Sent en kväll när jag borde gått och lagt mig...

... satte jag mig vid datorn istället som så många kvällar tidigare...

Sanningen är den, att jag startar nästan alltid datorn någon gång under dagen, kanske redan på förmiddagen och tänker att jag ska sätta mig och skriva då. För då kanske jag inte somnar ifrån alltihop. Det händer nämligen nio av tio gånger på kvällarna när jag tänker blogga, skriva mail till alla de stackare som väntar på det. Och framför allt skriva på min bok!

Vi är hemma allihopa nu och har fullt upp hela tiden och det blir liksom ingen tid över på dagarna, har jag märkt, att gå och sätta sig vid datorn. Det är liksom fräckt när hela familjen är hemma och vi ska bygga hönshus, bibliotek, baka kakor, ha gäster, måla, snickra, umgås... sånt...

I morgon ska vi upp tiiidigt. Vi ska åka till Liseberg!

Jaha, säger ni då. Men för mig är det Ett Stort Äventyr. För det första för att allt som innefattar att ta sig bortanför grusvägen med gräs i mitten som leder fram till vårt hus är ett äventyr. För det andra för att jag inte har varit på Liseberg sedan 2005. Dagen efter tjejvättern faktiskt. Tänk att jag orkade... Men jag hade fortfarande energi kvar då. Sannignen är väl snarare att jag tog slut på den där.

För de som inte vet är Tjejvättern bara nio mil. Det kändes futtigt. När vi kom i mål och jag inte ens var trött blev jag lite besviken. Så jag övertalade en av mina systrar (vi var fyra systrar som cyklade tillsammans) att vi skulle cykla till campingen där vi övernattade, den låg tre mil därifrån... Det gjorde vi. Och vi kom före de som tog bilen...

Parantes. Liseberg i morgon. Det ska bli kul framför allt. Jag älskar att åka saker som går fort och högt upp och sådär. Bara de inte åker hit och dit, som sådana där gungsaker, alltså åt ena hållet och sen åt andra hållet och så håller det på så. Då vänder det på sig i min mage... Berg- och dalbanor och höghöjds släppa ner eller åka upp (lär mig aldrig namnen på dem) tycker jag om.

Vi ska åka tillsammans med min lillasyster och hennes två barn. Jag vill åka allt. Richard vill åka allt. Tror han. Min systers två barn vill åka allt. D möjligen inte riktigt allt. Johannes vågar inte åka riktigt allt. Men han har med sig en kompis som nog är på samma nivå. Mikael vill inte åka någonting alls. Min syster inte heller. Så vi blir jämna lag så att säga.

Jag hoppas det blir roligt.

Jag har varit duktig i flera dagar nu. Kan vara lite därför jag somnar så fort jag sätter mig framför datorns sövande ljus. Vi har byggt klart hönshuset. Eller rättare sagt tillbyggnaden till hönshuset. Vi hade sisådär sex och en halv kvadratmeter hönshus innan, nu har vi nio och en halv till. Vi lät det vara som två rum, så kan kycklingarna och hönorna fortsätta vara lite åtskilda ett tag.

Vi gjorde det sista inuti i dag, satte upp pinnar och spånade. Ja vi spånade inte på någon ny ide alltså. Vi strödde ut spån, en hel bal gick det åt. Eller vad man kallar det. Säck kanske... Vi har inte byggt några reden till nya rummet än, så vi flyttade de gamla dig så länge. Hönorna får vara i nya rummet i morgon när vi är borta så får kycklingarna vara i gamla hönshuset och i hönsgården. Den har nättak nu också så den känns mer säker. Mamma och pappa kommer på kvällen och nattar pycklisarna och hönisarna...

Jag målade hela insidan i går och i förrgår, tak och väggar, fönsterkarmar och dörrkarmar, det tog många timmar var gång. Jag var dödstrött.

Sen har jag städat och tvättat och kört ved i dag. Känner mig rätt duktig. Och trött. Så nu ska jag sova.

Jag vet, ännu en trååååkig blogg. Men jag vet inte om det gör någon större skillnad. Jag får max en kommentar här och en i 'gamla' bloggen varje gång jag skriver. Vad jag än skriver om. Om jag väntar ett par dagar. Det är annat mot förr. Då fick jag fem, sex, sju om dagen, då jag bloggade varje dag. Nu känns det så trist att blogga varje dag, för då hinner inte varje sak jag skriver få en kommentar var ens.

Och jo, jag vet, det är inte för att få kommentarer man ska skriva. Men det är så tråkigt annars. Det är ju en kommunikationsgrej. Jag kan ju nöja mig med lapparna på nattygsbordet annars.

Nu vet jag ju i och för sig att det finns de som läser, eller i alla fall hamnar på min blogg, för sen någon vecka tillbaka har jag skaffat mig en vad det nu kallas där man ser om man har några besökare, man ser inte vad det är för några, bara vilken stad de kommer från typ.

Många kommer via google, de går kanske med en gång, vem vet, eller så läser de, jag får aldrig veta... Men många kommer direkt till min sida, så de måste ju söka sig dit med flit. Det är faktiskt flera stycken varje dag. Men jag vet inte vilka ni är eller vad ni tycker om det jag skriver. Jag kan inte återgälda besöket heller när jag inte vet vem det är.

För jag är fortfarande lite fånig. Det går inte ur, hur jag än försöker. Jag har mina gamla bloggkompisar, även om listan tunnas ut, det är många som lägger ner, tar bort sin blogg, andra lägger bara av och har inte skrivit något på länge, i många fall inte på över ett år.

Men de som finns kvar försöker jag, varje gång jag 'tar tag i bloggandet' komma ihåg att besöka, läsa - och - kommentera. Jag tycker det hör till. Lite sociala drag har jag kvar i alla fall... Jag skulle känna mig lite ohövlig om jag inte skrev något. Tycker jag. Jag vet inte. Är man fånig då?

Det finns ju de i min blogglista som fortfarande skriver, allt ifrån sällan, via då och då, till varje dag, en del hälsar på mig, återgäldar besöken, skriver lite då och då, och jag blir glad! Sen finns det de som tyvärr aldrig hälsar på, trots mina besök hos dem. Jag kan inte låta bli då att undra, fortfarande lite nojig, varför...

Folk som skriver sådär ofta och får massor av kommentarer. Hur bär de sig åt? De som inte är kändisar då alltså. När jag började blogga lärde jag mig att om man ville ha besökare och få kommentarer (enda sättet att veta om besökarna jue) var det enda att göra samma sak, läsa och kommentera. Det lönade sig. Då. Men nu känns det som att det inte är så längre? Kan folk skriva och skriva och skriva, massor, och få mängder med kommentarer, men aldrig hälsa på tillbaka. Går det i längden? Och är det kul?

Eller. Tanken slog mig givetvis inte nu utan med en gång. Alla de där andra kanske de har en tät kontakt med, men bara inte med mig. Och det kan ju vara av olika orsaker. De kanske tycker att jag är tråkig, inte delande av gemensamma intressen eller nåt. Kanske de inte tycker om mig alls av någon anledning. Men det vet ju inte jag. För ingen har ju sagt något. Alls.

Jag kan ju vara snäll och fortsätta läsa och kommentera ändå! Jag vill vara snäll. Men i längden känns det fel. Tycker jag. Jag kan ägna den tiden åt att göra något annat.

Sova till exempel. God natt.

Önskar jag er, mina läsare, och önskar att ni någon gång kunde skriva något. Skriv: Du skriver skit, gå och städa och måla lite mer istället så vi slipper dig. Eller vad som helst. För vad som helst är bäst. Ingenting är sämst.

Några snabba tankar bara...

Det är inte klokt, det har gått nio dagar sen jag skrev sist, så nog skäms jag alltid...

Är det bara millroll som inte hör musiken eller är det fler? Jag ska i och för sig byta snart, men det vore ju kul om ni hade hört den först.

Det har varit lite för mycket att göra och ordna med och fundera på de senaste dagarna. Tid och ork och sånt där har inte funnits i tillräckliga mängder för att räcka till bloggande också.

Sen kom jag ju på, när jag väl hade börjat blogga igen, hur det kom sig att det blev så segt innan, det kom sig ju av att jag envist gick och väntade in några kommentarer innan jag kunde skriva mer. Jag tror de flesta bara läser det senaste som är skrivet när de kikar in på en blogg och då, om jag skriver för ofta, så blir ju mycket av det jag skrivit oläst. Hemska tanke! Visst skriver jag mycket för egen del också, men som den författarwannabee jag är vill jag ju framför allt bli läst...

Men men, jag har mycket att skriva om nu, en nära döden upplevelse, små söta underverk, en himla massa häst, både mina egna upplevelser och sonen som snart ska ut på sin första tävling, en massa trädgårdsprat kanske, hus och renoveringsprat, maken som blev dålig, fina vädret kanske...

Mycket som jag vill skriva om och mycket tid har det tagit och tar från mig det där också. Men jag ska försöka sätta mig ner och beta av den där listan de närmaste dagarna. Det lär bli mer än en blogg om dagen, så snälla bläddra neråt och läs allihop... Ni behöver inte skriva något om ni inte vill, men läs...

Så jag vet att jag finns. För att travestera den där filosofen (var det Descartes?) som sa 'Jag tänker, alltså är jag'. Jag ändrar den till: 'Jag är sedd (min blogg är läst), alltså finns jag'.

Lite av varje...

... och lite av räv...

Ett sånt där uttryck som min mamma brukar använda... Hon är full av såna där knepiga ordvitsar.

Nu har jag inte skrivit på ett par dagar faktiskt och det var inte bara för att jag gick och väntade på att få ihop hela nio kommentarer... det var det faktiskt inte.

Fast jag är väldigt glad åt mina nio kommentarer! Det var folk jag aldrig hade sett till innan, några av dem iaf, som jag inte hade sett i min blogg i alla fall. Jättekul att veta att jag är läst!

Så nu kan jag kanske vara nöjd ett tag igen... Saken är den att när jag känner mig lite deppig och blue så känns det som så mycket värre när jag inte får någon feedback på bloggen, bra dagar bryr jag mig inte så mycket. Tyvärr kommer ju de där dåliga dagarna tillbaka... Men jag ska försöka tänka på att jag är läst även om det inte syns! Och är det så ni vill säga hej, eller fråga något så vet ni ju att jag blir så glaaad!

Nej, jag hade andra anledningar till att inte skriva. Som i fredags städade jag hela dagen. Jag var såååå duktig! Jag dammsög till och med, och det vill inte säga lite. När andra människor berättar att de städar och kanske 'bara gick över rummen med dammsugaren och torkade golven och dammade och och och... då känner jag mig lite offside... Jag hinner sällan så långt som till dammsuga innan det är dags att ta itu med drivorna av 'saker som ligger där de inte ska ligga', det är det jag får hålla på med mesta tiden känns det som.

Som på köksbordet just nu, där det verkligen inte borde finnas mer än den lyckliga lottan (som är sen i juli, tänk att den stått sig så bra) och de två ljusstakarna. Där finns dessutom en sockerskål, ok för att såna kan få stå på bordet tillfälligvis, men inte min nagellacksnecessär, speciellt inte som jag inte har målat naglarna... inte heller makens dvd-film, filmtidning, måttband, maskeringstejp och cykelrepairkit. Inte heller den stora svarta vasen borde stå där... det är en golvvas, bara det att golvet den ska stå på inte är klart... vi köpte den idag. Och kartongen med tvättmedel, vita pärlhalsbandet, tekoppen, boken som kom från bokklubben men som ska tillbaka, ridhjälmen, glasburkarna, tidningarna, nötpåsen...

Tänk er sen att resten av mitt hem nästan alltid ser ut så här eller värre så förstår ni att jag sällan kommer så långt ner genom lagren så jag kan dammsuga. Men det hann jag alltså i fredags. Jag hann stryka efter det också, helt otroligt. Men inte blogga.

Och i går kväll somnade jag framför datorn och gick och la mig trött som en zombie innan klockan slagit tolv, det känns nästan skumt att komma i säng före tolv...

I kväll sitter jag iaf här, men borde inte för jag skriver så sluddrigt, men nej, nanana, jag är inte full, jag har ett stort bandage på vänster pekfinger, jag skar av halva fingertoppen i morse istället för den sega fralla jag skulle delat. Usch vad jag avskyr att göra sånt, jag är lite fjompig, först chocken som får mig att nästan svimma, sen blodet... Blääh. Jag satt med en papperstuss tryckt runt fingret en bra stund, sen satte jag på ett plåster som blev rött på nolltid.

Men så skulle vi till Halvavlägsen ort på möte på förmiddagen. Det är någon slags vänförsamlingsgrej, de var på möte hos oss i vår församling en gång och vi bjöd på middag, nu skulle det återgäldas och eftersom vi är en så liiiiten församling var det bra om så många som möjligt ville komma. Det var ju gratismat också...

Det slutade forsa blod tills dess i alla fall... med jättestort bandage... Men jag var inte speciellt på alerten på mötet. Det enda jag kommer ihåg på rak arm nu var när vår pastor (för det var vår församling som 'hade hand om' mötet, predikan och sång etc) predikade, han gör alltid såna yviga gester och sånt, han sträckte ut armen och sa så där kraftfullt: Och Gud sa... men här fick han syn på sitt armbandsur och fortsatte istället... vad klockan är mycket! Det var kul!

Och maten var god, potatisgratäng med kassler eller något liknande, skinkaktigt i, det kallas säkert något, gott var det i alla fall.

Efter det åkte vi till stan och handlade. Vi hade min svågers släpkärra, han har ett gräsligt stort klistermärke bak på kåpan på den med ett katthuvud med människotänder i stort äckligt smil, ondskefulla ögon och ring i örat... Det kändes nästan pinsamt att åka runt med den...

Vi köpte den där dyra ridhjälmen åt Richard, han får den i födelsedagspresent av farmor, så nu får jag ha min i fred... Jag ska sy fast rosetten som lossnat bara, den ser lite loppig ut nu... Och så köpte vi en massa byggmaterial som vanligt...

Sen hade jag extra ridlektion. Hoppning, fy katten vilken dålig hoppryttare jag är, har knappt kommit igång med hoppträningen än, men inte flyter det inte...

Jag har inte skrivit om ridningen på länge och skulle ha gjort det FÖRE den här lektionen, för de båda gångerna innan gick det så BRA. Det kändes som om jag äntligen hade fått kläm på det. Jag kände att jag fått in balansen, galoppen fungerade och jag fick beröm. Jag hade FLYT.

Inte förra tisdagen men den före hade jag Kingstone igen, andra gången jag rider honom. Första gången jag red honom var vi i nya ridhuset med tillfälliga strålkastare (byggstråkastare som var fastbundna i skranket och bländade oss) men gången efter där var vi gamla vanliga ridhuset.

Vi skulle bland annat rida på två stora volter och i trav öva på att med sidförande hjälper göra den större resp. mindre och sen när vi var ute på volten igen galoppera, och tänka sig, det blev galopp, och den var rätt, och vi fortsatte och jag satt kvar och återigen kände jag att det känns bra, jag åker inte av, jag sitter kvar, det känns bra. Annars har jag bara galopperat en halv långsida eller så åt gången och känt lite av hjälp hjälp hjälp. Men nu fungerade det så bra. Sen red vi en liten dressyrbana där man skulle börja och sluta skritta och trava på rätt ställen, göra framdelsvändningar, skänkelvikning och börja galoppera vid rätt bokstav och sluta vid rätt, och det fungerade jättebra! Jag hade aldrig galopperat så mycket som då och var som ett enda stort leende när vi var klara.

Förra tisdagen hade jag Akhila. Jag fick nästan bråck när jag hörde att jag skulle ha henne. Hon är stor. Jag tror hon är stallets största häst. 165 eller något sådant. Eller mer. Och jo, jag veta tt det finns mycket större hästar, men för mig var det stort. Hon är hela tio centimeter mer än King. Lucija som jag ridit en hel del är 160 men känns mycket mindre. Akhila är väldigt lång i kroppen och jag är inte så bra på att rida än så ibland kändes det som om baken var en kilometer efter framdelen. Det är väl en sån där grej jag för lära mig framöver, att samla ihop hästen.

Men trots sin storlek kändes hon helt underbar att sitta på, väldigt skön i steget. Och det fungerade jättebra på henne också, vi galopperade också, vi red dressyr liknande gången innan och det gick bra, tyckte jag, bortsett då från att hon var lång, ungefär som en blogg skriven av mig...

Så skulle vi rida nu i dag, istället för den där tisdagen när ridningen uteblev för att det var en privatryttare som envisades med att det var de som skulle ha ridhuset att öva dressyr i... Vi skulle hoppa idag...

Jag tycker det var precis nyss vi tragglade över bommar på marken, nu var det riktiga små hinder, visserligen inte högre än max 50 cm. Vi började lågt, fyra bommar på marken att studsträna på och så en liten kombination, så kallad fem och en halv meters hinder, det är fem och en halv meter mellan dem, kanske 30 cm höga i början, man ska trava över första hindret och galoppera över andra. En sån där teknikträningsgrej som jag inte förstår mig på. Kan bara säga som så att där gick det inte alls.

Första gången vi travade över så höll jag på att åka av när hon skuttade över andra hindret, jag hamnade framför sadeln och satt där ett halvt varv innan jag fick stopp på henne och kunde åla mig tillbaka... Sen var väl det hindret rätt kört för vår del, hon smet vid sidan hela tiden, antingen redan på första och om jag lyckades få henne över första så sneddade hon ut ur kombinationen sen.

Jag drev för dåligt, jag styrde inte rakt och allt vad det var jag fick höra att jag gjorde fel. Fast egentligen försökte jag inte riktigt, jag fegade ur, var rädd att åka av, det är trots allt en viss fallhöjd... Vi slapp galoppera över, men traven fungerade inte heller, till sist fick vi skritta över för att inte sluta med ett misslyckande. Sen lyckades vi trava över ett par gånger också. Men de andra fyra de fick hoppa en hel bana med femtiocentimetershinder medan jag bara tragglade med att trava över kombinationen...

Studshindren fungerade bättre, hon höjde dem sen, till tjugo, trettio centimeter eller så, vi skulle trava över, men Akhila fick för sig att galoppera och det gick jättebra. Men sen skulle jag försöka trava över det gick inte alls lika bra.

Jag tror INTE hoppning är min grej. Det tråkiga är ju att det förtog lite av glädjen över de gångerna innan som gick så bra nu när det gick så dåligt... Det kändes rätt trist att vara sämst också, inte något jag gillar. De två killarna i min grupp var ju också nybörjare när jag började, det är snart ett år sen. De fixade ju lätt att hoppa hela banan i galopp.

Jag borde rida mer än en gång i veckan så jag lär mig fortare, det går ju i snigeltakt nu! Richard började prata om att få rida två gånger i veckan. Kan han så kanske jag kan med... hmm... vi får väl suga på den ett tag.

Nu blev det väldigt mycket hästprat...

Hönsprat då... I går la Ewe ett ägg bakom plywoodskivan ivrigt påhejad av Rocky. Jag tror han tycker det är dags att börja yngla av sig, så det är därför han vill att de ska gömma äggen. Hon låg kvar där en stund, men så kom Bastian (vår svarta katt) och gick in bakom skivan och undrade vad hon gjorde där. Hon for upp och sprang efter honom och kacklade skithögt, jätteargt. Jag har aldrig hört en höna låta så rent ut sagt skitförbannad. Som Mikael sa så lät det precis som hon sa: Förbannade katt, förbannade katt, förbannade katt...

Det hade ju inte varit läge för henne att ligga kvar där ändå. När jag tittade in på henne så låg hon och repade gräs från marken och strödde över sin rygg, jag har för mig att hönor som vill ruva gör så. Fast det kanske de gör när de bara värper också, jag minns inte så noga, får nog läsa på. Vi har inte direkt studerat dem när de värper innan, de brukar ha gjort det när vi släpper ut dem på förmiddagen och när vi ser att någon ligger i ett rede brukar vi låta dem vara ifred.

Annars...

På tisdag skriver vi kontrakt, och får en handpenning på 95 000... Vad ska vi blåsa dem på då? Tja... en bil kanske? Om Mikael får bestämma? Personligen tycker jag inte att vi varken har råd eller lust att ha en cab men på sitt sätt så kan väl Mikael vara värd det. Han har slitit som ett djur med renovering och bygge hela året. Det som är dumt med att köpa bil nu är ju i så fall att vi inte gärna kan använda den, och när vi väl tar ut den i vår igen så kanske det visar sig att det är något fel och så har garantin gått ut...

Jag skulle kunna tänka mig en bil jag med, måste ju ha något att ta mig någonstans med, det blir lite långt att gå till t ex Bronett ifrån landet... Typ två och en halv mil... Fast det får bli något stabilare, tråkigare kanske, som en gammal 740 eller något sådant...

Och så måste jag komma över min bilkörarfobi också... Jag höll ju på att köra ihjäl mig precis när jag gick i väggen och det gjorde att det inte fungerade alls att köra bil sen och jag blev avrådd från det av min läkare, men nu tycker jag det börjar bli dags att ta tag i det!

Mer då... (jag vet, ni behöver inte mer... jag är klar snart)

Jag har INTE varit duktig, jag har ätit godis, orkade inte hålla mot när det var så mycket jobb och mycket runt husvisning och budgivning. Men så fort kontraktet är skrivet (och vi har festat) så ska jag bli duktig! Jag ska sluta äta godis, äta nyttigt, gå en halvmil om dagen etc. Jag har kommit på att jag nog rider bättre om jag får lite muskler på benen så det ska jag försöka skaffa mig, börja springa kanske?

Jag har beställt ett par nya ridbyxor, helskodda, dvs det är mocka inte bara på insidan av knäna (som på halvskodda) utan hela vägen upp längs insidan av benen och i sätet, så man sitter mycket stadigare i sadeln (inbillar jag mig). Jag sa det till Mikael när jag ledde ut Akhila ur ridhuset, han hade kommit då, att när jag får mina nya ridbyxor blir jag mycket bättre på att rida. Enligt honom hade min ridlärare, som gick en bit bakom oss, skrattat så hon vek sig dubbel... Jag hoppas det var som han hittade på bara...

Sen när jag kom in stallet och drog av mig handskarna... forsade det bara blod om fingret igen... (jaja, det var lite överdrivet) det hade varit lugnt hela tiden innan, men nu skulle det givetvis börja blöda igen... Det var väl ansträningen. Så nu sitter jag här och försöker skriva med jätteklut runt fingret, det har tagit mig evigheter det här ska ni veta, för var och varannan ord blir helt fel!

Och jag som skulle städa hönshuset i morgon!

Säg HEJ till publiken!

Jag skrev ett långt inlägg (en artikel till i den tråkiga tidningen som jag redan tröttnat på...) och sen råkade jag fubbla bort hela ett. Det händer rätt lätt att jag fubblar när jag skriver på den bärbara, jag är inte riktigt sams med den, längtar efter min riktiga dator. Om den nu lever... i tisdags när jag startade den lät den underligt. Den fungerade förvisso hela dagen sen. Men vem vet om den går igång igen när jag startar den igen?

Suck.

Jag känner mig som en enda stor suck. Allt känns bara dödstrist. Trots de söta hönorna som verkligen varit för goa i dag. Söta Vera fick för sig att lägga ett ägg bakom en plywoodskiva som stod lutad mot bodväggen, det har aldrig hänt att någon av dem gjort förut. Tänkte hon gömma ägg och börja ruva? Det hade varit för häftigt. Fast det är väldigt ovanligt att Lohmannhönor vill ruva. Och tidpunkten är ju inte direkt välvald...

Och huset är sålt. Jag borde väl vara glad över det om inte annat? Äntligen kan jag släppa det. Vi fick inte mer än 965 000 för det, missionärerna ville inte bjuda över så unga paret fick det och det känns jättebra. Och jag är nöjd med priset. Vi kan lösa alla våra lån (utom studielånet) och få så pass över så det räcker till att köpa mer mark. Vi vill dels ha så vi har bete till hästarna, dels försäkra oss om att det inte aldrig någonsin byggs något runt vårt hus, och dels för att slippa servitut på infartsväg och brunn.

Barnen var snälla som små änglar i dag, gjorde sina läxor snällt och duktigt. Matte fixar de bra båda två, bara det att de är så lata... Richard spelade sin fiolläxa, en konsert i D-dur av Telemann tror jag han hette, ett riktigt tjusigt stycke, han börjar bli riktigt duktig. Jag tror jag ska följa med i morgon och lyssna på dem. De är fyra stycken som spelar det tillsammans där de spelar olika stämmor och olika bitar så de spelar om vart annat, om jag fattat hur han förklarar, ska bli kul att lyssna. De ska ha konsert sen men det kan ju vara kul att få förhandstitt. Eller... förhands...hör?

Vädret var fint i dag. Solsken en stund. Jag målade klart bajsbrädan (ni kan få undra vad det är...) äntligen och körde lite ved så jag kände mig lite duktig också...

Men ändå känner jag mig som en stor suck. Som om jag vill gråta men inte orkar. Jag vet inte vad det är med mig...

Och hela mitt fina välskrivna inlägg som gick åt fanders. Morr... Skitdator...

Och inte är det för många som läser min blogg heller. Jag vet att jag inte ska bry mig. Jag ska skriva för skrivandet skull, för min skull, inte för de eventuella läsarna. Men jag kan inte låta bli att bry mig. Jag är en entertainer. Då vill jag ha någon att underhålla. Eller är det kanske tvärtom? En sann entertainer ska kanske inte ens behöva lössen på väggen för att uppträda?

Vara hur det vill med det. Jag vill bli läst. Jag satt och bläddrade genom gamla blogginlägg häromveckan när jag letade efter den där dikten (Mot en okänd strand flyger duvan vit...) och såg att på den tiden fick jag sex-tio kommentarer varje dag. Trots att jag skrev varje dag. Vad gör jag för fel nu? Jag hälsar ju flitigt på min lilla skara. Och jo, de flesta hälsar på tillbaka. Då och då. Ska jag ragga nya, fler, kanske? Orkar inte...

Det är Bo Bergman som skrivit den där dikten förresten, har jag fått reda på.

På blogspot finns mig veterligen (vilket inte betyder alls att det inte finns, det gör det säkert) någon funktion för att se vilka som varit inne på sidan (som statistik på spaces) så då är kommentarerna enda kvittot på att någon läst.

Varför är det så jobbigt att skriva en kommentar. Jag vet folk som sagt att de läser min blogg, som ALDRIG skrivit en kommentar. Varför? Om de inte hittar något att säga om svamlet jag skriver kan de ju säga 'Hej' bara. Eller något. Bara en sådan sak som att jag blir glad för det? Eller är det kanske därför de undviker att kommentera kanske...

För de som inte vet så kan alla kommentera, det är inte som på spaces där man måste vara spacare själv för att få kommentera, dum regel faktiskt. Här kan man kommentera både med eller utan namn, bara klicka in Annan och skriva i namnet eller vad man vill. Eller Anonym.

Så. Kom igen nu då. Säg HEJ till den tjatiga satmaran så hon blir nöjd!

Blogg-Posten 3 oktober 2007

Dagens Blogg-Post börjar med en dikt. Få se om ni kan författaren?

Höstens vår
Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som födts ur vårens sköra lek –
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och hvila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder hvina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

Den är lång... kom inte ihåg att den var så lång, men den är fin. Jag tycker bäst om de här gamla fina dikterna... Tycker man om hösten håller man kanske med författaren. Till och med jag som inte tycker om hösten rycks med...

Flytt-Nytt
Tänk... En gång tänkte jag att jag skulle göra en egen blogg som jag skulle kalla Flyttbloggen, där jag skulle skriva om alla vedermödor med husförsäljning och flytt. Nu blev det bara en spalt i Blogg-Posten och inte ens det hinner jag riktigt med...

De nya bilderna ligger ute och tyvärr tycker jag inte det är någon förbättring, visst, vidvinkeln är bättre man ser mer av rummen, men fotona är mörkare och det är en underlig skugga på allihop... Kan det vara husspöket?

Besiktningen är klar. Klockan ett skulle han komma. Mikael kom hem tio i och då var han redan där, men det tycker jag inte han ska kunna säga något om, för det var ju sagt ett... Tydligen hade det varit en riktigt trevlig gubbe enligt Mikael. När han kom ner i badrummet (det med marmorbadkaret) frågade han om vi verkligen skulle sälja och frågade vilken dag visningen var... Kanske han dyker upp.

Det var inga stora fel på huset, lite fukt på några ställen i källaren men det finns ju inte många hus som inte har det, iaf inte såna gamla. Han gillade inte klätterhortensian på husväggen heller, den fick en anmärkning. Men på det stora hela var det nog inget som avskräcker folk. Det tror jag inte. Jag har alltid trott att det är som en bilbesiktning, att man blir godkänd eller inte. Men tydligen är det mer som en beskrivning av det skick huset är i vid försäljningen så köparen vet vad han får... Åttatusen kostade det oss och då var han där knappt två timmar... Sen tar vi en försäkring mot dolda fel, inte för att jag tror att de kan dyka upp något nu, vi har ju inget märkt på tjugo år, men man vet inte... Den kostar nästan lika mycket den...

Jag vågade som sagt inte vara hemma när han var där, så jag promenerade hem till mamma och pappa, eller rättare sagt, jag gick bara en bit, för klockan hade hunnit bli så mycket så halvvägs hann Mikael ifatt mig och så fick vi lunch hemma hos dem. Stekt makrill... Det är så gott! Och givetvis hade hon stekt pannbiffar eller vad det var till Mikael för att han inte gillar fisk. Jag sa att han äter vad som serveras, basta, men det hörde hon visst inte...

Sen skyndade Mikael hem till besiktningsmannen. Jag var Duktig Dotter och diskade. Mamma och pappa envisas med att inte skaffa någon diskmaskin. Det är konstigt, på landet känns det bara trevligt att diska, här var det bara jobbigt... Jag vet inte om jag påmindes om alla de gånger jag diskade när jag 'var liten', det var ju inte alltid med direkt villiga händer, det ska erkännas...

Sen satt mamma och jag och broderade och pratade som ett par små tanter... Jag har en julduk som jag hållt på med i tio år, eller om det är mer... Det är en sån där liten avlång som ska ligga på ett soffbord. Löpare? Det är samma motiv i båda ändarna. Det var nog mycket därför det stannade av, det är såååå tråkigt att brodera samma sak två gånger. Sen var det en insekt som kröp ner i påsen och dog för många år sen och lämnade en hel massa äckliga fläckar på duken. Jag vet inte om det går att tvätta bort, men jag ville brodera klart den först. Jag har en känsla av att det kan bli konstigt annars, om man tvättar den halvbroderad?

Inköpsrunda
En tripp till stan blev det med. Vi köpte tryckimpregnerat virke till trappen till stallet. Det ska gå en på utsidan av huset upp till en dörr (min svågers gamla balkondörr), vi sparar massa plats både i garaget på nervåningen och i mitt kontor på övervåningen om vi har trappan på utsidan. Rätt mysigt blir det också, för jag får en pyttebalkong, jag kan sitta där med min bärbara och skapa underbar litteratur när solen skiner!

Vi köpte skor till barnen, eller rättare sagt kängor. De är säkert rätt varma, det fanns inga bra mellanting. Gympaskor känns för kalla och sen fanns inget upp till varma kängor... Det är en jobbig period nu. Morgnarna är kalla, nästan nollgradigt och då är säkert kängorna jättesköna, men på eftermiddagen när det kan vara femton grader varmt och sol som i går och i dag (kanske) då känns det säkert som en bastu runt fötterna... Men men det är väl övergående.

Vi köpte faktiskt kängorna på Maxi. Det känns lite knäppt att köpa skor där, men vi var och tittade på tre skoaffärer innan vi gick dit för att köpa mat. De hade fina svarta läderkängor till halva priset. Johannes ville gärna ha såna. Richard envisades med att ha såna där som ser ut att vara baserade på gympaskor. Han fick det efter lite tjat, jag ville helst att han skulle ta svarta han med, de var fina. Men det allra bästa var att man fick tre för priset av två för jag hittade jättefina svarta pumps, klassiska nätta, rund tå, lagom klack, satt som gjutna. Och jag som aldrig köper skor...

Blommor blev det inga. Jag tänkte handlat på Granngården och köpt torvströ till hönorna samtidigt. Men de hann stänga innan vi hann dit. Vi för köpa blommor på Ica istället, Mikael såg att de hade ljung där med. Och då kan vi köpa dem precis innan visningen också. Så de säkert är fräscha.

Vi åkte till Ekohallen istället. De har torvströ, och det var till och med billigare än på Granngården! De har en väldigt bra hästavdelning där, Richard hittade en hjälm han ville ha, en sån där modern med ventilationsrand. Fast den var dyr, 550 kronor... han får vänta till jul... Jag tycker inte de är så snygga, jag är lite mer traditionell. Min är sliten men jag gillar den, rosetten har visserligen ramlat av men jag har den kvar så jag ska försöka sätta fast den igen.

Men jag köpte mig ett par snygga handskar och ett ridspö! Jag har lånat Richards innan, ett tag hade jag Johannes ridspö, han slutade ju rida efter bara en termin, det var visst inget för honom, men jag har tappat bort hans spö... Och till Richard köpte vi jättefina ridstrumpor, såna där långa rutiga. Han har ett par shortchaps men de börjar bli både väldigt slitna och lite väl trånga, han ska få nya men de är ju så dyra så han får vänta till jul, tills dess får han ha ridstrumporna till sina ridkängor. Ridstövlar känns lite överdrivet på hans nivå...

Vi köpte alldeles nybakat bröd som vi festade på till kvällsmat, där är gott att göra det ibland även om det kanske inte är så nyttigt. Det ena var grovt och brunt, gott, det andra var lite orangefärgat, format som en båge och enligt innehållsförteckningen skulle det vara ostbågar i, det kändes inte på smaken men det var gott i alla fall.

Språklådan
Nu tycker en del att jag är fånig. Men jag har retat mig på det här så länge nu så jag exploderar snart!!! Vad frågar ni då? Jo, de och dem. Jag retar mig så på hur svårt folk har att fatta det där. I sin rädsla att skriva talspråk (dom) skriver de istället 'dem' överallt och det ser ju så dumt ut!

Ett exempel: "Jag har tre hönor, dem heter Ada, Beda och Asta." Ser folk inte hur dumt det ser ut? Visst, man behöver inte vara grammatiskt och språkligt exakt korrekt i forum och bloggar, men det behöver ju inte vara helfel heller...

Så här ska det vara: "Jag har tre hönor, de heter Ada, Beda och Asta." Däremot: "Jag tycker om dem.

Det hemska är ju att det är folk i min ålder som gör fel och i alla sammanhang... På högskolan hade jag till och med en lärare (ok, bara labbassistent, men ändå) som skrev så... Lär de inte ut ordentligt i skolan hur man använder de och dem?

Jag har ofta stött på det i de forum jag frekventerar. Jag skulle vilja säga till, rätta till, hjälpa, det kliar i fingrarna på mig, men så lätt som det hettar till i forumssammanhang bleve jag väl både lynchad och svartlistad... Svårt det där.

Aktuell rapport
Jag glömde väga mig, men jag har säkert inte gått ner något. Det är säkert sköldkörteleländets fel, grrr... Men jag har inte ätit något godis. Bra gjort! Fast det känns inte riktigt som jag orkar engagera mig i någon slags viktnedgång, det är lite för mycket nu och då behöver jag pilla i mig lite godsaker då och då... Fast jag får väl nöja mig med nötter då... Cashewnötter, kanderade jordnötter och pistaschnötter blev det. Och ett liiiiiitet glas amaretto...

Vädret
Skapligt. Solen tittade fram och det var inte jättekallt. På kvällen var det stjärnklart och en alldeles riktig 'gubbe i månen', med näsa, öga och mun!

För övrigt...
Jag har funderat på att när jag nu måste röja bland mina tillhörigheter och slänga sånt jag inte behöver kanske jag ska 'städa' i bloggen också. Det känns inte kul, men de vänner jag har i min lista som inte bryr sig om att hälsa på och läsa min blogg (eller i vart fall skriva kommentarer) de tänker jag faktiskt plocka bort vad det lider.

Så om ni vill stå kvar där och få besök och kommentarer av mig får ni ta och ge det tillbaka! Jag vill inte låta gniden och jag tycker inte era bloggar är ointressanta, men min tid är tyvärr begränsad...

Ni vet själva vilka ni är, det handlar alltså om de som inte skrivit en endaste kommentar på flera månader. Jag kan gå med på det i de fall där personerna i fråga inte skrivit något i sina egna bloggar, men de som skriver för fullt i sina bloggar och dessutom vad det verkar har en livlig kontakt med andra kan jag ju inte låta bli att börja undra om jag inte är önskvärd?

Innan någon säger något så skyndar jag mig och säger att nej, jag har inte varit inne på någons blogg på evigheter, jag hinner aldrig, inte kommentera i alla fall, det är min eller er just nu, men i morgon, jag lovar, då ska jag både läsa och skriva!