Den översta siffran på varje ägg är ordningstalet på äggen, vi har hittills fått elva vita ägg, alltså är de numrerade 1 till 11 och den undre siffran är dagens datum. Många gånger råkade det sammanfalla, så att alltså ägg nr 5 kom den femte september...
Cosmos. Fotot taget från dressyrtävlingen i Vartofta. Inte nu. Tävlingar är inget för mig...
Usch vad tjock jag ser ut... Det kan bara bli bättre efter en sån knubbsälsbild...
Inte mycket egentligen, för oavsett hur mycket jag har/har haft att göra, så borde jag ju hunnit få någon liten raduschling ur mig...
Fast det har varit mycket, det har det.
Klockan är mycket nu, jag borde vara trött, men är inte det riktigt, inte sovatrött, jag har haft problem med det igen, jag har svårt att somna och ligger vaken tills det börjar ljusna ute. Hopplöst är det... När jag då äntligen lyckas somna är jag nästan beredd att döda den som väcker mig. Trots att man ska göra så, man ska gå upp vanlig tid ändå. Men det gör jag bara inte såna morgnar.
Jo, för att komma tillbaka till vad jag egentligen tänkt att säga, så tänkte jag dra en snabbgenomgång av augusti... Är det sedan något ni vill höra mer om får ni säga till...
* Vi åkte till Halmstad som planerat, men bara Richard följde med. Johannes stannade hemma av anledning... Dels för att han avskyr att åka bil, dels för att han hade förhinder. Mikael, jag och Richard hade i alla fall en underbar dag. Vi åkte tidigare den här gången, det var nästan tomt på stranden när vi kom och vi trodde att det kanske var för att folk började jobba, men frampå dagen sen kom det fler och fler. Vi solade, badade, plockade snäckor och åt moussaka med tzatziki som var sådär. Jag var knallbrun efter de två soldagarna men nu har det börjat blekna, tyvärr. Mikael och Richard fjällade en del, men det klarade jag mig från. Men det bleks väl bort med tiden antar jag.
* Anledningen till att Johannes blev hemma då... Den, eller rättare sagt hon, heter Sparta. En liten yttepyttesöt, blyertsgrå liten kattfröken som flyttade hem till oss. Det är Johannes egna kattunge, en liten kompensation för allt Richard får i ridningssammanhang. Fast Sparta tycker mycket om matte också, älskar ligga mattes knä... Sparta heter hon efter The Mean Kitty, om ni minns den, för att fräscha upp minnet så hittar ni den här: http://www.youtube.com/watch?v=Qit3ALTelOo. Vår lilla Sparta är ungefär lika busig och bits och hittar på dumheter, men sötare än man kan stå ut med nästan...
Här ovan är lilla Sparta inte så gammal, det var innan hon kom hem till oss, vi var och tittade.
I början ville Ceasar och Bastian inte alls veta av henne, nu går det bättre. Sparta får sova hos Ceasar (ibland) och leka med Bastian, han blir som en kattunge på nytt.
* Den 11 augusti började jag jobba igen. Eller ja, jobba är en megamastodontöverdrift... Jag började arbetsträna, två timmar om dagen. Wow, liksom... knappt lönt att åka hemifrån kändes det som. Att jag sen blev så dödens trött så jag inte orkade med mer än att just ta mig dit, jobba de två timmarna och sen hem igen var inte direkt vad jag hade väntat mig. Det kändes mer än fånigt...
Första veckan var i och för sig speciell, det var dressyrtävlingar till helgen och massor att göra. Plötsligt blev jag den enda som förstod sig på allt (nästan) som hade att göra med datorn också, då hon som annars har hand om det gick på semester följt av föräldraledighet direkt efter...
Ja, som jag glömde säga, men som ni förstår, så blev det på ridskolan jag hamnade. Jag hade ju funderingar på kyrkan men kyrkoherden var ju på semester och när hon kom tillbaka och jag fick svar lät det mer än ljummet, hon hade skickat ärendet vidare till någon vaktmästare, sen har jag inte hört mer...
Så jag (och några till) hämtar hästar i hagarna varje dag, de som ska gå lektion, portionerar ut havre och sen brukar jag sätta mig vid datorn och försöka göra hemsidan mer begriplig och åtminstone rättstavad... Jag tycker inte om den... Den känns amatörmässig, ful, svårnavigerad och flummig. Men hon som gjort den kommer ju tillbaka och det är inte värt att göra om för mycket... Tyvärr.
När hästarna ätit upp ryktar vi dem, kollar hovarna, visiterar dem, sånt. Akhila, vars ögon inte tålde allt regnande och blåsande får ögondroppar ibland, likaså Lucija som har problem med tårkanalen på ena ögat. Lucija har mugg på bakbenen och får salva, lite sånt pysslar vi med. Sen brukar det vara dags för mig att åka hem. Inget betungade, men jag blir skittrött...
På tisdagarna har jag hand om cafeet, två timmar innan min ridning, men det brukar inte vara någon rusning direkt så jag brukar pyssla med lite allt möljligt.
Andra veckan jag jobbade följde vi med när min ridlärare och en tjej i min tisdagsgrupp tävlade i dressyr i Hjo på lördagen. Det var Daily Joy och King som fick komma ut och se sig om i världen. Daily tog det med ro, och var riktigt duktig. Det gick jättebra för dem. King var skitnervös och för dem gick det väl inte riktigt lika bra, men för att vara första gången var det jättebra. Vi hjälpte till att hålla hästar och heja på.
King till vänster och Daily Joy till höger.
Richard och King
* Vi har en ny ridlärare på mina tisdagslektioner. Hon är säkert jätteduktig. Men jag har väldigt svårt för henne, hon känns så nedlåtande, trycker ner, rättar till så bryskt, får en att känna sig dum och löjlig. Jag blir så nervös av henne så jag glömmer bort vad som är höger och vänster, upp och ner... Sen har hon med sina egna döttrar hela tiden, ibland sitter de på läktaren och skrattar åt oss, ibland är de med och rider och utklassar oss andra, åtminstone mig...
Jag funderar på att skippa ridningen på tisdagarna, hade funderat på att bara rida en dag i veckan ändå eftersom jag har sämre ekonomi nu, men hade helst velat ha kvar tisdagslektionerna eftersom jag gillar den ridgruppen bäst. På onsdagarna har jag kvar min gamla vanliga ridlärare som jag trivs jättebra med. Men gruppen är inte lika bra. Jaja, vi får se hur det går. Vi har betalt för september så jag testar väl månaden ut i alla fall.
* Vi har byggt och snickrat, renoverat och ordnat. Hönshuset har vi byggt till, det är tre gånger så stort nu. Vi (kanske fräckt av mig att använda ordet 'vi' för jag har verkligen inte gjort för mycket, det är mest Mikael och en hel del Richard, som har gjort det mesta) har blåst ut insidan på gamla gäststugan och förrådet och börjat isolera och bygga nya väggar, nya golv etc. Det ska bli bibliotek och ska förhoppningsvis bli färdigt snart.
För samtidigt håller vi på med tillbyggnaden av huset. Med den har vi kommit så långt så att vi har grävt ena grunden (huset ska byggas till åt två håll). Den grävde Mikael och Richard för hand, 110 skottkärror jord och grästorvor... Den andra sidan är för mycket så det ska dit en grävare till helgen, en sån där liten som vi hyr och sköter själva. Vi ska köra undan jorden med traktorn, Mikaels och Richards lilla kelgris...
Det här fotot är nog en och en halv månad sen, pycklisarna är inte så stora än... I förgrunden Rocky och en av de gamla hönorna.
* Och så har vi ju mina pycklisar, sist men inte minst! De har växt och blivit så stora! Och fina! Om inga stora överraskningar bjuds så blev slutliga resultatet nio tuppar och tio hönor av de nitton kycklingar som överlevde. De vita leghornskycklingarna, som det från början inte var meningen att vi skulle ha ens, blev en tupp och tre hönor, Don Corleone (även Tuppe kallad), Påven Johanna, Blanca och Snövit. Blommekycklingarna blev en tupp och fyra hönor (vilken tur va), tuppen Blomma och hönorna Viola, Linnea, Rosa och Klara. Klara trodde vi först var en tupp och tänkte att han skulle heta Carl von Linné, men så var det en höna och först sa vi Carla men vi sa fel jämt så det fick bli Klara... Sen var det lite mindre tur med de andra, australorpen blev två tuppar, två hönor, tupparna Earl Grey (grå) och Chili, hönorna Svarta Sara och Black Molly. Sussexen blev två tuppar, Sune McChicken och Seikei och hönan Susse. Plymouthrockkycklingarna blev tre tuppar... Ville, Taco och Mattias.
Pycklisarna vill så gärna vara med när de gräver, vem vet vad för spännande saker som kan dyka upp... Linslusen Rocky med här också... Detta är bara några dagar sen.
Och den 29 augusti fick vi vårt första efterlängtade, men ändå så oväntat, oj redan, lilla söta, vita lilla ägg!!! En av de vita leghornshönorna (tror det var Påven Johanna, de är så lika nu när allas kammar börjat växa till sig och bli röda) la ett litet ägg! Två dagar efter kom nästa lilla söta ägg. Fortsätter hon med varannan dag så får vi ett litet ägg till i morgon! Sen är det bara att vänta på resten! Leghorn och blomme ska vara tidigast, i den ordningen, de andra kan vi få vänta på, det är senare raser.
De gamla hönorna har varit lite busiga i sommar och gömt ägg lite här och var. Vi hittade under trappan (en slags loftgång utanpå huset) till kontoret och sen under gästrumsgolvet. Säkert har de fler gömställen för det har blivit lite dåligt med ägg i sommar. Sen har Agda ruggat, vi trodde hon var sjuk och tänkte nästan låtit henne sluta sina dagar ett tag. Så började det växa nya fjädrar på henne, ett tag såg hon ut som en igelkott, alla bruna fjädrar var inneslutna i en liten mörkgrå hylsa liksom. Så hon såg ut! Nu börjar hon bli riktigt fin!
Så till avigsidan med hönor och pycklisar... De börjar bli stora nu... Tupparna börjar bli bråkiga, stora gamla tuppen börjar visa intresse för små vita hönorna. Det är dags att sanera... Vi tänkte spara Tuppe och Blomma. Dels för att de är de enda lagom stora, resten är för stora. Dels för att de har visat framfötterna så att säga. De är aktiva, patrullerar, gör hönorna sin kur, Blomma har till och med kurtiserat de gamla damerna! De andra, visserligen senare, tupparna av de större raserna är inte alls lika framåt, de går gärna undan, gömmer sig, håller sig i bakgrunden och det känns inte som något bra tuppbeteende tycker jag.
Fina Blomma!
Han som vi köpte kycklingarna av har lovat att hjälpa till med slakten (usch, fy hemskt ord att använda om mina älsklingar), men han hann inte just nu. Jag vill helst inte vänta mycket längre, vill inte att Rocky ska jaga ikapp de små leghornshönorna och knäcka ryggen på dem. Men tanken på att ta livet av honom som varit en sån toppentupp känns inte roligt. Eller de små...
Vad mer...
Det är den första september i dag, eller var i alla fall när jag började skriva det här... Jag har som vanligt en lång rad föresatser inför den nya månaden. Särskilt som det är en måndag också... Som gjort för nystart...
- Jag har inte orkat tänka på vikten och släppt kontrollen, det har fått till följd, givetvis, att den skenat iväg till katastrofala mått... Nu ska den ner! Basta! Till julafton ska jag gå ner tio kilo. Peppa mig gärna, skäll och hota, locka och muta!
- Jag ska försöka ta tag i verkligheten också, hela augusti har jag liksom levt i någon slags seg deg känns det som. Mycket för att jag inte orkat med annat givetvis, men jag ska anstränga mig och försöka ta tag i saker, diska, städa, stryka, bädda, såna saker. Jag måste ju ta hand om allt, nu när Mikael har fullt upp med bygge och renovering. Inte roligt, men tvunget, jag är ingen tillgång i byggnationerna tyvärr, inte än, möjligen när det kommer till målning.
- Jag ska skriva min bok! Skärpning! Ska Skriva Nu!!!
- Jag ska motionera, cykla promenera, har till och med köpt gåstavar... och i dag rotade jag fram lite träningskläder hos svärmor som har lådor med våra kläder och annat på hela sin andravåning...
- Och jag ska blogga! Många korta fyndiga trevliga bloggar om dagen. Vad vill ni höra om? Min viktminskning och träning? Mina hönor och katter? Tillbygge och renovering? Eller alltihop. Eller något helt annat. Troligen blir det en mix...
Det är säkert mycket mer. Det tar jag i morgon. Då ska jag försöka hinna/orka med att hälsa på hos er också!
Sånt här ska det vara slut på i alla fall!!! Inte något mer sånt!!!
Mina små pycklingar! De sötaste tänkbara! Jag är nog den hönsigaste av hönsmammor, det är bara fjädrarna som fattas tror jag... Och mina kycklingar kommer nog bli bland de bortskämdaste av dem alla...
I år blev det så att vi köpte kycklingar istället. Vi hade sån tur att det fanns en i närheten som hade äggkläckningsmaskin och en hel massa olika raser. Vi fick köpa dagsgamla kycklingar av honom så vi får följa dem från allra första början!
Vi hade bara fyra, fem kilometer hem och stoppade kycklingarna i en papplåda med en handduk och hörde nervöst hur de pep hela vägen hem. Tur vi hade så nära, en gång hade han sålt kycklingar till några från Skåne berättade han, hur de lyckades få hem dem förstår jag inte. Man kan ju inte ha en värmelampa i bilen?
Kokt ägg är bra mat för små kycklingar i början. Så jag kokade och mosade ägg åt dem. De tyckte också det var väldigt bra mat... Kycklingstarten däremot förstod de inte alls att den skulle gå att äta...
Det är som att ha en liten bebis på riktigt nästan... De ska ha mat med jämna mellanrum, i början lät jag det inte gå mer än tre fyra timmar mellan måltiderna, nu går det fem sex timmar i och med att de äter av kycklingstarten också. Vattnet byter jag nog tre gånger om dagen så de har fräscht och så måste de ju tittas till... Och hela kylskåpet är fullt med små pytsar med mosade saker, som när våra bebisar skulle börja med smakportioner...
Allt var inte bara frid och fröjd tyvärr... I måndags hittade jag en blommekyckling död på förmiddagen, den bara låg på sidan och var död. De andra brydde sig inte alls, de trodde väl att den sov. Det gick så fort, jag tittade till dem, alla såg pigga ut, och gick och krattade, när jag kom tillbaka ett par timmar senare låg den död. Den såg lite konstig ut på magen tyckte jag när jag tittade som hastigast på den.
Natten till tisdagen dog en till, en grå australorp, den hade något hängande under magen, jag hade sett det och trott att det fastnat lite bajs i dunet på honom, men nu såg jag att det var lite blodigt. Det måste väl ha varit något slags bråck förmodar jag. Hemskt var det i alla fall.
Det blev fem plymouth rock den här gången. De var så små, mycket mindre än de tre blommekycklingar vi köpte och den enda australorpen, en svart, som fanns. Plymouth rock ska vara könsvisande, har jag läst, tupparna har en vit fläck i nacken som kycklingar, det har inte hönorna, de är helsvarta annars, sen blir de tvärrandiga när de blir större. Enligt det har vi nog bara fått tuppar är jag rädd... En av dem är rätt ljus och har en stor oregelbunden fläck, en har en rund vit prick, en bara några dun och allt däremellan så det är jättesvårt...
Det var bra. Att de fick reda på det. Jag fick medicin, eller ja, jag fick köpa medicin... Det underliga tyckte jag, var ju att jag tagit massa blodprov innan utan att någon hittat något sådant.
Sen var det ju det där med mitt minne. Det är inte bara dåligt, det är obefintligt, borta. Så att komma ihåg att ta små piller t ex, det fungerar inge vidare...
Men men, i juni skulle jag tillbaka till labbet så de kunde kolla om det blivit något bättre. Jag fick lapp på posten från stora sjukhuset i Jönköping dit de skickat det vidare, att det såg ok ut, fortsätt med pillren bara.
Men bara någon vecka efter fick jag ytterligare en lapp från sjukhuset, från samma läkare, på posten. Där stod att jag ögonblickligen måste infinna mig på labbet, akut akut stod det och snarast och andra såna där brådskande ord och det var en hel bunt med blanketter med etiketter för provrör och etiketter där det stod 'akut' medskickat och ord jag inte förstod. Och jag blev skiträdd...
Min snälla man lindade in panikångestande mig i en filt och ringde sjukhuset som sa att det handlade om sköldkörtelprover. Jag lugnade ner mig för jag visste att jag tagit såna innan, för min förra läkare tyckte att min utbrändhet var rätt lik sköldkörtelhormonbrist. Men den gången var det inget fel fick jag veta, så det var det väl inte nu heller då.
Jag tog proverna för två veckor sen. I dag var jag hos Bronett, han inledde samtalet med att säga att jag hörde att proverna du tog inte var bra. Men hallå. Jag hade inget hört. Ingen hade sagt något till mig, men tydligen sitter de och diskuterar mitt hälsotillstånd på fikarasterna på vårdcentralen? Sa jag till Bronett som sa att så var det givetvis inte, men han hade blivit informerad av det eftersom han är min psykolog.
Varför hade jag inte blivit informerad då? Det hade väl varit det allra bästa. Tyckte jag. Men som så ofta är inte mitt tyck så viktigt tydligen.
Sen ringde det på eftermiddagen. Från sjukhuset i Jönköping. Jag vet inte om Bronett, som måste förstått att jag var upprörd, ringde och bad dem kontakta mig. Eller så gjorde han det ändå.
Han berättade att ja, sköldkörtelhormonet var alldeles för lågt. Han skulle skicka en remiss, jag skulle 'bli utredd' för behandling. Det låter lite otäckt det där med att bli utredd... som om jag vore en härva trassligt garn... vilket jag iofs känner mig som allt som oftast och då kanske det är bra att bli utredd. Bara det inte finns för många lösa ändar. Det brukar det ibland göra i riktigt trassligt garn, när någon behöver en trådända och inte orkar leta utan klipper till sig en bit nånstans...
Nåväl, det var inte om garn det handlade nej... Sköldkörteln var det. Ett ord som by the way är hopplöst att säga, sche-ljuden vill bara hamna fel. Det blir köldskörtel av det hur jag än bär mig åt... Speciellt när jag är upprörd. Vilket jag ju blev igen nu.
För som jag sa till den här läkaren, att jag har ju tagit prover innan och de visade ju ingen brist på... det här... Men jo, det gjorde de sa han. Konstigt... Varför sa de då att det var bra? Eller menade han de proverna jag tog i juni för B12 och folsyra? För det måste väl varit där han sett det? För man skickar väl inte ut kallelser med akutklisterlappar på måfå?
Jaja. Vad innebär det här då? Vad är det för symtom? Frågade jag. Man blir trött, nedstämd och initiativslös. Sa han. Men se där då... Då har jag en förklaring på varför jag mått mer piss än någonsin innan, den här sommaren. Till och med sämre än förra sommaren, och det utan till och med utan svek och lögner...
Vad små hormoner, eller rättare sagt bristen på, kan ställa till det...
Jag antar/hoppas, att det finns medicin för det här och så tar jag den och så är allt bra igen. Jag kan börja jobba heltid igen med något mer krävande än att måla brädor (inte ens det orkade jag idag utan fick sjukskriva mig, jag sov hela dagen istället, det är därför jag sitter och bloggar mitt i natten nu istället) och får tillbaka min karriär och mitt liv och mitt människovärde.
Hurra!
Jag hoppas att det är så lätt i alla fall.
Vad som inte var lätt var att börja rida igen efter sommaruppehållet. Ingenting fungerade. Det var som om jag aldrig suttit på en häst och inte hade en muskel i hela kroppen. Jag tror det stämmer rätt bra. För jag har a) glömt allt jag lärt mig om ridning, minnet... b) faktiskt inga muskler eftersom jag inte ens lyckats ta en promenad ens på hela dödströtta sommaren...
Jag hade Carro. Söta rara tinkerhästen Carro, god som en bit mörk choklad men lika lätt att få i trav som en cementsugga... Inte ens i skritt fick jag henne att gå som jag ville, hon ville inte följa fyrkantsspåret, så fort jag skänklade... haha, skojade, jag hade ju inga muskler där nej... sparkade med tårna menar jag, för häleländena ville ju hoppa upp så fort jag försökte mig på det där ryttare ska förmodas göra med benen så hästarna rör på sig... så fort jag gjorde det så fick jag dels stigbyglarna i hålfoten, där ska de inte vara... och dels fick hästskrället, förlåt Carro, för sig att hon skulle lunka runt i små cirklar i mitten av paddocken istället. Och hela tiden höll hon på och stampade och hoppade och stannade och fånade sig, hur jag än jobbade och slet.
Jag var trött redan innan, jag började grina till sist, som en åttaåring eller något. Tur att vi bara var tre i dag och att de andra var snälla och förstående. De kan ju rida skitbra båda två, de har visst egna hästar också fick jag veta den här gången. Varför går de i nybörjargrupp då? Varför kan det inte finnas en grupp för vrålnybörjare som jag. Som absolut inget kan. Som skulle behöva en ledare på var sida och en som går med bår efter och utförliga instruktioner varje gång man ska göra något.
Som när hon säger: Fatta trav. Men hur gjorde man då? Mer än att försöka göra en tåfjutt igen... Ska man hålla händer och fötter och ända och tyglar på något speciellt sätt då? Galopp var inte att tänka på den här gången men där har jag också glömt hur man gör. Jo, jag vet att ena foten ska fram och ena bak, mina alltså, eller skänklar ska man väl kalla det, men vilken ska fram och vilken ska bak? Det handlar om höger galopp och vänster galopp... Varför kan inte den enkla varianten finnas för oss som inget fattar? Galopp rakt fram?
Och hur ända in i ... helyllekalsongerna.... bär man sig åt för att inte tappa stigbyglarna i det läget? Jag har aldrig lyckats, antingen tappar jag dem helt eller så halkar de ner i hålfoten, för det går inte hur jag än försöker att både flytta ett ben bakåt och ett framåt och skänkla och samtidigt trycka ner hälen. Jag kan inte både trycka benet inåt neråt samtidigt, kan någon det? Hur? Och det var något med tyglarna där också har jag för mig. Det fungerar i alla fall aldrig någonsin, inte ens med lättgalopperade hästar.
Där gör jag något fundamentalt fel. Jag har frågat min ridlärare, som för övrigt är väldigt bra, men där har jag inte fått något bra svar. Hon förstår nog inte hur någon kan vara så korkad. Lite som jag hade svårt att fatta hur man inte kan läsa när jag vikarierade som lärare... inget för mig... Lack of pedagogiskt sinne eller nåt.
Är det någon ridkunnig som råkar läsa det här får ni väldigt gärna berätta för mig hur man gör och vad jag gör för fel...
Längre än så här har jag inte kommit alltså. Jag känner mig som en veritabel sopa. Jag som var bäst i klassen när jag gick på ingenjörshögskolan. Och på handelshögskolan. Ska jag verkligen tolerera sånt här?
Jag sa (snyftade) till ridläraren att jag nog ska skaffa en ko i stället. Richard ska ju ha häst, det har han bestämt. En svart... Men som jag sa till honom så är färgen i sammanhanget troligen det minst viktiga, men men, svarta hästar är snyggt. Jag skulle ju ha en häst i den andra boxen vi bygger, så de får sällskap. Men om jag inte lyckas lära mig rida och jag tror inte jag kan det så är det ju inte någon vits med att skaffa häst. En ko kan jag ju ha mer nytta av. Om jag lyckas lära mig mjölka vill säga... För visst kan väl en häst ha sällskap av en liten söt yerseyko?
Eller hönor. Jag är 
definitivt insnöad på hönor nu.
Hönsforumet klarar jag mig inte utan längre och de har varit trevliga sen. Jag har lärt mig massor. T ex att mina hönor är av typen brun Lohmann, en värphönshybrid. Jag har dessutom en jättelång önskelista på vilka hönor jag vill ha mer... Blommehöns, plymouth rock, australorps, maran, isbar...
Så det är nog inga problem med att fylla stallet... Enda nackdelen är att vi måste ha någon som betar ängen... Kanske kan föreslå maken att vi bygger ett riktigt stort hönshus och gör om hela ängen till rasthagar till dem... Det kan bli väldigt många hönor det...
(Hönsbilderna är framgooglade på de raser jag vill ha först... uppifrån och från vänster: maran, isbar, australorps och blomme. En bild på en plymouth rock tupp lägger jag in i morgon, nämligen vår egne tupp Rocky!!!)
