något jag gillar. De två killarna i min grupp var ju också nybörjare när jag började, det är snart ett år sen. De fixade ju lätt att hoppa hela banan i galopp.

Jag borde rida mer än en gång i veckan så jag lär mig fortare, det går ju i snigeltakt nu! Richard började prata om att få rida två gånger i veckan. Kan han så kanske jag kan med... hmm... vi får väl suga på den ett tag.

Nu blev det väldigt mycket hästprat...

Hönsprat då... I går la Ewe ett ägg bakom plywoodskivan ivrigt påhejad av Rocky. Jag tror han tycker det är dags att börja yngla av sig, så det är därför han vill att de ska gömma äggen. Hon låg kvar där en stund, men så kom Bastian (vår svarta katt) och gick in bakom skivan och undrade vad hon gjorde där. Hon for upp och sprang efter honom och kacklade skithögt, jätteargt. Jag har aldrig hört en höna låta så rent ut sagt skitförbannad. Som Mikael sa så lät det precis som hon sa: Förbannade katt, förbannade katt, förbannade katt...

Det hade ju inte varit läge för henne att ligga kvar där ändå. När jag tittade in på henne så låg hon och repade gräs från marken och strödde över sin rygg, jag har för mig att hönor som vill ruva gör så. Fast det kanske de gör när de bara värper också, jag minns inte så noga, får nog läsa på. Vi har inte direkt studerat dem när de värper innan, de brukar ha gjort det när vi släpper ut dem på förmiddagen och när vi ser att någon ligger i ett rede brukar vi låta dem vara ifred.

Annars...

På tisdag skriver vi kontrakt, och får en handpenning på 95 000... Vad ska vi blåsa dem på då? Tja... en bil kanske? Om Mikael får bestämma? Personligen tycker jag inte att vi varken har råd eller lust att ha en cab men på sitt sätt så kan väl Mikael vara värd det. Han har slitit som ett djur med renovering och bygge hela året. Det som är dumt med att köpa bil nu är ju i så fall att vi inte gärna kan använda den, och när vi väl tar ut den i vår igen så kanske det visar sig att det är något fel och så har garantin gått ut...

Jag skulle kunna tänka mig en bil jag med, måste ju ha något att ta mig någonstans med, det blir lite långt att gå till t ex Bronett ifrån landet... Typ två och en halv mil... Fast det får bli något stabilare, tråkigare kanske, som en gammal 740 eller något sådant...

Och så måste jag komma över min bilkörarfobi också... Jag höll ju på att köra ihjäl mig precis när jag gick i väggen och det gjorde att det inte fungerade alls att köra bil sen och jag blev avrådd från det av min läkare, men nu tycker jag det börjar bli dags att ta tag i det!

Mer då... (jag vet, ni behöver inte mer... jag är klar snart)

Jag har INTE varit duktig, jag har ätit godis, orkade inte hålla mot när det var så mycket jobb och mycket runt husvisning och budgivning. Men så fort kontraktet är skrivet (och vi har festat) så ska jag bli duktig! Jag ska sluta äta godis, äta nyttigt, gå en halvmil om dagen etc. Jag har kommit på att jag nog rider bättre om jag får lite muskler på benen så det ska jag försöka skaffa mig, börja springa kanske?

Jag har beställt ett par nya ridbyxor, helskodda, dvs det är mocka inte bara på insidan av knäna (som på halvskodda) utan hela vägen upp längs insidan av benen och i sätet, så man sitter mycket stadigare i sadeln (inbillar jag mig). Jag sa det till Mikael när jag ledde ut Akhila ur ridhuset, han hade kommit då, att när jag får mina nya ridbyxor blir jag mycket bättre på att rida. Enligt honom hade min ridlärare, som gick en bit bakom oss, skrattat så hon vek sig dubbel... Jag hoppas det var som han hittade på bara...

Sen när jag kom in stallet och drog av mig handskarna... forsade det bara blod om fingret igen... (jaja, det var lite överdrivet) det hade varit lugnt hela tiden innan, men nu skulle det givetvis börja blöda igen... Det var väl ansträningen. Så nu sitter jag här och försöker skriva med jätteklut runt fingret, det har tagit mig evigheter det här ska ni veta, för var och varannan ord blir helt fel!

Och jag som skulle städa hönshuset i morgon!