Var kom alla dagar ifrån

Men. Hallå!

När blev det den artonde juli egentligen!?

Ibland undrar jag om det inte är någon som går och petar in dagar (förflutna sådana) när jag ser åt ett annat håll. Himla fräckt är det!

Nu har jag ju hur mycket som helst att skriva om igen ju. Fast... nu, sent, trött, kommer jag inte på någonting alls... Kanske lika bra det.

För man kan ju undra egentligen, varför jag känner att jag måste skriva allt vad jag har gjort här i bloggen. Som något slags omvänt kontrollbehov... Speciellt som jag kom fram till att det egentligen inte var så intressant....

Det är nog fler som håller med mig, för de kommentarer jag får får jag främst på de lite kortare bloggarna, förmodar att de långa orkar ni kanske inte med. Stämmer det? Om det stämmer kan ni ju skriva det i kommentar till det här inlägget. Det går ju att scrolla dit ner om man inte orkar läsa. Så vet jag till nästa gång. Att jag ska skriva kort-are alltså...

En fördel med att skriva långt och mycket och utförligt om allt (egentlgien bara en försvinnande liten del) jag gör är ju att det blir så mycket lättare när det blir dags att skriva memoarerna...

I dag var vi hos Mikaels lillebror i alla fall, han fyllde fyrtio. Det var bara vi och ett par kompisar till dem med sitt lilla barn. Vi fick tacopaj, det var gott och jag åt som vanligt för mycket... Han önskade sig bara pengar till platteven han ska köpa. Vi gav honom en hundralapp med fin vers i fint kort. Sen svepte vi resten av pengarna runt ägg och gav honom en äggkartong också. Med fin rosett. Han tittade aldrig i den medan vi var kvar, så han tror fortfarande att vi är ena himla snåljåpar som bara gav honom en hundring...

Han ska äntligen flytta ihop med sin fästmö, de har bott på olika orter i de fyra eller fem år de varit ihop, de har barn båda två så det är klokt, tycker jag att inte skynda sig för mycket. Nu håller de på och bygger till så alla får plats i samma hus. De hade tapetserat och målat om i nästan alla rum. Svart och vitt. Nästan bara. Det var snyggt i och för sig. Och svart och vitt ska ju vara modernt. Men det blev lite väl... svart och vitt.

Jag hade målat naglarna! Jag är så stolt över mig själv. Jag har målat naglarna kanske en eller högst två gånger om året de senaste fem åren. Eller om det är tio åren... Jag hinner aldrig med. Man kan ju tycka att jag har all tid i världen... Men konstigt nog har jag mindre tid. Någon tar min tid. Så är det. Det är därför, bland annat, som det är så chockerande att det redan är den artonde juli.

Fransk manikyr. Om någon undrade. Om ni vet vad det är. Det är snyggt och sobert. Och pilligt som katten... Man målar nageltipparna vita först och sen ljusrosa över hela nageln och sen genomskinligt lack överst (ska det egentligen vara men det skippade jag). Jag har alltid tyckt innan att varför sitta och slita så med något som inte syns att man gjort något när man är klar... men det gör det. Det ser så himla mycket fräschare ut. Speciellt som mina naglar sällan ser så fräscha ut efter allt grävande i hönsskiten...

Jag ska ta och skriva en ordentlig hönsblogg också. Endera dagen. Jag tog massa kort på kycklingarna när de var ute och sprang fritt häromdagen. De får göra det en liten stund varje dag, se sig omkring lite, bekanta sig lite med de vuxna hönorna och ha lite kul... I början höll de sig rätt nära hönsgården, nu går de rätt långt. Stackars Tuppe blir riktigt orolig när han försöker hålla reda på dem...

Det är inte bara Don Corleone (Tuppe till vardags) som gal nu förresten. Häromdagen hörde vi ett grövre galande inifrån hönshuset, det var en morgon när vi släppte ut dem, och Tuppe var redan ute. Detta lät mer som Bo-bo-bobo... Jag tror det var Earl Grey. I dag var det Blomma som gal och barnen påstår de har sett Chili gala också... Det blir snart en hel orkester.

Jo, jag tänkte ju skrivit om innehållet i frysboxen och vad jag gjorde av det... Jag gjorde en rejäl röj där och tittade igenom vad som fanns. Tre saker som gick till soporna, eller skulle gjort, de luktade inte illa så jag testade dem på hönorna och det gick ner, var en stor låda pannkakor, en halv kokt lax och en fiskgratäng, makrill tror jag. Fisken fick kycklingarna, de värper ju inga ägg än, äggen kan ta smak av fisken har jag för mig jag har hört.

Det fanns en låda jordgubbar, hade ingen aning om att vi fryst in jordgubbar! Funderar på att göra paj på dem. En bit kassler använde jag iaf till en väldigt god gratäng som vi åt till spagetti. Jag tärnade kasslern och la i en form tillsammans med förvälld broccoli, skivad tomat, kantareller (i ena halvan) och bearnaisesås (i den andra halvan) smulad gorgonzola och grädde. Gott.

Den dagen jag bad om tips till gjorde jag inte älgstek och kantareller Vic... Det var inte någon tillräckligt 'fin' dag... Jag är väldigt rädd om våra älgstekar... Men en annan gång kanske. Jag gjorde en thailändsk rätt på falukorv, strimlad och stekt tillsammans med wokgrönsaker och sötsur sås och lite sånt.

I går gjorde jag den gamla favoriten Texmexfräs, älskar den, äter alltid för mycket av den. I onsdags gjorde jag mammas fisksoppa som är underbar. Det är torsk, fänkål, saffran och räkor och lite annat i den. Den blev nästan lika god som mammas, men bara nästan. Jag åt för mycket då också...

Jag bakade en kväll också. Det var i tisdags. Jag är ju med i kyrkorådet som sagt och lovade i en svag stund att baka bullar till vägkyrkan. De skickade runt en lista på sammanträdet vi hade och alla fyllde i något. Jag ville inte stå där och prata med folk eller så, så jag sa jag kunde baka bullar. Vägkyrkan började i måndags och jag kom på det där med bullarna på tisdagen... Vi var där på onsdagen med dem och de blev jätteglada och inte arga alls. Inte som de sa i alla fall.

Men att jag alltid ska vara så glömsk... Jag bakade frallor och tekakor också när jag ändå höll på, det tog mig sammanlagt sex timmar allt bakande. Jag är inte så snabb och effektiv. Inte var det några mängder heller, åttio bullar, fyrtiåtta frallor och trettiotvå tekakor.

Frysen fylls lika snabbt som jag tömmer den...

Och hönshuset håller vi som jag nämnt tidigare på och bygger till. Eller ja. Jag gör inte så mycket, det är mest Mikael och Richard som gör det. Richard är jätteduktig, och stark, utan honom hade vi inte kommit långt. Det blir dryga tio kvadratmeter till. Vi behåller den gamla ytterväggen som hamnar inuti bygget, som får bli en innervägg så de får en tvårummare, fönstret flyttade vi bara rakt ut till nya österväggen.

Fönsterhålet som blev i väggen får en 'fönsterruta' av nät, så får vi in ljus i det innersta rummet också. Det är bra med två rum om vi måste dela av hönorna vid något tillfälle. Om inte förr så i vår när vi ska ha en ny omgång pycklisar, inte så många som i år bara...

Vi tänkte åka till Liseberg nästa vecka. Få se om vi kommer iväg. Hoppas det inte regnar bara. De senaste veckorna har det kommit en skvätt så gott som varenda dag. Inte så mycket alla gånger. Fast i dag var det rätt bedrövligt på förmiddagen.

Tja, det får väl räcka för den här gången... Skriver mer i morgon. Eller någon gång. Att det ska vara så trögt...

Solen är skön solen är toppen!

Solen är skön solen är toppen. Solen är varm, målar brun hela kroppen. Solen som gör det blir morgon var dag, solen i xxx (där man kan sätta in sin hemort) är bäst tycker jag...

Hade man sen haft tid att ligga i solen kanske kroppen blivit åtminstone någon nyans mörkare än blekvit... Jag tog fram en filt (katternas favoritfilt så de var jättesura) och la den på gräsmattan, hämtade solcreme och tidning och tog på mig bikini...

Jag låg kanske där fem minuter sen kom jag på att kycklingarna behövde nytt vatten, bytte vatten, tillbaka till filten, ja just ja, hönorna måste också ha nytt vatten (de går inte tillsammans än), tillbaka till filten, telefonen (som inte var med ut) ringer... tillbaka till filten, då blåser tältet iväg...

Barnen har ett litet sk kupoltält, de fick det förra året när de sålde jultidningar, de satte upp det och sov i det i början av sommaren, när det var varmt och skönt, sen när det började regna bar vi snabbt in tältet i ett av garagen, men barnen ville sova i det ändå... vilket de gjorde, men häromdagen märkte vi att det blivit väldigt fuktigt och äckligt inne i tältet, det luktade skunk. Det blev väl så för att det stod direkt på cementplattan kanske. Barnen hade så klart inget märkt... Vi tog ur allt och tvättade och ställde ut tältet i trädgården, nu skiner ju solen igen. Men vi gjorde inte fast det. Helt plötsligt blåste det iväg. Bastian som var i närheten höll på att skita på sig, stackaren...

Sen fick jag ändå inte lägga mig på filten för jag skulle måla vindskivorna till stallet, nu när det var fint väder. De är inte uppsatta än, som tur var, annars hade någon annan fått måla dem, nu kunde jag stå på marken, såg till att stå i solen iaf, och måla dem. Första strykningen, grundfärg, och färgen tog slut halvvägs...

Så vi fick åka till byggmax i dag istället för i morgon. Vi handlade massor när vi ändå var där, grejer till biblioteket, vårt nya projekt nu när kontoret är klart, och grejer till hönshustillbygget. Vi åkte till Skövde, det är lite lite närmare dit nu än till Jönköping, och jag tror det går fortare att åka för vägen är mer direkt dit på något sätt.

Skövde är ingen rolig stad tycker jag, jag har aldrig varit där mycket trots att jag alltid bott i närheten, den är för stor och grå, för mycket krångliga avfarter och rondeller, ingen trevlig sjö (som Jönköping har) och svårt att hitta... men det rättar väl kanske till sig med tiden. Hittandet alltså, någon sjö lär väl inte dyka upp sådär bara...

Vi blev stoppade av polisen på väg dit, Mikael fick blåsa och visa körkortet. Polisen gick en sväng runt bilen och släpkärran och sa att det såg perfekt ut... tur att Mikael var snabb och stängde av bilen när vi stannade, en glödlampa var nämligen sönder på kärran... fast de såg det ju när vi åkte... om de tittade. Jag har aldrig fått vare sig visa körkort eller blåsa när jag kört. Orättvist.

Jag kom på att mina bloggar blir fruktansvärt tråkiga när jag bara rapar upp vad jag gör en dag. Jag tror de är roligare de gånger jag skriver utifrån tankar och infall istället. Om det nu inte är något speciellt, vanliga dagar borde få gå till glömskans förgängelse... (det lät fint, lite dramatiskt sådär...)

Jag kom att tänka på en rolig 'historia' eller vad man ska kalla den när jag skrev om polisen.

Polisen: Ni körde för fort!

Kvinnan: Oh, jag förstår.

Polisen: Kan jag få se körkortet.

Kvinnan: Jag skulle gärna ge er det, men jag har inget.

Polisen: Har ni inget?

Kvinnan: Jag har förlorat det fyra gånger för att ha kört onykter.

Polisen: Kan jag istället få se registreringsbeviset.

Kvinnan: Tyvärr inte.

Polisen: Varför inte?

Kvinnan: Jag har stulit bilen.

Polisen: Stulit den?

Kvinnan: Jaa, och jag har dödat ägaren och styckat honom i bitar.

Polisen: Vad har ni gjort?

Kvinnan: Delarna av honom ligger i plastpåsar i bagageutrymmet ifall ni vill kolla.

Polisen tittar på kvinnan, backar långsamt därifrån, och ringer efterförstärkning. Inom några minuter kommer ytterligare fem polisbilar, och ett polisbefäl närmar sig med dragen pistol.

Polis 2: Kan ni gå ur bilen?

Kvinnan: Är det något problem?

Polis 2: Min kollega har sagt att ni har stulit den här bilen, och mördat ägaren.

Kvinnan: Mördat ägaren?

Polis 2: Ja, kan ni vara snäll och öppna bagageluckan?

Kvinnan öppnar luckan, men där finns inget.

Polis 2: Är det här er bil?

Kvinnan: Naturligtvis, här är registreringsbeviset.

Polisen är alldeles tyst.

Polis 2: Min kollega säger också att ni inte har något körkort.

Kvinnan gräver i handväskan, tar upp sin plånbok, och räcker sedan över körkortet.

Polis 2: Jag måste medge att jag är konfunderad. Min kollega har berättat att ni inte har något körkort, inget registreringsbevis, att ni har stulit bilen och mördat ägaren!

Kvinnan: Jaha och snart påstår han väl att jag körde för fort också???

Visst är kvinnor smarta!

Det bästa först...

Hmm... Jag som skulle skriva så mycket... inte förrän nu fick jag lite tid över... Nästan alla de där sakerna jag räknade upp, som jag skulle skriva om (och alla som jag glömde, det var lika många...) tar en sån himla massa tid från mig.

Egentligen har jag inte tid nu heller... Det var meningen att jag skulle stryka, men kvällen ramlade i väg och blev natt och inget blev struket i dag heller... nu ligger jag efter igen...

Så jag tänkte börja beta av min lilla lista av saker jag ville berätta om. Jag börjar med det som ligger mig allra närmast hjärtat just nu (och som gör det alldeles mjukt och varmt...) nämligen mina tjugoen små bebisar!!!

Mina små pycklingar! De sötaste tänkbara! Jag är nog den hönsigaste av hönsmammor, det är bara fjädrarna som fattas tror jag... Och mina kycklingar kommer nog bli bland de bortskämdaste av dem alla...

Från början var det meningen att jag skulle köpt mig en äggkläckningsmaskin och kläckt, dels ägg från våra egna hönor (så de fick egna barn, som mina barn uttryckte det) och dels köpt befruktade ägg från såna som hade de raser jag ville ha. Men sen blev det så mycket annat, tiden gick och jag kände att jag hann nog inte med det. Inte i år. Någon gång vill jag gärna testa att kläcka egna kycklingar. Men jag får väl ta en sak i taget.

I år blev det så att vi köpte kycklingar istället. Vi hade sån tur att det fanns en i närheten som hade äggkläckningsmaskin och en hel massa olika raser. Vi fick köpa dagsgamla kycklingar av honom så vi får följa dem från allra första början!

Vi beställde fem blommekycklingar, fem austraorps och fem plymouth rock och åkte för att hämta dem förra lördagen (den 19 april). Vi fick samsas med en annan familj som också ville ha blommekycklingar, så vi fick köpa tre var, han hade bara sex stycken. Sen blev det fyra australorps, två som såg ut att bli gråblå, två som såg ut att bli svarta och sen hade det inte blivit några plymouth rock alls i den kläckningen.

Vi blev övertalade att köpa två sussex och fyra vit leghorn kycklingar istället. De är också fina. Jag ska lägga in bilder på de vuxna hönsraserna (framgooglade) som vi nu har kycklingar till. Det är lite kul på sitt sätt att ha vit leghorn för de är inte vanliga alls längre. Förr var de bland de vanligaste hönsraserna, de vita hönor de har i hönserier nu är inte vit leghorn vilket många tror utan vit lohmann, en värphybrid.

Vi hade bara fyra, fem kilometer hem och stoppade kycklingarna i en papplåda med en handduk och hörde nervöst hur de pep hela vägen hem. Tur vi hade så nära, en gång hade han sålt kycklingar till några från Skåne berättade han, hur de lyckades få hem dem förstår jag inte. Man kan ju inte ha en värmelampa i bilen?

I gästrummet hade vi gjort i ordning ett hörn åt vågra små. En s k halvpall med kragar, bara en i början och så en nätram över den så de inte kommer ut eller katterna råkar komma in och få syn på dem (de får inte vara i gästrummet alls nu).

Vi hade köpt kycklingstartfoder, en hel stor säck och serverade det i ett blomkrukefat med en upp och nedvänd blomkruka i så det blev som en ränna runt för dem att äta i. Likadant med vattnet så de inte kunde komma i vattnet och bli blöta eller drunkna.

Kokt ägg är bra mat för små kycklingar i början. Så jag kokade och mosade ägg åt dem. De tyckte också det var väldigt bra mat... Kycklingstarten däremot förstod de inte alls att den skulle gå att äta...

Sen har menyn utökats efterhand, efter lite letande i hönsforumet och lite tips testade jag filmjölk, det ska vara bra för magen, blandat med havregryn, men det trampade de till en seg smet som de inte fick i sig... Det gick bättre att blanda filen i ägget.

Sen blev rivna morötter en hit, vilket förvånade mig eftersom mina hönor avskyr morötter i alla former, både kokta, råka, skivade, rivna. Undulatfröblandning gick också bra. Jag har läst att kycklingar pickar efter runda blanka saker, en sån där reflex som ska få dem att få i sig små frön och kryp. De hackar tyvärr gärna efter varandras små ögon också...

Fiskbullar gick också ner, första gången älskade de det, sen var det inte lika roligt längre. Leverpastej däremot går alltid hem... Broccoli och gröna bönor har jag testat också, det går också ner, fast sist...

Risken är nog stor att jag skämmer bort dem alldeles förskräckligt... Men jag var så rädd att de inte skulle få i sig tillräckligt med mat. Nu har de lärt sig äta kycklingmaten som tur var och när de väl lärt sig så tog de för sig, jag måste fylla på där hela tiden.

Det är som att ha en liten bebis på riktigt nästan... De ska ha mat med jämna mellanrum, i början lät jag det inte gå mer än tre fyra timmar mellan måltiderna, nu går det fem sex timmar i och med att de äter av kycklingstarten också. Vattnet byter jag nog tre gånger om dagen så de har fräscht och så måste de ju tittas till... Och hela kylskåpet är fullt med små pytsar med mosade saker, som när våra bebisar skulle börja med smakportioner...

Jag är rädd att de inte ska dricka heller, att de inte förstår sig på vattnet. Jag har läst att man ska picka med fingret i vattnet så kommer de och pickar de med, men det har jag inte fått att fungera. Kycklingarna verkade lära sig ändå som tur var. De dricker så sött...

Första veckan hade vi sand som underlag, jag hade läst i min hönsbibel, boken Höns, att sand var det bästa, men jag tyckte det kom så mycket i maten och vattnet så när jag städade bytte jag till kutterspån, men jag vet inte om det var bättre, det hade sina nackdelar det med. Det kommer också i maten och i vattnet och kycklingarna försöker äta det ibland, det kanske inte är bra...

Men de har roligare när de sprätter i det än i sanden. Vi lämnade sand i ett hörn så de kan sandbada, men nu är allt blandat...

Jag är så nervös hela tiden att något ska hända de små. Jag vaknar mitt i nätterna och måste gå ut och titta till dem (gästrummet är ju i en sidobyggnad, det är det som ska bli mitt bibliotek sen) och jag drömmer att de springer bort eller att jag glömmer att mata dem... De är så små och så ömtåliga, och så mycket kan gå fel...

Allt var inte bara frid och fröjd tyvärr... I måndags hittade jag en blommekyckling död på förmiddagen, den bara låg på sidan och var död. De andra brydde sig inte alls, de trodde väl att den sov. Det gick så fort, jag tittade till dem, alla såg pigga ut, och gick och krattade, när jag kom tillbaka ett par timmar senare låg den död. Den såg lite konstig ut på magen tyckte jag när jag tittade som hastigast på den.

Johannes spelade på en konsert som musikskolan anordnade, första gången för honom, den kvällen så vi väntade tills efteråt med att berätta för honom för att inte förstöra för honom. Inom parentes sagt var han jätteduktig! Och när vi berättade blev han jätteledsen...

Natten till tisdagen dog en till, en grå australorp, den hade något hängande under magen, jag hade sett det och trott att det fastnat lite bajs i dunet på honom, men nu såg jag att det var lite blodigt. Det måste väl ha varit något slags bråck förmodar jag. Hemskt var det i alla fall.

När en kyckling ligger i ägget livnär de sig ju på gulan, det är det den är till för egentligen, och när de kläcks drar de liksom in resten av den i mage och lever på den de första dygnen. Kanske blev det något fel där?

De elva som var kvar fick leva i alla fall, och de mådde bra, åt mer och mer, drack vatten, sprang omkring i sin lilla bur, pep och kvittrade och vinkade med sina små vingar som för var dag mer och mer liknade riktiga vingar, de får sina fjädrar allra först på vingarna. Det finns de som säger att spetsiga längre vingar blir hönor, trubbiga korta vingar blir tuppar (jag hade nog gissat tvärtom om jag inte vetat), enligt det blir nog alla våra vit leghorn hönor... eller så är den rasen sån. Jag vågar inte chansa utan kallar alla för 'han', jag vill ju inte ha massa tuppar som måste ätas upp, utan hönor...

Så i dag fick vi åka och hämta fler. Man kan ha enveckaskycklingar tillsammans med nykläckta utan problem hade vi fått veta, så vi bestämde redan första gången att vi skulle komma tillbaka och ville ha två blommekycklingar till och så de där plymouthrockkycklingarna då.

Det blev fem plymouth rock den här gången. De var så små, mycket mindre än de tre blommekycklingar vi köpte och den enda australorpen, en svart, som fanns. Plymouth rock ska vara könsvisande, har jag läst, tupparna har en vit fläck i nacken som kycklingar, det har inte hönorna, de är helsvarta annars, sen blir de tvärrandiga när de blir större. Enligt det har vi nog bara fått tuppar är jag rädd... En av dem är rätt ljus och har en stor oregelbunden fläck, en har en rund vit prick, en bara några dun och allt däremellan så det är jättesvårt...

Sen fick vi en liten sussexkyckling till (den enda som fått ett riktigt namn än så länge, Johannes kallar honom Susse... Tio blev det allt som allt. Så nu har jag tjugoen... Och jag fick nästan en chock när jag släppte ihop dem, de som är en vecka gammal var ju nästan dubbelt så stora, de små var bara som sådana där bomullstussar i olika färger man kan köpa, bara lite lite större...

Medan jag skrev det här var jag tvungen att springa ut två gånger och kolla till pycklingarna, en gång med mat, ägg, potatis, broccoli och morötter. Men pycklingarn var lite för tötta och ville nana...

Jag med, god natt... Ovan har jag lagt bilder på de vuxna hönorna eller tupparna av mina raser, här och var i texten, roligare än en klump i slutet...