Det bästa först...

Hmm... Jag som skulle skriva så mycket... inte förrän nu fick jag lite tid över... Nästan alla de där sakerna jag räknade upp, som jag skulle skriva om (och alla som jag glömde, det var lika många...) tar en sån himla massa tid från mig.

Egentligen har jag inte tid nu heller... Det var meningen att jag skulle stryka, men kvällen ramlade i väg och blev natt och inget blev struket i dag heller... nu ligger jag efter igen...

Så jag tänkte börja beta av min lilla lista av saker jag ville berätta om. Jag börjar med det som ligger mig allra närmast hjärtat just nu (och som gör det alldeles mjukt och varmt...) nämligen mina tjugoen små bebisar!!!

Mina små pycklingar! De sötaste tänkbara! Jag är nog den hönsigaste av hönsmammor, det är bara fjädrarna som fattas tror jag... Och mina kycklingar kommer nog bli bland de bortskämdaste av dem alla...

Från början var det meningen att jag skulle köpt mig en äggkläckningsmaskin och kläckt, dels ägg från våra egna hönor (så de fick egna barn, som mina barn uttryckte det) och dels köpt befruktade ägg från såna som hade de raser jag ville ha. Men sen blev det så mycket annat, tiden gick och jag kände att jag hann nog inte med det. Inte i år. Någon gång vill jag gärna testa att kläcka egna kycklingar. Men jag får väl ta en sak i taget.

I år blev det så att vi köpte kycklingar istället. Vi hade sån tur att det fanns en i närheten som hade äggkläckningsmaskin och en hel massa olika raser. Vi fick köpa dagsgamla kycklingar av honom så vi får följa dem från allra första början!

Vi beställde fem blommekycklingar, fem austraorps och fem plymouth rock och åkte för att hämta dem förra lördagen (den 19 april). Vi fick samsas med en annan familj som också ville ha blommekycklingar, så vi fick köpa tre var, han hade bara sex stycken. Sen blev det fyra australorps, två som såg ut att bli gråblå, två som såg ut att bli svarta och sen hade det inte blivit några plymouth rock alls i den kläckningen.

Vi blev övertalade att köpa två sussex och fyra vit leghorn kycklingar istället. De är också fina. Jag ska lägga in bilder på de vuxna hönsraserna (framgooglade) som vi nu har kycklingar till. Det är lite kul på sitt sätt att ha vit leghorn för de är inte vanliga alls längre. Förr var de bland de vanligaste hönsraserna, de vita hönor de har i hönserier nu är inte vit leghorn vilket många tror utan vit lohmann, en värphybrid.

Vi hade bara fyra, fem kilometer hem och stoppade kycklingarna i en papplåda med en handduk och hörde nervöst hur de pep hela vägen hem. Tur vi hade så nära, en gång hade han sålt kycklingar till några från Skåne berättade han, hur de lyckades få hem dem förstår jag inte. Man kan ju inte ha en värmelampa i bilen?

I gästrummet hade vi gjort i ordning ett hörn åt vågra små. En s k halvpall med kragar, bara en i början och så en nätram över den så de inte kommer ut eller katterna råkar komma in och få syn på dem (de får inte vara i gästrummet alls nu).

Vi hade köpt kycklingstartfoder, en hel stor säck och serverade det i ett blomkrukefat med en upp och nedvänd blomkruka i så det blev som en ränna runt för dem att äta i. Likadant med vattnet så de inte kunde komma i vattnet och bli blöta eller drunkna.

Kokt ägg är bra mat för små kycklingar i början. Så jag kokade och mosade ägg åt dem. De tyckte också det var väldigt bra mat... Kycklingstarten däremot förstod de inte alls att den skulle gå att äta...

Sen har menyn utökats efterhand, efter lite letande i hönsforumet och lite tips testade jag filmjölk, det ska vara bra för magen, blandat med havregryn, men det trampade de till en seg smet som de inte fick i sig... Det gick bättre att blanda filen i ägget.

Sen blev rivna morötter en hit, vilket förvånade mig eftersom mina hönor avskyr morötter i alla former, både kokta, råka, skivade, rivna. Undulatfröblandning gick också bra. Jag har läst att kycklingar pickar efter runda blanka saker, en sån där reflex som ska få dem att få i sig små frön och kryp. De hackar tyvärr gärna efter varandras små ögon också...

Fiskbullar gick också ner, första gången älskade de det, sen var det inte lika roligt längre. Leverpastej däremot går alltid hem... Broccoli och gröna bönor har jag testat också, det går också ner, fast sist...

Risken är nog stor att jag skämmer bort dem alldeles förskräckligt... Men jag var så rädd att de inte skulle få i sig tillräckligt med mat. Nu har de lärt sig äta kycklingmaten som tur var och när de väl lärt sig så tog de för sig, jag måste fylla på där hela tiden.

Det är som att ha en liten bebis på riktigt nästan... De ska ha mat med jämna mellanrum, i början lät jag det inte gå mer än tre fyra timmar mellan måltiderna, nu går det fem sex timmar i och med att de äter av kycklingstarten också. Vattnet byter jag nog tre gånger om dagen så de har fräscht och så måste de ju tittas till... Och hela kylskåpet är fullt med små pytsar med mosade saker, som när våra bebisar skulle börja med smakportioner...

Jag är rädd att de inte ska dricka heller, att de inte förstår sig på vattnet. Jag har läst att man ska picka med fingret i vattnet så kommer de och pickar de med, men det har jag inte fått att fungera. Kycklingarna verkade lära sig ändå som tur var. De dricker så sött...

Första veckan hade vi sand som underlag, jag hade läst i min hönsbibel, boken Höns, att sand var det bästa, men jag tyckte det kom så mycket i maten och vattnet så när jag städade bytte jag till kutterspån, men jag vet inte om det var bättre, det hade sina nackdelar det med. Det kommer också i maten och i vattnet och kycklingarna försöker äta det ibland, det kanske inte är bra...

Men de har roligare när de sprätter i det än i sanden. Vi lämnade sand i ett hörn så de kan sandbada, men nu är allt blandat...

Jag är så nervös hela tiden att något ska hända de små. Jag vaknar mitt i nätterna och måste gå ut och titta till dem (gästrummet är ju i en sidobyggnad, det är det som ska bli mitt bibliotek sen) och jag drömmer att de springer bort eller att jag glömmer att mata dem... De är så små och så ömtåliga, och så mycket kan gå fel...

Allt var inte bara frid och fröjd tyvärr... I måndags hittade jag en blommekyckling död på förmiddagen, den bara låg på sidan och var död. De andra brydde sig inte alls, de trodde väl att den sov. Det gick så fort, jag tittade till dem, alla såg pigga ut, och gick och krattade, när jag kom tillbaka ett par timmar senare låg den död. Den såg lite konstig ut på magen tyckte jag när jag tittade som hastigast på den.

Johannes spelade på en konsert som musikskolan anordnade, första gången för honom, den kvällen så vi väntade tills efteråt med att berätta för honom för att inte förstöra för honom. Inom parentes sagt var han jätteduktig! Och när vi berättade blev han jätteledsen...

Natten till tisdagen dog en till, en grå australorp, den hade något hängande under magen, jag hade sett det och trott att det fastnat lite bajs i dunet på honom, men nu såg jag att det var lite blodigt. Det måste väl ha varit något slags bråck förmodar jag. Hemskt var det i alla fall.

När en kyckling ligger i ägget livnär de sig ju på gulan, det är det den är till för egentligen, och när de kläcks drar de liksom in resten av den i mage och lever på den de första dygnen. Kanske blev det något fel där?

De elva som var kvar fick leva i alla fall, och de mådde bra, åt mer och mer, drack vatten, sprang omkring i sin lilla bur, pep och kvittrade och vinkade med sina små vingar som för var dag mer och mer liknade riktiga vingar, de får sina fjädrar allra först på vingarna. Det finns de som säger att spetsiga längre vingar blir hönor, trubbiga korta vingar blir tuppar (jag hade nog gissat tvärtom om jag inte vetat), enligt det blir nog alla våra vit leghorn hönor... eller så är den rasen sån. Jag vågar inte chansa utan kallar alla för 'han', jag vill ju inte ha massa tuppar som måste ätas upp, utan hönor...

Så i dag fick vi åka och hämta fler. Man kan ha enveckaskycklingar tillsammans med nykläckta utan problem hade vi fått veta, så vi bestämde redan första gången att vi skulle komma tillbaka och ville ha två blommekycklingar till och så de där plymouthrockkycklingarna då.

Det blev fem plymouth rock den här gången. De var så små, mycket mindre än de tre blommekycklingar vi köpte och den enda australorpen, en svart, som fanns. Plymouth rock ska vara könsvisande, har jag läst, tupparna har en vit fläck i nacken som kycklingar, det har inte hönorna, de är helsvarta annars, sen blir de tvärrandiga när de blir större. Enligt det har vi nog bara fått tuppar är jag rädd... En av dem är rätt ljus och har en stor oregelbunden fläck, en har en rund vit prick, en bara några dun och allt däremellan så det är jättesvårt...

Sen fick vi en liten sussexkyckling till (den enda som fått ett riktigt namn än så länge, Johannes kallar honom Susse... Tio blev det allt som allt. Så nu har jag tjugoen... Och jag fick nästan en chock när jag släppte ihop dem, de som är en vecka gammal var ju nästan dubbelt så stora, de små var bara som sådana där bomullstussar i olika färger man kan köpa, bara lite lite större...

Medan jag skrev det här var jag tvungen att springa ut två gånger och kolla till pycklingarna, en gång med mat, ägg, potatis, broccoli och morötter. Men pycklingarn var lite för tötta och ville nana...

Jag med, god natt... Ovan har jag lagt bilder på de vuxna hönorna eller tupparna av mina raser, här och var i texten, roligare än en klump i slutet...

Några snabba tankar bara...

Det är inte klokt, det har gått nio dagar sen jag skrev sist, så nog skäms jag alltid...

Är det bara millroll som inte hör musiken eller är det fler? Jag ska i och för sig byta snart, men det vore ju kul om ni hade hört den först.

Det har varit lite för mycket att göra och ordna med och fundera på de senaste dagarna. Tid och ork och sånt där har inte funnits i tillräckliga mängder för att räcka till bloggande också.

Sen kom jag ju på, när jag väl hade börjat blogga igen, hur det kom sig att det blev så segt innan, det kom sig ju av att jag envist gick och väntade in några kommentarer innan jag kunde skriva mer. Jag tror de flesta bara läser det senaste som är skrivet när de kikar in på en blogg och då, om jag skriver för ofta, så blir ju mycket av det jag skrivit oläst. Hemska tanke! Visst skriver jag mycket för egen del också, men som den författarwannabee jag är vill jag ju framför allt bli läst...

Men men, jag har mycket att skriva om nu, en nära döden upplevelse, små söta underverk, en himla massa häst, både mina egna upplevelser och sonen som snart ska ut på sin första tävling, en massa trädgårdsprat kanske, hus och renoveringsprat, maken som blev dålig, fina vädret kanske...

Mycket som jag vill skriva om och mycket tid har det tagit och tar från mig det där också. Men jag ska försöka sätta mig ner och beta av den där listan de närmaste dagarna. Det lär bli mer än en blogg om dagen, så snälla bläddra neråt och läs allihop... Ni behöver inte skriva något om ni inte vill, men läs...

Så jag vet att jag finns. För att travestera den där filosofen (var det Descartes?) som sa 'Jag tänker, alltså är jag'. Jag ändrar den till: 'Jag är sedd (min blogg är läst), alltså finns jag'.

Jag skäms...

... jag skulle ju bytt musik för läääänge sen!

Ni har fått stå ut med Hevia i långeliga tider nu! Han är i och för sig bra men det kan kanske bli tjatigt i längden...

Jag tänkte ju jag skulle bytt musik mycket oftare än så!

Den jag hade före den jag har nu var "Si Quieres Que to Cortexe" med Hevia. Den är bra, jag har två skivor med Hevia och det är så gott som bara bra låtar på båda två.

Den jag har nu, om det fungerar, är också bra. Den heter "Fight" med Natalia Barbu, den var med i förra årets melodifestival, hon tävlade för Moldavien. Melodifestivalsmusik är egentligen inte min sorts musik alls, men den här tyckte jag om. Mycket för fiolen i början och för att den uttrycker någon slags ilska. Jag kan sjunga den när jag är arg... Om jag nu hade kunnat sjunga vill säga...

Kanske det går NU DÅ!

(uppdaterat på kvällen med foto på en av mina sprätthönor som hittades i en annan dator...)

Jag har fortfarande inte fått tummen ur, eller vad det nu är som fattas, och bytt dator. Min gamla dator har, som jag nog nämnt, någon slags underlig astma, då och då får den för sig att... låta... ungefär som andnöd av något slag. Jag vet inte vad det är men den har hållt på så i flera månader nu, den började strax innan vi flyttade så det måste ju vara snart ett halvår. Eftersom jag inte vet varför den låter så och vad som händer om jag låter den fortsätta låta stänger jag av den.

I dag har jag fått stänga av den tre gånger. Jag har knappt hunnit börja skriva på min jämrans blogg så börjar den flåsa efter luft (eller vad det nu är den gör). Brevid skrivbordet står den nya fint förpackad i sin kartong och undrar väl om den ska stå där tills den blir omodern. Det är den väl snart, det är ju mer än en månad sedan vi köpte den.

Jag har haft verkligen fullt upp de här dagarna. Vi hade födelsedagsfest för Mikael. Jag hade tänkt att jag skulle lagt ut ett foto på den... hmm... underbara tårtan jag knåpade ihop. Men jag har inte fått den tummen ur heller, så jag har inte plockat över de fotona i min dator än. Det blir alltid så; jag tänker skriva om något som hänt och vill gärna illustrera det med några foton och de ligger antingen kvar i kameran och om de skulle vara nedladdade så är det till den bärbara och då måste jag hålla på och grisa med usb-minnen och ordna. Orka. För att vara lite modern så där...

Men jag ska, för jag har faktiskt lite kuliga bilder att visa upp nu! Inte minst måste jag ju illustrera min utlovade kilometerhästblogg med massor av hästbilder!

Istället för att blogga har jag varit duktig. I lördags hade vi ju fest som sagt, fullt upp hela dagen. Men duktig var jag! I söndags var jag inte fullt så i farten men inte så seg som jag trodde jag skulle vara. Vi var på ridskolan på eftermiddagen för de hade information inför dressyrtävlingarna.

Men i går! Oj, vad jag fick mycket gjort då! Med mina mått mätt alltså! Jag diskade, och det var en rejält stor disk, för vi hade inte diskat sen i lördags. Sen krattade jag en bit av trädgården, fick ont i både tummen och ryggen och hann, och orkade, ändå stryka all tvätten som hängt ute och torkat i det härliga solskenet sen på kvällen. Och inte nog med det. Jag bakade frallor innan jag gick och la mig! Stackars Richard fick maginfluensa under dagen och vi hade inget hemma han kunde äta, inget vitt bröd iaf, övriga saker är jag osäker på. Så jag bakade vitt bröd!

Han är bättre i dag, men får stanna hemma från ridningen, han har ju knappt ätit något på två dygn nu. Men jag ska åka snart. Kanske dags att öva lite. Antingen ska vi öva inför ryttarmärket, det tror jag att jag kan, men det kan också bli inför kadriljen och den kan jag inte...

Jag krattade lite i dag också, men inte så stor bit. Det kändes i armarna att jag krattade igår. Jag märkte inget innan, men när jag satte igång gjorde det riktigt ont. Det kommer att ta mig två veckor minst att kratta hela trädgården med den här takten...

Jag hade hönorna runt mig av och till. Jag tänkte först att de skulle kanske tycka om att gå och picka där jag krattat, för kanske hoppar det fram något gott. Att kratta är ju rätt likt det där krafsandet de håller på med hela tiden. Krafs, krafs, back och så ner med huvudet och picka bland det som eventuellt dykt upp. Men det var de inte så intresserade av, de ville hellre riva isär högarna som jag krattat ihop. Riktiga sprätthöns!

Eva är ett randigt djur...

... ränderna går aldrig ur.

Och tro nu inte att det är så att det var så länge sedan jag duschade så jag kan räkna smutsränderna... Däremot skulle det kunna vara de mystiska rivsåren som randar min kropp, men det var inte dem jag tänkte på den här gången.

Vad jag syftar på är min totala inkompetens gällande mitt bloggande. Jag har haft lite mycket att göra några dagar nu eftersom maken fyller jämt, halvjämt iaf (fyllde i onsdags, festen blir på lördag) och äldste sonen ska ge sig ut och tävla dressyr. Och en massa annat. Så jag hann inte blogga... Tyckte jag...

Trots att jag bestämde mig för, nu när jag startade om igen, att jag de dagar jag inte hann skriva någon ordentlig blogg, skulle jag skriva en liten kortis, några rader, något lite lustigt, en bild med en text eller någon liten tanke bara.

Nej, så gör inte Eva, nej inte... Nej, Eva tänker, åh vad jobbigt det blir, jag hinner inte, jag orkar inte, eftersom blogg i Evas huvud betyder två timmar av idogt skrivande och letande bilder och hela promenaden runt bland de andra bloggarna.

Så vad gör dumma jag istället då? Nej, istället för att skriva den jobbiga bloggen på fem rader så varför inte lägga åtta pussel istället... På den tiden hade jag nästan hunnit med om inte en kilometer hästprat (som kommer komma) så i alla fall en halvlång blogg om något annat av allt det som ligger och trängs på hjärtat.

Varför säger man så förresten? Att man har något på hjärtat? Borde det inte vara i? Sitter det på utsidan då? Ramlar det inte bort då? Är det inte viktigt nog att ligga i hjärtat? Och om man ska se riktigt krasst på det så är hjärtat en muskel som pumpar blod och inte alls någon plats för tankar och känslor. De sitter i huvudet. Tror jag i alla fall. Fast en del tankar och planer, och för den delen känslor jag har och har haft, har nog ramlat ner till fötterna. Känns det som.

Pussel ja... Är det någon mer än jag som ramlat i pusselgropen. Jo, jag vet ju att Millroll och Aniara pusslat flitigt på Facebookspusslet PuzzleBee. Jag var riktigt fast i det ett tag. Jag kunde inte börja dagen utan att lägga dagens pussel, eller de pusselutmaningar som nämnda vänner skickade till mig. Och ett tiotal andra pussel ur arkivet... Det blev inte bättre för att man blev rankad efter hur flitig man var (flitig som ett bi). När jag tittade sist var jag ett Capital B-bee. Jag vet inte riktigt vad det betyder. Men det är nog bra!

Jag minns för hundra år sedan, när jag fortfarande jobbade på tidningen och hade en Macintosh. I den fanns bland annat ett pussel, ett enda motiv, en världskarta, jag brukade börja dagen med en kopp kaffe eller nåt liknande och la det pusslet. Sen kunde jag möta dagen...

Tillbaka till nutid så petade sen bloggvännen Lena in en pussellänk i sin blogg, där har jag fastnat och pusslat några dagar nu. Det är snäppet roligare än patiens faktiskt, att pussla via datorn. Akta er för att pussla, det säger jag bara. Om ni vill få något gjort vill säga. Vill ni däremot fördriva tiden och använda hjärnan utan att direkt slita ut den, så pussla gärna!

Till stan - och tillbaka igen...

Det är rätt konstigt egentligen. Men när jag åker till stan så gör jag så stor affär av det (går och handlar i så stora affärer...), det är lite som en expedition till nordpolen, en världsomsegling under havet, en tripp uppför Mount Everest, typ så.

Andra de åker till stan och köper en bit ost eller en t-shirt, lite i förbifarten så där. Jag måste skriva listor, planera, hinna med minst tjugo affärer - som helst ska ligga liksom intill varandra, alltså så man åker i rätt ordning och inte hit och dit i hela stan som en rikoschett, sen blir det oftast så i alla fall...

Oftast är vi borta så länge och kommer hem så sent så vi måste äta i stan också, då ska det planeras in också...

En viktig parameter i det hela är ju att vi har fem mil till stan, Jönköping i det här fallet. Vi hade planer på att försöka göra Skövde till 'vår' stad, den ligger lite närmre, någon mil, inte så mycket närmre som vi trodde att det kanske blev. Men vi har inte lärt oss att hitta där än, och det känns inte 'hemma'... I den mån att man kan känna sig hemma i en stad, man hittar i alla fall...

Den här gången var det viktigaste uppdraget att köpa födelsedagspresenter åt Mikael som fyller rätt så jämt på onsdag.

Det blev en väldigt hektiskt dag. Först var vi i kyrkan där barnen sovit över natt tillsammans med de andra söndagsskolebarnen. De brukar göra det några gånger varje år, leker och pysslar och har sedan hand om mötet dagen efter. Den här gången var det upplagt som någon slags underhållningsprogram på teve med lekar och intervjuer. Richard var programledare i min systers kavaj... så söt...

Sen åkte vi till stan. Vi var kanske inte i tjugo men säkert på tio olika ställen och köpte rostskyddsfärg till takstegen, märlor till kycklingburen, födelsedagspresenter till Mikael, mat, mer mat, dynor till trädgårdsmöblerna, varningstriangel, glödlampor, batterier, myrmedel, remmar till Richards sporrar och som sagt, födelsedagspresenter till Mikael, kanske inte ska nämna här, än, vad, och så köpte vi givetvis en massa mer.

Och så åt vi... Givetvis kunde jag inte vara duktig och ta en sallad, utan tog dum som jag var en kebabtallrik... Jag skyller på att de gör dem så goda där, ett av, mig veterligen, endast två ställen i stan som kan göra riktig kebab, inte sån där försvenskad äcklig. Och jag som redan var på väg upp igen... i morse vägde jag 0,4 kg mer än jag gjorde i går. Och så går jag och äter kebabtallrik... jag kunde ju tagit kebabsallad istället! Om jag nu var tvungen att gloffa i mig...

Så när vi var på väg hem bad jag Mikael att släppa av mig en bra bit innan vi kom hem så jag fick gå en bit. Det blev nio kilometer och jag vad dödstrött när jag kom hem. Jag tänkte ju inte på att jag sprungit i affärer hela dagen.

Så nu är jag trött. Dödstrött. God natt! I morgon ska jag skriva en kilometersblogg med bara hästprat!

Foccacia

Jag bläddrade igenom reklam i dag (igen) och i Ica Maxi var det en bild på bröd som hette foccacia. Det har jag aldrig ätit. Jag bor ju på landet där de fortfarande tycker att pizza och tacos är rätt så exotiskt... Jag hade i alla fall aldrig hört talas om det. Men jag bor inte under en gran, jag bor brevid...

Det såg himla gott ut i alla fall. Eftersom jag är inne på femte dagen av försöka-hålla-igen-och-bli-smal så såg det ännu godare ut än det kanske hade gjort annars... (jag har lyckats gå ner 1,6 kg på de dagarna faktiskt, men men, jag vet att det går fort i början och segar sen, det har redan börjat sega...)

Jag blev sugen på att baka lite sådana i alla fall så jag satt och googlade lite på recept nu. Tänkte jag skulle överraska familjen med sånt någon gång i veckan. Måndag kväll kanske (för det är väl enda kvällen i veckan jag har tid över).

Fast är det någon som har bakat det någon gång och har ett recept som funkar jättebra får ni gärna skicka över det!

Och om era katter etc fångar och äter fjärilar (eller söta fåglar, det går däremot bra med otäcka fåglar, som björktrastar, går även bra med möss och sånt) är det inte ni som drabbas men katten får fästingar, löss, mask i magen, kardborrar och kåda i pälsen, otäcka mardrömmar, läskiga bitar i kattmaten etc.

Jag tror det var en nässelfjäril du såg Lena, alternativt en pärlemorfjäril men de är nog inte lika vanliga.

Och har ni sett? Jag har skrivit en blogg som inte var en kilometer!

Fjärilar och grodor

Jag som skulle blogga varje dag, gärna flera gånger om dagen också som så många duktiga andra. Korta inlägg skulle jag slänga in. Då och då. Varför trodde jag att det skulle gå då?

Jag hade anledningar den andra april, jag var hos mamma och pappa hela dagen, lagade mat åt dem eftersom mamma var på begravning och vad det gäller matlagning... ja pappa kan laga mat, men jag tror inte han gör det ändå... Maten jag gjorde var rätt god, kanske lägger in receptet senare. Eller ja recept och recept, jag hittade på allteftersom så några exakta mått finns inte...

Sen var jag iväg och red på kvällen! Det gick hyfsat bra den här gången också och jag hade ännu mindre ont i ryggen/baken än tisdagen. Så det går ju åt rätt håll. Jag som trodde jag skulle få så ont så jag inte kunde rida på onsdagen....

---

Gaaaah... Nu satt jag helt plötsligt och skrev en himla massa om hästar och ridning igen... Jag som tänkte att jag INTE skulle göra det den här gången. Jag klippte sonika ut det och gör en blogg för sig om det sen.

Jag stensomnade när jag kom hem på onsdagen i alla fall. Fick inte på datorn innan jag slocknade ens. På torsdagen tänkte jag bloggat, jag satt en hel del vid datorn, trots fint väder ute. Jag var inne på andras sidor och kikade och skrev men fick inget till på min sida. Vad dum jag var, jag kunde ju skrivit något kort, slängt in en bild, vad som helst. Men det är tydligen skitsvårt...

Jag noterade med glädje att ni inte glömt/gett upp om mig i alla fall. Som några noterade så dubbelbloggar jag, fick för mig det, så jag skriver samma saker i gamla spacebloggen. Fast detta är liksom den riktiga bloggen, det andra är bara en utpost. Fast ni får så klart läsa var ni vill och tycker det funkar bäst. Men detta är i alla fall den blogg som kommer överleva om jag tröttnar på att dubbelblogga. Få se om det funkar bara. Anledningen till att jag bytte var ju att folk inte kunde komma in på spacebloggen.

Grattis till examen Eric! Vad kul! Hur firade du det?

Jag funderade på det där du skrev, vad som hade hänt om jag pussat grodan och samtidigt fått syn på en gul fjäril samtidigt som den svarta fjärilen aldrig lämnade grannens tomt.

Så här tror jag att det hade blivit:

Förutsatt att jag nu hade kunnat förmå mig till att lyfta upp en så pass stor groda... Om jag hade lyckats fånga den vill säga... Jag har aldrig tagit i en sån stor groda någon gång, bara såna där små, max 5 cm grodor som får plats i mitten av handen. Den här var så... stooor! Så mycket mer hopp och skutt och kall och slemmig...

Jag inser att det där lät så fjompigt girlish så det är inte klokt, men de blir liksom otäckare när de blir större... Säg att den varit stor som en St Bernhardshund, det hade varit riktigt läskigt! Jag är ingen hundmänniska men har inget problem med att klappa en snäll St Bernhardhund, förutsatt att han inte dreglar på mig. Men om jag träffat på en groda som varit så stor hade jag låst in mig i huset. Och ringt tidningen...

Om vi ponerar att jag hade lyft upp den, hade jag då kunnat förmå mig att pussa den... Bläääh liksom... Det måste varit en riktigt modig (eller korkad) prinsessa som gjorde det i den ursprungliga sagan. Tänk tanken... Fast nu är det ju på låtsas, så vi säger att jag pussade den. Och då kan det ju hända att det var en förtrollad prins. För på låtsas kan ju allt hända. Fast egentligen, så många prinsar finns ju inte så man kan slösa dem på att bli grodor... I Sverige finns mig veterligen bara en och han är väl fortfarande mänsklig? Det kanske var en politiker som häxan blivit sur på och förvandlat... Och då hade det kanske varit lika bra om han förblivit en groda. Eller en cykelreparatör som lagat hennes cykel lite klantigt, eller en dum lärare från när hon gick i högstadiet...

Fast har jag tur så är det en riktig snygging. Och eftersom jag så att säga räddat honom måste jag ju ta hand om honom. Frågan är vad Mikael sagt om jag kommit hem med min 'prins' och frågat om det var ok om han bodde hos oss... Kanske jag inte skulle fråga utan gömma honom någonstans... Så busigt av mig... Bara det att vi knappt får plats själva, så var gömmer man en fullvuxen grodprins? Under sängen har jag fullt med lådor och kassar, alla skåp är fullproppade och jag tror inte han trivs i en papplåda i garaget...

Sen kan det ju vara en grodprinsessa också. Om jag har otur... Det syns ju inte mig veterligen på grodor vilket kön det är. Eller jo, det gör det säkert för de insatta. Jag är inte insatt. En groda är en groda. Punkt slut. Jag vet att det finns olika sorter. Den här var grön, med dragning åt brun. En groda. Tjejgrodor och killgrodor ser jag absolut inte skillnad på.

I så fall kanske Mikael ställer sig något mer positiv till att hon stannar hos oss. Frågan är om det är bra...

Och så var det ju det här med fjärilen också. Jag tror att om jag sett en gul fjäril samtidigt som jag pussade grodan hade det förmodligen betytt att vi fått en riktigt fin sommar. Det hade grannen tyvärr också, eftersom det hade varit meteorologiskt omöjligt att ge honom dåligt väder. Trots den svarta fjärilen.

Däremot hade han drabbats av sju olyckor. Hans bil gick inte igenom besiktningen, hans fru lämnade honom och rymde med en skogsarbetare, hans rosor fick löss, han fick in myror i skafferiet, han fick kronisk ränneskita, hans jakthundar tappade lusten att jaga rådjur och intresserade sig mer för daggmask och han fick betala hela kommunens samlade restskatter.

För en svart fjäril stannar ju inte på någons tomt med flit. Troligen fångade han den och satte den i en liten liten bur, eller så kom den i vägen när han övade på dart, eller så matade han hunden på den, eller råkade trampa på den. Dumt gjort vilket som.

Vad lär vi oss av detta? Vad är sensmoralen i historien? Jo, man ska vara snäll mot fjärilar! Det kan förstöra en hel sommar om man inte är det!

På't igen!

Precis så!

Int ska man ge upp, int! Som kanske en norrlänning skulle ha sagt. Eller... nej... det där blev fel väl? För visst ger norrlänningar upp. Jo, det gör de.

Men inte jag. Visst har jag gjort ett jätteuppehåll i mitt bloggande, och varit lat och slö så det inte varit klokt. Men jag kan komma igen, jag har gjort det förr, jag kan göra det igen. Och den här gången SKA jag vara uthållig. Nu när jag gjort min blogg lite mer vårlik och allt... Jag ska angrippa bloggandet på ett lite mindre pretantiöst sätt tror jag. Tänka mindre, planera mindre, skriva mer och strunta i att leta efter passande bilder hela tiden.

Det är ju orden som räknas. För mig i alla fall. Ord är viktiga. Ord som skrivs, ord som sägs. Ord som inte skrivs har inte en chans. Ord som inte sägs, tja ibland är det bra, ibland bara sorgligt...

Jag har bitit tjuren i hornen också och ska ta nya tag i min bok också. Den jag skriver själv alltså. Inte någon jag läser. Eller jo, förresten, jag ska försöka ta tag i mitt läsande också. Och det gjorde jag i går kväll! Jag hade skickat efter en bok från barnbokklubben som Johannes är med i (eller rättare sagt som jag är med i åt honom), Mardrömsakademin hette den, jag började läsa lite i början när jag packat upp den ur paketet för att se hurdan den var. Några timmar senare hade jag läst ut hela boken! Den var på nästan trehundra sidor (barnbokssidor visserligen, lite större text, men inga bilder) så jag var stolt över mig själv. Småtrevlig var den också även om det gick att dra paralleller av motorvägs storlek till Harry Potter, men jag gillar de böckerna so what. Inte kom den upp till de nivåerna iofs, men det ska visst komma fler och den första Harry Potter boken var också lite tam vill jag minnas. Om man jämför.

Jag sa "skam den som ger sig" till min onda tumme och min ömmande rygg också och åkte till stallet och tränade dressyr idag också! Det gick bra. Som tur var. Jag var lite nervös. Jag var lite rädd att jag skulle gå och bli rädd, det var mycket därför jag bet ihop om smärtan och 'glömde' att ortopeden sa till mig att vänta en månad...

Jag förstår att detta tarvar en liten förklaring. Den kommer här. I korthet...

För två veckor sedan fick jag för mig att jag skulle rida igen de två lektionerna jag missade när jag var 'sjuk som en man' genom att rida två lektioner i rad, två timmar efter varandra alltså. Tanken var säkert bra. Richard har gjort det några gånger och tycker inte att man blir dubbelt så trött, snarare att man är uppvärmd och fit for fight andra timmen.

Men det var han det... Jag red Lucija första lektionen (i Richards ridgrupp), vi tränade hoppning och det gick bra. Lucija är Lucija, jag har ridit henne en hel del, hon är lite lat, men ärlig, dummar sig aldrig och älskar hoppning. Hon är precis lagom stor också, jag tror att hon är någonstans mellan en och sextio och en och sextiofem.

Andra lektionen skulle jag ha Akhila, hon är större än Lucija, kanske inte så mycket högre, men... större, inte riktigt en och sjuttio men tre mil lång från nos till svansspets, och lite... jobbig. Hon gillar visserligen också att hoppa men behöver mer driv, en ryttare som verkligen SKA över hindren. Det gick halvbra och lite heldåligt, hon smet brevid hindren och sånt. Men jag lyckades tvinga henne över. Tills precis i slutet då vi skulle hoppa en trekombination, alltså tre hinder så tätt så hästen bara hinner landa innan det är dags att hoppa nästa, låga var de, inte alls höga för vi har inte övat trekombinationer innan.

Jag var lite nervös för jag tyckte det kändes lite otäckt. Jag började bli rejält trött också. Men det var bara att ge sig på det. I full fart så hon inte hade en chans att konstra tänkte jag... Men precis innan första hindret kastade sig hästkräket åt höger (alltid åt höger) och den här gången var jag inte alls med på det utan tappade stigbygeln på vänstersidan och flög av åt högersidan...

Jag minns inte hur jag landade men Mikael som stod och såg på sa att jag landade på höger höft. Ont i baken och ryggen gjorde det i alla fall, det tog en stund för mig att komma upp från marken och jag fick ta hjälp av både ridläraren och Mikael för att komma upp på hästen igen, för upp skulle jag ju även om jag inte tänkte hoppa mer. No way!

Jag fixade hästen och hjälpte till med kvällsfodret som vanligt och inte förrän i bilen på vägen hem kände jag att det gjorde visst ont i tummen med, men ryggen var absolut värst. Jag kom knappt ur bilen efter de två milen hem. Och hur jag kom ner i sängen minns jag knappt...

Dagen efter gjorde det vrålont i ryggen fortfarande men dessutom också vrålont i tummen. Jag var hos mamma och pappa för jag skulle till Bronett vid ett. Tummen passade på att börja svullna rejält och bli både blå och rödaktig dessutom. (men varför dröjde den så med det kan jag undra?)

När jag varit hos Bronett knackade jag på hos distriktssköterskan och bad henne titta på den. Den kan vara bruten sa hon, bäst att låta en läkare titta, och så fick jag vänta lite till. Läkaren tittade och sa att det är inte omöjligt att den är bruten, du måste röntga den. Och det var jag tvungen att åka till Jönköping för att göra.

Så det gjorde vi. En trist och jobbig dag full av 'sitta och vänta' och till sist för att göra den här historien som blev jättelång, lite kortare, så fick jag av en ortopedläkare veta att tummen inte var bruten men att det var en rejäl muskelbristning och ett ledband som fått sig en rejäl smäll. Han trodde att det var tygeln som ryckt tag i tummen för jag borde inte skadat den så bara av att ramla på den. Den var inte bruten i alla fall och den behövde inte opereras så jag hade tur. Men jag skulle inte rida igen på en månad tyckte han. Och han skulle skicka mig vidare till sjukgymnast för att träna upp muskeln i tummen allteftersom den läkte för att den inte skulle bli stel.

Ett litet träningsprogram för herr Tumme alltså. Fast jag har inte sett röken av någon sjukgymnast så det glömdes väl bort. Jag vickar på den bäst jag kan och det går bra ibland ibland inte. Den blir bättre för var dag i alla fall. Svullnaden är nästan borta, det blåa likaså. Jag lyckas inte böja den lika mycket som den andra och den håller inte till att 'hålla mot med' om man tänker sig att man håller t ex en tung tallrik med ena handen, då håller ju tummen emot på översidan, den klarar den inte, den bara viker sig.

Ryggen var det aldrig samma fara med, det var tydligen 'bara' en muskelsträckning. Den blev snabbt bättre och bättre, och gick från att göra svinont i hela ryggen till att bara göra ont på högersidan till att göra ont i bara baken... Då försvinner den helt sen kanske, om den inte ska ner i fötterna så klart...

Och detta skulle föreställa den korta versionen... Ha! Jag må vara kort, ha kort minne, kort stubin och så vidare, men fatta mig kort det kan jag inte...

Jag skulle ha skrivit en kort blogg tänkte jag, men så blev inte, kanske lyckas jag bättre i morgon?

Jag var ute och gick en sväng i dag också, jag ska ju förutom alla de andra 'rycka tag i och dra upp mig' grejerna, se till att gå ner lite grann av alla de där eländes kilona som kom och hoppade på mig när sköldkörteln började bråka. Åtminstone tio kilo och helst femton ska jag gå ner... I alla fall tio tänkte jag försöka gå ner till skolan slutar ungefär. Jag tänkte försöka motionera så mycket som möjligt för att uppnå det. Långa promenader och en massa cykling. Och ridning.

Det var en fin promenad i alla fall. Vädret var underbart, verkligen riktigt vårväder, sådan underbar blå himmel och strålande sol. Jag såg massor av citronfjärilar. De var för snabba för att fotografera tyvärr. Ett par jag mötte på cykel sa att om den första fjärilen man ser är en gul fjäril blir det en fin sommar, en svart ska man helst inte se. (Fast vad händer om jag ser en gul fjäril och grannen en svart? Får jag bra väder och han skitväder då?)

Jag såg en jättestor groda också, som satt och solade sig eller vad den nu pysslade med, den fick brått att hoppa ner i bäcken och 'försvinna' när jag kom så jag hann inte fota den heller. Inte hann jag fota den stora korpen som satt på en sån där hög stubbe som de lämnar på hyggena. Han satt där så snällt ända tills jag fick upp kameran och tänkte fota, då flög han. Jag var så nära så jag hörde hur det svischade när han flög, de är riktigt rejält stora när man kommer så nära. Jag har bara sett, och hört, dem på håll innan, det har funnits ett (eller om det är fler) korppar här hela tiden.

Tussilagona höll sig stilla i alla fall. Och den bruna lurviga larven vad det nu var för något. Kanske att jag gör ett ryck med mina fotografier och lägger i foto på den någon dag.

Nu ska jag sova...