Sent en kväll när jag borde gått och lagt mig...

... satte jag mig vid datorn istället som så många kvällar tidigare...

Sanningen är den, att jag startar nästan alltid datorn någon gång under dagen, kanske redan på förmiddagen och tänker att jag ska sätta mig och skriva då. För då kanske jag inte somnar ifrån alltihop. Det händer nämligen nio av tio gånger på kvällarna när jag tänker blogga, skriva mail till alla de stackare som väntar på det. Och framför allt skriva på min bok!

Vi är hemma allihopa nu och har fullt upp hela tiden och det blir liksom ingen tid över på dagarna, har jag märkt, att gå och sätta sig vid datorn. Det är liksom fräckt när hela familjen är hemma och vi ska bygga hönshus, bibliotek, baka kakor, ha gäster, måla, snickra, umgås... sånt...

I morgon ska vi upp tiiidigt. Vi ska åka till Liseberg!

Jaha, säger ni då. Men för mig är det Ett Stort Äventyr. För det första för att allt som innefattar att ta sig bortanför grusvägen med gräs i mitten som leder fram till vårt hus är ett äventyr. För det andra för att jag inte har varit på Liseberg sedan 2005. Dagen efter tjejvättern faktiskt. Tänk att jag orkade... Men jag hade fortfarande energi kvar då. Sannignen är väl snarare att jag tog slut på den där.

För de som inte vet är Tjejvättern bara nio mil. Det kändes futtigt. När vi kom i mål och jag inte ens var trött blev jag lite besviken. Så jag övertalade en av mina systrar (vi var fyra systrar som cyklade tillsammans) att vi skulle cykla till campingen där vi övernattade, den låg tre mil därifrån... Det gjorde vi. Och vi kom före de som tog bilen...

Parantes. Liseberg i morgon. Det ska bli kul framför allt. Jag älskar att åka saker som går fort och högt upp och sådär. Bara de inte åker hit och dit, som sådana där gungsaker, alltså åt ena hållet och sen åt andra hållet och så håller det på så. Då vänder det på sig i min mage... Berg- och dalbanor och höghöjds släppa ner eller åka upp (lär mig aldrig namnen på dem) tycker jag om.

Vi ska åka tillsammans med min lillasyster och hennes två barn. Jag vill åka allt. Richard vill åka allt. Tror han. Min systers två barn vill åka allt. D möjligen inte riktigt allt. Johannes vågar inte åka riktigt allt. Men han har med sig en kompis som nog är på samma nivå. Mikael vill inte åka någonting alls. Min syster inte heller. Så vi blir jämna lag så att säga.

Jag hoppas det blir roligt.

Jag har varit duktig i flera dagar nu. Kan vara lite därför jag somnar så fort jag sätter mig framför datorns sövande ljus. Vi har byggt klart hönshuset. Eller rättare sagt tillbyggnaden till hönshuset. Vi hade sisådär sex och en halv kvadratmeter hönshus innan, nu har vi nio och en halv till. Vi lät det vara som två rum, så kan kycklingarna och hönorna fortsätta vara lite åtskilda ett tag.

Vi gjorde det sista inuti i dag, satte upp pinnar och spånade. Ja vi spånade inte på någon ny ide alltså. Vi strödde ut spån, en hel bal gick det åt. Eller vad man kallar det. Säck kanske... Vi har inte byggt några reden till nya rummet än, så vi flyttade de gamla dig så länge. Hönorna får vara i nya rummet i morgon när vi är borta så får kycklingarna vara i gamla hönshuset och i hönsgården. Den har nättak nu också så den känns mer säker. Mamma och pappa kommer på kvällen och nattar pycklisarna och hönisarna...

Jag målade hela insidan i går och i förrgår, tak och väggar, fönsterkarmar och dörrkarmar, det tog många timmar var gång. Jag var dödstrött.

Sen har jag städat och tvättat och kört ved i dag. Känner mig rätt duktig. Och trött. Så nu ska jag sova.

Jag vet, ännu en trååååkig blogg. Men jag vet inte om det gör någon större skillnad. Jag får max en kommentar här och en i 'gamla' bloggen varje gång jag skriver. Vad jag än skriver om. Om jag väntar ett par dagar. Det är annat mot förr. Då fick jag fem, sex, sju om dagen, då jag bloggade varje dag. Nu känns det så trist att blogga varje dag, för då hinner inte varje sak jag skriver få en kommentar var ens.

Och jo, jag vet, det är inte för att få kommentarer man ska skriva. Men det är så tråkigt annars. Det är ju en kommunikationsgrej. Jag kan ju nöja mig med lapparna på nattygsbordet annars.

Nu vet jag ju i och för sig att det finns de som läser, eller i alla fall hamnar på min blogg, för sen någon vecka tillbaka har jag skaffat mig en vad det nu kallas där man ser om man har några besökare, man ser inte vad det är för några, bara vilken stad de kommer från typ.

Många kommer via google, de går kanske med en gång, vem vet, eller så läser de, jag får aldrig veta... Men många kommer direkt till min sida, så de måste ju söka sig dit med flit. Det är faktiskt flera stycken varje dag. Men jag vet inte vilka ni är eller vad ni tycker om det jag skriver. Jag kan inte återgälda besöket heller när jag inte vet vem det är.

För jag är fortfarande lite fånig. Det går inte ur, hur jag än försöker. Jag har mina gamla bloggkompisar, även om listan tunnas ut, det är många som lägger ner, tar bort sin blogg, andra lägger bara av och har inte skrivit något på länge, i många fall inte på över ett år.

Men de som finns kvar försöker jag, varje gång jag 'tar tag i bloggandet' komma ihåg att besöka, läsa - och - kommentera. Jag tycker det hör till. Lite sociala drag har jag kvar i alla fall... Jag skulle känna mig lite ohövlig om jag inte skrev något. Tycker jag. Jag vet inte. Är man fånig då?

Det finns ju de i min blogglista som fortfarande skriver, allt ifrån sällan, via då och då, till varje dag, en del hälsar på mig, återgäldar besöken, skriver lite då och då, och jag blir glad! Sen finns det de som tyvärr aldrig hälsar på, trots mina besök hos dem. Jag kan inte låta bli då att undra, fortfarande lite nojig, varför...

Folk som skriver sådär ofta och får massor av kommentarer. Hur bär de sig åt? De som inte är kändisar då alltså. När jag började blogga lärde jag mig att om man ville ha besökare och få kommentarer (enda sättet att veta om besökarna jue) var det enda att göra samma sak, läsa och kommentera. Det lönade sig. Då. Men nu känns det som att det inte är så längre? Kan folk skriva och skriva och skriva, massor, och få mängder med kommentarer, men aldrig hälsa på tillbaka. Går det i längden? Och är det kul?

Eller. Tanken slog mig givetvis inte nu utan med en gång. Alla de där andra kanske de har en tät kontakt med, men bara inte med mig. Och det kan ju vara av olika orsaker. De kanske tycker att jag är tråkig, inte delande av gemensamma intressen eller nåt. Kanske de inte tycker om mig alls av någon anledning. Men det vet ju inte jag. För ingen har ju sagt något. Alls.

Jag kan ju vara snäll och fortsätta läsa och kommentera ändå! Jag vill vara snäll. Men i längden känns det fel. Tycker jag. Jag kan ägna den tiden åt att göra något annat.

Sova till exempel. God natt.

Önskar jag er, mina läsare, och önskar att ni någon gång kunde skriva något. Skriv: Du skriver skit, gå och städa och måla lite mer istället så vi slipper dig. Eller vad som helst. För vad som helst är bäst. Ingenting är sämst.

Allting. Och ingenting. Och det som finns där emellan...

Nu känns det som luften gått ur mig igen...

Blogga blir det inte av att jag gör... Skriva på min bok... ska vi inte ens tala om.

Eller så är det kanske just det vi ska göra. Så jag kan erkänna att jag inte skriver ett skit. Trots att jag sa att jag skulle göra det. Trots att jag måste. För det finns ingenting annat jag kan göra. Så ni kan sparka mig i baken, hålla upp blåslampan, tjata, hota skrämma...

Jag tror inte jag har nämnt det i bloggen men jag har haft ett Mycket Skrämmande Möte med den otäcke mannen från försäkringskassan som sänkte min sjukpenning till en mycket minimal summa (vet inte ens varför, orkar inte ta reda på varför heller) och förklarade att de ansåg att jag inte kunde jobba än. I nästa andetag skulle jag ändå arbetsträna. Det är ok. Jag kan gå med på det, bara det inte blir som de andra gångerna. För mycket på en gång. För många timmar, för mycket folk, för mycket tider att passa, för mycket stress. En sak i taget. If you please?

Bara det att jag måste ju fixa den eländes arbetsträningen själv. Jag har ju inget jobb att gå tillbaka till, så jag måste 'söka jobb' att arbetsträna på... hur låter inte det... Hej, får jag jobba hos er, några timmar om dagen, jag duger inte till något och sabbar säkert allt för er. Men snälla...

Jag vet inte om jag sagt att jag är med i kyrkorådet heller. Jo, det är jag. Jag gör inte så mycket nytta. Sitter och är med mest när de bestämmer att parkeringen ska jämnas till eller ljuskronorna ska skickas till renovering eller kollekten ska gå till hit eller dit (inte till mig tyvärr).
Den enda ideen jag hade inför arbetsträningen var att jag kunde fixa något inom kyrkans hank och stör. Jag tänkte att det kanske var en lite snällare miljö. Inga vinstintressen och sådan stress. Kanske kunde jag rensa ogräs på gravar eller något sådant, stillsamt, utan för mycket (levande) folk inblandade...

Så jag började höra mig för, pratade med prästen i vår församling som tyckte jag skulle prata med kyrkoherden. Ok, jag hade samlat tillräcklig styrka nu och mailade henne. Då har hon semester till artonde augusti. Så luften gick ur mig igen...

Mitt andra alternativ som kändes som en sista utväg var ridskolan. Fast nu fick vi veta att hon som äger ridskolan har sålt och/eller tänker sälja så många som TIO av hästarna!!!

Lukas, som Richard tävlade på är såld. Vi visste ju att hon ville att han och hans halvsyster Sweetie som båda är sjutton är skulle få gå i pension. Men att det skulle gå så fort... Det lät som det var först någon gång i höst. Vi hann inte träffa honom... Och han har visst flyttat långt bort.

Men sen var det inte nog med det. Miramis skulle också säljas. Ok, hon är nitton, men ändå. Och Carro... Ok, hon är kanske lite för grov och klumpig för ridskoleverksamhet, men ändå. Russin, ett rätt jobbigt litet russ kan jag också gå med på. Och shettisarna Lill-Lukas och Ligist som var för små för att passa in i verksamheten. Och de tre små danska prickhästarna som inte ens gick att rida...

Men Lucija? Hon tänkte sälja Lucija också! Visst, hon kan ha sina stunder, när hon brunstar då hon är en riktig pain in the ass. Men annars är hon ju en av klipporna. Det blir ju inte mycket kvar att rida på. För det ska visst inte komma några nya istället. Jag kan tänka mig att det är ekonomi inblandat, nya ridhuset kostade säkert multum att bygga och alla tävlingar de haft i vår.

Men... hästarna... jag som inte ens kom riktigt överens med Lukas jämt sörjer honom jättemycket. Richard som red honom massor och tävlade på honom är ledsnare än han visar. De blev såna kompisar det sista när han tränade och tävlade. Det var så roligt att se dem tillsammans. Som när Richard skulle ta honom till hagen, han la grimskaftet runt halsen på honom och Lukas bara följde honom, gick när Richard gick, sprang när han sprang...

Och vad ska han nu tävla på? Han tänkte ju tävlat Lukas i höst igen, och eventuellt Lucija också... Ska det ta stopp med hans tävlingskarriär innan den börjat nästan? Ska vi bli tvungna att köpa egna hästar redan nu för att han ska ha något att rida på?

Hur som, så känns det inte som det är läge att jobba där kanske... Dels blir det ju inte lika mycket att göra längre med tio, elva hästar färre. Dels är de många där redan. Dels känner jag mig lite avogt inställd efter det här... Visst det är hennes hästar, men det känns lite fegt att sälja dem på sommaren, undra vad alla ungarna säger när de kommer tillbaka och deras älsklingshästar bara är borta...

Jag ska träffa den Hemska FörsäkringskasseMannen i början av augusti, det var meningen att jag skulle börja jobba då. För han tog så klart för givet att jag skulle ordna något att göra själv. De begär inte lite av en... Jag hade problem med att söka jobb på den tiden jag var frisk... Det är inte lättare nu när jag inte har någon tro på mig själv kvar...

Usch och åter usch igen.

Annars har det varit rätt så mycket fullt upp... Så jag har inte riktigt hunnit heller. Jag har haft problem med datorn också. Trådlöst internet is the shit! Och då menar jag inte, som de tuffa innemänniskorna skulle menat, att det är jättebra, utan att det är rena skiten... Det gör lite som det vill. Ibland funkar det ibland inte. Och alltid väldigt långsamt.

Hade det inte varit för att vi måste ha trådlöst hade jag aldrig haft det. Men vi har förstajacket inne i huset och datorerna i kontoret ovanpå stallet, det är massor av trädgård mellan där. Jag bara vägrar gräva mer i min trädgård så det får bli så här...

Sen har allt gått i ett sen den där onsdagen när vi var och åt räkor. Jag var med mina systrar och min mamma på bio. Vi såg Prins Caspian (eller vad de nu kallade den) efter C S Lewisboken som jag läst tio gånger men glömt namnet på... Den var bra, riktigt bra tyckte jag, följde boken i det stora hela. Så jag var nöjd.

Sen var det sillfest i bygdegården i vår lilla by här på lördagen efter det. Mikael är med i bygdegårdsföreningens styrelse (de har dragit med oss på allt möjligt här...) så det var fullt upp. Det var en trevlig kväll. Matjessill (som jag egentligen trodde att jag inte åt men det var ritkigt gott) med färsk potatis och gräddfil och sånt. Sen var det ett gäng tjejer som spelade och sjöng Creedence och Johnny Cash och liknande riktigt bra. Det var fullt med folk där, över nittio stycken.

Föreningen hade velat ha dit tidningen och skriva om festen men de meddelade att de hann inte så ordföranden bad mig fota så det gjorde jag, sen kröp det fram att han ville ha mig till att skriva lite också (jag som 'kunde')... så var jag där igen... Tio år efter min sorti är jag tillbaka som skribent för samma blaska... känns knepigt... Och jag skrev uruselt. Tjosanhejsan, klämkäckt och hurtigt. Jag kräktes nästan på mig själv, men orkade inte göra mer av det. Hur mycket man nu kunde gjort... Men de var nöjda, det var huvudsaken.

Richard och Johannes träffade en kille som är lika gammal som Johannes som de pratat med lite innan, och hans lillebror, så de lekte hemma hos oss sen på söndagen. Men mitt i ringde en klasskamrat till Johannes och undrade om han ville följa med på laserdome, han och Richard. Samma kväll... Det ville de så klart...

Jag ställde mig och vrålbakade lite frallor medan de var iväg ifall de ville fika när de lämnade tillbaka våra ungar, sen hann de inte... Fast nybakade frallor är ju nybakade frallor...

Sen har vi byggt och ordnat en del också. Stallet-garaget-kontoret som egentligen är 'färdigt' är ju inte riktigt klart... Allt det där som 'avslutar' taket ska dit också, bräder och grejer på undersidan av det som sticker utanför väggarna, på undersidan alltså. Jag målade allt som skulle upp, vi hyr en skylift sen för att spika upp dem. Hönshuset ska byggas till så mina pycklisar får plats sen. Vi har byggt hela veckan så mycket vi hunnit mellan regnskurarna.

Vi, eller rättare sagt Mikael och kanske allra mest Richard, har börjat på insidan av gästrummet-skräpboden, som är vårt hus nr 2 på tomten. Det ska bli bibliotek hela huset när det blir klart. Ena halvan hade inget golv... det är klart nu.

Vi har varit och handlat grejer till byggena också. Och den 11 juli hade jag och Mikael bröllopsdag. Som vi firade på det eminenta sättet, åka till Jönköping och köpa hyllplan till biblioteket, vi ska göra ett egetbyggt, inbyggda hyllor etc, sådant som vi hade innan, fast det här blir större. Ska bli finare också...

Vi åt lite gott också. Fast ingen fancy, dyr restaurang. Med mina kommande fattigpengar och allt vi måste köpa och min för dagen onda mage och det faktum att vi körde bil och inte kunde dricka vin tyckte jag gjorde att finare ställen gick bort. Vi kände inte för det heller. Så vi åt enkelt. Men gott.

Vi festade till det på kvällen sen när vi kom hem istället. Barnen var hos sin kusin så vi var själva hemma. Vi hade köpt jordgubbar, smälte choklad och doppade dem i och drack champagne till. Ingen riktig alltså, ett mousserande vin som jag tycker är gott. Asti Araldica heter det. Sött. Jag tycker inte om torrt mousserande vin, trots att det tydligen ska vara så... jag tycker det är surt och äckligt...

Vi satt ute i trädgården, det var en fin kväll, bara lite kylig. När vi satt där och hade det riktigt trevligt, hörde vi ett underligt pipande kvittrande ljud närma sig, det var Ceasar som i full fart kom springande och med stolt min la en mus under trädgårdsbordet. Den levde. Jag berömde så klart Ceasar men påpekade att han nog borde döda den lilla stackaren. Men det tyckte han tydligen att vi kunde fixa själva när han nu fångat den åt oss... så han gick. Fin bröllopspresent.

Vi var hos min syster (nr 2) på lördagen och hämtade våra barn och fikade. Sen var min nästyngsta syster hos oss i går (söndag) och tittade på kort. Vi brukar rätt ofta släpa med vår kamera och hade foton på sånt hon missat, hon skulle titta igenom alla, men när hon insåg att det rörde sig om sextusen foton eller så insåg hon det omöjliga. Men vi skickade med backupskivorna. Djärvt kanske... Men vi har alla foton dubbelt på Mikaels dator, min bärbara och en extern hårddisk.

Vi åt en väldans god paj som jag gjorde. Vi har en liten dunge med klarbärsträd. De har inte gett många bär under våra år här, men i år blev det ett par liter, så pass så det räckte till en jättegod paj. Jag kan lägga ut receptet om det önskas. Men inte nu inatt...

I dag var vi ute med hembygdsföreningen... Det låter som om vi var hundra år... men det är ytterligare en av alla föreningar vi gick med i (hembygdsföreningen och bygdegårdsföreningen är två helt olika... men med samma ordförande, 'vår' bonde, han är ordförande i kyrkorådet och vägsamfälligheten också... säkert allt annat också...

Vi var i en hembygdsgård i trakten där de samlat och katalogiserat sextusen föremål som använts i jordbruk med mera sen sextonhundratalet eller så. Det var rätt kul att se, speciellt som vi hängde på ett par som kunde tala om vad de olika sakerna varit till för. Jag hade inte kunnat lista ut det själv.

Sen var det en bunt mer händelser, evenemang och grejer, fast jag har glömt hälften, det var något nästan varje dag i flera veckor. Bland annat var jag på vårdcentralen i Tidaholm, första gången, men det var positivt. De är mycket trevligare där än i Mullsjö. Tur att det är på det hållet ibland också.

Och nu ska vi bygga hönshuset klart för nästa vecka tänkte vi åka till Liseberg. Jag har inte varit där sen 2005, dagen efter att jag cyklade tjejvättern...

Min fina tupp, Don Corleone, som bara är tolv veckor, men tror att han är fullvuxen har varit lite krasslig också, jag var så orolig, i ett par dagar satt han bara helt stilla och blundade. Han åt inte med samma aptit, han gol inte, han jagade inte tjejerna eller talade om hur god maten var som han alltid gjorde annars. Vi märkte andra dagen att han var svullen runt ena ögat. På hönsforumet sa de att det kunde vara coccidios. Jag skulle ge honom a-fil. De fick det allihop. Blev det inte bättre skulle han ha en slags medicin. Men han blev pigg igen. Nu är han som vanligt. Han jagar sina favoritflickor, Rosa och Linnea som inte fattar något när han hoppar på dem...

Och nu borde jag gå och lägga mig, för klockan är mer än jag vågar tala om. Mer än vad det kommer att stå under detta inlägget för det stämmer aldrig. Men jag är inte direkt trött. Jag mår lite konstigt, det kan ha att göra med att det är rätt varmt här uppe, det är svart plåttak och det värmer upp rätt bra... skönt att slippa frysa i och för sig. Men ibland blir det lite väl varmt.

Sen drömde jag så underliga saker i natt, jag vill inte drömma konstigt i natt igen... Det blir alltid så jobbigt att fundera på sen. Jag drömmer aldrig otäckt, men ibland väldigt knepigt...

Skrivit låååångt har jag gjort iaf så det räcker för hela förra veckan. Förlåt... Nu kan ni andas igen...

Och nej. För er som gissade på McDonalds... Vi åt inte vår bröllopsmiddag där...

Vad man hittar...

En gång såg jag i barnbokhyllan i en bokhandel, eller om det var på barnbokssidorna i en bokklubb, whatever, små böcker med titlar i stil med 'Vad jag hittar i skog och mark', 'Vad jag hittar på åker och äng', 'Vad jag hittar vid hav och strand' och liknande. Jag tittade aldrig i dem (var det i en bokklubbstidning, eller bokreakatalog, vilket inte är omöjligt var det ju dessutom lite svårt-omöjligt).

Men jag kan tänka mig vad man kunde hitta i dem, typ träd och älgar i den första, gräs och fjärilar i den andra och fiskar och vass i den sistnämnda. Och lite annat.

Jag funderar lite på att göra en kokbok på samma tema. Den skulle i så fall heta 'Vad jag hittar i kyl och frys' eller något i den stilen. Eftersom vi ska utrymma och slänga/betala dyra pengar för att specialutbildade experter ska desarmera, vår gamla (och då menar jag gamla, äldre än mig actually) frys så börjar det bli lite viktigt att göra något av de saker som finns i den eftersom den nya frysen är smockfull. Mest vinbär, inget man kan äta direkt...

Det kan bli rätt spännande kombinationer, om man dessutom gör en dykning i kylen, skafferiet och skåpet över spisen för att se vad som finns...

I dag bjöd jag min stackars familj på rödspätta (det är gott men den här var från 2004 enligt etiketten... men den såg ut som rödspätta, kändes som rödspätta och luktade som rödspätta så jag tänkte... what the -bip- eller nåt...

Till den fick de potatismos, gjort på pulver. På ena sidan av paketet stod tips om hur man gjorde det trista (pulvermos är inte gott alls) moset lite roligare, man kunde blanda tapenade i, som tur var stod det hur man gjorde tapenade, annars hade jag varit helt lost, har knappt hört ordet innan...

Enligt paketet skulle det vara svarta oliver, rosmarin, vitlök, olivolja och sardeller. Jag hade inga sardeller och hade jag haft några hade jag nog inte använt dem, tyckte det lät läskigt... Jag hade ingen rosmarin heller, tog basilika istället och soltorkade tomater.

Det blev väldans gott ändå. Men jag blandade inte ner det direkt i moset, tänkte att barnen nog sparkade bakut då, utan la det i pyts för sig. (Att jag sen när maken frågade 'vad är det där' med fullt allvarlig min svarade 'bajs' borde jag ju egentligen inte berätta, jag borde vuxit från såna barnsligheter, men jag kunde inte låta bli och det såg ut precis så...)

Det påminner mig om förresten, en gång för många år sedan när jag och en av mina systrar skulle göra slottsstek. I receptet stod att det skulle vara sirap och ansjovis i det där spadet som steken skulle stå och steka i. Det tyckte vi lät vidrigt och tänkte att det nog stod fel och tänkte att vi tar något ätbart istället för att förstöra dyrt kött, det var jättedyrt, och tog typ morötter och lök istället. Sen satt vi och skulle äta och berättade att det var slottsstek. Vad gott sa mamma, det blir så fin smakbrytning med ansjovisen... hm...

Sen fanns det gammal spenat i frysen också, inte fullt så gammal, men en sån där slatt som bara blir liggande, så jag gjorde spenatstuvning också...

Det fanns dessutom en stor påse kikärter som legat rätt länge och såg lite torra ut... Jag testade att göra hummus, eller åtminstone vad jag trodde var hummus... jag tog kikärter, olivolja och lite varmt vatten för det satte sig i mixern annars... Jag glömde att salta, det smakade ingetingenting...

Men blandat med tapenaden som blev stark så man flämtade så blev det faktiskt jättegott!

Men det blev en underlig måltid... panerade stekta (fullt ätliga men lite för salta) rödspättafileer, potatismos, stuvad spenat, hummus, tapenade och tomater...

Få se vad jag kan göra i morgon... Jag såg i frysens djup... kolaglass, kantareller typ hundra påsar, en älgstek, en glutenfri sockerkaka, en äpplepaj som säkert är fyra år gammal, en massa plommon och vinbär och lite annat smått och gott...

Har ni tips?

Jag har märkt att jag är så tråkig. Jag går runt på dagarna och jobbar. Eller ja, det var ljug, jag går runt och skrotar. Jag tänker att det och det ska jag skriva i bloggen, å vad roligt jag ska skriva! Samma sak gäller givetvis boken jag ska skriva. Sen glömmer jag av vad jag skulle skriva, eller, i de fall jag kommer ihåg det har jag glömt vad det var som var roligt. Eller så sätter jag mig vid datorn och helt plötsligt låser sig både huvudet och fingrarna... Full body bind...

Jag borde ha en liten dator i fickan hela dagarna och skriva ner det roliga just när jag kommer på det... Jo, jag vet att såna finns, men jag har ingen sån... Jag har en mp3-spelare av nåt slag, som man ska kunna prata in saker på, men jag har inte lärt mig hur den fungerar än, har ju bara haft den i två och ett halvt år jue...

Apropå att gå runt hela dagarna och jobba, för det känns faktiskt som jag gör massa nytta hela dagarna. Jag kommer sällan upp så tidigt i och för sig. Dels för att jag ofta är vaken till två tre på nätterna, med flit eller ofrivilligt, och att jag oftare än sällan har ont i huvudet och har yrselproblem på morgonen/tidiga förmiddagen. Men sen är jag flitig, jag gör frukost och diskar, tvättar, stryker, städar lite ibland, målar kanske någon timme eller håller måttband åt Mikael eller något sådant när han bygger och ordnar. Sen gör jag kanske fika eller lunch och diskar och middag och diskar och sådär. Jag tycker jag har fullt upp really. Men jag gör inte mer än the average people. Alltså en sån som jobbar åtta timmar och reser en eller två till och från. Och ÄNDÅ får lika mycket gjort, och mer, och hinner titta på teve, och vara social och massa annat. Hur gör de? Ni får gärna berätta hur man gör. Jag tycks ha tappat bort det någonstans...

Jag satt ikväll i alla fall, framför (eller bakom) datorn och istället för att skriva de där roliga sakerna i bloggen och alla de scener jag hittat på till boken, och letade efter såna där filmaffischer där någon varit rolig och bytt ut huvudena och namnet på filmen, ni vet hurdana jag menar, roliga, men kunde inte hitta dem. Jag vet att jag har hittat en sida en gång där de fanns samlade, massa roliga. Om någon vet var jag hittar dem får ni gärna säga till!

Nära döden - and beyond...

Usch, jag hinner ju aldrig med det här... När jag äntligen tycker att jag kan sätta mig ner i lugn och ro och skriva så låser det sig antingen, eller så blir jag för trött och somnar. Eller så börjar datorn flåsa efter luft (eller vad det nu är) och måste stängas av och vila. Startar jag den med en gång går det bara några minuter innan det är likadant igen. Men nu är snart kontoret färdigt, lite målning och tapetsering bara, sen kan vi flytta in och då ska jag sätta igång min nya dator!

Men ändå, så fort jag sätter mig för att skriva somnar jag antingen eller så är allt annat så fruktansvärt mycket mer intressant...

Jag vill minnas att det var likadant när jag pluggade, jag satte mig vid datorn för att skriva en rapport, en artikelgranskning eller när jag skrev mina uppsatser. Och gjorde något heeeelt annat...

Jag hade olika perioder av olika förströelser... Jag la patienser som harpan eller spindelharpan eller det där minspelet röj... Eller andra småspel som jag hittade på internet. Ett tag läste jag en massa fanfiction på sugarquill.net, fortsättningar eller alternativa handlingar på Harry Potterböckerna.

Mina senaste tidsfördriv framför datorn har varit hönsforumet, där jag i och för sig lär mig en hel del också, men det är lätt att bli sittande och läsa långa 'trådar' om ämnen som egentligen inte är något relevanta för mig, jag bara läser dem ändå... Och så var det ju pusslen i Facebook, PuzzleBee, där gick många många timmar bort... Ett tag spelade jag Runescape, jag gjorde ju det för ett år sen rätt flitigt, jag fortsatte nu i våras där jag slutade förra sommaren och tränade upp min 'gubbe' till level 66 och hade riktigt roligt... Sen började jag titta på Sailor Moon avsnitt som folk lagt upp på Youtube...

Inte bara för att 'slippa' blogga, men av någon anledning blir det att jag skjuter upp det, utan att egentligen riktigt veta varför...

Jag tänkte, när jag satte mig här nu ikväll, skrivit om min s k 'nära döden upplevelse', men nu nära två veckor efter känns det inte så farligt längre - men då gjorde det det! Det kändes inte bara som en nära döden upplevelse utan som en 'döden har redan inträffat och jag inser att jag hamnat på 'fel' ställe-upplevelse'.

Nu skrattar ni säkert åt mig, men jag tycker att shopping är någonting fruktansvärt otäckt (om jag inte kan sitta vid datorn och göra det) och stormarknader är ONDA.

Ondast av dem alla är Gekås i Ullared... Dit åkte vi förrförra lördagen...

Jag har varit där en enda gång innan i mitt liv, det är tjugo år sen eller något däråt, en traumatisk resa tillsammans med min mamma, min blivande svärmor och en av mina småsystrar. Vi väntade en och en halv timme på att ens få komma in i affären, där fick vi slåss med en tantarmé för att få en kundvagn... sen hittade jag ingenting jag tyckte om och panikköpte till sist ett par jeans som jag hatade, ett par trosor som jag inte tålde (fick eksem av materialet) och ett par örhängen som jag aldrig använde för de var bara föööör fula...

Den här gången var det Richards 'fel' att vi åkte dit. Han ska tävla dressyr på söndag, vi jagade kläder åt honom i alla ridsportaffärer i Jönköping och på blocket utan framgång. Eller rättare sagt, det fanns i Jönköping men det var så dyrt... det fanns på blocket, men den ena såldes just som jag ringde och sa att vi ville ha den, en såg för 'tjejig' ut enligt Richard, etc. Vår ridlärare berättade då hur billigt hon hade handlat ridkläder och hästgrejer i Ullared och efter en rätt snabb överläggning bestämde vi oss för att åka dit.

Hade vi bara stannat på hästsportavdelningen hade det väl varit frid och fröjd... Den var överskådlig, även om den var lika stor som Ica hemma... Jag är van vid hästaffärer (eller avdelningar) som inte är större än pressbyrån ungefär...

Det fanns massor att välja på och Richard visade framtänderna i shoppandet och hade snart både kavaj, två par ridbyxor, handskar, ett par stövelskaft (en underlig skapelse... ben av läder som man knäpper över ridkängan så det ser ut som stövlar...) och en massa andra saker i vagnen.

Han behövde en vit polotröja eller skjorta också men det fanns inte där så vi började leta efter avdelningen för barnkläder. Den var två mil längre bort, vi hade ingen karta men i en övergiven kundvagn stack det upp en karta (man kunde få såna vid ingången, vi hade missat det) och med den som hjälp (vi tog den alltså inte, vi bara tittade) tog vi ut kursen tvärs genom avdelningarna (delstaterna) husgeråd och leksaker...

På väg dit passerade vi ett av de där matställena de har mitt i affären, där hade folk ställt ifrån sig sina kundvagnar utanför, de stod i tredubbla rader! Hur de gjorde som hade parkerat sina vagnar längst in vågar jag inte ens spekulera i...

Vi hittade ingen polotröja som tanken egentligen var men en väldigt fin vit skjorta till Richard. Billig! Gekås har sina plus, eller rättare sagt, en klar fördel och det är priserna som bara är hälften av priset i andra affärer.

Men... och här kommer vi till mitt stora nederlag... Vägg i vägg (fast det fanns inga väggar, avdelningarna bara lömskt övergick i varandra) med barnavdelningen låg damkläder... Den var stor som Småland ungefär... Jag fick det dumma infallet att när jag ändå är här kan jag ju köpa något till mig med, jag behöver verkligen lite kläder...

Mikael och Richard sa att de väntade där de stod (det var en bokstavskkombination på en skylt som jag glömde bort med en gång, det var G någonting eller F någonting...

Sen kastade jag mig ut i det hemska havet och jag säger det att ingenting kunde vara hemskare... Det var fullt med kvinnor i alla former och färger, åldrar och så där, de hade kundvagnar fulla med kläder allihop och de fyllde dem från hängarna på var sida om gångarna lika effektivt som om de jobbat på en vingård med att skörda vin...

Jag tittade i panik efter ett par jeans och en långärmad tröja, det fanns säkert sjuhundratusen olika sorts jeans, men jag lyckades inte få syn på något som jag tyckte såg bra ut. Det fanns två 'diken' det ena var tantigt, det andra tonårsfjolligt... däremellan fanns ingenting...

Till sist hade jag lyckats rycka åt mig två par jeans framför ögonen på någon slags tant i min storlek (fast jag är ingen tant så klart) och två tröjor och började leta efter Mikael och Richard.

Det var då, om inte förr, jag insåg hur stort det egentligen var och jag hade nog ändå bara fiskat lite i utkanten av damavdelningen, och hur glömsk jag var för jag mindes inte var jag ställt ifrån mig resten av familjen. Jag letade och letade och försökte vänja mig vid tanken på att vara ensamstående och få tillbringa nätterna på parkbänkar i Ullared... Eller snarare mellan klädtravarna inne på Gekås för jag skulle aldrig hitta ut igen...

Jag måste gått i cirklar för jag såg samma eländes flickt-shirtar med glitteradidastryck säkert hundra gånger men aldrig min familj. Jag kände mig nästan som kanin i det där Nalle Puh kapitlet där de ska skutta av Tiger, en åh-vad-jag-är-glad-att-se-dig-kanin när jag äntligen fick syn på dem.

Jag försökte inte ens komma i närheten av provrummen som jag inte vet var de var utan tog med kläderna till ridsportavdelningen som var lite lugnare och provade dem i provrummet där... Det stod visserligen en skylt utanpå att det var BARA för ridkläder, det hade tydligen inte åtlytts, provrummet var fullhängt med alla möjliga andra sorters kläder. Men bara för att inte det skulle se allt för illa ut tog jag med mig ett par ridbyxor in, vrålsnygga med den där burberryrutan smått smått och helskodda i svart mocka.

Ridbyxorna satt perfekt, jeansen var bara lite trånga men jag håller ju på att gå ner i vikt (4,4 hittills!!!) så de skulle nog duga, tröjorna provade jag inte. Jag hoppas bara jag inte kommer börja hata dem, som jag gjorde med mina inköp för tjugo år sen... efter den pärsen...

Ridbyxorna tänkte jag just hänga tillbaka med en liten suck när Mikael sa att jag skulle lägga dem i vagnen i stället och se det som en morsdagspresent. De var dyra... trots att det var Gekås...

Vi gick ner en våning sen också och köpte lite verktyg, skivor i födelsedagspresent till Johannes och lite annat. På väg till kassan sen (en av över sextio stycken!) slängde vi mer eller mindre i panik ner lite allt möjligt för att det inte skulle se för tomt ut i vagnen... billiga paraplyer, skoldagböcker, fågelfrön, jordnötter, bullformar... såna saker...

Sen var vi ute igen. Jag kysste inte marken, det hade varit för otäckt, det var asfalt täckt med otäcka saker som fimpar, tuggummin och kladdiga fläckar av obestämd härkomst. Men lättad kände jag mig... Onekligen...

Men så här nästan två veckor efter tänker jag, att så farligt var det väl ändå inte... Jag fick med mig ett par ljusblå jeans för 129, ett par för bara 29 (jag har inte hittat felet som väl måste finnas än), en svart och mörkgrårandig tröja för 99 och en polotröja mörkgrå med några ränder i tja, minns inte nu, orkar inte titta, vinrött kanske, för 39... Rätt okej priser.

Just därför kunde jag kanske kunna tänka mig att åka dit igen. Nu när jag vet vad jag ger mig in på...

Det bästa först...

Hmm... Jag som skulle skriva så mycket... inte förrän nu fick jag lite tid över... Nästan alla de där sakerna jag räknade upp, som jag skulle skriva om (och alla som jag glömde, det var lika många...) tar en sån himla massa tid från mig.

Egentligen har jag inte tid nu heller... Det var meningen att jag skulle stryka, men kvällen ramlade i väg och blev natt och inget blev struket i dag heller... nu ligger jag efter igen...

Så jag tänkte börja beta av min lilla lista av saker jag ville berätta om. Jag börjar med det som ligger mig allra närmast hjärtat just nu (och som gör det alldeles mjukt och varmt...) nämligen mina tjugoen små bebisar!!!

Mina små pycklingar! De sötaste tänkbara! Jag är nog den hönsigaste av hönsmammor, det är bara fjädrarna som fattas tror jag... Och mina kycklingar kommer nog bli bland de bortskämdaste av dem alla...

Från början var det meningen att jag skulle köpt mig en äggkläckningsmaskin och kläckt, dels ägg från våra egna hönor (så de fick egna barn, som mina barn uttryckte det) och dels köpt befruktade ägg från såna som hade de raser jag ville ha. Men sen blev det så mycket annat, tiden gick och jag kände att jag hann nog inte med det. Inte i år. Någon gång vill jag gärna testa att kläcka egna kycklingar. Men jag får väl ta en sak i taget.

I år blev det så att vi köpte kycklingar istället. Vi hade sån tur att det fanns en i närheten som hade äggkläckningsmaskin och en hel massa olika raser. Vi fick köpa dagsgamla kycklingar av honom så vi får följa dem från allra första början!

Vi beställde fem blommekycklingar, fem austraorps och fem plymouth rock och åkte för att hämta dem förra lördagen (den 19 april). Vi fick samsas med en annan familj som också ville ha blommekycklingar, så vi fick köpa tre var, han hade bara sex stycken. Sen blev det fyra australorps, två som såg ut att bli gråblå, två som såg ut att bli svarta och sen hade det inte blivit några plymouth rock alls i den kläckningen.

Vi blev övertalade att köpa två sussex och fyra vit leghorn kycklingar istället. De är också fina. Jag ska lägga in bilder på de vuxna hönsraserna (framgooglade) som vi nu har kycklingar till. Det är lite kul på sitt sätt att ha vit leghorn för de är inte vanliga alls längre. Förr var de bland de vanligaste hönsraserna, de vita hönor de har i hönserier nu är inte vit leghorn vilket många tror utan vit lohmann, en värphybrid.

Vi hade bara fyra, fem kilometer hem och stoppade kycklingarna i en papplåda med en handduk och hörde nervöst hur de pep hela vägen hem. Tur vi hade så nära, en gång hade han sålt kycklingar till några från Skåne berättade han, hur de lyckades få hem dem förstår jag inte. Man kan ju inte ha en värmelampa i bilen?

I gästrummet hade vi gjort i ordning ett hörn åt vågra små. En s k halvpall med kragar, bara en i början och så en nätram över den så de inte kommer ut eller katterna råkar komma in och få syn på dem (de får inte vara i gästrummet alls nu).

Vi hade köpt kycklingstartfoder, en hel stor säck och serverade det i ett blomkrukefat med en upp och nedvänd blomkruka i så det blev som en ränna runt för dem att äta i. Likadant med vattnet så de inte kunde komma i vattnet och bli blöta eller drunkna.

Kokt ägg är bra mat för små kycklingar i början. Så jag kokade och mosade ägg åt dem. De tyckte också det var väldigt bra mat... Kycklingstarten däremot förstod de inte alls att den skulle gå att äta...

Sen har menyn utökats efterhand, efter lite letande i hönsforumet och lite tips testade jag filmjölk, det ska vara bra för magen, blandat med havregryn, men det trampade de till en seg smet som de inte fick i sig... Det gick bättre att blanda filen i ägget.

Sen blev rivna morötter en hit, vilket förvånade mig eftersom mina hönor avskyr morötter i alla former, både kokta, råka, skivade, rivna. Undulatfröblandning gick också bra. Jag har läst att kycklingar pickar efter runda blanka saker, en sån där reflex som ska få dem att få i sig små frön och kryp. De hackar tyvärr gärna efter varandras små ögon också...

Fiskbullar gick också ner, första gången älskade de det, sen var det inte lika roligt längre. Leverpastej däremot går alltid hem... Broccoli och gröna bönor har jag testat också, det går också ner, fast sist...

Risken är nog stor att jag skämmer bort dem alldeles förskräckligt... Men jag var så rädd att de inte skulle få i sig tillräckligt med mat. Nu har de lärt sig äta kycklingmaten som tur var och när de väl lärt sig så tog de för sig, jag måste fylla på där hela tiden.

Det är som att ha en liten bebis på riktigt nästan... De ska ha mat med jämna mellanrum, i början lät jag det inte gå mer än tre fyra timmar mellan måltiderna, nu går det fem sex timmar i och med att de äter av kycklingstarten också. Vattnet byter jag nog tre gånger om dagen så de har fräscht och så måste de ju tittas till... Och hela kylskåpet är fullt med små pytsar med mosade saker, som när våra bebisar skulle börja med smakportioner...

Jag är rädd att de inte ska dricka heller, att de inte förstår sig på vattnet. Jag har läst att man ska picka med fingret i vattnet så kommer de och pickar de med, men det har jag inte fått att fungera. Kycklingarna verkade lära sig ändå som tur var. De dricker så sött...

Första veckan hade vi sand som underlag, jag hade läst i min hönsbibel, boken Höns, att sand var det bästa, men jag tyckte det kom så mycket i maten och vattnet så när jag städade bytte jag till kutterspån, men jag vet inte om det var bättre, det hade sina nackdelar det med. Det kommer också i maten och i vattnet och kycklingarna försöker äta det ibland, det kanske inte är bra...

Men de har roligare när de sprätter i det än i sanden. Vi lämnade sand i ett hörn så de kan sandbada, men nu är allt blandat...

Jag är så nervös hela tiden att något ska hända de små. Jag vaknar mitt i nätterna och måste gå ut och titta till dem (gästrummet är ju i en sidobyggnad, det är det som ska bli mitt bibliotek sen) och jag drömmer att de springer bort eller att jag glömmer att mata dem... De är så små och så ömtåliga, och så mycket kan gå fel...

Allt var inte bara frid och fröjd tyvärr... I måndags hittade jag en blommekyckling död på förmiddagen, den bara låg på sidan och var död. De andra brydde sig inte alls, de trodde väl att den sov. Det gick så fort, jag tittade till dem, alla såg pigga ut, och gick och krattade, när jag kom tillbaka ett par timmar senare låg den död. Den såg lite konstig ut på magen tyckte jag när jag tittade som hastigast på den.

Johannes spelade på en konsert som musikskolan anordnade, första gången för honom, den kvällen så vi väntade tills efteråt med att berätta för honom för att inte förstöra för honom. Inom parentes sagt var han jätteduktig! Och när vi berättade blev han jätteledsen...

Natten till tisdagen dog en till, en grå australorp, den hade något hängande under magen, jag hade sett det och trott att det fastnat lite bajs i dunet på honom, men nu såg jag att det var lite blodigt. Det måste väl ha varit något slags bråck förmodar jag. Hemskt var det i alla fall.

När en kyckling ligger i ägget livnär de sig ju på gulan, det är det den är till för egentligen, och när de kläcks drar de liksom in resten av den i mage och lever på den de första dygnen. Kanske blev det något fel där?

De elva som var kvar fick leva i alla fall, och de mådde bra, åt mer och mer, drack vatten, sprang omkring i sin lilla bur, pep och kvittrade och vinkade med sina små vingar som för var dag mer och mer liknade riktiga vingar, de får sina fjädrar allra först på vingarna. Det finns de som säger att spetsiga längre vingar blir hönor, trubbiga korta vingar blir tuppar (jag hade nog gissat tvärtom om jag inte vetat), enligt det blir nog alla våra vit leghorn hönor... eller så är den rasen sån. Jag vågar inte chansa utan kallar alla för 'han', jag vill ju inte ha massa tuppar som måste ätas upp, utan hönor...

Så i dag fick vi åka och hämta fler. Man kan ha enveckaskycklingar tillsammans med nykläckta utan problem hade vi fått veta, så vi bestämde redan första gången att vi skulle komma tillbaka och ville ha två blommekycklingar till och så de där plymouthrockkycklingarna då.

Det blev fem plymouth rock den här gången. De var så små, mycket mindre än de tre blommekycklingar vi köpte och den enda australorpen, en svart, som fanns. Plymouth rock ska vara könsvisande, har jag läst, tupparna har en vit fläck i nacken som kycklingar, det har inte hönorna, de är helsvarta annars, sen blir de tvärrandiga när de blir större. Enligt det har vi nog bara fått tuppar är jag rädd... En av dem är rätt ljus och har en stor oregelbunden fläck, en har en rund vit prick, en bara några dun och allt däremellan så det är jättesvårt...

Sen fick vi en liten sussexkyckling till (den enda som fått ett riktigt namn än så länge, Johannes kallar honom Susse... Tio blev det allt som allt. Så nu har jag tjugoen... Och jag fick nästan en chock när jag släppte ihop dem, de som är en vecka gammal var ju nästan dubbelt så stora, de små var bara som sådana där bomullstussar i olika färger man kan köpa, bara lite lite större...

Medan jag skrev det här var jag tvungen att springa ut två gånger och kolla till pycklingarna, en gång med mat, ägg, potatis, broccoli och morötter. Men pycklingarn var lite för tötta och ville nana...

Jag med, god natt... Ovan har jag lagt bilder på de vuxna hönorna eller tupparna av mina raser, här och var i texten, roligare än en klump i slutet...

Några snabba tankar bara...

Det är inte klokt, det har gått nio dagar sen jag skrev sist, så nog skäms jag alltid...

Är det bara millroll som inte hör musiken eller är det fler? Jag ska i och för sig byta snart, men det vore ju kul om ni hade hört den först.

Det har varit lite för mycket att göra och ordna med och fundera på de senaste dagarna. Tid och ork och sånt där har inte funnits i tillräckliga mängder för att räcka till bloggande också.

Sen kom jag ju på, när jag väl hade börjat blogga igen, hur det kom sig att det blev så segt innan, det kom sig ju av att jag envist gick och väntade in några kommentarer innan jag kunde skriva mer. Jag tror de flesta bara läser det senaste som är skrivet när de kikar in på en blogg och då, om jag skriver för ofta, så blir ju mycket av det jag skrivit oläst. Hemska tanke! Visst skriver jag mycket för egen del också, men som den författarwannabee jag är vill jag ju framför allt bli läst...

Men men, jag har mycket att skriva om nu, en nära döden upplevelse, små söta underverk, en himla massa häst, både mina egna upplevelser och sonen som snart ska ut på sin första tävling, en massa trädgårdsprat kanske, hus och renoveringsprat, maken som blev dålig, fina vädret kanske...

Mycket som jag vill skriva om och mycket tid har det tagit och tar från mig det där också. Men jag ska försöka sätta mig ner och beta av den där listan de närmaste dagarna. Det lär bli mer än en blogg om dagen, så snälla bläddra neråt och läs allihop... Ni behöver inte skriva något om ni inte vill, men läs...

Så jag vet att jag finns. För att travestera den där filosofen (var det Descartes?) som sa 'Jag tänker, alltså är jag'. Jag ändrar den till: 'Jag är sedd (min blogg är läst), alltså finns jag'.

Eva är ett randigt djur...

... ränderna går aldrig ur.

Och tro nu inte att det är så att det var så länge sedan jag duschade så jag kan räkna smutsränderna... Däremot skulle det kunna vara de mystiska rivsåren som randar min kropp, men det var inte dem jag tänkte på den här gången.

Vad jag syftar på är min totala inkompetens gällande mitt bloggande. Jag har haft lite mycket att göra några dagar nu eftersom maken fyller jämt, halvjämt iaf (fyllde i onsdags, festen blir på lördag) och äldste sonen ska ge sig ut och tävla dressyr. Och en massa annat. Så jag hann inte blogga... Tyckte jag...

Trots att jag bestämde mig för, nu när jag startade om igen, att jag de dagar jag inte hann skriva någon ordentlig blogg, skulle jag skriva en liten kortis, några rader, något lite lustigt, en bild med en text eller någon liten tanke bara.

Nej, så gör inte Eva, nej inte... Nej, Eva tänker, åh vad jobbigt det blir, jag hinner inte, jag orkar inte, eftersom blogg i Evas huvud betyder två timmar av idogt skrivande och letande bilder och hela promenaden runt bland de andra bloggarna.

Så vad gör dumma jag istället då? Nej, istället för att skriva den jobbiga bloggen på fem rader så varför inte lägga åtta pussel istället... På den tiden hade jag nästan hunnit med om inte en kilometer hästprat (som kommer komma) så i alla fall en halvlång blogg om något annat av allt det som ligger och trängs på hjärtat.

Varför säger man så förresten? Att man har något på hjärtat? Borde det inte vara i? Sitter det på utsidan då? Ramlar det inte bort då? Är det inte viktigt nog att ligga i hjärtat? Och om man ska se riktigt krasst på det så är hjärtat en muskel som pumpar blod och inte alls någon plats för tankar och känslor. De sitter i huvudet. Tror jag i alla fall. Fast en del tankar och planer, och för den delen känslor jag har och har haft, har nog ramlat ner till fötterna. Känns det som.

Pussel ja... Är det någon mer än jag som ramlat i pusselgropen. Jo, jag vet ju att Millroll och Aniara pusslat flitigt på Facebookspusslet PuzzleBee. Jag var riktigt fast i det ett tag. Jag kunde inte börja dagen utan att lägga dagens pussel, eller de pusselutmaningar som nämnda vänner skickade till mig. Och ett tiotal andra pussel ur arkivet... Det blev inte bättre för att man blev rankad efter hur flitig man var (flitig som ett bi). När jag tittade sist var jag ett Capital B-bee. Jag vet inte riktigt vad det betyder. Men det är nog bra!

Jag minns för hundra år sedan, när jag fortfarande jobbade på tidningen och hade en Macintosh. I den fanns bland annat ett pussel, ett enda motiv, en världskarta, jag brukade börja dagen med en kopp kaffe eller nåt liknande och la det pusslet. Sen kunde jag möta dagen...

Tillbaka till nutid så petade sen bloggvännen Lena in en pussellänk i sin blogg, där har jag fastnat och pusslat några dagar nu. Det är snäppet roligare än patiens faktiskt, att pussla via datorn. Akta er för att pussla, det säger jag bara. Om ni vill få något gjort vill säga. Vill ni däremot fördriva tiden och använda hjärnan utan att direkt slita ut den, så pussla gärna!

På't igen!

Precis så!

Int ska man ge upp, int! Som kanske en norrlänning skulle ha sagt. Eller... nej... det där blev fel väl? För visst ger norrlänningar upp. Jo, det gör de.

Men inte jag. Visst har jag gjort ett jätteuppehåll i mitt bloggande, och varit lat och slö så det inte varit klokt. Men jag kan komma igen, jag har gjort det förr, jag kan göra det igen. Och den här gången SKA jag vara uthållig. Nu när jag gjort min blogg lite mer vårlik och allt... Jag ska angrippa bloggandet på ett lite mindre pretantiöst sätt tror jag. Tänka mindre, planera mindre, skriva mer och strunta i att leta efter passande bilder hela tiden.

Det är ju orden som räknas. För mig i alla fall. Ord är viktiga. Ord som skrivs, ord som sägs. Ord som inte skrivs har inte en chans. Ord som inte sägs, tja ibland är det bra, ibland bara sorgligt...

Jag har bitit tjuren i hornen också och ska ta nya tag i min bok också. Den jag skriver själv alltså. Inte någon jag läser. Eller jo, förresten, jag ska försöka ta tag i mitt läsande också. Och det gjorde jag i går kväll! Jag hade skickat efter en bok från barnbokklubben som Johannes är med i (eller rättare sagt som jag är med i åt honom), Mardrömsakademin hette den, jag började läsa lite i början när jag packat upp den ur paketet för att se hurdan den var. Några timmar senare hade jag läst ut hela boken! Den var på nästan trehundra sidor (barnbokssidor visserligen, lite större text, men inga bilder) så jag var stolt över mig själv. Småtrevlig var den också även om det gick att dra paralleller av motorvägs storlek till Harry Potter, men jag gillar de böckerna so what. Inte kom den upp till de nivåerna iofs, men det ska visst komma fler och den första Harry Potter boken var också lite tam vill jag minnas. Om man jämför.

Jag sa "skam den som ger sig" till min onda tumme och min ömmande rygg också och åkte till stallet och tränade dressyr idag också! Det gick bra. Som tur var. Jag var lite nervös. Jag var lite rädd att jag skulle gå och bli rädd, det var mycket därför jag bet ihop om smärtan och 'glömde' att ortopeden sa till mig att vänta en månad...

Jag förstår att detta tarvar en liten förklaring. Den kommer här. I korthet...

För två veckor sedan fick jag för mig att jag skulle rida igen de två lektionerna jag missade när jag var 'sjuk som en man' genom att rida två lektioner i rad, två timmar efter varandra alltså. Tanken var säkert bra. Richard har gjort det några gånger och tycker inte att man blir dubbelt så trött, snarare att man är uppvärmd och fit for fight andra timmen.

Men det var han det... Jag red Lucija första lektionen (i Richards ridgrupp), vi tränade hoppning och det gick bra. Lucija är Lucija, jag har ridit henne en hel del, hon är lite lat, men ärlig, dummar sig aldrig och älskar hoppning. Hon är precis lagom stor också, jag tror att hon är någonstans mellan en och sextio och en och sextiofem.

Andra lektionen skulle jag ha Akhila, hon är större än Lucija, kanske inte så mycket högre, men... större, inte riktigt en och sjuttio men tre mil lång från nos till svansspets, och lite... jobbig. Hon gillar visserligen också att hoppa men behöver mer driv, en ryttare som verkligen SKA över hindren. Det gick halvbra och lite heldåligt, hon smet brevid hindren och sånt. Men jag lyckades tvinga henne över. Tills precis i slutet då vi skulle hoppa en trekombination, alltså tre hinder så tätt så hästen bara hinner landa innan det är dags att hoppa nästa, låga var de, inte alls höga för vi har inte övat trekombinationer innan.

Jag var lite nervös för jag tyckte det kändes lite otäckt. Jag började bli rejält trött också. Men det var bara att ge sig på det. I full fart så hon inte hade en chans att konstra tänkte jag... Men precis innan första hindret kastade sig hästkräket åt höger (alltid åt höger) och den här gången var jag inte alls med på det utan tappade stigbygeln på vänstersidan och flög av åt högersidan...

Jag minns inte hur jag landade men Mikael som stod och såg på sa att jag landade på höger höft. Ont i baken och ryggen gjorde det i alla fall, det tog en stund för mig att komma upp från marken och jag fick ta hjälp av både ridläraren och Mikael för att komma upp på hästen igen, för upp skulle jag ju även om jag inte tänkte hoppa mer. No way!

Jag fixade hästen och hjälpte till med kvällsfodret som vanligt och inte förrän i bilen på vägen hem kände jag att det gjorde visst ont i tummen med, men ryggen var absolut värst. Jag kom knappt ur bilen efter de två milen hem. Och hur jag kom ner i sängen minns jag knappt...

Dagen efter gjorde det vrålont i ryggen fortfarande men dessutom också vrålont i tummen. Jag var hos mamma och pappa för jag skulle till Bronett vid ett. Tummen passade på att börja svullna rejält och bli både blå och rödaktig dessutom. (men varför dröjde den så med det kan jag undra?)

När jag varit hos Bronett knackade jag på hos distriktssköterskan och bad henne titta på den. Den kan vara bruten sa hon, bäst att låta en läkare titta, och så fick jag vänta lite till. Läkaren tittade och sa att det är inte omöjligt att den är bruten, du måste röntga den. Och det var jag tvungen att åka till Jönköping för att göra.

Så det gjorde vi. En trist och jobbig dag full av 'sitta och vänta' och till sist för att göra den här historien som blev jättelång, lite kortare, så fick jag av en ortopedläkare veta att tummen inte var bruten men att det var en rejäl muskelbristning och ett ledband som fått sig en rejäl smäll. Han trodde att det var tygeln som ryckt tag i tummen för jag borde inte skadat den så bara av att ramla på den. Den var inte bruten i alla fall och den behövde inte opereras så jag hade tur. Men jag skulle inte rida igen på en månad tyckte han. Och han skulle skicka mig vidare till sjukgymnast för att träna upp muskeln i tummen allteftersom den läkte för att den inte skulle bli stel.

Ett litet träningsprogram för herr Tumme alltså. Fast jag har inte sett röken av någon sjukgymnast så det glömdes väl bort. Jag vickar på den bäst jag kan och det går bra ibland ibland inte. Den blir bättre för var dag i alla fall. Svullnaden är nästan borta, det blåa likaså. Jag lyckas inte böja den lika mycket som den andra och den håller inte till att 'hålla mot med' om man tänker sig att man håller t ex en tung tallrik med ena handen, då håller ju tummen emot på översidan, den klarar den inte, den bara viker sig.

Ryggen var det aldrig samma fara med, det var tydligen 'bara' en muskelsträckning. Den blev snabbt bättre och bättre, och gick från att göra svinont i hela ryggen till att bara göra ont på högersidan till att göra ont i bara baken... Då försvinner den helt sen kanske, om den inte ska ner i fötterna så klart...

Och detta skulle föreställa den korta versionen... Ha! Jag må vara kort, ha kort minne, kort stubin och så vidare, men fatta mig kort det kan jag inte...

Jag skulle ha skrivit en kort blogg tänkte jag, men så blev inte, kanske lyckas jag bättre i morgon?

Jag var ute och gick en sväng i dag också, jag ska ju förutom alla de andra 'rycka tag i och dra upp mig' grejerna, se till att gå ner lite grann av alla de där eländes kilona som kom och hoppade på mig när sköldkörteln började bråka. Åtminstone tio kilo och helst femton ska jag gå ner... I alla fall tio tänkte jag försöka gå ner till skolan slutar ungefär. Jag tänkte försöka motionera så mycket som möjligt för att uppnå det. Långa promenader och en massa cykling. Och ridning.

Det var en fin promenad i alla fall. Vädret var underbart, verkligen riktigt vårväder, sådan underbar blå himmel och strålande sol. Jag såg massor av citronfjärilar. De var för snabba för att fotografera tyvärr. Ett par jag mötte på cykel sa att om den första fjärilen man ser är en gul fjäril blir det en fin sommar, en svart ska man helst inte se. (Fast vad händer om jag ser en gul fjäril och grannen en svart? Får jag bra väder och han skitväder då?)

Jag såg en jättestor groda också, som satt och solade sig eller vad den nu pysslade med, den fick brått att hoppa ner i bäcken och 'försvinna' när jag kom så jag hann inte fota den heller. Inte hann jag fota den stora korpen som satt på en sån där hög stubbe som de lämnar på hyggena. Han satt där så snällt ända tills jag fick upp kameran och tänkte fota, då flög han. Jag var så nära så jag hörde hur det svischade när han flög, de är riktigt rejält stora när man kommer så nära. Jag har bara sett, och hört, dem på håll innan, det har funnits ett (eller om det är fler) korppar här hela tiden.

Tussilagona höll sig stilla i alla fall. Och den bruna lurviga larven vad det nu var för något. Kanske att jag gör ett ryck med mina fotografier och lägger i foto på den någon dag.

Nu ska jag sova...