Min o-poetiska ådra

Jag kan inte skriva dikter. Jag har aldrig kunnat skriva dikt. Jag är till och med dålig på att läsa dikter. Visst, det finns många jag tycker om, sådana från artonhundratalet, sådana som rimmar, sådana som handlar om kärlek och träd och blommor, sådana som man har en liten chans att kunna förstå sig på… Som förståsigpåare säger är skräp…

Men sådana där moderna, och sådana där som inte rimmar, som bara är en massa konstiga meningar efter varandra och de som är så svarta och dystra, såna förstår jag mig inte på alls.

Skulle jag försöka mig på att skriva en dikt skulle det låta som ett julklappsrim, jag kan hitta på rätt fantasifulla julklappsrim och har även någon gång fått ihop någon haltande limerick, en sån där man kan göra någon sen kväll efter att ha druckit tre glas vin och fnissat tre timmar… (fast visst drack väl poeterna ofantliga mängder rödvin de med?)

När jag var liten hade jag och de flesta andra i min ålder poesialbum, man skickade runt dem bland klasskamrater och kompisar och alla skrev en vers av något slag. Det fanns en liten hög av poesiverser att välja bland, kom man inte på något tog man samma som någon annan. Eller så bad man sin mamma om hjälp och lämnade sedan stolt tillbaka poesialbumet med en obegriplig dikt av Runeberg eller Karlfeldt eller någon annan av gubbarna (eller tanterna).

Jag kommer ihåg många av de där verserna än, många gånger klistrade man in bokmärken eller ritade något som illustrerade det man skrivit. ’Rosor är röda, violer är blå, smultron är söta och du likaså.’ Se där poesi som jag gillar! Uppför en backe, nerför en äng, där står Eva och kysser en dräng’ var väl mindre rolig…

När jag gick på gymnasiet ingick en himla massa diktanalys i litteraturhistoriedelen av svenskämnet. Jag vet inte om det ska vara så mycket eller för att vår svensklärare var en misslyckad sån där obegriplig poet som skrev konstiga dikter om borttappade fiskögon och sånt där.

Vi utsattes i alla fall för dikter från alla tidsepoker och stilar och skulle analysera dem, försöka få fram vad dikten egentligen handlade om. Ofta var det våra hemläxor så man satt hemma och våndades med eländet hela nätterna när man egentligen kunde löst integraler och andragradsekvationer eller något annat roligt.

Jag var alltid jättedålig på det där. Jag tyckte om litteraturhistoria annars, jag älskade att läsa klassikerna och de gamla ’bra’ dikterna, även om jag inte kunde analysera dem heller… En tjej i klassen klarade diktanalysen galant genom att säga att hon såg Gud i alla dikter. Läraren kunde inte gärna säga att det var fel om nu inte poeten själv vid något tillfälle berättat vad dikten egentligen handlade om. En dikt kan ju, och ska kanske, tolkas på lika många olika sätt som det finns folk som läser dem?

Jaja, för att komma till vad jag egentligen skulle komma till så är det där med diktande inget som ligger för mig. Jag vill skriva, men inte dikt. Därför blev jag lite, eller nej, jag blev jätteförvånad när jag satt i går och skulle skriva på min novell (det satt fast) och istället helt plötsligt kom en dikt krypande genom tangenterna istället…

Det var inte som att det var jag som hittade på den, det var nästan läskigt, den bara dök upp i huvudet. Så här. Plopp. Där var den och ville bli skriven.

Och nu undrar jag, var kom eländet ifrån? För det är inget jag skulle kunnat skriva själv, det är inget rim och den är konstig… Men jag lägger den här ändå.

Jag har en teori om att det fanns någon misslyckad (måste varit misslyckad för det är en knasig dikt) poet som dött i förtid och kände att han inte var färdig med sitt diktande… Och så hoppar han på mig när jag sitter med idetorka och skrivkramp. Bussigt, spökpoeten…

Min kopp

Jag fyller dig,
Till bredden,
Gång på gång.

Jag dricker,
Jag tömmer dig,
till sista droppen.

Mina läppar mot din släta varma yta,
Värmen som bubblar i min strupe,
Fyller mig med din värme.

Visserligen drack jag te när den kom inåkande i huvudet, men ändå. Hallå, jag vill skriva böcker, roliga böcker som får folk att skratta och känna igen sig och kanske här och var gripas och bli berörda och kanske gråta lite också, men mest skratta.

Konstiga dikter får andra skriva som förstår sig på sådant.