One week later

Jag har suttit vid datorn så gott som varje kväll (inte i går kväll då somnade jag elva, fatta det elva!) men jag har aldrig orkat så långt så det har blivit någon blogg av det.

En orsak är att jag helt enkelt har somnat ifrån bloggandet, en orsak till är att mitt kontor är för olidligt hett. Inte tänkte vi på att det kunde bli stekhett under ett svart plåttak... logiken hade visst tagit semester en stund där... kanhända att jag är tacksam för det i vinter, om nu vintersolen förmår att värma upp på samma sätt?

Ytterligare en orsak är att jag så gärna ville ha foton med i min blogg. Sådana jag tagit själv, men jag orkar inte alla de små steg som får in dem i min dator. Alltså, tömma kameran i Mikaels bärbara dator, flytta över de foton jag vill ha från den till mitt usb-minne och sen från usb-minnet till den här datorn. Jobbigt. Ja, egentligen tar det inte sååå lång tid men jag är lite underligt lat ibland, skjuter lätt upp sådana där lite småjobbiga saker som egentligen är rätt snabbt avklarade. Jag får ta en radda bloggar sen med bara foton i...

För att avsluta orsakslistan så kan en orsak till vara att jag ville vänta på folk så de hann läsa innan jag skrev igen. Dumt tänkt jag vet... When will I learn...

Nåväl. Halmstad åkte vi till förra lördagen. Det var varmt. Det var långt. Eller ja, egentligen är det bara femton mil. Tänkte vi, men det var ju förr det, innan vi flyttade, nu var det närmare arton...

Först ville bilen inte starta, den har inte varit i bruk på bra länge och hade stått och laddat ur batteriet, det är något larm som står och blinkar hela tiden som Mikael trodde hade gjort det, men drar de verkligen så mycket ström de där? Hur gör andra som har larm som blinkar hela tiden, laddar det ur batteriet på allas andras bilar också?

Inte hittade vi startkablarna heller så Mikael fick åka till en granne (och hoppas de var vakna) och låna. Sen kom vi iväg.

Och vi körde fel flera gånger och var inte på stranden förrän klockan var tolv... Vi hade tänkt vara där vid tio. Som alltid obotliga tidsoptimister...

Men det räckte nog för oss ändå. Vi badade och solade, fikade, pratade, låg och läste och hade det trevligt. Jag hade trevligt i alla fall. Johannes blev nog rätt uttråkad efter ett tag, Mikael också, han blev rastlös och gick omkring på stranden. Richard verkade trivas, han ansträngde sig väldigt med att se ut som om han inte tittade på tjejer, men jag tror allt han gjorde det ändå...

Det låter nästan hemskt, men det är första gången mina stackars barn är på västkusten... Inte första gången de badar i havet, though, men vi har bara varit på ostkusten annars, Västervikstrakten. Det är mycket saltare vid Halmstad än vid Västervik. De sa det barnen, alldeles lyriska... 'doppa fingret i vattnet mamma och slicka på det, det smakar salt!'. 'Ja. sa jag, tänk vad många som kissat i vattnet för att få det så salt...'

De plockade snäckor (eller om det kanske kallas musselskal) också, inte så många som Mikael varit rädd för. Jag minns en gång för många år sen när vi åkte till samma strand, det var innan vi hade barn, det var fint hemma när vi åkte, när vi kom fram var det jättemulet. Vi gick på stranden och plockade massvis med snäckor den gången... Kilovis...

Jag har blivit väldigt mycket mer försiktig med sol på senare år, jag har visserligen aldrig direkt bränt mig men man vet ju aldrig och det var länge sen vi var på en havsstrand... Jag hade med en hel driva solskyddskrämer, upp till solfaktor 20, kanske lite överdrivet...

Mikael lyckades bränna sig ändå, fattar inte hur... Richard smorde in sig på framsidan själv, det var inte ritkigt lyckat, han nådde inte ända upp på axlarna såg vi sen, men då såg man också hur bra solkrämen var... Det såg inte klokt ut. Som något slags fraktalmönster i vitt och rött...

Johannes blev bara brun, han har den sortens hud, lite gyllene från början, jag blev också bara brun, ännu brunare, knallbrun faktiskt. Jag blev riktigt förvånad, det var längesen jag överhuvud taget brydde mig om att sola och har varit blek så länge så det kändes som om jag inte kunde bli brun. Jag är döläcker nu... hoppas det sitter kvar läänge! (eller rättare sagt, hade jag varit smal också hade jag sett riktigt trevlig ut... men jag är allt annat än smal...)

(En liten nyfiken parentes förresten. Jag har inte frekventerat stränder så där särdeles flitigt de senaste åren, inte alls för att vara ärlig, men en sak slog mig nu när jag var på en så pass stor och välbesökt strand, att jag såg inte några som solade topless den här gången. Inte för att jag saknade dem heller men jag lade märke till det. Förr så var det ju nästan tvärtom att de som inte solade topless nästan blev uttittade och pekade finger åt... Är folk prydare nu eller har det visat sig inte vara så nyttigt att sola tuttarna?)

Jag var nog den som badade mest också, Mikael är en riktig badkruka, han doppade sig först när vi skulle hem. Jag tog ett dopp allt som oftast, när jag började känna mig för varm. Eller för uttråkad, för det är verkligen dötrist att sola, speciellt om man ska ligga på rygg, ligger man på mage kan man ju läsa under tiden. Jag förstår inte de som kan hålla på och sola dag ut och dag in, flera veckor som en del gör. Jag är ingen solarmänniska, bara att inse.

Men trots detta ska vi till Halmstad i morgon (fredag) igen! Jag, Mikael och Richard. Johannes vägrar att åka bil så långt igen. Mamma och pappa kommer och sällskapar honom och hjälper honom med djuren.

Så onödigt egentligen, alla dessa mil fram och tillbaka för att bada och sola lite. Men eftersom vi känner att vi inte varken kan eller vill vara hemifrån mer än någon dag så får det bli så. Åka bort och sova borta flera nätter skulle aldrig funka. Jag skulle bli nipprig.

Vi var inte riktigt i Halmstad heller utan i Gullbrandstorp. Mikael var alltid där när han var liten. Missionskyrkan i Jönköping har någon slags ställe där också, där han är konfirmerad. Man kan äta där också, de brukar ha väldigt god dagens, vi tänkte äta där i morgon.

Det var meningen att vi skulle sovit över hos en kompis till mig i närheten av Ullared på vägen hem, förra gången vi var i Halmstad alltså, men vi stannade bara och fikade och pratade lite. Jag ville hem...

Hon hade tir na nog träff passande just då (ni vet den jag brukar vara på på somrarna) så det serverades en väldigt smarrig tårta (med feer på). Det var meningen att vi skulle stannat och ätit också, men det lät som det skulle bli väldigt sent så vi åkte hemåt vid tio. Sent nog tyckte jag...

Jag brände mig på en manet i lördags också. Jag visste inte ens att brännmaneter fanns i Sverige så jag blev helt paff! Mikael sa sen att det visst gjorde det och pappa hade hört att de oftast inte kom förrän i augusti, men om det blåste från rätt (fel) håll så... Jag brände mig väl inte farligt mcyket heller. Jag såg kräket i vattnet och sekunden efter kände jag hur det sved till över vristerna, båda fötterna, som om jag trampat rätt ut i ett nässelsnår. Det satt i hela dagen.

Vi har hunnit med en hel del annat också. Om jag var död som en sill efter Liseberg var det inte riktigt så efter Halmstad, jag var rätt pigg dagen efter. Pappa hade varit och sett till våra djur och sovit över, vi kom ju inte hem förrän strax före ett på natten... Jag kunde ju inte ligga och dröna hela dagen när han var där.

Så jag höll rätt gott tempo hela den dagen. Tvättade allt och hängde ut och fick torrt. Jag städade lite också för på måndagen hade vi lite husvisning. Vi var i Utvängstorps hembygdsgård igen, där vi var häromveckan. De hade veteranbilsutställning också, och lite sånt. Mina föräldrar var där och hade med sig en gammal tant som mamma hyrde in sig hos när hon pluggade i Skåne när hon var ung. De har hållt kontakten ända sen dess. De följde med oss hem sen och tittade.

Och på tisdagen var en arbetskamrat till Mikael hos oss på förmiddagen. Hennes dotter tävlade tillsammans med Richard i ponnydressyrlaget (hon som red Miramis, i Vartofta, om ni scrollar tillbaka). De hade med sig något åt oss som jag ska skriva mer om när jag kan visa foto...

De har haft lite mer kontakt med stallet under sommaren och berättade att nästan alla hästar som var till salu hade blivit sålda. Det kommer kännas konstigt att komma tillbaka till stallet... Och det blir rätt snart det... Jag fick ju aldrig tag i någon som kunde bestämma något på kyrkan så vi pratade med ridskoleägaren så jag ska vara där. Igen. Hoppas det fungerar bra den här gången... Eftersom jag kanske inte kommer ha råd att rida två gånger i veckan med min sänkta sjukpenning får det kanske kompensera att vara där och jobba istället...

Och i går (onsdag) var vi i Tidaholm och åt räkor igen. Räkfrossa. Jag tar som vanligt alldeles för lite på tallriken och får gå desto fler gånger (fast det blev bara tre). Det var smockfullt. Och det tog slut på faten och i skålarna rätt fort. Ibland blev det långa köer som stod och väntade på att det skulle fyllas på. Vi anade lite panikstämning i köket, det var inget de sa, men det kändes liksom...

När vi ätit klart skulle vi handla lite på Ica på vägen hem, vi blev nästan omkullsprungna av en tjej med restaurangens logga på ryggen, hon fyllde en hel kundvagn med räkor ur frysdisken, gurka och sallad och sånt och sprang till kassan med det... Tur att Ica låg nära...

Vi var stoppmätta i alla fall. Och nu i kväll åt vi tacos och är stoppmätta igen... Usch... Så varmt som det är så är det ännu jobbigare att vara stoppmätt...

I morgon är det augusti och jag ska skärpa mig. Igen. Men den här gången ska jag verkligen göra det.

Jag ska:

1. Sluta äta godis

2. Gå ner i vikt till det mål jag har satt

3. Skriva min bok

4. Ja... vad var det nu igen... blogga kanske :)

Jag ska spåna vidare på den här listan, men det här känns viktigast just nu...

Jag hade två guinness i skafferiet. Jag tog den första och den var - isch - ljummen... Den andra ställde jag i kylskåpet, dricker den nu, kall och god.

Skål!

Sent en kväll när jag borde gått och lagt mig...

... satte jag mig vid datorn istället som så många kvällar tidigare...

Sanningen är den, att jag startar nästan alltid datorn någon gång under dagen, kanske redan på förmiddagen och tänker att jag ska sätta mig och skriva då. För då kanske jag inte somnar ifrån alltihop. Det händer nämligen nio av tio gånger på kvällarna när jag tänker blogga, skriva mail till alla de stackare som väntar på det. Och framför allt skriva på min bok!

Vi är hemma allihopa nu och har fullt upp hela tiden och det blir liksom ingen tid över på dagarna, har jag märkt, att gå och sätta sig vid datorn. Det är liksom fräckt när hela familjen är hemma och vi ska bygga hönshus, bibliotek, baka kakor, ha gäster, måla, snickra, umgås... sånt...

I morgon ska vi upp tiiidigt. Vi ska åka till Liseberg!

Jaha, säger ni då. Men för mig är det Ett Stort Äventyr. För det första för att allt som innefattar att ta sig bortanför grusvägen med gräs i mitten som leder fram till vårt hus är ett äventyr. För det andra för att jag inte har varit på Liseberg sedan 2005. Dagen efter tjejvättern faktiskt. Tänk att jag orkade... Men jag hade fortfarande energi kvar då. Sannignen är väl snarare att jag tog slut på den där.

För de som inte vet är Tjejvättern bara nio mil. Det kändes futtigt. När vi kom i mål och jag inte ens var trött blev jag lite besviken. Så jag övertalade en av mina systrar (vi var fyra systrar som cyklade tillsammans) att vi skulle cykla till campingen där vi övernattade, den låg tre mil därifrån... Det gjorde vi. Och vi kom före de som tog bilen...

Parantes. Liseberg i morgon. Det ska bli kul framför allt. Jag älskar att åka saker som går fort och högt upp och sådär. Bara de inte åker hit och dit, som sådana där gungsaker, alltså åt ena hållet och sen åt andra hållet och så håller det på så. Då vänder det på sig i min mage... Berg- och dalbanor och höghöjds släppa ner eller åka upp (lär mig aldrig namnen på dem) tycker jag om.

Vi ska åka tillsammans med min lillasyster och hennes två barn. Jag vill åka allt. Richard vill åka allt. Tror han. Min systers två barn vill åka allt. D möjligen inte riktigt allt. Johannes vågar inte åka riktigt allt. Men han har med sig en kompis som nog är på samma nivå. Mikael vill inte åka någonting alls. Min syster inte heller. Så vi blir jämna lag så att säga.

Jag hoppas det blir roligt.

Jag har varit duktig i flera dagar nu. Kan vara lite därför jag somnar så fort jag sätter mig framför datorns sövande ljus. Vi har byggt klart hönshuset. Eller rättare sagt tillbyggnaden till hönshuset. Vi hade sisådär sex och en halv kvadratmeter hönshus innan, nu har vi nio och en halv till. Vi lät det vara som två rum, så kan kycklingarna och hönorna fortsätta vara lite åtskilda ett tag.

Vi gjorde det sista inuti i dag, satte upp pinnar och spånade. Ja vi spånade inte på någon ny ide alltså. Vi strödde ut spån, en hel bal gick det åt. Eller vad man kallar det. Säck kanske... Vi har inte byggt några reden till nya rummet än, så vi flyttade de gamla dig så länge. Hönorna får vara i nya rummet i morgon när vi är borta så får kycklingarna vara i gamla hönshuset och i hönsgården. Den har nättak nu också så den känns mer säker. Mamma och pappa kommer på kvällen och nattar pycklisarna och hönisarna...

Jag målade hela insidan i går och i förrgår, tak och väggar, fönsterkarmar och dörrkarmar, det tog många timmar var gång. Jag var dödstrött.

Sen har jag städat och tvättat och kört ved i dag. Känner mig rätt duktig. Och trött. Så nu ska jag sova.

Jag vet, ännu en trååååkig blogg. Men jag vet inte om det gör någon större skillnad. Jag får max en kommentar här och en i 'gamla' bloggen varje gång jag skriver. Vad jag än skriver om. Om jag väntar ett par dagar. Det är annat mot förr. Då fick jag fem, sex, sju om dagen, då jag bloggade varje dag. Nu känns det så trist att blogga varje dag, för då hinner inte varje sak jag skriver få en kommentar var ens.

Och jo, jag vet, det är inte för att få kommentarer man ska skriva. Men det är så tråkigt annars. Det är ju en kommunikationsgrej. Jag kan ju nöja mig med lapparna på nattygsbordet annars.

Nu vet jag ju i och för sig att det finns de som läser, eller i alla fall hamnar på min blogg, för sen någon vecka tillbaka har jag skaffat mig en vad det nu kallas där man ser om man har några besökare, man ser inte vad det är för några, bara vilken stad de kommer från typ.

Många kommer via google, de går kanske med en gång, vem vet, eller så läser de, jag får aldrig veta... Men många kommer direkt till min sida, så de måste ju söka sig dit med flit. Det är faktiskt flera stycken varje dag. Men jag vet inte vilka ni är eller vad ni tycker om det jag skriver. Jag kan inte återgälda besöket heller när jag inte vet vem det är.

För jag är fortfarande lite fånig. Det går inte ur, hur jag än försöker. Jag har mina gamla bloggkompisar, även om listan tunnas ut, det är många som lägger ner, tar bort sin blogg, andra lägger bara av och har inte skrivit något på länge, i många fall inte på över ett år.

Men de som finns kvar försöker jag, varje gång jag 'tar tag i bloggandet' komma ihåg att besöka, läsa - och - kommentera. Jag tycker det hör till. Lite sociala drag har jag kvar i alla fall... Jag skulle känna mig lite ohövlig om jag inte skrev något. Tycker jag. Jag vet inte. Är man fånig då?

Det finns ju de i min blogglista som fortfarande skriver, allt ifrån sällan, via då och då, till varje dag, en del hälsar på mig, återgäldar besöken, skriver lite då och då, och jag blir glad! Sen finns det de som tyvärr aldrig hälsar på, trots mina besök hos dem. Jag kan inte låta bli då att undra, fortfarande lite nojig, varför...

Folk som skriver sådär ofta och får massor av kommentarer. Hur bär de sig åt? De som inte är kändisar då alltså. När jag började blogga lärde jag mig att om man ville ha besökare och få kommentarer (enda sättet att veta om besökarna jue) var det enda att göra samma sak, läsa och kommentera. Det lönade sig. Då. Men nu känns det som att det inte är så längre? Kan folk skriva och skriva och skriva, massor, och få mängder med kommentarer, men aldrig hälsa på tillbaka. Går det i längden? Och är det kul?

Eller. Tanken slog mig givetvis inte nu utan med en gång. Alla de där andra kanske de har en tät kontakt med, men bara inte med mig. Och det kan ju vara av olika orsaker. De kanske tycker att jag är tråkig, inte delande av gemensamma intressen eller nåt. Kanske de inte tycker om mig alls av någon anledning. Men det vet ju inte jag. För ingen har ju sagt något. Alls.

Jag kan ju vara snäll och fortsätta läsa och kommentera ändå! Jag vill vara snäll. Men i längden känns det fel. Tycker jag. Jag kan ägna den tiden åt att göra något annat.

Sova till exempel. God natt.

Önskar jag er, mina läsare, och önskar att ni någon gång kunde skriva något. Skriv: Du skriver skit, gå och städa och måla lite mer istället så vi slipper dig. Eller vad som helst. För vad som helst är bäst. Ingenting är sämst.

Nära döden - and beyond...

Usch, jag hinner ju aldrig med det här... När jag äntligen tycker att jag kan sätta mig ner i lugn och ro och skriva så låser det sig antingen, eller så blir jag för trött och somnar. Eller så börjar datorn flåsa efter luft (eller vad det nu är) och måste stängas av och vila. Startar jag den med en gång går det bara några minuter innan det är likadant igen. Men nu är snart kontoret färdigt, lite målning och tapetsering bara, sen kan vi flytta in och då ska jag sätta igång min nya dator!

Men ändå, så fort jag sätter mig för att skriva somnar jag antingen eller så är allt annat så fruktansvärt mycket mer intressant...

Jag vill minnas att det var likadant när jag pluggade, jag satte mig vid datorn för att skriva en rapport, en artikelgranskning eller när jag skrev mina uppsatser. Och gjorde något heeeelt annat...

Jag hade olika perioder av olika förströelser... Jag la patienser som harpan eller spindelharpan eller det där minspelet röj... Eller andra småspel som jag hittade på internet. Ett tag läste jag en massa fanfiction på sugarquill.net, fortsättningar eller alternativa handlingar på Harry Potterböckerna.

Mina senaste tidsfördriv framför datorn har varit hönsforumet, där jag i och för sig lär mig en hel del också, men det är lätt att bli sittande och läsa långa 'trådar' om ämnen som egentligen inte är något relevanta för mig, jag bara läser dem ändå... Och så var det ju pusslen i Facebook, PuzzleBee, där gick många många timmar bort... Ett tag spelade jag Runescape, jag gjorde ju det för ett år sen rätt flitigt, jag fortsatte nu i våras där jag slutade förra sommaren och tränade upp min 'gubbe' till level 66 och hade riktigt roligt... Sen började jag titta på Sailor Moon avsnitt som folk lagt upp på Youtube...

Inte bara för att 'slippa' blogga, men av någon anledning blir det att jag skjuter upp det, utan att egentligen riktigt veta varför...

Jag tänkte, när jag satte mig här nu ikväll, skrivit om min s k 'nära döden upplevelse', men nu nära två veckor efter känns det inte så farligt längre - men då gjorde det det! Det kändes inte bara som en nära döden upplevelse utan som en 'döden har redan inträffat och jag inser att jag hamnat på 'fel' ställe-upplevelse'.

Nu skrattar ni säkert åt mig, men jag tycker att shopping är någonting fruktansvärt otäckt (om jag inte kan sitta vid datorn och göra det) och stormarknader är ONDA.

Ondast av dem alla är Gekås i Ullared... Dit åkte vi förrförra lördagen...

Jag har varit där en enda gång innan i mitt liv, det är tjugo år sen eller något däråt, en traumatisk resa tillsammans med min mamma, min blivande svärmor och en av mina småsystrar. Vi väntade en och en halv timme på att ens få komma in i affären, där fick vi slåss med en tantarmé för att få en kundvagn... sen hittade jag ingenting jag tyckte om och panikköpte till sist ett par jeans som jag hatade, ett par trosor som jag inte tålde (fick eksem av materialet) och ett par örhängen som jag aldrig använde för de var bara föööör fula...

Den här gången var det Richards 'fel' att vi åkte dit. Han ska tävla dressyr på söndag, vi jagade kläder åt honom i alla ridsportaffärer i Jönköping och på blocket utan framgång. Eller rättare sagt, det fanns i Jönköping men det var så dyrt... det fanns på blocket, men den ena såldes just som jag ringde och sa att vi ville ha den, en såg för 'tjejig' ut enligt Richard, etc. Vår ridlärare berättade då hur billigt hon hade handlat ridkläder och hästgrejer i Ullared och efter en rätt snabb överläggning bestämde vi oss för att åka dit.

Hade vi bara stannat på hästsportavdelningen hade det väl varit frid och fröjd... Den var överskådlig, även om den var lika stor som Ica hemma... Jag är van vid hästaffärer (eller avdelningar) som inte är större än pressbyrån ungefär...

Det fanns massor att välja på och Richard visade framtänderna i shoppandet och hade snart både kavaj, två par ridbyxor, handskar, ett par stövelskaft (en underlig skapelse... ben av läder som man knäpper över ridkängan så det ser ut som stövlar...) och en massa andra saker i vagnen.

Han behövde en vit polotröja eller skjorta också men det fanns inte där så vi började leta efter avdelningen för barnkläder. Den var två mil längre bort, vi hade ingen karta men i en övergiven kundvagn stack det upp en karta (man kunde få såna vid ingången, vi hade missat det) och med den som hjälp (vi tog den alltså inte, vi bara tittade) tog vi ut kursen tvärs genom avdelningarna (delstaterna) husgeråd och leksaker...

På väg dit passerade vi ett av de där matställena de har mitt i affären, där hade folk ställt ifrån sig sina kundvagnar utanför, de stod i tredubbla rader! Hur de gjorde som hade parkerat sina vagnar längst in vågar jag inte ens spekulera i...

Vi hittade ingen polotröja som tanken egentligen var men en väldigt fin vit skjorta till Richard. Billig! Gekås har sina plus, eller rättare sagt, en klar fördel och det är priserna som bara är hälften av priset i andra affärer.

Men... och här kommer vi till mitt stora nederlag... Vägg i vägg (fast det fanns inga väggar, avdelningarna bara lömskt övergick i varandra) med barnavdelningen låg damkläder... Den var stor som Småland ungefär... Jag fick det dumma infallet att när jag ändå är här kan jag ju köpa något till mig med, jag behöver verkligen lite kläder...

Mikael och Richard sa att de väntade där de stod (det var en bokstavskkombination på en skylt som jag glömde bort med en gång, det var G någonting eller F någonting...

Sen kastade jag mig ut i det hemska havet och jag säger det att ingenting kunde vara hemskare... Det var fullt med kvinnor i alla former och färger, åldrar och så där, de hade kundvagnar fulla med kläder allihop och de fyllde dem från hängarna på var sida om gångarna lika effektivt som om de jobbat på en vingård med att skörda vin...

Jag tittade i panik efter ett par jeans och en långärmad tröja, det fanns säkert sjuhundratusen olika sorts jeans, men jag lyckades inte få syn på något som jag tyckte såg bra ut. Det fanns två 'diken' det ena var tantigt, det andra tonårsfjolligt... däremellan fanns ingenting...

Till sist hade jag lyckats rycka åt mig två par jeans framför ögonen på någon slags tant i min storlek (fast jag är ingen tant så klart) och två tröjor och började leta efter Mikael och Richard.

Det var då, om inte förr, jag insåg hur stort det egentligen var och jag hade nog ändå bara fiskat lite i utkanten av damavdelningen, och hur glömsk jag var för jag mindes inte var jag ställt ifrån mig resten av familjen. Jag letade och letade och försökte vänja mig vid tanken på att vara ensamstående och få tillbringa nätterna på parkbänkar i Ullared... Eller snarare mellan klädtravarna inne på Gekås för jag skulle aldrig hitta ut igen...

Jag måste gått i cirklar för jag såg samma eländes flickt-shirtar med glitteradidastryck säkert hundra gånger men aldrig min familj. Jag kände mig nästan som kanin i det där Nalle Puh kapitlet där de ska skutta av Tiger, en åh-vad-jag-är-glad-att-se-dig-kanin när jag äntligen fick syn på dem.

Jag försökte inte ens komma i närheten av provrummen som jag inte vet var de var utan tog med kläderna till ridsportavdelningen som var lite lugnare och provade dem i provrummet där... Det stod visserligen en skylt utanpå att det var BARA för ridkläder, det hade tydligen inte åtlytts, provrummet var fullhängt med alla möjliga andra sorters kläder. Men bara för att inte det skulle se allt för illa ut tog jag med mig ett par ridbyxor in, vrålsnygga med den där burberryrutan smått smått och helskodda i svart mocka.

Ridbyxorna satt perfekt, jeansen var bara lite trånga men jag håller ju på att gå ner i vikt (4,4 hittills!!!) så de skulle nog duga, tröjorna provade jag inte. Jag hoppas bara jag inte kommer börja hata dem, som jag gjorde med mina inköp för tjugo år sen... efter den pärsen...

Ridbyxorna tänkte jag just hänga tillbaka med en liten suck när Mikael sa att jag skulle lägga dem i vagnen i stället och se det som en morsdagspresent. De var dyra... trots att det var Gekås...

Vi gick ner en våning sen också och köpte lite verktyg, skivor i födelsedagspresent till Johannes och lite annat. På väg till kassan sen (en av över sextio stycken!) slängde vi mer eller mindre i panik ner lite allt möjligt för att det inte skulle se för tomt ut i vagnen... billiga paraplyer, skoldagböcker, fågelfrön, jordnötter, bullformar... såna saker...

Sen var vi ute igen. Jag kysste inte marken, det hade varit för otäckt, det var asfalt täckt med otäcka saker som fimpar, tuggummin och kladdiga fläckar av obestämd härkomst. Men lättad kände jag mig... Onekligen...

Men så här nästan två veckor efter tänker jag, att så farligt var det väl ändå inte... Jag fick med mig ett par ljusblå jeans för 129, ett par för bara 29 (jag har inte hittat felet som väl måste finnas än), en svart och mörkgrårandig tröja för 99 och en polotröja mörkgrå med några ränder i tja, minns inte nu, orkar inte titta, vinrött kanske, för 39... Rätt okej priser.

Just därför kunde jag kanske kunna tänka mig att åka dit igen. Nu när jag vet vad jag ger mig in på...

Kanske det går NU DÅ!

(uppdaterat på kvällen med foto på en av mina sprätthönor som hittades i en annan dator...)

Jag har fortfarande inte fått tummen ur, eller vad det nu är som fattas, och bytt dator. Min gamla dator har, som jag nog nämnt, någon slags underlig astma, då och då får den för sig att... låta... ungefär som andnöd av något slag. Jag vet inte vad det är men den har hållt på så i flera månader nu, den började strax innan vi flyttade så det måste ju vara snart ett halvår. Eftersom jag inte vet varför den låter så och vad som händer om jag låter den fortsätta låta stänger jag av den.

I dag har jag fått stänga av den tre gånger. Jag har knappt hunnit börja skriva på min jämrans blogg så börjar den flåsa efter luft (eller vad det nu är den gör). Brevid skrivbordet står den nya fint förpackad i sin kartong och undrar väl om den ska stå där tills den blir omodern. Det är den väl snart, det är ju mer än en månad sedan vi köpte den.

Jag har haft verkligen fullt upp de här dagarna. Vi hade födelsedagsfest för Mikael. Jag hade tänkt att jag skulle lagt ut ett foto på den... hmm... underbara tårtan jag knåpade ihop. Men jag har inte fått den tummen ur heller, så jag har inte plockat över de fotona i min dator än. Det blir alltid så; jag tänker skriva om något som hänt och vill gärna illustrera det med några foton och de ligger antingen kvar i kameran och om de skulle vara nedladdade så är det till den bärbara och då måste jag hålla på och grisa med usb-minnen och ordna. Orka. För att vara lite modern så där...

Men jag ska, för jag har faktiskt lite kuliga bilder att visa upp nu! Inte minst måste jag ju illustrera min utlovade kilometerhästblogg med massor av hästbilder!

Istället för att blogga har jag varit duktig. I lördags hade vi ju fest som sagt, fullt upp hela dagen. Men duktig var jag! I söndags var jag inte fullt så i farten men inte så seg som jag trodde jag skulle vara. Vi var på ridskolan på eftermiddagen för de hade information inför dressyrtävlingarna.

Men i går! Oj, vad jag fick mycket gjort då! Med mina mått mätt alltså! Jag diskade, och det var en rejält stor disk, för vi hade inte diskat sen i lördags. Sen krattade jag en bit av trädgården, fick ont i både tummen och ryggen och hann, och orkade, ändå stryka all tvätten som hängt ute och torkat i det härliga solskenet sen på kvällen. Och inte nog med det. Jag bakade frallor innan jag gick och la mig! Stackars Richard fick maginfluensa under dagen och vi hade inget hemma han kunde äta, inget vitt bröd iaf, övriga saker är jag osäker på. Så jag bakade vitt bröd!

Han är bättre i dag, men får stanna hemma från ridningen, han har ju knappt ätit något på två dygn nu. Men jag ska åka snart. Kanske dags att öva lite. Antingen ska vi öva inför ryttarmärket, det tror jag att jag kan, men det kan också bli inför kadriljen och den kan jag inte...

Jag krattade lite i dag också, men inte så stor bit. Det kändes i armarna att jag krattade igår. Jag märkte inget innan, men när jag satte igång gjorde det riktigt ont. Det kommer att ta mig två veckor minst att kratta hela trädgården med den här takten...

Jag hade hönorna runt mig av och till. Jag tänkte först att de skulle kanske tycka om att gå och picka där jag krattat, för kanske hoppar det fram något gott. Att kratta är ju rätt likt det där krafsandet de håller på med hela tiden. Krafs, krafs, back och så ner med huvudet och picka bland det som eventuellt dykt upp. Men det var de inte så intresserade av, de ville hellre riva isär högarna som jag krattat ihop. Riktiga sprätthöns!