21 degrees...

... of something, difference kanske?

Jag var inne på Facebook häromdagen. Jag är aldrig det annars. Jag tröttnade väldigt fort på Facebook. Gillade inte konceptet. Jag vill skriva. Långa texter, inte korta snuttar om vad jag gör just nu eller gå med i olika grupper eller skicka öl eller vampyrer på folk. Not my cup of tea!

Anledningen var att jag fick ett mail om att någon lagt och kommenterat ett pussel jag gjorde under min aktiva tid. Pusselfunktionen, Puzzlebee, var det enda jag tyckte var kul och höll på med ett tag. Men det var länge sen det också.

Pusslet var det här fotot. Fotot föreställer blommor jag en gång fick på Alla hjärtans dag. Den gången blev jag glad. Numera vill jag helst bara glömma bort dem... Lång historia. Glöm det. Ni som kan...

Men det var inte det jag skulle skriva om ju. Utan om 21 degrees, för där på Facebook såg jag en sån där fånig grupp/klubb/grej som hette "6 degrees of separation" fast ingen förklaring någonstans vad det egentligen handlade om. Varför vill man bli medlem i en sån grupp? Tredje gradens brännskada är inget vidare alls. Närkontakt av fjärde graden betyder väl enligt filmen med samma namn att man faktiskt får träffa rymdvarelserna, komma med upp i deras rymdskepp och se hur de har det där etc. Men vad betyder Sjätte gradens separation? Att man är så separerad från någon att man kan inte bli mer separerad? Är det bra det? Är det något man vill skryta med?

Mina 21 grader betyder inte att jag på något vis trumfar högre än alla brännskador och separationer. Däremot kanske jag kan skryta med att ha det kallast av alla människor i den moderna världen i mitt hus nrä jag vaknar... Inne var det 13 grader i köket, troligen mitt fel, för övriga familjen gick och la sig vid nio och jag satt kvar ute i kontoret och gjorde nytta (spelade Runescape) och ingen eldade..

Ute i kontoret, när jag kom ut dit fram på förmiddagen, efter att ha fått eld i samtliga kaminer, spisar, ugnar inne, var det bara nio grader. 9 grader. Nine degrees. Det var kallt! Så kallt att lilla Sparta som var med mig ut och vanligen inte sätter sig i knät på mig självmant, kröp upp och la sig i mitt knä innanför den obligatoriska filten (när den här skitvintern är slut kommer jag märka att filten växt fast på mig).

Var kommer då de 21 graderna från frågar sig vän av ordning. Jo, det är differensen (the difference, se ovan) mellan nio och trettio. Alltså så varmt som det var på kontoret när jag slutade elda... Trettio grader, 30 C. Frågan är vilket som är värst. Nio grader (plus även om det inte kändes så) med iskalla golv och sitta och huttra, eller trettio grader och ingen luft som går att andas knappt. Tänk bastu. Jag är ju så lat/bekväm/praktisk (välj själv) att jag eldar 'lite extra' så det dröjer liiite längre innan det blir svinkallt igen... Gör ofta så.

Jag har börjat fundera på hur nyttigt det är för datorerna (fyra st) på kontoret med dessa gräsliga temperaturskiftningar. Sånt oroar mig. Att jag och barnen (och maken, fast allt är hans fel) skulle frysa ihjäl i vårt morgonkalla hus tänker jag inte så mycket på.

Vi gör nog inte det heller. Vi har det så gott i våra sängar. Jag har tre täcken i min säng... Ett duntäcke under underlakanet, sen ett duntäcke i ett eget påslakan och över det ett täcke till, dock inte duntäcke för de räckte inte så långt, i eget påslakan för att man, om man vill, ska kunna slänga av sig ena täcket. Om det skulle bli för varmt alltså. Det har inte hänt än. Det kommer aldrig att hända. Den här långa, kalla, otäcka skitvintern kommer aldrig att ta slut. Så känns det.

Det känns även som om jag skulle vilja slänga in en hel bunt med riktigt fula ord. s k svärord här (när jag tänker på skitvintern, t ex), men det gör jag inte. Dels för att jag är en snäll och fin kristen flicka som aldrig svär (vilket är en grov lögn, inte det att jag är kristen, men att jag aldrig svär, för jag kan ord och kombinationer av ord som får min make att baxna och då är han ändå man och jobbar i ett yrke fullt av manliga män med gräslig vokabulär), dels för att jag lovat mig själv att aldrig svära i bloggen. Jag tror i alla fall att jag aldrig gjort det. Dels, och mest, för att det faktiskt stämmer det där som stod textat på skyltar på husväggarna förr: "Att svära är ett bevis på bristande kultur och bildning". Dessutom tyder det på ett uselt ordförråd, att man inte kommer på tillräckligt med superlativer för att beskriva eländet utan att gripa till svärord.

Det hindrar dock inte mig i vardagslag när jag tappar saker på tårna eller är irriterad och arg i största allmänhet. Men det endast sagda, ej skrivna, bevaras förhoppningsvis inte till eftervärlden...

Fast mammor ska inte häva ur sig svavelosande eder på uppåt tjugo hemska ord i gräsliga meningar som skulle få den mest slyngliga av högstadiekillar att känna sig avundsjuk... Mammor ska i sammanhanget svordomar på sin höjd förmana sina barn när de använder dem. Och det gör jag! Också! Fast det klingar ju lite falskt när de hör mig själv sen... Jag ska bättra mig. Lovar det...

Nära döden - and beyond...

Usch, jag hinner ju aldrig med det här... När jag äntligen tycker att jag kan sätta mig ner i lugn och ro och skriva så låser det sig antingen, eller så blir jag för trött och somnar. Eller så börjar datorn flåsa efter luft (eller vad det nu är) och måste stängas av och vila. Startar jag den med en gång går det bara några minuter innan det är likadant igen. Men nu är snart kontoret färdigt, lite målning och tapetsering bara, sen kan vi flytta in och då ska jag sätta igång min nya dator!

Men ändå, så fort jag sätter mig för att skriva somnar jag antingen eller så är allt annat så fruktansvärt mycket mer intressant...

Jag vill minnas att det var likadant när jag pluggade, jag satte mig vid datorn för att skriva en rapport, en artikelgranskning eller när jag skrev mina uppsatser. Och gjorde något heeeelt annat...

Jag hade olika perioder av olika förströelser... Jag la patienser som harpan eller spindelharpan eller det där minspelet röj... Eller andra småspel som jag hittade på internet. Ett tag läste jag en massa fanfiction på sugarquill.net, fortsättningar eller alternativa handlingar på Harry Potterböckerna.

Mina senaste tidsfördriv framför datorn har varit hönsforumet, där jag i och för sig lär mig en hel del också, men det är lätt att bli sittande och läsa långa 'trådar' om ämnen som egentligen inte är något relevanta för mig, jag bara läser dem ändå... Och så var det ju pusslen i Facebook, PuzzleBee, där gick många många timmar bort... Ett tag spelade jag Runescape, jag gjorde ju det för ett år sen rätt flitigt, jag fortsatte nu i våras där jag slutade förra sommaren och tränade upp min 'gubbe' till level 66 och hade riktigt roligt... Sen började jag titta på Sailor Moon avsnitt som folk lagt upp på Youtube...

Inte bara för att 'slippa' blogga, men av någon anledning blir det att jag skjuter upp det, utan att egentligen riktigt veta varför...

Jag tänkte, när jag satte mig här nu ikväll, skrivit om min s k 'nära döden upplevelse', men nu nära två veckor efter känns det inte så farligt längre - men då gjorde det det! Det kändes inte bara som en nära döden upplevelse utan som en 'döden har redan inträffat och jag inser att jag hamnat på 'fel' ställe-upplevelse'.

Nu skrattar ni säkert åt mig, men jag tycker att shopping är någonting fruktansvärt otäckt (om jag inte kan sitta vid datorn och göra det) och stormarknader är ONDA.

Ondast av dem alla är Gekås i Ullared... Dit åkte vi förrförra lördagen...

Jag har varit där en enda gång innan i mitt liv, det är tjugo år sen eller något däråt, en traumatisk resa tillsammans med min mamma, min blivande svärmor och en av mina småsystrar. Vi väntade en och en halv timme på att ens få komma in i affären, där fick vi slåss med en tantarmé för att få en kundvagn... sen hittade jag ingenting jag tyckte om och panikköpte till sist ett par jeans som jag hatade, ett par trosor som jag inte tålde (fick eksem av materialet) och ett par örhängen som jag aldrig använde för de var bara föööör fula...

Den här gången var det Richards 'fel' att vi åkte dit. Han ska tävla dressyr på söndag, vi jagade kläder åt honom i alla ridsportaffärer i Jönköping och på blocket utan framgång. Eller rättare sagt, det fanns i Jönköping men det var så dyrt... det fanns på blocket, men den ena såldes just som jag ringde och sa att vi ville ha den, en såg för 'tjejig' ut enligt Richard, etc. Vår ridlärare berättade då hur billigt hon hade handlat ridkläder och hästgrejer i Ullared och efter en rätt snabb överläggning bestämde vi oss för att åka dit.

Hade vi bara stannat på hästsportavdelningen hade det väl varit frid och fröjd... Den var överskådlig, även om den var lika stor som Ica hemma... Jag är van vid hästaffärer (eller avdelningar) som inte är större än pressbyrån ungefär...

Det fanns massor att välja på och Richard visade framtänderna i shoppandet och hade snart både kavaj, två par ridbyxor, handskar, ett par stövelskaft (en underlig skapelse... ben av läder som man knäpper över ridkängan så det ser ut som stövlar...) och en massa andra saker i vagnen.

Han behövde en vit polotröja eller skjorta också men det fanns inte där så vi började leta efter avdelningen för barnkläder. Den var två mil längre bort, vi hade ingen karta men i en övergiven kundvagn stack det upp en karta (man kunde få såna vid ingången, vi hade missat det) och med den som hjälp (vi tog den alltså inte, vi bara tittade) tog vi ut kursen tvärs genom avdelningarna (delstaterna) husgeråd och leksaker...

På väg dit passerade vi ett av de där matställena de har mitt i affären, där hade folk ställt ifrån sig sina kundvagnar utanför, de stod i tredubbla rader! Hur de gjorde som hade parkerat sina vagnar längst in vågar jag inte ens spekulera i...

Vi hittade ingen polotröja som tanken egentligen var men en väldigt fin vit skjorta till Richard. Billig! Gekås har sina plus, eller rättare sagt, en klar fördel och det är priserna som bara är hälften av priset i andra affärer.

Men... och här kommer vi till mitt stora nederlag... Vägg i vägg (fast det fanns inga väggar, avdelningarna bara lömskt övergick i varandra) med barnavdelningen låg damkläder... Den var stor som Småland ungefär... Jag fick det dumma infallet att när jag ändå är här kan jag ju köpa något till mig med, jag behöver verkligen lite kläder...

Mikael och Richard sa att de väntade där de stod (det var en bokstavskkombination på en skylt som jag glömde bort med en gång, det var G någonting eller F någonting...

Sen kastade jag mig ut i det hemska havet och jag säger det att ingenting kunde vara hemskare... Det var fullt med kvinnor i alla former och färger, åldrar och så där, de hade kundvagnar fulla med kläder allihop och de fyllde dem från hängarna på var sida om gångarna lika effektivt som om de jobbat på en vingård med att skörda vin...

Jag tittade i panik efter ett par jeans och en långärmad tröja, det fanns säkert sjuhundratusen olika sorts jeans, men jag lyckades inte få syn på något som jag tyckte såg bra ut. Det fanns två 'diken' det ena var tantigt, det andra tonårsfjolligt... däremellan fanns ingenting...

Till sist hade jag lyckats rycka åt mig två par jeans framför ögonen på någon slags tant i min storlek (fast jag är ingen tant så klart) och två tröjor och började leta efter Mikael och Richard.

Det var då, om inte förr, jag insåg hur stort det egentligen var och jag hade nog ändå bara fiskat lite i utkanten av damavdelningen, och hur glömsk jag var för jag mindes inte var jag ställt ifrån mig resten av familjen. Jag letade och letade och försökte vänja mig vid tanken på att vara ensamstående och få tillbringa nätterna på parkbänkar i Ullared... Eller snarare mellan klädtravarna inne på Gekås för jag skulle aldrig hitta ut igen...

Jag måste gått i cirklar för jag såg samma eländes flickt-shirtar med glitteradidastryck säkert hundra gånger men aldrig min familj. Jag kände mig nästan som kanin i det där Nalle Puh kapitlet där de ska skutta av Tiger, en åh-vad-jag-är-glad-att-se-dig-kanin när jag äntligen fick syn på dem.

Jag försökte inte ens komma i närheten av provrummen som jag inte vet var de var utan tog med kläderna till ridsportavdelningen som var lite lugnare och provade dem i provrummet där... Det stod visserligen en skylt utanpå att det var BARA för ridkläder, det hade tydligen inte åtlytts, provrummet var fullhängt med alla möjliga andra sorters kläder. Men bara för att inte det skulle se allt för illa ut tog jag med mig ett par ridbyxor in, vrålsnygga med den där burberryrutan smått smått och helskodda i svart mocka.

Ridbyxorna satt perfekt, jeansen var bara lite trånga men jag håller ju på att gå ner i vikt (4,4 hittills!!!) så de skulle nog duga, tröjorna provade jag inte. Jag hoppas bara jag inte kommer börja hata dem, som jag gjorde med mina inköp för tjugo år sen... efter den pärsen...

Ridbyxorna tänkte jag just hänga tillbaka med en liten suck när Mikael sa att jag skulle lägga dem i vagnen i stället och se det som en morsdagspresent. De var dyra... trots att det var Gekås...

Vi gick ner en våning sen också och köpte lite verktyg, skivor i födelsedagspresent till Johannes och lite annat. På väg till kassan sen (en av över sextio stycken!) slängde vi mer eller mindre i panik ner lite allt möjligt för att det inte skulle se för tomt ut i vagnen... billiga paraplyer, skoldagböcker, fågelfrön, jordnötter, bullformar... såna saker...

Sen var vi ute igen. Jag kysste inte marken, det hade varit för otäckt, det var asfalt täckt med otäcka saker som fimpar, tuggummin och kladdiga fläckar av obestämd härkomst. Men lättad kände jag mig... Onekligen...

Men så här nästan två veckor efter tänker jag, att så farligt var det väl ändå inte... Jag fick med mig ett par ljusblå jeans för 129, ett par för bara 29 (jag har inte hittat felet som väl måste finnas än), en svart och mörkgrårandig tröja för 99 och en polotröja mörkgrå med några ränder i tja, minns inte nu, orkar inte titta, vinrött kanske, för 39... Rätt okej priser.

Just därför kunde jag kanske kunna tänka mig att åka dit igen. Nu när jag vet vad jag ger mig in på...