Fel väg...

Jag är riktigt 'duktig' nu... Det här är dels det andra inlägget jag skriver samma dag... (jag menar det kan ju gå veckor mellan annars). Dels har jag inte varit och hälsat på en endaste en av er i dag - än.

Jag har som sagt haft fullt upp i dag ändå. Nu sitter jag och slappar efter väl förrättat värv eller något. Sen jag skrev förra bloggen har jag ridit, duschat, slängt alla ridkläderna mm i tvätten och smakat på de vidunderligt goda frallorna (fem stycken räknas väl bara till smaka väl? Obs, de var väldigt små).

Vi red bommar i dag. Det var sista gången före bomprovet som vi har om tre veckor... Gaahh... Jag är inte redo för något som helst prov i ridning än, och speciellt inte bommar, vilket jag tycker är svårt.

Vi travar över bommarna (utom C som fick galoppera över dem i dag, så härligt det såg ut) och ska helst stå i lättsits över bommarna, och när jag gör det tappar jag alltid drivningen så hästen stannar ofta av och lufsar över bommarn och passar på att sparka rejält på dem också...

Inte nog med det. I dag red jag dessutom fel väg. Vi skulle rida en bana över bommarna. Allt vi gör är ju egentligen en förövning för hoppning, framridningen mot bommarna, trepunktsitsen och banridningen, dvs att man rider bommarna i rätt ordning etc. Det har ni säkert sett på hästhoppning på teve, att de alltid hoppar hindrena i samma ordning. Tur att jag inte var med i teve...

Det räknar säkert till en av kardinalsynderna inom ridning att rida fel väg, det gjorde jag... Vi skulle börja i vänster varv, över de grönvita bommarna, sen fortsätta till halva långsidans längd och vända rätt upp över den svarta bommen med de rosa prickarna (låter inte som något reglementsmässigt målat hinder...) sen byta varv och rida höger varv och vända snett igenom över de rosabeiga bommarna och sen fortsätta i vänster varv över de rödvita polkagrisbommarna. Jag glömde byta till höger varv efter den svarta bommen...

Jag lär aldrig klara det provet...

Men sen galopperade jag, så det tog liksom ut mina tidigare fel. Carro, samma häst som förra gången är inte jättelättgalopperad, inte i vänster varv i alla fall, där blev det bara en antydan till galopp men i höger varv gick det åtminstone en halv långsida, för att vara jag är jag rätt nöjd med det faktiskt!

Jag kom upp på hästen utan hjälp också. Jag trodde aldrig jag skulle lära mig det, att jag är för tung i rumpan, för osmidig eller något, men jag svingade mig upp alldeles själv, hade inte ens någon som höll i henne åt mig. Och jag kände på något sätt hur balansen sitter där mycket bättre nu, även när det gick riktigt fort i traven kände jag att jag satt säkert. Eller om det var för att det var just Carro, det kan det ju ha varit...

Carro är en tinker fick jag veta i dag, en irländsk ras. Vi har två tinkerhästar i stallet, Carro och Star. De har lång lockig man och svans, rejäla hovskägg och skägg under hakan men är i övrigt väldigt fina och släthåriga, Carros hårrem är som mörkbrunt siden. Star är skäck och har underbar vit man och svans.

Vi var bara tre den här gången, vi är sju i gruppen egentligen, men två hade ringt och sagt att de inte kunde, de andra kom bara inte. Men det var ju desto bättre för oss andra för hon kunde drilla oss mer intensivt... Jag och H som är riktiga nybörjare fick öva på att rida lätt rätt. Hur var det nu... När hästens yttre ben, det som är mot ridhusväggen (alltså höger ben i vänster varv och vänster ben i höger varv) går bakåt ska jag sitta ner och när det går framåt ska jag stå upp. Det var inte så lätt att se i vänster varv för hon har lång man och den hänger på högersidan. Jag gjorde faktiskt rätt många gånger utan att 'veta om det'. Jag tror att man kanske gör det instinktivt, känner när det är rätt.

Nästa gång är det dressyr igen. Jag hoppas nästan jag får ha Carro igen, vi ska säkert öva nedsutten trav igen och på henne fungerade det utmärkt, alla hästar är ju inte lika bekväma att sitta ner på i traven har jag förstått.

Richard red två lektioner före mig i dag. Han hade Lucija, det är första gången han rider en så pass stor häst, hon är strax över 160 och det är inte jättestort det heller egentligen. Men det hade tydligen gått jättebra. Både Richard och ridläraren var väldigt nöjda.

Lucija kommer från Lettland, de köpte in henne förra våren och hon hade inte gått många lektioner förrän de började misstänka att något inte stämde med henne. Ridläraren sa att det ser ut som hon är dräktig, men det sa stallägaren att det ska hon inte vara. Men sen tog de dit veterinären som sa att jo, här kommer det bli föl om fem sex veckor, men det tog inte mer än någon vecka så stod lille Zator där en morgon. Han är ett år nu och den sötaste lenaste lilla häst man kan tänka sig.

Det blev bara hästprat i den här bloggen... Men det får det väl bli lite då och då framigenom! Det är lustigt ändå, det här med ridningen. Nästan alla gånger känner jag att neeej, orkar inte, vill inte, känns jättemotigt, och så kommer jag dit och rider och även om det inte alltid går jättebra så åker jag alltid därifrån med hela kroppen liksom fylld av energi och glad och tillfreds. Jag kan ju bara hoppas att den eventuella arbetsträningen där skulle kunna ha samma inverkan, för blir det ju rena medicinen för mig!