21 degrees...

... of something, difference kanske?

Jag var inne på Facebook häromdagen. Jag är aldrig det annars. Jag tröttnade väldigt fort på Facebook. Gillade inte konceptet. Jag vill skriva. Långa texter, inte korta snuttar om vad jag gör just nu eller gå med i olika grupper eller skicka öl eller vampyrer på folk. Not my cup of tea!

Anledningen var att jag fick ett mail om att någon lagt och kommenterat ett pussel jag gjorde under min aktiva tid. Pusselfunktionen, Puzzlebee, var det enda jag tyckte var kul och höll på med ett tag. Men det var länge sen det också.

Pusslet var det här fotot. Fotot föreställer blommor jag en gång fick på Alla hjärtans dag. Den gången blev jag glad. Numera vill jag helst bara glömma bort dem... Lång historia. Glöm det. Ni som kan...

Men det var inte det jag skulle skriva om ju. Utan om 21 degrees, för där på Facebook såg jag en sån där fånig grupp/klubb/grej som hette "6 degrees of separation" fast ingen förklaring någonstans vad det egentligen handlade om. Varför vill man bli medlem i en sån grupp? Tredje gradens brännskada är inget vidare alls. Närkontakt av fjärde graden betyder väl enligt filmen med samma namn att man faktiskt får träffa rymdvarelserna, komma med upp i deras rymdskepp och se hur de har det där etc. Men vad betyder Sjätte gradens separation? Att man är så separerad från någon att man kan inte bli mer separerad? Är det bra det? Är det något man vill skryta med?

Mina 21 grader betyder inte att jag på något vis trumfar högre än alla brännskador och separationer. Däremot kanske jag kan skryta med att ha det kallast av alla människor i den moderna världen i mitt hus nrä jag vaknar... Inne var det 13 grader i köket, troligen mitt fel, för övriga familjen gick och la sig vid nio och jag satt kvar ute i kontoret och gjorde nytta (spelade Runescape) och ingen eldade..

Ute i kontoret, när jag kom ut dit fram på förmiddagen, efter att ha fått eld i samtliga kaminer, spisar, ugnar inne, var det bara nio grader. 9 grader. Nine degrees. Det var kallt! Så kallt att lilla Sparta som var med mig ut och vanligen inte sätter sig i knät på mig självmant, kröp upp och la sig i mitt knä innanför den obligatoriska filten (när den här skitvintern är slut kommer jag märka att filten växt fast på mig).

Var kommer då de 21 graderna från frågar sig vän av ordning. Jo, det är differensen (the difference, se ovan) mellan nio och trettio. Alltså så varmt som det var på kontoret när jag slutade elda... Trettio grader, 30 C. Frågan är vilket som är värst. Nio grader (plus även om det inte kändes så) med iskalla golv och sitta och huttra, eller trettio grader och ingen luft som går att andas knappt. Tänk bastu. Jag är ju så lat/bekväm/praktisk (välj själv) att jag eldar 'lite extra' så det dröjer liiite längre innan det blir svinkallt igen... Gör ofta så.

Jag har börjat fundera på hur nyttigt det är för datorerna (fyra st) på kontoret med dessa gräsliga temperaturskiftningar. Sånt oroar mig. Att jag och barnen (och maken, fast allt är hans fel) skulle frysa ihjäl i vårt morgonkalla hus tänker jag inte så mycket på.

Vi gör nog inte det heller. Vi har det så gott i våra sängar. Jag har tre täcken i min säng... Ett duntäcke under underlakanet, sen ett duntäcke i ett eget påslakan och över det ett täcke till, dock inte duntäcke för de räckte inte så långt, i eget påslakan för att man, om man vill, ska kunna slänga av sig ena täcket. Om det skulle bli för varmt alltså. Det har inte hänt än. Det kommer aldrig att hända. Den här långa, kalla, otäcka skitvintern kommer aldrig att ta slut. Så känns det.

Det känns även som om jag skulle vilja slänga in en hel bunt med riktigt fula ord. s k svärord här (när jag tänker på skitvintern, t ex), men det gör jag inte. Dels för att jag är en snäll och fin kristen flicka som aldrig svär (vilket är en grov lögn, inte det att jag är kristen, men att jag aldrig svär, för jag kan ord och kombinationer av ord som får min make att baxna och då är han ändå man och jobbar i ett yrke fullt av manliga män med gräslig vokabulär), dels för att jag lovat mig själv att aldrig svära i bloggen. Jag tror i alla fall att jag aldrig gjort det. Dels, och mest, för att det faktiskt stämmer det där som stod textat på skyltar på husväggarna förr: "Att svära är ett bevis på bristande kultur och bildning". Dessutom tyder det på ett uselt ordförråd, att man inte kommer på tillräckligt med superlativer för att beskriva eländet utan att gripa till svärord.

Det hindrar dock inte mig i vardagslag när jag tappar saker på tårna eller är irriterad och arg i största allmänhet. Men det endast sagda, ej skrivna, bevaras förhoppningsvis inte till eftervärlden...

Fast mammor ska inte häva ur sig svavelosande eder på uppåt tjugo hemska ord i gräsliga meningar som skulle få den mest slyngliga av högstadiekillar att känna sig avundsjuk... Mammor ska i sammanhanget svordomar på sin höjd förmana sina barn när de använder dem. Och det gör jag! Också! Fast det klingar ju lite falskt när de hör mig själv sen... Jag ska bättra mig. Lovar det...

Karaktär!

Ännu ett ord som jag vet hur man stavar till men för övrigt inte vet så mycket om. Det har inte gått så bra med disciplinen som jag hade hoppats på (kanske kräver jag som vanligt för snabba resultat av mig själv, men jag har lite bråttom Jag har en tidsplan!) så jag kanske skulle fundera på det där med karaktären istället.

Tänk om det hade varit så bra så att det fanns piller man kunde äta för att karaktär och disciplin skulle fungera! De skulle kunna säljas i hälsokostaffärer, heta något i stil med Karaktin eller Discipan och vara utvunna från extrakt av vildhallon som växt i Skottland eller hasselnötter från Medelpad eller något sådant.

Någon läkare vid namn Xerxes Vlodopastoskov eller något sådant (iförd vit rock, glasögon och stetoskop) från DCHPPV-institutet i Genéve skulle kunna skriva artiklar som såg seriösa ut om hur de isolerat det verksamma ämnet i hallonen, dessa skulle hamna i reklamen som givetvis skulle dimpa ner i våra postlådor.

Där skulle även finnas en eller två intervjuer med 'vanliga' människor. T ex Sonja Fegemyr från Dals-Långed, som hade sååå dålig karaktär så hon åt och drack allt som kom i hennes väg, godis, chips, vin, sprit, katternas mat, vattnet i vattenpölar och gräset i trädgården, hon testade allt från akupunktur och yoga till hypnos och antidepressiva, tills en väninna tipsade henne om Karaktin och bara på en vecka kunde hon säga nej till allting med ett leende på läpparna. Och hon är sååå lycklig och tänker aldrig ens våga sig på att sluta äta sina piller.

Och en rabattkupong så klart, där man kan få köpa hundra tabletter som ska räcka femtio dagar för BARA 299:- istället för 349:- och på köpet får man en plastask att förvara sina piller i...

Har jag läst för mycket hälsokostaffärsreklam säger ni? Neeeej, varför tror ni det?!

Säger jag och tar ännu en halstablett trots att jag inte har ont i halsen, men för att det nästan smakar som godis...

Disciplin!!!

Jag tror det stavas så i alla fall, men längre än så sträcker sig inte mina kunskaper i ämnet...

Klockan blev alldeles för mycket i dag igen. Jag hade bestämt mig, som så många gånger förr, att nu SKA jag blogga. Det är den förste i dag (när jag började skriva var det det iaf) och den förste måste man (jag) börja mitt nya liv. Varje månad. I alla fall den här månaden!

Jo, det är sent, men jag har kommit in i något slags 'sovamidddag' fas... Förmodligen är jag inte van vid att arbeta... Lat? Nej! Och då har jag ändå inte börjat på allvar än. Det gör jag i morgon. Jag har bara sysslat med förberedelser och planering än så länge. Men tid och kraft tar det. Helt klart!

För ordnings skull kanske jag ska säga att det är inte ett arbete i ordets rätta bemärkelse, jag är fortfarande sjukskriven, men det är en början på en väg ut ur den, mot en framtid, vi kan kalla det för ett projekt. Och jag känner så att det här är rätt. Håll gärna era tummar, be era böner, hoppas för och med mig!!!

Men jag behöver som sagt disciplin! Inte bara för att äta nyttigt, cykla mina fem kilometer om dagen, komma ut och gå varje dag, sluta äta godis, blogga varje dag, bädda och diska varje dag, utan nu också JOBBA fyra timmar varje dag... Det är svårt när man till viss del, inom vissa ramar, kan disponera arbetstiden som man vill. När man inte har någon disciplin så är det skitsvårt. Tur att jag fick de här veckorna på mig att inse det.... Nu jobbar jag mellan åtta och tolv. Basta!

Så därför måste jag gå och lägga mig nu. Inte mer nattsuddande! Även om jag tagit två timmars lur på kudde framför brasan tillsammans med katterna tidigare i kväll...

Återkommer!

Jag förstår inte...

... hur hus kan börja brinna av misstag!!!

Inte när jag behöver hela två timmar och en hel årsupplaga av stor dagstidning (i två delar), fin torr björkved, småstickor, stearinljus, hundra askar tändstickor och lite osande svavel i form av inte allt för vackra ord... för att tända en vanlig enkel brasa i en vanlig enkel rörspis, som är tillverkad för att elda i, optimala förhållanden alltså...

Ibland när jag åker hemifrån brukar jag oroa mig för att det ska börja brinna - bland allt annat jag oroar mig för, sånt som att rören, vatten och avlopp, ska gå sönder och läcka och förstöra, möss ska komma in i huset och skita och äckla sig överallt, husbock ska invadera och äta upp väggarna, eller hussvamp eller hästmyror eller något annat otäckt skadedjur, flygplan ska störta på huset, hönorna ska bli uppätna av rävar eller frysa ihjäl och dö, katterna ska riva ner alla saker jag har på sideboardskåpet så de går sönder eller komma in i skafferiet och äta upp något som de inte tål, rymlingar från otäcka fängelset knappt milen bort ska bryta sig in och förstöra och massa annat också så klart. Min fantasi är det inga gränser för.

Jag tror jag ska sluta oroa mig för att det ska börja brinna i alla fall. Aldrig att det skulle kunna hända!

I dag hade jag först tänkt att jag skulle skriva om styrelseuppdraget jag tog i november. En av de absolut dummaste sakerna jag gjort här i livet tror jag, just nu tror jag det i alla fall, men det finns dummare när jag tänker efter lite. Men dumt var det, för nu inser jag att det var tio gånger så mycket jobb som jag trodde och en himla massa strul. Fast jag inser när jag tänker på det att det nog är dumt att skriva något över huvud taget. Eller prata om det eller tänka på det. Det är alltid någon som får veta det i så fall och bestämmer sig för att straffa mig på något medeltida trevligt sätt...

Jag läser bloggar istället. De jag inte hann med i går.

Och konstaterar att jag fått två kommentarer på inlägget i går!!! Gunilla och Lena! Trogna och tålmodiga har de längtat efter att jag skulle skriva och dyker upp med en gång. Tack!

Den första dagen i resten av mitt liv...

Nu börjar mitt nya år!

Det är liksom ingen ide att börja innan alla helgdagar, fester, kom-hit-till-oss-och-ät-kakor etc.

Nu ska jag bli smal, jag har en hel del att ta av, det har ju en förmåga att bli mer för varje gång jag bestämmer mig för att nu...

Först tänkte jag mig en rejäl uppdatering, typ, allt det här har hänt sedan sist. Men det är så mycket och en del är alldeles för jobbigt, annat alldeles för roligt, bådadera skulle bara rendera en himla massa skrivande som ingen skulle orka läsa och jag inte orka skriva.

Det som eventuellt är intressant får väl dyka upp längs vägen.

För nu (banne mig) tänker jag börja blogga igen!

Fast inte så pretentiöst.

En anledning till att jag så ofta snubblar i bloggandet är mitt krav att hälsa på alla bloggkompisar. Jag ska vara hård nu, de som inget skriver i min blogg skriver jag inget i deras bloggar. Jag kanske läser dem, av och till, men inser inte varför jag ska vara 'snäll' och alltid ge och ge och aldrig få något tillbaka, är jag inte intressant att läsa så säg det (med tydlig adress till de till höger här så jag vet det)

Ett annat är att jag så gärna vill lägga in de foton jag tar, men som alltid blir liggande i kameran eller bärbara datorn. Jag tänker släppa det, kommer det foton så kommer de i klump, ni får väl bläddra tillbaka om ni inte fattar vad det handlar om...

I dag blåser det! Fast det är varmt (relativt tänkt) ute. Isgatan som sträckte sig i en glittrande båge mellan kontoret och huset, där samtliga familjemedlemmar (för att inte tala om hönorna) vid ett flertal tillfällen gjort fina saltomortaler är nu borta. Ersatt av gegg visserligen...

Jag tackar Gud att det var först EFTER helgen som plusgraderna kom. Vi hade stalljouren i helgen, och hellre snubblar jag fram på de stelfrusna knagglorna i de söndertrampade hagarna än jag sjunker tjugo centimeter ner i sörjan som är en blandning av lera och hästskit... (det är inte mina hästar och jag hade aldrig velat hålla häst på det viset)

Jag var på biblioteket i dag och lånade böcker jag behöver för jobbet jag börjar nu!!! Spännande spännande. Fast pinsamt...

För att göra er nyfikna kan jag räkna upp några av titlarna... "Missbrukarnas barn, på daghem och fritidshem", "Barn i familjer med misssbruksproblem", "Inte väcka monstret, ungdomar skriver om alkohol", "Att möta barn i behov av särskilt stöd", "Att förstå de tolv stegen", "Skål och tack". "Snälla mamma, sluta dricka" och "Varför blir en del missbrukare" (samt Drömmen om en häst, fast den lånade jag till sonen).

Och nej, jag har inga missbruksproblem, men det kändes som att det var det alla trodde när jag hivade upp högen på utlåningsdisken... Till råga på eländet hade jag vindpinat rufsigt hår och en tröja som var kortare än t-shirten under (om det nu kan tyckas vara ovårdat och alkislikt?)

Nu ska jag försöka hinna läsa några andra bloggar. Eller om jag tar det lugnt och gör det i morgon. Dags att sova kanske...