På't igen!

Precis så!

Int ska man ge upp, int! Som kanske en norrlänning skulle ha sagt. Eller... nej... det där blev fel väl? För visst ger norrlänningar upp. Jo, det gör de.

Men inte jag. Visst har jag gjort ett jätteuppehåll i mitt bloggande, och varit lat och slö så det inte varit klokt. Men jag kan komma igen, jag har gjort det förr, jag kan göra det igen. Och den här gången SKA jag vara uthållig. Nu när jag gjort min blogg lite mer vårlik och allt... Jag ska angrippa bloggandet på ett lite mindre pretantiöst sätt tror jag. Tänka mindre, planera mindre, skriva mer och strunta i att leta efter passande bilder hela tiden.

Det är ju orden som räknas. För mig i alla fall. Ord är viktiga. Ord som skrivs, ord som sägs. Ord som inte skrivs har inte en chans. Ord som inte sägs, tja ibland är det bra, ibland bara sorgligt...

Jag har bitit tjuren i hornen också och ska ta nya tag i min bok också. Den jag skriver själv alltså. Inte någon jag läser. Eller jo, förresten, jag ska försöka ta tag i mitt läsande också. Och det gjorde jag i går kväll! Jag hade skickat efter en bok från barnbokklubben som Johannes är med i (eller rättare sagt som jag är med i åt honom), Mardrömsakademin hette den, jag började läsa lite i början när jag packat upp den ur paketet för att se hurdan den var. Några timmar senare hade jag läst ut hela boken! Den var på nästan trehundra sidor (barnbokssidor visserligen, lite större text, men inga bilder) så jag var stolt över mig själv. Småtrevlig var den också även om det gick att dra paralleller av motorvägs storlek till Harry Potter, men jag gillar de böckerna so what. Inte kom den upp till de nivåerna iofs, men det ska visst komma fler och den första Harry Potter boken var också lite tam vill jag minnas. Om man jämför.

Jag sa "skam den som ger sig" till min onda tumme och min ömmande rygg också och åkte till stallet och tränade dressyr idag också! Det gick bra. Som tur var. Jag var lite nervös. Jag var lite rädd att jag skulle gå och bli rädd, det var mycket därför jag bet ihop om smärtan och 'glömde' att ortopeden sa till mig att vänta en månad...

Jag förstår att detta tarvar en liten förklaring. Den kommer här. I korthet...

För två veckor sedan fick jag för mig att jag skulle rida igen de två lektionerna jag missade när jag var 'sjuk som en man' genom att rida två lektioner i rad, två timmar efter varandra alltså. Tanken var säkert bra. Richard har gjort det några gånger och tycker inte att man blir dubbelt så trött, snarare att man är uppvärmd och fit for fight andra timmen.

Men det var han det... Jag red Lucija första lektionen (i Richards ridgrupp), vi tränade hoppning och det gick bra. Lucija är Lucija, jag har ridit henne en hel del, hon är lite lat, men ärlig, dummar sig aldrig och älskar hoppning. Hon är precis lagom stor också, jag tror att hon är någonstans mellan en och sextio och en och sextiofem.

Andra lektionen skulle jag ha Akhila, hon är större än Lucija, kanske inte så mycket högre, men... större, inte riktigt en och sjuttio men tre mil lång från nos till svansspets, och lite... jobbig. Hon gillar visserligen också att hoppa men behöver mer driv, en ryttare som verkligen SKA över hindren. Det gick halvbra och lite heldåligt, hon smet brevid hindren och sånt. Men jag lyckades tvinga henne över. Tills precis i slutet då vi skulle hoppa en trekombination, alltså tre hinder så tätt så hästen bara hinner landa innan det är dags att hoppa nästa, låga var de, inte alls höga för vi har inte övat trekombinationer innan.

Jag var lite nervös för jag tyckte det kändes lite otäckt. Jag började bli rejält trött också. Men det var bara att ge sig på det. I full fart så hon inte hade en chans att konstra tänkte jag... Men precis innan första hindret kastade sig hästkräket åt höger (alltid åt höger) och den här gången var jag inte alls med på det utan tappade stigbygeln på vänstersidan och flög av åt högersidan...

Jag minns inte hur jag landade men Mikael som stod och såg på sa att jag landade på höger höft. Ont i baken och ryggen gjorde det i alla fall, det tog en stund för mig att komma upp från marken och jag fick ta hjälp av både ridläraren och Mikael för att komma upp på hästen igen, för upp skulle jag ju även om jag inte tänkte hoppa mer. No way!

Jag fixade hästen och hjälpte till med kvällsfodret som vanligt och inte förrän i bilen på vägen hem kände jag att det gjorde visst ont i tummen med, men ryggen var absolut värst. Jag kom knappt ur bilen efter de två milen hem. Och hur jag kom ner i sängen minns jag knappt...

Dagen efter gjorde det vrålont i ryggen fortfarande men dessutom också vrålont i tummen. Jag var hos mamma och pappa för jag skulle till Bronett vid ett. Tummen passade på att börja svullna rejält och bli både blå och rödaktig dessutom. (men varför dröjde den så med det kan jag undra?)

När jag varit hos Bronett knackade jag på hos distriktssköterskan och bad henne titta på den. Den kan vara bruten sa hon, bäst att låta en läkare titta, och så fick jag vänta lite till. Läkaren tittade och sa att det är inte omöjligt att den är bruten, du måste röntga den. Och det var jag tvungen att åka till Jönköping för att göra.

Så det gjorde vi. En trist och jobbig dag full av 'sitta och vänta' och till sist för att göra den här historien som blev jättelång, lite kortare, så fick jag av en ortopedläkare veta att tummen inte var bruten men att det var en rejäl muskelbristning och ett ledband som fått sig en rejäl smäll. Han trodde att det var tygeln som ryckt tag i tummen för jag borde inte skadat den så bara av att ramla på den. Den var inte bruten i alla fall och den behövde inte opereras så jag hade tur. Men jag skulle inte rida igen på en månad tyckte han. Och han skulle skicka mig vidare till sjukgymnast för att träna upp muskeln i tummen allteftersom den läkte för att den inte skulle bli stel.

Ett litet träningsprogram för herr Tumme alltså. Fast jag har inte sett röken av någon sjukgymnast så det glömdes väl bort. Jag vickar på den bäst jag kan och det går bra ibland ibland inte. Den blir bättre för var dag i alla fall. Svullnaden är nästan borta, det blåa likaså. Jag lyckas inte böja den lika mycket som den andra och den håller inte till att 'hålla mot med' om man tänker sig att man håller t ex en tung tallrik med ena handen, då håller ju tummen emot på översidan, den klarar den inte, den bara viker sig.

Ryggen var det aldrig samma fara med, det var tydligen 'bara' en muskelsträckning. Den blev snabbt bättre och bättre, och gick från att göra svinont i hela ryggen till att bara göra ont på högersidan till att göra ont i bara baken... Då försvinner den helt sen kanske, om den inte ska ner i fötterna så klart...

Och detta skulle föreställa den korta versionen... Ha! Jag må vara kort, ha kort minne, kort stubin och så vidare, men fatta mig kort det kan jag inte...

Jag skulle ha skrivit en kort blogg tänkte jag, men så blev inte, kanske lyckas jag bättre i morgon?

Jag var ute och gick en sväng i dag också, jag ska ju förutom alla de andra 'rycka tag i och dra upp mig' grejerna, se till att gå ner lite grann av alla de där eländes kilona som kom och hoppade på mig när sköldkörteln började bråka. Åtminstone tio kilo och helst femton ska jag gå ner... I alla fall tio tänkte jag försöka gå ner till skolan slutar ungefär. Jag tänkte försöka motionera så mycket som möjligt för att uppnå det. Långa promenader och en massa cykling. Och ridning.

Det var en fin promenad i alla fall. Vädret var underbart, verkligen riktigt vårväder, sådan underbar blå himmel och strålande sol. Jag såg massor av citronfjärilar. De var för snabba för att fotografera tyvärr. Ett par jag mötte på cykel sa att om den första fjärilen man ser är en gul fjäril blir det en fin sommar, en svart ska man helst inte se. (Fast vad händer om jag ser en gul fjäril och grannen en svart? Får jag bra väder och han skitväder då?)

Jag såg en jättestor groda också, som satt och solade sig eller vad den nu pysslade med, den fick brått att hoppa ner i bäcken och 'försvinna' när jag kom så jag hann inte fota den heller. Inte hann jag fota den stora korpen som satt på en sån där hög stubbe som de lämnar på hyggena. Han satt där så snällt ända tills jag fick upp kameran och tänkte fota, då flög han. Jag var så nära så jag hörde hur det svischade när han flög, de är riktigt rejält stora när man kommer så nära. Jag har bara sett, och hört, dem på håll innan, det har funnits ett (eller om det är fler) korppar här hela tiden.

Tussilagona höll sig stilla i alla fall. Och den bruna lurviga larven vad det nu var för något. Kanske att jag gör ett ryck med mina fotografier och lägger i foto på den någon dag.

Nu ska jag sova...