21 degrees...

... of something, difference kanske?

Jag var inne på Facebook häromdagen. Jag är aldrig det annars. Jag tröttnade väldigt fort på Facebook. Gillade inte konceptet. Jag vill skriva. Långa texter, inte korta snuttar om vad jag gör just nu eller gå med i olika grupper eller skicka öl eller vampyrer på folk. Not my cup of tea!

Anledningen var att jag fick ett mail om att någon lagt och kommenterat ett pussel jag gjorde under min aktiva tid. Pusselfunktionen, Puzzlebee, var det enda jag tyckte var kul och höll på med ett tag. Men det var länge sen det också.

Pusslet var det här fotot. Fotot föreställer blommor jag en gång fick på Alla hjärtans dag. Den gången blev jag glad. Numera vill jag helst bara glömma bort dem... Lång historia. Glöm det. Ni som kan...

Men det var inte det jag skulle skriva om ju. Utan om 21 degrees, för där på Facebook såg jag en sån där fånig grupp/klubb/grej som hette "6 degrees of separation" fast ingen förklaring någonstans vad det egentligen handlade om. Varför vill man bli medlem i en sån grupp? Tredje gradens brännskada är inget vidare alls. Närkontakt av fjärde graden betyder väl enligt filmen med samma namn att man faktiskt får träffa rymdvarelserna, komma med upp i deras rymdskepp och se hur de har det där etc. Men vad betyder Sjätte gradens separation? Att man är så separerad från någon att man kan inte bli mer separerad? Är det bra det? Är det något man vill skryta med?

Mina 21 grader betyder inte att jag på något vis trumfar högre än alla brännskador och separationer. Däremot kanske jag kan skryta med att ha det kallast av alla människor i den moderna världen i mitt hus nrä jag vaknar... Inne var det 13 grader i köket, troligen mitt fel, för övriga familjen gick och la sig vid nio och jag satt kvar ute i kontoret och gjorde nytta (spelade Runescape) och ingen eldade..

Ute i kontoret, när jag kom ut dit fram på förmiddagen, efter att ha fått eld i samtliga kaminer, spisar, ugnar inne, var det bara nio grader. 9 grader. Nine degrees. Det var kallt! Så kallt att lilla Sparta som var med mig ut och vanligen inte sätter sig i knät på mig självmant, kröp upp och la sig i mitt knä innanför den obligatoriska filten (när den här skitvintern är slut kommer jag märka att filten växt fast på mig).

Var kommer då de 21 graderna från frågar sig vän av ordning. Jo, det är differensen (the difference, se ovan) mellan nio och trettio. Alltså så varmt som det var på kontoret när jag slutade elda... Trettio grader, 30 C. Frågan är vilket som är värst. Nio grader (plus även om det inte kändes så) med iskalla golv och sitta och huttra, eller trettio grader och ingen luft som går att andas knappt. Tänk bastu. Jag är ju så lat/bekväm/praktisk (välj själv) att jag eldar 'lite extra' så det dröjer liiite längre innan det blir svinkallt igen... Gör ofta så.

Jag har börjat fundera på hur nyttigt det är för datorerna (fyra st) på kontoret med dessa gräsliga temperaturskiftningar. Sånt oroar mig. Att jag och barnen (och maken, fast allt är hans fel) skulle frysa ihjäl i vårt morgonkalla hus tänker jag inte så mycket på.

Vi gör nog inte det heller. Vi har det så gott i våra sängar. Jag har tre täcken i min säng... Ett duntäcke under underlakanet, sen ett duntäcke i ett eget påslakan och över det ett täcke till, dock inte duntäcke för de räckte inte så långt, i eget påslakan för att man, om man vill, ska kunna slänga av sig ena täcket. Om det skulle bli för varmt alltså. Det har inte hänt än. Det kommer aldrig att hända. Den här långa, kalla, otäcka skitvintern kommer aldrig att ta slut. Så känns det.

Det känns även som om jag skulle vilja slänga in en hel bunt med riktigt fula ord. s k svärord här (när jag tänker på skitvintern, t ex), men det gör jag inte. Dels för att jag är en snäll och fin kristen flicka som aldrig svär (vilket är en grov lögn, inte det att jag är kristen, men att jag aldrig svär, för jag kan ord och kombinationer av ord som får min make att baxna och då är han ändå man och jobbar i ett yrke fullt av manliga män med gräslig vokabulär), dels för att jag lovat mig själv att aldrig svära i bloggen. Jag tror i alla fall att jag aldrig gjort det. Dels, och mest, för att det faktiskt stämmer det där som stod textat på skyltar på husväggarna förr: "Att svära är ett bevis på bristande kultur och bildning". Dessutom tyder det på ett uselt ordförråd, att man inte kommer på tillräckligt med superlativer för att beskriva eländet utan att gripa till svärord.

Det hindrar dock inte mig i vardagslag när jag tappar saker på tårna eller är irriterad och arg i största allmänhet. Men det endast sagda, ej skrivna, bevaras förhoppningsvis inte till eftervärlden...

Fast mammor ska inte häva ur sig svavelosande eder på uppåt tjugo hemska ord i gräsliga meningar som skulle få den mest slyngliga av högstadiekillar att känna sig avundsjuk... Mammor ska i sammanhanget svordomar på sin höjd förmana sina barn när de använder dem. Och det gör jag! Också! Fast det klingar ju lite falskt när de hör mig själv sen... Jag ska bättra mig. Lovar det...