En hel månad - var ska jag börja...

Hela augusti hann gå utan att jag skrev en rad. Inte en endaste rad! Vad kan jag säga till mitt försvar?

Usch vad tjock jag ser ut... Det kan bara bli bättre efter en sån knubbsälsbild...

Inte mycket egentligen, för oavsett hur mycket jag har/har haft att göra, så borde jag ju hunnit få någon liten raduschling ur mig...

Fast det har varit mycket, det har det.

Klockan är mycket nu, jag borde vara trött, men är inte det riktigt, inte sovatrött, jag har haft problem med det igen, jag har svårt att somna och ligger vaken tills det börjar ljusna ute. Hopplöst är det... När jag då äntligen lyckas somna är jag nästan beredd att döda den som väcker mig. Trots att man ska göra så, man ska gå upp vanlig tid ändå. Men det gör jag bara inte såna morgnar.

Jo, för att komma tillbaka till vad jag egentligen tänkt att säga, så tänkte jag dra en snabbgenomgång av augusti... Är det sedan något ni vill höra mer om får ni säga till...

Min stora pojk... Richard!

* Vi åkte till Halmstad som planerat, men bara Richard följde med. Johannes stannade hemma av anledning... Dels för att han avskyr att åka bil, dels för att han hade förhinder. Mikael, jag och Richard hade i alla fall en underbar dag. Vi åkte tidigare den här gången, det var nästan tomt på stranden när vi kom och vi trodde att det kanske var för att folk började jobba, men frampå dagen sen kom det fler och fler. Vi solade, badade, plockade snäckor och åt moussaka med tzatziki som var sådär. Jag var knallbrun efter de två soldagarna men nu har det börjat blekna, tyvärr. Mikael och Richard fjällade en del, men det klarade jag mig från. Men det bleks väl bort med tiden antar jag.

* Anledningen till att Johannes blev hemma då... Den, eller rättare sagt hon, heter Sparta. En liten yttepyttesöt, blyertsgrå liten kattfröken som flyttade hem till oss. Det är Johannes egna kattunge, en liten kompensation för allt Richard får i ridningssammanhang. Fast Sparta tycker mycket om matte också, älskar ligga mattes knä... Sparta heter hon efter The Mean Kitty, om ni minns den, för att fräscha upp minnet så hittar ni den här: http://www.youtube.com/watch?v=Qit3ALTelOo. Vår lilla Sparta är ungefär lika busig och bits och hittar på dumheter, men sötare än man kan stå ut med nästan...

Här ovan är lilla Sparta inte så gammal, det var innan hon kom hem till oss, vi var och tittade.

I början ville Ceasar och Bastian inte alls veta av henne, nu går det bättre. Sparta får sova hos Ceasar (ibland) och leka med Bastian, han blir som en kattunge på nytt.

* Den 11 augusti började jag jobba igen. Eller ja, jobba är en megamastodontöverdrift... Jag började arbetsträna, två timmar om dagen. Wow, liksom... knappt lönt att åka hemifrån kändes det som. Att jag sen blev så dödens trött så jag inte orkade med mer än att just ta mig dit, jobba de två timmarna och sen hem igen var inte direkt vad jag hade väntat mig. Det kändes mer än fånigt...

Första veckan var i och för sig speciell, det var dressyrtävlingar till helgen och massor att göra. Plötsligt blev jag den enda som förstod sig på allt (nästan) som hade att göra med datorn också, då hon som annars har hand om det gick på semester följt av föräldraledighet direkt efter...

Ja, som jag glömde säga, men som ni förstår, så blev det på ridskolan jag hamnade. Jag hade ju funderingar på kyrkan men kyrkoherden var ju på semester och när hon kom tillbaka och jag fick svar lät det mer än ljummet, hon hade skickat ärendet vidare till någon vaktmästare, sen har jag inte hört mer...

Så jag (och några till) hämtar hästar i hagarna varje dag, de som ska gå lektion, portionerar ut havre och sen brukar jag sätta mig vid datorn och försöka göra hemsidan mer begriplig och åtminstone rättstavad... Jag tycker inte om den... Den känns amatörmässig, ful, svårnavigerad och flummig. Men hon som gjort den kommer ju tillbaka och det är inte värt att göra om för mycket... Tyvärr.

När hästarna ätit upp ryktar vi dem, kollar hovarna, visiterar dem, sånt. Akhila, vars ögon inte tålde allt regnande och blåsande får ögondroppar ibland, likaså Lucija som har problem med tårkanalen på ena ögat. Lucija har mugg på bakbenen och får salva, lite sånt pysslar vi med. Sen brukar det vara dags för mig att åka hem. Inget betungade, men jag blir skittrött...

På tisdagarna har jag hand om cafeet, två timmar innan min ridning, men det brukar inte vara någon rusning direkt så jag brukar pyssla med lite allt möljligt.

Andra veckan jag jobbade följde vi med när min ridlärare och en tjej i min tisdagsgrupp tävlade i dressyr i Hjo på lördagen. Det var Daily Joy och King som fick komma ut och se sig om i världen. Daily tog det med ro, och var riktigt duktig. Det gick jättebra för dem. King var skitnervös och för dem gick det väl inte riktigt lika bra, men för att vara första gången var det jättebra. Vi hjälpte till att hålla hästar och heja på.

King till vänster och Daily Joy till höger.

Richard och King

* Vi har en ny ridlärare på mina tisdagslektioner. Hon är säkert jätteduktig. Men jag har väldigt svårt för henne, hon känns så nedlåtande, trycker ner, rättar till så bryskt, får en att känna sig dum och löjlig. Jag blir så nervös av henne så jag glömmer bort vad som är höger och vänster, upp och ner... Sen har hon med sina egna döttrar hela tiden, ibland sitter de på läktaren och skrattar åt oss, ibland är de med och rider och utklassar oss andra, åtminstone mig...

Jag funderar på att skippa ridningen på tisdagarna, hade funderat på att bara rida en dag i veckan ändå eftersom jag har sämre ekonomi nu, men hade helst velat ha kvar tisdagslektionerna eftersom jag gillar den ridgruppen bäst. På onsdagarna har jag kvar min gamla vanliga ridlärare som jag trivs jättebra med. Men gruppen är inte lika bra. Jaja, vi får se hur det går. Vi har betalt för september så jag testar väl månaden ut i alla fall.

* Vi har byggt och snickrat, renoverat och ordnat. Hönshuset har vi byggt till, det är tre gånger så stort nu. Vi (kanske fräckt av mig att använda ordet 'vi' för jag har verkligen inte gjort för mycket, det är mest Mikael och en hel del Richard, som har gjort det mesta) har blåst ut insidan på gamla gäststugan och förrådet och börjat isolera och bygga nya väggar, nya golv etc. Det ska bli bibliotek och ska förhoppningsvis bli färdigt snart.

För samtidigt håller vi på med tillbyggnaden av huset. Med den har vi kommit så långt så att vi har grävt ena grunden (huset ska byggas till åt två håll). Den grävde Mikael och Richard för hand, 110 skottkärror jord och grästorvor... Den andra sidan är för mycket så det ska dit en grävare till helgen, en sån där liten som vi hyr och sköter själva. Vi ska köra undan jorden med traktorn, Mikaels och Richards lilla kelgris...

Det här fotot är nog en och en halv månad sen, pycklisarna är inte så stora än... I förgrunden Rocky och en av de gamla hönorna.

* Och så har vi ju mina pycklisar, sist men inte minst! De har växt och blivit så stora! Och fina! Om inga stora överraskningar bjuds så blev slutliga resultatet nio tuppar och tio hönor av de nitton kycklingar som överlevde. De vita leghornskycklingarna, som det från början inte var meningen att vi skulle ha ens, blev en tupp och tre hönor, Don Corleone (även Tuppe kallad), Påven Johanna, Blanca och Snövit. Blommekycklingarna blev en tupp och fyra hönor (vilken tur va), tuppen Blomma och hönorna Viola, Linnea, Rosa och Klara. Klara trodde vi först var en tupp och tänkte att han skulle heta Carl von Linné, men så var det en höna och först sa vi Carla men vi sa fel jämt så det fick bli Klara... Sen var det lite mindre tur med de andra, australorpen blev två tuppar, två hönor, tupparna Earl Grey (grå) och Chili, hönorna Svarta Sara och Black Molly. Sussexen blev två tuppar, Sune McChicken och Seikei och hönan Susse. Plymouthrockkycklingarna blev tre tuppar... Ville, Taco och Mattias.

Pycklisarna vill så gärna vara med när de gräver, vem vet vad för spännande saker som kan dyka upp... Linslusen Rocky med här också... Detta är bara några dagar sen.

Och den 29 augusti fick vi vårt första efterlängtade, men ändå så oväntat, oj redan, lilla söta, vita lilla ägg!!! En av de vita leghornshönorna (tror det var Påven Johanna, de är så lika nu när allas kammar börjat växa till sig och bli röda) la ett litet ägg! Två dagar efter kom nästa lilla söta ägg. Fortsätter hon med varannan dag så får vi ett litet ägg till i morgon! Sen är det bara att vänta på resten! Leghorn och blomme ska vara tidigast, i den ordningen, de andra kan vi få vänta på, det är senare raser.

De gamla hönorna har varit lite busiga i sommar och gömt ägg lite här och var. Vi hittade under trappan (en slags loftgång utanpå huset) till kontoret och sen under gästrumsgolvet. Säkert har de fler gömställen för det har blivit lite dåligt med ägg i sommar. Sen har Agda ruggat, vi trodde hon var sjuk och tänkte nästan låtit henne sluta sina dagar ett tag. Så började det växa nya fjädrar på henne, ett tag såg hon ut som en igelkott, alla bruna fjädrar var inneslutna i en liten mörkgrå hylsa liksom. Så hon såg ut! Nu börjar hon bli riktigt fin!

Så till avigsidan med hönor och pycklisar... De börjar bli stora nu... Tupparna börjar bli bråkiga, stora gamla tuppen börjar visa intresse för små vita hönorna. Det är dags att sanera... Vi tänkte spara Tuppe och Blomma. Dels för att de är de enda lagom stora, resten är för stora. Dels för att de har visat framfötterna så att säga. De är aktiva, patrullerar, gör hönorna sin kur, Blomma har till och med kurtiserat de gamla damerna! De andra, visserligen senare, tupparna av de större raserna är inte alls lika framåt, de går gärna undan, gömmer sig, håller sig i bakgrunden och det känns inte som något bra tuppbeteende tycker jag.

Fina Blomma!

Han som vi köpte kycklingarna av har lovat att hjälpa till med slakten (usch, fy hemskt ord att använda om mina älsklingar), men han hann inte just nu. Jag vill helst inte vänta mycket längre, vill inte att Rocky ska jaga ikapp de små leghornshönorna och knäcka ryggen på dem. Men tanken på att ta livet av honom som varit en sån toppentupp känns inte roligt. Eller de små...

Vad mer...

Det är den första september i dag, eller var i alla fall när jag började skriva det här... Jag har som vanligt en lång rad föresatser inför den nya månaden. Särskilt som det är en måndag också... Som gjort för nystart...

- Jag har inte orkat tänka på vikten och släppt kontrollen, det har fått till följd, givetvis, att den skenat iväg till katastrofala mått... Nu ska den ner! Basta! Till julafton ska jag gå ner tio kilo. Peppa mig gärna, skäll och hota, locka och muta!

- Jag ska försöka ta tag i verkligheten också, hela augusti har jag liksom levt i någon slags seg deg känns det som. Mycket för att jag inte orkat med annat givetvis, men jag ska anstränga mig och försöka ta tag i saker, diska, städa, stryka, bädda, såna saker. Jag måste ju ta hand om allt, nu när Mikael har fullt upp med bygge och renovering. Inte roligt, men tvunget, jag är ingen tillgång i byggnationerna tyvärr, inte än, möjligen när det kommer till målning.

- Jag ska skriva min bok! Skärpning! Ska Skriva Nu!!!

- Jag ska motionera, cykla promenera, har till och med köpt gåstavar... och i dag rotade jag fram lite träningskläder hos svärmor som har lådor med våra kläder och annat på hela sin andravåning...

- Och jag ska blogga! Många korta fyndiga trevliga bloggar om dagen. Vad vill ni höra om? Min viktminskning och träning? Mina hönor och katter? Tillbygge och renovering? Eller alltihop. Eller något helt annat. Troligen blir det en mix...

Det är säkert mycket mer. Det tar jag i morgon. Då ska jag försöka hinna/orka med att hälsa på hos er också!

Sånt här ska det vara slut på i alla fall!!! Inte något mer sånt!!!

One week later

Jag har suttit vid datorn så gott som varje kväll (inte i går kväll då somnade jag elva, fatta det elva!) men jag har aldrig orkat så långt så det har blivit någon blogg av det.

En orsak är att jag helt enkelt har somnat ifrån bloggandet, en orsak till är att mitt kontor är för olidligt hett. Inte tänkte vi på att det kunde bli stekhett under ett svart plåttak... logiken hade visst tagit semester en stund där... kanhända att jag är tacksam för det i vinter, om nu vintersolen förmår att värma upp på samma sätt?

Ytterligare en orsak är att jag så gärna ville ha foton med i min blogg. Sådana jag tagit själv, men jag orkar inte alla de små steg som får in dem i min dator. Alltså, tömma kameran i Mikaels bärbara dator, flytta över de foton jag vill ha från den till mitt usb-minne och sen från usb-minnet till den här datorn. Jobbigt. Ja, egentligen tar det inte sååå lång tid men jag är lite underligt lat ibland, skjuter lätt upp sådana där lite småjobbiga saker som egentligen är rätt snabbt avklarade. Jag får ta en radda bloggar sen med bara foton i...

För att avsluta orsakslistan så kan en orsak till vara att jag ville vänta på folk så de hann läsa innan jag skrev igen. Dumt tänkt jag vet... When will I learn...

Nåväl. Halmstad åkte vi till förra lördagen. Det var varmt. Det var långt. Eller ja, egentligen är det bara femton mil. Tänkte vi, men det var ju förr det, innan vi flyttade, nu var det närmare arton...

Först ville bilen inte starta, den har inte varit i bruk på bra länge och hade stått och laddat ur batteriet, det är något larm som står och blinkar hela tiden som Mikael trodde hade gjort det, men drar de verkligen så mycket ström de där? Hur gör andra som har larm som blinkar hela tiden, laddar det ur batteriet på allas andras bilar också?

Inte hittade vi startkablarna heller så Mikael fick åka till en granne (och hoppas de var vakna) och låna. Sen kom vi iväg.

Och vi körde fel flera gånger och var inte på stranden förrän klockan var tolv... Vi hade tänkt vara där vid tio. Som alltid obotliga tidsoptimister...

Men det räckte nog för oss ändå. Vi badade och solade, fikade, pratade, låg och läste och hade det trevligt. Jag hade trevligt i alla fall. Johannes blev nog rätt uttråkad efter ett tag, Mikael också, han blev rastlös och gick omkring på stranden. Richard verkade trivas, han ansträngde sig väldigt med att se ut som om han inte tittade på tjejer, men jag tror allt han gjorde det ändå...

Det låter nästan hemskt, men det är första gången mina stackars barn är på västkusten... Inte första gången de badar i havet, though, men vi har bara varit på ostkusten annars, Västervikstrakten. Det är mycket saltare vid Halmstad än vid Västervik. De sa det barnen, alldeles lyriska... 'doppa fingret i vattnet mamma och slicka på det, det smakar salt!'. 'Ja. sa jag, tänk vad många som kissat i vattnet för att få det så salt...'

De plockade snäckor (eller om det kanske kallas musselskal) också, inte så många som Mikael varit rädd för. Jag minns en gång för många år sen när vi åkte till samma strand, det var innan vi hade barn, det var fint hemma när vi åkte, när vi kom fram var det jättemulet. Vi gick på stranden och plockade massvis med snäckor den gången... Kilovis...

Jag har blivit väldigt mycket mer försiktig med sol på senare år, jag har visserligen aldrig direkt bränt mig men man vet ju aldrig och det var länge sen vi var på en havsstrand... Jag hade med en hel driva solskyddskrämer, upp till solfaktor 20, kanske lite överdrivet...

Mikael lyckades bränna sig ändå, fattar inte hur... Richard smorde in sig på framsidan själv, det var inte ritkigt lyckat, han nådde inte ända upp på axlarna såg vi sen, men då såg man också hur bra solkrämen var... Det såg inte klokt ut. Som något slags fraktalmönster i vitt och rött...

Johannes blev bara brun, han har den sortens hud, lite gyllene från början, jag blev också bara brun, ännu brunare, knallbrun faktiskt. Jag blev riktigt förvånad, det var längesen jag överhuvud taget brydde mig om att sola och har varit blek så länge så det kändes som om jag inte kunde bli brun. Jag är döläcker nu... hoppas det sitter kvar läänge! (eller rättare sagt, hade jag varit smal också hade jag sett riktigt trevlig ut... men jag är allt annat än smal...)

(En liten nyfiken parentes förresten. Jag har inte frekventerat stränder så där särdeles flitigt de senaste åren, inte alls för att vara ärlig, men en sak slog mig nu när jag var på en så pass stor och välbesökt strand, att jag såg inte några som solade topless den här gången. Inte för att jag saknade dem heller men jag lade märke till det. Förr så var det ju nästan tvärtom att de som inte solade topless nästan blev uttittade och pekade finger åt... Är folk prydare nu eller har det visat sig inte vara så nyttigt att sola tuttarna?)

Jag var nog den som badade mest också, Mikael är en riktig badkruka, han doppade sig först när vi skulle hem. Jag tog ett dopp allt som oftast, när jag började känna mig för varm. Eller för uttråkad, för det är verkligen dötrist att sola, speciellt om man ska ligga på rygg, ligger man på mage kan man ju läsa under tiden. Jag förstår inte de som kan hålla på och sola dag ut och dag in, flera veckor som en del gör. Jag är ingen solarmänniska, bara att inse.

Men trots detta ska vi till Halmstad i morgon (fredag) igen! Jag, Mikael och Richard. Johannes vägrar att åka bil så långt igen. Mamma och pappa kommer och sällskapar honom och hjälper honom med djuren.

Så onödigt egentligen, alla dessa mil fram och tillbaka för att bada och sola lite. Men eftersom vi känner att vi inte varken kan eller vill vara hemifrån mer än någon dag så får det bli så. Åka bort och sova borta flera nätter skulle aldrig funka. Jag skulle bli nipprig.

Vi var inte riktigt i Halmstad heller utan i Gullbrandstorp. Mikael var alltid där när han var liten. Missionskyrkan i Jönköping har någon slags ställe där också, där han är konfirmerad. Man kan äta där också, de brukar ha väldigt god dagens, vi tänkte äta där i morgon.

Det var meningen att vi skulle sovit över hos en kompis till mig i närheten av Ullared på vägen hem, förra gången vi var i Halmstad alltså, men vi stannade bara och fikade och pratade lite. Jag ville hem...

Hon hade tir na nog träff passande just då (ni vet den jag brukar vara på på somrarna) så det serverades en väldigt smarrig tårta (med feer på). Det var meningen att vi skulle stannat och ätit också, men det lät som det skulle bli väldigt sent så vi åkte hemåt vid tio. Sent nog tyckte jag...

Jag brände mig på en manet i lördags också. Jag visste inte ens att brännmaneter fanns i Sverige så jag blev helt paff! Mikael sa sen att det visst gjorde det och pappa hade hört att de oftast inte kom förrän i augusti, men om det blåste från rätt (fel) håll så... Jag brände mig väl inte farligt mcyket heller. Jag såg kräket i vattnet och sekunden efter kände jag hur det sved till över vristerna, båda fötterna, som om jag trampat rätt ut i ett nässelsnår. Det satt i hela dagen.

Vi har hunnit med en hel del annat också. Om jag var död som en sill efter Liseberg var det inte riktigt så efter Halmstad, jag var rätt pigg dagen efter. Pappa hade varit och sett till våra djur och sovit över, vi kom ju inte hem förrän strax före ett på natten... Jag kunde ju inte ligga och dröna hela dagen när han var där.

Så jag höll rätt gott tempo hela den dagen. Tvättade allt och hängde ut och fick torrt. Jag städade lite också för på måndagen hade vi lite husvisning. Vi var i Utvängstorps hembygdsgård igen, där vi var häromveckan. De hade veteranbilsutställning också, och lite sånt. Mina föräldrar var där och hade med sig en gammal tant som mamma hyrde in sig hos när hon pluggade i Skåne när hon var ung. De har hållt kontakten ända sen dess. De följde med oss hem sen och tittade.

Och på tisdagen var en arbetskamrat till Mikael hos oss på förmiddagen. Hennes dotter tävlade tillsammans med Richard i ponnydressyrlaget (hon som red Miramis, i Vartofta, om ni scrollar tillbaka). De hade med sig något åt oss som jag ska skriva mer om när jag kan visa foto...

De har haft lite mer kontakt med stallet under sommaren och berättade att nästan alla hästar som var till salu hade blivit sålda. Det kommer kännas konstigt att komma tillbaka till stallet... Och det blir rätt snart det... Jag fick ju aldrig tag i någon som kunde bestämma något på kyrkan så vi pratade med ridskoleägaren så jag ska vara där. Igen. Hoppas det fungerar bra den här gången... Eftersom jag kanske inte kommer ha råd att rida två gånger i veckan med min sänkta sjukpenning får det kanske kompensera att vara där och jobba istället...

Och i går (onsdag) var vi i Tidaholm och åt räkor igen. Räkfrossa. Jag tar som vanligt alldeles för lite på tallriken och får gå desto fler gånger (fast det blev bara tre). Det var smockfullt. Och det tog slut på faten och i skålarna rätt fort. Ibland blev det långa köer som stod och väntade på att det skulle fyllas på. Vi anade lite panikstämning i köket, det var inget de sa, men det kändes liksom...

När vi ätit klart skulle vi handla lite på Ica på vägen hem, vi blev nästan omkullsprungna av en tjej med restaurangens logga på ryggen, hon fyllde en hel kundvagn med räkor ur frysdisken, gurka och sallad och sånt och sprang till kassan med det... Tur att Ica låg nära...

Vi var stoppmätta i alla fall. Och nu i kväll åt vi tacos och är stoppmätta igen... Usch... Så varmt som det är så är det ännu jobbigare att vara stoppmätt...

I morgon är det augusti och jag ska skärpa mig. Igen. Men den här gången ska jag verkligen göra det.

Jag ska:

1. Sluta äta godis

2. Gå ner i vikt till det mål jag har satt

3. Skriva min bok

4. Ja... vad var det nu igen... blogga kanske :)

Jag ska spåna vidare på den här listan, men det här känns viktigast just nu...

Jag hade två guinness i skafferiet. Jag tog den första och den var - isch - ljummen... Den andra ställde jag i kylskåpet, dricker den nu, kall och god.

Skål!