Jag saknar ord...

Allra först tänkte jag så. Jag har inga ord för detta.

Fast sen kom jag på att jag är ju jag... Vad som än händer mig brukar jag ju aldrig sakna ord. Såvida man inte fyller igen min mun med cement och bakbinder mina fingrar kommer orden tämligen fritt, så har det alltid varit Words DO come easy... Och även om jag inte skulle kunna prata eller skriva dem kan ju ingen hindra mig från att tänka dem...

Och tänkt, det har jag gjort mycket i dag. Med tankar är det ju på det viset att där kan man tänka så många olika alternativ. Man kan backa, gå tillbaka till början och tänka nya tankar om de man tänkte först inte lät så bra. När man skriver eller säger något, måste man ju välja och helst välja rätt då så klart. Med en gång.

Vad säger man egentligen? Det är inte det att jag saknar ord tror jag, det är kanske det att det finns för många. Och jag vet inte vilka ord som är de bästa orden.

Vad pratar du om egentligen? Det är kanske i alla fall någon läsare som frågar sig det.

Eller å andra sidan kanske inte. De som brukar läsa det jag skriver vet kanske vid det här laget att jag är lite konstig. Ibland.

De som läst mina föregående blogginlägg - och kommentarerna till dem kanske förstår min förvirring. De som inte gjort det kanske ska göra det... Ni behöver inte gå så långt tillbaka heller.

---

Först blev jag nog bara förvånad. Eller rättare sagt, jag trodde nog inte mina ögon. Så oväntat. Så efterlängtat. Så... Jag bara satt och tittade. Och läste en gång till. Och en gång till.

Jag blev glad också. Inte glad så där så jag skrattar, utan mer som att det känns varmt djupt inom mig.

Min vän..., som jag tänkt på dig, tänkt på dig och saknat dig. Jag har undrat så vad du gör, hur du mår, och om du någon gång tänker på mig, om du ens minns mig...

Och så läser du min blogg varje dag! Eller ja, allt jag har skrivit. Det är ju kanske inte riktigt samma sak. Men ändå...

Plötsligt känns du närmare. Och det känns bra. Även om vi aldrig träffas igen. Ett tag trodde jag, hoppades och tänkte, att någon gång kanske vi ses igen.

Eller rättare sagt, en del av mig trodde hela tiden att vi skulle ses igen och kunna bli vänner igen. Man kan ju kalla det hoppet. En annan del av mig trodde nog snarare tvärtom. Eftersom jag aldrig hörde ett endaste ord ifrån dig kändes det som du sopats bort från världens yta.

Men det hade du inte. Du var där.

Kanske är det så, vi ses aldrig mer. Jag vet ju fortfarande inte varför. Men jag försöker förstå ändå. Eller i alla fall acceptera. Även om det inte känns lätt. Livet är ju aldrig jättelätt heller.

Stark? Är jag stark? Jag har aldrig tänkt på mig själv som stark utan snarare tvärtom, en svag och ynklig stackare, till ingen riktig nytta... Men det finns ju olika sorters styrka. Kanske.

Och motgångar stärker en ju, tänk vad jag måste blivit stark av det här. Ännu starkare...

Jag har heller aldrig sett mig som någon som har någon vidare kontakt med mina känslor eller någon förmåga att uttrycka dem. Lite mer som en man har jag känt mig väldigt tafatt och dum inför alla slags 'känslogrejer'... Men där ser man.

På samma sätt som man ser saker i backspegeln kanske. Jag har sett en hel del i backspegeln det här året som jag aldrig såg då. Sådant som gjorde mig ledsen. Och sådant som gjorde mig arg. Och det var på något sätt lättare att vara arg... Jag saknade dig inte lika mycket när jag var arg...

Men nu känner jag mig mest lite sorgsen eller något. Men inte ledsen. Jag blev ju så glad. Det finns ett ord för det på engelska det finns nog på svenska med men kommer inte på det. Bittersweet.

Min vän, jag önskar dig allt gott i livet, lycka och frid. Du vet, jag har ju sagt det innan, att det säkert inte är bra att blunda och låtsas som inget när det gör ont. Jag hoppas att du en vacker dag kan ta itu med det istället. För din egen skull.

Och på något sätt... Efter den här kommentaren känner jag att jag äntligen... Kanske. Jag tror att jag kan släppa det här nu och gå vidare, utan bitterhet i sinnet längre. Tack...

Och om du vill får du väldigt gärna, någon gång när du läser min blogg, skriva något någon mer gång. Jag uppskattar mer än jag kan säga, att du skrev. Kanske saknar jag ändå ord... Detta tog mig flera timmar att skriva...

När Lilla Eva skulle sova...

... sjöng hennes mamma för henne. Ibland läste hon sagor också, men Lilla Eva tyckte allra bäst om när hon sjöng. Lilla Evas mamma hade (har) en mycket vacker altröst och tyckte om att sjunga även om hon ofta fick sjunga så mycket på kvällarna att hon blev alldeles hes.

Lilla Eva tyckte om att sjunga tillsammans med sin mamma. Med sin gälla och pipiga lilla röst. Lilla Eva hade (har) tyvärr inte någon sångröst... (Lilla Eva har numera visserligen altröst hon också men kan inte sjunga för det... den kör hon en gång försökte gå med i fick efter många olika finkänsliga sätt att säga det nog och sa som det var, du kan inte sjunga... Men det hör inte hit.)

Lilla Eva och hennes mamma hade en diger repertoar och Lilla Eva ville helst att de skulle sjunga alla sångerna varje kväll. De gjorde de som tur var inte. Som tur var för Lilla Evas mamma. För det var väldigt många...

Sov du lilla videung, än så är det vinter. Än så sova björk och ljung, ros och hyacinter. Än så är det långt till vår, innan rönn i blomma står. Sov du lilla vide, än så är det vinter. Lilla Eva minns den än i dag...

Ack i ro, slumra in, i-i bädden så fin. Som blomman på äng, i en gungande säng. Och Guds änglar de små breda vingarna ut, omkring barnet de stå, tills dess natten är slut. Så gick den. Tror hon i alla fall. I alla fall nästan så.

Det är märkligt ändå att de kan sitta kvar så länge. Till och med John Blund. Lilla Eva och hennes mamma hade två sånger om John Blund. Minst. Lille John Blund med sitt paraply, han får den ljusa dagen att fly. Nu ska du sova, sova en stund, viskar så sakta, lille John Blund.

Fast det vill säga, de var inte riktigt så Lilla Eva sjöng. Bara mamma. För Lilla Eva hade fått en del om bakfoten. Hon sjöng: Lille John Blund med sitt plajaply, han får den ljusa dagen nattply... Lilla Eva rörde ihop orden, n-et i dagen häftade samman med att och då blev det natt, kändes logiskt, och ett nattply... Det var helt enkelt ett paraply man fällde upp för att det skulle bli natt...

När du har lagt dig så kan du höra, John Blund som viskar, uti ditt öra. Ett paraply har han i sin hand, det ska dig föra till drömmens land.

Lilla Eva kommer fortfarande ihåg hur hon tänkte sig att drömmens land såg ut. Det gick i rosa och lila... John Blund var ljusgul och självlysande. När han inte förde barnen till drömmens land hängde han i barnkammarens taklampa och spred sitt fosforescerande ljus över rummet.

John Blund dök upp på teve också. Med Lennart Svahns röst var han en liten outhärdlig typ av östtysk import och han delade ibland ut priser. Barn kunde om de hade tur vinna en målarlåda...

Titta, kom och titta, kom sätt er här omkring.

Det dröjer säkert ännu en stund,

innan sömnen kommer med John Blund.

Han vill visa oss någonting.

Sedan, genast sedan, när sagan tagit slut.

Då lovar vi att sova så sött,

efter dagen är man ganska trött.

Men först tar John Blund med oss ut.

Läggdags, det är läggdags, för klockan slagit sju.

Vi träffas säkert åter en dag,

då vi roar oss igen ett slag.

Sov så gott godnatt med er nu.

Den kom lilla Eva faktiskt också ihåg, trots att hon inte alls tyckte om den versionen av John Blund. (Fast hon googlade den för säkerhets skull, Lilla Eva, den stora versionen av henne, tycker att google är ett förträffligt verktyg)

Lilla Eva gick i söndagsskolan på söndagarna. Därifrån, och från mammas rika repertoar och goda minne, kom en hel bunt med sånger som Lilla Eva gärna sjöng med i, om än ofta inte helt rätt...

Ett litet fattigt barn jag är, jag är så glad ändå. Jag vet min gode fader kär, bär omsorg om de små. Det där ordet omsorg fattade inte Lilla Eva. Hennes version löd: Ett litet fattigt barn jag är, jag är så glad ändå, jag vet min gode fader bär om de små bojskoj. Vad det nu var...

Ibland rörde lilla Eva ihop de olika sångerna också. Så var fallet när hon sjöng: Jesu lilla lamm jag är, jag är så glad ändå... Tur att Lilla Eva har utrustats med ett selektivt minne. Hon minns inte längre vad söndagsskolläraren tyckte om den versionen.

Lilla Eva hade en älsklingssång i söndagsskolans sångbok som av någon anledning råkat komma med hem. Den skulle nog egentligen varit kvar i söndagsskolan. Den hette Svarta Sara och handlade om ett fattigt negerbarn, tänk att Lina Sandell fick skriva så... Fast inte nog med det, för när lilla svarta Sara blev sjuk och dog blev hon vit och skär när hon kom till himlen... Så kortsynt kolonialistiskt rasistiskt tänkt. Fast Lilla Eva tänkte så klart inte på det, hon tyckte om sången för att den var sorglig. Hon älskade sorgliga sånger.

Byssan lull, koka kittelen full (med riktigt sorglig röst). Det kommer tre vandringsmän på vägen, den ena han är halt, den andra han är blind, den tredje har så trasiga kläder...

Jag lindar av olvon en midsommarkrans. Det var inte många ord i den som Lilla Eva förstod, men hon tyckte om den mystiskt sorgliga stämningen i den. Hon grät även gärna till En sliten grimma och sjöng utan att fatta mycket i den heller Ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut, alla gamla sånger dom är vals, stämmer inte alls.

Vem var det som sjöng den? Och finns hela texten någonstans, Lilla Eva hittar den inte men minns en hel del. Gamle Svarten han som gick så pigg och kry på klöveräng, dog av koloxidförgiftning i oktober 75, sköna jungfrun, hon som gick till källan för att hämta vann, hon har öppnat institut och ger massage på nybroplan...

Men visst är det märkligt att man kan komma ihåg sångerna så här långt efter (även om man faktiskt måste sjunga dem samtidigt för att aktivera den minnesmodulen...).

Lilla Eva kommer till och med ihåg älsklingsfilten som hade varit hennes pappas och låg på sängen när de sjöng, den var randig och sicksackmönstrad på svart botten och blev med åren tämligen sliten.

Ibland sjöng Lilla Eva för sin mamma också. Jag ska måla hela världen lilla mamma, full av solsken varje dag. Om det regnar och är grått det gör det samma, du ska solsken i ditt fönster än du har. Alla blommorna du gärna ville köpa, lilla mamma jag ska måla dem åt dig. jag ska måla hela världen lilla mamma, och allt ska bli så ljust och glatt för dig.

Den var nog inte helt rätt men det var så hon minns den. Nästan rätt. Den var visst längre också, såg hon när hon sin vana trogen googlade, men annars rätt. Tänk att man kan minnas saker så väl som är trettio år gamla och mer men inte kan komma ihåg såna där viktiga saker som att ta sina vitaminer och förnya körkort och ringa telefonsamtal som man skulle ringt för flera veckor sen, hur man räknar ut en tredjegradsekvation och resistensen i en elektrisk krets. Såna saker. Kanske har allt komihåget tagit slut kanske.

Sen kan man fråga sig också varför Lilla Eva, när hon blivit en Stor Eva, inte sjöng för sina små barn, Lille Richard och Lille Johannes. Det kan ju ha varit det där med sångrösten förstås...

En hälsning från förr

Jag har varit duktig i dag. Fast inte riktigt så duktig som jag tänkte att jag skulle varit. Fast det är jag aldrig för jag är alltid så fruktansvärt orealistisk om vad jag hinner göra på en dag. Vem som helst annars hade nog hunnit med det jag skriver på min lista men jag är så seg och långsam. Eller om det är för att jag är så noga. Fast jag tycker inte jag är så noggrann. Jag vill bara att det ska bli perfekt...

I dag städade jag köket på landet. Det blev jättefint. Det är i och för sig mycket lättare att städa på landet än hemma. Det beror på tre eller fyra (eller fler) orsaker.

1. Det är mindre. Färre rum på gott och ont. Det lär kanske bli svårt att få plats med allt sitt skrot sen när vi flyttar, men den dagen den sorgen.
2. Det är nyrenoverat. Det är alltid lättare att städa sånt som är nymålat och fräscht. Om inte annat blir man inte lika frustrerad som man blir hemma över hur slitet allt är.
3. Det finns inte lika mycket saker här som hemma, sånt som måste plockas undan och rundas när man städar...
4. Sen finns det någon mystisk orsak också som jag inte kan sätta fingret på riktigt. Men här på landet blir jag mer pysslig och hushållig. Jag diskar t ex alltid så fort vi har ätit och är väldigt noga med att hålla ordning på allt. jag lutar åt att någon gammal husmor från förr spökar i huset och får alla kvinnor som bosätter sig här att bli lika henne, husliga, diskande, bakande, fejande och putsande. Jag väntar mig varje dag att det ska växa ut ett förkläde och en klut på mig...

Jag tänkte förutom köket även städat finrummet (som inte är påbörjat än, mycket beroende på att datorn står här och maken ligger på mattan och läser...) och sovrummet (där vi i alla fall äntligen plockat in alla kläder och grejer vi tog med hemifrån, hela golvet var fullt med kassar och kartonger), stora hallen och toan... Jag har halva dagen i morgon också, får ta det då...

En av orsakerna till att jag inte hann så mycket som jag tänkt mig var att medan jag höll på och putsade fönstren på insidan (utsidan gick inte för där skvalade regnet ner väldigt intensivt) knackade det på dörren.

Jag trodde det var Mikael först, men kunde inte fatta varför han knackade, kanske för att han hade färg på händerna eller något. Det händer att han har det. Men det var inte han. Det var en fullkomligt främmande människa.

Han sa det, att ni undrar nog vem jag är (vid det här laget hade Mikael som höll på i nybygget kommit fram för att hälsa också) och det var sant, det undrade vi ju.

Han berättade då att hans farfar hade bott i vårt hus. Det var han som byggt till det på höjden och bredden så det gick från att vara liten torpstuga till ett halvstort hus. Den här farbrorn hade varit här mycket när han var liten och hjälpt sin farfar köra ved (och fått kanelbulle och pilsner som tack...). Han hade med fotoalbum också med kort på huset, det måste varit precis när tillbyggnaden var klar för det såg väldigt nytt och fräscht ut och i trädgården fanns inte ett enda av alla de fruktträd som står och ser urgamla ut nu...

Det var en pratsam farbror så han blev kvar ett par timmar, stannade på kaffe och pratade på. Fast det är kul att folk kommer och hälsar på lite så där apropå. Speciellt när man som nu får veta lite mer om stället man köpt.

Vi ska åka och hälsa på hemma hos honom om någon vecka, för de bor bara någon mil bort, han och hans familj, för de har något som vi kanske skulle få köpa...

Men mer om det i morgon...

Ett halvt år kvar

Ser man på...

Eller ja, det gör ni kanske inte. För det är slöseri med tid att titta in mer än kanske någon gång då och då på en blogg där ingen skriver... Jag får gå en runda och säga te...

jag vet inte hur det kom sig att det blev så här. Eller så var det så att det var alldeles för många saker som samverkade.

1. Tiden, tidpunkten, maj, juni, jag har jobbiga minnen från den tiden på året som är svåra att lägga bakom mig och svåra att minnas, men omöjliga att inte minnas så att säga, det är mer än jobbigt, det är ångest och kval och sorg och vemod, jag har haft några rätt bedrövliga månader så sett.

2. Hälsan, som kanske även hör ihop med ovanstående. Fast kanske inte bara. Jag har inte mått något vidare. Trött och hängig, håglös och deppig. Och jag har varit glömskare än vanligt. Inte så att jag glömt att blogga. Men det blir liksom inte av. Trött har jag varit också som sagt och har jag satt mig vid datorn har jag somnat. Mitt i den hundrade av patienser eller något annat som jag gjort medan jag försökt samla mig till att skriva något.

3. Mycket att göra. Det har varit alldeles för mycket att göra den här våren. Som vanligt kanske. Det är alltid mycket att göra på våren. Bra om man ser på punkt ett, inte så mycket tid och kraft över att tänka och älta gammalt elände. Dumt för punkt två däremot...

Jag tänkte vid något tillfälle i slutet av juni att nu har ju nästan halva året gått. Ett halvt år sedan nyårsafton. Jag tittade inte på mina nyårslöften, jag behövde inte göra det för att veta att jag inte hållt ett enda av dem. Så jag bestämde mig raskt för att börja om nu. På ny kula. Nu när det är ett halvt år kvar av det här året. Och nu när första halvan gick åt skogen så kunde jag kanske ta tag i andra halvan istället.

Så gick det med det... Jag tänkte blogga från den första juli t ex. Inte från den tredje som det blev nu. När det nu blev så hafsigt första halvan av året. Och blogga varje dag. Minst! Dvs, minst ett inlägg om dagen. Kanske sådana där små korta som det förordas om att man ska skriva. Så där som jag inte kan skriva, trots att jag ibland har försökt.

Och gå ner i vikt. Någon baddräkt eller bikini krånglar jag mig väl i och för sig inte i det här året (som om vädret skulle inbjuda till sådana övningar). Inte med mina sextiofyra (vid senaste kollen före de där påsarna godis som vi köpte i stan i går) kilo plufs (inte tunga muskler tyvärr...). Inte äta godis t ex... Föll... inte på mållinjen utan i startfältet... kom nog inte ur målfållan ens.

Det är inte det att jag inte har haft saker att berätta. Det lustiga är att jag går runt och tänker ut saker jag ska skriva, och jag tänker dem som om jag skriver dem, alltså formar mina bloggar i huvudet och de låter väldigt bra där. Det brukar de ju göra. Tills de kommer ner på papperet, eller rättare sagt dataskärmen. Då låter de oftast väldigt fåniga.

Fast som det blivit nu har de ju inte ens lämnat huvudet utan blivit kvar där. Jag tänkte skriva i alla fall. Fånigt eller inte. Så från första juli skulle jag blogga. Rolig och inspirerande, djup och lätt, lustig och klok om vartannat som jag brukar (haha).

Men det kom av sig redan i början. För att skylla från sig så... Första juli trodde jag hela dagen att det var den trettioförsta juni. Förfallet har gått långt som ni ser... Jag har till och med glömt bort småskolekunskaper som antal dagar i månaderna... Andra juli somnade jag på kökssoffan med en bok som biblioteket skulle ha tillbaka dagen efter som huvudkudde. Den jag tänkte läst ut innan jag satte mig vid datorn.

Och när jag nu den tredje juli tänkte att nu sjutton, spottade i nävarna och satte igång datorn två minuter över sju, när jag äntligen fick, eftersom det eländes mobilmastinternetet vi har (akta er för sånt) kostar extra före sju, och det vore ju dumt att ge dem extra för skit som inte fungerar. För det fungerade inte. Det tog två timmmar att ens komma ut på internet. Tur att man är envis i alla fall... Och när jag väl kom dit var det lögn i norden att kunna logga in här. När jag äntligen kom in kunde jag inte på säkert en halvtimme komma åt at kunna skriva nytt inlägg...

Och nu ska jag försöka posta det här så får vi se hur det går... Säkert inte alls med min tur. Och om det är så lyckligt att det går ska jag fira det med att gå och lägga mig, med god bok. Men först ska jag måla, inte ett kryss, utan något finare, i taket. En ängel som i sixtinska kapellet kanske. Det kan jag nästan lova. Dels för att sonens nya fina akvarellfärgpennor ligger lägligt tillhands vid matsalsbordet, och dels för att jag knappast troligt lyckas få i väg det här. Och då kan man ju lova såna saker.

Är det nu så att det går så finns det ju många tak att välja på. Kanske inte nödvändigtvis finrummet. I vårt hus. Det finns ju innertak på utedasset också t ex...