Musik - och annat ljud som också kallas så...

Så har jag gjort det igen...

Jag har varit otrogen. Varför lär jag mig inte? Varför lär jag mig inte att det är dumt att gå ifrån sina värderingar och kliva över skaklarna på det viset.

En hel kväll rätt så förstörd blev resultatet. Så dumt. Fast rätt roande på sitt sätt också.

Jag pratar om melodifestivalen alltså. Eller schlager-EM eller Eurovision song contest eller vad nu det rätta namnet på spektaklet är.

Vad trodde ni? Fy på er.

Jag har egentligen slutat titta på melodifestivalen, både svensk och europeisk, för rätt så rejält många år sen. Jag kan inte minnas att jag har sett den alls de senaste åren (sen jag fyllde femton). Jag har bara gjort mig själv medveten, lite så där i utkanten om medvetandet, vem det var som vann, och hur illa det gick för Sverige, för att inte verka helt ute. Fast det brukar jag göra ändå så det kvittar ju.

Jag gjorde en repris av den svenska finalen. Vi satt och åt i köket den gången också, med teven på i angränsande rum så vi kunde höra hur det gick och slippa se det samtidigt och tappa aptiten. Men jag har lite svårt att lyssna på en teve i ett angränsande rum, äta och prata samtidigt (inte direkt simultan längre) så jag missade de elva första låtarna rätt så rejält.

Jag måste sticka emellan här och berätta om maten jag gjorde som jag tyckte blev jättegod. Jag marinerade fyra laxkotletter, skurna i stora bitar i flera timmar i en marinad gjord av olivolja, pressad citron, citronpeppar, cayennepeppar, dragon, vatten och en hel del sån där sötsur thaisås. Sen stekte jag detta rätta av. Eller om man kanske kallar det kokade. Jag hällde upp allt i en stekpanna iaf. Det tog kanske en kvart för det att bli klart. Och under tiden kokade jag grönsaker till. Vi skulle haft jasminris också men hade det på landet. Så klart.

Barnen var inte ett dugg intresserade så när Sverige hade sjungit sitt halvnakna bidrag gick de och jag och maken la oss i varsitt hörn av stora soffan och halvsov oss igenom resten, med lite dräpande kommentarer då och då. Undra varför det är så roligt att häckla de stackars sångarna egentligen, vi var närapå värre än Luuk...

Jag tyckte nog att Sveriges bidrag var bättre den här gången än förra, utan att kunna sätta fingret på varför, för jag tror inte att medtävlarna var sämre nu än den gången (det borde de ju inte vara i alla fall, men skam vet)... Fast jag tyckte inte direkt om den och det hade nog med det visuella att göra, man ska nog blunda egentligen...

Mycket var väldigt väldigt slätstruket och glömdes bort så fort de gick av scen, av mig iaf. En del var roliga så länge de var kvar på scen, men glömdes bort lika fort för det.

Jag tyckte Ukraina var roligt på ett sånt där hispigt fånigt sätt. Eftersom jag tycker hela grejen är rätt fånig tycker jag de gott kunde vunnit.

Moldavien var min favorit annars, det var det sista numret, men jag skulle kanske ha blundat där med, jag gillade inte deras klädsel men de sjöng väldigt bra. Det var mycket mer min musiksmak än de tidigare tralliga bidragen.

De som trummade så infernaliskt tyckte jag också om. Jag är osäker på om det var Belgien, Bulgarien aller Ungern, jag har väldigt lätt för att blanda ihop de tre länderna, har alltid haft. Den var säkert inget vidare men kan kanske vara bra att spela när man är riktigt arg (och jag är ofta arg) och trumma i takt på något, eller någon. Kanske.

En annan låt som kan vara användbar på liknande sätt, utan att på något sätt vara bra, var Rumäniens bidrag, tror jag, ett gäng gubbar i olika outfit, jag tror de skulle föreställa vara olika nationaliteter, det var fart i låten, lite kosackaktigt och jag kunde inte låta bli att stampa takten i den låten hur jag än försökte. Jag tänkte jag kunde ha den att cykla till. Attans vad det skulle gå undan!

Och så vann Serbien... Och det var när det kom till röstningen som jag undrade varför jag egentligen satt kvar, låg kvar menade jag, och tittade på eländet, för det tog ju en timme, minst. Och jag blir bara arg av sånt.

Det är aldrig någonsin de jag hejar på som vinner, vad det än gäller, fotboll, politik, musik, lottonummer eller vad det nu är... Det är med andra ord mitt fel när fel låt, lag, parti, nummer vinner. Och när det blir dåligt väder. Och när det blir krig. Och när folk svälter. Och när torskar utrotas (för jag gillar torsk) och annat sånt.

Fast det var kanske bra att Serbien vann. För då har ju alla vi korta, tjocka, inte direkt bildsköna och välsminkade också en chans. Eller? Fast man ska kunna sjunga också helst. Och helst spela i det andra laget.

Fast det får jag inte säga för då blir jag anmäld. Det är inte politiskt korrekt att yttra sig i det ämnet. Annars får jag säga nästan vad som helst. Jag får säga att det är dumt att vi har monarki i Sverige t ex. Jag får säga att folk med brunare hudfärg än min är dumma. Jag får säga att tjejer kör sämre än höns och killar tänker med det lite mindre huvudet som är placerat lite längre ner. Jag får säga att alla medlemmar i frikyrkor är potentiella mördare och allmänt otäcka och knepiga.

Men om jag säger någonting vad det än är, om det så är positivt, om 'käcka' flickor (eller pojkar) så blir folk så upprörda så jag ska inte göra det.

Men jag har fått en bra ide! Jag håller ju på och skriver en bok. Jag borde ju ha flera hundra gånger bättre chanser att få den utgiven om jag sprider ut ett rykte om att jag är homosexuell. Att jag sen inte är det hör ju inte dit. Och att inget i boken ger några såna vibbar heller. Men man får väl läsa mellan raderna säger jag då. Utan att närmare gå in på vilka rader.

Och om ni inte förstod vad jag menade med käcka flickor, så kommer det ur boken jag läser 'Är det någon där?' av Marian Keyes. Åh, vad den är bra!!! Varför läste jag inte tio kapitel i den i kväll istället? Läs den!!! Jag ska gå och göra det nu. Jag ska bara skriva klart det här först.

Jag slösade bort ännu mer tid med att läsa om melodifestivalsspektaklet på aftonbladet.se sen. Jag roade mig t ex med att läsa forumet där folk skrev vad de tyckte. När jag var liten hände det att mina föräldrar köpte kvällstidningar ibland. Jag kan inte minnas att vi någonsin läste dem. Bara dagen efter melodifestivalen. För det var så roligt att läsa folks indignerade inlägg om att 'rätt låt' vann eller vann inte...

Detta var lite åt det hållet. Fast inte riktigt lika kul. Dels är jag äldre och inte engagerad själv. Dels var de så lika alla inlägg. Alla klagade på att östländerna röstade på varandra och tyckte att de borde ha en tävling för sig själva. Det vore kanske rätt lösning. Om bara Sverige är med kan ju bara Sverige vinna... Det låter lite som demokrati a la Ryssland... Bara ett parti i omröstningen...

Jag kunde inte låta bli att vara lite nostalgisk i alla fall och tänka tillbaka på hur det var förr...

När jag var liten var Melodifestivalen en av årets höjdpunkter, och den europeiska var ju snäppet högre än den svenska. Vi gjorde fest av det med chips och popcorn och grejer. Har jag för mig. Vi spelade in låtarna i alla fall. Det minns jag. Det var jag och min två år yngre syster som var mest rabiata med det där. De andra tog det nog med mer ro.

En kassettbandspelare på en pall brevid teven... Och krampaktiga tag runt munnen på yngre syskon som inte förstod... Och mossiga föräldrar som inte heller förstod. De kunde ju prata när de pratade på teve sen? Mellan låtarna!

De där kassettbanden spelade vi sönder sen. Jag var inte bortskämd med musik när jag var liten. Jag la mina få små slantar på böcker istället. Jag hade inte många skivor, säkert inte mer än tjugo i femtonårsåldern, och jag tänker inte ens gå in på vilka det var för min gräns för pinsamheter går långt ovanför det lågvattenmärket. Jag hade desto fler kassetter istället, inspelade från radion med urdålig kvalitet och irriterande radiopratare som inte kunde vänta tills låten var klar. Och så kassetterna från melodifestivalen då... Tänk att det blev folk av mig ändå...

Jag kan inte sätta fingret direkt på när jag slutade lyssna på den här sortens mainstreammusik och utvecklade den musiksmak jag har i dag. Jag minns inte faktiskt. Jag var rätt oengagerad musiklyssnare i tonåren tror jag. Jag har inget minne av att mina kompisar heller var så där överdrivet tokiga som man hör talas om och läser att folk är och var i vissa artister och band och musikstilar. Man lyssnade lite på vad som helst. Jo, jag bodde på landet. Det kan ha med saken att göra...

Jag var inte ens så där jätteinsatt i vad som var inne och häftigt överhuvudtaget. Rätt hemskt egentligen i den åldern när man tänker efter... Jag är säkert hippare nu än när jag var femton...

Det blev lite bättre när jag träffade Mikael. Han var desto mer insatt, till och med väldigt insatt, i ämnet ett tag eftersom han och ett par kompisar till honom hade en förening som anordnade discon i vårt lilla samhälle. De fick bidrag, från kommunen, antar jag, till musikanläggning och skivinköp. De hade allt, i singelformat, som spelades just då.

Vuxna runtomkring lovordade dem och tyckte att de gjorde en bra grej för 'ungdomarna' (som bara var snäppet yngre än de själva). Jag tror det mest var för det lysande tillfället att ragga och skaffa sig billig musik. Vi satt hos varandra på helgerna och spelade av alla skivor som vi gillade och då hade jag tillgång till allt. Och då menar jag ALLT. Och så hade jag statusläget att ha pojkvän som var discjockey... så gott som i alla fall...

Kanske kom jag av mig där. Det kanske blev för mycket så jag tröttnade på det. Pop och rock och vad det nu kan ha kallats på den tiden. Jag minns inte. Det kan ha varit när jag råkade snubbla över en av Mike Oldfields mer udda skivor och älskade den. Och gör fortfarande. Eller om det var min klassiska period som kom först. Eller om det var för att jag hade blivit över tjugo. Tja något var det och melodifestivalen hade gjort sitt. Men det var kul så länge det varade och en del hemska låtar sitter faktiskt någonstans i ryggmärgen än...

Någon som vill byta huvud med mig?

Jag skulle vilja byta bort mitt huvud. Eller åtminstone min hjärna. Är det någon som är intresserad?

Det innehåller en hel del kunskap, intelligens och kreativitet.

Men det innehåller även en förskräcklig massa stress, krav och ångest.

Dessutom värker det nästan förjämnan och det är främst därför jag vill bli av med det.

Jag hade ont i huvudet när jag gick och la mig i går, jag tog ipren och somnade rätt snart. Jag hade minst lika ont i huvudet när jag vaknade efter en natt full med röriga, konstiga och fragmentariska drömmar.

Jag tog en ipren till och somnade om. När jag vaknade igen ett par timmar senare hade det snarare blivit värre. Från att ha hållt sig till pannan och en bit uppåt gick det nu hela vägen ner till nacken, som om jag haft på mig en för trång hjälm av något slag.

Jag tog vad jag i min dimma trodde var en ipren och två alvedon, men det visade sig sen när jag pratade med Mikael som kom hem på lunchen att det var en ipren och två småipren...

Nu var jag framme vid gränsen för överdosering men jag tog en ipren och två alvedon, riktiga den här gången, och sov ett par timmar till.

Det var fortfarande lika illa och efter ett par svimningar kom jag ur sängen och ner så jag kunde gå på toa och dricka lite te. Jag inbillade mig att lite te och lite mat kunde göra det bättre. Det gjorde det inte. Det visade sig att huvudvärken på något underligt sätt satt sig på sväljet så jag kunde inte svälja. Eller jo, jag kunde, men jag fick kämpa med det, det gick inte direkt automatiskt. Och jag mådde bara illa av maten.

Alltid något, jag kanske går och blir lite smalare, vilket inte skulle skada. Jag har helt tappat suget med min viktminskning och är ungefär tillbaka där jag började. Men det fungerar inte att träna och äta nyttigt för mig när jag mår så här kass. Då blir det lite mer äta för att överleva och trösta sig lite till någon slags tillfredsställelse. Godis och sånt...

Tårtor har det ju blivit några stycken de senaste veckorna också. Jag ska ta och lägga in foton på dem sen, när jag orkar sitta och plocka från dator till dator, det är så jobbigt och just nu orkar jag inte med jobbigt. En av dem, den jag gjorde i Trollhättan hade jag visst i datorn, så här blev den. Visst är den fin? Det är frukter av sockermassa ovanpå och på nedersta våningen. Sen runtom på fatet ligger riktiga jordgubbar, gröna druvor och physalis. Allt är dekorerat med ätbara vinbärsblad och jag har skrivit med 'ätbara' tuschpennor.

En liten närbild så ni verkligen ser hur fina frukterna blev och de små snirklarna jag målade intill druvorna med guldpennan...

Vi var i stan i går, som jag nog nämnde. Jag köpte bland annat Marian Keyes nyaste bok, nyaste på svenska iaf, Är det någon där, tror jag den heter. Jag har läst första kapitlet på engelska på hennes hemsida innan och är väldigt nyfiken på den så jag ska se om det funkar att läsa en stund. Annars får jag väl fortsätta ligga och titta i taket och låta alla de där oroliga tankarna fylla mitt huvud. De som jag inte vill ska vara där.

Såna tankar som flytten till landet, bygget eller rättare sagt byggena där, separationsångest till vårt gamla hus, barnens skola och studieresultat, arbetsträning och kommande liv, pappa som troligen har prostatacancer, mamma som går i pension om ett par veckor, mina syskon som får mig att både må bra (ibland) och få panikångest (för det mesta), vänner som inte finns och allt som jag måste göra i vår och sommar.

Men det är svårare att mota bort de där tankarna än att mota bort en björktrast ur ett körsbärsträd.

Och om jag vore björktrast skulle jag vara tyst. De låter för förfärligt!

Ingen ork at all

Nu är jag sådan där igen. Det har gått jättelänge, mer än en hel vecka sen jag skrev sist. Och jag som gång på gång bestämmer mig för att skriva varje dag. Vad trött jag blir på mig själv.

Det har inte hänt jättemycket i och för sig. Men lite ändå...

Jag har varit i väg och cyklat Hunnebergsrundan med min familj. Det är ett cykellopp som startar i Trollhättan. Min syster, en av dem, bor där med sin familj. Jag, Richard och Mikael cyklade 'det långa' som var på 5,2 mil och Johannes cyklade den korta, 1,6 mil med min syster och hennes son.

Det gick bra att cykla trots dålig träning. Vädret var okej men det blåste rätt hårt och det blev värre allteftersom så de tre sista milen hade vi motvind hela tiden. Richard fick ont i ryggen så det gick inte så fort det sista.

Min nya fina cykel skötte sig bra förutom när reflexen i framhjulet lossnade och satte sig på tvären i hjulet så att cykeln tvärbromsade och jag flög av och fick cykeln över mig. Jag trodde först att jag slagit ihjäl mig, men jag klarade mig från det hela med två jättestora blåmärken bara.

Det var tur i oturen att det hände just som vi startade efter en liten paus. Vi hade stannat på en liten stickväg och ätit lite choklad vi hade med oss, och jag cyklade sakta eftersom de andra kommit efter. Men tänk om vi varit ute på stora vägen och cyklat i full fart och kanske haft de andra efter mig så de inte hunnit stanna. Det kunde gått illa.

Så nu har jag tre fina plaketter från den rundan, jag ska fota och visa dem någon gång.

Johannes fyllde tio år samma dag så vi firade honom hos min syster. Jag gjorde den finaste tårta jag har gjort hittills. Den blev, tycker jag, väl så fin som den förlaga jag hittade på nätet (men den var fusk för det var riktiga bär). För en gångs skull kände jag mig riktigt nöjd. För det mesta är bilden av tårtan jag vill göra mycket finare än den tårta det sen blir, men den här gången överträffade nästan resultatet mina förväntningar!

Johannes fick bland annat en mp3-spelare av oss och Mikael hade stoppat in musik i den som Johannes gillar, typ sån där järndöd schlager som jag inte riktigt kan med, men jag lyssnade också på sånt när jag var tio... förhoppningsvis växer han också ifrån det.

På måndagen fick jag ont i huvudet, en underlig huvudvärk som kändes mest när jag böjde mig framåt, som om det var bihåleinflammation, men jag var inte förkyld alls. Dessutom känns bihåleinflammation mig veterligen mest i pannan och kinderna. Jag trodde det var tandvärk när jag fick det en gång och gick till tandläkaren... Men den här satt mer i öronhöjd. Det gjorde inte jätteont hela tiden, men så fort jag böjde mig framåt eller rörde på huvudet fort kändes det, av och till var det nästan så jag svimmade av den, så det blev ingen ridning på tisdagen.

Trots huvudvärk fick jag försöka städa lite för resten av släkten firade Johannes på fredagen. Jag gjorde en tårta med överbliven frukt på (det låter riktigt äckligt...) och en med rosor. Ingen i min familj, utan jag som är en godisgris och sockerråtta, tycker om sockermassa, så på de här hade jag grädde, och dekorerade 'bara' med sockermassagrejer.

Vi hade sjutton pers hemma samtidigt och serverade allihop grekisk sallad, Mikael blandade iordning den i en tjugofemlitershink... fast den var inte helfull... Vi hade trevligt i alla fall, trots att huvudvärken låg på lur någonstans bakom öronen.

På söndagen konfirmerades min systerson och vi var i kyrkan och sen fikade hemma hos dem. Det var en fin gudstjänst och mycket sånger som jag tycker om. Det var alldeles för länge sen jag var i kyrkan. Jag hade bakat ambrosiakaka för att vara snäll och hjälpsam mot min syster M, jag kunde inte låta bli att fråga för ett tag sen om jag kunde hjälpa till med något.

Men det var nästan jag ångrade det när jag hörde henne (på Johannes kalas, strax innan de gick) skicka fram sin man för att säga till mina yngsta systrar (tvillingar) att de inte kunde komma på trettioårsfesten de firar på kristihimmelfärdsdagen för de skulle åka och fiska då....

Vad är det för orsak... även om det var en fiskeresa anordnad genom jobbet. Hallå, yngsta syrrorna fyller trettio, de firar jämt! När hon fyllde trettio hade hon sjuttonhundratalskalas och 'tvingade' alla att klä ut sig.... jag slet en vecka med min klänning. Som en liten jämförelse bara...

I dag var jag hos Bronett, redan tio på förmiddagen. Jag var inte ens till hälften vaken så tidigt på morgonen, som tio är för mig. Så vi pratade om sömn i dag. Att jag troligen har en hel del av hjärnan fortfarande verksam när jag sover, det är därför jag aldrig blir utvilad eller återställd. Så jag ska öva på att sova...

Jag gick en sväng runt sjön när jag ändå var ute. Det är bara sex kilometer så det tar en timme ungefär. Det blåste och var kallt, jättekallt, och det var mulet och kom några regnstänk då och då, och ibland sken solen. Det var ett konstigt väder. Sen när jag kom hem började det regna ordentligt, jag hann knappt innanför dörren, det blåste så det ven också och haglade. Så fint som det var igår, konstigt...

Vi åkte till stan sen för Mikael ville köpa en tombola, en sån man gjuter cement i alltså, han har tröttnat på att låna av andra. Nu skulle vi börja med hönshuset och då tänkte vi haft brädgolv eller något, men pappa sa att det bör vara en gjuten platta, så det är väl bäst...

Jag köpte rosor, rosenbuskar alltså, hoppas de står sig tills vi kommer iväg till landet i morgon.

Och hoppas min huvudvärk som sitter som en klädnypa strax över näsan just nu ger med sig till i morgon så jag kan komma iväg och rida. Det är dumt om det drar iväg och blir för många gånger som det inte blir något. Jag måste ju rida igen någon gång sen också, och jag ligger ju redan back två gånger.

Nu ska jag sova, försöka sova iaf, så jag hälsar på övriga i morgon, förhoppningsvis i morgon. Jag är ledsen att jag varit så avlägsen men jag har som sagt inte orkat, trött så in i norden och så denna huvudvärk då ovanpå. Och födelsedagsfirande på det... Men jag kommer att dyka upp, någon gång i veckan tittar jag in. Vi ses...