Sent en kväll när jag borde gått och lagt mig...

... satte jag mig vid datorn istället som så många kvällar tidigare...

Sanningen är den, att jag startar nästan alltid datorn någon gång under dagen, kanske redan på förmiddagen och tänker att jag ska sätta mig och skriva då. För då kanske jag inte somnar ifrån alltihop. Det händer nämligen nio av tio gånger på kvällarna när jag tänker blogga, skriva mail till alla de stackare som väntar på det. Och framför allt skriva på min bok!

Vi är hemma allihopa nu och har fullt upp hela tiden och det blir liksom ingen tid över på dagarna, har jag märkt, att gå och sätta sig vid datorn. Det är liksom fräckt när hela familjen är hemma och vi ska bygga hönshus, bibliotek, baka kakor, ha gäster, måla, snickra, umgås... sånt...

I morgon ska vi upp tiiidigt. Vi ska åka till Liseberg!

Jaha, säger ni då. Men för mig är det Ett Stort Äventyr. För det första för att allt som innefattar att ta sig bortanför grusvägen med gräs i mitten som leder fram till vårt hus är ett äventyr. För det andra för att jag inte har varit på Liseberg sedan 2005. Dagen efter tjejvättern faktiskt. Tänk att jag orkade... Men jag hade fortfarande energi kvar då. Sannignen är väl snarare att jag tog slut på den där.

För de som inte vet är Tjejvättern bara nio mil. Det kändes futtigt. När vi kom i mål och jag inte ens var trött blev jag lite besviken. Så jag övertalade en av mina systrar (vi var fyra systrar som cyklade tillsammans) att vi skulle cykla till campingen där vi övernattade, den låg tre mil därifrån... Det gjorde vi. Och vi kom före de som tog bilen...

Parantes. Liseberg i morgon. Det ska bli kul framför allt. Jag älskar att åka saker som går fort och högt upp och sådär. Bara de inte åker hit och dit, som sådana där gungsaker, alltså åt ena hållet och sen åt andra hållet och så håller det på så. Då vänder det på sig i min mage... Berg- och dalbanor och höghöjds släppa ner eller åka upp (lär mig aldrig namnen på dem) tycker jag om.

Vi ska åka tillsammans med min lillasyster och hennes två barn. Jag vill åka allt. Richard vill åka allt. Tror han. Min systers två barn vill åka allt. D möjligen inte riktigt allt. Johannes vågar inte åka riktigt allt. Men han har med sig en kompis som nog är på samma nivå. Mikael vill inte åka någonting alls. Min syster inte heller. Så vi blir jämna lag så att säga.

Jag hoppas det blir roligt.

Jag har varit duktig i flera dagar nu. Kan vara lite därför jag somnar så fort jag sätter mig framför datorns sövande ljus. Vi har byggt klart hönshuset. Eller rättare sagt tillbyggnaden till hönshuset. Vi hade sisådär sex och en halv kvadratmeter hönshus innan, nu har vi nio och en halv till. Vi lät det vara som två rum, så kan kycklingarna och hönorna fortsätta vara lite åtskilda ett tag.

Vi gjorde det sista inuti i dag, satte upp pinnar och spånade. Ja vi spånade inte på någon ny ide alltså. Vi strödde ut spån, en hel bal gick det åt. Eller vad man kallar det. Säck kanske... Vi har inte byggt några reden till nya rummet än, så vi flyttade de gamla dig så länge. Hönorna får vara i nya rummet i morgon när vi är borta så får kycklingarna vara i gamla hönshuset och i hönsgården. Den har nättak nu också så den känns mer säker. Mamma och pappa kommer på kvällen och nattar pycklisarna och hönisarna...

Jag målade hela insidan i går och i förrgår, tak och väggar, fönsterkarmar och dörrkarmar, det tog många timmar var gång. Jag var dödstrött.

Sen har jag städat och tvättat och kört ved i dag. Känner mig rätt duktig. Och trött. Så nu ska jag sova.

Jag vet, ännu en trååååkig blogg. Men jag vet inte om det gör någon större skillnad. Jag får max en kommentar här och en i 'gamla' bloggen varje gång jag skriver. Vad jag än skriver om. Om jag väntar ett par dagar. Det är annat mot förr. Då fick jag fem, sex, sju om dagen, då jag bloggade varje dag. Nu känns det så trist att blogga varje dag, för då hinner inte varje sak jag skriver få en kommentar var ens.

Och jo, jag vet, det är inte för att få kommentarer man ska skriva. Men det är så tråkigt annars. Det är ju en kommunikationsgrej. Jag kan ju nöja mig med lapparna på nattygsbordet annars.

Nu vet jag ju i och för sig att det finns de som läser, eller i alla fall hamnar på min blogg, för sen någon vecka tillbaka har jag skaffat mig en vad det nu kallas där man ser om man har några besökare, man ser inte vad det är för några, bara vilken stad de kommer från typ.

Många kommer via google, de går kanske med en gång, vem vet, eller så läser de, jag får aldrig veta... Men många kommer direkt till min sida, så de måste ju söka sig dit med flit. Det är faktiskt flera stycken varje dag. Men jag vet inte vilka ni är eller vad ni tycker om det jag skriver. Jag kan inte återgälda besöket heller när jag inte vet vem det är.

För jag är fortfarande lite fånig. Det går inte ur, hur jag än försöker. Jag har mina gamla bloggkompisar, även om listan tunnas ut, det är många som lägger ner, tar bort sin blogg, andra lägger bara av och har inte skrivit något på länge, i många fall inte på över ett år.

Men de som finns kvar försöker jag, varje gång jag 'tar tag i bloggandet' komma ihåg att besöka, läsa - och - kommentera. Jag tycker det hör till. Lite sociala drag har jag kvar i alla fall... Jag skulle känna mig lite ohövlig om jag inte skrev något. Tycker jag. Jag vet inte. Är man fånig då?

Det finns ju de i min blogglista som fortfarande skriver, allt ifrån sällan, via då och då, till varje dag, en del hälsar på mig, återgäldar besöken, skriver lite då och då, och jag blir glad! Sen finns det de som tyvärr aldrig hälsar på, trots mina besök hos dem. Jag kan inte låta bli då att undra, fortfarande lite nojig, varför...

Folk som skriver sådär ofta och får massor av kommentarer. Hur bär de sig åt? De som inte är kändisar då alltså. När jag började blogga lärde jag mig att om man ville ha besökare och få kommentarer (enda sättet att veta om besökarna jue) var det enda att göra samma sak, läsa och kommentera. Det lönade sig. Då. Men nu känns det som att det inte är så längre? Kan folk skriva och skriva och skriva, massor, och få mängder med kommentarer, men aldrig hälsa på tillbaka. Går det i längden? Och är det kul?

Eller. Tanken slog mig givetvis inte nu utan med en gång. Alla de där andra kanske de har en tät kontakt med, men bara inte med mig. Och det kan ju vara av olika orsaker. De kanske tycker att jag är tråkig, inte delande av gemensamma intressen eller nåt. Kanske de inte tycker om mig alls av någon anledning. Men det vet ju inte jag. För ingen har ju sagt något. Alls.

Jag kan ju vara snäll och fortsätta läsa och kommentera ändå! Jag vill vara snäll. Men i längden känns det fel. Tycker jag. Jag kan ägna den tiden åt att göra något annat.

Sova till exempel. God natt.

Önskar jag er, mina läsare, och önskar att ni någon gång kunde skriva något. Skriv: Du skriver skit, gå och städa och måla lite mer istället så vi slipper dig. Eller vad som helst. För vad som helst är bäst. Ingenting är sämst.

Solen är skön solen är toppen!

Solen är skön solen är toppen. Solen är varm, målar brun hela kroppen. Solen som gör det blir morgon var dag, solen i xxx (där man kan sätta in sin hemort) är bäst tycker jag...

Hade man sen haft tid att ligga i solen kanske kroppen blivit åtminstone någon nyans mörkare än blekvit... Jag tog fram en filt (katternas favoritfilt så de var jättesura) och la den på gräsmattan, hämtade solcreme och tidning och tog på mig bikini...

Jag låg kanske där fem minuter sen kom jag på att kycklingarna behövde nytt vatten, bytte vatten, tillbaka till filten, ja just ja, hönorna måste också ha nytt vatten (de går inte tillsammans än), tillbaka till filten, telefonen (som inte var med ut) ringer... tillbaka till filten, då blåser tältet iväg...

Barnen har ett litet sk kupoltält, de fick det förra året när de sålde jultidningar, de satte upp det och sov i det i början av sommaren, när det var varmt och skönt, sen när det började regna bar vi snabbt in tältet i ett av garagen, men barnen ville sova i det ändå... vilket de gjorde, men häromdagen märkte vi att det blivit väldigt fuktigt och äckligt inne i tältet, det luktade skunk. Det blev väl så för att det stod direkt på cementplattan kanske. Barnen hade så klart inget märkt... Vi tog ur allt och tvättade och ställde ut tältet i trädgården, nu skiner ju solen igen. Men vi gjorde inte fast det. Helt plötsligt blåste det iväg. Bastian som var i närheten höll på att skita på sig, stackaren...

Sen fick jag ändå inte lägga mig på filten för jag skulle måla vindskivorna till stallet, nu när det var fint väder. De är inte uppsatta än, som tur var, annars hade någon annan fått måla dem, nu kunde jag stå på marken, såg till att stå i solen iaf, och måla dem. Första strykningen, grundfärg, och färgen tog slut halvvägs...

Så vi fick åka till byggmax i dag istället för i morgon. Vi handlade massor när vi ändå var där, grejer till biblioteket, vårt nya projekt nu när kontoret är klart, och grejer till hönshustillbygget. Vi åkte till Skövde, det är lite lite närmare dit nu än till Jönköping, och jag tror det går fortare att åka för vägen är mer direkt dit på något sätt.

Skövde är ingen rolig stad tycker jag, jag har aldrig varit där mycket trots att jag alltid bott i närheten, den är för stor och grå, för mycket krångliga avfarter och rondeller, ingen trevlig sjö (som Jönköping har) och svårt att hitta... men det rättar väl kanske till sig med tiden. Hittandet alltså, någon sjö lär väl inte dyka upp sådär bara...

Vi blev stoppade av polisen på väg dit, Mikael fick blåsa och visa körkortet. Polisen gick en sväng runt bilen och släpkärran och sa att det såg perfekt ut... tur att Mikael var snabb och stängde av bilen när vi stannade, en glödlampa var nämligen sönder på kärran... fast de såg det ju när vi åkte... om de tittade. Jag har aldrig fått vare sig visa körkort eller blåsa när jag kört. Orättvist.

Jag kom på att mina bloggar blir fruktansvärt tråkiga när jag bara rapar upp vad jag gör en dag. Jag tror de är roligare de gånger jag skriver utifrån tankar och infall istället. Om det nu inte är något speciellt, vanliga dagar borde få gå till glömskans förgängelse... (det lät fint, lite dramatiskt sådär...)

Jag kom att tänka på en rolig 'historia' eller vad man ska kalla den när jag skrev om polisen.

Polisen: Ni körde för fort!

Kvinnan: Oh, jag förstår.

Polisen: Kan jag få se körkortet.

Kvinnan: Jag skulle gärna ge er det, men jag har inget.

Polisen: Har ni inget?

Kvinnan: Jag har förlorat det fyra gånger för att ha kört onykter.

Polisen: Kan jag istället få se registreringsbeviset.

Kvinnan: Tyvärr inte.

Polisen: Varför inte?

Kvinnan: Jag har stulit bilen.

Polisen: Stulit den?

Kvinnan: Jaa, och jag har dödat ägaren och styckat honom i bitar.

Polisen: Vad har ni gjort?

Kvinnan: Delarna av honom ligger i plastpåsar i bagageutrymmet ifall ni vill kolla.

Polisen tittar på kvinnan, backar långsamt därifrån, och ringer efterförstärkning. Inom några minuter kommer ytterligare fem polisbilar, och ett polisbefäl närmar sig med dragen pistol.

Polis 2: Kan ni gå ur bilen?

Kvinnan: Är det något problem?

Polis 2: Min kollega har sagt att ni har stulit den här bilen, och mördat ägaren.

Kvinnan: Mördat ägaren?

Polis 2: Ja, kan ni vara snäll och öppna bagageluckan?

Kvinnan öppnar luckan, men där finns inget.

Polis 2: Är det här er bil?

Kvinnan: Naturligtvis, här är registreringsbeviset.

Polisen är alldeles tyst.

Polis 2: Min kollega säger också att ni inte har något körkort.

Kvinnan gräver i handväskan, tar upp sin plånbok, och räcker sedan över körkortet.

Polis 2: Jag måste medge att jag är konfunderad. Min kollega har berättat att ni inte har något körkort, inget registreringsbevis, att ni har stulit bilen och mördat ägaren!

Kvinnan: Jaha och snart påstår han väl att jag körde för fort också???

Visst är kvinnor smarta!

Fel färg och skönsång

Jag tänkte skrivit lite mer men är lite trött, ont i huvudet, ensam hemma igen, jag är trött på det också. Trött trött trött.

Jag som trodde att vi hade målat klart... Jag gick nu i kväll och tog bort tidningar som vi lagt ut för att skydda golven, plockade bort färgburkar, maskeringstejp och grejade. Jag tittade på hur resultatet hade blivit, speciellt i de fönster som jag inte målade...

Då märkte jag att köksfönstret och altandörren var mycket strävare i färgen än de andra. Jag trodde först att jag inbillade mig men jag tittade ett par gånger till. Jo, den var mycket mattare. Den smärtsamma sanningen... Mikael har målat med grundfärg istället för lackfärg sista gången...

Då blev jag så trött igen... Dels måste vi ju måla om det, man kan ju inte ha grundfärgen som toppfärg, det hörs ju... Den är matt, för att färgen ska ha något att fästa i, det kommer ju allt annat också att kunna göra om man inte målar över den. Speciellt i ett kök är det ju jättedumt, den kommer ju bli ofräsch med en gång.

Dels måste jag berätta det för Mikael i morgon... Och en av hans sämre sidor är hans totala oförmåga att ta kritik. För hur jag än lägger fram det så har han ju gjort fel och det går ju inte komma från, hur jag än lindar in det. Jag påpekade redan igår att det såg 'randigt' ut i färgen men då fräste han bara, men nu förstår jag varför, för den färgen är inte samma ytfinish på.

Sen skulle vi ju prata med husspekulanten i dag hade vi kommit överens om. Han ringde så klart inte så Mikael ringde upp honom. Då svarade han inte. Fyra gånger ringde vi under dagen och han svarade inte någon gång alls. Är det inte så man kan bli knäpp.

Nu ligger ju frun på sjukhus, jag vet inte varför, det kan ju vara så att de är där, men går det inet ringa och säga att tyvärr, vi vill inte ha huset, eller nej, vi kan inte ta ställning till det nu när hon är sjuk, eller något annat. Jag förstår att det måste vara en jobbig situation för dem, men jag tycker de kunde ha lite förståelse för oss också.

Nu har det gått tre och en halv vecka sen de tittade första gången. Mikael ringer en gång i morgon förmiddag och svarar han inte då så får de andra komma och titta. De får en vecka på sig, kan de inte hosta fram ett svar går vi till mäklaren med det.

Irriterande är det i alla fall. Skitjobbigt. Att sälja ett hus är något av det mest jobbiga jag varit med om. Det är en så stor affär samtidigt som det är så känslomässigt på något sätt. Separationsångest, massa annan ångest också för den delen. Tänk om vi vetat det den där dagen i mars när vi tittade på huset på landet första gången. Fast då visste vi ju inte att vi skulle flytta dit fyra eller om det är fem, år senare... Knappast...

Jag satte mig vid datorn istället för att städa. För ska jag måla i morgon är det ju ingen ide att börja plocka i ordning tänkte jag. Det blir ju två rum som jag måste släpa runt tidningar, färg, penslar och grejer i.

Jag hällde upp en guinness att trösta mig med medan jag satt och surfade runt på folks bloggar, rensade mina mail, de gick tillbaka till mars så det var verkligen dags... Nu har jag en hel hög med saker att ta itu med som 'dök upp'.

Undra förresten vad det är för straff på att inte skicka vidare såna där 'skicka den här inom 24 timmar till hundra kompisar annars kommer världen gå under och gör du det kommer du bli rik och lycklig och få många vänner' den typen av mail, jag får såna jämt men orkar aldrig med dem...

Jo, jag lyssnade på musik samtidigt som jag satt där och läste och slängde och slötittade och skrev lite om vartannat, och drack guinness. Jag har en himla massa musik på hårddisken och körde random play så det blev lite mixat...

Helt plötsligt hörde jag en underbart vacker röst som sjöng med musiken från datorn. Döm om min förvåning när jag märkte att det var jag! Jag som inte kan sjunga! Men faktum kvarstod, jag sjöng jättevackert.

Det måste ha haft med guinnessen att göra. Jag kan tänka mig att några drar på munnen och nickar och tänker att jo, det har det säkert... men frågan är om det verkligen lät så bra. Men det gjorde det och jag var alls inte full. Jag sjöng bara så bra!

Jag har fått brev från kyrkokören som försökte headhunta mig förra sommaren. De hade fått nys om vår flytt till landet (det är den kyrkan) så nu försökte de locka med mig. Jag kanske skulle gå dit, och dricka en guinness före varje övning och framträdande. Frågan är bara hur populärt det skulle bli...

Min dramatiska ådra...

Hur kommer det sig att jag är så förtjust i det här... Alltså prickarna... Jag avslutar nästan oftare en mening med tre punkter än med en... Är det för att ni ska få fylla i resten själva kanske? Eller försöker jag verka mystisk kanske?

Någon slags 'sjuka' är det i alla fall. Som på gymnasiet där en klasskamrat envisades med att stryka under saker i sina uppsatser för att... ja understryka... bara det att det blev för ofta så vitsen försvann ju lite. Som Peter och vargen... (och där kom ju punkteländena igen)

För att knyta an till överskriften då... Jag kom att tänka på en liknande blogg, den gången om min poetiska ådra. Jag har många strängar på min lyra tydligen.

Dramatiken fungerar säkert mycket bättre än poesin i alla fall. Eller kanske tvärtom, för den har ställt till rätt mycket för mig i mina dagar...

Om jag är bland folk som känner mig är det ju ingen fara. Som ni bloggare som lärt känna mig lite, ni insåg ju hela tiden t ex att jag inte tänkte dränka mig på gräsmattan t ex. Men folk som inte kände mig kanske skulle skicka hem polisen och rädda mig eller vad folk nu gör om de misstänker att andra folk försöker ta livet av sig.

Många gånger blir det dumt... Fast jag tror det har blivit bättre med åren. Jag har väl lärt mig att behärska mig. Jag tänkte ta ett par rätt otroligt dumma exempel från min ungdom, ni kan ju få kalla det skrönor, fast inte så lustiga direkt...

Jag gick i nian och pryade (praoade) hos en optiker i Jönköping. Vi träffades på lunchen ett par stycken klasskamrater som pryade i samma stad, i närheten av varandra och gick och åt tillsammans.

Vi åt dagens, för det var motsvarande den summa som skolan stod för om man sparade kvittot, jag förmodar att de inte hade uppskattat om vi tagit representationslunchen varje dag i två veckor...

I dagens ingick varje dag bröd och smör, det brukar det ju ofta göra på lunchmatställen. Numera även salladsbord ibland. En dag fanns inte frallorna och de små smörpaketen, däremot låg färdigbredda frallor med ost. Ok, tänkte jag, det kanske är för att det är soppa?

Men när jag kom till kassan fick jag betala en hutlös massa för den stackars smörgåsen för den ingick inte alls. Jag har för mig att jag satte mig med min mat och slevade i mig den, men blev argare och argare, för ingick bröd skulle bröd finnas. Och INGÅ.

Så lilla Eva (för på den tiden var jag rätt liten) tände på alla cylindrarna... gick och hakade ner den stora stora tavlan som hängde vid ingången där dagens rätt stod nedplitad med efterföljande, bröd, smör och dryck ingår etc och viftade med den i kassan och sa (med hög röst så alla kunde höra...) att här STÅR det att bröd och smör ingår, hur skulle JAG kunna veta att bara för att en löjlig ostskiva ligger på ska jag betala massa extra etc etc...

Jag minns inte hur det gick faktiskt, om de gav med sig eller inte, jag tror inte det. Jag tror jag hivade in hela tavlan i kassan och sa att då fick de väl ändra på den då! Eller plocka fram BRÖD!

Men vi åt inte på det stället mer. Jag är tveksam till om mina kompisar överhuvudtaget ville äta mer tillsammans med mig...

Den andra händelsen utspelar sig bara något eller några år senare. Den är ännu olustigare egentligen. Jag hade ett sommarjobb som egentligen är värt en hel serie bloggar i sig, det får bli en annan gång... Och jag var jättekär i en kille som också sommarjobbade där.

Året efter hoppades jag, räknade väl mer eller mindre med, att få jobba där igen, men pyttsan inte då, på omvägar fick jag veta att två andra, varav den ena jobbat där också sommren innan fått jobb, men inte jag.

Det hade mycket med den där killen att göra, jag ville ju givetvis träffa honom igen... Den tjejen som jobbat där samma sommar som jag jobbat hade jag inget emot, men den andra... det kändes ju som om hon hade fått jobbet som jag borde haft...

Där blev jag väldigt dramatisk... Men för mig själv egentligen. Jag hade en dagbok, eller vad man ska kalla den, inte någon sådan där med vadderade pärmar och fånigt lås utan en vanlig anteckningsbok som jag alltid hade i bakfickan och jag skrev egentligen inte hemlisar utan mer om vad som hände och vad jag tänkte på och lite sånt. Kanske ett förstadium för mitt bloggande?

Där skrev jag hur mycket jag 'hatade' tjejen som 'tagit' mitt jobb, jag önskade att hon 'vore död' så jag fick jobbet... Jag var sexton år... och jag menade ju givetvis inget med det, jag var bara så ledsen för jag fick ju inte en chans att träffa den här killen som jag var förtjust i, som i och för sig inte brydde sig ett dyft om mig... Så jag överdramatiserade givetvis... om än bara i 'bokform'...

Och så gick jag såklart och tappade bokeländet. Och så hittade någon den. En av nackdelarna med att bo på små orter etc, är att man inte kan göra sånt obemärkt, upphittaren visste mycket väl vem både jag och den andra tjejen var och dumhuvudet varnade henne för mig...

Han ringde mig sen och berättade det och tyckte väl att han gjort dagens goda gärning... Korkade gubbe, det borde han väl fattat att det inte var något allvar bakom det! Hade han aldrig varit ung själv eller?

Ja ja, jag skrev ett brev till den här tjejtrasan i alla fall och förklarade att alltihop givetvis bara var trams. Jag fick aldrig något svar så jag vet inte vad hon tyckte. Till saken hör att vi gick i samma klass (jag tror detta var mellan första och andra året på gymnasiet) och jag visste aldrig om hon hela tiden gick och a) var rädd för mig hela tiden eller b) föraktade mig eller c) hade fullt sjå med att hålla sig för skratt, troligen någon av de båda sista eller en kombination av dem.

Med åren har jag nog lärt mig att hålla tand för tunga eller vad det kallas, behärska mig och inte alltid vara så högljutt upprörd även om jag är det. Det hör väl till att göra det när man 'blir vuxen'. Men ibland dundrar jag på som ett ånglok ändå...

Och kanske ska jag vara nöjd med tingens ordning. För det är väl ändå så kanske att det är vi med dramatisk ådra och fantasi som blir författare och filmregissörer och sånt. Och då kan vi liksom bjuda på de där små förtretligheterna...

Tre punkter till då för att avsluta dagens dramatik, här kommer de ...

För att snabbt återvända till dags dato så är jag piggare, ingen feber, inget annat heller, lite ont i axlar och rygg bara, har nog spänt mig. Jag är tillbaka i huset 'i stan' och målar igen. Mikael 'tog ju över' och målade i veckan som var medan jag låg på soffan på landet och suckade. Men han blev inte helt klar. Vi räknar med att vara klara med fönstren i morgon. Men så måste ju allt städas om och så hittade Mikael en fog mellan teglet på huset som måste lagas... Vi kommer aldrig bli klara känns det som, vi hittar bara mer och mer...

I morgon ringer Mikael och frågar familjen S hur de ska ha det med huset, ska de ha det eller ska de inte ha det? Säger de nej eller har inte bestämt sig än eller ger ett skambud så har vi ett trumfkort faktiskt!!!

För igår när Mikael just hade kommit till landet vid sjutiden ringer det på hans mobil. Det var en arbetskamrat till honom. Han hade följt med sin dotter och hennes sambo och tittat på ett hus som de inte blev värst imponerade av, på vägen därifrån sa han att vi kan kolla på ett till (vårt) för det hade han hört att det var till salu.

Då var ju inte vi där tyvärr. Men de ville gärna titta på det nästa vecka, om det inte blev sålt då. De tittade på utsidan, gick runt i trädgården innan de åkte och kikade och så långt var de nöjda tydligen.

Så vi kan sätta blåslampa i rumpan på första spekulanterna nu! Och den här gången ska vi, visa av skadan ge andraspekulanterna en vecka på sig att bestämma sig så vi slipper mer velande...

Så mäklaren skjuter vi upp en vecka.

Jag sitter just och väntar på att det ska bli tröttsamt nog så jag kan somna, jag blev lämnat kvar 'i stan' nu eftersom fönstren står öppna och torkar. Jag gillar det inte. Inte så att jag känner mig mörkrädd eller rädd att folk ska kliva in genom de öppna fönstren eller något. Det känns bara så konstigt att vara ensam, inte ens en katt eller en höna...

Fönstren är husets ögon...

Vårt hus (det 'i stan') har väl ögoninflammation i så fall, stackars hus...

Jag målar fönster just nu så det är ungefär det enda som snurrar i mitt stackars huvud. Vi skulle behövt målat dem för länge sen men det har inte blivit av. Det kom väl så att säga ett annat hus emellan (vars fönster blev målade...) och så har det skjutits på framtiden.

Och nu fanns ingen återvändo, tyckte jag, eftersom huset ska säljas, så ska vi måla fönstren är det nu vi ska göra det. Jag tyckte vi skulle det, för det kändes inte bra att sälja ett hus med fönster med flagnande färg...

Så då fick jag göra det också...

Jag har hållt på sedan i fredags morse (det är sen söndag kväll nu) att det var att ta mig lite vatten (eller målarfärg kanske) över huvudet, speciellt nu när jag inte mår helt bra.

Jag har skrapat bort all lös färg, det var inte så illa som jag trodde som tur var. Jag har grundmålat de ytor där färgen lossnat, jag nöjde mig med det och nu i dag har jag börjat måla med den slutliga färgen. Jag målade inuti i dag så jag kan sätta ihop fönstren igen. Det är såna där vanliga tråkfönster med två rutor, dubbla glas och kopplade fönsterbågar, man kan pilla isär dem alltså och måla mellan. Fönstren på landet är finare, de ser ut som på den översta bilden. Det är såna med lösa innanfönster, det är sååå mycket enklare att måla såna, man slipper måla i omgångar och vänta på att det ska torka som jag får göra nu...

Jag tror jag kanske har pillat isär fönsterbågarna en eller högst två gånger innan... En del är duktiga och putsar mellan när de putsar fönstren men så noga är jag inte.

Men det blir några fönster att måla i alla fall. I köket finns det ett fönster med två såna rutor, i biblioteket ett fönster, i teverummet ett, där det ena är en altandörr så där är det mer att måla och i finrummet är det hela fyra stoooora rutor, fast det är samma stil på dem.

Sedan tvärtemot alla de andra fönstren så är fönstret i Johannes rum helt annorlunda. Jag har ingen aning om varför. På husets ritningar är det ett vanligt fönster, kanske har det hänt något med det ursprungliga eller så fanns det någon annan anledning. Det är en enda stor ruta som man vippar runt konstiga gångjärn som sitter på mitten. Man kan alltså vända hela fönstret så man får insidan utåt och tvärtom, men det är inte det lättaste så det är inte många gånger jag gjort det.

Pappa kom och hjälpte mig i fredags när jag började mitt måla-fönster-projekt... Jag är rätt noggrann och petig när jag gör något. Mikael tycker det i alla fall. Men pappa är ännu 'värre'. När han kom först i fredags och vi började titta på det så sa han att det räcker väl om vi målar där färgen lossnat. Jag tänkte att hallå, är det min pappa som säger så? Men så började vi skrapa och sen ville han gå över hela fönstret med sandpapper och jämna till och spackla i små ojämnheter och börja prata om ifall det räckte med ett lager grundfärg och då kände jag bättre igen honom...

På lördagen kom dessutom två av mina småsystrar, A som är nr 4 i syskonskaran och M som är den yngsta av de två tvillingarna som är de yngsta av systrarna, nr 5B kan vi säga...

Och idag var A med mig och målade mellan fönstren. Det tar tid... Jag tänkte låta fönstren stå öppna i morgon också så de får torka ordentligt så fortsätter jag måla på tisdag, insidan och utsidan och karmen. Jag hoppas jag är klar på torsdag.

Eftersom jag måste ha fönstren öppna medan färgen torkar måste jag ju vara här och 'vakta'. De andra är på landet och jag är alldeles ensam och det känns, om inte otäckt, som mamma trodde jag tyckte, utan trist. Och ensamt. Och visst ibland känns det lite knepigt. Det är massa ljud överallt.

Jag sover i suterrängplanet där vi inte målar fönstren, de såg inte lika dåliga ut där. Där kan jag ha värmen på och slipper målarfärgslukten. Å andra sidan står det helt öppet ovanför mig. Vem som helst kan ju kliva in genom fönstren på natten...

En del motgångar blev det ju... Det åskade så det dundrade och både ösregnade och haglade medan vi grundmålade på lördagen... Rätt ner i fönstren. Fast det såg inte så illa ut som jag befarade i dag när jag kollade över det. Då är det värre med alla små skitans flygfän (inte småfåglar då utan typ flugor) som fastnar i färgen.

Vi åkte hem och åt hos mamma på lördagen, smidigt och bra, men i natt (lördag-söndag) åkte hon till Skottland så vi fick klara oss själva. Mikael kom hem en sväng från landet och grillade lax åt mig och A och hennes man R.

Och... Nej, jag kom på nu när jag satt och läste igenom det jag skrivit för att peta in lite bilder, att fy så tråkigt att höra om hur andra målar fönster. Det är ju tråkigt nog i sig utan att behöva läsa om att andra gör det... Men jag behövde väl prata av mig det.

Jag ska ta och gå igenom alla kommentarer jag fått innan jag slutar. Jag har ju fått så mycket kommentarer! Först tyckte jag det var segt och tänkte att ska ingen hälsa på mig eller? Men så ramlade de helt plötsligt in... Kul!

Vad kul Vic, att du läser mina bloggar. Mina andra läsare är ju såna med egna bloggar, där jag hälsar på och kommenterar så det är ju ett givande och ett tagande. Jag tänker aldrig/sällan på att även andra kanske läser min blogg... Du får skaffa dig en egen. Där kan du ju visa upp dina tårtor också...

Och angående våfflorna så har jag faktiskt testat med gräddfil, svart kaviar och rödlök och det är jättegott. Mycket godare än med sylt och grädde. (Pannkakor är godast med lönnsirap...) Nu hade jag varken det ena eller det andra och fick nöja mig med att strö lite socker på dem... Men de blev goda ändå. Jag brukar ta hälften mjölk, hälften kallt vatten, det ska helst vara isvatten har jag hört, i våfflorna, de blir frasiga och goda.

Vad det gäller flygplanet så måste det väl vara så att de inte får flyga så lågt. Man skulle ju ringa och klaga egentligen. Fast jag tror inte de bryr sig... Vart man nu ringer... Jag har ju inte varit hemma sen tyvärr så jag har kunnat kolla hur Saga verkar men de andra har inget sagt. Nu är de inte lika noga med hönorna som jag i och för sig...

Sen gör de tydligen lite hur de vill på landet... Mikael ringde hem i dag och sa att de jagade rådjur utanför huset hemma och en stövare sprang genom trädgården och jagade upp Ceasar i ett träd (oj vad han är lik ett rådjur...). Det var tur för hunden att han inte gav sig på hönorna, sånt händer ju har jag hört. Men det lustiga var att hönorna och stutarna i hagen intill blev jättearga på hunden och liksom försvarade Ceasar. hönorna kacklade argt och flaxade och sprang inte och gömde sig som man kunde tänka sig. Stutarna nöjde sig med att springa fram och ställa sig vid staketet och se hotfulla ut...

Annars är ju inte katterna och hönorna några vänner direkt. Men det är väl lite av 'bara jag får slå min lillebror'...

Jag berättade detta för min svärmor som kom och promenerade förbi i dag och hon (som har jägarexamen) sa att man inte får jaga rådjur med hund än. Så det är bara olagligheter hela tiden...

Jag har hört en del säga att det krånglar ibland när de ska kommentera hos mig. Jag har inte märkt något. Men det var ju likadant när jag hade spaces, jag märkte aldrig av krånglet, men andra gjorde det. Irriterande, för inte orkar jag byta en gång till... Säg till om det krånglar mycket.

Sen har jag tänkt på Perla en del, hästen vi kunde fått. Det känns så synd att vi inte kunde ta hand om henne för hon är en sån trevlig häst. Som förstahäst hade hon varit perfekt. Om det inte varit för hältan då. Svårt att veta hur man tar hand om sådant. Nu var det ju kört ändå eftersom vi inte hade stallet klart.

Sen, ursäkta mig SA, tycker jag det är så trist, att så fort man börjar prata om hästar så måste någon lustigkurre (oftast en man) roa sig med det där om att de är farliga i båda ändarna, bits och sparkas. Varför ska folk alltid dra den ramsan och börja prata om hur farliga hästar är? Vad har de för belägg för det? Ökar ett djurs potentiella farlighet med storleken? Hur ofta blir folk bitna och sparkade av hästar egentligen? Det är klart det händer, om man är slarvig eller ovarsam med dem, men inget man läser i tidningarna varje vecka direkt...

Jag skulle hellre sätta mina barn ensamma i boxen hos en häst och känna mig trygg än hos en hund. Man kan ju läsa varje vecka om hundar som biter ihjäl och skadar andra, mindre hundar, andra djur, barn och vuxna, hoppar på dem, ofta helt oprovocerat. Tydligen finns det ställen där folk inte vågar gå längre för alla lösspringande hundar som attackerar folk.

Och jag vet att det inte är hundarnas fel utan deras ägare. Men faktum kvarstår. På varje människa som råkar bli biten eller sparkad av en häst (i nittionnio fall av hundra är det den som håller på med hästen i så fall för hästar springer ju oftast inte runt lösa i tättbebyggt område och bits...) så går säkert hundra som blir biten av en hund och det kan lika ofta vara en som bara råkar vara på fel ställe...

Men hundar är ju söta och trevliga djur så dem får man inte säga att de är farliga och hemska om... Det gör jag inte heller, så där av rena farten som folk aldrig kan låta bli att kommentera hästar, annat än när jag själv råkar ut för dem. Som när svärföräldrarnas äckliga tax river sönder min fina kjol eller granngubbens jakthund skäller natten i genom så inte barnen kan sova. Men mig veterligen hade väl ingen häst bitit eller sparkat eller på annat sätt stört dig SA?

Och så var det husförsäljningen då... Vi har inget hört än. När de åkte hem på onsdagen lät de så positiva så och sa att de skulle höra av sig snabbt och att 'vi både hörs och ses' och det lät ju lovande, för om de skulle tacka nej behövde vi ju knappast ses... Men sen har vi inget hört mer...

Det är söndag kväll nu, de har haft fyra dygn på sig att tänka. Och innan dess två veckor. Hur mycket mer tid behöver de? När vi köpte huset för tjugo år sen fick vi två timmar på oss att bestämma oss...

Mikael ska ringa i morgon kväll om vi inget hört då och säga att om ni inte är intresserade måste vi ju faktiskt ha ut det på annons nu. Det bästa hade ju varit om vi kunde sålt det nu - så slipper vi mäklararvode... Men då vill det ju till att det händer något.

Det är jobbigt på alla sätt. Om de säger nej måste jag städa hela huseländet en gång till. Jag måste hänga upp alla gardiner och ställa allt tillrätta efter målandet. Om de säger ja kan vi ju istället sätta igång och plocka ut grejerna istället och flyttstäda...

Jag tror det är mycket detta och att det är så jobbigt att måla som gör att jag känner mig så konstig, nervös, ledsen, rent deppig. Jag antar att det är det i alla fall. Jag kan inte komma på vad det skulle vara annars...

Flyganfall!

I dag var jag med om något som jag tyckte var riktigt otäckt. Rätt maffigt också, så här i efterhand, men just då var det bara skrämmande.

Vi skulle åka till stan och handla, Mikael och jag, massa byggmaterial och sånt. Vi ska bygga en trappa upp till andra våningen i stallet, det blir en utanpåliggande trappa, och garageportar, så vi skulle ha saker till det. Och lite mat och lite sånt, penslar och färg bland annat.

I helgen ska jag nämligen vara 'hemma' och måla fönster. Det ska bli fint väder och får vi huset sålt snart måste jag ju göra det innan, för det har vi sagt att vi ska.

Vi har inte fått något besked än om de vill ha huset. Familjen S kan vi kalla dem... Men de var och tittade på det igår (onsdag), det var fru S, herr S, två söner i övre tonåren, en inneboende arbetskamrat till fru S (de här fem var med första gången också och tittade), den här gången var dessutom fru S:s syster och make och så hennes gamla mamma med... Sammanlagt åtta personer... Vi visste att svågern skulle följa med för det hade herr S sagt när han ringde. Men att de skulle vara så många...

De lät väldigt positiva i alla fall och yngste sonen sa till mig när ingen hörde det att han ville i alla fall väldigt gärna att de köpte det här huset. En rolig kuriosasak i sammanhanget är att han var på Nyhem i år och jobbade i korvkiosken tillsammans med mina barn... Han såg Johannes på ett foto och sa att han tyckte han kände igen honom...

Tillbaka till i dag... medan vi väntar på besked... Richard ska ha med en kompis till landet i helgen. Mikael ska bygga och greja. Jag ska måla som sagt. Så i dag städade jag lite på landet. Aldrig är det annat, är det inte städning på ena stället så är det på det andra...

Hönorna var ute i trädgården. Jag sprang omkring inne och fejade. Eftersom vi varit 'i stan' i början på veckan nu, städat och pyntat inför visningen så hade det inte ens blivit diskat så det var en del att göra...

Någon gång vid ettiden eller så, katterna hade just fått sin middag och var inne i köket och åt, jag hade ytterdörren vid köksingången öppen för det var fint väder och jag ville hålla koll på hönorna, så hör jag ett avlägset högt motorljud och tänker halvt om halvt omedvetet att det nog är ett flygplan. Det verkar som om flyglinjerna ligger precis över vårt hus, flygplatsen ligger knappt en mil från oss och sommartid ser man ett eller ett par små sportplan dagligen, någon motorseglare om det är fint väder och så högt högt passagerarflygplanen men de utgår från någonannanstans för det här är bara en liten flygplats.

Men så ökade motorljudet i styrka så jag tänkte att nu är det flygövning igen. Det var det häromdagen. Vi bor inte jättelångt från Såtenäs, det händer att det kommer en hög med Draken eller Viggen eller Gripen eller vad de nu heter.

Fast det var inte riktigt det ljudet ändå. Jag gick ut på trädgårdsgången i alla fall för det lät så pass högt nu, det riktigt vrålade. Då kommer ett jätteflygplan upp ur skogen (det såg ut så), det flög så lågt så jag kunde se hur det var hopsvetsat nästan, när jag tittade rakt upp fyllde det upp hela trädgården om man säger så så det kan inte varit många meter upp. Jag fick för mig att det höll på att störta eftersom det flög så lågt och blev skiträdd...

Och precis när det flugit förbi hörde jag hur det slog i flaggan, vinddraget fick hela flaggstången att svaja och de högre träden, björkarna och tallarna vispade de rejält i.

(fotot är inte härifrån utan framgooglat men det såg ut ungefär så, fast det flög lägre)

Hönorna blev ännu räddare... Saga flög rätt in i husväggen, jag hoppas hon inte skadade sig, hon satt och 'gapade' som om hon försökte skrika men inget ljud kom, flera gånger senare under dagen, två hönor flög rätt in i skogen, de flög riktigt långt, har aldrig sett dem flyga så långt. Två såg jag inte vart de tog vägen, jag fick gå runt och leta i nästan en timme innan jag samlat dem och sen satt de på förstubron resten av dagen och lät väldigt underligt, nästan som duvor, jag har bara hört dem låta så en gång innan, det var när de blev överraskade av ett störtregn och tog skydd under en buske, ett slags knorrande kuttrande, inget hönsljud direkt...

Jag berättade det för Mikael sen, han hade sett planet (om det var samma) i går på väg hem, någonstans längs vägen, och det hade flugit rätt lågt då också. Han trodde det var ett Herculesplan. Jag googlade på bilder på sådana men jag är lite tveksam, jag tyckte 'mitt' plan hade rundare, bredare vingar men det kan man ju sett fel, mörkgrått såg det ut i alla fall men det är ju alltid lite svårt att se underifrån också. Det hade fyra motorer i alla fall, så det måste väl nästan ha varit ett sådant i alla fall.

Läskigt var det men när jag väl lugnat ner hönorna, katterna hade inte ens märkt det, de var så inne i sin middag, så tyckte jag det var lite spännande också... Visst har jag sett flygplan så nära innan, vi har varit på sådana där flygdagar i Såtenäs några gånger, och på flygplatsen i Jönköping när Richard var liten och tyckte det var spännande med flygplan. Men då är man ju med på det. Det var jag inte nu kan jag säga...

Vi bor på en höjd, det är en långsträckt dal nedanför, jag vet inte om det var därför planet gick så lågt, för att de flög i dalen och så kom höjden på för snabbt, det kan ju ha varit så i alla fall. Så lågt borde ju inte finnas någon anledning att flyga annars.

Vi åkte till stan sen. Vilken gräslig dag... Bortsett från vädret som var jättefint. Vi var på bygghandlen först, där tappade jag bort köplistan där jag skrivit upp allt vi skulle köpa där - och på de andra fyra ställena vi skulle åka till... Jag fick panikångest av det, fånigt egentligen, när man tänker på det efteråt, men då kändes de som katastrof...

Sen skulle jag köpa frottehanddukar på Jysk, de skulle ha fina billiga i olika färger, det fanns inga alls kvar. Jag skulle köpt ett par sådana där tunna vantar som kallas magic gloves på Maxi, jag fryser jämt så om fingrarna när jag sitter och skriver vid datorn, jag tänkte göra ett par sådana här till... Jag har gjort dem av sådana vantar, klippt av fingrarna, langetterat och broderat.

Men det fanns bara två par barnvantar i en otäck rosa nyans...

När vi kom hem hade jag massa tvätt att ta hand om, det var ju fint väder och jag hade massor av tvätt så jag tvättade och hängde ut tre maskiner (jättesmutsiga tvättmaskiner...) som hann torka så jag har stått och vikt och strykt nu, och tittat på en Bond-film, The World Is Not Enough.

Nu ska jag sova. Hunden är tyst... Trots att jag inget skrivit på två dagar så har jag bara fått tre kommentarer, men men folk har väl liv att ta hand om och jag ska ju vara glad för de jag får...

God natt, ses i morgon, jag måste ju sova 'hemma' för fönstren måste ju stå öppna när jag målat dem... Burr...