Writing on the wall

Or anywhere else... Sedan jag var liten har jag skrivit på allt, överallt och alltid. Så fort jag lärde mig skriva, och det var rätt tidigt, skrev jag. I mina ritblock skrev jag, fast jag ritade förstås också en hel del.

Jag skrev i sanden på stranden. Jag skrev på alla små papperslappar jag kunde få tag på, och gör fortfarande, baksidan på kvitton, reklam, kuvert, inaktuell info med blank baksida etc. Jag häftade ihop massa papper och gjorde ’böcker’ och skrev, skrev, skrev.
När jag började skolan och man fick de där gulrosarandiga skrivhäftena skrev jag dem fulla med berättelser istället för det de egentligen skulle vara till (och så gick jag till fröken och fick nya, för på den tiden sparade inte skolorna in på minsta lilla pappersremsa, man fick hur många nya skrivhäften man ville. Nästan.).

I julklapp fick jag skrivböcker, jag har hela kartonger fulla på vinden med anteckningsblock i olika storlekar, med allt möjligt skrivet i… Och när jag fick upp ögonen för de riktiga stora kollegieblocken var lyckan gjord. Så mycket plats att skriva på…

Och ja, jag skrev även på väggarna. När jag var riktigt liten. Mamma och pappa fick tapetsera om i teverummet för jag hade fyllt tapetmönstret med ord, de tapeterna vi hade där då hade bland annat blad med fem flikar på och jag skrev alla fembokstäversord jag kunde och några till på flikarna i de bladen…

Och så kom jag över en skrivmaskin… Pappa skaffade en när han var sekreterare i någon av alla de föreningar han varit med i genom åren. Han behövde inte den så ofta. Tyckte jag.

När jag var elva år hade jag skrivit min första bok. Jag siktade på att bli den yngsta författaren i Sveriges historia… Jag fick skynda mig för det fanns någon tjej som kommit ut med en hästbok, endast tolv år gammal eller något sådant. Min bok var också en hästbok. En, inser jag nu, gräsligt dålig, väldigt plagierande sak om två tjejer som blev kompisar med vildhästar i Australien. Varför jag skulle skriva om hästar som jag egentligen inte visste mycket om, och varför det skulle utspela sig i i Australien har jag ingen aning om nu. Alldeles för influerad av andra böcker förmodar jag.

För när jag inte skrev läste jag. Jag tror det var mina enda två sysselsättningar när jag var i mellan- högstadieåldern. Nästan de enda i alla fall. Jag har inte mycket minnen av något annat än att jag skrev och läste. Jag önskade mig och fick böcker i julklapp och födelsedagspresent. Jag köpte böcker för mina veckopengar och alla andra pengar jag kom över. När mina jämnåriga sparade till smink och biobiljetter…

Jag skickade in min bok till ett förlag och fick tillbaka den med ett snällt litet brev och ett beklagande, den höll inte måttet. Vilket jag mer än väl förstår nu. Enda anledningen till att de inte hånflinade var väl att jag bara var elva år… Efter det har jag försökt många gånger men aldrig kommit så långt så jag skickat in något bokmanus någon mer gång.

En gång skickade jag faktiskt efter material för att vara med i en manustävling om en ungdomsbok. Jag kom rätt långt med den. Det är rätt länge sen, femton år sen kanske och även om den hade sina guldkorn här och var var den rätt kantig ändå. Den här gången utspelade den sig i alla fall i Sverige, och en tjej i femton- sextonårsåldern. Men återigen försökte jag mig på sådant jag inte behärskade. Hon mekade med bilar, för jag ville att hon skulle vara annorlunda. Men jag kan egentligen inget om bilar. Ibland undrar jag om jag inte gör mina bokhjältinnor till den person jag egentligen vill vara. Det fungerar inte.

Ett tag försökte jag mig på noveller istället. Jag skrev och skickade in till flera olika tidningar men fick bara tryckta lappar tillsammans med manuset i retur. Novellen passade inte in i deras utgivning, de tog inte in något just nu etc etc. De kunde lika gärna skrivit att det var dåligt och att det var därför de inte ville ha det.

Jag har alltid varit väldigt känslig för kritik. Speciellt när det gäller sådant som ligger närmast mitt hjärta, som mitt skrivande. Det är väl inte någon speciellt bra egenskap för en författare antar jag, som får finna sig i en hel del rätt mördande kritik från de som inte tycker om det de skriver. Det kommer ju alltid att finnas sådana. Man kan ju inte göra alla till lags.

Det kan vara därför jag inte skickat in något mer. Men jag har skrivit. För några år sedan började jag på en ny bok, en halvfantasyaktig bok som utspelar sig i huvudpersonens drömmar där hon får spela en avgörande roll som länk till verkligheten. Den var inte dum alls, men jag hade knappt börjat skriva den när jag halkade in på en annan ide som jag inte kunde släppa så jag fortsatte på den. En ungdomsbok den här gången. Jag kommer ofta tillbaka till den genren märker jag.

Och den här gången gick jag riktigt grundligt och vetenskapligt till väga med att lägga den rätt i tiden, så att den inte krockade med verkligheten. Det skulle vara fullmåne när det var det på riktigt och om skolan började en torsdag skulle det vara det datum det var på riktigt.

Jag samlade massor av material, beskrev min fiktiva ort som skulle kunna vara nästan vilket halvstort samhälle som helst runt Jönköping, jag tittade på kartor av alla och min ort var en sammanblandning av dem allihop, jag gjorde kartor. gjorde listor med namn som passade in tids- och landsdelsmässigt, och beskrev alla huvudpersoner och bipersoner i långa dokument. Och jag skrev några kapitel, tre fyra var nog klara när luften gick ur mig. Fast jag har inte gett upp den, för den är bra. Jag skrattar själv när jag läser den. Vilket kanske inte nödvändigtvis behöver betyda något…

Men så hände det helt plötsligt så mycket saker i mitt liv. Jag slutade plugga, vi köpte vårt hus på landet, det var arbetslöshet, utbrändhet, stora förändringar, och inte minst viktigt, den jag kommit att lita mest på i världen försvann utan ett ord ur mitt liv.

Och min tokroliga ungdomsbok kändes med ens omöjlig att skriva. Jag började på ytterligare en, den här gången inte någon ungdomsbok utan en som ligger väldigt nära mig själv. Kanske för nära. Jag vet inte. Antingen ska man inte skriva om sådant som ligger en för nära, man måste kanske ha distans. Annars är det precis tvärtom så att man ska skriva det just då, när man upplever det, för det är då det blir som mest äkta.

Sen kan man ju låta det ta tid och när distansen väl infunnit sig kan man skriva om det skrivna, det bör man ju göra många gånger ändå, så det kommer lite längre bort från en själv, lägga till och dra ifrån så man inte blir så utsatt, så det inte är mig det handlar om utan bara en som upplever liknande saker…

Jag har som sagt börjat med den boken. Jag skrev som ett av mina nyårslöften att jag skulle skriva fem sidor om dagen. Det har jag inte gjort. Kanske var det väl optimistiskt att gå ut så hårt. Kanske kan jag komma upp i det när jag har kommit igång. Just nu har det inte blivit något alls.

Däremot har jag en novell på gång. Jag tänkte mig att den ska bli färdig till på söndag. Man kan ju ha mål i alla fall, även om de kommer på skam…

Först tänkte jag lägga ut den i bloggen. Sen kom jag på att den skulle säkert aldrig få plats i en post. Den kommer nog bli rätt lång. Jag tänkte att jag kunde ju dela upp den i avsnitt, men det blir så dumt eftersom allt kommer upp och ner i en blogg och då läser folk slutet först…

Sedan infann sig högmodet (hur är det, det är en av dödssynderna väl?) och sa att om det blir en bra novell kan man kanske sälja den och då kan man ju inte ha den liggande på nätet på det viset…

Då bestämde jag mig för att göra så här. Alla som vill läsa den får be mig om det. Det är flera som har sagt redan att de vill läsa den. Det gör mig jätteglad! Ni vet ju egentligen inget om hur jag skriver, eller jo, det gör ni ju… många av er har ju stått ut med min blogg i över ett år… Fast en novell är kanske annorlunda. Eller kanske också inte.

Men jag tänkte att vi gör så här. Alla som vill läsa min novell, skicka mig ett mail till rachel.almkvist@hotmail.com med er mailadress i så skickar jag novellen till er. Ni behöver inte ge något omdöme sen om ni inte vill (kanske inte orkar läsa hela…) men jag skulle bli väldigt glad för lite konstruktiv kritik. Man blir ju så lätt hemmablind.

Vilket för mig till nästa och avslutande punkt i den här alltför långa bloggen. Jag tänker fortsätta (börja) med min utbrända bok när jag är klar med novellen och om ni inte blivit helt avskräckta av att läsa novellen får ni gärna bli mina lektörer och testläsa ett kapitel i taget av den boken och likadant där, komma med konstruktiv kritik, rätta till fel och ge mig ideer och framför allt ge mig de sparkar i baken jag så väl behöver för att komma vidare.

För att sluta där jag började, med citatet ’writing on the wall’. Jag vet inte hur det kom sig egentligen att jag bestämde mig för att kalla bloggen för just det. Sådant händer mig rätt ofta. Uttrycket kommer från en händelse som förebådade Babylons fall, bokstäver uppenbarade sig på väggen när kungen Belchazzar hade fest och de uttyddes till att konungens dagar var räknade etc. I modern tid när någon nämner the writing on the wall brukar det betyda att det är något som ska avslutas. I detta fall får vi väl hoppas att det inte är min författarkarriär, utan tvärtom, att det är det stillestånd jag hamnat i som ska avslutas, så att jag äntligen kommer igång!