Hästar och hönor - börjar på H

Det kanske vore något, att varje dag bara skriva om saker som börjar på en viss bokstav? I dag är det bokstaven H. Det låter som något ur Fem myror är fler än fyra elefanter...

Fast det var inte med flit. Jag vet inte om jag kan komma på något mer relevant som börjar på H om jag inte anstränger mig för mycket och det orkar jag inte!

Jag är trött i hela kroppen efter dagens (kvällens) ridlektion. Nya ridläraren. Ponnyn Cosmos. Dressyrträning...

Cosmos. Fotot taget från dressyrtävlingen i Vartofta. Inte nu. Tävlingar är inget för mig...

Jag slet som ett djur och faktiskt, jag börjar inse nya ridlärarens goda sidor, hon lyckades få mig att rida så Cosmos gick i form, inte hela tiden, men bitvis! Och det var inte det lättaste! Driva och stödja med skänklarna, rama in hästen mellan skänklar och händer, få den att höja kroppen, tänka uppåt framåt så hästen arbetar ordentligt med bakbenen under sig istället för att bli lång och seg...

Och tänk det fungerade, men oj vad mina ben kommer göra ont i morgon... Jag inser att jag aldrig riktigt fattat det där med drivning att hela benen ska vara med och driva... både hälar, vader och lår... Kanske kommer det här att innebära att jag kommer få snygga vältrimmade ben? Fast vid närmare eftertanke... nya ridläraren har inga smala ben direkt... snarare tvärtom...

Leghornshöna, kanske är det Johanna, fattar ett mycket dumt beslut. Att hälsa på en grävling är inget för hönor...

Duktiga söta Påven Johanna (ja jag vet, vilket namn på en höna... men det var inte jag som hittade på det, det var Johannes som ville kalla henne Påven, bara. Det tyckte jag lät lite väl... och la till Johanna efter boken som jag inte läst) la sitt tredje söta vita lilla ägg i dag!!!

Söta blommehönan Rosa, tupparnas favorit och en av de tamaste. Fast hon ser inte skillnad på mina fingrar och godsakerna jag ger henne...

Mycket vill ha mer, nu går jag och väntar på de andra två leghornen och på blommehönorna! De ska lägga ljusbeiga ägg har jag för mig att jag har hört. Rätta mig om jag har fel, hönskunniga läsare! Sen har jag sussex och australorp som kanske tar några månader till eller så. Kanske kommer de inte igång förrän till nästa vår? Vad det är för färg på deras ägg är jag osäker på, tror jag har hört att australorp lägger bruna ägg, synd om de blandas ihop med lohmannhönornas. Sussex lägger också beiga ägg tror jag? Fast de är kanske större än blommehönornas?

Blomkruka med blomma i... Hönan Linnea, som förvisso inte växt upp ur krukan men som gillar att sitta där av någon anledning...

Hönorna fick pastasallad i dag, resterna (jag gjorde med flit lunch till bara tre personer på en hel förpackning pasta) av vår lunch. De blev jätteglada, de älskar pasta, det var roligt att se dem springa omkring med varsin skruvmakaron i näbben...

Fina Seikei har världens fluffigaste vita söta tupprumpa! Hans högra slör är lite konstigt. Nu börjar det bli större men i början hade han knappt något på den sidan.

Något mer på H kanske? Höst till exempel? Fast i dag är det rätt varmt, det är nästan mitt i natten nu och jag var ute nyss, jag sitter i kontoret som är ovanpå garaget och får gå in och hämta te och sånt, och jag kände att det var ritkigt ljummet och skönt i luften. Så det känns inte som höst i dag (inatt) men andra dagar gör det det. Tyvärr. Jag avskyr hösten, alla andras favoritmånad. Blä.

Hare. Hagmark. Hamster. Halvstekt. Hemsk. Hedning. Helikopter. Hiss. Hingst. Hotfull. Hosta. Hund. Hus. Huvudlös. Härlig. Håröm. Högerstyrd...

Några ord på H som jag inte har någonting alls att säga om. Någon annan kanske?

Men jag kom att tänka på en rolig sak! Jag gillar att hitta på tre-ords-meningar av bokstäverna på registreringsskyltarna. Vår bankman, som för övrigt bor rätt nära oss, har bokstäverna UHP på sin bil. Jag tänkte UPA (Utan Personligt Ansvar) och fick detta till Utan Huvudet Påskruvat. Det tycker Mikael är väldigt roligt... Undra vad personen i fråga skulle tycka...

Hår... Jag färgade håret i dag. Tack vare att jag satt och petade med fotona i går, jag fick syn på ett som visade mig snett bakifrån. Jag rös! Varför varför varför talar inte folk om för mig när jag ser för jäklig ut! Mitt hår som jag tyckte var ok, det jag såg, var gråtussigt på baksidan! Det var en... fläck, typ mitt bak, så pass långt bak så det inte syntes framifrån, som var GRÅ. Och tussig. Tussigheten kan jag inte göra mycket åt just nu. Mer än balsam och sånt. Men färgade, gjorde jag pronto!

Nu ska jag Hasta. Till Huset. Och Huvudstupa sängläge ska det bli! Hundra timmar ska jag inte sova. Men Huvudvärk hoppas jag att jag slipper i morgon!

En hel månad - var ska jag börja...

Hela augusti hann gå utan att jag skrev en rad. Inte en endaste rad! Vad kan jag säga till mitt försvar?

Usch vad tjock jag ser ut... Det kan bara bli bättre efter en sån knubbsälsbild...

Inte mycket egentligen, för oavsett hur mycket jag har/har haft att göra, så borde jag ju hunnit få någon liten raduschling ur mig...

Fast det har varit mycket, det har det.

Klockan är mycket nu, jag borde vara trött, men är inte det riktigt, inte sovatrött, jag har haft problem med det igen, jag har svårt att somna och ligger vaken tills det börjar ljusna ute. Hopplöst är det... När jag då äntligen lyckas somna är jag nästan beredd att döda den som väcker mig. Trots att man ska göra så, man ska gå upp vanlig tid ändå. Men det gör jag bara inte såna morgnar.

Jo, för att komma tillbaka till vad jag egentligen tänkt att säga, så tänkte jag dra en snabbgenomgång av augusti... Är det sedan något ni vill höra mer om får ni säga till...

Min stora pojk... Richard!

* Vi åkte till Halmstad som planerat, men bara Richard följde med. Johannes stannade hemma av anledning... Dels för att han avskyr att åka bil, dels för att han hade förhinder. Mikael, jag och Richard hade i alla fall en underbar dag. Vi åkte tidigare den här gången, det var nästan tomt på stranden när vi kom och vi trodde att det kanske var för att folk började jobba, men frampå dagen sen kom det fler och fler. Vi solade, badade, plockade snäckor och åt moussaka med tzatziki som var sådär. Jag var knallbrun efter de två soldagarna men nu har det börjat blekna, tyvärr. Mikael och Richard fjällade en del, men det klarade jag mig från. Men det bleks väl bort med tiden antar jag.

* Anledningen till att Johannes blev hemma då... Den, eller rättare sagt hon, heter Sparta. En liten yttepyttesöt, blyertsgrå liten kattfröken som flyttade hem till oss. Det är Johannes egna kattunge, en liten kompensation för allt Richard får i ridningssammanhang. Fast Sparta tycker mycket om matte också, älskar ligga mattes knä... Sparta heter hon efter The Mean Kitty, om ni minns den, för att fräscha upp minnet så hittar ni den här: http://www.youtube.com/watch?v=Qit3ALTelOo. Vår lilla Sparta är ungefär lika busig och bits och hittar på dumheter, men sötare än man kan stå ut med nästan...

Här ovan är lilla Sparta inte så gammal, det var innan hon kom hem till oss, vi var och tittade.

I början ville Ceasar och Bastian inte alls veta av henne, nu går det bättre. Sparta får sova hos Ceasar (ibland) och leka med Bastian, han blir som en kattunge på nytt.

* Den 11 augusti började jag jobba igen. Eller ja, jobba är en megamastodontöverdrift... Jag började arbetsträna, två timmar om dagen. Wow, liksom... knappt lönt att åka hemifrån kändes det som. Att jag sen blev så dödens trött så jag inte orkade med mer än att just ta mig dit, jobba de två timmarna och sen hem igen var inte direkt vad jag hade väntat mig. Det kändes mer än fånigt...

Första veckan var i och för sig speciell, det var dressyrtävlingar till helgen och massor att göra. Plötsligt blev jag den enda som förstod sig på allt (nästan) som hade att göra med datorn också, då hon som annars har hand om det gick på semester följt av föräldraledighet direkt efter...

Ja, som jag glömde säga, men som ni förstår, så blev det på ridskolan jag hamnade. Jag hade ju funderingar på kyrkan men kyrkoherden var ju på semester och när hon kom tillbaka och jag fick svar lät det mer än ljummet, hon hade skickat ärendet vidare till någon vaktmästare, sen har jag inte hört mer...

Så jag (och några till) hämtar hästar i hagarna varje dag, de som ska gå lektion, portionerar ut havre och sen brukar jag sätta mig vid datorn och försöka göra hemsidan mer begriplig och åtminstone rättstavad... Jag tycker inte om den... Den känns amatörmässig, ful, svårnavigerad och flummig. Men hon som gjort den kommer ju tillbaka och det är inte värt att göra om för mycket... Tyvärr.

När hästarna ätit upp ryktar vi dem, kollar hovarna, visiterar dem, sånt. Akhila, vars ögon inte tålde allt regnande och blåsande får ögondroppar ibland, likaså Lucija som har problem med tårkanalen på ena ögat. Lucija har mugg på bakbenen och får salva, lite sånt pysslar vi med. Sen brukar det vara dags för mig att åka hem. Inget betungade, men jag blir skittrött...

På tisdagarna har jag hand om cafeet, två timmar innan min ridning, men det brukar inte vara någon rusning direkt så jag brukar pyssla med lite allt möljligt.

Andra veckan jag jobbade följde vi med när min ridlärare och en tjej i min tisdagsgrupp tävlade i dressyr i Hjo på lördagen. Det var Daily Joy och King som fick komma ut och se sig om i världen. Daily tog det med ro, och var riktigt duktig. Det gick jättebra för dem. King var skitnervös och för dem gick det väl inte riktigt lika bra, men för att vara första gången var det jättebra. Vi hjälpte till att hålla hästar och heja på.

King till vänster och Daily Joy till höger.

Richard och King

* Vi har en ny ridlärare på mina tisdagslektioner. Hon är säkert jätteduktig. Men jag har väldigt svårt för henne, hon känns så nedlåtande, trycker ner, rättar till så bryskt, får en att känna sig dum och löjlig. Jag blir så nervös av henne så jag glömmer bort vad som är höger och vänster, upp och ner... Sen har hon med sina egna döttrar hela tiden, ibland sitter de på läktaren och skrattar åt oss, ibland är de med och rider och utklassar oss andra, åtminstone mig...

Jag funderar på att skippa ridningen på tisdagarna, hade funderat på att bara rida en dag i veckan ändå eftersom jag har sämre ekonomi nu, men hade helst velat ha kvar tisdagslektionerna eftersom jag gillar den ridgruppen bäst. På onsdagarna har jag kvar min gamla vanliga ridlärare som jag trivs jättebra med. Men gruppen är inte lika bra. Jaja, vi får se hur det går. Vi har betalt för september så jag testar väl månaden ut i alla fall.

* Vi har byggt och snickrat, renoverat och ordnat. Hönshuset har vi byggt till, det är tre gånger så stort nu. Vi (kanske fräckt av mig att använda ordet 'vi' för jag har verkligen inte gjort för mycket, det är mest Mikael och en hel del Richard, som har gjort det mesta) har blåst ut insidan på gamla gäststugan och förrådet och börjat isolera och bygga nya väggar, nya golv etc. Det ska bli bibliotek och ska förhoppningsvis bli färdigt snart.

För samtidigt håller vi på med tillbyggnaden av huset. Med den har vi kommit så långt så att vi har grävt ena grunden (huset ska byggas till åt två håll). Den grävde Mikael och Richard för hand, 110 skottkärror jord och grästorvor... Den andra sidan är för mycket så det ska dit en grävare till helgen, en sån där liten som vi hyr och sköter själva. Vi ska köra undan jorden med traktorn, Mikaels och Richards lilla kelgris...

Det här fotot är nog en och en halv månad sen, pycklisarna är inte så stora än... I förgrunden Rocky och en av de gamla hönorna.

* Och så har vi ju mina pycklisar, sist men inte minst! De har växt och blivit så stora! Och fina! Om inga stora överraskningar bjuds så blev slutliga resultatet nio tuppar och tio hönor av de nitton kycklingar som överlevde. De vita leghornskycklingarna, som det från början inte var meningen att vi skulle ha ens, blev en tupp och tre hönor, Don Corleone (även Tuppe kallad), Påven Johanna, Blanca och Snövit. Blommekycklingarna blev en tupp och fyra hönor (vilken tur va), tuppen Blomma och hönorna Viola, Linnea, Rosa och Klara. Klara trodde vi först var en tupp och tänkte att han skulle heta Carl von Linné, men så var det en höna och först sa vi Carla men vi sa fel jämt så det fick bli Klara... Sen var det lite mindre tur med de andra, australorpen blev två tuppar, två hönor, tupparna Earl Grey (grå) och Chili, hönorna Svarta Sara och Black Molly. Sussexen blev två tuppar, Sune McChicken och Seikei och hönan Susse. Plymouthrockkycklingarna blev tre tuppar... Ville, Taco och Mattias.

Pycklisarna vill så gärna vara med när de gräver, vem vet vad för spännande saker som kan dyka upp... Linslusen Rocky med här också... Detta är bara några dagar sen.

Och den 29 augusti fick vi vårt första efterlängtade, men ändå så oväntat, oj redan, lilla söta, vita lilla ägg!!! En av de vita leghornshönorna (tror det var Påven Johanna, de är så lika nu när allas kammar börjat växa till sig och bli röda) la ett litet ägg! Två dagar efter kom nästa lilla söta ägg. Fortsätter hon med varannan dag så får vi ett litet ägg till i morgon! Sen är det bara att vänta på resten! Leghorn och blomme ska vara tidigast, i den ordningen, de andra kan vi få vänta på, det är senare raser.

De gamla hönorna har varit lite busiga i sommar och gömt ägg lite här och var. Vi hittade under trappan (en slags loftgång utanpå huset) till kontoret och sen under gästrumsgolvet. Säkert har de fler gömställen för det har blivit lite dåligt med ägg i sommar. Sen har Agda ruggat, vi trodde hon var sjuk och tänkte nästan låtit henne sluta sina dagar ett tag. Så började det växa nya fjädrar på henne, ett tag såg hon ut som en igelkott, alla bruna fjädrar var inneslutna i en liten mörkgrå hylsa liksom. Så hon såg ut! Nu börjar hon bli riktigt fin!

Så till avigsidan med hönor och pycklisar... De börjar bli stora nu... Tupparna börjar bli bråkiga, stora gamla tuppen börjar visa intresse för små vita hönorna. Det är dags att sanera... Vi tänkte spara Tuppe och Blomma. Dels för att de är de enda lagom stora, resten är för stora. Dels för att de har visat framfötterna så att säga. De är aktiva, patrullerar, gör hönorna sin kur, Blomma har till och med kurtiserat de gamla damerna! De andra, visserligen senare, tupparna av de större raserna är inte alls lika framåt, de går gärna undan, gömmer sig, håller sig i bakgrunden och det känns inte som något bra tuppbeteende tycker jag.

Fina Blomma!

Han som vi köpte kycklingarna av har lovat att hjälpa till med slakten (usch, fy hemskt ord att använda om mina älsklingar), men han hann inte just nu. Jag vill helst inte vänta mycket längre, vill inte att Rocky ska jaga ikapp de små leghornshönorna och knäcka ryggen på dem. Men tanken på att ta livet av honom som varit en sån toppentupp känns inte roligt. Eller de små...

Vad mer...

Det är den första september i dag, eller var i alla fall när jag började skriva det här... Jag har som vanligt en lång rad föresatser inför den nya månaden. Särskilt som det är en måndag också... Som gjort för nystart...

- Jag har inte orkat tänka på vikten och släppt kontrollen, det har fått till följd, givetvis, att den skenat iväg till katastrofala mått... Nu ska den ner! Basta! Till julafton ska jag gå ner tio kilo. Peppa mig gärna, skäll och hota, locka och muta!

- Jag ska försöka ta tag i verkligheten också, hela augusti har jag liksom levt i någon slags seg deg känns det som. Mycket för att jag inte orkat med annat givetvis, men jag ska anstränga mig och försöka ta tag i saker, diska, städa, stryka, bädda, såna saker. Jag måste ju ta hand om allt, nu när Mikael har fullt upp med bygge och renovering. Inte roligt, men tvunget, jag är ingen tillgång i byggnationerna tyvärr, inte än, möjligen när det kommer till målning.

- Jag ska skriva min bok! Skärpning! Ska Skriva Nu!!!

- Jag ska motionera, cykla promenera, har till och med köpt gåstavar... och i dag rotade jag fram lite träningskläder hos svärmor som har lådor med våra kläder och annat på hela sin andravåning...

- Och jag ska blogga! Många korta fyndiga trevliga bloggar om dagen. Vad vill ni höra om? Min viktminskning och träning? Mina hönor och katter? Tillbygge och renovering? Eller alltihop. Eller något helt annat. Troligen blir det en mix...

Det är säkert mycket mer. Det tar jag i morgon. Då ska jag försöka hinna/orka med att hälsa på hos er också!

Sånt här ska det vara slut på i alla fall!!! Inte något mer sånt!!!

Fel färg och skönsång

Jag tänkte skrivit lite mer men är lite trött, ont i huvudet, ensam hemma igen, jag är trött på det också. Trött trött trött.

Jag som trodde att vi hade målat klart... Jag gick nu i kväll och tog bort tidningar som vi lagt ut för att skydda golven, plockade bort färgburkar, maskeringstejp och grejade. Jag tittade på hur resultatet hade blivit, speciellt i de fönster som jag inte målade...

Då märkte jag att köksfönstret och altandörren var mycket strävare i färgen än de andra. Jag trodde först att jag inbillade mig men jag tittade ett par gånger till. Jo, den var mycket mattare. Den smärtsamma sanningen... Mikael har målat med grundfärg istället för lackfärg sista gången...

Då blev jag så trött igen... Dels måste vi ju måla om det, man kan ju inte ha grundfärgen som toppfärg, det hörs ju... Den är matt, för att färgen ska ha något att fästa i, det kommer ju allt annat också att kunna göra om man inte målar över den. Speciellt i ett kök är det ju jättedumt, den kommer ju bli ofräsch med en gång.

Dels måste jag berätta det för Mikael i morgon... Och en av hans sämre sidor är hans totala oförmåga att ta kritik. För hur jag än lägger fram det så har han ju gjort fel och det går ju inte komma från, hur jag än lindar in det. Jag påpekade redan igår att det såg 'randigt' ut i färgen men då fräste han bara, men nu förstår jag varför, för den färgen är inte samma ytfinish på.

Sen skulle vi ju prata med husspekulanten i dag hade vi kommit överens om. Han ringde så klart inte så Mikael ringde upp honom. Då svarade han inte. Fyra gånger ringde vi under dagen och han svarade inte någon gång alls. Är det inte så man kan bli knäpp.

Nu ligger ju frun på sjukhus, jag vet inte varför, det kan ju vara så att de är där, men går det inet ringa och säga att tyvärr, vi vill inte ha huset, eller nej, vi kan inte ta ställning till det nu när hon är sjuk, eller något annat. Jag förstår att det måste vara en jobbig situation för dem, men jag tycker de kunde ha lite förståelse för oss också.

Nu har det gått tre och en halv vecka sen de tittade första gången. Mikael ringer en gång i morgon förmiddag och svarar han inte då så får de andra komma och titta. De får en vecka på sig, kan de inte hosta fram ett svar går vi till mäklaren med det.

Irriterande är det i alla fall. Skitjobbigt. Att sälja ett hus är något av det mest jobbiga jag varit med om. Det är en så stor affär samtidigt som det är så känslomässigt på något sätt. Separationsångest, massa annan ångest också för den delen. Tänk om vi vetat det den där dagen i mars när vi tittade på huset på landet första gången. Fast då visste vi ju inte att vi skulle flytta dit fyra eller om det är fem, år senare... Knappast...

Jag satte mig vid datorn istället för att städa. För ska jag måla i morgon är det ju ingen ide att börja plocka i ordning tänkte jag. Det blir ju två rum som jag måste släpa runt tidningar, färg, penslar och grejer i.

Jag hällde upp en guinness att trösta mig med medan jag satt och surfade runt på folks bloggar, rensade mina mail, de gick tillbaka till mars så det var verkligen dags... Nu har jag en hel hög med saker att ta itu med som 'dök upp'.

Undra förresten vad det är för straff på att inte skicka vidare såna där 'skicka den här inom 24 timmar till hundra kompisar annars kommer världen gå under och gör du det kommer du bli rik och lycklig och få många vänner' den typen av mail, jag får såna jämt men orkar aldrig med dem...

Jo, jag lyssnade på musik samtidigt som jag satt där och läste och slängde och slötittade och skrev lite om vartannat, och drack guinness. Jag har en himla massa musik på hårddisken och körde random play så det blev lite mixat...

Helt plötsligt hörde jag en underbart vacker röst som sjöng med musiken från datorn. Döm om min förvåning när jag märkte att det var jag! Jag som inte kan sjunga! Men faktum kvarstod, jag sjöng jättevackert.

Det måste ha haft med guinnessen att göra. Jag kan tänka mig att några drar på munnen och nickar och tänker att jo, det har det säkert... men frågan är om det verkligen lät så bra. Men det gjorde det och jag var alls inte full. Jag sjöng bara så bra!

Jag har fått brev från kyrkokören som försökte headhunta mig förra sommaren. De hade fått nys om vår flytt till landet (det är den kyrkan) så nu försökte de locka med mig. Jag kanske skulle gå dit, och dricka en guinness före varje övning och framträdande. Frågan är bara hur populärt det skulle bli...

Demain il y a un autre jour

I morgon är en annan dag... och eftersom det är söndag, fast sent, när jag skriver det här, så är det måndagen jag menar.

Mitt nya liv skulle börjat den första september vilket var igår (lördags) men det är svårt att börja med en helg. Speciellt som jag hade godis kvar...

Jag ska inte göra så stora förändringar, bara sådant som jag måste.

Jag har t ex gått upp rätt mycket i vikt, dels pga min utslagna sköldkörtel, dels pga att jag varit så trött så jag inte orkat gå mer än max tio meter åt gången i sommar och dels för att jag vräkt i mig diverse gottigott för att trösta mig...

Så ner i vikt ska jag gå. Det är mitt främsta mål.

Jag ska sluta med godis, chips, läsk, onyttiga smörgåsar, pizza och stora portioner mat. Jag ska så gott jag orkar, börja promenera, får bli korta promenader i sällskap i början eftersom jag varit så yr, men jag siktar på att kunna 'gå hela vägen' vilket inte betyder att jag ska ut på några ekivoka äventyr utan helt enkelt promenera grusvägen som vårt hus ligger utmed (med en liten tillfartsväg visserligen) tills den tar slut, det är ca 6 km, det blir 1,2 mil fram och tillbaka. Dit och tillbaka igen, för att citera Bilbo... Fast det finns mig veterligen ingen drake att döda (och skatt att hämta) vid vägs ände, bara ett halvt om halvt fallfärdigt hus som är uthyrt till danskar, knepiga människor som gjort 'skulpturer' i trädgården av gamla skidor och sånt...

Vad har jag mer för mål då... Jag ska bli lite mer effektiv.

Jag har visserligen haft anledning att vara astrött den här sommaren, eftersom man blir väldigt trött av att ha så låga nivåer på sin sköldkörtel som jag har. Men så fort medicinen börjar verka, något som i och för sig kunde ta ett tag, och jag slipper sova bort halva dagarna (i dag sov jag till tolv...) ska jag ta tag i verkligheten igen.

Det är hög tid...

Jag har nog aldrig valt en så dålig tidpunkt att bli krasslig på som just den här.

Under loppet av några få månaders tid måste vi bygga klart vårt bygge, dvs vårt trebils(traktorers)garage med stall för två hästar, höloft, förråd och jättearbetsrum till moi (där barnen ska få sitta i ett hörn med sina datorer också...)

Vi har utsidan klar, det är golvat på övervåningen, det är allt... det ska isoleras, det ska dit innertak, väggfasta hyllor (som samtidigt är väggar), det ska målas och läggas golv, fönstren ska målas och en trasig ruta (som 'var i vägen' när vi byggde) ska bytas etc etc. Garaget ska ha dörrar, spacklas och målas, stallet ska ha dörrar, sen får det väl stå så tills det blir dags att handla häst...

Men vänta, vi är inte klara... I huset (stora huset eller vad vi ska kalla det eftersom vårt boende blir spritt på så många byggnader) är barnens rum inte klart på långa vägar. Det ska spacklas och tapetseras, målas, fixas runt fönster och dörrar, karmar eller dörrfoder och sånt eller vad det heter, det ska målas golv och kläs om möbler, fixas med kaminen och massa sånt...

Det är inte nog med det... Vi har det värsta kvar. I det hus som är hälften gäststuga, hälften snickarbod i dag ska ett enda jätterum inredas som bibliotek och teverum. Vi får blåsa ur hela innanmätet i princip, klä vägar med panel, byta hela golvet ända ner till grunden, öppna upp taket för vi vill ha öppet till nock, bygga bokhyllor, vill ha väggfasta, det ska bli mörkbrunt lackat trä, fönstren ska bytas och målas och ordnas, dörren ska bytas, det ska in en kamin med skorsten som inte finns i dag, jo den finns, den ligger utanför...

Samtidigt som vi gör allt detta ska vi sälja vårt hus 'i stan'...

Jag tänkte ett tag att jag skulle skapat en egen blogg för bara detta stora hemska faktum, att sälja det hus där man bott i tjugo år, hela mitt vuxna liv, hela mitt liv tillsammans med Mikael, so far, och flytta... Jag tror inte jag har börjat panika ens för detta...

Vi har inte hunnit få ut det på annons än, men har redan en spekulant, de fick reda på det genom en bekant som är god vän med vår egna granne (inte han med kalsongerna utan på den andra sidan), så de var och tittade på det för en och en halv vecka sen. Det var ett lite äldre par, kanske femtiofem eller sextio eller så, och så deras två ännu hemmaboende söner i övre tonåren. De verkade tycka bra om huset och vill komma och titta på det igen, på onsdag, tillsammans med en släkting. Jag vet inte varför släktingen ska med, om det är en förståsigpåare eller ett moraliskt stöd eller en rådgivare...

Förhoppningsvis får vi huset sålt för det vi begär och behöver inte ens blanda in mäklaren i mer än att skriva pappren och sånt. Men det är ju inte slut där... För då ska vi packa all vår bråte, förhoppningsvis kunna rensa ur lite som vi inte behöver och åka iväg med det till landet. Och flyttstäda... Och måla fönstren, för det sa vi att vi skulle, jag vägrar lämna ifrån mig ett hus med så skabbiga fönster som de vi har, de skulle målats för flera år sen, men sedan huset på landet dök upp har stackars huset 'i stan' fått stå tillbaka...

Allt detta ska vara klart innan jul...

Innan jag viker ihop mig i sängen för i natt ska jag berätta en skröna till. Jag tar den äldsta först, den från vårt bröllop, eller rättare sagt från planeringen av detsamma. Den är inte så rolig faktiskt, tycker inte jag, fast det är många som skrattat åt den.

Vi var i kyrkan, Mikael och jag och pratade med prästen om hur vi ville lägga upp själva ceremonin och när vi var klara med det klättrade vi upp till kantorn på orgelläktaren (han var operasångare också och sjöng väldigt tjusigt på bröllopet sen) och diskuterade val av musik. Han frågade om det var någon speciell musik vi hade tänkt oss.

Jag sa, väldigt naivt och obetänksamt, jag lovar, det var inte mycket tankeverksamhet igång där och jag hade inte jättemånga psalmer i huvudet, att jag tyckte att 'O helga natt' kunde passa bra. Både kantorn och Mikael tittade, rätt perplexa på mig och kantorn frågade med en lite röd uppsyn om jag verkligen menade att jag ville ha just 'O helga natt' (med väldig betoning på just natt). Jo, jag ville ha den. Men det är ju en.... julsång, fick kantorn fram då. Okej, den passade kanske inte så bra då.

När vi gick därifrån sa jag det till Mikael, att så roligt var det väl ändå inte att jag råkade nämna en julsång, det är ju lätt att glömma av vad som är julsånger och inte. Det var väl det där med helga natt då sa Mikael, folk kan ju undra om vi sett väldigt mycket fram emot bröllopsnatten med ett sådant val av musik...

Vilket vi väl kanske hade men det är ju en annan historia det! Som jag inte tänker berätta...