Jag skrev ett långt inlägg (en artikel till i den tråkiga tidningen som jag redan tröttnat på...) och sen råkade jag fubbla bort hela ett. Det händer rätt lätt att jag fubblar när jag skriver på den bärbara, jag är inte riktigt sams med den, längtar efter min riktiga dator. Om den nu lever... i tisdags när jag startade den lät den underligt. Den fungerade förvisso hela dagen sen. Men vem vet om den går igång igen när jag startar den igen?
Suck.
Jag känner mig som en enda stor suck. Allt känns bara dödstrist. Trots de söta hönorna som verkligen varit för goa i dag. Söta Vera fick för sig att lägga ett ägg bakom en plywoodskiva som stod lutad mot bodväggen, det har aldrig hänt att någon av dem gjort förut. Tänkte hon gömma ägg och börja ruva? Det hade varit för häftigt. Fast det är väldigt ovanligt att Lohmannhönor vill ruva. Och tidpunkten är ju inte direkt välvald...
Och huset är sålt. Jag borde väl vara glad över det om inte annat? Äntligen kan jag släppa det. Vi fick inte mer än 965 000 för det, missionärerna ville inte bjuda över så unga paret fick det och det känns jättebra. Och jag är nöjd med priset. Vi kan lösa alla våra lån (utom studielånet) och få så pass över så det räcker till att köpa mer mark. Vi vill dels ha så vi har bete till hästarna, dels försäkra oss om att det inte aldrig någonsin byggs något runt vårt hus, och dels för att slippa servitut på infartsväg och brunn.
Barnen var snälla som små änglar i dag, gjorde sina läxor snällt och duktigt. Matte fixar de bra båda två, bara det att de är så lata... Richard spelade sin fiolläxa, en konsert i D-dur av Telemann tror jag han hette, ett riktigt tjusigt stycke, han börjar bli riktigt duktig. Jag tror jag ska följa med i morgon och lyssna på dem. De är fyra stycken som spelar det tillsammans där de spelar olika stämmor och olika bitar så de spelar om vart annat, om jag fattat hur han förklarar, ska bli kul att lyssna. De ska ha konsert sen men det kan ju vara kul att få förhandstitt. Eller... förhands...hör?
Vädret var fint i dag. Solsken en stund. Jag målade klart bajsbrädan (ni kan få undra vad det är...) äntligen och körde lite ved så jag kände mig lite duktig också...
Men ändå känner jag mig som en stor suck. Som om jag vill gråta men inte orkar. Jag vet inte vad det är med mig...
Och hela mitt fina välskrivna inlägg som gick åt fanders. Morr... Skitdator...
Och inte är det för många som läser min blogg heller. Jag vet att jag inte ska bry mig. Jag ska skriva för skrivandet skull, för min skull, inte för de eventuella läsarna. Men jag kan inte låta bli att bry mig. Jag är en entertainer. Då vill jag ha någon att underhålla. Eller är det kanske tvärtom? En sann entertainer ska kanske inte ens behöva lössen på väggen för att uppträda?
Vara hur det vill med det. Jag vill bli läst. Jag satt och bläddrade genom gamla blogginlägg häromveckan när jag letade efter den där dikten (Mot en okänd strand flyger duvan vit...) och såg att på den tiden fick jag sex-tio kommentarer varje dag. Trots att jag skrev varje dag. Vad gör jag för fel nu? Jag hälsar ju flitigt på min lilla skara. Och jo, de flesta hälsar på tillbaka. Då och då. Ska jag ragga nya, fler, kanske? Orkar inte...
Det är Bo Bergman som skrivit den där dikten förresten, har jag fått reda på.
På blogspot finns mig veterligen (vilket inte betyder alls att det inte finns, det gör det säkert) någon funktion för att se vilka som varit inne på sidan (som statistik på spaces) så då är kommentarerna enda kvittot på att någon läst.
Varför är det så jobbigt att skriva en kommentar. Jag vet folk som sagt att de läser min blogg, som ALDRIG skrivit en kommentar. Varför? Om de inte hittar något att säga om svamlet jag skriver kan de ju säga 'Hej' bara. Eller något. Bara en sådan sak som att jag blir glad för det? Eller är det kanske därför de undviker att kommentera kanske...
För de som inte vet så kan alla kommentera, det är inte som på spaces där man måste vara spacare själv för att få kommentera, dum regel faktiskt. Här kan man kommentera både med eller utan namn, bara klicka in Annan och skriva i namnet eller vad man vill. Eller Anonym.
Så. Kom igen nu då. Säg HEJ till den tjatiga satmaran så hon blir nöjd!
10 kommentarer:
Hej! och KRAM!
Grattis till husförsäljningen, gråtkänslan i bröstet kommer säkert därifrån, det är ju trots allt oåterkallerligt, men om ett par dagar ska du se att allt känns toppenbra. Du måste bara få smälta det hela lite tror jag.
Jag hade samma känsla när vi flyttade från Karlstad....gick omkring och kände mig eländig, fast vi köpt vårt fina hus här uppe som vi trivs underbart bra i, men efter nån vecka ungefär så kändes allt mycket mycket bättre och det gamla livet "sjönk undan" på nåt sätt.
Så lycka till med livet på landet och en jättestor KRAM till er alla!
HEJ!!!!:) Du vet att jag läser dina inlägg, men alldeles för ofta krånglar inläggsfunktionsgrejen när jag sitter på min bärbara dator och då kan jag inte kommentera. Fast..det kanske jag redan har sagt??
När det gäller Lohmannhönor och ruvning, så är det rätt ovanligt, men min Esmeralda la sig på ägg i våras och fick två små kycklingar. Fast...det kanske jag också har sagt??
Tror det är för tidigt på morronen för att jag ska ha koll på min hjärna. Gäsp. Men, med det vill jag säga, haf hopp, nån av dina hönisar kanske lägger sig framåt våren.
Du undrade ifall man känner sig stor är ens barn förlovar sig. Tja...jag känner mig lite gammal:)Men det har jag löst med att ha en sambo som är nästan 12 år äldre än mig, vips...så kommer jag alltid känna mig rätt ung, iallafall yngre.
Kram på dig Eva. Hoppas att du snart få må lite bättre.
(har du msn o vill adda mig för mer "tjöt" så hojta)
Satmara...det var väl att ta i ändå....kastrullhäxa hade väl räckt ;). (skojar vet du ju)Du det där med kommentarer...jag håller så in i bomben med att det är sååå trist när folk läser men inte skriver!!! Jag får inte ihop den ekvationen riktigt... Själv kan jag ibland läsa tex här och inte skriva nåt...men då är det ju för att någon stör mig just då eller jag egentligen inte tänkt titta in då för att jag skulle bort från datan...men bara mååååste lite snabbt... Men för det mesta vill man ju säga nåt tillbaka liksom...varför är inte alla så?? Det är ju nog EN av anledningarna till mitt "nedlägg" faktiskt...men inte för att jag vill ha kommentarerna mera för att "varför ska folk ha koll på mig"...hm.Som du säger ...ett litet hej...hur svårt kan det vara??
Ska berätta nåt för dig...börjar arbetsträna nästa vecka!!! sakta men säkert - har hälsat på och d känns bara bra!! EN dag kommer du att berätta samma sak för mig med!!! Tills dess fååååår du sucka!
Kram och ....HEJ!
Hej ! =)
Är han så duktig, din son att han spelar stråkkvartett ? Ja, om det är två fioler, en altfiol och en cello är det en "regelrätt" stråkkvartett. Annars är det ju hur som helst en kvartett, och att spela 4-stämmigt är ju inte så lätt hur som helst. Telemann var ju en bra kompositör, ungefär jämnårig med Bach. Roligt !
Hmm..dessa eviga kommentarer, som uteblir. Jag har väl känt som du ibland, fast jag har också erfarit nu sen min sjukskrivning, att jag helt enkelt inte orkar kommentera alla gånger. Att kraften rinner ur mig liksom. Och jag som förr älskade att kommentera, nästan lika mycket som att blogga själv. Fast det har väl lite min sjukskribning att göra, detta att alltid ställa upp för alla andra (på jobbet alltså) och i samma stund glömma bort sig själv. Och sen tycker jag faktiskt inte att det är så enkelt att gå in i den här kommentatorsrutan, tyvärr. Man måste fylla i sitt namn och adress varje gång och ibland funkar det inte ändå. Nå, nu är jag väl förhållandevis flitig ändå. Fast jag tycker överhuvudtaget att det ekar lite tomt här i bloggvärlden sen så många sprang in i facebook. Fast den första förtjusningen lägger sig nog där med.
Tror också att det känns lite tomt nu när hela husaffären är undanstökad, även om det förstås är skönt. Men när man har haft en så där lång period med många aktiviteter, som du har haft så infinner sig nästan alltid den stora TOMHETEN och man frågar sig vad allt ska vara bra för, som du ju gör nu....men det går nog snart över, som en av dina vänner säger här.
Ha det bra nu och passa på att vila ut medan du kan!
HEJ!
Oj, för dom pengarna skulle man ju kunna köpa en liten lägenhet i en förort till staden som jag bor i.
Jag tycker nog att bloggar fungerar bäst i det lilla formatet ( med bara ett fåtal läsare) om det skall vara kommentarer och så. Annars blir det bara en massa idioter som kommenterar och förpestar.
Vill man få många läsare så skall man blogga om kändisar och vad de gör på Stureplan. Kan det bli tråkigare?
HEJ !
Hittade dig från Monicas sida, såg att du ville få kommentarer från dem som tittar in och det förstår jag ;0). Jag skrev visst om det någon gång och då fick jag en påpekning om att i fall alla som tittar in hos en ( ibland står det över 100 på tittarstatistiken, tror inte påt ...)skriver, då känner man sig ju "tvungen" att svara och då skulle man ju inte ha tid att göra något annat *fnissar*, men det hade ju i alla fall varit roligt med lite fler kommentarer, på spacet kan man ju faktiskt ha en gästbok också som ALLA kan skriva i, det har jag ;0).
Hoppas att du får en skön helg !
Sköt om dig !
Kramar, Doris
Ja du, det är lite kluvet det där med varför man skriver och så.
Men visst är det som du säger, att det trots allt är kul att märka att nån läser.
Fast tja, det går upp och ner det där. Både med hur mycket läsande och hur mycket eget skrivande det blir. För mig i vart fall.
Och det TAR tid! ATt hinna runt och läsa alla man faktiskt vill läsa, inte bara rusa in och ut, och sen tar det en stund att läsa igenom och att skriva en kommentar också.
Och sen tar det ju tid att blogga själv också.
Vete sjuttsingen, för min del har det blivit betydligt mindre med båda delarna sedan jag började arbeta i Gruvan.
Inte alltid jag orkar, vare sig få ihop mina fladdriga tankar till nåt bloggliknande och därefter klicka runt och läsa.
Och ja, ibland är jag så lat att jag läser via rss-flödet och tänker att , hm - ska kommentera lite senare och sen blir det inte senare då, utan bra många dagar och rent av bloggar senare.
Ack ja ack ja.
Sen är det allt som Mill Roll säger, den första facebooksförälskelsen har ju tagit en hel del tid den också.
Spaces är ganska tomt det med.
I själva verket är det kanske ganska fantastiskt att en del av oss hittat rätt på varandra här uppe. Måste finnas miljoner bloggar ju.
Tycker att de flesta bloggställen på nätet är rätt så anonyma, inte precis så att folk springer ner dörrarna hos varandra.
Har ju själv en lite sidoblogg som ligger och guppar utanför spaces och dit är det inte många som hittar.
Vilket jag ibland tänker är bra, för då skulle jag kunna använda stället till att skriva sånt där riktigt ilskt och elakt som jag kan ha lust med ibland. Och inte riskera att nån det ev berör hittar dit.
Å andra sidan, ja, är ju lite trist att knappt någon läser också. Och inte skriver jag de där elaka sakerna jag borde få ur mig heller.
Bla bla bla.
Fredagkväll, trött som skrutt och kanske faktiskt ska ta och krypa ner i sängen.
REDAN!
Huva!
Hoppas du känner dig lite lättare om hjärtat nu.
OCh grattis till husförsäljningen!
Jag har läst din blogg!
Blir lite avundsjukpå ditt liv så nära djur och natur.
Jag läser ofta dina bloggar trots at de är så långa! jag är en stressad typ som gillar haikudikter!
Erkänner, läser men kommenterar sällan. Men nu sa jag ju iaf HEJ! =P
Hej (inte till publiken, då, men till dig :-)!
Och grattis till husförsäljningen. Lite sent nu kanske, men bättre sent än aldrig...
Skicka en kommentar