Häst-blogg

Visst använder man prefixet 'häst' ibland för att förstärka? Eller är det något jag har fått för mig bara? En hästkur t ex, är inte det någon sån där dundersoppa man kokar ihop för att bli frisk från det ena eller andra?

Det får vara hur det vill med det i alla fall. Det här är en hästblogg, med det menar jag att den handlar om hästar - och att den är låååång...

Mycket i våra liv har kommit att handla om hästar den här våren, först var det ju den där ponnyn som Richard fick som sköthäst, vilket innebar att han skulle ta hand om den på helgerna, mocka, rykta, rida etc. Sen började Richards ridlärare prata om tävlingar som de fick anmäla sitt intresse till om de ville. Och det ville Richard, dressyr, inte hopp, det är eller har i alla fall inte varit riktigt hans grej. Eftersom första tävlingen är på söndag så har det varit rätt intensivt nu ett tag, med extraträningar och sånt. Och så var det tävlingarna som vår klubb anordnade där vi har hjälpt till som funktionärer. Sen var Richards födelsedagspresent till Mikael en ridlektion...

Utöver det så har det varit de vanliga ridlektionerna tisdagar och onsdagar för både Richard och mig så nog har det blivit väldigt mycket tid i stallet på sistone... Vissa veckor har det nästan inte gått en dag som vi inte varit där. En bra övning för framtiden kanske... den dag vi har egna hästar.

-o-

För att ta en bit i taget så börjar vi med Lukas. Det var i januari som vi fick honom som sköthäst och var jätteglada, köpte ryktborstar, grimma och grejer. Sen var verkligheten inte lika rolig sen. Han var totalt hopplös att hämta i hagen. Ibland gick han utan vidare med på att man gick fram och tog på honom grimma och grimskaft, sen slet han sig precis när man kom fram till grinden, en gång i vintras höll Mikael honom när han gjorde så och han gjorde allt för att hålla kvar hästkräket, med den följden att han till sist halkade i leran som var vid ingången till hagen och rullade ett par varv i geggan... med sin fina skinnjacka... Det tog mig en halv dag att göra rent den. Men det gick som tur var.

Ibland gick det inte komma i närheten av honom alls. Men ibland fick vi med oss honom. Tog man två grimskaft och gick en på var sida gick det bättre, eller om någon annan hämtade en annan häst samtidigt.

När man väl fått med honom ut ur hagen var det ingen fara, då var han snälla gamla Lukas igen, toppen att sköta och rida. Men efter flera helger då vi skjutsat Richard till stallet och han försökt få tag i honom i timmar utan att lyckas började till och med han tröttna.

Jag hade riktig ångest för det där. En av anledningarna till att just vi fick ta hand om just Lukas var ju för att vi kanske skulle ta hand om honom när han går i pension nu snart, han är nitton år. Och jag bävade för att tala om för ridskoleägaren att vi inte ville ta hand om honom längre. Jag är lite harig ibland... Jag tyckte det var jättejättejobbigt och såg liksom ingen utväg...

Men som det gör ibland så löste det sig utan vidare sen. V, en tjej i min tisdagsridgrupp hade Ra som sköthäst, stallets absolut största häst, en bit över en och sjuttio. Han var aldrig med på lektionerna i vanliga fall, jag vet inte om det fanns någon anledning till det, att han inte passade som lektionshäst eller vad det var, hon skötte och red honom i alla fall, trots att hon är jätteliten, kortare än jag, så hon såg verkligen ut som en ärta på honom, fast hon är duktig att rida, men de passade väl inte riktigt ihop kan man säga...

Ridskoleägaren hade länge försökt sälja Ra, en väldigt fin häst, men med ett stort fel, han vägrade åka hästtransport... Men så blev han såld i alla fall, och V stod utan sköthäst, på impuls föreslog jag att hon tog över Lukas, trodde inte hon skulle gå med på det, det var ju ett kliv neråt på nästan en halvmeter i höjd om inte annat...

Men hon testade och de kom riktigt bra överens, så hon tog över honom och det problemet var ur världen. Puh...

Fast Richard blev ju utan sköthäst... Visserligen har vi inte tid att köra honom till stallet varje lördag och varje söndag så på sitt sätt var det lite bra, men så frågade K, en annan tjej i min tisdagsgrupp som sköter King om han ville ta hand om honom någon dag då och då, för hon och hennes sambo håller på och renoverar hus, de också, och hinner inte till stallet alla dagar. Så det har han gjort och det har fungerat jättebra. King har ju lite vettigare storlek också, Lukas är c-ponny, ca 137 cm, King är en liten stor häst, 155 cm ungefär. Precis lagom till Richard.

Nu har han möjlighet, om han vill, att överta Zorania som sköthäst, hennes skötare tröttnade helt plötsligt på att rida, så underligt, från att ha varit jätteintresserad så slutade hon bara, både ridlektionerna och sköthästen. Zorania är ingen jättelätt häst att rida. De senaste veckorna har Richard fått rida henne flera gånger, jag vet inte om ridläraren hoppas på att han vill ta över henne. Sen tyckte hon att de passade väldigt bra ihop också, att han red henne bra, hon är troligen en 'pojkhäst' som hon sa, alltså att hon ska ha en manlig ryttare. Det märks rätt tydligt på flera hästar, att de föredrar det ena eller det andra, som Imre, som avskyr killar...

-o-

Sen var det det där med tävlingarna. De satte upp lappar i cafeterian där man fick skriva upp sig, och alla ridskoleelever som kommit tillräckligt långt fick frågan om de var intresserade, massa papper och information.

Richard skrev upp sig på dressyren med en gång. Det är Ponnyallsvenskan division III och det innebar tre deltävlingar, i Vartofta, hos oss och i Falköping.

Så jag började jaga kläder, även på den låga nivån så är det väldigt viktigt med kläderna, vita eller ljusbeige byxor, ridkavaj, vit polo eller vit skjorta med vit slips (eller sk plastrong), stövlar eller svarta chaps utan fransar och hjälm så klart.

Men då ångrade Richard sig och ville inte tävla längre. Ok tänkte jag, vill han inte så vill han inte, det 'går fler tåg' han är ju bara tretton än, han kan tävla ponny tills han blir arton och han kan redan tävla stor häst om han vill så han har ju tid kvar.

Fast han glömde säga det till ridläraren så nu när det började närma sig tävlingsdatum samlade hon de som hade anmält intresse och det var Richard och en tjej i hans onsdagsgrupp som anmält sig först, länge såg det inte ut att bli fler, och laget var tvunget att vara minst tre. Men sen droppade de in i en faslig fart och blev hela nio stycken. Max för laget är fyra med två reserver.

Då skulle han tävla i alla fall... min veliga pojk... Så jag började finkamma blocket.se efter tävlingskläder, tänkte jag kunde komma billigt undan... Ridbyxor hittade vi rätt billiga i Jönköping, han provade även en kavaj som var jättesnygg, men dyr... Sen hittade jag samma kavaj till salu på blocket i Göteborg. Jättebra! Bara det att den såldes samma dag som jag mailade mitt intresse... En annan i mer närbelägna Tidaholm tyckte både Richard och jag var för tjejig. Sen var den ju mörkblå också och han hade fastnat för mörkgrå som den han provade. Han är lite klädsnobb ibland min son...

Sen fick man ju ha chaps, men Richard hade fått för sig att han skulle ha s k stövelskaft, som i utformningen ser ut som chaps, men som är som skaften på ett par ridstövlar, fast med dragkedja då. De kostade sexhundra där vi kollade...

Det var då vi fick tipset om Gekås i Ullared... Det var hemskt, men de hade väldigt billiga ridkläder och hästgrejer (vilket det inte blev att vi tittade så mycket på - den här gången) så där fick vi tag i en kavaj för halva priset mot den vi tittat på innan, stövelskaft för 199 och en vit skjorta, bara 69 kronor... Nu låter det här som jag gör reklam för stället... fast jag har ju samtidigt varnat för att åka dit så det kanske neutraliserar...

Richards ridlärare anordnade extra träning inför dressyrtävlingarna med de som anmält intresse, fredagar och söndagar, helt utan kostnad, hon ställde upp gratis och ridskoleägaren lät dem träna på hästarna utan att ta betalt, undra hur många ridskolor som gjort så? Visserligen gör vi ju reklam för ridskolan när vi är ute och tävlar men ändå...

Richard ska rida Lukas, han är lite lat, han är ju som sagt nitton år, men annars väldigt samarbetsvillig, gör inga dumheter. Programmet de ska rida på första deltävlingen som är redan nu på söndag ( i morgon alltså för er som eventuellt orkar läsa det här) är Lätt C:1 och det är inga problem med Lukas. Det som Richard haft svårast för är väl att göra volterna rätt, rätt storlek och helrunda, det där är svårare än det låter... mina volter blir mer en liten fnurra, dvs jag kommer ut på fyrkantsspåret långt neranför där jag vek av, vilket är helt fel...

I morgon (lördag) ska vi till stallet igen för en sista genomgång, vad man ska packa med sig, vi ska schamponera hästarna, fläta manen (jag har testat, det såg ut som jag vet inte vad...) och göra klart, avresan går tidigt för första tävlingen börjar redan nio. Richard har visserligen startnr 16 (eller 21 hur man nu ser det, för det ligger fem efteranmälda före, de som anmäler sig 'för sent' hamnar främst i listan, det anses tydligen mindre bra att tävla först).

Har ni tid över kan nu ju kika in på Vartofta rid och körsällskaps hemsida http://www.svenskidrott.se/organisation.asp?OrgElementId=40582 och titta under tävlingar, preliminära startlistor, där ser ni min son som startnr 16... jag nästan spricker av stolthet... Enda killen på hela tävlingen är han också, det är närmare femtio startande...

Det är två tävlingar under dagen, båda är Lätt C:1, den ena är lagtävlingen, den andra individuell, så han rider två gånger under dagen. Sen har de lagt till två klasser till bara för att alla anmälda ska få tävla, det tycker jag är bra. Men det kommer bli en lång dag...

Mikael har lånat och ska köra ridlärarens hästtransport, vilka hästar vi ska ha i den vet jag inte än, det bestämmer vi i morgon, eventuellt åker inte alla samtidigt, eftersom en del startare senare i klassen måste de ju inte vara där nio, inte vi heller strängt taget, vi får väl se när vi åker, det bestämmer vi också i morgon... Tror morgondagen blir en intensiv dag...

Nog om tävlingen... Jag kommer plåga er med en jättelång blogg om den sen, med massor av foton så klart! Håll gärna tummarna för Richard och Lukas, inte för att jag tror att de har några direkta chanser att bli placerade, det är ju hans första tävling, men ändå!

-o-

Vår ridklubb måste anordna ett visst antal tävlingar på ett år själva, för att få vara med och tävla på andra ställen, något som tills nu varit svårt eftersom ridhuset var för litet. Nu blev det nya stora fina ridhuset klart i våras så nu har det börjat anordnas tävlingar här också. Då behövs massor av funktionärer, så klubben anordnade en kurs för alla som ville vara med och tog dit en tjej som i vanliga fall jobbar med de stora tävlingarna, typ Gothenburg horse show... Hon var jätteduktig och vi lärde oss massor även om det kändes lite som att skjuta mygg med luftvärnskanon... Jag menar... vår lilla klubb, vi anordnar ju bara lokala och regionala tävlingar...

Richard och jag var med på kursen och första tävlingen, en dressyrtävling för stora hästar var jag i sekretariatet. Richard sprang med protokollen, han hade en riktigt bra uppgift, han fick stå på pass bakom domaren och domarsekreteraren och vänta tills de skrivit klart protokollet för varje ryttare sen sprang han med det till sekretariatet, där vi räknade ut resultatet och hängde upp utanför, varje ryttare med häst hade vi skrivit upp på en träpinne med krokar och öglor så man kunde flytta om i listan allt eftersom det kom in nya resultat så det alltid var aktuellt, där flockades ryttarna sen för att se hur det hade gått.

Det var en rätt intensiv dag och jag var som död i tre dagar efteråt... Jag är inte fullt återställd än om jag nu hade inbillat mig det... ska jag börja jobba nu får det bli ett jobb där de kan nöja sig med att jag jobbar var tredje dag eller så...

Sen var det hopptävling för ponny två veckor senare, Gotacupen, då hade jag precis skadat tummen och var inte med, men Richard var där, han tog hand om ridshopen den dagen, de har en liten affär med hästgrejer och ridkläder och sånt ovanpå cafeterian, den är aldrig öppen när jag är där... men på tävlingsdagar är den öppen och det tog han hand om.

Nästa tävling inföll samma dag som Mikaels 45-årsfest så då kunde jag heller inte vara med, men Richard gick inte hålla därifrån... Det var dressyr för stor häst den här gången också och Richard sprang med protokoll den gången också. Det måste vara den absolut bästa funktionärssysslan om man är intresserad av dressyr, han får se alla ekipage, se hur domaren jobbar och höra hur de resonerar om de olika ekipagen. Jag tror det var lite för att han varit med under de här tävlingarna som han tyckte att det inte kändes så farligt att vara med och tävla själv sen, det avdramatiseras ju lite när man sett det från insidan så att säga.

Nästa tävling klubben anordnar är andra deltävlingen i dressyrallsvenskan för ponny den 25 maj, där Richard troligen är med igen. Eftersom de var nio ryttare som ville vara med och tävla, men bara sex kunde åka varje gång kunde inte alla tävla alla gånger, men när vi har tävlingen på hemmaplan tänkte vår ridlärare anmäla allihop. Sen får vi se hur det blir med den sista, den som går i Falköping. Alla ryttarna verkar inte ha samma intresse heller och det samt hur det går på träningen avgör ju vem som får åka.

Frågan är hur jag ska göra den 25 i alla fall, jag borde vara med och hjälpa till eftersom jag har hoppat två tävlingar nu, men samtidigt är jag ju 'ponnymamma' (en sån där jobbig förälder som haussar upp sina ungar på tävlingar och kanske anses väldigt jobbig...) den dagen så det blir kanske svårt...

Det är roligt att vara med och vara funktionär i alla fall och känna sig lite delaktig och se organisationen från insidan, det är nog nyttigt när man är ute och tävlar på andra ställen sen, man får kanske en större förståelse för strul om inte annat... Och så fick jag ha en jättesnygg keps den dagen...

-o-

Nästa punkt... Mikael fyllde 45 år i år, det låter jättemycket men jag tycker inte han ser så gammal ut, det skulle vara de dagar han struntar i att raka sig och jobbar för hårt möjligen... För rätt länge sen fick Richard den briljanta ideen att ge honom en ridlektion i födelsedagspresent.

Mikael är med när vi rider rätt ofta, innan jag började kunna köra bil igen (vilket jag gör nu igen, utan problem, ett stort steg bakåt för utbrändheten) var han med alla gånger. Han gillar att hålla på med hästarna, men ville absolut inte rida själv när vi föreslog det. Men nu var han tvungen.

Han fick jättefint kort på morgonen när vi grattade honom, med bilder på hästarna i stallet som Richard och jag gjort (och som min pappa fick skriva ut eftersom jag givetvis inte har någon fungerande skrivare...) där det stod att han skulle rida, samma kväll (i min onsdagsgrupp).

Sen gick han och gruvade sig för det hela dagen... sa han i alla fall. Han fick rida Lucija, hon är snäll och hittar inte på några dumheter, lite lat bara... och hon märkte rätt snart att här sitter en som inget kan... så hon lunkade på lite som hon ville. Det var meningen att de skulle hålla sig en bit innanför fyrkantsspåret när vi andra travade och galopperade och sånt men han hade problem med att få henne dit... och trava gjorde han bara en halv långsida trots att ridläraren sprang bredvid hela tiden... Jag hoppas han fick en annan respekt för mig efter det i alla fall, som kommit rätt så långt på det här dryga året som jag ridit. Jag har ju både galopperat och hoppat med Lucija.

Träningsvärk fick han i alla fall, som en liten bonuspresent, precis som det ska vara!

-o-

Sist i denna långa blogg kommer min egen ridning då. I årsskiftet började vi rida onsdagar också, innan var det bara tisdagar. Fast Richard rider i gruppen före mig, de har kommit betydligt längre än jag, i alla fall hans onsdagsgrupp, de är riktigt duktiga. Det är rätt smidigt, han rider halv sju, jag halv åtta, trots att det är fyra olika lektioner så behöver man bara åka dit två kvällar, bra att det gick att ordna så. Medan jag väntar på att min lektion ska börja brukar jag titta på hans, alltid lär man sig något, sen måste jag ju göra iordning den häst jag ska ha också, om den inte går lektionen före. När Richard väntar på mig sen brukar han läsa tidningar i cafeterian, på onsdagarna har han två tjejer ur sin ridgrupp att fördriva tiden med... den enas mamma rider i min grupp, de brukar ha väldigt roligt, knappt man får med honom hem sen...

Det går lite upp och lite ner med min ridning tycker jag, ett tag tyckte jag inte att jag lärde mig någonting, galopp kändes jättehemskt så det blev aldrig många steg, etc. Sen 'lossnade' det och fungerade mycket bättre, jag fick bättre balans, galoppen kändes inte otäck längre, möjligen på någon häst, det skiljer sig ju väldigt från häst till häst hur de galopperar. Carro t ex, som jag skulle testa att rida med sporrar häromveckan, hon slog bakut varenda gång vi skulle galoppera...

Hoppning har aldrig varit min starka sida, inte för att jag är direkt feg eller något, men jag har lite svårt med lätt sits, har för svaga ben. Sen har jag ramlat av på hopplektioner några gånger, är man inte så duktig tappar man lätt balansen när hästen landar efter ett hopp, en gång när jag hade Lucija gjorde jag det, kom helt fel i sadeln och i panik tog jag tag i sargen runt manegen, en dum blind tanke, det är en fast punkt i tillvaron och jag håller på att ramla av... Givetvis ramlade jag då... för Lucija som jag hade den gången fortsatte ju framåt...

Fast jag slog mig inte, det gjorde jag ju däremot den gången jag åkte av Akhila. Hon har ovanan att kasta sig åt höger och springa förbi hindret när hon tröttnar och ryttaren driver för dåligt, vilket jag tyvärr oftast gör...

Men det har jag ju redan berättat, hur jag knäckte tummen och fick ont i ryggen. Tummen är inte bra än, ryggen gick över rätt fort, men tummen är lite svullen hela tiden, den kommer nog se ut så, den gör ont om jag anstränger den och jag har svårt att bära saker där tummen är mothållande och ja, faktiskt använder man tummen mycket mer än man tror och mycket av det är svårt numera.

Den läkaren jag träffade på Ryhov när jag röntgade och såg att tummen inte var bruten sa ju att han skulle skicka mig till sjukgymnast hemma på vårdcentralen så jag fick träna upp tummen så den inte blev stel, men jag har inte hört något. Jag ska till min läkare om min ämnesomsättning om några veckor, tänkte ta upp tummen då också.

Nu när det har blivit lite ljusare på kvällarna har vi börjat rida ut också, ett tag kunde bara Richards grupp rida ut, sen blev det för mörkt när det var vår tur. Men nu har vi hunnit vara ute tre gånger, första gången hade jag Imre, det gick jättebra, det var onsdagsgruppen, flera där hade inte varit med ute innan, vi tog det lugnt, skritt och trav bara.

Andra gången hade jag också Imre och tänkte att det är lugnt... vi red den s k klätterrundan, en bit av rutten går brant uppför en backe, en stig som slingrar sig hit och dit bland stenar och rötter och det hänger ner grangrenar som man får akta sig för. Den stigen galopperade vi uppför... jag låg sist och Imre ville inte alls vara sist... jag har aldrig galopperat så fort, det var både lite otäckt och rätt spännande...

Tredje gången, nu i onsdags, hade jag King. Han har fått en ful ovana de senaste månaderna att han helt plötsligt bara sänker huvudet i galoppen så ryttaren dras ner, man slår sig aldrig direkt eftersom man rullar utmed sidan på honom liksom, men det är inte roligt, jag har varit med om det en gång, en tjej i Richards onsdagsgrupp drog han av fyra gånger samma lektion, hon var så arg så hon grät. Men sen skärpte han sig... Richard har han aldrig försökt dra av så där, trots att han ridit honom så ofta, jag vet inte vad det beror på.

Men ute var det inga problem, vi red klätterrundan den gången också, men utan galopp, det kändes mindre läskigt, men paradoxalt nog så saknade jag det lite...

Annars är jag ingen skogsmulle tror jag, många som rider tycker att det är roligast att rida runt i skogen bara, men jag vill gärna jobba lite mer aktivt, lära mig mer, rida dressyr och sånt. Men som omväxling är det kul.

Och nu är klockan jättemycket (natt) och jag börjar äntligen känna att jag kanske skulle kunna sova, jag har såna nätter av och till, passar ju bra att blogga då...

Jag har säkert glömt massa hästprat som jag tänkt tagit med, men det här är nog långt så det räcker ändå... Men jag återkommer!

På't igen!

Precis så!

Int ska man ge upp, int! Som kanske en norrlänning skulle ha sagt. Eller... nej... det där blev fel väl? För visst ger norrlänningar upp. Jo, det gör de.

Men inte jag. Visst har jag gjort ett jätteuppehåll i mitt bloggande, och varit lat och slö så det inte varit klokt. Men jag kan komma igen, jag har gjort det förr, jag kan göra det igen. Och den här gången SKA jag vara uthållig. Nu när jag gjort min blogg lite mer vårlik och allt... Jag ska angrippa bloggandet på ett lite mindre pretantiöst sätt tror jag. Tänka mindre, planera mindre, skriva mer och strunta i att leta efter passande bilder hela tiden.

Det är ju orden som räknas. För mig i alla fall. Ord är viktiga. Ord som skrivs, ord som sägs. Ord som inte skrivs har inte en chans. Ord som inte sägs, tja ibland är det bra, ibland bara sorgligt...

Jag har bitit tjuren i hornen också och ska ta nya tag i min bok också. Den jag skriver själv alltså. Inte någon jag läser. Eller jo, förresten, jag ska försöka ta tag i mitt läsande också. Och det gjorde jag i går kväll! Jag hade skickat efter en bok från barnbokklubben som Johannes är med i (eller rättare sagt som jag är med i åt honom), Mardrömsakademin hette den, jag började läsa lite i början när jag packat upp den ur paketet för att se hurdan den var. Några timmar senare hade jag läst ut hela boken! Den var på nästan trehundra sidor (barnbokssidor visserligen, lite större text, men inga bilder) så jag var stolt över mig själv. Småtrevlig var den också även om det gick att dra paralleller av motorvägs storlek till Harry Potter, men jag gillar de böckerna so what. Inte kom den upp till de nivåerna iofs, men det ska visst komma fler och den första Harry Potter boken var också lite tam vill jag minnas. Om man jämför.

Jag sa "skam den som ger sig" till min onda tumme och min ömmande rygg också och åkte till stallet och tränade dressyr idag också! Det gick bra. Som tur var. Jag var lite nervös. Jag var lite rädd att jag skulle gå och bli rädd, det var mycket därför jag bet ihop om smärtan och 'glömde' att ortopeden sa till mig att vänta en månad...

Jag förstår att detta tarvar en liten förklaring. Den kommer här. I korthet...

För två veckor sedan fick jag för mig att jag skulle rida igen de två lektionerna jag missade när jag var 'sjuk som en man' genom att rida två lektioner i rad, två timmar efter varandra alltså. Tanken var säkert bra. Richard har gjort det några gånger och tycker inte att man blir dubbelt så trött, snarare att man är uppvärmd och fit for fight andra timmen.

Men det var han det... Jag red Lucija första lektionen (i Richards ridgrupp), vi tränade hoppning och det gick bra. Lucija är Lucija, jag har ridit henne en hel del, hon är lite lat, men ärlig, dummar sig aldrig och älskar hoppning. Hon är precis lagom stor också, jag tror att hon är någonstans mellan en och sextio och en och sextiofem.

Andra lektionen skulle jag ha Akhila, hon är större än Lucija, kanske inte så mycket högre, men... större, inte riktigt en och sjuttio men tre mil lång från nos till svansspets, och lite... jobbig. Hon gillar visserligen också att hoppa men behöver mer driv, en ryttare som verkligen SKA över hindren. Det gick halvbra och lite heldåligt, hon smet brevid hindren och sånt. Men jag lyckades tvinga henne över. Tills precis i slutet då vi skulle hoppa en trekombination, alltså tre hinder så tätt så hästen bara hinner landa innan det är dags att hoppa nästa, låga var de, inte alls höga för vi har inte övat trekombinationer innan.

Jag var lite nervös för jag tyckte det kändes lite otäckt. Jag började bli rejält trött också. Men det var bara att ge sig på det. I full fart så hon inte hade en chans att konstra tänkte jag... Men precis innan första hindret kastade sig hästkräket åt höger (alltid åt höger) och den här gången var jag inte alls med på det utan tappade stigbygeln på vänstersidan och flög av åt högersidan...

Jag minns inte hur jag landade men Mikael som stod och såg på sa att jag landade på höger höft. Ont i baken och ryggen gjorde det i alla fall, det tog en stund för mig att komma upp från marken och jag fick ta hjälp av både ridläraren och Mikael för att komma upp på hästen igen, för upp skulle jag ju även om jag inte tänkte hoppa mer. No way!

Jag fixade hästen och hjälpte till med kvällsfodret som vanligt och inte förrän i bilen på vägen hem kände jag att det gjorde visst ont i tummen med, men ryggen var absolut värst. Jag kom knappt ur bilen efter de två milen hem. Och hur jag kom ner i sängen minns jag knappt...

Dagen efter gjorde det vrålont i ryggen fortfarande men dessutom också vrålont i tummen. Jag var hos mamma och pappa för jag skulle till Bronett vid ett. Tummen passade på att börja svullna rejält och bli både blå och rödaktig dessutom. (men varför dröjde den så med det kan jag undra?)

När jag varit hos Bronett knackade jag på hos distriktssköterskan och bad henne titta på den. Den kan vara bruten sa hon, bäst att låta en läkare titta, och så fick jag vänta lite till. Läkaren tittade och sa att det är inte omöjligt att den är bruten, du måste röntga den. Och det var jag tvungen att åka till Jönköping för att göra.

Så det gjorde vi. En trist och jobbig dag full av 'sitta och vänta' och till sist för att göra den här historien som blev jättelång, lite kortare, så fick jag av en ortopedläkare veta att tummen inte var bruten men att det var en rejäl muskelbristning och ett ledband som fått sig en rejäl smäll. Han trodde att det var tygeln som ryckt tag i tummen för jag borde inte skadat den så bara av att ramla på den. Den var inte bruten i alla fall och den behövde inte opereras så jag hade tur. Men jag skulle inte rida igen på en månad tyckte han. Och han skulle skicka mig vidare till sjukgymnast för att träna upp muskeln i tummen allteftersom den läkte för att den inte skulle bli stel.

Ett litet träningsprogram för herr Tumme alltså. Fast jag har inte sett röken av någon sjukgymnast så det glömdes väl bort. Jag vickar på den bäst jag kan och det går bra ibland ibland inte. Den blir bättre för var dag i alla fall. Svullnaden är nästan borta, det blåa likaså. Jag lyckas inte böja den lika mycket som den andra och den håller inte till att 'hålla mot med' om man tänker sig att man håller t ex en tung tallrik med ena handen, då håller ju tummen emot på översidan, den klarar den inte, den bara viker sig.

Ryggen var det aldrig samma fara med, det var tydligen 'bara' en muskelsträckning. Den blev snabbt bättre och bättre, och gick från att göra svinont i hela ryggen till att bara göra ont på högersidan till att göra ont i bara baken... Då försvinner den helt sen kanske, om den inte ska ner i fötterna så klart...

Och detta skulle föreställa den korta versionen... Ha! Jag må vara kort, ha kort minne, kort stubin och så vidare, men fatta mig kort det kan jag inte...

Jag skulle ha skrivit en kort blogg tänkte jag, men så blev inte, kanske lyckas jag bättre i morgon?

Jag var ute och gick en sväng i dag också, jag ska ju förutom alla de andra 'rycka tag i och dra upp mig' grejerna, se till att gå ner lite grann av alla de där eländes kilona som kom och hoppade på mig när sköldkörteln började bråka. Åtminstone tio kilo och helst femton ska jag gå ner... I alla fall tio tänkte jag försöka gå ner till skolan slutar ungefär. Jag tänkte försöka motionera så mycket som möjligt för att uppnå det. Långa promenader och en massa cykling. Och ridning.

Det var en fin promenad i alla fall. Vädret var underbart, verkligen riktigt vårväder, sådan underbar blå himmel och strålande sol. Jag såg massor av citronfjärilar. De var för snabba för att fotografera tyvärr. Ett par jag mötte på cykel sa att om den första fjärilen man ser är en gul fjäril blir det en fin sommar, en svart ska man helst inte se. (Fast vad händer om jag ser en gul fjäril och grannen en svart? Får jag bra väder och han skitväder då?)

Jag såg en jättestor groda också, som satt och solade sig eller vad den nu pysslade med, den fick brått att hoppa ner i bäcken och 'försvinna' när jag kom så jag hann inte fota den heller. Inte hann jag fota den stora korpen som satt på en sån där hög stubbe som de lämnar på hyggena. Han satt där så snällt ända tills jag fick upp kameran och tänkte fota, då flög han. Jag var så nära så jag hörde hur det svischade när han flög, de är riktigt rejält stora när man kommer så nära. Jag har bara sett, och hört, dem på håll innan, det har funnits ett (eller om det är fler) korppar här hela tiden.

Tussilagona höll sig stilla i alla fall. Och den bruna lurviga larven vad det nu var för något. Kanske att jag gör ett ryck med mina fotografier och lägger i foto på den någon dag.

Nu ska jag sova...