Musik - och annat ljud som också kallas så...

Så har jag gjort det igen...

Jag har varit otrogen. Varför lär jag mig inte? Varför lär jag mig inte att det är dumt att gå ifrån sina värderingar och kliva över skaklarna på det viset.

En hel kväll rätt så förstörd blev resultatet. Så dumt. Fast rätt roande på sitt sätt också.

Jag pratar om melodifestivalen alltså. Eller schlager-EM eller Eurovision song contest eller vad nu det rätta namnet på spektaklet är.

Vad trodde ni? Fy på er.

Jag har egentligen slutat titta på melodifestivalen, både svensk och europeisk, för rätt så rejält många år sen. Jag kan inte minnas att jag har sett den alls de senaste åren (sen jag fyllde femton). Jag har bara gjort mig själv medveten, lite så där i utkanten om medvetandet, vem det var som vann, och hur illa det gick för Sverige, för att inte verka helt ute. Fast det brukar jag göra ändå så det kvittar ju.

Jag gjorde en repris av den svenska finalen. Vi satt och åt i köket den gången också, med teven på i angränsande rum så vi kunde höra hur det gick och slippa se det samtidigt och tappa aptiten. Men jag har lite svårt att lyssna på en teve i ett angränsande rum, äta och prata samtidigt (inte direkt simultan längre) så jag missade de elva första låtarna rätt så rejält.

Jag måste sticka emellan här och berätta om maten jag gjorde som jag tyckte blev jättegod. Jag marinerade fyra laxkotletter, skurna i stora bitar i flera timmar i en marinad gjord av olivolja, pressad citron, citronpeppar, cayennepeppar, dragon, vatten och en hel del sån där sötsur thaisås. Sen stekte jag detta rätta av. Eller om man kanske kallar det kokade. Jag hällde upp allt i en stekpanna iaf. Det tog kanske en kvart för det att bli klart. Och under tiden kokade jag grönsaker till. Vi skulle haft jasminris också men hade det på landet. Så klart.

Barnen var inte ett dugg intresserade så när Sverige hade sjungit sitt halvnakna bidrag gick de och jag och maken la oss i varsitt hörn av stora soffan och halvsov oss igenom resten, med lite dräpande kommentarer då och då. Undra varför det är så roligt att häckla de stackars sångarna egentligen, vi var närapå värre än Luuk...

Jag tyckte nog att Sveriges bidrag var bättre den här gången än förra, utan att kunna sätta fingret på varför, för jag tror inte att medtävlarna var sämre nu än den gången (det borde de ju inte vara i alla fall, men skam vet)... Fast jag tyckte inte direkt om den och det hade nog med det visuella att göra, man ska nog blunda egentligen...

Mycket var väldigt väldigt slätstruket och glömdes bort så fort de gick av scen, av mig iaf. En del var roliga så länge de var kvar på scen, men glömdes bort lika fort för det.

Jag tyckte Ukraina var roligt på ett sånt där hispigt fånigt sätt. Eftersom jag tycker hela grejen är rätt fånig tycker jag de gott kunde vunnit.

Moldavien var min favorit annars, det var det sista numret, men jag skulle kanske ha blundat där med, jag gillade inte deras klädsel men de sjöng väldigt bra. Det var mycket mer min musiksmak än de tidigare tralliga bidragen.

De som trummade så infernaliskt tyckte jag också om. Jag är osäker på om det var Belgien, Bulgarien aller Ungern, jag har väldigt lätt för att blanda ihop de tre länderna, har alltid haft. Den var säkert inget vidare men kan kanske vara bra att spela när man är riktigt arg (och jag är ofta arg) och trumma i takt på något, eller någon. Kanske.

En annan låt som kan vara användbar på liknande sätt, utan att på något sätt vara bra, var Rumäniens bidrag, tror jag, ett gäng gubbar i olika outfit, jag tror de skulle föreställa vara olika nationaliteter, det var fart i låten, lite kosackaktigt och jag kunde inte låta bli att stampa takten i den låten hur jag än försökte. Jag tänkte jag kunde ha den att cykla till. Attans vad det skulle gå undan!

Och så vann Serbien... Och det var när det kom till röstningen som jag undrade varför jag egentligen satt kvar, låg kvar menade jag, och tittade på eländet, för det tog ju en timme, minst. Och jag blir bara arg av sånt.

Det är aldrig någonsin de jag hejar på som vinner, vad det än gäller, fotboll, politik, musik, lottonummer eller vad det nu är... Det är med andra ord mitt fel när fel låt, lag, parti, nummer vinner. Och när det blir dåligt väder. Och när det blir krig. Och när folk svälter. Och när torskar utrotas (för jag gillar torsk) och annat sånt.

Fast det var kanske bra att Serbien vann. För då har ju alla vi korta, tjocka, inte direkt bildsköna och välsminkade också en chans. Eller? Fast man ska kunna sjunga också helst. Och helst spela i det andra laget.

Fast det får jag inte säga för då blir jag anmäld. Det är inte politiskt korrekt att yttra sig i det ämnet. Annars får jag säga nästan vad som helst. Jag får säga att det är dumt att vi har monarki i Sverige t ex. Jag får säga att folk med brunare hudfärg än min är dumma. Jag får säga att tjejer kör sämre än höns och killar tänker med det lite mindre huvudet som är placerat lite längre ner. Jag får säga att alla medlemmar i frikyrkor är potentiella mördare och allmänt otäcka och knepiga.

Men om jag säger någonting vad det än är, om det så är positivt, om 'käcka' flickor (eller pojkar) så blir folk så upprörda så jag ska inte göra det.

Men jag har fått en bra ide! Jag håller ju på och skriver en bok. Jag borde ju ha flera hundra gånger bättre chanser att få den utgiven om jag sprider ut ett rykte om att jag är homosexuell. Att jag sen inte är det hör ju inte dit. Och att inget i boken ger några såna vibbar heller. Men man får väl läsa mellan raderna säger jag då. Utan att närmare gå in på vilka rader.

Och om ni inte förstod vad jag menade med käcka flickor, så kommer det ur boken jag läser 'Är det någon där?' av Marian Keyes. Åh, vad den är bra!!! Varför läste jag inte tio kapitel i den i kväll istället? Läs den!!! Jag ska gå och göra det nu. Jag ska bara skriva klart det här först.

Jag slösade bort ännu mer tid med att läsa om melodifestivalsspektaklet på aftonbladet.se sen. Jag roade mig t ex med att läsa forumet där folk skrev vad de tyckte. När jag var liten hände det att mina föräldrar köpte kvällstidningar ibland. Jag kan inte minnas att vi någonsin läste dem. Bara dagen efter melodifestivalen. För det var så roligt att läsa folks indignerade inlägg om att 'rätt låt' vann eller vann inte...

Detta var lite åt det hållet. Fast inte riktigt lika kul. Dels är jag äldre och inte engagerad själv. Dels var de så lika alla inlägg. Alla klagade på att östländerna röstade på varandra och tyckte att de borde ha en tävling för sig själva. Det vore kanske rätt lösning. Om bara Sverige är med kan ju bara Sverige vinna... Det låter lite som demokrati a la Ryssland... Bara ett parti i omröstningen...

Jag kunde inte låta bli att vara lite nostalgisk i alla fall och tänka tillbaka på hur det var förr...

När jag var liten var Melodifestivalen en av årets höjdpunkter, och den europeiska var ju snäppet högre än den svenska. Vi gjorde fest av det med chips och popcorn och grejer. Har jag för mig. Vi spelade in låtarna i alla fall. Det minns jag. Det var jag och min två år yngre syster som var mest rabiata med det där. De andra tog det nog med mer ro.

En kassettbandspelare på en pall brevid teven... Och krampaktiga tag runt munnen på yngre syskon som inte förstod... Och mossiga föräldrar som inte heller förstod. De kunde ju prata när de pratade på teve sen? Mellan låtarna!

De där kassettbanden spelade vi sönder sen. Jag var inte bortskämd med musik när jag var liten. Jag la mina få små slantar på böcker istället. Jag hade inte många skivor, säkert inte mer än tjugo i femtonårsåldern, och jag tänker inte ens gå in på vilka det var för min gräns för pinsamheter går långt ovanför det lågvattenmärket. Jag hade desto fler kassetter istället, inspelade från radion med urdålig kvalitet och irriterande radiopratare som inte kunde vänta tills låten var klar. Och så kassetterna från melodifestivalen då... Tänk att det blev folk av mig ändå...

Jag kan inte sätta fingret direkt på när jag slutade lyssna på den här sortens mainstreammusik och utvecklade den musiksmak jag har i dag. Jag minns inte faktiskt. Jag var rätt oengagerad musiklyssnare i tonåren tror jag. Jag har inget minne av att mina kompisar heller var så där överdrivet tokiga som man hör talas om och läser att folk är och var i vissa artister och band och musikstilar. Man lyssnade lite på vad som helst. Jo, jag bodde på landet. Det kan ha med saken att göra...

Jag var inte ens så där jätteinsatt i vad som var inne och häftigt överhuvudtaget. Rätt hemskt egentligen i den åldern när man tänker efter... Jag är säkert hippare nu än när jag var femton...

Det blev lite bättre när jag träffade Mikael. Han var desto mer insatt, till och med väldigt insatt, i ämnet ett tag eftersom han och ett par kompisar till honom hade en förening som anordnade discon i vårt lilla samhälle. De fick bidrag, från kommunen, antar jag, till musikanläggning och skivinköp. De hade allt, i singelformat, som spelades just då.

Vuxna runtomkring lovordade dem och tyckte att de gjorde en bra grej för 'ungdomarna' (som bara var snäppet yngre än de själva). Jag tror det mest var för det lysande tillfället att ragga och skaffa sig billig musik. Vi satt hos varandra på helgerna och spelade av alla skivor som vi gillade och då hade jag tillgång till allt. Och då menar jag ALLT. Och så hade jag statusläget att ha pojkvän som var discjockey... så gott som i alla fall...

Kanske kom jag av mig där. Det kanske blev för mycket så jag tröttnade på det. Pop och rock och vad det nu kan ha kallats på den tiden. Jag minns inte. Det kan ha varit när jag råkade snubbla över en av Mike Oldfields mer udda skivor och älskade den. Och gör fortfarande. Eller om det var min klassiska period som kom först. Eller om det var för att jag hade blivit över tjugo. Tja något var det och melodifestivalen hade gjort sitt. Men det var kul så länge det varade och en del hemska låtar sitter faktiskt någonstans i ryggmärgen än...