Det är rätt konstigt egentligen. Men när jag åker till stan så gör jag så stor affär av det (går och handlar i så stora affärer...), det är lite som en expedition till nordpolen, en världsomsegling under havet, en tripp uppför Mount Everest, typ så.
Andra de åker till stan och köper en bit ost eller en t-shirt, lite i förbifarten så där. Jag måste skriva listor, planera, hinna med minst tjugo affärer - som helst ska ligga liksom intill varandra, alltså så man åker i rätt ordning och inte hit och dit i hela stan som en rikoschett, sen blir det oftast så i alla fall...
Oftast är vi borta så länge och kommer hem så sent så vi måste äta i stan också, då ska det planeras in också...
En viktig parameter i det hela är ju att vi har fem mil till stan, Jönköping i det här fallet. Vi hade planer på att försöka göra Skövde till 'vår' stad, den ligger lite närmre, någon mil, inte så mycket närmre som vi trodde att det kanske blev. Men vi har inte lärt oss att hitta där än, och det känns inte 'hemma'... I den mån att man kan känna sig hemma i en stad, man hittar i alla fall...
Den här gången var det viktigaste uppdraget att köpa födelsedagspresenter åt Mikael som fyller rätt så jämt på onsdag.
Det blev en väldigt hektiskt dag. Först var vi i kyrkan där barnen sovit över natt tillsammans med de andra söndagsskolebarnen. De brukar göra det några gånger varje år, leker och pysslar och har sedan hand om mötet dagen efter. Den här gången var det upplagt som någon slags underhållningsprogram på teve med lekar och intervjuer. Richard var programledare i min systers kavaj... så söt...
Sen åkte vi till stan. Vi var kanske inte i tjugo men säkert på tio olika ställen och köpte rostskyddsfärg till takstegen, märlor till kycklingburen, födelsedagspresenter till Mikael, mat, mer mat, dynor till trädgårdsmöblerna, varningstriangel, glödlampor, batterier, myrmedel, remmar till Richards sporrar och som sagt, födelsedagspresenter till Mikael, kanske inte ska nämna här, än, vad, och så köpte vi givetvis en massa mer.
Och så åt vi... Givetvis kunde jag inte vara duktig och ta en sallad, utan tog dum som jag var en kebabtallrik... Jag skyller på att de gör dem så goda där, ett av, mig veterligen, endast två ställen i stan som kan göra riktig kebab, inte sån där försvenskad äcklig. Och jag som redan var på väg upp igen... i morse vägde jag 0,4 kg mer än jag gjorde i går. Och så går jag och äter kebabtallrik... jag kunde ju tagit kebabsallad istället! Om jag nu var tvungen att gloffa i mig...
Så när vi var på väg hem bad jag Mikael att släppa av mig en bra bit innan vi kom hem så jag fick gå en bit. Det blev nio kilometer och jag vad dödstrött när jag kom hem. Jag tänkte ju inte på att jag sprungit i affärer hela dagen.
Så nu är jag trött. Dödstrött. God natt! I morgon ska jag skriva en kilometersblogg med bara hästprat!
4 kommentarer:
Kul att se att du bloggar igen! Kram Elanah
Motion i vårens spår kan man inte få för mycket utav, tyvärr så känns det lite som man inte heller kan få för många Kebabtallrikar...mums,mums
Men sonar man sina synder så får man skoskav på köpet
Kram på dig
Äter man som en häst så ska man trava i alla fall en knapp mil, helt rätt.
Och i morgon ska du ägna dig åt hästprat. Men det är ett åt som inte märks på vågen.
Det blir ju en lite större sak att ge sig ut och handla i stan om man har en bit att åka. I min förra hemstad hade jag 15 minuters promenad ner till centrum med alla affärer (och då är det ingen jättestad precis, men rätt stor för att vara svensk stad...). Efter flytten till Stora Staden har jag snarare fått problemet att stan är för stor, så jag hittar inte de bra affärerna. Inte än...
Promenader är ju bra. Faran med att ge sig ut på den sortens "oplanerade långpromenader" är att man kanske överskattar vad man orkar. Eller så upptäcker man när man är halvvägs att man har fel skor på sig, eller...
Passar på att önska trevlig helg när jag är här. :-)
Skicka en kommentar