Zå var det min tur... Z i dag...

(Fotot har inget med dagens text att göra. Det är där bara för att det är lite roligt!)

Zå med Z för i dag var det min tur att rida Zorania Z...

Det låter som om hon är stallets skräck som alla bävar för att rida. Så är det inte. Hon är söt och trevlig, ca 155 cm, en lagom stor häst. Tyvärr har jag inget foto på henne. Men hon är inte lättriden och det brukar vara de duktigaste i gruppen som får ta henne...

Så jag kände det som en ära och lite smånervöst när min ridlärare frågade mig i dag när jag jobbade om jag mådde bra i dag, om jag kände mig pigg. Ja... hurså frågade jag. Jag tänkte på att jag hade ju varit hemma ett par dagar förra veckan, trött som en död och med gräslig huvudvärk, så jag tänkte det var därför hon frågade. Nej, jag behövde någon i din grupp som kunde rida Zorania sa hon då...

Zorania är ett vackert fuxsto av tysk import, alla hästar i hennes 'familj' heter något på Z efter pappan som heter Zandor. Hon har en märkning på ena låret, en sköld med krona och ett Z i. Hon är en väldigt fin häst egentligen och hoppar bra med rätt ryttare.

Nu hoppade vi som tur var inte i dag för med 'fel' ryttare kan hon hoppa lite som hon vill... utan tränade dressyr, vägar, volter, serpentiner, sidvärtsrörelser och sånt.

Richard har ridit henne en hel del, han rider henne bra, alla gör inte det, man måste ha massor av tålamod, konstigt nog har han det med henne, han är inte direkt den tålmodiga typen annars... en trettonåring... När han rider henne ser det så lätt ut...

Fast det gick bra, det gjorde det. Jag satt och tittade på lektionen innan när Richard red Jaspis och hans kompis S red Zorania. Hon gick och viftade med huvudet hela tiden och trilskades när de skulle galoppera. Hjälp, tänkte jag, hon verkar inte ha en av sina bättre dagar...

Sen gick hon faktiskt bättre med mig, det tyckte jag iaf. Inte för att jag ska dra för stora växlar på det, hon var ju uppvärmd och hade gått rätt bra i slutet för S. Vi skippade galoppen eftersom det var första gången jag red henne, hon verkar ha en rätt stötig galopp så jag var lika glad för det.

Nu är det bara Daily Joy kvar av de hästar som är så pass stora att jag kan rida dem, som jag inte har ridit. Det finns en bunt småhästar också, B-ponnyer, som är för små för mig. Ja, och så Trixie också, en D-ponny som kom för ett år sen ungefär men som blev utlånad nästan med en gång eftersom hon var lite för vild för ridskolan. Nu är hon tillbaka sedan några veckor tillbaka och har precis börjat gå lektion. Det ska bli intressant att se när det blir min tur att rida henne...

Häst-blogg

Visst använder man prefixet 'häst' ibland för att förstärka? Eller är det något jag har fått för mig bara? En hästkur t ex, är inte det någon sån där dundersoppa man kokar ihop för att bli frisk från det ena eller andra?

Det får vara hur det vill med det i alla fall. Det här är en hästblogg, med det menar jag att den handlar om hästar - och att den är låååång...

Mycket i våra liv har kommit att handla om hästar den här våren, först var det ju den där ponnyn som Richard fick som sköthäst, vilket innebar att han skulle ta hand om den på helgerna, mocka, rykta, rida etc. Sen började Richards ridlärare prata om tävlingar som de fick anmäla sitt intresse till om de ville. Och det ville Richard, dressyr, inte hopp, det är eller har i alla fall inte varit riktigt hans grej. Eftersom första tävlingen är på söndag så har det varit rätt intensivt nu ett tag, med extraträningar och sånt. Och så var det tävlingarna som vår klubb anordnade där vi har hjälpt till som funktionärer. Sen var Richards födelsedagspresent till Mikael en ridlektion...

Utöver det så har det varit de vanliga ridlektionerna tisdagar och onsdagar för både Richard och mig så nog har det blivit väldigt mycket tid i stallet på sistone... Vissa veckor har det nästan inte gått en dag som vi inte varit där. En bra övning för framtiden kanske... den dag vi har egna hästar.

-o-

För att ta en bit i taget så börjar vi med Lukas. Det var i januari som vi fick honom som sköthäst och var jätteglada, köpte ryktborstar, grimma och grejer. Sen var verkligheten inte lika rolig sen. Han var totalt hopplös att hämta i hagen. Ibland gick han utan vidare med på att man gick fram och tog på honom grimma och grimskaft, sen slet han sig precis när man kom fram till grinden, en gång i vintras höll Mikael honom när han gjorde så och han gjorde allt för att hålla kvar hästkräket, med den följden att han till sist halkade i leran som var vid ingången till hagen och rullade ett par varv i geggan... med sin fina skinnjacka... Det tog mig en halv dag att göra rent den. Men det gick som tur var.

Ibland gick det inte komma i närheten av honom alls. Men ibland fick vi med oss honom. Tog man två grimskaft och gick en på var sida gick det bättre, eller om någon annan hämtade en annan häst samtidigt.

När man väl fått med honom ut ur hagen var det ingen fara, då var han snälla gamla Lukas igen, toppen att sköta och rida. Men efter flera helger då vi skjutsat Richard till stallet och han försökt få tag i honom i timmar utan att lyckas började till och med han tröttna.

Jag hade riktig ångest för det där. En av anledningarna till att just vi fick ta hand om just Lukas var ju för att vi kanske skulle ta hand om honom när han går i pension nu snart, han är nitton år. Och jag bävade för att tala om för ridskoleägaren att vi inte ville ta hand om honom längre. Jag är lite harig ibland... Jag tyckte det var jättejättejobbigt och såg liksom ingen utväg...

Men som det gör ibland så löste det sig utan vidare sen. V, en tjej i min tisdagsridgrupp hade Ra som sköthäst, stallets absolut största häst, en bit över en och sjuttio. Han var aldrig med på lektionerna i vanliga fall, jag vet inte om det fanns någon anledning till det, att han inte passade som lektionshäst eller vad det var, hon skötte och red honom i alla fall, trots att hon är jätteliten, kortare än jag, så hon såg verkligen ut som en ärta på honom, fast hon är duktig att rida, men de passade väl inte riktigt ihop kan man säga...

Ridskoleägaren hade länge försökt sälja Ra, en väldigt fin häst, men med ett stort fel, han vägrade åka hästtransport... Men så blev han såld i alla fall, och V stod utan sköthäst, på impuls föreslog jag att hon tog över Lukas, trodde inte hon skulle gå med på det, det var ju ett kliv neråt på nästan en halvmeter i höjd om inte annat...

Men hon testade och de kom riktigt bra överens, så hon tog över honom och det problemet var ur världen. Puh...

Fast Richard blev ju utan sköthäst... Visserligen har vi inte tid att köra honom till stallet varje lördag och varje söndag så på sitt sätt var det lite bra, men så frågade K, en annan tjej i min tisdagsgrupp som sköter King om han ville ta hand om honom någon dag då och då, för hon och hennes sambo håller på och renoverar hus, de också, och hinner inte till stallet alla dagar. Så det har han gjort och det har fungerat jättebra. King har ju lite vettigare storlek också, Lukas är c-ponny, ca 137 cm, King är en liten stor häst, 155 cm ungefär. Precis lagom till Richard.

Nu har han möjlighet, om han vill, att överta Zorania som sköthäst, hennes skötare tröttnade helt plötsligt på att rida, så underligt, från att ha varit jätteintresserad så slutade hon bara, både ridlektionerna och sköthästen. Zorania är ingen jättelätt häst att rida. De senaste veckorna har Richard fått rida henne flera gånger, jag vet inte om ridläraren hoppas på att han vill ta över henne. Sen tyckte hon att de passade väldigt bra ihop också, att han red henne bra, hon är troligen en 'pojkhäst' som hon sa, alltså att hon ska ha en manlig ryttare. Det märks rätt tydligt på flera hästar, att de föredrar det ena eller det andra, som Imre, som avskyr killar...

-o-

Sen var det det där med tävlingarna. De satte upp lappar i cafeterian där man fick skriva upp sig, och alla ridskoleelever som kommit tillräckligt långt fick frågan om de var intresserade, massa papper och information.

Richard skrev upp sig på dressyren med en gång. Det är Ponnyallsvenskan division III och det innebar tre deltävlingar, i Vartofta, hos oss och i Falköping.

Så jag började jaga kläder, även på den låga nivån så är det väldigt viktigt med kläderna, vita eller ljusbeige byxor, ridkavaj, vit polo eller vit skjorta med vit slips (eller sk plastrong), stövlar eller svarta chaps utan fransar och hjälm så klart.

Men då ångrade Richard sig och ville inte tävla längre. Ok tänkte jag, vill han inte så vill han inte, det 'går fler tåg' han är ju bara tretton än, han kan tävla ponny tills han blir arton och han kan redan tävla stor häst om han vill så han har ju tid kvar.

Fast han glömde säga det till ridläraren så nu när det började närma sig tävlingsdatum samlade hon de som hade anmält intresse och det var Richard och en tjej i hans onsdagsgrupp som anmält sig först, länge såg det inte ut att bli fler, och laget var tvunget att vara minst tre. Men sen droppade de in i en faslig fart och blev hela nio stycken. Max för laget är fyra med två reserver.

Då skulle han tävla i alla fall... min veliga pojk... Så jag började finkamma blocket.se efter tävlingskläder, tänkte jag kunde komma billigt undan... Ridbyxor hittade vi rätt billiga i Jönköping, han provade även en kavaj som var jättesnygg, men dyr... Sen hittade jag samma kavaj till salu på blocket i Göteborg. Jättebra! Bara det att den såldes samma dag som jag mailade mitt intresse... En annan i mer närbelägna Tidaholm tyckte både Richard och jag var för tjejig. Sen var den ju mörkblå också och han hade fastnat för mörkgrå som den han provade. Han är lite klädsnobb ibland min son...

Sen fick man ju ha chaps, men Richard hade fått för sig att han skulle ha s k stövelskaft, som i utformningen ser ut som chaps, men som är som skaften på ett par ridstövlar, fast med dragkedja då. De kostade sexhundra där vi kollade...

Det var då vi fick tipset om Gekås i Ullared... Det var hemskt, men de hade väldigt billiga ridkläder och hästgrejer (vilket det inte blev att vi tittade så mycket på - den här gången) så där fick vi tag i en kavaj för halva priset mot den vi tittat på innan, stövelskaft för 199 och en vit skjorta, bara 69 kronor... Nu låter det här som jag gör reklam för stället... fast jag har ju samtidigt varnat för att åka dit så det kanske neutraliserar...

Richards ridlärare anordnade extra träning inför dressyrtävlingarna med de som anmält intresse, fredagar och söndagar, helt utan kostnad, hon ställde upp gratis och ridskoleägaren lät dem träna på hästarna utan att ta betalt, undra hur många ridskolor som gjort så? Visserligen gör vi ju reklam för ridskolan när vi är ute och tävlar men ändå...

Richard ska rida Lukas, han är lite lat, han är ju som sagt nitton år, men annars väldigt samarbetsvillig, gör inga dumheter. Programmet de ska rida på första deltävlingen som är redan nu på söndag ( i morgon alltså för er som eventuellt orkar läsa det här) är Lätt C:1 och det är inga problem med Lukas. Det som Richard haft svårast för är väl att göra volterna rätt, rätt storlek och helrunda, det där är svårare än det låter... mina volter blir mer en liten fnurra, dvs jag kommer ut på fyrkantsspåret långt neranför där jag vek av, vilket är helt fel...

I morgon (lördag) ska vi till stallet igen för en sista genomgång, vad man ska packa med sig, vi ska schamponera hästarna, fläta manen (jag har testat, det såg ut som jag vet inte vad...) och göra klart, avresan går tidigt för första tävlingen börjar redan nio. Richard har visserligen startnr 16 (eller 21 hur man nu ser det, för det ligger fem efteranmälda före, de som anmäler sig 'för sent' hamnar främst i listan, det anses tydligen mindre bra att tävla först).

Har ni tid över kan nu ju kika in på Vartofta rid och körsällskaps hemsida http://www.svenskidrott.se/organisation.asp?OrgElementId=40582 och titta under tävlingar, preliminära startlistor, där ser ni min son som startnr 16... jag nästan spricker av stolthet... Enda killen på hela tävlingen är han också, det är närmare femtio startande...

Det är två tävlingar under dagen, båda är Lätt C:1, den ena är lagtävlingen, den andra individuell, så han rider två gånger under dagen. Sen har de lagt till två klasser till bara för att alla anmälda ska få tävla, det tycker jag är bra. Men det kommer bli en lång dag...

Mikael har lånat och ska köra ridlärarens hästtransport, vilka hästar vi ska ha i den vet jag inte än, det bestämmer vi i morgon, eventuellt åker inte alla samtidigt, eftersom en del startare senare i klassen måste de ju inte vara där nio, inte vi heller strängt taget, vi får väl se när vi åker, det bestämmer vi också i morgon... Tror morgondagen blir en intensiv dag...

Nog om tävlingen... Jag kommer plåga er med en jättelång blogg om den sen, med massor av foton så klart! Håll gärna tummarna för Richard och Lukas, inte för att jag tror att de har några direkta chanser att bli placerade, det är ju hans första tävling, men ändå!

-o-

Vår ridklubb måste anordna ett visst antal tävlingar på ett år själva, för att få vara med och tävla på andra ställen, något som tills nu varit svårt eftersom ridhuset var för litet. Nu blev det nya stora fina ridhuset klart i våras så nu har det börjat anordnas tävlingar här också. Då behövs massor av funktionärer, så klubben anordnade en kurs för alla som ville vara med och tog dit en tjej som i vanliga fall jobbar med de stora tävlingarna, typ Gothenburg horse show... Hon var jätteduktig och vi lärde oss massor även om det kändes lite som att skjuta mygg med luftvärnskanon... Jag menar... vår lilla klubb, vi anordnar ju bara lokala och regionala tävlingar...

Richard och jag var med på kursen och första tävlingen, en dressyrtävling för stora hästar var jag i sekretariatet. Richard sprang med protokollen, han hade en riktigt bra uppgift, han fick stå på pass bakom domaren och domarsekreteraren och vänta tills de skrivit klart protokollet för varje ryttare sen sprang han med det till sekretariatet, där vi räknade ut resultatet och hängde upp utanför, varje ryttare med häst hade vi skrivit upp på en träpinne med krokar och öglor så man kunde flytta om i listan allt eftersom det kom in nya resultat så det alltid var aktuellt, där flockades ryttarna sen för att se hur det hade gått.

Det var en rätt intensiv dag och jag var som död i tre dagar efteråt... Jag är inte fullt återställd än om jag nu hade inbillat mig det... ska jag börja jobba nu får det bli ett jobb där de kan nöja sig med att jag jobbar var tredje dag eller så...

Sen var det hopptävling för ponny två veckor senare, Gotacupen, då hade jag precis skadat tummen och var inte med, men Richard var där, han tog hand om ridshopen den dagen, de har en liten affär med hästgrejer och ridkläder och sånt ovanpå cafeterian, den är aldrig öppen när jag är där... men på tävlingsdagar är den öppen och det tog han hand om.

Nästa tävling inföll samma dag som Mikaels 45-årsfest så då kunde jag heller inte vara med, men Richard gick inte hålla därifrån... Det var dressyr för stor häst den här gången också och Richard sprang med protokoll den gången också. Det måste vara den absolut bästa funktionärssysslan om man är intresserad av dressyr, han får se alla ekipage, se hur domaren jobbar och höra hur de resonerar om de olika ekipagen. Jag tror det var lite för att han varit med under de här tävlingarna som han tyckte att det inte kändes så farligt att vara med och tävla själv sen, det avdramatiseras ju lite när man sett det från insidan så att säga.

Nästa tävling klubben anordnar är andra deltävlingen i dressyrallsvenskan för ponny den 25 maj, där Richard troligen är med igen. Eftersom de var nio ryttare som ville vara med och tävla, men bara sex kunde åka varje gång kunde inte alla tävla alla gånger, men när vi har tävlingen på hemmaplan tänkte vår ridlärare anmäla allihop. Sen får vi se hur det blir med den sista, den som går i Falköping. Alla ryttarna verkar inte ha samma intresse heller och det samt hur det går på träningen avgör ju vem som får åka.

Frågan är hur jag ska göra den 25 i alla fall, jag borde vara med och hjälpa till eftersom jag har hoppat två tävlingar nu, men samtidigt är jag ju 'ponnymamma' (en sån där jobbig förälder som haussar upp sina ungar på tävlingar och kanske anses väldigt jobbig...) den dagen så det blir kanske svårt...

Det är roligt att vara med och vara funktionär i alla fall och känna sig lite delaktig och se organisationen från insidan, det är nog nyttigt när man är ute och tävlar på andra ställen sen, man får kanske en större förståelse för strul om inte annat... Och så fick jag ha en jättesnygg keps den dagen...

-o-

Nästa punkt... Mikael fyllde 45 år i år, det låter jättemycket men jag tycker inte han ser så gammal ut, det skulle vara de dagar han struntar i att raka sig och jobbar för hårt möjligen... För rätt länge sen fick Richard den briljanta ideen att ge honom en ridlektion i födelsedagspresent.

Mikael är med när vi rider rätt ofta, innan jag började kunna köra bil igen (vilket jag gör nu igen, utan problem, ett stort steg bakåt för utbrändheten) var han med alla gånger. Han gillar att hålla på med hästarna, men ville absolut inte rida själv när vi föreslog det. Men nu var han tvungen.

Han fick jättefint kort på morgonen när vi grattade honom, med bilder på hästarna i stallet som Richard och jag gjort (och som min pappa fick skriva ut eftersom jag givetvis inte har någon fungerande skrivare...) där det stod att han skulle rida, samma kväll (i min onsdagsgrupp).

Sen gick han och gruvade sig för det hela dagen... sa han i alla fall. Han fick rida Lucija, hon är snäll och hittar inte på några dumheter, lite lat bara... och hon märkte rätt snart att här sitter en som inget kan... så hon lunkade på lite som hon ville. Det var meningen att de skulle hålla sig en bit innanför fyrkantsspåret när vi andra travade och galopperade och sånt men han hade problem med att få henne dit... och trava gjorde han bara en halv långsida trots att ridläraren sprang bredvid hela tiden... Jag hoppas han fick en annan respekt för mig efter det i alla fall, som kommit rätt så långt på det här dryga året som jag ridit. Jag har ju både galopperat och hoppat med Lucija.

Träningsvärk fick han i alla fall, som en liten bonuspresent, precis som det ska vara!

-o-

Sist i denna långa blogg kommer min egen ridning då. I årsskiftet började vi rida onsdagar också, innan var det bara tisdagar. Fast Richard rider i gruppen före mig, de har kommit betydligt längre än jag, i alla fall hans onsdagsgrupp, de är riktigt duktiga. Det är rätt smidigt, han rider halv sju, jag halv åtta, trots att det är fyra olika lektioner så behöver man bara åka dit två kvällar, bra att det gick att ordna så. Medan jag väntar på att min lektion ska börja brukar jag titta på hans, alltid lär man sig något, sen måste jag ju göra iordning den häst jag ska ha också, om den inte går lektionen före. När Richard väntar på mig sen brukar han läsa tidningar i cafeterian, på onsdagarna har han två tjejer ur sin ridgrupp att fördriva tiden med... den enas mamma rider i min grupp, de brukar ha väldigt roligt, knappt man får med honom hem sen...

Det går lite upp och lite ner med min ridning tycker jag, ett tag tyckte jag inte att jag lärde mig någonting, galopp kändes jättehemskt så det blev aldrig många steg, etc. Sen 'lossnade' det och fungerade mycket bättre, jag fick bättre balans, galoppen kändes inte otäck längre, möjligen på någon häst, det skiljer sig ju väldigt från häst till häst hur de galopperar. Carro t ex, som jag skulle testa att rida med sporrar häromveckan, hon slog bakut varenda gång vi skulle galoppera...

Hoppning har aldrig varit min starka sida, inte för att jag är direkt feg eller något, men jag har lite svårt med lätt sits, har för svaga ben. Sen har jag ramlat av på hopplektioner några gånger, är man inte så duktig tappar man lätt balansen när hästen landar efter ett hopp, en gång när jag hade Lucija gjorde jag det, kom helt fel i sadeln och i panik tog jag tag i sargen runt manegen, en dum blind tanke, det är en fast punkt i tillvaron och jag håller på att ramla av... Givetvis ramlade jag då... för Lucija som jag hade den gången fortsatte ju framåt...

Fast jag slog mig inte, det gjorde jag ju däremot den gången jag åkte av Akhila. Hon har ovanan att kasta sig åt höger och springa förbi hindret när hon tröttnar och ryttaren driver för dåligt, vilket jag tyvärr oftast gör...

Men det har jag ju redan berättat, hur jag knäckte tummen och fick ont i ryggen. Tummen är inte bra än, ryggen gick över rätt fort, men tummen är lite svullen hela tiden, den kommer nog se ut så, den gör ont om jag anstränger den och jag har svårt att bära saker där tummen är mothållande och ja, faktiskt använder man tummen mycket mer än man tror och mycket av det är svårt numera.

Den läkaren jag träffade på Ryhov när jag röntgade och såg att tummen inte var bruten sa ju att han skulle skicka mig till sjukgymnast hemma på vårdcentralen så jag fick träna upp tummen så den inte blev stel, men jag har inte hört något. Jag ska till min läkare om min ämnesomsättning om några veckor, tänkte ta upp tummen då också.

Nu när det har blivit lite ljusare på kvällarna har vi börjat rida ut också, ett tag kunde bara Richards grupp rida ut, sen blev det för mörkt när det var vår tur. Men nu har vi hunnit vara ute tre gånger, första gången hade jag Imre, det gick jättebra, det var onsdagsgruppen, flera där hade inte varit med ute innan, vi tog det lugnt, skritt och trav bara.

Andra gången hade jag också Imre och tänkte att det är lugnt... vi red den s k klätterrundan, en bit av rutten går brant uppför en backe, en stig som slingrar sig hit och dit bland stenar och rötter och det hänger ner grangrenar som man får akta sig för. Den stigen galopperade vi uppför... jag låg sist och Imre ville inte alls vara sist... jag har aldrig galopperat så fort, det var både lite otäckt och rätt spännande...

Tredje gången, nu i onsdags, hade jag King. Han har fått en ful ovana de senaste månaderna att han helt plötsligt bara sänker huvudet i galoppen så ryttaren dras ner, man slår sig aldrig direkt eftersom man rullar utmed sidan på honom liksom, men det är inte roligt, jag har varit med om det en gång, en tjej i Richards onsdagsgrupp drog han av fyra gånger samma lektion, hon var så arg så hon grät. Men sen skärpte han sig... Richard har han aldrig försökt dra av så där, trots att han ridit honom så ofta, jag vet inte vad det beror på.

Men ute var det inga problem, vi red klätterrundan den gången också, men utan galopp, det kändes mindre läskigt, men paradoxalt nog så saknade jag det lite...

Annars är jag ingen skogsmulle tror jag, många som rider tycker att det är roligast att rida runt i skogen bara, men jag vill gärna jobba lite mer aktivt, lära mig mer, rida dressyr och sånt. Men som omväxling är det kul.

Och nu är klockan jättemycket (natt) och jag börjar äntligen känna att jag kanske skulle kunna sova, jag har såna nätter av och till, passar ju bra att blogga då...

Jag har säkert glömt massa hästprat som jag tänkt tagit med, men det här är nog långt så det räcker ändå... Men jag återkommer!

Irriterad x 2 och lite nedstämd...

Jag hann röja lite till i huset i dag innan det var dags att åka till stallet. Jag ska fortsätta i morgon, dammsuga, torka golv, homestyla lite med fräsch frukt och kanske någon blombukett kanske... Man får ju inte överdriva det där, det ser så fejkat ut på något sätt, men det är ju bra om det ser snyggt ut...

Richard rider halv sju och jag halv åtta. Praktiskt att ha det samma dag och i en följd, förra terminen hade vi en grupp mellan oss. Mikael skulle följa med Johannes till hans dykning, det var start för den i kväll med grillning och bad i sjö (fast det var det ingen som ville... bada alltså)

Så Mikael släppte av mig och Richard vid stallet och vi gjorde iordning Zorania som Richard skulle ha, ett rätt stort fuxsto. (Ponnyn på bilden är Lill-Lukas, det var ett tag sen Richard växte ur honom...) Richard red, de övade hoppning, värmde upp med lite cavaletti och hoppade sen låga kryss. Zorania taktade hela tiden, småsprang när de var meningen att de skulle skritta, ökad trav hela tiden, Richard fick rida volter hela tiden för att få lugn på henne. Men så länge jag var kvar såg det bra ut. Jag gick in sen för att göra iordning Lucija. Hon nosade i taket den här gången också när jag skulle tränsa henne, men jag var envisast...

Sen kom Richards ridgrupp tillbaka till stallet, då hade han King istället för Zorania hade tydligen krånglat så pass så han fick byta. Det var första gången han red henne, den största han ridit hittills tror jag också.

Så var det dags för min grupp. Vi var bara tre, vi är fem i vanliga fall, trodde vi skulle vara sex, men hon som var ny har inte kommit mer sen. Tyvärr... De andra två, K och J, skulle ha hästar som gått i Richards grupp, Zorania och Akila. Jag tog ner Lucija till ridhuset där de andra väntade och såg till min förvåning att en tjej på en ljus skimmel tränade dressyr i ridhuset för privat tränare, K och J gick runt med sina hästar så länge och lite konfunderade väntade vi på vår ridlärare.

Jag satt upp medan vi väntade, jag är så klumpig så jag ville ha den tiden på mig... Så kom hon och tittade lika förvånad som vi på dressyrträningen. Hon gick och ringde ridhusägaren och fick veta att dressyrträningen skulle varit på utebanan.

Men det hade hon alls inte hört, den dressyrtränaren. Hon hade blivit lovad att träna sin tjej inne i ridhuset. Hade hon vetat att hon skulle vara ute hade de stannat hemma...

Snorkig och snobbig lät hon, som om hennes bortskämda tjej med sina fina nya ridkläder och med sin fina dressyrhäst med benlindor och allt var mycket mer betydelsefull än vår lilla grupp vuxennybörjare...

Men ridskolan går först, som vår ridlärare lite ampert påpekade för den snorkiga tränaren. Men de hade betalt för att träna i ridhuset, så det skulle de göra, vi fick väl vara ute...

Klockan var åtta vid det här laget, en halvtimme av vår lektion hade gått. Det började mörkna ute, utemanegen har inga strålkastare och det kan inte ha varit mer än högst tio grader varmt...

Nej, då skiter jag i det sa K argt. Hon och J hade åkt ända från ett ställe utanför Jönköping, dvs mer än tre mil för den här lektionen. Då skulle de inte behöva finna sig i att bli bortpetade av en bortskämd skitunge med snorkig tränare. Jag var ju ändå där. Men jag kände mig lika arg för det. Massor av tid hade ju gått bort för mig som jag kunde använt till annat! Vi fick helt enkelt ställa in vår lektion och åka hem. Snopet... Vi får igen den någon annan gång så klart, men ändå.

-o-

Och så var det ju det där med mitt, vårt, svåra val... Du hade rätt Fru Bloggare i att det handlade om en häst. Vi har ju planerat att köpa häst, någon gång längre fram. När stallet är färdigbyggt och Richard ridit några år till.

Så igår kväll (måndag) ringde E, hon som har ridskolan där Richard och jag rider. Vi undrade först vad hon ville, trodde att hon kanske skulle säga att ridningen var inställd eller något. Men det var en helt annan sak. Hon berättade att Perla, en av ridskolehästarna, ett jättetrevligt skimmelsto, precis på övre gränsen för att vara ponny, en av Richards favorithästar dessutom, hade fått bekräftat strålbenshälta, en åkomma som troligen inte skulle gå över.

Hon undrade om vi ville ha henne...

Vi skulle i princip få henne mot att vi tog hand om henne. Hon blir aldrig helt bra från sin strålbenshälta, men går att rida med speciella skor på framfötterna. Hon fungerar inte till tuffare ridning, som ridskolehäst, till hopp och tävling, men väl till motionsridning, hon blir en s k promenadhäst med andra ord. Väldigt synd på en sån fin häst, inte gammal heller. Det är hon på fotot ovan, tyvärr hittade jag inget med Richard, det där är en av tjejerna i hans ridgrupp.

Men kunde vi ta hand om henne? E var tvungen att ha platsen, hon har köpt massor av nya häster och det har ju gått bra under sommaren då de kunnat gå ute, nu får de inte plats i de två stall som de har.

Hon visste inte att vårt stall inte var klart. Även om vi hade haft tid, vilket vi ju inte har eftersom huset måste bli klart först, hade det tagit minst ett par månader att göra klart det. Det ska isoleras, inredas, boxar ska byggas, golvet ska fixas till, det finns inte ens någon dörr i nuläget...

Och skulle vi klara av att ta hand om en häst. En häst som dessutom inte är helt frisk... E trodde det, annars hade hon aldrig frågat oss. Hon hade frågat vår ridlärare också och hon ansåg också att Richard var så pass duktig med hästar så han kunde det. Hon visste ju dessutom hur mycket han tyckte om Perla.

Men... Vi pratade med E i dag och sa som det var. Stallet är långt ifrån klart, vi hinner inte göra något åt det innan jul, det kan stå klart som tidigast nästa sommar. Sedan tyckte vi ansvaret kändes för tungt. Skaffa häst i sig kändes så stort, och dessutom då en strålbenshalt... Hur sköter man en sådan så det inte blir värre. Betyder det massa veterinärbesök och ännu dyrare hovslagarkostnader? Inte för att jag vill vara snål, men det kostar ju pengar med hästar. Även om de är friska...

Jag ville väldigt gärna...

Men... En liten liten väldigt tyst röst sa dessutom någonstans i mitt inre, att detta orkar du aldrig. Det mesta arbetet skulle nämligen falla på mig. Richard går i sjuan, han är inte direkt den ansvarstagande typen (även om det här säkert skulle få honom att skärpa sig), han har mycket skolarbete, sin fiolspelning, massa annat. Mikael har mycket att göra ändå och hans hästintresse är rätt nykommet. Han gillar att sköta om hästarna och hjälpa till med att bära hinder och sånt, men vill absolut inte rida.

Vi skulle fått med Lill-Lukas på köpet också (se bild ovan), för Perla skulle behöva sällskap och honom har E inte heller någon nytta av. Han är en liten trevlig shettis. Men vi skulle ju å andra sidan inte heller haft någon nytta av honom.

Så vi sa att tack, men nej tack... Det kändes svårt. Vad händer med Perla nu? Richard var ledsen, han är rädd att det blir slakt. E pratade om ifall någon ville ta föl efter henne, men enligt vad jag hört är strålbenshälta ärftligt och kanske dumt att avla på henne då?

Men det kändes hedrande, att vi var så pass betrodda att hon frågade oss först, att hon litade på oss och vår förmåga och kunskaper så pass. Vi sa det och hon sa att det kan ju komma på tal någon annan gång annars. Någon annan häst. En pensionär t ex. Eller en häst som det visar sig att den inte passar in i ridskoleverksamheten för att den t ex blir för nervös av allt folk.

Det hade på sitt sätt varit rätt bra tror jag att börja med en sådan häst. En häst som vi känner, en som är van vid barn och nybörjare, en som vi kan lära oss på. Då kan man ju köpa en 'finare' häst längre fram, när vi kan mer.

Men inte den här gången. Jag tror vi fattade rätt beslut. Men det var inte lätt.

Nu ska jag gå och lägga mig så jag är pigg i morgon när vi ska visa huset. Det var en fågel som skrek så här utanför nyss, ett slags högljutt långdraget kvitter. Vad är det för fåglar som är vakna mitt i natten?

Och det precis när närmsta grannens hundkräk äntligen hade slutat skälla... Jag är ingen hundmänniska. Jag tycker inte direkt illa om hundar, det finns fina och trevliga hundar, tror jag i alla fall... Men jag vill inte ha någon. Jag vill inte lukta på dem, de hundar jag träffat luktar inte gott. Jag vill inte ha deras lortiga tassar och vassa klor på mina fina kläder vilket händer allt som oftast när vi (så sällan som möjligt) besöker svärföräldrarna.

Och jag vill absolut inte höra dem skälla. Okej för någon enstaka gång. En hund har ju också rätt att göra sin röst hörd ibland. Men när hundkräket (någon slags jakthund i hundgård) skällt oavbrutet i fyra timmar en av sommarens finaste kvällar... då har jag lust att gå och driva en yxa i huvudet på den. Vilket jag givetvis inte gör. Det är ju egentligen säkert synd om hunden. Det är ägaren som borde ha sig en rejäl skopa. Men där sätter Mikael stopp... Grannsämjan är tydligen viktigare än min sinnesro. Jag får inte skälla ut gubbeländet...

Men nu är klockan jättemycket. Folk sover nu. Och hundfan skäller fortfarande. Grannen bor två,trehundra meter härifrån. Jag sitter inne och hör ändå skällandet. För nu har han börjat igen. Så som jag irriterar mig på det kommer jag aldrig att kunna sova.

Grrrrrr....

Nu är jag inte alls på humör för att meta i linnet (som en präst i en bok jag läst råkade säga ist för leta i minnet) efter fler skrönor och fasäser ur mitt förflutna.

Nu ska jag gå och försöka sova... Om det går...