Göken gal i öster...

Och en östergök är tröstegök. Har jag hört.

Inte för att en göks galande är stor tröst när man är riktigt ledsen i och för sig. Men så ihärdigt som den har galt de senaste veckorna känns det lite som att den i alla fall försöker trösta mig. Ibland gal den till och med i nordost, och norregök är sorgegök. Har jag för mig. En blandning mellan sorg och tröst alltså. Rätt passande.

Jag kan inte låta bli att tycka att jag är ett ynk i och för sig som aldrig kommer över det här. Jag har haft vänner förr som har tröttnat på mig, eller rättare sagt där våra vägar gått isär utan att jag funderat så mycket på det. Kanske var det för att det var ett sådant uppenbart svek den här gången. Kanske för att jag mådde skit redan innan. Kanske för att det var (tyckte jag, men uppenbarligen BARA jag) en sådan speciell vänskap.

Nog om detta.

Det är inte bara för att jag går runt och ylar nedbruten av sorg (vilket är en grov överdrift) som det inte blir något skrivet här eller några påhälsningar i era bloggar, vilket jag ber om ursäkt för. Det är dessutom tokmycket att göra med våra husrenoveringar och tävlandet.

Det var tävling den 25 maj, samma dag som min trista minnesdag, vilket var lite tur i oturen, jag hann inte tänka för mycket på eländet eftersom jag var domarsekreterare och satt och skrev oavbrutet mellan tio och fyra. Eller ja, några raster hade jag ju...

Sen är det tävling igen den 8 juni, den här gången i Mariestad av alla ställen. Vi trodde länge att det skulle vara i Falköping men det var en annan serie det... Allsvenskan i div III går i många olika serier, vi är med i serie U om jag inte minns fel och det var en annan serie i Falköping samma dag, rätt tävlingar, lätt C:1 och lätt B:0 men fel ställe... Det är tre gånger så långt till Mariestad...

Nytt program... Richard har inte tävlat lätt B:0 innan, de har bara haft lättC:1 på de två första tävlingarna i omgången, de två enda tävlingarna han varit med i dessutom... Det är en hel del som skiljer sig från lätt C:1 till lätt B:0 det ska bli intressant att se hur det går...

Massa annat också som sagt. Och varje gång jag sätter mig vid datorn är jag antingen alldeles för trött, så när jag läst igenom allt jag vill läsa i hönsforumet (jag har ju massor av frågor och undringar hela tiden nu om kycklingarna) och kollat mail och sånt är jag antingen så trött så jag sitter och somnar, eller hoppar mig ovetandes över till sängen och somnar (dumt att ha datorn i sovrummet men det är snart ett minne blott (!!!) kontoret är snart klart (!!!) eller så börjar datorn krångla (jag har fortfarande inte bytt till den nya, som nu stått i sin stackars kartong så länge så den säkert har ärgat igen eller nåt...)

Kycklingarna som sagt... Måste lägga in nya bilder, de har växt så otroligt! De var sex veckor i lördags och en av De Uppenbara Tupparna, den vita leghornstuppen Don Corleone, även kallad Tuppe, har redan börjat gala! Han var bara fem veckor när han en dag lät 'underligt' som en knarrande gnisslande dörr eller något, ett enstavigt läte, redan några dagar senare hade han fått det att låta mer som en galning, med tre toner, u-u-u. Nu är det som en riktigt tupp, fast mycket ljusare. Och så sött så man smälter... Fast Mikael tycker fortfarande det låter mest som en dörr...

Jag återkommer, bloggar om förra tävlingen, om kycklingarna, om kontoret som snart är klart, etc etc. Och jag ska hälsa på hos er också. Promise.

Tack förresten, alla som skrivit ord till tröst! Visst stämmer det som millroll och eric skriver att man kan skriva sig ut ur mörkret. Om jag bara hann och orkade... Fast vissa nätter när jag inte kunnat somna de här veckorna har jag legat och funderat på bitar i min nya bok. Jag tror jag ska 'hänga ut' min svekfulla vän där, en liten känga blir det i alla fall. Jag måste ju ha någon som är ond också, den rollen tycker jag kan sitta fint...

Tack, Elanah *kramar tillbaka*, jo, jag är ute i solljuset en hel del, det är ju skönt att vädret inte deppar ihop i alla fall!

anonym, önskar jag hade din tro på mänskligheten, men du känner inte min vän. Hoppas jag. Det handlar knappast om att 'inte verka bry sig'. Enda omtanken där är nog om sig själv tror jag. Konstigt sätt att visa att man bryr sig annars att bemöta allt med en tystnad kompakt som en betongvägg...

Visst, man är sig själv närmast, det är ju jag också. Men det är fegt att köra över folk på det viset. Jag kan ju inte låta bli att undra vad det var för fel på just mig för den delen, för mig veterligen är jag den enda som inte duger längre i bekantskapskretsen.

Nej, nu ska jag gå och göra lite nytta. Jag kan välja på a) diska, b) sätta nät på avdelningen av hönshuset vi håller på med, c) packa upp lådor i kontoret, d) stryka eller något av allt annat som också måste göras... Innan det är dags att åka och hämta barnen, Johannes är hos en kompis och Richard praoar hos min svåger som har elektronikbutik. Raka vägen till ridningen efter det. Det känns som om jag bor där ibland...

Jag letade efter en bild på nätet, en tavla jag har, som jag egentligen ville haft som illustration. Det är ingen gök på den egentligen, utan en tjäder. Den sitter på en gren och tittar ut över en bergskedja och ser så oändligt sorgsen ut. En likadan tavla hängde i Solhem (min mammas föräldrahem) när jag var liten. Jag sov i det rummet när vi var där och tyckte att tavlan var så sorglig så jag blev jämt ledsen. Jag tänkte mig att göken (för det trodde jag att det var) bodde på, eller ville till, andra sidan bergen men inte kunde... Lite så det känns så tavlan hade passat som illustration... Till andra sidan av bergen kommer jag aldrig. Bara att inse.

Fullt upp hela dagen!

För att nu skriva en snutt varje dag i maj, eftersom jag börjat så bra, två hela dagar (!) i rad... så ska jag skriva liiite nu också, fast det blir fel datum eftersom klockan är över midnatt. Men det är fortfarande lördag för mig, jag har inte lagt mig än, trots tävling i morgon...

Jag sov rätt länge i 'morse' så jag hade kanske inte kunnat somna nu ändå, och så har det varit fullt upp. Verkligen.

Först byggde vi ny bur till kycklingarna, en dubbelt så stor, de växer så fort så det är nästan läskigt, tvåveckorskycklingarna är större än björktrastar och inte så där bebisgulliga längre, men ändå väldigt söta, de små enveckas borde ju vara lika stora som de stora var när vi hämtade de små, men jag tycker inte de ser så stora ut, inte plymouth rock kycklingarna i alla fall, de har inte ens fått några fjädrar än, de allra minsta, Lotta och Ville ser inte ut att ha växt alls, men det har de kanske, det är ju svårt när man ser dem varje dag.

Sen diskade jag och sen skyndade vi till stallet, vi skulle ha en sista genomgång inför tävlingarna, ridläraren ska ju inte med tyvärr, men vår ställföreträdande lagledare verkar också bra att ha att göra med, hon är mamma till en av tjejerna som ska med.

Efter informationen hämtade Richard och en av hans tjejer (höll jag på och säga...) sina hästar och övade lite på dressyrprogrammet, sen red de ut en sväng, de var borta skitlänge. Vi åkte och handlade och tyckte vi tog tid på oss. Det var flera som var ute och red så de var inte sist tillbaka. Vi gav hästarna sin kvällshavre och när de ätit upp den började vi tvätta dem. Det var meningen att vi skulle haft en slang, men alla hästar, även kolugna Lukas blev livrädda, han slet av grimskaftet och sprang iväg, en tjej som gick förbi tog honom som tur var.

Så vi fick tvätta med hinkar och vattenkannor som vi sprang fram och tillbaka med. Bilden är några helt andra (framgooglade) hästar, men det såg ut ungefär så... vår kamera var inte samarbetsvillig i dag, så det blev inga foton, den ligger på laddning nu så det blir foton i morgon!

Inte blev han mycket renare heller tyckte jag, han har gula fläckar som inte gick bort ens med Yes diskmedel som vi blev tipsade om.

Det tog en bra stund, alla som skulle tävla tvättade sin hästar samtidigt så det var rena vattenkriget, hinkar, svampar, schampolödder över hela gården.

Till sist gav vi upp och tog in Lukas och la på honom ett fleecetäcke, som skulle dra ur fukten ur pälsen och hålla honom ren under natten (ifall han fick för sig att rulla sig). Vi hade inte ätit någon middag än heller, så Mikael åkte och hämtade Johannes och beställde pizza som vi satte oss i klubbrummet och åt.

Efter det skulle jag fläta manen, eller knoppa som det kallas, jag har aldrig gjort det. Den här bilden är googlad, vår kamera var inte laddade i dag... Eller rättare sagt, jag testade att fläta och knoppa en dag när Richard skulle träna dressyr, bara för att se hur man gjorde, vi köpte en jätteförpackning små gummiband när vi var i Ullared. Jag hann bara göra fyra fem knoppar den gången och de tittade lite åt alla möjliga håll.

Det gick lite bättre den här gången men de var inte speciellt snygga. Efter en liten stund började de gå upp också så hur han ser ut när vi kommer dit sju i morgon vill jag inte ens tänka på...

Vi har mantejp som man kan linda runt 'knopparna' men det gör vi nog inte förrän i morgon. Richard har startnummer 15 så han startar inte förrän någon gång efter elva i den klassen som börjar nio, så vi har tid över innan där. Som tur var.

Hoppas nu bara att han inte skitar ner sig för mycket i natt nu bara. Det såg ut som om han hade tävlingsnerver och började bli nervös för han la några riktigt lösa högar medan vi höll på med honom. Eller så var det just för att vi höll på med honom, han gillade ju inte att bli ren direkt...

Så, i morgon, söndag, gäller det! Håll tummarna mellan elva och tolv och sen vid halvtretiden igen för då tävlar min lille pojk!

När vi äntligen kom hem sen, runt tiotiden, då nöjde jag mig så klart inte med att packa inför morgondagen och putsa lite kängor och sånt. Nej, jag mitt dumma dumhuvud. Jag ställde mig och baka! Och inte några enkla frallor heller, utan en dubbel sats med bullar! Jobbiga bullar med smör och kardemummafyllning. Ibland förstår jag mig inte riktigt på mig själv...

Men det blir gott att ha med sig i morgon. Nu ska jag försöka sova några timmar innan vi måste upp igen...