Visar inlägg med etikett sorg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sorg. Visa alla inlägg

onsdag 4 juni 2008

Göken gal i öster...

Och en östergök är tröstegök. Har jag hört.

Inte för att en göks galande är stor tröst när man är riktigt ledsen i och för sig. Men så ihärdigt som den har galt de senaste veckorna känns det lite som att den i alla fall försöker trösta mig. Ibland gal den till och med i nordost, och norregök är sorgegök. Har jag för mig. En blandning mellan sorg och tröst alltså. Rätt passande.

Jag kan inte låta bli att tycka att jag är ett ynk i och för sig som aldrig kommer över det här. Jag har haft vänner förr som har tröttnat på mig, eller rättare sagt där våra vägar gått isär utan att jag funderat så mycket på det. Kanske var det för att det var ett sådant uppenbart svek den här gången. Kanske för att jag mådde skit redan innan. Kanske för att det var (tyckte jag, men uppenbarligen BARA jag) en sådan speciell vänskap.

Nog om detta.

Det är inte bara för att jag går runt och ylar nedbruten av sorg (vilket är en grov överdrift) som det inte blir något skrivet här eller några påhälsningar i era bloggar, vilket jag ber om ursäkt för. Det är dessutom tokmycket att göra med våra husrenoveringar och tävlandet.

Det var tävling den 25 maj, samma dag som min trista minnesdag, vilket var lite tur i oturen, jag hann inte tänka för mycket på eländet eftersom jag var domarsekreterare och satt och skrev oavbrutet mellan tio och fyra. Eller ja, några raster hade jag ju...

Sen är det tävling igen den 8 juni, den här gången i Mariestad av alla ställen. Vi trodde länge att det skulle vara i Falköping men det var en annan serie det... Allsvenskan i div III går i många olika serier, vi är med i serie U om jag inte minns fel och det var en annan serie i Falköping samma dag, rätt tävlingar, lätt C:1 och lätt B:0 men fel ställe... Det är tre gånger så långt till Mariestad...

Nytt program... Richard har inte tävlat lätt B:0 innan, de har bara haft lättC:1 på de två första tävlingarna i omgången, de två enda tävlingarna han varit med i dessutom... Det är en hel del som skiljer sig från lätt C:1 till lätt B:0 det ska bli intressant att se hur det går...

Massa annat också som sagt. Och varje gång jag sätter mig vid datorn är jag antingen alldeles för trött, så när jag läst igenom allt jag vill läsa i hönsforumet (jag har ju massor av frågor och undringar hela tiden nu om kycklingarna) och kollat mail och sånt är jag antingen så trött så jag sitter och somnar, eller hoppar mig ovetandes över till sängen och somnar (dumt att ha datorn i sovrummet men det är snart ett minne blott (!!!) kontoret är snart klart (!!!) eller så börjar datorn krångla (jag har fortfarande inte bytt till den nya, som nu stått i sin stackars kartong så länge så den säkert har ärgat igen eller nåt...)

Kycklingarna som sagt... Måste lägga in nya bilder, de har växt så otroligt! De var sex veckor i lördags och en av De Uppenbara Tupparna, den vita leghornstuppen Don Corleone, även kallad Tuppe, har redan börjat gala! Han var bara fem veckor när han en dag lät 'underligt' som en knarrande gnisslande dörr eller något, ett enstavigt läte, redan några dagar senare hade han fått det att låta mer som en galning, med tre toner, u-u-u. Nu är det som en riktigt tupp, fast mycket ljusare. Och så sött så man smälter... Fast Mikael tycker fortfarande det låter mest som en dörr...

Jag återkommer, bloggar om förra tävlingen, om kycklingarna, om kontoret som snart är klart, etc etc. Och jag ska hälsa på hos er också. Promise.

Tack förresten, alla som skrivit ord till tröst! Visst stämmer det som millroll och eric skriver att man kan skriva sig ut ur mörkret. Om jag bara hann och orkade... Fast vissa nätter när jag inte kunnat somna de här veckorna har jag legat och funderat på bitar i min nya bok. Jag tror jag ska 'hänga ut' min svekfulla vän där, en liten känga blir det i alla fall. Jag måste ju ha någon som är ond också, den rollen tycker jag kan sitta fint...

Tack, Elanah *kramar tillbaka*, jo, jag är ute i solljuset en hel del, det är ju skönt att vädret inte deppar ihop i alla fall!

anonym, önskar jag hade din tro på mänskligheten, men du känner inte min vän. Hoppas jag. Det handlar knappast om att 'inte verka bry sig'. Enda omtanken där är nog om sig själv tror jag. Konstigt sätt att visa att man bryr sig annars att bemöta allt med en tystnad kompakt som en betongvägg...

Visst, man är sig själv närmast, det är ju jag också. Men det är fegt att köra över folk på det viset. Jag kan ju inte låta bli att undra vad det var för fel på just mig för den delen, för mig veterligen är jag den enda som inte duger längre i bekantskapskretsen.

Nej, nu ska jag gå och göra lite nytta. Jag kan välja på a) diska, b) sätta nät på avdelningen av hönshuset vi håller på med, c) packa upp lådor i kontoret, d) stryka eller något av allt annat som också måste göras... Innan det är dags att åka och hämta barnen, Johannes är hos en kompis och Richard praoar hos min svåger som har elektronikbutik. Raka vägen till ridningen efter det. Det känns som om jag bor där ibland...
Jag letade efter en bild på nätet, en tavla jag har, som jag egentligen ville haft som illustration. Det är ingen gök på den egentligen, utan en tjäder. Den sitter på en gren och tittar ut över en bergskedja och ser så oändligt sorgsen ut. En likadan tavla hängde i Solhem (min mammas föräldrahem) när jag var liten. Jag sov i det rummet när vi var där och tyckte att tavlan var så sorglig så jag blev jämt ledsen. Jag tänkte mig att göken (för det trodde jag att det var) bodde på, eller ville till, andra sidan bergen men inte kunde... Lite så det känns så tavlan hade passat som illustration... Till andra sidan av bergen kommer jag aldrig. Bara att inse.

lördag 15 september 2007

If yoy go away...

Jag tänkte byta musik endera dagen för nu börjar jag tröttna på den här. Den är väldigt fin annars.

Fru Bloggare frågade sig om det var någon slags filmmusik. Jag vet inte... Jag tror inte det. Det är Dusty Springfield som sjunger i alla fall, den är gammal, 1967, men det är fler än hon som sjungt den. Men mig veterligen inte i någon film. Det gjordes en musikal om Dusty Springfield och där var den med, det är väl det enda i så fall.

Jo, jag visste inte alls så mycket innan, jag läste här:

Jag hittade den som av en slump en gång för lite drygt ett år sedan. Jag var ledsen då som jag har berättat flera gånger förut. Jag hade en god vän som gjorde just det: gick sin väg, och då tyckte jag att jag kände igen mig lite i den här sången. Den är sådär härligt sorglig. Det var lite därför jag valde den som musik när jag kände mig så dönere häromdagen också.

Jag har alltid tyckt att det känns mer rätt att spela sorglig musik när jag är deppig, än glad musik, för att "muntra upp mig" för det fungerar inte, jag ser bara den glada musiken som ett hån, medan den sorgliga tröstar mig, för den som sjunger, inbillar jag mig, känner sig inte heller så glad...

Nackdelen var ju då att den triggade igång andra gamla sorger också, bland annat just den som gick sin väg utan förklaring. Kanske hade jag börjat deppa för det ändå, det blir lätt så när jag blir ledsen av någon orsak så släpper liksom grindarna och alla, eller i alla fall många, sorger som man hållt tillbaka kommer springade för att göra det nya eländet sällskap. Inte någon hit direkt...

If You Go Away

If you go away on this summer day
Then you might as well take the sun away
All the birds that flew in the summer sky
When our love was new and our hearts were high
When the day was young and the night was long
And the moon stood still for the night bird's song

If you go away, if you go away, if you go away

But if you stay, I'll make you a day
Like no day has been or will be again
We'll sail on the sun, we'll ride on the rain
We'll talk to the trees and worship the wind
Then if you go, I'll understand
Leave me just enough love to hold in my hand

If you go away, If you go away, If you go away

Ne me quitte pas
Il faut oublier
Tout peut s'oublier
Qui s'enfuit déjà
Oublier le temps
Des malentendus
Et le temps perdu
A savoir comment
Oublier ces heures
Qui tuaient parfois
A coups de pourquoi
Le coeur du bonheur

Ne me quitte pas, ne me quitte pas, ne me quitte pas

But if you stay, I'll make you a night
Like no night has been or will be again
I'll sail on your smile, I'll ride on your touch
I'll talk to your eyes, that I love so much
Then if you go, I'll understand
Leave me just enough love to hold in my hand

If you go away, if you go away, if you go away

If you go away, as I know you must
There'll be nothing left in this world to trust
Just an empty room, full of empty space
Like the empty look I see on your face
Oh, I'd have been the shadow of your shadow
If it might have kept me by your side

If you go away, if you go away, if you go away

Please don't go away!

Det är så mycket i den här sången som stämmer, eller rättare sagt kanske, stämde, med hur jag kände mig förra sommaren. (Bortsett från att det egentligen väl, är en kärlekssång). Men sådan har jag alltid varit, när jag varit 'snyftig' kunnat känna igen mig i sorgliga sånger... Jag är kanske rätt patetisk.

Till och med årstiden var rätt... Och det kändes som om solskenet försvann. För förra sommaren var säkert finare än den här, men för mig kändes den mycket mörkare. Och jag litar nog inte på folk i samma utsträckning längre heller.

Men någon skugga skulle jag aldrig blivit och ännu mindre någons skuggas skugga. Så långt hade jag aldrig kunnat sträcka mig. Det franska originalet, en Jacques Brel låt är det, där går han ännu längre, din hunds skugga till och med...

Däremot stämmer det där med "like the empty look I see on your face" så bra... inte för att jag såg det, för sedan i juni förra året när vi fortfarande var vänner, har vi aldrig setts, men den där likgiltigheten hördes så bra på rösten, syntes i de få ord som skrevs etc...

En vän som jag trodde var min bästa vän och som jag anförtrodde allt. Det kändes så hårt. Jag har nog kommit över det nu men kan inte låta bli att tycka att det kändes som en så onödig förlust, vi hade kunnat gett varandra så mycket mer under årens lopp, som vi sa att vi skulle, vara vänner alltid, som Micke och Molle... Fast de gick väl också skilda vägar om jag inte minns fel? Jag vet inte, jag tyckte inte om Micke och Molle ens när jag var liten.

Jag har aldrig fått veta varför. Trots att jag frågat. Det var rätt många frågor jag aldrig fick svar på, men mest irriterande är det ju att aldrig få veta vad för ont jag gjort, något måste det ju ha varit eftersom jag behandlades som jag gjorde. Och det är ju bra dumt att gå runt och vara ond utan att veta om det… det gör mig ju till en rätt opålitlig människa.

Kanske har med utbrändheten att göra, ibland vet jag ju inte riktigt vad jag gör, jag har hittat kaffebryggaren i kylskåpet, vem vet vad jag kan ta mig till, en annan gång kanske jag stoppar in mina vänner i ugnen, vem vet… Det skulle vara det att de i regel är lite mindre medgörliga en en kaffebryggare men det är väl en petitess i sammanhanget förmodar jag.

Där satt jag då och lyssnade på den här låten och var lite deppig. Då fick jag ett mail från en gammal vän, en annan vän som inte försvunnit, men som aldrig var lika close. Det var egentligen ett sådant där typ kedjemail, men texten grep tag i mig, för det var nästan som en 'hälsning'... Detta är ett utdrag ur det mailet:

När någon kommer in i ditt liv av en orsak, är det oftast för att fylla ett behov du har uttryckt. De har kommit för att hjälpa dig, för att ge dig vägledning och stöd. För att hjälpa dig fysiskt, känslomässigt och spirituellt. Det kan verka som om de är sända från himlen, och det är de! De är där för det du behöver dom för. Så plötsligt, utan att du gör något fel eller på en till synes opassande tidpunkt, kommer denna person att säga eller göra något som gör att erat förhållande tar slut. Ibland dör dom, andra gånger lämnar dom dig. Ibland provocerar de dig och tvingar dig att fatta ett beslut. Det som är viktigt att förstå är att ditt behov är mättat, ditt öde är fullbordat, deras arbete är utfört. Den bön du skickade till universum har blivit bönhörd, och det är nu dags att gå vidare.

Om du läser det här, men det tror jag inte du gör... Men en gång vet jag du sa att du läste mina bloggar... Om du läser det, så vet du nu att jag fortfarande är ledsen och saknar dig... Kanske stämmer det som det står, att de var dags för oss att gå vidare åt varsitt håll, men jag kommer alltid att sakna dig och fråga mig varför...