Demain il y a un autre jour

I morgon är en annan dag... och eftersom det är söndag, fast sent, när jag skriver det här, så är det måndagen jag menar.

Mitt nya liv skulle börjat den första september vilket var igår (lördags) men det är svårt att börja med en helg. Speciellt som jag hade godis kvar...

Jag ska inte göra så stora förändringar, bara sådant som jag måste.

Jag har t ex gått upp rätt mycket i vikt, dels pga min utslagna sköldkörtel, dels pga att jag varit så trött så jag inte orkat gå mer än max tio meter åt gången i sommar och dels för att jag vräkt i mig diverse gottigott för att trösta mig...

Så ner i vikt ska jag gå. Det är mitt främsta mål.

Jag ska sluta med godis, chips, läsk, onyttiga smörgåsar, pizza och stora portioner mat. Jag ska så gott jag orkar, börja promenera, får bli korta promenader i sällskap i början eftersom jag varit så yr, men jag siktar på att kunna 'gå hela vägen' vilket inte betyder att jag ska ut på några ekivoka äventyr utan helt enkelt promenera grusvägen som vårt hus ligger utmed (med en liten tillfartsväg visserligen) tills den tar slut, det är ca 6 km, det blir 1,2 mil fram och tillbaka. Dit och tillbaka igen, för att citera Bilbo... Fast det finns mig veterligen ingen drake att döda (och skatt att hämta) vid vägs ände, bara ett halvt om halvt fallfärdigt hus som är uthyrt till danskar, knepiga människor som gjort 'skulpturer' i trädgården av gamla skidor och sånt...

Vad har jag mer för mål då... Jag ska bli lite mer effektiv.

Jag har visserligen haft anledning att vara astrött den här sommaren, eftersom man blir väldigt trött av att ha så låga nivåer på sin sköldkörtel som jag har. Men så fort medicinen börjar verka, något som i och för sig kunde ta ett tag, och jag slipper sova bort halva dagarna (i dag sov jag till tolv...) ska jag ta tag i verkligheten igen.

Det är hög tid...

Jag har nog aldrig valt en så dålig tidpunkt att bli krasslig på som just den här.

Under loppet av några få månaders tid måste vi bygga klart vårt bygge, dvs vårt trebils(traktorers)garage med stall för två hästar, höloft, förråd och jättearbetsrum till moi (där barnen ska få sitta i ett hörn med sina datorer också...)

Vi har utsidan klar, det är golvat på övervåningen, det är allt... det ska isoleras, det ska dit innertak, väggfasta hyllor (som samtidigt är väggar), det ska målas och läggas golv, fönstren ska målas och en trasig ruta (som 'var i vägen' när vi byggde) ska bytas etc etc. Garaget ska ha dörrar, spacklas och målas, stallet ska ha dörrar, sen får det väl stå så tills det blir dags att handla häst...

Men vänta, vi är inte klara... I huset (stora huset eller vad vi ska kalla det eftersom vårt boende blir spritt på så många byggnader) är barnens rum inte klart på långa vägar. Det ska spacklas och tapetseras, målas, fixas runt fönster och dörrar, karmar eller dörrfoder och sånt eller vad det heter, det ska målas golv och kläs om möbler, fixas med kaminen och massa sånt...

Det är inte nog med det... Vi har det värsta kvar. I det hus som är hälften gäststuga, hälften snickarbod i dag ska ett enda jätterum inredas som bibliotek och teverum. Vi får blåsa ur hela innanmätet i princip, klä vägar med panel, byta hela golvet ända ner till grunden, öppna upp taket för vi vill ha öppet till nock, bygga bokhyllor, vill ha väggfasta, det ska bli mörkbrunt lackat trä, fönstren ska bytas och målas och ordnas, dörren ska bytas, det ska in en kamin med skorsten som inte finns i dag, jo den finns, den ligger utanför...

Samtidigt som vi gör allt detta ska vi sälja vårt hus 'i stan'...

Jag tänkte ett tag att jag skulle skapat en egen blogg för bara detta stora hemska faktum, att sälja det hus där man bott i tjugo år, hela mitt vuxna liv, hela mitt liv tillsammans med Mikael, so far, och flytta... Jag tror inte jag har börjat panika ens för detta...

Vi har inte hunnit få ut det på annons än, men har redan en spekulant, de fick reda på det genom en bekant som är god vän med vår egna granne (inte han med kalsongerna utan på den andra sidan), så de var och tittade på det för en och en halv vecka sen. Det var ett lite äldre par, kanske femtiofem eller sextio eller så, och så deras två ännu hemmaboende söner i övre tonåren. De verkade tycka bra om huset och vill komma och titta på det igen, på onsdag, tillsammans med en släkting. Jag vet inte varför släktingen ska med, om det är en förståsigpåare eller ett moraliskt stöd eller en rådgivare...

Förhoppningsvis får vi huset sålt för det vi begär och behöver inte ens blanda in mäklaren i mer än att skriva pappren och sånt. Men det är ju inte slut där... För då ska vi packa all vår bråte, förhoppningsvis kunna rensa ur lite som vi inte behöver och åka iväg med det till landet. Och flyttstäda... Och måla fönstren, för det sa vi att vi skulle, jag vägrar lämna ifrån mig ett hus med så skabbiga fönster som de vi har, de skulle målats för flera år sen, men sedan huset på landet dök upp har stackars huset 'i stan' fått stå tillbaka...

Allt detta ska vara klart innan jul...

Innan jag viker ihop mig i sängen för i natt ska jag berätta en skröna till. Jag tar den äldsta först, den från vårt bröllop, eller rättare sagt från planeringen av detsamma. Den är inte så rolig faktiskt, tycker inte jag, fast det är många som skrattat åt den.

Vi var i kyrkan, Mikael och jag och pratade med prästen om hur vi ville lägga upp själva ceremonin och när vi var klara med det klättrade vi upp till kantorn på orgelläktaren (han var operasångare också och sjöng väldigt tjusigt på bröllopet sen) och diskuterade val av musik. Han frågade om det var någon speciell musik vi hade tänkt oss.

Jag sa, väldigt naivt och obetänksamt, jag lovar, det var inte mycket tankeverksamhet igång där och jag hade inte jättemånga psalmer i huvudet, att jag tyckte att 'O helga natt' kunde passa bra. Både kantorn och Mikael tittade, rätt perplexa på mig och kantorn frågade med en lite röd uppsyn om jag verkligen menade att jag ville ha just 'O helga natt' (med väldig betoning på just natt). Jo, jag ville ha den. Men det är ju en.... julsång, fick kantorn fram då. Okej, den passade kanske inte så bra då.

När vi gick därifrån sa jag det till Mikael, att så roligt var det väl ändå inte att jag råkade nämna en julsång, det är ju lätt att glömma av vad som är julsånger och inte. Det var väl det där med helga natt då sa Mikael, folk kan ju undra om vi sett väldigt mycket fram emot bröllopsnatten med ett sådant val av musik...

Vilket vi väl kanske hade men det är ju en annan historia det! Som jag inte tänker berätta...

En förklaring?

Jag är så trött. Men ibland blir jag ännu tröttare...

I våras, om någon minns det, fick min nya läkare för sig att hon skulle göra en rejäl koll på mig och skickade mig till labbet där jag fick lämna ett par liter blod och urin och sånt som de kollade sen. Resultatet var att jag hade väldigt lågt värde på vitaminet B12 och folsyra.

Det var bra. Att de fick reda på det. Jag fick medicin, eller ja, jag fick köpa medicin... Det underliga tyckte jag, var ju att jag tagit massa blodprov innan utan att någon hittat något sådant.
Sen var det ju det där med mitt minne. Det är inte bara dåligt, det är obefintligt, borta. Så att komma ihåg att ta små piller t ex, det fungerar inge vidare...

Men men, i juni skulle jag tillbaka till labbet så de kunde kolla om det blivit något bättre. Jag fick lapp på posten från stora sjukhuset i Jönköping dit de skickat det vidare, att det såg ok ut, fortsätt med pillren bara.

Men bara någon vecka efter fick jag ytterligare en lapp från sjukhuset, från samma läkare, på posten. Där stod att jag ögonblickligen måste infinna mig på labbet, akut akut stod det och snarast och andra såna där brådskande ord och det var en hel bunt med blanketter med etiketter för provrör och etiketter där det stod 'akut' medskickat och ord jag inte förstod. Och jag blev skiträdd...

Min snälla man lindade in panikångestande mig i en filt och ringde sjukhuset som sa att det handlade om sköldkörtelprover. Jag lugnade ner mig för jag visste att jag tagit såna innan, för min förra läkare tyckte att min utbrändhet var rätt lik sköldkörtelhormonbrist. Men den gången var det inget fel fick jag veta, så det var det väl inte nu heller då.

Jag tog proverna för två veckor sen. I dag var jag hos Bronett, han inledde samtalet med att säga att jag hörde att proverna du tog inte var bra. Men hallå. Jag hade inget hört. Ingen hade sagt något till mig, men tydligen sitter de och diskuterar mitt hälsotillstånd på fikarasterna på vårdcentralen? Sa jag till Bronett som sa att så var det givetvis inte, men han hade blivit informerad av det eftersom han är min psykolog.

Varför hade jag inte blivit informerad då? Det hade väl varit det allra bästa. Tyckte jag. Men som så ofta är inte mitt tyck så viktigt tydligen.

Sen ringde det på eftermiddagen. Från sjukhuset i Jönköping. Jag vet inte om Bronett, som måste förstått att jag var upprörd, ringde och bad dem kontakta mig. Eller så gjorde han det ändå.

Han berättade att ja, sköldkörtelhormonet var alldeles för lågt. Han skulle skicka en remiss, jag skulle 'bli utredd' för behandling. Det låter lite otäckt det där med att bli utredd... som om jag vore en härva trassligt garn... vilket jag iofs känner mig som allt som oftast och då kanske det är bra att bli utredd. Bara det inte finns för många lösa ändar. Det brukar det ibland göra i riktigt trassligt garn, när någon behöver en trådända och inte orkar leta utan klipper till sig en bit nånstans...

Nåväl, det var inte om garn det handlade nej... Sköldkörteln var det. Ett ord som by the way är hopplöst att säga, sche-ljuden vill bara hamna fel. Det blir köldskörtel av det hur jag än bär mig åt... Speciellt när jag är upprörd. Vilket jag ju blev igen nu.

För som jag sa till den här läkaren, att jag har ju tagit prover innan och de visade ju ingen brist på... det här... Men jo, det gjorde de sa han. Konstigt... Varför sa de då att det var bra? Eller menade han de proverna jag tog i juni för B12 och folsyra? För det måste väl varit där han sett det? För man skickar väl inte ut kallelser med akutklisterlappar på måfå?

Jaja. Vad innebär det här då? Vad är det för symtom? Frågade jag. Man blir trött, nedstämd och initiativslös. Sa han. Men se där då... Då har jag en förklaring på varför jag mått mer piss än någonsin innan, den här sommaren. Till och med sämre än förra sommaren, och det utan till och med utan svek och lögner...

Vad små hormoner, eller rättare sagt bristen på, kan ställa till det...

Jag antar/hoppas, att det finns medicin för det här och så tar jag den och så är allt bra igen. Jag kan börja jobba heltid igen med något mer krävande än att måla brädor (inte ens det orkade jag idag utan fick sjukskriva mig, jag sov hela dagen istället, det är därför jag sitter och bloggar mitt i natten nu istället) och får tillbaka min karriär och mitt liv och mitt människovärde.

Hurra!

Jag hoppas att det är så lätt i alla fall.

Vad som inte var lätt var att börja rida igen efter sommaruppehållet. Ingenting fungerade. Det var som om jag aldrig suttit på en häst och inte hade en muskel i hela kroppen. Jag tror det stämmer rätt bra. För jag har a) glömt allt jag lärt mig om ridning, minnet... b) faktiskt inga muskler eftersom jag inte ens lyckats ta en promenad ens på hela dödströtta sommaren...

Jag hade Carro. Söta rara tinkerhästen Carro, god som en bit mörk choklad men lika lätt att få i trav som en cementsugga... Inte ens i skritt fick jag henne att gå som jag ville, hon ville inte följa fyrkantsspåret, så fort jag skänklade... haha, skojade, jag hade ju inga muskler där nej... sparkade med tårna menar jag, för häleländena ville ju hoppa upp så fort jag försökte mig på det där ryttare ska förmodas göra med benen så hästarna rör på sig... så fort jag gjorde det så fick jag dels stigbyglarna i hålfoten, där ska de inte vara... och dels fick hästskrället, förlåt Carro, för sig att hon skulle lunka runt i små cirklar i mitten av paddocken istället. Och hela tiden höll hon på och stampade och hoppade och stannade och fånade sig, hur jag än jobbade och slet.

Jag var trött redan innan, jag började grina till sist, som en åttaåring eller något. Tur att vi bara var tre i dag och att de andra var snälla och förstående. De kan ju rida skitbra båda två, de har visst egna hästar också fick jag veta den här gången. Varför går de i nybörjargrupp då? Varför kan det inte finnas en grupp för vrålnybörjare som jag. Som absolut inget kan. Som skulle behöva en ledare på var sida och en som går med bår efter och utförliga instruktioner varje gång man ska göra något.

Som när hon säger: Fatta trav. Men hur gjorde man då? Mer än att försöka göra en tåfjutt igen... Ska man hålla händer och fötter och ända och tyglar på något speciellt sätt då? Galopp var inte att tänka på den här gången men där har jag också glömt hur man gör. Jo, jag vet att ena foten ska fram och ena bak, mina alltså, eller skänklar ska man väl kalla det, men vilken ska fram och vilken ska bak? Det handlar om höger galopp och vänster galopp... Varför kan inte den enkla varianten finnas för oss som inget fattar? Galopp rakt fram?

Och hur ända in i ... helyllekalsongerna.... bär man sig åt för att inte tappa stigbyglarna i det läget? Jag har aldrig lyckats, antingen tappar jag dem helt eller så halkar de ner i hålfoten, för det går inte hur jag än försöker att både flytta ett ben bakåt och ett framåt och skänkla och samtidigt trycka ner hälen. Jag kan inte både trycka benet inåt neråt samtidigt, kan någon det? Hur? Och det var något med tyglarna där också har jag för mig. Det fungerar i alla fall aldrig någonsin, inte ens med lättgalopperade hästar.

Där gör jag något fundamentalt fel. Jag har frågat min ridlärare, som för övrigt är väldigt bra, men där har jag inte fått något bra svar. Hon förstår nog inte hur någon kan vara så korkad. Lite som jag hade svårt att fatta hur man inte kan läsa när jag vikarierade som lärare... inget för mig... Lack of pedagogiskt sinne eller nåt.

Är det någon ridkunnig som råkar läsa det här får ni väldigt gärna berätta för mig hur man gör och vad jag gör för fel...

Längre än så här har jag inte kommit alltså. Jag känner mig som en veritabel sopa. Jag som var bäst i klassen när jag gick på ingenjörshögskolan. Och på handelshögskolan. Ska jag verkligen tolerera sånt här?

Jag sa (snyftade) till ridläraren att jag nog ska skaffa en ko i stället. Richard ska ju ha häst, det har han bestämt. En svart... Men som jag sa till honom så är färgen i sammanhanget troligen det minst viktiga, men men, svarta hästar är snyggt. Jag skulle ju ha en häst i den andra boxen vi bygger, så de får sällskap. Men om jag inte lyckas lära mig rida och jag tror inte jag kan det så är det ju inte någon vits med att skaffa häst. En ko kan jag ju ha mer nytta av. Om jag lyckas lära mig mjölka vill säga... För visst kan väl en häst ha sällskap av en liten söt yerseyko?

Eller hönor. Jag är definitivt insnöad på hönor nu.

Hönsforumet klarar jag mig inte utan längre och de har varit trevliga sen. Jag har lärt mig massor. T ex att mina hönor är av typen brun Lohmann, en värphönshybrid. Jag har dessutom en jättelång önskelista på vilka hönor jag vill ha mer... Blommehöns, plymouth rock, australorps, maran, isbar...

Så det är nog inga problem med att fylla stallet... Enda nackdelen är att vi måste ha någon som betar ängen... Kanske kan föreslå maken att vi bygger ett riktigt stort hönshus och gör om hela ängen till rasthagar till dem... Det kan bli väldigt många hönor det...


(Hönsbilderna är framgooglade på de raser jag vill ha först... uppifrån och från vänster: maran, isbar, australorps och blomme. En bild på en plymouth rock tupp lägger jag in i morgon, nämligen vår egne tupp Rocky!!!)