När jag ritade en snopp på whiteboarden (och andra skrönor)...

... skulle jag kunna kalla en framtida bok.

Jag ska ta mig i kragen nu. Det är den första september på lördag och vet ni, DÅ ska jag börja mitt nya liv! Bland annat ska jag äntligen komma igång och blogga varje dag. Om det så bara är två ord! Jag ska vara benhård. Jag ska göra en hel massa andra förändringar också, men det tar jag i en egen blogg. Den här får vara kort för jag ska snart göra lunch till mig och Mikael, grekisk omelette, en av hans favoriter och den gör man på tio minuter. =)

Jo, snoppen på tavlan... ni undrar, medge det!

Jag dedikerar den här bloggen till Lena (nu kommer jag inte ihåg hur man länkar till annan blogg, berätta gärna ni som vet, men det är alltså min bloggkompis Lena) som just börjat läsa kursen organisation och ledarskap och kan behöva ha det här i åminne (så hon inte gör samma fadäs...)

Jag läste alltså kursen organisation och ledarskap, fem poäng var det på den tiden, vet inte vad de kallar det nu för de har tydligen gjort om poängsystemet på högskolan! Det berättade en f d klasskamrat till mig som häromdagen gick in på skolans sida för att skriva ut något studieintyg för ett jobb hon skulle söka. Då hade hon mycket fler poäng än hon kunde minnas att hon hade läst... Trevligt i och för sig, men det visade sig att de hade ändrat. Förr fick man fyrtio poäng för ett läsår, nu är det visst sextio. Så min 120 poängs ingenjörsutbildning är en 180 poängs nu... Det låter ju bättre... och för de som inte vet att det är omgjort behöver man ju inte berätta det...

Obs detta är bara vad jag har hört henne säga, hon kan ju ha drömt det... Jag har inte kollat.

För att återgå till organisation och ledarskap och tavlor med snoppar på...

Som i de flesta kurser på handelshögskolan ingick förutom en tenta även någon slags igenomtuggning av massa kompendier, böcker och studerande av livs levande företag och sedan skulle detta redovisas med någon slags rapport och muntlig framställning.

Jag minns inte längre vad det var vi skrev om, jag minns bara att min uppgift i det hela på själva redovisningen var att förklara hur man kunde applicera Mintzbergs organisationsmodell på det företaget vi studerat. (För Lena och alla andra som inte har läst men tänker läsa Organisation och ledarskap, lägg namnet Henry Minzberg på minnet, ni kommer att behöva det där...)

Mintzbergs modell, illustrerad ovan, skiljer sig mellan olika typer av företag, beroende på var tyngdpunkten så att säga ligger. Men basmodellen ser ut så här och så är de olika delarna större eller mindre beroende på företag. En skola, bank eller tillverkande företag av olika typer ser väldigt olika ut, men de påminner om varandra för alla delar finns alltid med.

Det företaget vad det nu var (jag läste många kurser som påminde om varandra och studerade många företag, föreningar och andra organisationer så vilket det var just nu minns jag inte alls) hade en rätt obetydlig operating core, stor tonvikt på middle line och inte så mycket på vare sig technostructure eller support staff...

Jag gillar, till skillnad från de allra flesta, att hålla föredrag och tala inför massa människor, helst om jag dessutom gör det på engelska... Jag pratar fort och försöker hinna med så mycket som möjligt för jag gör ofta mer än jag behöver i såna sammanhang. Jag la inte jättemycket tid på att rita speciellt noggrannt heller...

Jag ursäktade mig med att "jag inte ritade så bra men ni förstår väl vad jag menar?" när jag hörde de spridda fnissen bakom ryggen... Då skrattade en del till och med högt...

Det var inte förrän jag gick och satte mig som jag såg att jag hade ritat en snopp på tavlan.

Jag fick höra det rätt länge sen. Till och med av studenter som inte ens var med på just den föreläsningen. De knuffade på varandra i korridoren, pekade på mig och sa att där går hon, hon som ritade en snopp på tavlan!

Det hade bara fattats att jag hade skrivit LÅT STÅ! också...

Mycket nu...

Så där, så har jag återigen inte varit här på flera dagar. Trots att jag sagt att jag ska skriva varje dag... Men mycket har hänt och händer. Och jag är som vanligt en obotlig tidsoptimist. Bara det att det fungerar sämre än det någonsin har gjort. Jag har blivit mycket tröttare, virrigare, yrare, huvudvärkigare etc, hoppas verkligen det är sköldkörteln så det kan gå över någon gång...

Jag var hos Bronett i tisdags (det är torsdag nu, men var onsdag när jag började skriva det här... planeringen fallerar hela tiden. Han hade pratat med min läkare som tyckte det var lika bra att avbryta arbetsträningen tills sköldkörtelshormonutredningen (vilket ord) är klar. Jag håller väl med i och för sig, eftersom jag inte kunnat jobba alla de dagar jag skulle gjort det för att jag varit så trött så jag svimmade så fort jag försökte kliva upp. Men jag hade ju sett fram emot att jobba i stallet, och nu när ridskoleverksamheten är igång hade det blivit mer rent hästjobb och det hade varit roligt.

Vi får väl se hur det blir sen. Jag orkade rida i tisdags i alla fall. Tack vare att det är så pass sent på kvällen, halv åtta, för då har jag i regel vaknat till och inte hunnit somna än... Jag red Lucija, den lettiska hästen den här gången. På bilden tillsammans med Richard i början av sommaren, en riktigt dammig bild...

Hon är inte jättestor, någonstans runt en och femtiofem troligen, men den högsta jag suttit på på ridskolan hittills. Hon är inte jätteframåt hon heller, men mer än Carro. Det gick hyggligt. jag började inte grina av frustration den här gången i alla fall...

Det var dessutom en ny tjej som började i tisdags, och hon var lika mycket nybörjare som jag. Så skönt! Jag fick visa henne hur hon gjorde i ordning Carro som hon hade. Kul att få vara den som kan lite mer någon gång...

Sen ska vi ha fest på lördag. Vi ska fira min fyrtioårsdag, jag har ju skjutit upp firandet länge nog nu, väntade på att jag skulle bli piggare, men jag börjar inse att ska det bli någon fest innan jag fyller femtio är det väl lika bra att ta den nu.

Vi ska fira vår tjugoåriga bröllopsdag samtidigt, det var den elfte juli. Vi blir trettio stycken med oss... och vi har bestämt oss för att vi ska pynta det nästan-färdiga garaget och äta på långbord där, vi får låna bord och stolar av hembygdsföreningen. Det får bli lite enkelt, orkar inte med något avancerat. Men jag skriver inte här vad vi ska äta, om nu någon av gästerna läser det här... Hoppas det inte blir jätteregnigt och alldeles för kallt bara. När jag tittar ut nu fylls jag inte direkt av massor av hopp...

Så jag har försökt röja här lite och ordna till det. Så gott det går, orken orkar inte med, tiden räcker inte till... Jag har inte hunnit med bloggen då. Jag började skriva på ett inlägg om mina hönor för flera dagar sedan. Men bara för att jag skrev om dem var jag ju tvungen att titta ut genom fönstret sen och se vad de höll på med istället och så blev det väl inte mer skrivet, jag gick väl ut och matade dem med russin eller något istället. De är så lätta att skämma bort...

I går gjorde jag just så, tittade ut genom fönstret för att kolla till dem och såg bara Rocky, han sprang omkring uppe vid dasset och såg riktigt orolig ut. Jag gick ut med en näve russin, han börjar alltid sina gott-gott läten då och hönorna kommer springande och tar varenda russin så han får inget alls.

Jag tänkte att han kunde ju passa på och äta några själv nu. Men inte då. Han stod med ett russin i näbben och ropade högt på hönorna. Till sist, efter en bra stund, kom en av dem nerifrån fruktträdgården. En liten stund senare kom två från rakt motsatta hållet, från garaget. Hoppas de inte varit därinne, de är väldigt nyfikna, men lämnar tyvärr sina små visitkort efter sig...

De sista, Agda och Saga, tuffingarna, hade kilat ner i stutahagen och gick där och filosoferade, jag fick locka upp dem med russinen. Steg för steg. Sen stängde vi in dem, klockan var nästan sex och det var inte riktigt så regnigt som det är nu men bra blött, de såg ut som om de hade vattenkammat sig.

I dag ska jag städa klart, dammsuga och torka golv ska jag göra i morgon tänkte jag. Jag ska måla klart postlådan också. Toadörren är äntligen färdigmålad och upphängd! Vi ska till stan och handla mat och annat som behövs.

Hönorna ska vi handla till också... Vi har en burk där vi lägger deras äggpengar, vi säljer lite ägg till våra föräldrar, Mikaels bror har köpt lite också. Det räcker till en säck hönsfoder nu. Jag berättade det för hönorna och efter en stunds betänketid bad de mig att hellre köpa russin för pengarna. Såna dumma små hönor...

En förklaring?

Jag är så trött. Men ibland blir jag ännu tröttare...

I våras, om någon minns det, fick min nya läkare för sig att hon skulle göra en rejäl koll på mig och skickade mig till labbet där jag fick lämna ett par liter blod och urin och sånt som de kollade sen. Resultatet var att jag hade väldigt lågt värde på vitaminet B12 och folsyra.

Det var bra. Att de fick reda på det. Jag fick medicin, eller ja, jag fick köpa medicin... Det underliga tyckte jag, var ju att jag tagit massa blodprov innan utan att någon hittat något sådant.
Sen var det ju det där med mitt minne. Det är inte bara dåligt, det är obefintligt, borta. Så att komma ihåg att ta små piller t ex, det fungerar inge vidare...

Men men, i juni skulle jag tillbaka till labbet så de kunde kolla om det blivit något bättre. Jag fick lapp på posten från stora sjukhuset i Jönköping dit de skickat det vidare, att det såg ok ut, fortsätt med pillren bara.

Men bara någon vecka efter fick jag ytterligare en lapp från sjukhuset, från samma läkare, på posten. Där stod att jag ögonblickligen måste infinna mig på labbet, akut akut stod det och snarast och andra såna där brådskande ord och det var en hel bunt med blanketter med etiketter för provrör och etiketter där det stod 'akut' medskickat och ord jag inte förstod. Och jag blev skiträdd...

Min snälla man lindade in panikångestande mig i en filt och ringde sjukhuset som sa att det handlade om sköldkörtelprover. Jag lugnade ner mig för jag visste att jag tagit såna innan, för min förra läkare tyckte att min utbrändhet var rätt lik sköldkörtelhormonbrist. Men den gången var det inget fel fick jag veta, så det var det väl inte nu heller då.

Jag tog proverna för två veckor sen. I dag var jag hos Bronett, han inledde samtalet med att säga att jag hörde att proverna du tog inte var bra. Men hallå. Jag hade inget hört. Ingen hade sagt något till mig, men tydligen sitter de och diskuterar mitt hälsotillstånd på fikarasterna på vårdcentralen? Sa jag till Bronett som sa att så var det givetvis inte, men han hade blivit informerad av det eftersom han är min psykolog.

Varför hade jag inte blivit informerad då? Det hade väl varit det allra bästa. Tyckte jag. Men som så ofta är inte mitt tyck så viktigt tydligen.

Sen ringde det på eftermiddagen. Från sjukhuset i Jönköping. Jag vet inte om Bronett, som måste förstått att jag var upprörd, ringde och bad dem kontakta mig. Eller så gjorde han det ändå.

Han berättade att ja, sköldkörtelhormonet var alldeles för lågt. Han skulle skicka en remiss, jag skulle 'bli utredd' för behandling. Det låter lite otäckt det där med att bli utredd... som om jag vore en härva trassligt garn... vilket jag iofs känner mig som allt som oftast och då kanske det är bra att bli utredd. Bara det inte finns för många lösa ändar. Det brukar det ibland göra i riktigt trassligt garn, när någon behöver en trådända och inte orkar leta utan klipper till sig en bit nånstans...

Nåväl, det var inte om garn det handlade nej... Sköldkörteln var det. Ett ord som by the way är hopplöst att säga, sche-ljuden vill bara hamna fel. Det blir köldskörtel av det hur jag än bär mig åt... Speciellt när jag är upprörd. Vilket jag ju blev igen nu.

För som jag sa till den här läkaren, att jag har ju tagit prover innan och de visade ju ingen brist på... det här... Men jo, det gjorde de sa han. Konstigt... Varför sa de då att det var bra? Eller menade han de proverna jag tog i juni för B12 och folsyra? För det måste väl varit där han sett det? För man skickar väl inte ut kallelser med akutklisterlappar på måfå?

Jaja. Vad innebär det här då? Vad är det för symtom? Frågade jag. Man blir trött, nedstämd och initiativslös. Sa han. Men se där då... Då har jag en förklaring på varför jag mått mer piss än någonsin innan, den här sommaren. Till och med sämre än förra sommaren, och det utan till och med utan svek och lögner...

Vad små hormoner, eller rättare sagt bristen på, kan ställa till det...

Jag antar/hoppas, att det finns medicin för det här och så tar jag den och så är allt bra igen. Jag kan börja jobba heltid igen med något mer krävande än att måla brädor (inte ens det orkade jag idag utan fick sjukskriva mig, jag sov hela dagen istället, det är därför jag sitter och bloggar mitt i natten nu istället) och får tillbaka min karriär och mitt liv och mitt människovärde.

Hurra!

Jag hoppas att det är så lätt i alla fall.

Vad som inte var lätt var att börja rida igen efter sommaruppehållet. Ingenting fungerade. Det var som om jag aldrig suttit på en häst och inte hade en muskel i hela kroppen. Jag tror det stämmer rätt bra. För jag har a) glömt allt jag lärt mig om ridning, minnet... b) faktiskt inga muskler eftersom jag inte ens lyckats ta en promenad ens på hela dödströtta sommaren...

Jag hade Carro. Söta rara tinkerhästen Carro, god som en bit mörk choklad men lika lätt att få i trav som en cementsugga... Inte ens i skritt fick jag henne att gå som jag ville, hon ville inte följa fyrkantsspåret, så fort jag skänklade... haha, skojade, jag hade ju inga muskler där nej... sparkade med tårna menar jag, för häleländena ville ju hoppa upp så fort jag försökte mig på det där ryttare ska förmodas göra med benen så hästarna rör på sig... så fort jag gjorde det så fick jag dels stigbyglarna i hålfoten, där ska de inte vara... och dels fick hästskrället, förlåt Carro, för sig att hon skulle lunka runt i små cirklar i mitten av paddocken istället. Och hela tiden höll hon på och stampade och hoppade och stannade och fånade sig, hur jag än jobbade och slet.

Jag var trött redan innan, jag började grina till sist, som en åttaåring eller något. Tur att vi bara var tre i dag och att de andra var snälla och förstående. De kan ju rida skitbra båda två, de har visst egna hästar också fick jag veta den här gången. Varför går de i nybörjargrupp då? Varför kan det inte finnas en grupp för vrålnybörjare som jag. Som absolut inget kan. Som skulle behöva en ledare på var sida och en som går med bår efter och utförliga instruktioner varje gång man ska göra något.

Som när hon säger: Fatta trav. Men hur gjorde man då? Mer än att försöka göra en tåfjutt igen... Ska man hålla händer och fötter och ända och tyglar på något speciellt sätt då? Galopp var inte att tänka på den här gången men där har jag också glömt hur man gör. Jo, jag vet att ena foten ska fram och ena bak, mina alltså, eller skänklar ska man väl kalla det, men vilken ska fram och vilken ska bak? Det handlar om höger galopp och vänster galopp... Varför kan inte den enkla varianten finnas för oss som inget fattar? Galopp rakt fram?

Och hur ända in i ... helyllekalsongerna.... bär man sig åt för att inte tappa stigbyglarna i det läget? Jag har aldrig lyckats, antingen tappar jag dem helt eller så halkar de ner i hålfoten, för det går inte hur jag än försöker att både flytta ett ben bakåt och ett framåt och skänkla och samtidigt trycka ner hälen. Jag kan inte både trycka benet inåt neråt samtidigt, kan någon det? Hur? Och det var något med tyglarna där också har jag för mig. Det fungerar i alla fall aldrig någonsin, inte ens med lättgalopperade hästar.

Där gör jag något fundamentalt fel. Jag har frågat min ridlärare, som för övrigt är väldigt bra, men där har jag inte fått något bra svar. Hon förstår nog inte hur någon kan vara så korkad. Lite som jag hade svårt att fatta hur man inte kan läsa när jag vikarierade som lärare... inget för mig... Lack of pedagogiskt sinne eller nåt.

Är det någon ridkunnig som råkar läsa det här får ni väldigt gärna berätta för mig hur man gör och vad jag gör för fel...

Längre än så här har jag inte kommit alltså. Jag känner mig som en veritabel sopa. Jag som var bäst i klassen när jag gick på ingenjörshögskolan. Och på handelshögskolan. Ska jag verkligen tolerera sånt här?

Jag sa (snyftade) till ridläraren att jag nog ska skaffa en ko i stället. Richard ska ju ha häst, det har han bestämt. En svart... Men som jag sa till honom så är färgen i sammanhanget troligen det minst viktiga, men men, svarta hästar är snyggt. Jag skulle ju ha en häst i den andra boxen vi bygger, så de får sällskap. Men om jag inte lyckas lära mig rida och jag tror inte jag kan det så är det ju inte någon vits med att skaffa häst. En ko kan jag ju ha mer nytta av. Om jag lyckas lära mig mjölka vill säga... För visst kan väl en häst ha sällskap av en liten söt yerseyko?

Eller hönor. Jag är definitivt insnöad på hönor nu.

Hönsforumet klarar jag mig inte utan längre och de har varit trevliga sen. Jag har lärt mig massor. T ex att mina hönor är av typen brun Lohmann, en värphönshybrid. Jag har dessutom en jättelång önskelista på vilka hönor jag vill ha mer... Blommehöns, plymouth rock, australorps, maran, isbar...

Så det är nog inga problem med att fylla stallet... Enda nackdelen är att vi måste ha någon som betar ängen... Kanske kan föreslå maken att vi bygger ett riktigt stort hönshus och gör om hela ängen till rasthagar till dem... Det kan bli väldigt många hönor det...


(Hönsbilderna är framgooglade på de raser jag vill ha först... uppifrån och från vänster: maran, isbar, australorps och blomme. En bild på en plymouth rock tupp lägger jag in i morgon, nämligen vår egne tupp Rocky!!!)

Brädor... fortsättning...

Min andra arbetsdag på ridskolan, i torsdags, fortsatte faktiskt i brädornas tecken. Skulle man kunna säga. Jag målade bräder...

Eller bräder och bräder... de var hopspikade, de kallar det för dressyrhinder, men jag vet inte om det heter så egentligen. De brukar använda sådana vid dressyrtävlingar, för att dela in ridhuset eller ridbanan så att det blir reglementsenlig storlek för tävlingen. Eller något sådant. Jag vet inte riktigt. Se ovan, något liknande var det...

De var i behov av målning i alla fall, så mycket var klart. Och en rejäl rengöring, för de var fulla med jord, gammalt gräs etc. Så jag hann bara rengöra och måla fyra stycken. Jag får se på tisdag när jag ska dit igen om jag får fortsätta måla eller om det blir något annat. Men jag målar gärna i och för sig.

Det vore roligt att åtminstone få se en häst någon gång i alla fall... På tisdag börjar ridskolan igen och jag som inte suttit på en häst sen i våras. En uteritt på Carro var det den gången! (i bakgrunden nya ridhuset, det är numera rödfärgat, dock inte utav mig...)

Eller jo, jag både såg på och höll i en häst i torsdags. Rätt ska vara rätt. Jag tog med ponnyn Rubin tillbaka till hagen efter att hovslagaren varit där och verkat hans hovar. Han var lite ömfotad stackaren och ville gå saaaakta saaaakta på gräset vid vägkanten.

Hemma målar jag också. Såklart. Toadörren är färdigskrapad och färdigspacklad, ska grundas i morgon. Postlådan är äntligen färdig för målning och herr grävlings dörr är färdigmålad (ask no more...)

Bräder, bräder och åter bräder...

Det är lite konstigt egentligen. Kan man tycka i alla fall.

Jag bloggade ju oftare när jag inte hade bredband än nu när jag har bredband...

Konstigt. Eller inte så konstigt. Det finns ju så mycket mer man kan göra när man har bredband. Som att spela Runescape igen... Eller surfa runt i största allmänhet utan att tugga i sig både naglar och fingrar och halva skafferiet mellan varje sidladdning. Om hönor bland annat. Jag har surfat mycket om hönor och hittat ett hönsforum som jag blivit medlem i. (Anledningen till att jag har en bloggpost med bara en hönsbild i är att jag ville kunna få in en avatar i min profil på det forumet och då var den tvungen att ligga på en internetsida, men det funkade visst inte ändå. Få se ändå om jag stannar där eller inte, de verkar vara lite snorkiga mot nykomlingar som inget vet och lite elitistiska och det känns inget vidare.

Å andra sidan har det varit så mycket fånerier och strul med mitt tir na nog forum så jag har inte haft lust att vara där på snart en hel vecka. Samma dag som vi fick i gång vårt bredband fick de fnatt därinne och började kasta skit omkring sig så det var inte klokt. Jag får nog skriva en egen blogg om det tror jag, för jag skulle behöva prata det av mig.

Jag har burit bräder i stället. Det har varit fint väder och vi passade på att plocka igenom vårt virkesförråd för att se hur mycket vi hade kvar och för att kunna stapla upp det ordentligt inomhus, det lilla som nu är kvar, det tar på det...

Sen städade vi i garagedelen där vi är och bygger nu, hela golvet var fullt med brädbitar av olika dimensioner som i vissa fall kunde läggas undan och användas, klyvas till att bli 'lock' (vi har lockpanel som ytterbeklädnad och locken tog slut) och det mesta var för smått för att användas så det stod jag och sågade och klöv till ved och fyllde hela vedboden med.

Det var ett styvt arbete och vedboden blev rejält fullproppad. Det var annat också, spik, plastpåsar och annat, så jag gjorde en rejäl sortering som vi åkte iväg med till återvinning.

Sen började jag arbetsträna på ridskolan i går. Min första uppgift var att bära ut byggmaterial ur det nybyggda ridhuset... Vi lade användbart virke för sig och sorterade resten i metall, papp, plast, trävirke etc... Alltså exakt samma sak som jag gått hemma och gjort en hel vecka... Inte kändes det som någon arbetsträning direkt.

Dessutom råkade jag säga (med viss fasa i rösten): Men inte ska ni köra trävirket till tippen!!?? Någon (jag sa inte jag) kan ju använda det som ved. Varpå ridskoleägaren raskt frågade om jag ville ha det... Så samma kväll lastade vi en hel kärra, mest 'plutt' och i morse en till, var jag nu ska göra av det... Jag skulle bara fixa fika och sen skulle jag ta itu med det var meningen.

Och jag som helst inte vill se en bräda mer... Kanske därför jag hamnade här...