Lite av varje...

... och lite av räv...

Ett sånt där uttryck som min mamma brukar använda... Hon är full av såna där knepiga ordvitsar.

Nu har jag inte skrivit på ett par dagar faktiskt och det var inte bara för att jag gick och väntade på att få ihop hela nio kommentarer... det var det faktiskt inte.

Fast jag är väldigt glad åt mina nio kommentarer! Det var folk jag aldrig hade sett till innan, några av dem iaf, som jag inte hade sett i min blogg i alla fall. Jättekul att veta att jag är läst!

Så nu kan jag kanske vara nöjd ett tag igen... Saken är den att när jag känner mig lite deppig och blue så känns det som så mycket värre när jag inte får någon feedback på bloggen, bra dagar bryr jag mig inte så mycket. Tyvärr kommer ju de där dåliga dagarna tillbaka... Men jag ska försöka tänka på att jag är läst även om det inte syns! Och är det så ni vill säga hej, eller fråga något så vet ni ju att jag blir så glaaad!

Nej, jag hade andra anledningar till att inte skriva. Som i fredags städade jag hela dagen. Jag var såååå duktig! Jag dammsög till och med, och det vill inte säga lite. När andra människor berättar att de städar och kanske 'bara gick över rummen med dammsugaren och torkade golven och dammade och och och... då känner jag mig lite offside... Jag hinner sällan så långt som till dammsuga innan det är dags att ta itu med drivorna av 'saker som ligger där de inte ska ligga', det är det jag får hålla på med mesta tiden känns det som.

Som på köksbordet just nu, där det verkligen inte borde finnas mer än den lyckliga lottan (som är sen i juli, tänk att den stått sig så bra) och de två ljusstakarna. Där finns dessutom en sockerskål, ok för att såna kan få stå på bordet tillfälligvis, men inte min nagellacksnecessär, speciellt inte som jag inte har målat naglarna... inte heller makens dvd-film, filmtidning, måttband, maskeringstejp och cykelrepairkit. Inte heller den stora svarta vasen borde stå där... det är en golvvas, bara det att golvet den ska stå på inte är klart... vi köpte den idag. Och kartongen med tvättmedel, vita pärlhalsbandet, tekoppen, boken som kom från bokklubben men som ska tillbaka, ridhjälmen, glasburkarna, tidningarna, nötpåsen...

Tänk er sen att resten av mitt hem nästan alltid ser ut så här eller värre så förstår ni att jag sällan kommer så långt ner genom lagren så jag kan dammsuga. Men det hann jag alltså i fredags. Jag hann stryka efter det också, helt otroligt. Men inte blogga.

Och i går kväll somnade jag framför datorn och gick och la mig trött som en zombie innan klockan slagit tolv, det känns nästan skumt att komma i säng före tolv...

I kväll sitter jag iaf här, men borde inte för jag skriver så sluddrigt, men nej, nanana, jag är inte full, jag har ett stort bandage på vänster pekfinger, jag skar av halva fingertoppen i morse istället för den sega fralla jag skulle delat. Usch vad jag avskyr att göra sånt, jag är lite fjompig, först chocken som får mig att nästan svimma, sen blodet... Blääh. Jag satt med en papperstuss tryckt runt fingret en bra stund, sen satte jag på ett plåster som blev rött på nolltid.

Men så skulle vi till Halvavlägsen ort på möte på förmiddagen. Det är någon slags vänförsamlingsgrej, de var på möte hos oss i vår församling en gång och vi bjöd på middag, nu skulle det återgäldas och eftersom vi är en så liiiiten församling var det bra om så många som möjligt ville komma. Det var ju gratismat också...

Det slutade forsa blod tills dess i alla fall... med jättestort bandage... Men jag var inte speciellt på alerten på mötet. Det enda jag kommer ihåg på rak arm nu var när vår pastor (för det var vår församling som 'hade hand om' mötet, predikan och sång etc) predikade, han gör alltid såna yviga gester och sånt, han sträckte ut armen och sa så där kraftfullt: Och Gud sa... men här fick han syn på sitt armbandsur och fortsatte istället... vad klockan är mycket! Det var kul!

Och maten var god, potatisgratäng med kassler eller något liknande, skinkaktigt i, det kallas säkert något, gott var det i alla fall.

Efter det åkte vi till stan och handlade. Vi hade min svågers släpkärra, han har ett gräsligt stort klistermärke bak på kåpan på den med ett katthuvud med människotänder i stort äckligt smil, ondskefulla ögon och ring i örat... Det kändes nästan pinsamt att åka runt med den...

Vi köpte den där dyra ridhjälmen åt Richard, han får den i födelsedagspresent av farmor, så nu får jag ha min i fred... Jag ska sy fast rosetten som lossnat bara, den ser lite loppig ut nu... Och så köpte vi en massa byggmaterial som vanligt...

Sen hade jag extra ridlektion. Hoppning, fy katten vilken dålig hoppryttare jag är, har knappt kommit igång med hoppträningen än, men inte flyter det inte...

Jag har inte skrivit om ridningen på länge och skulle ha gjort det FÖRE den här lektionen, för de båda gångerna innan gick det så BRA. Det kändes som om jag äntligen hade fått kläm på det. Jag kände att jag fått in balansen, galoppen fungerade och jag fick beröm. Jag hade FLYT.

Inte förra tisdagen men den före hade jag Kingstone igen, andra gången jag rider honom. Första gången jag red honom var vi i nya ridhuset med tillfälliga strålkastare (byggstråkastare som var fastbundna i skranket och bländade oss) men gången efter där var vi gamla vanliga ridhuset.

Vi skulle bland annat rida på två stora volter och i trav öva på att med sidförande hjälper göra den större resp. mindre och sen när vi var ute på volten igen galoppera, och tänka sig, det blev galopp, och den var rätt, och vi fortsatte och jag satt kvar och återigen kände jag att det känns bra, jag åker inte av, jag sitter kvar, det känns bra. Annars har jag bara galopperat en halv långsida eller så åt gången och känt lite av hjälp hjälp hjälp. Men nu fungerade det så bra. Sen red vi en liten dressyrbana där man skulle börja och sluta skritta och trava på rätt ställen, göra framdelsvändningar, skänkelvikning och börja galoppera vid rätt bokstav och sluta vid rätt, och det fungerade jättebra! Jag hade aldrig galopperat så mycket som då och var som ett enda stort leende när vi var klara.

Förra tisdagen hade jag Akhila. Jag fick nästan bråck när jag hörde att jag skulle ha henne. Hon är stor. Jag tror hon är stallets största häst. 165 eller något sådant. Eller mer. Och jo, jag veta tt det finns mycket större hästar, men för mig var det stort. Hon är hela tio centimeter mer än King. Lucija som jag ridit en hel del är 160 men känns mycket mindre. Akhila är väldigt lång i kroppen och jag är inte så bra på att rida än så ibland kändes det som om baken var en kilometer efter framdelen. Det är väl en sån där grej jag för lära mig framöver, att samla ihop hästen.

Men trots sin storlek kändes hon helt underbar att sitta på, väldigt skön i steget. Och det fungerade jättebra på henne också, vi galopperade också, vi red dressyr liknande gången innan och det gick bra, tyckte jag, bortsett då från att hon var lång, ungefär som en blogg skriven av mig...

Så skulle vi rida nu i dag, istället för den där tisdagen när ridningen uteblev för att det var en privatryttare som envisades med att det var de som skulle ha ridhuset att öva dressyr i... Vi skulle hoppa idag...

Jag tycker det var precis nyss vi tragglade över bommar på marken, nu var det riktiga små hinder, visserligen inte högre än max 50 cm. Vi började lågt, fyra bommar på marken att studsträna på och så en liten kombination, så kallad fem och en halv meters hinder, det är fem och en halv meter mellan dem, kanske 30 cm höga i början, man ska trava över första hindret och galoppera över andra. En sån där teknikträningsgrej som jag inte förstår mig på. Kan bara säga som så att där gick det inte alls.

Första gången vi travade över så höll jag på att åka av när hon skuttade över andra hindret, jag hamnade framför sadeln och satt där ett halvt varv innan jag fick stopp på henne och kunde åla mig tillbaka... Sen var väl det hindret rätt kört för vår del, hon smet vid sidan hela tiden, antingen redan på första och om jag lyckades få henne över första så sneddade hon ut ur kombinationen sen.

Jag drev för dåligt, jag styrde inte rakt och allt vad det var jag fick höra att jag gjorde fel. Fast egentligen försökte jag inte riktigt, jag fegade ur, var rädd att åka av, det är trots allt en viss fallhöjd... Vi slapp galoppera över, men traven fungerade inte heller, till sist fick vi skritta över för att inte sluta med ett misslyckande. Sen lyckades vi trava över ett par gånger också. Men de andra fyra de fick hoppa en hel bana med femtiocentimetershinder medan jag bara tragglade med att trava över kombinationen...

Studshindren fungerade bättre, hon höjde dem sen, till tjugo, trettio centimeter eller så, vi skulle trava över, men Akhila fick för sig att galoppera och det gick jättebra. Men sen skulle jag försöka trava över det gick inte alls lika bra.

Jag tror INTE hoppning är min grej. Det tråkiga är ju att det förtog lite av glädjen över de gångerna innan som gick så bra nu när det gick så dåligt... Det kändes rätt trist att vara sämst också, inte något jag gillar. De två killarna i min grupp var ju också nybörjare när jag började, det är snart ett år sen. De fixade ju lätt att hoppa hela banan i galopp.

Jag borde rida mer än en gång i veckan så jag lär mig fortare, det går ju i snigeltakt nu! Richard började prata om att få rida två gånger i veckan. Kan han så kanske jag kan med... hmm... vi får väl suga på den ett tag.

Nu blev det väldigt mycket hästprat...

Hönsprat då... I går la Ewe ett ägg bakom plywoodskivan ivrigt påhejad av Rocky. Jag tror han tycker det är dags att börja yngla av sig, så det är därför han vill att de ska gömma äggen. Hon låg kvar där en stund, men så kom Bastian (vår svarta katt) och gick in bakom skivan och undrade vad hon gjorde där. Hon for upp och sprang efter honom och kacklade skithögt, jätteargt. Jag har aldrig hört en höna låta så rent ut sagt skitförbannad. Som Mikael sa så lät det precis som hon sa: Förbannade katt, förbannade katt, förbannade katt...

Det hade ju inte varit läge för henne att ligga kvar där ändå. När jag tittade in på henne så låg hon och repade gräs från marken och strödde över sin rygg, jag har för mig att hönor som vill ruva gör så. Fast det kanske de gör när de bara värper också, jag minns inte så noga, får nog läsa på. Vi har inte direkt studerat dem när de värper innan, de brukar ha gjort det när vi släpper ut dem på förmiddagen och när vi ser att någon ligger i ett rede brukar vi låta dem vara ifred.

Annars...

På tisdag skriver vi kontrakt, och får en handpenning på 95 000... Vad ska vi blåsa dem på då? Tja... en bil kanske? Om Mikael får bestämma? Personligen tycker jag inte att vi varken har råd eller lust att ha en cab men på sitt sätt så kan väl Mikael vara värd det. Han har slitit som ett djur med renovering och bygge hela året. Det som är dumt med att köpa bil nu är ju i så fall att vi inte gärna kan använda den, och när vi väl tar ut den i vår igen så kanske det visar sig att det är något fel och så har garantin gått ut...

Jag skulle kunna tänka mig en bil jag med, måste ju ha något att ta mig någonstans med, det blir lite långt att gå till t ex Bronett ifrån landet... Typ två och en halv mil... Fast det får bli något stabilare, tråkigare kanske, som en gammal 740 eller något sådant...

Och så måste jag komma över min bilkörarfobi också... Jag höll ju på att köra ihjäl mig precis när jag gick i väggen och det gjorde att det inte fungerade alls att köra bil sen och jag blev avrådd från det av min läkare, men nu tycker jag det börjar bli dags att ta tag i det!

Mer då... (jag vet, ni behöver inte mer... jag är klar snart)

Jag har INTE varit duktig, jag har ätit godis, orkade inte hålla mot när det var så mycket jobb och mycket runt husvisning och budgivning. Men så fort kontraktet är skrivet (och vi har festat) så ska jag bli duktig! Jag ska sluta äta godis, äta nyttigt, gå en halvmil om dagen etc. Jag har kommit på att jag nog rider bättre om jag får lite muskler på benen så det ska jag försöka skaffa mig, börja springa kanske?

Jag har beställt ett par nya ridbyxor, helskodda, dvs det är mocka inte bara på insidan av knäna (som på halvskodda) utan hela vägen upp längs insidan av benen och i sätet, så man sitter mycket stadigare i sadeln (inbillar jag mig). Jag sa det till Mikael när jag ledde ut Akhila ur ridhuset, han hade kommit då, att när jag får mina nya ridbyxor blir jag mycket bättre på att rida. Enligt honom hade min ridlärare, som gick en bit bakom oss, skrattat så hon vek sig dubbel... Jag hoppas det var som han hittade på bara...

Sen när jag kom in stallet och drog av mig handskarna... forsade det bara blod om fingret igen... (jaja, det var lite överdrivet) det hade varit lugnt hela tiden innan, men nu skulle det givetvis börja blöda igen... Det var väl ansträningen. Så nu sitter jag här och försöker skriva med jätteklut runt fingret, det har tagit mig evigheter det här ska ni veta, för var och varannan ord blir helt fel!

Och jag som skulle städa hönshuset i morgon!

Blädder, blädder

Bläddra vidare i blaskan, hoppa över lite mindre intressant reklam. Teet igår var t ex reklam, men det var intressant reklam...

Fast... någon reklam måste ju kanske vara med, en veckotidning är ju en veckotidning... Hoppa över detta stycke om ni ogillar reklam... Får bli Serum Vegetal Corrective Intervention idag..., en dagcreme jag blev tipsad av en kompis om. Jag vet inte jag om den är bättre eller sämre än andra (dyrare möjligen...) men den luktar himla gott och är gulligt ljusrosa... och den känns skön. Alltid skönt att känna sig lite lyxig... Slut reklam...

Inte jättemånga köpte Blogg-Blaskan, det såg jag minsann där jag spanade in genom fönstret mellan löpsedlarna i Bloggkiosken... Men det är inte för sent än! Det är en VECKOtidning! Man kan köpa den hela veckan och de artiklar man inte har hunnit läsa innan kan man läsa i efterhand! Visst är det bra! Billigt är det också, kostar bara alldeles för mycket tid...

Eftersom jag bestämmer var i tidningen vi ska läsa så läser vi nu det stående inslaget:

Flytt-Nytt

På en vecka kan ibland hända väldigt mycket, även om jag tyckte att det stod helstill ett tag
Det var mycket därför jag inte orkade blogga förra veckan.

Det var ju visning på måndagen förra veckan. På söndagen var vi hemma, i Mullsjö alltså (vad konstigt att skriva det nu, när jag mörkat var jag bott ända sen jag började blogga...) hela dagen och städade, det var i och för sig inte mycket att städa på, vi hade ju inte varit där mycket, men det blev ännu lite mer att rensa ur och plocka med sig, plocka undan, dammsuga och torka golven och sådant.

Vi åkte hem och sov, jag får börja kalla huset på landet hem nu och huset i Mullsjö för just... huset i Mullsjö eller något... På morgonen dagen därpå följde jag med tillbaka, skrev köplistor för lite alltmöjligt att piffa upp huset med, jag hade med lönnlöv från landet som jag band en fin krans av. Jag köpte ett vinrött band, sådant där med metalltrådar i kanterna så man kan forma den lite och knöt en rosett och hängde den på den fina nylackade dörren. Jag skulle fotograferat den! Den hänger kvar än men är inte riktigt lika fin nu.

Vi köpte en ny blomma att ställa i hallen, ljung och prydnadskål att ställa på trappan, en bukett ljust aprikosa rosor att ställa i köket, en gul ros att ställa på lilla toan, frukt till diverse korgar och skålar och lite mat att ställa i kylskåpet för där fanns bara ett par halvtomma urkiga burkar med oliver och peperonisar...

Jag vek till och med spetsar på det nyköpta lyxiga dyra toapappret som de gör på hotelltoaletter... Vi kanske tog i i överkant, jag vet inte, men det är viktigt att få husspekulanterna på rätt humör och det tror jag man kan göra med lite mys så där.

Sen satt jag och slet som ett djur med att samla bilder vi har från trädgården i olika årstider som vi kunde lägga på en skiva och låta gå som bildspel på teven. Vi tyckte det kunde vara kul för folk att se att trädgården som just nu inte ser så rolig ut i höstskrud, även om det var en fantastiskt fin dag, faktiskt kan vara riktigt fin. Det är massor av krokus, påskliljor, vitsippor och rododendron i den ordningen och fruktträd som blommar och så vidare som vi ville visa.

Visningen skulle börja fem och Mikael skulle vara med hade vi bestämt. Vår mäklare tyckte det var en bra ide ifall de hade frågor som han inte kunde svara på. Jag ville inte vara med, trodde inte jag skulle fixa det...

Så när klockan var tio i fem tände jag lite värmeljus här och var och sa hej då till Mikael och mäklaren som kommit vid halv fem.

Så mötte jag de första spekulanterna i dörren redan...

Jag gick de fyra kilometrarna hem till mamma och pappa, det var första gången på jag vet inte hur länge som jag gick så pass långt (och jo jag vet det är inte långt, men jag har inte rört på mig alls på evigheter) men det gick bra.

Sen kom Mikael och hämtade mig och barnen som redan var hos mamma och pappa, de hde varit där hela dagen eftersom de var lediga från skolan. Det var första dagen i älgjakten och då är barnen alltid lediga här...

Det hade kommit sex följen (får man väl kalla dem... en del ensamma, en del med barn, en del med föräldrar...), alltså sex olika intressenter och så en joker... Mikael kände igen henne så han smög fram till henne och sa att så det är till att söka sig tillbaka till rötterna! Det var dottern till de som vi köpte huset av, hon bodde där förvisso inte många år för hon var femton när de flyttade dit och flyttade hemifrån rätt tidigt. Men hon var nyfiken och ville titta när nu tillfälle gavs, det är ju alltid någon sådan. Hon konstaterade att det var inte något som var sig likt från när de bodde där. Tacka för det!

De som kom först stannade till sist. Det var ett riktigt ungt par, mamman och pappan till tjejen var med också, mamman gick i en parallellklass till mig... Uff... Plötsligt känner jag mig vrålgammal när barn till jämnåriga börjar köpa hus... Visserligen fick hon barn tidigt men ändå... De var i alla fall väldigt intresserade och ställde frågor till Mikael hela tiden. Han hann aldrig sätta skivan i teven så de kunde se bilderna så jag hade jobbat med den i onödan. Grrr...

Sen var det en ensam kvinna i femtioårsåldern. Hon var forskare på högskolan i Jönköping berättade Mikael för mig sen. Och lite längre fram i samtalet kom det fram att hon var ryska, hade varit gift med en svensk men skilt sig nu. Några små hjul rörde sig i mitt huvud och ur minnets lager plockade jag fram min handledare när jag skrev min c-uppsats... Vi jämförde och det var hon! Vad liten världen är ibland...

Sen var det en ensam tjej med en snus innanför läppen som Mikael inte bedömde som trolig och så den familjen vi träffade på den husvisningen som vi var på för ett tag sen och så en familj till med barnvagn. Jag får det bara till fem nu men Mikael sa sex... kanske räknade han jokern iaf då. Jag tyckte inte det lät mycket, hade hoppats på fler. Det var säkert bara för att mäklaren envisades med att ha visningen på måndagen. Alla andra har på söndagar. En nackdel med att ha en pingstvän som mäklare...

Sen skulle de få till på onsdagen att tänka sa han innan budgivningen kunde börja. Varför då säger jag. Varför ska de vänta och dra på det så? Vi fick två ynka timmar på oss att bestämma oss!

Så jag fick gå på nålar hela tisdagen. Jag hann visserligen med Bronett då också och en underbar ridlektion som jag berättar om i morgon.

På onsdagen bjöd det unga paret 900 000. Jag kanske inte nämnt att vårt utgångspris var 950 000. Nu när ni vet var jag bor (bodde) kan ni ju kila in på http://www.hemnet.se/ om ni är intresserade och kika på huset. Då ser ni ju priset också... Det är varken högt eller lågt utan rätt lagom. Vi begärde 900 000 av missionärerna. Mäklaren körde huset genom ett dataprogram med olika parametrar som ålder, område, efterfrågan, antal rum etc och fick fram 920 000. Sen var han så impad av badrummet så han tyckte vi skulle begära 950 000 och han trodde vi skulle få mer.

Så jag blev lite sur på att de bjöd så lite. Men så kan det tydligen gå också... Visserligen samma summa som vi begärde av missionärerna, men nu har vi ju mäklarens procentsats och priset på besiktning och försäkring också.

Missionären ringde på onsdagen till mäklaren och frågade hur det gick och fick veta det. Han tänkte bjuda över men visste inte hur mycket. Och han tog ända till nu igår (måndags) på sig att bestämma det. Maken till seg person har jag aldrig varit med om!!!

Och så bjöd han bara ynka 910 000! Samma eftermiddag bjöd unga paret över till 940 000 och nu kände jag att det började nog snart gå ihop sig för oss... Men mycket vill ha mer...

I dag ringde mäklaren vid elva och då hade missionärerna bjudit 950 000 och unga paret snabba som vesslor bjudit över med 965 000. Frågan är om missionärerna bjuder över det eller stannar. Till en arbetskamrat till Mikael som känner dem hade de ju sagt att de skulle gå med till just 950...

Jag säljer hellre till unga paret faktiskt. De lät trevliga. och 965 000 är jag nöjd med. Vi kan ju stoppa om vi vill men samtidigt... får man några tiotusen till är det ju inte fel... Missionären ska höra av sig till mäklaren imorgon igen så får vi se hur det går då...

Min handledare hade tyckt bra om huset, särskilt biblioteket men fått lite kalla fötter inför att köpa hus ändå, Mikaels arbetskamrat tyckte rummen var för små, men som Mikael sa, han visste att de skulle hitta något att klaga på... Paret med barnvagn köpte ett annat hus.

Där är vi nu. Få se vad som händer i morgon nu!

Vi var hemma i Mullsjö i dag eftersom jag skulle till Bronett, men kom aldrig iväg för jag fick sån huvudvärk, och så skulle Richard och jag rida, mer om det i morgon.

När jag som då är i huset i Mullsjö så känner jag alltid att hjälp vad gör vi, jag kommer sakna ihjäl mig efter vårt hus, vad håller vi på med, paniiiiiiik. Jag går runt i rummen och tänker, ska vi verkligen ge upp det här? Här har jag bott i tjugo år, tapetserat, målat, fått det som vi velat ha det, älskat, gråtit, slitit, levt. Massor har hänt, halva mitt liv har jag levt där. Kommer vi att ångra oss? Sen? När det är för sent?

Men å andra sidan, när jag är på landet känner jag att det är nog bäst här i alla fall. Så det känns inte helt bra. Men vad gör man?

Blogg-Posten 6 oktober 2007

Var det förresten ingen som kunde den där höstdikten jag slängde in häromdagen, Höstens vår... Alltså, vem har skrivit den? Eftersom ingen svarade så får ni svaret här, en liten satir, mer i min stil, fast givetvis inte skriven av mig...

Nu är den dystra höst utbruten,
som E. A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat står.
Med paraplyn mot barmen sluten
i storm jag upp i öster går
å Gökplatån bland vissnat kröse
att söka mig till fädrens röse.

Där höjer ibland skumma enar
det sitt fossila gnejsuppslag.
Hur ödsligt rossla ej dess stenar
i blåsten en oktoberdag!
En dunkel mysticism förenar
sig med en fläkt av obehag.
Förnuftet bjuder retirera,
men Sångmön för mig fram alltmera.

Ja, rosslen på, I gamle fäder,
och sucken i er asatro!
Och du, din uggla eller tjäder,
skrik gärna än en gång: oho!
Grip, martall där, i mina kläder
med klor av Edgar Allan Poe!
Ju mer makabert jag fått smaka,
jag tillfredsställd skall gå tillbaka.

Ty sången, är den gudaboren,
vill icke söka konstlad tröst
och dikta hösten om till våren,
nej, är det höst, så är det höst.
Just den å ryggen kalla kåren
en höstskald vårdar vid sitt bröst
och fyller harpan utan fummel
med mull och uggleskrik och kummel.

Nils Hasselskog (under signaturen A:lfr-d V:stl-nd)

Den här gillar jag verkligen!

Annars är det inget vidare drag under mina galoscher! Jag ligger efter kan man lugnt säga. Vi var i Velinga på lördagen och det var meningen att jag skulle gjort både det ena och det andra. En sak hann jag klart med. Jag städade klart!!! All tvätt är tvättat torr och struken. Det håller sig i och för sig inte många kvartar men ändå... Huset är dammat, iordningplockat och dammsuget, men golvtorkning får vänta ett tag till... Man ska inte överdriva det där med städning...

Hönorna
Di små hönsen sprang runt hela dagen och hade det riktigt livat, de måste göra åt med en hel del kalorier under en dag! De fick en stor tallrik gröt på förmiddagen, de blir alltid så glada då. Fast när jag kom med den hade de precis lagt sig till ro i en gosig solhög så de var lite segare än vanligt. De la sig lite senare på dagen på ett annat ställe, när solen låg på där, och den här gången var det verkligen en hög, de såg ut att ligga på varandra, jag sprang in efter kameran, men när jag kom tillbaka så reste de på sig och sprang mig till mötes, de trodde säkert att jag varit inne efter något gott...

Det var meningen att jag skulle ha byggt en s k gödselbräda till hönorna i dag. Den ska sitta under deras sittpinnar, för hönor skiter sin mesta skit medan de sover (tur vi inte har det så...) så det är jättesmart att ha en skiva under pinnarna som man lätt kan städa av, istället för att göra rent på golvet under dem jämt och ständigt. Då kan de ju gå där också utan att få massa skit på sig. Men det hann jag som sagt inte. Det får bli nästa vecka... Jag har redan skjutit upp det där bygget typ hundra gånger för det skulle egentligen varit klart när de kom...

Barnen och vi och bygge mm
Richard grejade med sin cykel. Det började med att han förstörde ena trampan för ett bra tag sen, han fick låna Mikaels så länge, men nu köpte vi nya när vi var i stan, så de bytte han. Sen fick han punktering för någon vecka sedan. Mikael hade loss hjulet och lagade slangen, sen när Richard satte dit hjulet, han kunde inte vänta på hjälp så klart så blev det någon vajsing med växlarna.

Johannes hjälpte mig att göra tacogratäng och eftersom ni tyckte det lät gott så lägger jag ut receptet här. Vi hittade det på nätet så jag tar inte på något sätt åt mig äran...

Sen hade vi familjeråd på kvällen. Eller rättare sagt, vi skulle ha haft det, men Johannes stensomnade och vi andra kom inte fram till något direkt heller. Det känns ibland som att dra ut spikar med tänderna att få igång en diskussion om något viktigt i den här familjen. Just nu händer det massor och jag vill ha lite prat om allt det så inte barnen går och känner att de inte är delaktiga, att vi kör över dem eller något sådant...

Mikael byggde trappan upp till datarummet (ovanpå garaget-stallet) klart så nu slipper vi klättra på stege... Nu ska bara datarummet bli klart också... Det är bara påbörjat. Det ska vara klart tills vi flyttar helst. Och det ska barnens rum också, som inte är mycket längre kommet med. Starta paniiiiiken!!!!

Takogratäng
4 port:

200 g philadelphiaost
500-600 g köttfärs
1 påse tacomix
färska champinjoner
1 gul lökriven ost

Tillbehör:
nachochips (tex salta & ostsmak)
guacamole (avocado, cremefraiche, salt, peppar, citron, vitlök)
grönsaker (majs, tomater, parika, gurka, sallad osv)
tacosås
creme fraiche
jalapeno

Bred philadelphian i botten på en ugnsform. Stek köttfärsen och blanda i kryddmixen. Låt puttra en stund och häll det sedan i formen. Stek skivade champinjoner och lök och lägg överst i formen. toppa med lite riven ost och ställ in i ugnen ca 15 min 225C. Rör i hop guacamolen och hacka grönsakerna fint. Tacoröran och grönsakerna ätes sedan med nachochipsen som “sked”. Ät och njut. (bilden kopierade jag från den sida vi hittade receptet på, men det såg ut ungefär så på våra tallrikar också!)

Vi hade dessutom svarta oliver till. Man kan säkert variera det här receptet rätt mycket. Jag tror min syster, en av dem, har gjort tacogratäng med sån där turkisk yougurt i botten istället för philadelfiaost, det borde bli mycket billigare. Jag tror det kunde varit gott med några tomatskivor ovanpå gratängen också. Annars var det helt okej!

Jag åt givetvis för mycket. Jag äter alltid för mycket taco så egentligen ska vi inte äta det mer! Jag är som en alkis som inte kan sluta utan bara hivar i mig mer, tills jag rullar fram, byxorna går inte på mig och jag får ont i magen...

Vädret
var i alla fall underbart i dag, fast det var kallt inne så jag eldade nästan hela dagen. På kvällen såg jag sen att vi hade 25 grader inne, det var kanske lite att ta i... Men jag slapp frysa.

Och till alla de som trodde det var mina bullar på fotona... Det var det inte. Det var andra bullar det... Framgooglade. Jag glömde fota mina, kan göra när jag tar upp återstoden ur frysen. Men som jag sa till min familj, det här hör inte till vanligheterna. Så vi tar dem till speciella tillfällen. Så det kan kanske dröja...

God natt!

Blogg-Posten 5 oktober 2007

Mot en okänd strand
flyger duvan vit
När når budet land?
När når räddning hit?

Själen kastas kring
på ett järngrått hav.
Ovan: ingenting.
Under: blott en grav

Vilken tid det tog att hitta de stackars diktraderna! Jag lärde mig dem när jag gick på gymnasiet och de sitter (satt) någonstans långt bak i hjärnskrymslena. Så pass långt bak så jag inte kom ihåg dem utantill, bara lösryckta ord här och där och en del fel.

Jag googlade efter den men hittade den inte, den måste tydligen vara väldigt okänd... Sen kom jag ihåg att jag skrivit den i min blogg en gång. Och innan jag hittade den... Det var i januari 2006... Var jag hittade den den gången förtäljer inte historien, troligen skrev jag av den från min elevdagbok från gymnasiet men den har jag ju inte här på landet.

Men vem är det som har skrivit dikten? Det hade jag inte skrivit upp tydligen. Jag har för mig att den heter "På nyårsafton 18nånting". Ja inte just så, men jag minns inte årtalet... På nyårsafton eller Nyåret eller något däråt. Men den gick som sagt inte googla på. Men jag gillar dikten. Just nu känns det lite så. Som om jag kastas runt på ett upprört hav och inte vet riktigt hur det ska gå...

I dag var jag på landet nästan hela dagen och meningen var att jag skulle städa klart. Jag hann ju inte klart i går. Fast jag sov väääldigt länge så det blev inte så mycket tid över tyvärr. Och när jag väl kom upp var jag trööööttt. Jag tvättade och hängde ut tvätt för det var soligt och fint ute, äntligen en sådan där riktigt fin höstdag! När jag stod och hängde tvätt i solskenet var det riktigt skönt. Sen gick jag in och strök, synd att slösa bort så fint väder i och för sig...

Hönorna tyckte också det var en toppendag. Jag gick ut och titade till dem då och då, jag såg dem inte alltid och fick för mig att de sprungit bort. De kan få för sig att gå rätt långa svängar ibland och nu har de ju fått vara inne i hönsgården bara i flera dagar, då brukar de passa på att rajda runt.

Men i dag var de bara bakom vedruggorna och sprätte eller låg i små trevliga högar bland löven i solväggen framför gäststugan och solade insidan av vingarna när jag kom ångande och undrade var de var. De flög upp och såg så förnärmade ut som om jag kommit på dem med att sola nakna eller något... Vilket de ju gjorde... Det är roligt att se en höna ligga och sola. Första gångerna trodde jag de var sjuka. De la sig på sidan och lyfta vingarna i alla möjliga konstiga vinklar och ibland rullade de till och med runt och solade magen...

Flytt-Nytt
Vid sextiden åkte vi hem i alla fall, det var meningen att det skulle varit sex i alla fall, klockan var nästan kvart över när vi kom i väg så vi fick åka direkt till Johannes kalas med honom. Två stoooora paket hade han med sig, lejonet i det största och tofflorna i det andra, kompisen skulle öppna det minsta först, smååå tofflor i storlek 25...

Jag tog itu med kylskåpet med en gång när vi kom hem. Jag plockade ut allt och ställde på tidningar ifall det var kladdigt och tog loss alla lösa hyllor och grejer. Jag tände i pannan men hann inte vänta på varmvattnet så jag kokade på spisen...

Det tog mig faktiskt hela kvällen att städa det ynka lilla kylskåpet. Jag höll inte på med det i och för sig hela tiden, utan packade lite planlöst saker i en kasse som inte skulle stå kvar i kylskåpet och annat som jag tyckte skulle hem.

I finrummet fick jag syn på att vår julkyrka stod uppe på höga skåpet... De senaste åren har det blivit att den fått stå kvar, den har aldrig packats ner tillsammans med de andra julsakerna och jag har inte riktigt tänkt på det. ni vet nog hurdan kyrka jag menar, man kan dra upp den så den spelar stilla natt med en liten nyckel i klocktornet.

Nu har jag väl börjat se huset 'med andra ögon' och insåg att den borde ner... Däruppe låg också ett par kubikmeter tyg och halvfärdiga kuddar jag började sy till landet, kläder som skulle lagas, tapetrullar, teckningar som barnen gjort, tre lådor med fönsterlampor som inte ens var uppackade... Det låter värre än det är. Det är ett gammalt äppletskåp, det har en hög front och liksom en 'låda' längst upp, sidorna täcker en hel del...

Jag tog med tyget och julkyrkan till landet i alla fall, resten får ligga så länge, det syns inte.

Apropå julsaker, när vi var i stan i onsdags satt jag i bilen på vägen till stan och bläddrade i reklam, min vana trogen... I Coops reklam (tror jag) fanns det en adventsljusstake!!! Jag var djupt chockad! Det har ju precis hunnit bli oktober bara! Men det var inget emot när vi kom till Ekohallen! Där hade de börjat plocka fram en hel avdelning med bara julpynt, massor, flera kvadratkilometer! Har Ikea hunnit börja än? De brukar ju vara först? Jag brukar inte ha något emot tidig julskyltning egentligen. Men just i år, det är så mycket som ska göras före jul, jag får paniiiiiiik!!!!!

Vi handlade på vägen till landet. Vi köpte ljung på vårt Ica, klockljung, den var jättefin! Den får pryda trappan sen. Och i morgon ska vi äta tacogratäng enligt order från en arbetskamrat till Mikael. Åk hem och ta det lugnt, slå upp ett glas vin och laga en taakogratäng (med just det uttalet, tak-o-gratäng...) Det lät gott så det ska vi göra...

Och så hämtade vi Johannes, det lät inte som han hade haft något vidare roligt. Tyvärr. Men det hade varit trettio ungar så på sätt och vis förstår jag honom.

För övrigt...
har jag inte direkt ork till att skriva så mycket mer i dag... Vädret var bra, jag väger varken mer eller mindre.

I will be back...

... sade hon och log ett tvetydligt leende...

Irriterad x 2 och lite nedstämd...

Jag hann röja lite till i huset i dag innan det var dags att åka till stallet. Jag ska fortsätta i morgon, dammsuga, torka golv, homestyla lite med fräsch frukt och kanske någon blombukett kanske... Man får ju inte överdriva det där, det ser så fejkat ut på något sätt, men det är ju bra om det ser snyggt ut...

Richard rider halv sju och jag halv åtta. Praktiskt att ha det samma dag och i en följd, förra terminen hade vi en grupp mellan oss. Mikael skulle följa med Johannes till hans dykning, det var start för den i kväll med grillning och bad i sjö (fast det var det ingen som ville... bada alltså)

Så Mikael släppte av mig och Richard vid stallet och vi gjorde iordning Zorania som Richard skulle ha, ett rätt stort fuxsto. (Ponnyn på bilden är Lill-Lukas, det var ett tag sen Richard växte ur honom...) Richard red, de övade hoppning, värmde upp med lite cavaletti och hoppade sen låga kryss. Zorania taktade hela tiden, småsprang när de var meningen att de skulle skritta, ökad trav hela tiden, Richard fick rida volter hela tiden för att få lugn på henne. Men så länge jag var kvar såg det bra ut. Jag gick in sen för att göra iordning Lucija. Hon nosade i taket den här gången också när jag skulle tränsa henne, men jag var envisast...

Sen kom Richards ridgrupp tillbaka till stallet, då hade han King istället för Zorania hade tydligen krånglat så pass så han fick byta. Det var första gången han red henne, den största han ridit hittills tror jag också.

Så var det dags för min grupp. Vi var bara tre, vi är fem i vanliga fall, trodde vi skulle vara sex, men hon som var ny har inte kommit mer sen. Tyvärr... De andra två, K och J, skulle ha hästar som gått i Richards grupp, Zorania och Akila. Jag tog ner Lucija till ridhuset där de andra väntade och såg till min förvåning att en tjej på en ljus skimmel tränade dressyr i ridhuset för privat tränare, K och J gick runt med sina hästar så länge och lite konfunderade väntade vi på vår ridlärare.

Jag satt upp medan vi väntade, jag är så klumpig så jag ville ha den tiden på mig... Så kom hon och tittade lika förvånad som vi på dressyrträningen. Hon gick och ringde ridhusägaren och fick veta att dressyrträningen skulle varit på utebanan.

Men det hade hon alls inte hört, den dressyrtränaren. Hon hade blivit lovad att träna sin tjej inne i ridhuset. Hade hon vetat att hon skulle vara ute hade de stannat hemma...

Snorkig och snobbig lät hon, som om hennes bortskämda tjej med sina fina nya ridkläder och med sin fina dressyrhäst med benlindor och allt var mycket mer betydelsefull än vår lilla grupp vuxennybörjare...

Men ridskolan går först, som vår ridlärare lite ampert påpekade för den snorkiga tränaren. Men de hade betalt för att träna i ridhuset, så det skulle de göra, vi fick väl vara ute...

Klockan var åtta vid det här laget, en halvtimme av vår lektion hade gått. Det började mörkna ute, utemanegen har inga strålkastare och det kan inte ha varit mer än högst tio grader varmt...

Nej, då skiter jag i det sa K argt. Hon och J hade åkt ända från ett ställe utanför Jönköping, dvs mer än tre mil för den här lektionen. Då skulle de inte behöva finna sig i att bli bortpetade av en bortskämd skitunge med snorkig tränare. Jag var ju ändå där. Men jag kände mig lika arg för det. Massor av tid hade ju gått bort för mig som jag kunde använt till annat! Vi fick helt enkelt ställa in vår lektion och åka hem. Snopet... Vi får igen den någon annan gång så klart, men ändå.

-o-

Och så var det ju det där med mitt, vårt, svåra val... Du hade rätt Fru Bloggare i att det handlade om en häst. Vi har ju planerat att köpa häst, någon gång längre fram. När stallet är färdigbyggt och Richard ridit några år till.

Så igår kväll (måndag) ringde E, hon som har ridskolan där Richard och jag rider. Vi undrade först vad hon ville, trodde att hon kanske skulle säga att ridningen var inställd eller något. Men det var en helt annan sak. Hon berättade att Perla, en av ridskolehästarna, ett jättetrevligt skimmelsto, precis på övre gränsen för att vara ponny, en av Richards favorithästar dessutom, hade fått bekräftat strålbenshälta, en åkomma som troligen inte skulle gå över.

Hon undrade om vi ville ha henne...

Vi skulle i princip få henne mot att vi tog hand om henne. Hon blir aldrig helt bra från sin strålbenshälta, men går att rida med speciella skor på framfötterna. Hon fungerar inte till tuffare ridning, som ridskolehäst, till hopp och tävling, men väl till motionsridning, hon blir en s k promenadhäst med andra ord. Väldigt synd på en sån fin häst, inte gammal heller. Det är hon på fotot ovan, tyvärr hittade jag inget med Richard, det där är en av tjejerna i hans ridgrupp.

Men kunde vi ta hand om henne? E var tvungen att ha platsen, hon har köpt massor av nya häster och det har ju gått bra under sommaren då de kunnat gå ute, nu får de inte plats i de två stall som de har.

Hon visste inte att vårt stall inte var klart. Även om vi hade haft tid, vilket vi ju inte har eftersom huset måste bli klart först, hade det tagit minst ett par månader att göra klart det. Det ska isoleras, inredas, boxar ska byggas, golvet ska fixas till, det finns inte ens någon dörr i nuläget...

Och skulle vi klara av att ta hand om en häst. En häst som dessutom inte är helt frisk... E trodde det, annars hade hon aldrig frågat oss. Hon hade frågat vår ridlärare också och hon ansåg också att Richard var så pass duktig med hästar så han kunde det. Hon visste ju dessutom hur mycket han tyckte om Perla.

Men... Vi pratade med E i dag och sa som det var. Stallet är långt ifrån klart, vi hinner inte göra något åt det innan jul, det kan stå klart som tidigast nästa sommar. Sedan tyckte vi ansvaret kändes för tungt. Skaffa häst i sig kändes så stort, och dessutom då en strålbenshalt... Hur sköter man en sådan så det inte blir värre. Betyder det massa veterinärbesök och ännu dyrare hovslagarkostnader? Inte för att jag vill vara snål, men det kostar ju pengar med hästar. Även om de är friska...

Jag ville väldigt gärna...

Men... En liten liten väldigt tyst röst sa dessutom någonstans i mitt inre, att detta orkar du aldrig. Det mesta arbetet skulle nämligen falla på mig. Richard går i sjuan, han är inte direkt den ansvarstagande typen (även om det här säkert skulle få honom att skärpa sig), han har mycket skolarbete, sin fiolspelning, massa annat. Mikael har mycket att göra ändå och hans hästintresse är rätt nykommet. Han gillar att sköta om hästarna och hjälpa till med att bära hinder och sånt, men vill absolut inte rida.

Vi skulle fått med Lill-Lukas på köpet också (se bild ovan), för Perla skulle behöva sällskap och honom har E inte heller någon nytta av. Han är en liten trevlig shettis. Men vi skulle ju å andra sidan inte heller haft någon nytta av honom.

Så vi sa att tack, men nej tack... Det kändes svårt. Vad händer med Perla nu? Richard var ledsen, han är rädd att det blir slakt. E pratade om ifall någon ville ta föl efter henne, men enligt vad jag hört är strålbenshälta ärftligt och kanske dumt att avla på henne då?

Men det kändes hedrande, att vi var så pass betrodda att hon frågade oss först, att hon litade på oss och vår förmåga och kunskaper så pass. Vi sa det och hon sa att det kan ju komma på tal någon annan gång annars. Någon annan häst. En pensionär t ex. Eller en häst som det visar sig att den inte passar in i ridskoleverksamheten för att den t ex blir för nervös av allt folk.

Det hade på sitt sätt varit rätt bra tror jag att börja med en sådan häst. En häst som vi känner, en som är van vid barn och nybörjare, en som vi kan lära oss på. Då kan man ju köpa en 'finare' häst längre fram, när vi kan mer.

Men inte den här gången. Jag tror vi fattade rätt beslut. Men det var inte lätt.

Nu ska jag gå och lägga mig så jag är pigg i morgon när vi ska visa huset. Det var en fågel som skrek så här utanför nyss, ett slags högljutt långdraget kvitter. Vad är det för fåglar som är vakna mitt i natten?

Och det precis när närmsta grannens hundkräk äntligen hade slutat skälla... Jag är ingen hundmänniska. Jag tycker inte direkt illa om hundar, det finns fina och trevliga hundar, tror jag i alla fall... Men jag vill inte ha någon. Jag vill inte lukta på dem, de hundar jag träffat luktar inte gott. Jag vill inte ha deras lortiga tassar och vassa klor på mina fina kläder vilket händer allt som oftast när vi (så sällan som möjligt) besöker svärföräldrarna.

Och jag vill absolut inte höra dem skälla. Okej för någon enstaka gång. En hund har ju också rätt att göra sin röst hörd ibland. Men när hundkräket (någon slags jakthund i hundgård) skällt oavbrutet i fyra timmar en av sommarens finaste kvällar... då har jag lust att gå och driva en yxa i huvudet på den. Vilket jag givetvis inte gör. Det är ju egentligen säkert synd om hunden. Det är ägaren som borde ha sig en rejäl skopa. Men där sätter Mikael stopp... Grannsämjan är tydligen viktigare än min sinnesro. Jag får inte skälla ut gubbeländet...

Men nu är klockan jättemycket. Folk sover nu. Och hundfan skäller fortfarande. Grannen bor två,trehundra meter härifrån. Jag sitter inne och hör ändå skällandet. För nu har han börjat igen. Så som jag irriterar mig på det kommer jag aldrig att kunna sova.

Grrrrrr....

Nu är jag inte alls på humör för att meta i linnet (som en präst i en bok jag läst råkade säga ist för leta i minnet) efter fler skrönor och fasäser ur mitt förflutna.

Nu ska jag gå och försöka sova... Om det går...

En hälsning från förr

Jag har varit duktig i dag. Fast inte riktigt så duktig som jag tänkte att jag skulle varit. Fast det är jag aldrig för jag är alltid så fruktansvärt orealistisk om vad jag hinner göra på en dag. Vem som helst annars hade nog hunnit med det jag skriver på min lista men jag är så seg och långsam. Eller om det är för att jag är så noga. Fast jag tycker inte jag är så noggrann. Jag vill bara att det ska bli perfekt...

I dag städade jag köket på landet. Det blev jättefint. Det är i och för sig mycket lättare att städa på landet än hemma. Det beror på tre eller fyra (eller fler) orsaker.

1. Det är mindre. Färre rum på gott och ont. Det lär kanske bli svårt att få plats med allt sitt skrot sen när vi flyttar, men den dagen den sorgen.
2. Det är nyrenoverat. Det är alltid lättare att städa sånt som är nymålat och fräscht. Om inte annat blir man inte lika frustrerad som man blir hemma över hur slitet allt är.
3. Det finns inte lika mycket saker här som hemma, sånt som måste plockas undan och rundas när man städar...
4. Sen finns det någon mystisk orsak också som jag inte kan sätta fingret på riktigt. Men här på landet blir jag mer pysslig och hushållig. Jag diskar t ex alltid så fort vi har ätit och är väldigt noga med att hålla ordning på allt. jag lutar åt att någon gammal husmor från förr spökar i huset och får alla kvinnor som bosätter sig här att bli lika henne, husliga, diskande, bakande, fejande och putsande. Jag väntar mig varje dag att det ska växa ut ett förkläde och en klut på mig...

Jag tänkte förutom köket även städat finrummet (som inte är påbörjat än, mycket beroende på att datorn står här och maken ligger på mattan och läser...) och sovrummet (där vi i alla fall äntligen plockat in alla kläder och grejer vi tog med hemifrån, hela golvet var fullt med kassar och kartonger), stora hallen och toan... Jag har halva dagen i morgon också, får ta det då...

En av orsakerna till att jag inte hann så mycket som jag tänkt mig var att medan jag höll på och putsade fönstren på insidan (utsidan gick inte för där skvalade regnet ner väldigt intensivt) knackade det på dörren.

Jag trodde det var Mikael först, men kunde inte fatta varför han knackade, kanske för att han hade färg på händerna eller något. Det händer att han har det. Men det var inte han. Det var en fullkomligt främmande människa.

Han sa det, att ni undrar nog vem jag är (vid det här laget hade Mikael som höll på i nybygget kommit fram för att hälsa också) och det var sant, det undrade vi ju.

Han berättade då att hans farfar hade bott i vårt hus. Det var han som byggt till det på höjden och bredden så det gick från att vara liten torpstuga till ett halvstort hus. Den här farbrorn hade varit här mycket när han var liten och hjälpt sin farfar köra ved (och fått kanelbulle och pilsner som tack...). Han hade med fotoalbum också med kort på huset, det måste varit precis när tillbyggnaden var klar för det såg väldigt nytt och fräscht ut och i trädgården fanns inte ett enda av alla de fruktträd som står och ser urgamla ut nu...

Det var en pratsam farbror så han blev kvar ett par timmar, stannade på kaffe och pratade på. Fast det är kul att folk kommer och hälsar på lite så där apropå. Speciellt när man som nu får veta lite mer om stället man köpt.

Vi ska åka och hälsa på hemma hos honom om någon vecka, för de bor bara någon mil bort, han och hans familj, för de har något som vi kanske skulle få köpa...

Men mer om det i morgon...