If yoy go away...

Jag tänkte byta musik endera dagen för nu börjar jag tröttna på den här. Den är väldigt fin annars.

Fru Bloggare frågade sig om det var någon slags filmmusik. Jag vet inte... Jag tror inte det. Det är Dusty Springfield som sjunger i alla fall, den är gammal, 1967, men det är fler än hon som sjungt den. Men mig veterligen inte i någon film. Det gjordes en musikal om Dusty Springfield och där var den med, det är väl det enda i så fall.

Jo, jag visste inte alls så mycket innan, jag läste här:

http://en.wikipedia.org/wiki/If_You_Go_Away

Jag hittade den som av en slump en gång för lite drygt ett år sedan. Jag var ledsen då som jag har berättat flera gånger förut. Jag hade en god vän som gjorde just det: gick sin väg, och då tyckte jag att jag kände igen mig lite i den här sången. Den är sådär härligt sorglig. Det var lite därför jag valde den som musik när jag kände mig så dönere häromdagen också.

Jag har alltid tyckt att det känns mer rätt att spela sorglig musik när jag är deppig, än glad musik, för att "muntra upp mig" för det fungerar inte, jag ser bara den glada musiken som ett hån, medan den sorgliga tröstar mig, för den som sjunger, inbillar jag mig, känner sig inte heller så glad...

Nackdelen var ju då att den triggade igång andra gamla sorger också, bland annat just den som gick sin väg utan förklaring. Kanske hade jag börjat deppa för det ändå, det blir lätt så när jag blir ledsen av någon orsak så släpper liksom grindarna och alla, eller i alla fall många, sorger som man hållt tillbaka kommer springade för att göra det nya eländet sällskap. Inte någon hit direkt...

If You Go Away

If you go away on this summer day

Then you might as well take the sun away

All the birds that flew in the summer sky

When our love was new and our hearts were high

When the day was young and the night was long

And the moon stood still for the night bird's song

If you go away, if you go away, if you go away

But if you stay, I'll make you a day

Like no day has been or will be again

We'll sail on the sun, we'll ride on the rain

We'll talk to the trees and worship the wind

Then if you go, I'll understand

Leave me just enough love to hold in my hand

If you go away, If you go away, If you go away

Ne me quitte pas

Il faut oublier

Tout peut s'oublier

Qui s'enfuit déjà

Oublier le temps

Des malentendus

Et le temps perdu

A savoir comment

Oublier ces heures

Qui tuaient parfois

A coups de pourquoi

Le coeur du bonheur

Ne me quitte pas, ne me quitte pas, ne me quitte pas

But if you stay, I'll make you a night

Like no night has been or will be again

I'll sail on your smile, I'll ride on your touch

I'll talk to your eyes, that I love so much

Then if you go, I'll understand

Leave me just enough love to hold in my hand

If you go away, if you go away, if you go away

If you go away, as I know you must

There'll be nothing left in this world to trust

Just an empty room, full of empty space

Like the empty look I see on your face

Oh, I'd have been the shadow of your shadow

If it might have kept me by your side

If you go away, if you go away, if you go away

Please don't go away!

Det är så mycket i den här sången som stämmer, eller rättare sagt kanske, stämde, med hur jag kände mig förra sommaren. (Bortsett från att det egentligen väl, är en kärlekssång). Men sådan har jag alltid varit, när jag varit 'snyftig' kunnat känna igen mig i sorgliga sånger... Jag är kanske rätt patetisk.

Till och med årstiden var rätt... Och det kändes som om solskenet försvann. För förra sommaren var säkert finare än den här, men för mig kändes den mycket mörkare. Och jag litar nog inte på folk i samma utsträckning längre heller.

Men någon skugga skulle jag aldrig blivit och ännu mindre någons skuggas skugga. Så långt hade jag aldrig kunnat sträcka mig. Det franska originalet, en Jacques Brel låt är det, där går han ännu längre, din hunds skugga till och med...

Däremot stämmer det där med "like the empty look I see on your face" så bra... inte för att jag såg det, för sedan i juni förra året när vi fortfarande var vänner, har vi aldrig setts, men den där likgiltigheten hördes så bra på rösten, syntes i de få ord som skrevs etc...

En vän som jag trodde var min bästa vän och som jag anförtrodde allt. Det kändes så hårt. Jag har nog kommit över det nu men kan inte låta bli att tycka att det kändes som en så onödig förlust, vi hade kunnat gett varandra så mycket mer under årens lopp, som vi sa att vi skulle, vara vänner alltid, som Micke och Molle... Fast de gick väl också skilda vägar om jag inte minns fel? Jag vet inte, jag tyckte inte om Micke och Molle ens när jag var liten.

Jag har aldrig fått veta varför. Trots att jag frågat. Det var rätt många frågor jag aldrig fick svar på, men mest irriterande är det ju att aldrig få veta vad för ont jag gjort, något måste det ju ha varit eftersom jag behandlades som jag gjorde. Och det är ju bra dumt att gå runt och vara ond utan att veta om det… det gör mig ju till en rätt opålitlig människa.

Kanske har med utbrändheten att göra, ibland vet jag ju inte riktigt vad jag gör, jag har hittat kaffebryggaren i kylskåpet, vem vet vad jag kan ta mig till, en annan gång kanske jag stoppar in mina vänner i ugnen, vem vet… Det skulle vara det att de i regel är lite mindre medgörliga en en kaffebryggare men det är väl en petitess i sammanhanget förmodar jag.

Där satt jag då och lyssnade på den här låten och var lite deppig. Då fick jag ett mail från en gammal vän, en annan vän som inte försvunnit, men som aldrig var lika close. Det var egentligen ett sådant där typ kedjemail, men texten grep tag i mig, för det var nästan som en 'hälsning'... Detta är ett utdrag ur det mailet:

När någon kommer in i ditt liv av en orsak, är det oftast för att fylla ett behov du har uttryckt. De har kommit för att hjälpa dig, för att ge dig vägledning och stöd. För att hjälpa dig fysiskt, känslomässigt och spirituellt. Det kan verka som om de är sända från himlen, och det är de! De är där för det du behöver dom för. Så plötsligt, utan att du gör något fel eller på en till synes opassande tidpunkt, kommer denna person att säga eller göra något som gör att erat förhållande tar slut. Ibland dör dom, andra gånger lämnar dom dig. Ibland provocerar de dig och tvingar dig att fatta ett beslut. Det som är viktigt att förstå är att ditt behov är mättat, ditt öde är fullbordat, deras arbete är utfört. Den bön du skickade till universum har blivit bönhörd, och det är nu dags att gå vidare.

Om du läser det här, men det tror jag inte du gör... Men en gång vet jag du sa att du läste mina bloggar... Om du läser det, så vet du nu att jag fortfarande är ledsen och saknar dig... Kanske stämmer det som det står, att de var dags för oss att gå vidare åt varsitt håll, men jag kommer alltid att sakna dig och fråga mig varför...