One week later

Jag har suttit vid datorn så gott som varje kväll (inte i går kväll då somnade jag elva, fatta det elva!) men jag har aldrig orkat så långt så det har blivit någon blogg av det.

En orsak är att jag helt enkelt har somnat ifrån bloggandet, en orsak till är att mitt kontor är för olidligt hett. Inte tänkte vi på att det kunde bli stekhett under ett svart plåttak... logiken hade visst tagit semester en stund där... kanhända att jag är tacksam för det i vinter, om nu vintersolen förmår att värma upp på samma sätt?

Ytterligare en orsak är att jag så gärna ville ha foton med i min blogg. Sådana jag tagit själv, men jag orkar inte alla de små steg som får in dem i min dator. Alltså, tömma kameran i Mikaels bärbara dator, flytta över de foton jag vill ha från den till mitt usb-minne och sen från usb-minnet till den här datorn. Jobbigt. Ja, egentligen tar det inte sååå lång tid men jag är lite underligt lat ibland, skjuter lätt upp sådana där lite småjobbiga saker som egentligen är rätt snabbt avklarade. Jag får ta en radda bloggar sen med bara foton i...

För att avsluta orsakslistan så kan en orsak till vara att jag ville vänta på folk så de hann läsa innan jag skrev igen. Dumt tänkt jag vet... When will I learn...

Nåväl. Halmstad åkte vi till förra lördagen. Det var varmt. Det var långt. Eller ja, egentligen är det bara femton mil. Tänkte vi, men det var ju förr det, innan vi flyttade, nu var det närmare arton...

Först ville bilen inte starta, den har inte varit i bruk på bra länge och hade stått och laddat ur batteriet, det är något larm som står och blinkar hela tiden som Mikael trodde hade gjort det, men drar de verkligen så mycket ström de där? Hur gör andra som har larm som blinkar hela tiden, laddar det ur batteriet på allas andras bilar också?

Inte hittade vi startkablarna heller så Mikael fick åka till en granne (och hoppas de var vakna) och låna. Sen kom vi iväg.

Och vi körde fel flera gånger och var inte på stranden förrän klockan var tolv... Vi hade tänkt vara där vid tio. Som alltid obotliga tidsoptimister...

Men det räckte nog för oss ändå. Vi badade och solade, fikade, pratade, låg och läste och hade det trevligt. Jag hade trevligt i alla fall. Johannes blev nog rätt uttråkad efter ett tag, Mikael också, han blev rastlös och gick omkring på stranden. Richard verkade trivas, han ansträngde sig väldigt med att se ut som om han inte tittade på tjejer, men jag tror allt han gjorde det ändå...

Det låter nästan hemskt, men det är första gången mina stackars barn är på västkusten... Inte första gången de badar i havet, though, men vi har bara varit på ostkusten annars, Västervikstrakten. Det är mycket saltare vid Halmstad än vid Västervik. De sa det barnen, alldeles lyriska... 'doppa fingret i vattnet mamma och slicka på det, det smakar salt!'. 'Ja. sa jag, tänk vad många som kissat i vattnet för att få det så salt...'

De plockade snäckor (eller om det kanske kallas musselskal) också, inte så många som Mikael varit rädd för. Jag minns en gång för många år sen när vi åkte till samma strand, det var innan vi hade barn, det var fint hemma när vi åkte, när vi kom fram var det jättemulet. Vi gick på stranden och plockade massvis med snäckor den gången... Kilovis...

Jag har blivit väldigt mycket mer försiktig med sol på senare år, jag har visserligen aldrig direkt bränt mig men man vet ju aldrig och det var länge sen vi var på en havsstrand... Jag hade med en hel driva solskyddskrämer, upp till solfaktor 20, kanske lite överdrivet...

Mikael lyckades bränna sig ändå, fattar inte hur... Richard smorde in sig på framsidan själv, det var inte ritkigt lyckat, han nådde inte ända upp på axlarna såg vi sen, men då såg man också hur bra solkrämen var... Det såg inte klokt ut. Som något slags fraktalmönster i vitt och rött...

Johannes blev bara brun, han har den sortens hud, lite gyllene från början, jag blev också bara brun, ännu brunare, knallbrun faktiskt. Jag blev riktigt förvånad, det var längesen jag överhuvud taget brydde mig om att sola och har varit blek så länge så det kändes som om jag inte kunde bli brun. Jag är döläcker nu... hoppas det sitter kvar läänge! (eller rättare sagt, hade jag varit smal också hade jag sett riktigt trevlig ut... men jag är allt annat än smal...)

(En liten nyfiken parentes förresten. Jag har inte frekventerat stränder så där särdeles flitigt de senaste åren, inte alls för att vara ärlig, men en sak slog mig nu när jag var på en så pass stor och välbesökt strand, att jag såg inte några som solade topless den här gången. Inte för att jag saknade dem heller men jag lade märke till det. Förr så var det ju nästan tvärtom att de som inte solade topless nästan blev uttittade och pekade finger åt... Är folk prydare nu eller har det visat sig inte vara så nyttigt att sola tuttarna?)

Jag var nog den som badade mest också, Mikael är en riktig badkruka, han doppade sig först när vi skulle hem. Jag tog ett dopp allt som oftast, när jag började känna mig för varm. Eller för uttråkad, för det är verkligen dötrist att sola, speciellt om man ska ligga på rygg, ligger man på mage kan man ju läsa under tiden. Jag förstår inte de som kan hålla på och sola dag ut och dag in, flera veckor som en del gör. Jag är ingen solarmänniska, bara att inse.

Men trots detta ska vi till Halmstad i morgon (fredag) igen! Jag, Mikael och Richard. Johannes vägrar att åka bil så långt igen. Mamma och pappa kommer och sällskapar honom och hjälper honom med djuren.

Så onödigt egentligen, alla dessa mil fram och tillbaka för att bada och sola lite. Men eftersom vi känner att vi inte varken kan eller vill vara hemifrån mer än någon dag så får det bli så. Åka bort och sova borta flera nätter skulle aldrig funka. Jag skulle bli nipprig.

Vi var inte riktigt i Halmstad heller utan i Gullbrandstorp. Mikael var alltid där när han var liten. Missionskyrkan i Jönköping har någon slags ställe där också, där han är konfirmerad. Man kan äta där också, de brukar ha väldigt god dagens, vi tänkte äta där i morgon.

Det var meningen att vi skulle sovit över hos en kompis till mig i närheten av Ullared på vägen hem, förra gången vi var i Halmstad alltså, men vi stannade bara och fikade och pratade lite. Jag ville hem...

Hon hade tir na nog träff passande just då (ni vet den jag brukar vara på på somrarna) så det serverades en väldigt smarrig tårta (med feer på). Det var meningen att vi skulle stannat och ätit också, men det lät som det skulle bli väldigt sent så vi åkte hemåt vid tio. Sent nog tyckte jag...

Jag brände mig på en manet i lördags också. Jag visste inte ens att brännmaneter fanns i Sverige så jag blev helt paff! Mikael sa sen att det visst gjorde det och pappa hade hört att de oftast inte kom förrän i augusti, men om det blåste från rätt (fel) håll så... Jag brände mig väl inte farligt mcyket heller. Jag såg kräket i vattnet och sekunden efter kände jag hur det sved till över vristerna, båda fötterna, som om jag trampat rätt ut i ett nässelsnår. Det satt i hela dagen.

Vi har hunnit med en hel del annat också. Om jag var död som en sill efter Liseberg var det inte riktigt så efter Halmstad, jag var rätt pigg dagen efter. Pappa hade varit och sett till våra djur och sovit över, vi kom ju inte hem förrän strax före ett på natten... Jag kunde ju inte ligga och dröna hela dagen när han var där.

Så jag höll rätt gott tempo hela den dagen. Tvättade allt och hängde ut och fick torrt. Jag städade lite också för på måndagen hade vi lite husvisning. Vi var i Utvängstorps hembygdsgård igen, där vi var häromveckan. De hade veteranbilsutställning också, och lite sånt. Mina föräldrar var där och hade med sig en gammal tant som mamma hyrde in sig hos när hon pluggade i Skåne när hon var ung. De har hållt kontakten ända sen dess. De följde med oss hem sen och tittade.

Och på tisdagen var en arbetskamrat till Mikael hos oss på förmiddagen. Hennes dotter tävlade tillsammans med Richard i ponnydressyrlaget (hon som red Miramis, i Vartofta, om ni scrollar tillbaka). De hade med sig något åt oss som jag ska skriva mer om när jag kan visa foto...

De har haft lite mer kontakt med stallet under sommaren och berättade att nästan alla hästar som var till salu hade blivit sålda. Det kommer kännas konstigt att komma tillbaka till stallet... Och det blir rätt snart det... Jag fick ju aldrig tag i någon som kunde bestämma något på kyrkan så vi pratade med ridskoleägaren så jag ska vara där. Igen. Hoppas det fungerar bra den här gången... Eftersom jag kanske inte kommer ha råd att rida två gånger i veckan med min sänkta sjukpenning får det kanske kompensera att vara där och jobba istället...

Och i går (onsdag) var vi i Tidaholm och åt räkor igen. Räkfrossa. Jag tar som vanligt alldeles för lite på tallriken och får gå desto fler gånger (fast det blev bara tre). Det var smockfullt. Och det tog slut på faten och i skålarna rätt fort. Ibland blev det långa köer som stod och väntade på att det skulle fyllas på. Vi anade lite panikstämning i köket, det var inget de sa, men det kändes liksom...

När vi ätit klart skulle vi handla lite på Ica på vägen hem, vi blev nästan omkullsprungna av en tjej med restaurangens logga på ryggen, hon fyllde en hel kundvagn med räkor ur frysdisken, gurka och sallad och sånt och sprang till kassan med det... Tur att Ica låg nära...

Vi var stoppmätta i alla fall. Och nu i kväll åt vi tacos och är stoppmätta igen... Usch... Så varmt som det är så är det ännu jobbigare att vara stoppmätt...

I morgon är det augusti och jag ska skärpa mig. Igen. Men den här gången ska jag verkligen göra det.

Jag ska:

1. Sluta äta godis

2. Gå ner i vikt till det mål jag har satt

3. Skriva min bok

4. Ja... vad var det nu igen... blogga kanske :)

Jag ska spåna vidare på den här listan, men det här känns viktigast just nu...

Jag hade två guinness i skafferiet. Jag tog den första och den var - isch - ljummen... Den andra ställde jag i kylskåpet, dricker den nu, kall och god.

Skål!