Konstigt...

Nu har jag inte skrivit något på jättelänge, men ska jag slängas ut från bloggportalen för det?

Jag kunde inte logga in om jag inte gick bakvägen (dvs loggade in när jag skrev en kommentar hos någon annan och sen öppnade min blogg) och sen när jag väl var 'inloggad' kunde jag inte klicka på 'nytt inlägg' det hände ingenting då heller.

Det verkar som raden med 'logga in', 'anpassa' och 'nytt inlägg' inte fungerar alls, vet inte varför och vet inte vad man gör åt det, om någon annan vet får ni gärna berätta!

Jag tänkte letat rätt på någon mailadress eller liknande så jag kunde fråga vad som var fatt, men när jag sökte mig till blogger.com (jag fick skriva in det, för att klicka på oranga b-et gick inte) då hamnade jag konstigt nog så att jag kunde skriva ett nytt inlägg...

Men ska det krångla så här vet jag inte...

Jag har haft några jobbiga månader nu i alla fall och har inte orkat/hunnit/haft lust att blogga. Men det är kul att några hör av sig och undrar var jag är! Tack för det!

Jag hade tänkt, eftersom det är den första i dag och jag är väldigt förtjust i att dra igång saker den första i varje månad... att jag skulle ha en slags adventskalender i min blogg. Eller vad man skulle kunna kalla den...

Jag vet inte riktigt hur jag hade tänkt lägga upp det, kanske med en bild ur mitt liv varje dag eller något. Men fungerar det inte bättre än så här att blogga blir det jobbigt... Jag får se hur jag gör. Kanske kommer lucka ett i morgon istället (andra december alltså, kanske är det redan det när jag postar det här).

Vad har jag då gjort sen sist?

Jag har jobbat (eller ja, arbetstränat), men inte så mycket, dels fick jag dra ner antalet arbetsdagar för att orka/hinna med alla behandlingar (typ) som jag börjat med, dels har jag faktiskt inte orkat med själva jobbet. Jag vet inte varför men det känns väldigt motigt, någon slags magkänsla. Jag får massor av stressymptom trots att det inte är något alls stressigt inblandat egentligen. Jag hämtar och lämnar hästar i hagar och stall, fodrar, ryktar, sen är det lite datorjobb och hemsida och café och sånt. Inget jobbigt men ändå... Jag vet inte...

Dum som jag var gick jag ändå med på att gå med i nya styrelsen i ridklubben, när vi ombildade den nu, en tvungen åtgärd eftersom den gamla hade gått helt överstyr, men när jag tänker närmare på det nu, och vi har hunnit börja bita i det jobbet, inser jag att det var mycket mer och mycket jobbigare än jag någonsin kunde ana. Inte nog med att det är krångligt, vi ska ha styrelsemöte varje vecka! Det orkar jag aldrig. Som om det inte räckte till så ska nästa, på torsdag, vara redan halv tio på morgonen, så tidigt fungerar jag aldrig! Förra mötet tog tre timmar...

Ridningen känns rätt okej ändå, när jag orkar... Jag rider mindre nu än innan, jag slutade rida på tisdagarna och har bara onsdagarna nu, jag orkade helt enkelt inte, och sen var vi så många som slutade på tisdagarna, både i min grupp (vi var bara två kvar till sist) och i Richards så de ridlektionerna slogs ihop. Då kändes det inte lika kul att rida på tisdagarna heller. Sen kommer två i min gamla grupp i och för sig tillbaka efter jul, få se hur det blir då, nu har jag bara betalt för onsdagslektionerna januari ut så vi får se hur det blir. Richard rider fortfarande två gånger i veckan och är jätteduktig, han ska dessutom få ny sköthäst efter jul, Cosmos om ni minns honom sen tidigare blogginlägg, en fjordkorsning.

Min ridning har gått bra annars tycker jag. Jag har ridit alla svåra hästar i stallet utom Trixie nu, till och med hoppat med Zorania!!! Fast jag kan inte påstå att det gick direkt bra... Det gick bättre med Imre, halvbra med King... Hoppning är inte min grej riktigt. Dressyr med King eller Lucia eller till och med med Daily Joy eller Jaspis går bättre! Jag längtar ihjäl mig efter egen häst nu, så jag kunde rida mer och öva på det jag lär mig...

Jag har fått ett helt team med folk på vårdcentralen runt mig som jobbar för att jag ska bli bättre nu, vilken förändring mot i Mullsjö! Tur att vi flyttade! En kurator som jag träffar lite då och då (fast vi pratar mest höns, hon har också haft hönor), en sjukgymnast som lär mig andningsteknik och ger mig akupunktur och massage och annat, en arbetsterapeut som ska hjälpa mig att få struktur på mina dagar och som också ger massage och lär mig kroppskännedom, lyssna på kroppen och sånt. Trevligt, men tröttande, jag åker till Tidaholm flera dagar i veckan för detta.

Vi (inte jag så mycket då) håller på för fullt och bygger till huset. Det går inte så fort som jag skulle vilja för vädret ställer till det, men när man ser bakåt i tiden har det hänt en hel del. Det är meningen förstås att vi ska bygga på biblioteket, som inte är klart, när vädret hindrar i tillbygget, men det står rätt så still.

En av mina favorithönor, Rosa, är borta. Snyft... En eftermiddag när de hade gått in och lagt sig och jag skulle räkna in dem var hon inte där. Jag letade hela kvällen, vi skulle åkt på utvecklingssamtal för Johannes, men jag stannade hemma och letade, jättesvårt i mörkret, men jag hittade henne inte. Morgonen därpå hittade Mikael henne, halvt uppäten, en duvhök troligen. Min fina Rosa, en av de finaste och tamaste...

Hela november har hönorna varit urdåliga på att lägga ägg. Vi fick mellan sex och åtta ägg om dagen innan, nu har vi bara fått mellan ett och fyra. De gamla hönorna har ruggat och sett för bedrövliga ut, men nu börjar de bli fina igen. Jag säger inget om dem, men unghönsen som inte ruggar, de ska ju inte sluta värpa? Speciellt leghornshönorna är det illa med. De sägs ju ska vara bra värphöns men på tre hönor har vi bara fått tre ägg i hela november... Jag vet inte vad det är för fel...

Det har säkert varit mer, men jag kommer inte på något nu, jag är trött...

Ni får öppna lucka ett och två i morgon om jag orkar slingra mig förbi inloggningsproblemen...

God natt!

Lite av varje...

... och lite av räv...

Ett sånt där uttryck som min mamma brukar använda... Hon är full av såna där knepiga ordvitsar.

Nu har jag inte skrivit på ett par dagar faktiskt och det var inte bara för att jag gick och väntade på att få ihop hela nio kommentarer... det var det faktiskt inte.

Fast jag är väldigt glad åt mina nio kommentarer! Det var folk jag aldrig hade sett till innan, några av dem iaf, som jag inte hade sett i min blogg i alla fall. Jättekul att veta att jag är läst!

Så nu kan jag kanske vara nöjd ett tag igen... Saken är den att när jag känner mig lite deppig och blue så känns det som så mycket värre när jag inte får någon feedback på bloggen, bra dagar bryr jag mig inte så mycket. Tyvärr kommer ju de där dåliga dagarna tillbaka... Men jag ska försöka tänka på att jag är läst även om det inte syns! Och är det så ni vill säga hej, eller fråga något så vet ni ju att jag blir så glaaad!

Nej, jag hade andra anledningar till att inte skriva. Som i fredags städade jag hela dagen. Jag var såååå duktig! Jag dammsög till och med, och det vill inte säga lite. När andra människor berättar att de städar och kanske 'bara gick över rummen med dammsugaren och torkade golven och dammade och och och... då känner jag mig lite offside... Jag hinner sällan så långt som till dammsuga innan det är dags att ta itu med drivorna av 'saker som ligger där de inte ska ligga', det är det jag får hålla på med mesta tiden känns det som.

Som på köksbordet just nu, där det verkligen inte borde finnas mer än den lyckliga lottan (som är sen i juli, tänk att den stått sig så bra) och de två ljusstakarna. Där finns dessutom en sockerskål, ok för att såna kan få stå på bordet tillfälligvis, men inte min nagellacksnecessär, speciellt inte som jag inte har målat naglarna... inte heller makens dvd-film, filmtidning, måttband, maskeringstejp och cykelrepairkit. Inte heller den stora svarta vasen borde stå där... det är en golvvas, bara det att golvet den ska stå på inte är klart... vi köpte den idag. Och kartongen med tvättmedel, vita pärlhalsbandet, tekoppen, boken som kom från bokklubben men som ska tillbaka, ridhjälmen, glasburkarna, tidningarna, nötpåsen...

Tänk er sen att resten av mitt hem nästan alltid ser ut så här eller värre så förstår ni att jag sällan kommer så långt ner genom lagren så jag kan dammsuga. Men det hann jag alltså i fredags. Jag hann stryka efter det också, helt otroligt. Men inte blogga.

Och i går kväll somnade jag framför datorn och gick och la mig trött som en zombie innan klockan slagit tolv, det känns nästan skumt att komma i säng före tolv...

I kväll sitter jag iaf här, men borde inte för jag skriver så sluddrigt, men nej, nanana, jag är inte full, jag har ett stort bandage på vänster pekfinger, jag skar av halva fingertoppen i morse istället för den sega fralla jag skulle delat. Usch vad jag avskyr att göra sånt, jag är lite fjompig, först chocken som får mig att nästan svimma, sen blodet... Blääh. Jag satt med en papperstuss tryckt runt fingret en bra stund, sen satte jag på ett plåster som blev rött på nolltid.

Men så skulle vi till Halvavlägsen ort på möte på förmiddagen. Det är någon slags vänförsamlingsgrej, de var på möte hos oss i vår församling en gång och vi bjöd på middag, nu skulle det återgäldas och eftersom vi är en så liiiiten församling var det bra om så många som möjligt ville komma. Det var ju gratismat också...

Det slutade forsa blod tills dess i alla fall... med jättestort bandage... Men jag var inte speciellt på alerten på mötet. Det enda jag kommer ihåg på rak arm nu var när vår pastor (för det var vår församling som 'hade hand om' mötet, predikan och sång etc) predikade, han gör alltid såna yviga gester och sånt, han sträckte ut armen och sa så där kraftfullt: Och Gud sa... men här fick han syn på sitt armbandsur och fortsatte istället... vad klockan är mycket! Det var kul!

Och maten var god, potatisgratäng med kassler eller något liknande, skinkaktigt i, det kallas säkert något, gott var det i alla fall.

Efter det åkte vi till stan och handlade. Vi hade min svågers släpkärra, han har ett gräsligt stort klistermärke bak på kåpan på den med ett katthuvud med människotänder i stort äckligt smil, ondskefulla ögon och ring i örat... Det kändes nästan pinsamt att åka runt med den...

Vi köpte den där dyra ridhjälmen åt Richard, han får den i födelsedagspresent av farmor, så nu får jag ha min i fred... Jag ska sy fast rosetten som lossnat bara, den ser lite loppig ut nu... Och så köpte vi en massa byggmaterial som vanligt...

Sen hade jag extra ridlektion. Hoppning, fy katten vilken dålig hoppryttare jag är, har knappt kommit igång med hoppträningen än, men inte flyter det inte...

Jag har inte skrivit om ridningen på länge och skulle ha gjort det FÖRE den här lektionen, för de båda gångerna innan gick det så BRA. Det kändes som om jag äntligen hade fått kläm på det. Jag kände att jag fått in balansen, galoppen fungerade och jag fick beröm. Jag hade FLYT.

Inte förra tisdagen men den före hade jag Kingstone igen, andra gången jag rider honom. Första gången jag red honom var vi i nya ridhuset med tillfälliga strålkastare (byggstråkastare som var fastbundna i skranket och bländade oss) men gången efter där var vi gamla vanliga ridhuset.

Vi skulle bland annat rida på två stora volter och i trav öva på att med sidförande hjälper göra den större resp. mindre och sen när vi var ute på volten igen galoppera, och tänka sig, det blev galopp, och den var rätt, och vi fortsatte och jag satt kvar och återigen kände jag att det känns bra, jag åker inte av, jag sitter kvar, det känns bra. Annars har jag bara galopperat en halv långsida eller så åt gången och känt lite av hjälp hjälp hjälp. Men nu fungerade det så bra. Sen red vi en liten dressyrbana där man skulle börja och sluta skritta och trava på rätt ställen, göra framdelsvändningar, skänkelvikning och börja galoppera vid rätt bokstav och sluta vid rätt, och det fungerade jättebra! Jag hade aldrig galopperat så mycket som då och var som ett enda stort leende när vi var klara.

Förra tisdagen hade jag Akhila. Jag fick nästan bråck när jag hörde att jag skulle ha henne. Hon är stor. Jag tror hon är stallets största häst. 165 eller något sådant. Eller mer. Och jo, jag veta tt det finns mycket större hästar, men för mig var det stort. Hon är hela tio centimeter mer än King. Lucija som jag ridit en hel del är 160 men känns mycket mindre. Akhila är väldigt lång i kroppen och jag är inte så bra på att rida än så ibland kändes det som om baken var en kilometer efter framdelen. Det är väl en sån där grej jag för lära mig framöver, att samla ihop hästen.

Men trots sin storlek kändes hon helt underbar att sitta på, väldigt skön i steget. Och det fungerade jättebra på henne också, vi galopperade också, vi red dressyr liknande gången innan och det gick bra, tyckte jag, bortsett då från att hon var lång, ungefär som en blogg skriven av mig...

Så skulle vi rida nu i dag, istället för den där tisdagen när ridningen uteblev för att det var en privatryttare som envisades med att det var de som skulle ha ridhuset att öva dressyr i... Vi skulle hoppa idag...

Jag tycker det var precis nyss vi tragglade över bommar på marken, nu var det riktiga små hinder, visserligen inte högre än max 50 cm. Vi började lågt, fyra bommar på marken att studsträna på och så en liten kombination, så kallad fem och en halv meters hinder, det är fem och en halv meter mellan dem, kanske 30 cm höga i början, man ska trava över första hindret och galoppera över andra. En sån där teknikträningsgrej som jag inte förstår mig på. Kan bara säga som så att där gick det inte alls.

Första gången vi travade över så höll jag på att åka av när hon skuttade över andra hindret, jag hamnade framför sadeln och satt där ett halvt varv innan jag fick stopp på henne och kunde åla mig tillbaka... Sen var väl det hindret rätt kört för vår del, hon smet vid sidan hela tiden, antingen redan på första och om jag lyckades få henne över första så sneddade hon ut ur kombinationen sen.

Jag drev för dåligt, jag styrde inte rakt och allt vad det var jag fick höra att jag gjorde fel. Fast egentligen försökte jag inte riktigt, jag fegade ur, var rädd att åka av, det är trots allt en viss fallhöjd... Vi slapp galoppera över, men traven fungerade inte heller, till sist fick vi skritta över för att inte sluta med ett misslyckande. Sen lyckades vi trava över ett par gånger också. Men de andra fyra de fick hoppa en hel bana med femtiocentimetershinder medan jag bara tragglade med att trava över kombinationen...

Studshindren fungerade bättre, hon höjde dem sen, till tjugo, trettio centimeter eller så, vi skulle trava över, men Akhila fick för sig att galoppera och det gick jättebra. Men sen skulle jag försöka trava över det gick inte alls lika bra.

Jag tror INTE hoppning är min grej. Det tråkiga är ju att det förtog lite av glädjen över de gångerna innan som gick så bra nu när det gick så dåligt... Det kändes rätt trist att vara sämst också, inte något jag gillar. De två killarna i min grupp var ju också nybörjare när jag började, det är snart ett år sen. De fixade ju lätt att hoppa hela banan i galopp.

Jag borde rida mer än en gång i veckan så jag lär mig fortare, det går ju i snigeltakt nu! Richard började prata om att få rida två gånger i veckan. Kan han så kanske jag kan med... hmm... vi får väl suga på den ett tag.

Nu blev det väldigt mycket hästprat...

Hönsprat då... I går la Ewe ett ägg bakom plywoodskivan ivrigt påhejad av Rocky. Jag tror han tycker det är dags att börja yngla av sig, så det är därför han vill att de ska gömma äggen. Hon låg kvar där en stund, men så kom Bastian (vår svarta katt) och gick in bakom skivan och undrade vad hon gjorde där. Hon for upp och sprang efter honom och kacklade skithögt, jätteargt. Jag har aldrig hört en höna låta så rent ut sagt skitförbannad. Som Mikael sa så lät det precis som hon sa: Förbannade katt, förbannade katt, förbannade katt...

Det hade ju inte varit läge för henne att ligga kvar där ändå. När jag tittade in på henne så låg hon och repade gräs från marken och strödde över sin rygg, jag har för mig att hönor som vill ruva gör så. Fast det kanske de gör när de bara värper också, jag minns inte så noga, får nog läsa på. Vi har inte direkt studerat dem när de värper innan, de brukar ha gjort det när vi släpper ut dem på förmiddagen och när vi ser att någon ligger i ett rede brukar vi låta dem vara ifred.

Annars...

På tisdag skriver vi kontrakt, och får en handpenning på 95 000... Vad ska vi blåsa dem på då? Tja... en bil kanske? Om Mikael får bestämma? Personligen tycker jag inte att vi varken har råd eller lust att ha en cab men på sitt sätt så kan väl Mikael vara värd det. Han har slitit som ett djur med renovering och bygge hela året. Det som är dumt med att köpa bil nu är ju i så fall att vi inte gärna kan använda den, och när vi väl tar ut den i vår igen så kanske det visar sig att det är något fel och så har garantin gått ut...

Jag skulle kunna tänka mig en bil jag med, måste ju ha något att ta mig någonstans med, det blir lite långt att gå till t ex Bronett ifrån landet... Typ två och en halv mil... Fast det får bli något stabilare, tråkigare kanske, som en gammal 740 eller något sådant...

Och så måste jag komma över min bilkörarfobi också... Jag höll ju på att köra ihjäl mig precis när jag gick i väggen och det gjorde att det inte fungerade alls att köra bil sen och jag blev avrådd från det av min läkare, men nu tycker jag det börjar bli dags att ta tag i det!

Mer då... (jag vet, ni behöver inte mer... jag är klar snart)

Jag har INTE varit duktig, jag har ätit godis, orkade inte hålla mot när det var så mycket jobb och mycket runt husvisning och budgivning. Men så fort kontraktet är skrivet (och vi har festat) så ska jag bli duktig! Jag ska sluta äta godis, äta nyttigt, gå en halvmil om dagen etc. Jag har kommit på att jag nog rider bättre om jag får lite muskler på benen så det ska jag försöka skaffa mig, börja springa kanske?

Jag har beställt ett par nya ridbyxor, helskodda, dvs det är mocka inte bara på insidan av knäna (som på halvskodda) utan hela vägen upp längs insidan av benen och i sätet, så man sitter mycket stadigare i sadeln (inbillar jag mig). Jag sa det till Mikael när jag ledde ut Akhila ur ridhuset, han hade kommit då, att när jag får mina nya ridbyxor blir jag mycket bättre på att rida. Enligt honom hade min ridlärare, som gick en bit bakom oss, skrattat så hon vek sig dubbel... Jag hoppas det var som han hittade på bara...

Sen när jag kom in stallet och drog av mig handskarna... forsade det bara blod om fingret igen... (jaja, det var lite överdrivet) det hade varit lugnt hela tiden innan, men nu skulle det givetvis börja blöda igen... Det var väl ansträningen. Så nu sitter jag här och försöker skriva med jätteklut runt fingret, det har tagit mig evigheter det här ska ni veta, för var och varannan ord blir helt fel!

Och jag som skulle städa hönshuset i morgon!

Säg HEJ till publiken!

Jag skrev ett långt inlägg (en artikel till i den tråkiga tidningen som jag redan tröttnat på...) och sen råkade jag fubbla bort hela ett. Det händer rätt lätt att jag fubblar när jag skriver på den bärbara, jag är inte riktigt sams med den, längtar efter min riktiga dator. Om den nu lever... i tisdags när jag startade den lät den underligt. Den fungerade förvisso hela dagen sen. Men vem vet om den går igång igen när jag startar den igen?

Suck.

Jag känner mig som en enda stor suck. Allt känns bara dödstrist. Trots de söta hönorna som verkligen varit för goa i dag. Söta Vera fick för sig att lägga ett ägg bakom en plywoodskiva som stod lutad mot bodväggen, det har aldrig hänt att någon av dem gjort förut. Tänkte hon gömma ägg och börja ruva? Det hade varit för häftigt. Fast det är väldigt ovanligt att Lohmannhönor vill ruva. Och tidpunkten är ju inte direkt välvald...

Och huset är sålt. Jag borde väl vara glad över det om inte annat? Äntligen kan jag släppa det. Vi fick inte mer än 965 000 för det, missionärerna ville inte bjuda över så unga paret fick det och det känns jättebra. Och jag är nöjd med priset. Vi kan lösa alla våra lån (utom studielånet) och få så pass över så det räcker till att köpa mer mark. Vi vill dels ha så vi har bete till hästarna, dels försäkra oss om att det inte aldrig någonsin byggs något runt vårt hus, och dels för att slippa servitut på infartsväg och brunn.

Barnen var snälla som små änglar i dag, gjorde sina läxor snällt och duktigt. Matte fixar de bra båda två, bara det att de är så lata... Richard spelade sin fiolläxa, en konsert i D-dur av Telemann tror jag han hette, ett riktigt tjusigt stycke, han börjar bli riktigt duktig. Jag tror jag ska följa med i morgon och lyssna på dem. De är fyra stycken som spelar det tillsammans där de spelar olika stämmor och olika bitar så de spelar om vart annat, om jag fattat hur han förklarar, ska bli kul att lyssna. De ska ha konsert sen men det kan ju vara kul att få förhandstitt. Eller... förhands...hör?

Vädret var fint i dag. Solsken en stund. Jag målade klart bajsbrädan (ni kan få undra vad det är...) äntligen och körde lite ved så jag kände mig lite duktig också...

Men ändå känner jag mig som en stor suck. Som om jag vill gråta men inte orkar. Jag vet inte vad det är med mig...

Och hela mitt fina välskrivna inlägg som gick åt fanders. Morr... Skitdator...

Och inte är det för många som läser min blogg heller. Jag vet att jag inte ska bry mig. Jag ska skriva för skrivandet skull, för min skull, inte för de eventuella läsarna. Men jag kan inte låta bli att bry mig. Jag är en entertainer. Då vill jag ha någon att underhålla. Eller är det kanske tvärtom? En sann entertainer ska kanske inte ens behöva lössen på väggen för att uppträda?

Vara hur det vill med det. Jag vill bli läst. Jag satt och bläddrade genom gamla blogginlägg häromveckan när jag letade efter den där dikten (Mot en okänd strand flyger duvan vit...) och såg att på den tiden fick jag sex-tio kommentarer varje dag. Trots att jag skrev varje dag. Vad gör jag för fel nu? Jag hälsar ju flitigt på min lilla skara. Och jo, de flesta hälsar på tillbaka. Då och då. Ska jag ragga nya, fler, kanske? Orkar inte...

Det är Bo Bergman som skrivit den där dikten förresten, har jag fått reda på.

På blogspot finns mig veterligen (vilket inte betyder alls att det inte finns, det gör det säkert) någon funktion för att se vilka som varit inne på sidan (som statistik på spaces) så då är kommentarerna enda kvittot på att någon läst.

Varför är det så jobbigt att skriva en kommentar. Jag vet folk som sagt att de läser min blogg, som ALDRIG skrivit en kommentar. Varför? Om de inte hittar något att säga om svamlet jag skriver kan de ju säga 'Hej' bara. Eller något. Bara en sådan sak som att jag blir glad för det? Eller är det kanske därför de undviker att kommentera kanske...

För de som inte vet så kan alla kommentera, det är inte som på spaces där man måste vara spacare själv för att få kommentera, dum regel faktiskt. Här kan man kommentera både med eller utan namn, bara klicka in Annan och skriva i namnet eller vad man vill. Eller Anonym.

Så. Kom igen nu då. Säg HEJ till den tjatiga satmaran så hon blir nöjd!

Blogg-Posten 6 oktober 2007

Var det förresten ingen som kunde den där höstdikten jag slängde in häromdagen, Höstens vår... Alltså, vem har skrivit den? Eftersom ingen svarade så får ni svaret här, en liten satir, mer i min stil, fast givetvis inte skriven av mig...

Nu är den dystra höst utbruten,
som E. A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat står.
Med paraplyn mot barmen sluten
i storm jag upp i öster går
å Gökplatån bland vissnat kröse
att söka mig till fädrens röse.

Där höjer ibland skumma enar
det sitt fossila gnejsuppslag.
Hur ödsligt rossla ej dess stenar
i blåsten en oktoberdag!
En dunkel mysticism förenar
sig med en fläkt av obehag.
Förnuftet bjuder retirera,
men Sångmön för mig fram alltmera.

Ja, rosslen på, I gamle fäder,
och sucken i er asatro!
Och du, din uggla eller tjäder,
skrik gärna än en gång: oho!
Grip, martall där, i mina kläder
med klor av Edgar Allan Poe!
Ju mer makabert jag fått smaka,
jag tillfredsställd skall gå tillbaka.

Ty sången, är den gudaboren,
vill icke söka konstlad tröst
och dikta hösten om till våren,
nej, är det höst, så är det höst.
Just den å ryggen kalla kåren
en höstskald vårdar vid sitt bröst
och fyller harpan utan fummel
med mull och uggleskrik och kummel.

Nils Hasselskog (under signaturen A:lfr-d V:stl-nd)

Den här gillar jag verkligen!

Annars är det inget vidare drag under mina galoscher! Jag ligger efter kan man lugnt säga. Vi var i Velinga på lördagen och det var meningen att jag skulle gjort både det ena och det andra. En sak hann jag klart med. Jag städade klart!!! All tvätt är tvättat torr och struken. Det håller sig i och för sig inte många kvartar men ändå... Huset är dammat, iordningplockat och dammsuget, men golvtorkning får vänta ett tag till... Man ska inte överdriva det där med städning...

Hönorna
Di små hönsen sprang runt hela dagen och hade det riktigt livat, de måste göra åt med en hel del kalorier under en dag! De fick en stor tallrik gröt på förmiddagen, de blir alltid så glada då. Fast när jag kom med den hade de precis lagt sig till ro i en gosig solhög så de var lite segare än vanligt. De la sig lite senare på dagen på ett annat ställe, när solen låg på där, och den här gången var det verkligen en hög, de såg ut att ligga på varandra, jag sprang in efter kameran, men när jag kom tillbaka så reste de på sig och sprang mig till mötes, de trodde säkert att jag varit inne efter något gott...

Det var meningen att jag skulle ha byggt en s k gödselbräda till hönorna i dag. Den ska sitta under deras sittpinnar, för hönor skiter sin mesta skit medan de sover (tur vi inte har det så...) så det är jättesmart att ha en skiva under pinnarna som man lätt kan städa av, istället för att göra rent på golvet under dem jämt och ständigt. Då kan de ju gå där också utan att få massa skit på sig. Men det hann jag som sagt inte. Det får bli nästa vecka... Jag har redan skjutit upp det där bygget typ hundra gånger för det skulle egentligen varit klart när de kom...

Barnen och vi och bygge mm
Richard grejade med sin cykel. Det började med att han förstörde ena trampan för ett bra tag sen, han fick låna Mikaels så länge, men nu köpte vi nya när vi var i stan, så de bytte han. Sen fick han punktering för någon vecka sedan. Mikael hade loss hjulet och lagade slangen, sen när Richard satte dit hjulet, han kunde inte vänta på hjälp så klart så blev det någon vajsing med växlarna.

Johannes hjälpte mig att göra tacogratäng och eftersom ni tyckte det lät gott så lägger jag ut receptet här. Vi hittade det på nätet så jag tar inte på något sätt åt mig äran...

Sen hade vi familjeråd på kvällen. Eller rättare sagt, vi skulle ha haft det, men Johannes stensomnade och vi andra kom inte fram till något direkt heller. Det känns ibland som att dra ut spikar med tänderna att få igång en diskussion om något viktigt i den här familjen. Just nu händer det massor och jag vill ha lite prat om allt det så inte barnen går och känner att de inte är delaktiga, att vi kör över dem eller något sådant...

Mikael byggde trappan upp till datarummet (ovanpå garaget-stallet) klart så nu slipper vi klättra på stege... Nu ska bara datarummet bli klart också... Det är bara påbörjat. Det ska vara klart tills vi flyttar helst. Och det ska barnens rum också, som inte är mycket längre kommet med. Starta paniiiiiken!!!!

Takogratäng
4 port:

200 g philadelphiaost
500-600 g köttfärs
1 påse tacomix
färska champinjoner
1 gul lökriven ost

Tillbehör:
nachochips (tex salta & ostsmak)
guacamole (avocado, cremefraiche, salt, peppar, citron, vitlök)
grönsaker (majs, tomater, parika, gurka, sallad osv)
tacosås
creme fraiche
jalapeno

Bred philadelphian i botten på en ugnsform. Stek köttfärsen och blanda i kryddmixen. Låt puttra en stund och häll det sedan i formen. Stek skivade champinjoner och lök och lägg överst i formen. toppa med lite riven ost och ställ in i ugnen ca 15 min 225C. Rör i hop guacamolen och hacka grönsakerna fint. Tacoröran och grönsakerna ätes sedan med nachochipsen som “sked”. Ät och njut. (bilden kopierade jag från den sida vi hittade receptet på, men det såg ut ungefär så på våra tallrikar också!)

Vi hade dessutom svarta oliver till. Man kan säkert variera det här receptet rätt mycket. Jag tror min syster, en av dem, har gjort tacogratäng med sån där turkisk yougurt i botten istället för philadelfiaost, det borde bli mycket billigare. Jag tror det kunde varit gott med några tomatskivor ovanpå gratängen också. Annars var det helt okej!

Jag åt givetvis för mycket. Jag äter alltid för mycket taco så egentligen ska vi inte äta det mer! Jag är som en alkis som inte kan sluta utan bara hivar i mig mer, tills jag rullar fram, byxorna går inte på mig och jag får ont i magen...

Vädret
var i alla fall underbart i dag, fast det var kallt inne så jag eldade nästan hela dagen. På kvällen såg jag sen att vi hade 25 grader inne, det var kanske lite att ta i... Men jag slapp frysa.

Och till alla de som trodde det var mina bullar på fotona... Det var det inte. Det var andra bullar det... Framgooglade. Jag glömde fota mina, kan göra när jag tar upp återstoden ur frysen. Men som jag sa till min familj, det här hör inte till vanligheterna. Så vi tar dem till speciella tillfällen. Så det kan kanske dröja...

God natt!

Blogg-Posten 5 oktober 2007

Mot en okänd strand
flyger duvan vit
När når budet land?
När når räddning hit?

Själen kastas kring
på ett järngrått hav.
Ovan: ingenting.
Under: blott en grav

Vilken tid det tog att hitta de stackars diktraderna! Jag lärde mig dem när jag gick på gymnasiet och de sitter (satt) någonstans långt bak i hjärnskrymslena. Så pass långt bak så jag inte kom ihåg dem utantill, bara lösryckta ord här och där och en del fel.

Jag googlade efter den men hittade den inte, den måste tydligen vara väldigt okänd... Sen kom jag ihåg att jag skrivit den i min blogg en gång. Och innan jag hittade den... Det var i januari 2006... Var jag hittade den den gången förtäljer inte historien, troligen skrev jag av den från min elevdagbok från gymnasiet men den har jag ju inte här på landet.

Men vem är det som har skrivit dikten? Det hade jag inte skrivit upp tydligen. Jag har för mig att den heter "På nyårsafton 18nånting". Ja inte just så, men jag minns inte årtalet... På nyårsafton eller Nyåret eller något däråt. Men den gick som sagt inte googla på. Men jag gillar dikten. Just nu känns det lite så. Som om jag kastas runt på ett upprört hav och inte vet riktigt hur det ska gå...

I dag var jag på landet nästan hela dagen och meningen var att jag skulle städa klart. Jag hann ju inte klart i går. Fast jag sov väääldigt länge så det blev inte så mycket tid över tyvärr. Och när jag väl kom upp var jag trööööttt. Jag tvättade och hängde ut tvätt för det var soligt och fint ute, äntligen en sådan där riktigt fin höstdag! När jag stod och hängde tvätt i solskenet var det riktigt skönt. Sen gick jag in och strök, synd att slösa bort så fint väder i och för sig...

Hönorna tyckte också det var en toppendag. Jag gick ut och titade till dem då och då, jag såg dem inte alltid och fick för mig att de sprungit bort. De kan få för sig att gå rätt långa svängar ibland och nu har de ju fått vara inne i hönsgården bara i flera dagar, då brukar de passa på att rajda runt.

Men i dag var de bara bakom vedruggorna och sprätte eller låg i små trevliga högar bland löven i solväggen framför gäststugan och solade insidan av vingarna när jag kom ångande och undrade var de var. De flög upp och såg så förnärmade ut som om jag kommit på dem med att sola nakna eller något... Vilket de ju gjorde... Det är roligt att se en höna ligga och sola. Första gångerna trodde jag de var sjuka. De la sig på sidan och lyfta vingarna i alla möjliga konstiga vinklar och ibland rullade de till och med runt och solade magen...

Flytt-Nytt
Vid sextiden åkte vi hem i alla fall, det var meningen att det skulle varit sex i alla fall, klockan var nästan kvart över när vi kom i väg så vi fick åka direkt till Johannes kalas med honom. Två stoooora paket hade han med sig, lejonet i det största och tofflorna i det andra, kompisen skulle öppna det minsta först, smååå tofflor i storlek 25...

Jag tog itu med kylskåpet med en gång när vi kom hem. Jag plockade ut allt och ställde på tidningar ifall det var kladdigt och tog loss alla lösa hyllor och grejer. Jag tände i pannan men hann inte vänta på varmvattnet så jag kokade på spisen...

Det tog mig faktiskt hela kvällen att städa det ynka lilla kylskåpet. Jag höll inte på med det i och för sig hela tiden, utan packade lite planlöst saker i en kasse som inte skulle stå kvar i kylskåpet och annat som jag tyckte skulle hem.

I finrummet fick jag syn på att vår julkyrka stod uppe på höga skåpet... De senaste åren har det blivit att den fått stå kvar, den har aldrig packats ner tillsammans med de andra julsakerna och jag har inte riktigt tänkt på det. ni vet nog hurdan kyrka jag menar, man kan dra upp den så den spelar stilla natt med en liten nyckel i klocktornet.

Nu har jag väl börjat se huset 'med andra ögon' och insåg att den borde ner... Däruppe låg också ett par kubikmeter tyg och halvfärdiga kuddar jag började sy till landet, kläder som skulle lagas, tapetrullar, teckningar som barnen gjort, tre lådor med fönsterlampor som inte ens var uppackade... Det låter värre än det är. Det är ett gammalt äppletskåp, det har en hög front och liksom en 'låda' längst upp, sidorna täcker en hel del...

Jag tog med tyget och julkyrkan till landet i alla fall, resten får ligga så länge, det syns inte.

Apropå julsaker, när vi var i stan i onsdags satt jag i bilen på vägen till stan och bläddrade i reklam, min vana trogen... I Coops reklam (tror jag) fanns det en adventsljusstake!!! Jag var djupt chockad! Det har ju precis hunnit bli oktober bara! Men det var inget emot när vi kom till Ekohallen! Där hade de börjat plocka fram en hel avdelning med bara julpynt, massor, flera kvadratkilometer! Har Ikea hunnit börja än? De brukar ju vara först? Jag brukar inte ha något emot tidig julskyltning egentligen. Men just i år, det är så mycket som ska göras före jul, jag får paniiiiiiik!!!!!

Vi handlade på vägen till landet. Vi köpte ljung på vårt Ica, klockljung, den var jättefin! Den får pryda trappan sen. Och i morgon ska vi äta tacogratäng enligt order från en arbetskamrat till Mikael. Åk hem och ta det lugnt, slå upp ett glas vin och laga en taakogratäng (med just det uttalet, tak-o-gratäng...) Det lät gott så det ska vi göra...

Och så hämtade vi Johannes, det lät inte som han hade haft något vidare roligt. Tyvärr. Men det hade varit trettio ungar så på sätt och vis förstår jag honom.

För övrigt...
har jag inte direkt ork till att skriva så mycket mer i dag... Vädret var bra, jag väger varken mer eller mindre.

I will be back...

... sade hon och log ett tvetydligt leende...

Blogg-Posten 4 oktober 2007

Så går en dag än från vår tid
Och kommer icke mer,
Och än en natt med Herrens frid
Till jorden sänkes ner.

Det var väl konstigt då... Alla 'citat' som dimper ner i huvudet när jag försöker komma på något att skriva i början av Blogg-Posten (tänkte ha något sådant där varje dag, en rad ur en dikt eller ordspråk eller citat) råkar visst vara psalmer... Undra just varför, jag är inte speciellt bra på att sjunga psalmer, ofta har de så konstig rytm... Jag har ingen aning om melodin på ovanstående rader, men det är lite på samma tema som flera av de andra citaten.

Kanske är det det jag börjar inse, att dagarna går. Det har jag väl alltid vetat i och för sig, men att det faktiskt är tid som försvinner och ofta till ingen nytta... Det skrämmer mig lite. Jag borde fylla mina dagar med lite mer kvalitet. Kanske inte så mycket pussel på Facebook...

Hönorna
I dag har di små hönsen äntligen fått vara ute, jag har ju inte varit hemma (hemma på landet) på hela veckan innan. De var så glada! Jag vet inte hur många varv de kilade runt i trädgården och en av dem var till och med ute tills det blev mörkt. De brukar vara så noga med att gå och lägga sig när det börjar skymma. Rocky är alltid först, han är nog lite mörkrädd vår lille mes...

Fem ägg i dag också, jag börjar bli lite orolig för dem, de ska ju börja gå ner i äggproduktionen nu när det börjar bli kallare och mörkare. De måste ju få sin vintervila. De får ju inte gå i väggen... Det ska visst vara lite svårare att få såna här renodlade värphöns att ta sin vila. Jag tänker vänta in i det längsta med att ge dem extraljus sen när det blir riktigt mörkt. Får de inte det borde de ju dra ner på läggandet.

Nu när det är lite kallare på marken tycker de att det är rätt trevligt att ta sin middagsvila på nedersta slanan i staketet, de satt på rad där häromdagen. Det ser ut som om de sitter och småskvallrar. I dag var det lite soligare så de borrade ner sig i dammet på gården framför snickarboden. Det var nog soligaste stället i trädgården just då.

Flytt-Nytt
Inte så mycket mer där sen i går. I morgon ska Johannes på födelsedagskalas, han köpte ett goselejon och små små såna där tofflor man kan köpa till små barn, i form av små gråa kor som han trädde på fötterna på lejonet, det såg helkul ut. Hoppas hans kompis tycker det med.

Under tiden ska jag skura kylskåpet så det är fräscht till visningen. Jag vet inte om folk vill titta in i kylskåpet. Jag skulle nog kunna tänka mig att göra det om jag flyttar till ett hus där det står ett kylskåp som är så pass nytt och fräscht så jag inte vill byta det med en gång. Vårt kan inte vara äldre än sju åtta år iaf och är fortfarande fint. Det förra råkade jag skriva på dörren med såna där whiteboardpennor som inte var riktigt bra... Det blev kvar skuggor efter det. Och det var när jag läste tekniskt basår, 1998-99...

Jag tänkte tagit hand om spisen också, skurat ugnen. Vi pratade om det innan här i kväll och jag sa till Mikael att hade inte din mamma något sådant där dundermedel att göra rent ugnar med, kan vi låna det tro? Han trodde mig nog inte om att klara av det så han sa att vi kunde låna henne också i så fall. Hon har nyckel så hon kan gå dit när hon vill och göra det i så fall.

Jag känner mig lite orolig... Jag vet nämligen att den ugnen ser hemsk ut. Och då menar jag HEMSK. Vi har inte gjort rent den på... någon gång alls tror jag. Den är iofs bara ett och ett halvt år men ändå... Det ligger något på botten, som nu är en svart... hög ungefär så stor som en halv ekorre... Var är andra halvan frågade Mikael när jag berättade om mina farhågor. Var det den som låg i pastan häromdagen?

Apropå ekorre så såg jag en förra veckan när jag gick hem från vårdcentralen, den låg död, såg ut att nyss blivit påkörd men var inte mosig och otäck, hade bara något litet blodstänk på munnen. Jag tänkte att det kunde ju vara bra om någon tog hand om den så alla skolbarn som kommer sen inte behöver se den. Dagen efter gick jag hem när jag varit hos Bronett då låg den där fortfarande, fast lite mer vid sidan. I tisdags den här veckan låg den fortfarande kvar. Fast mycket plattare och blötare... Nästa gång jag har vägarna förbi ska jag se till att inte ha vägarna förbi...

Fast det här hade ju inget med flytten att göra...

Jag började städa lite i huset på landet i dag, tänkte städat färdigt men annat kom emellan, brist på ork och sånt bland annat.

Jag bytte lakan bland annat i vår säng. Jag tänkte då att vad skönt att få hit sin riktiga säng, snart. Jag kom på då, med en liten suck, att den ska ju målas vit först. Den är i lackad furu, det passar inte alls in i det rummet. De små sängborden eller vad man ska kalla dem, som små byråar med två lådor i varje ska också målas vita men först ska lådorna lagas. Det är en klen konstruktion så jag ska byta hela insidan, lådsidor och botten, bara behålla fronten. Och byta handtag. Det lär ta ett bra tag med tanke på att det nästan tog mig ett helt år att få klart toadörren...

Dagens miss...
Jag får för mig att jag ska göra saker ibland. T ex kan jag tänka att i dag ska jag ha hela huset städat när Mikael och barnen kommer hem. För att överraska dem. (Stor chans att de ens märker något och ännu mindre uppskattar det). I dag var jag ännu värre...

Det är kanelbullens dag i dag. Jag fick för mig att jag skulle baka kanelbullar. Jag fick för mig det redan igår så jag hade redan köpt ingredienserna. Nu hör det till saken att jag inte direkt är någon bullmamma. I hela mitt liv har jag nog inte bakat bullar mer än max tio gånger, inräknat de man gör i hemkunskapen.

Första missen gjorde jag redan när jag gjorde degen. Jag gör ALLTID så när jag bakar. Jag läser receptet och ser att jaha, tjugo bullar/frallor/kakor blir det av det här. Varför göra så lite när jag ändå håller på och kletar. Varför inte dubbla receptet? Varför inte ha dubbelt så jobbigt när jag ändå håller på...

Sen stod det att det skulle vara sex deciliter mjöl i enkel sats, alltså tolv deciliter i dubbel. När jag rört ner tolv deciliter mjöl var konsistensen ungefär som, tja, lite lösare än havregrynsgröt, fast inte riktigt så löst som rabarberkräm... Jag fick ta i betydligt mycket mer mjöl...

Sen såg det inte ut som eländesdegen jäste... jag började baka i alla fall och insåg att det var stor skillnad på vanlig fralldeg (och frallor har jag bakat några hundra gånger) och bulldeg. Bulldeg är MYCKET kletigare.

Och ingen kavel har vi här på landet än. Varför vi inte tagit med den övergår mitt förstånd. Eller assistenten, så man slapp stå och kleta för hand i en för liten bunke... De gånger vi behövt en kavel har vi tagit en glasflaska... Jag fick göra det nu med, det gick inte så bra.

Smöret var för hårt för att bre ut på degen så jag mikrade det... sen kunde jag hälla det på degen... Jag tänkte gjort hälften kardemummabullar för det tycker jag är godare, men det hade vi ingen. Inte här.

Först testade jag att rulla degen och skära skivor, så som man lärde sig i hemkunskapen men det var kletigt värre, degen satt fast i skärbrädan och skivorna blev alldeles platta så det såg ut som små ödlor i bullformarna...

Andra halvan av degen bakade jag ut som jag vill minnas att mamma gör. Det var ett tag sen jag stod brevid och såg henne baka bullar, men jag minns att hon skar remsor och vispade runt i luften en stund och så blev det en skruvad snurrad bulle...

Jag avstår från att berätta hur jag bar mig åt... Det låg små knöliga högar i varje bullform när jag var klar iaf.

Då kom Mikael och barnen hem. Richard bar en papperspåse i handen, med vår hemstads bageris logotype på... Gissa vad det var i den... Jo, fyra kanelbullar...

Vi skulle äta varsin smörgås först. Jag hade kokat ägg och vi skulle göra äggmackor. Plötsligt var det rörigt och jäktigt och stressigt, Mikael gapade på barnen att hjälpa till och jag försökte skala färska ägg (ni som försökt vet att det är omöjligt) och göra te och bre smörgåsar och duka samtidigt. Jag försökte skära bröd utan att ha någon ledig yta att vara på för det stod saker över allt så jag fick sätta ner skärbrädan på GOLVET. Och brödet gick sönder i smulor. Mikael satte sig vid datorn vilket jag tyckte var fel läge. Sen ringde telefonen och han pratade med en telefonförsäljare säkert en kvart innan han sa nej tack. VAD skulle det vara bra för.

Sen var det ännu mer gnat och tjat och skrikande och bråkande. Till sist stod jag inte ut mer utan tog ena bullplåten och skrek att ni uppskattar inte ett skit av vad jag gör och sprang ut på trappen för att häva ut dem rätt ut i trädgården, men Mikael ryckte till sig plåten. Som tur var i och för sig för egentligen ville jag inte slänga ut dem, bara visa att jag var ledsen.

Så jag sprang upp och la mig i sängen och bölade istället och kom på då att visst ja, jag skulle ju bäddat... Mikael kom upp och försökte trösta/be om ursäkt/få mig att komma med ner.

Jag gick med ner till sist men kände mig fortfarande ledsen. Tills min yngsta syster M ringde. Det är nästan skrämmande, hur hon kan pricka in och ringa när jag är ledsen, och kunna trösta mig så. Det är inte första gången.

Det dröjer nog tills jag bakar bullar igen i alla fall... Fem år eller så så jag glömmer bort hur jobbigt det var.

Men degen är lika god som jag minns det...

Språklådan
Jag kom att tänka på en annan sak, som aldrig jag brytt mig så mycket om men som min svensklärare (observera att det inget a är mellan svensk och lärare!) på gymnasiet retade sig på... Man säger "ur min synvinkel" och "från min synpunkt". Inte tvärtom. Tänker man efter låter det lite konstigt att säga "ur min synpunkt".

Fast ännu värre är hans andra'hatobjekt' nämligen uttrycken "att ta livet av sig" och "att begå självmord" när man blandar ihop dem och säger "att ta självmord"... Rätt vanligt om man tänker efter. Att folk säger så alltså.

Aktuell rapport
Tja, det har gått lite neråt i alla fall, men mycket var det inte och efter dagens frosseri av bullar och bröd (och kanderade jordnötter) lär det väl peka uppåt igen. Jag får ta den där promenaden som aldrig blir av i morgon. Med tanke på att jag har lite att ta igen får jag väl gå hem... Två och halv mil...

Vädret
var riktigt fint i dag. Solen sken och det var rätt varmt, för att vara höst, i luften. Hönorna trivdes. Jag tvättade och hängde ut två maskiner tvätt och det hann torka.

Det skulle vara fint väder på måndag = visningsdag. Hoppas det stämmer.

Och jag ska byta musik... Jag gör det i morgon.

Flyganfall!

I dag var jag med om något som jag tyckte var riktigt otäckt. Rätt maffigt också, så här i efterhand, men just då var det bara skrämmande.

Vi skulle åka till stan och handla, Mikael och jag, massa byggmaterial och sånt. Vi ska bygga en trappa upp till andra våningen i stallet, det blir en utanpåliggande trappa, och garageportar, så vi skulle ha saker till det. Och lite mat och lite sånt, penslar och färg bland annat.

I helgen ska jag nämligen vara 'hemma' och måla fönster. Det ska bli fint väder och får vi huset sålt snart måste jag ju göra det innan, för det har vi sagt att vi ska.

Vi har inte fått något besked än om de vill ha huset. Familjen S kan vi kalla dem... Men de var och tittade på det igår (onsdag), det var fru S, herr S, två söner i övre tonåren, en inneboende arbetskamrat till fru S (de här fem var med första gången också och tittade), den här gången var dessutom fru S:s syster och make och så hennes gamla mamma med... Sammanlagt åtta personer... Vi visste att svågern skulle följa med för det hade herr S sagt när han ringde. Men att de skulle vara så många...

De lät väldigt positiva i alla fall och yngste sonen sa till mig när ingen hörde det att han ville i alla fall väldigt gärna att de köpte det här huset. En rolig kuriosasak i sammanhanget är att han var på Nyhem i år och jobbade i korvkiosken tillsammans med mina barn... Han såg Johannes på ett foto och sa att han tyckte han kände igen honom...

Tillbaka till i dag... medan vi väntar på besked... Richard ska ha med en kompis till landet i helgen. Mikael ska bygga och greja. Jag ska måla som sagt. Så i dag städade jag lite på landet. Aldrig är det annat, är det inte städning på ena stället så är det på det andra...

Hönorna var ute i trädgården. Jag sprang omkring inne och fejade. Eftersom vi varit 'i stan' i början på veckan nu, städat och pyntat inför visningen så hade det inte ens blivit diskat så det var en del att göra...

Någon gång vid ettiden eller så, katterna hade just fått sin middag och var inne i köket och åt, jag hade ytterdörren vid köksingången öppen för det var fint väder och jag ville hålla koll på hönorna, så hör jag ett avlägset högt motorljud och tänker halvt om halvt omedvetet att det nog är ett flygplan. Det verkar som om flyglinjerna ligger precis över vårt hus, flygplatsen ligger knappt en mil från oss och sommartid ser man ett eller ett par små sportplan dagligen, någon motorseglare om det är fint väder och så högt högt passagerarflygplanen men de utgår från någonannanstans för det här är bara en liten flygplats.

Men så ökade motorljudet i styrka så jag tänkte att nu är det flygövning igen. Det var det häromdagen. Vi bor inte jättelångt från Såtenäs, det händer att det kommer en hög med Draken eller Viggen eller Gripen eller vad de nu heter.

Fast det var inte riktigt det ljudet ändå. Jag gick ut på trädgårdsgången i alla fall för det lät så pass högt nu, det riktigt vrålade. Då kommer ett jätteflygplan upp ur skogen (det såg ut så), det flög så lågt så jag kunde se hur det var hopsvetsat nästan, när jag tittade rakt upp fyllde det upp hela trädgården om man säger så så det kan inte varit många meter upp. Jag fick för mig att det höll på att störta eftersom det flög så lågt och blev skiträdd...

Och precis när det flugit förbi hörde jag hur det slog i flaggan, vinddraget fick hela flaggstången att svaja och de högre träden, björkarna och tallarna vispade de rejält i.

(fotot är inte härifrån utan framgooglat men det såg ut ungefär så, fast det flög lägre)

Hönorna blev ännu räddare... Saga flög rätt in i husväggen, jag hoppas hon inte skadade sig, hon satt och 'gapade' som om hon försökte skrika men inget ljud kom, flera gånger senare under dagen, två hönor flög rätt in i skogen, de flög riktigt långt, har aldrig sett dem flyga så långt. Två såg jag inte vart de tog vägen, jag fick gå runt och leta i nästan en timme innan jag samlat dem och sen satt de på förstubron resten av dagen och lät väldigt underligt, nästan som duvor, jag har bara hört dem låta så en gång innan, det var när de blev överraskade av ett störtregn och tog skydd under en buske, ett slags knorrande kuttrande, inget hönsljud direkt...

Jag berättade det för Mikael sen, han hade sett planet (om det var samma) i går på väg hem, någonstans längs vägen, och det hade flugit rätt lågt då också. Han trodde det var ett Herculesplan. Jag googlade på bilder på sådana men jag är lite tveksam, jag tyckte 'mitt' plan hade rundare, bredare vingar men det kan man ju sett fel, mörkgrått såg det ut i alla fall men det är ju alltid lite svårt att se underifrån också. Det hade fyra motorer i alla fall, så det måste väl nästan ha varit ett sådant i alla fall.

Läskigt var det men när jag väl lugnat ner hönorna, katterna hade inte ens märkt det, de var så inne i sin middag, så tyckte jag det var lite spännande också... Visst har jag sett flygplan så nära innan, vi har varit på sådana där flygdagar i Såtenäs några gånger, och på flygplatsen i Jönköping när Richard var liten och tyckte det var spännande med flygplan. Men då är man ju med på det. Det var jag inte nu kan jag säga...

Vi bor på en höjd, det är en långsträckt dal nedanför, jag vet inte om det var därför planet gick så lågt, för att de flög i dalen och så kom höjden på för snabbt, det kan ju ha varit så i alla fall. Så lågt borde ju inte finnas någon anledning att flyga annars.

Vi åkte till stan sen. Vilken gräslig dag... Bortsett från vädret som var jättefint. Vi var på bygghandlen först, där tappade jag bort köplistan där jag skrivit upp allt vi skulle köpa där - och på de andra fyra ställena vi skulle åka till... Jag fick panikångest av det, fånigt egentligen, när man tänker på det efteråt, men då kändes de som katastrof...

Sen skulle jag köpa frottehanddukar på Jysk, de skulle ha fina billiga i olika färger, det fanns inga alls kvar. Jag skulle köpt ett par sådana där tunna vantar som kallas magic gloves på Maxi, jag fryser jämt så om fingrarna när jag sitter och skriver vid datorn, jag tänkte göra ett par sådana här till... Jag har gjort dem av sådana vantar, klippt av fingrarna, langetterat och broderat.

Men det fanns bara två par barnvantar i en otäck rosa nyans...

När vi kom hem hade jag massa tvätt att ta hand om, det var ju fint väder och jag hade massor av tvätt så jag tvättade och hängde ut tre maskiner (jättesmutsiga tvättmaskiner...) som hann torka så jag har stått och vikt och strykt nu, och tittat på en Bond-film, The World Is Not Enough.

Nu ska jag sova. Hunden är tyst... Trots att jag inget skrivit på två dagar så har jag bara fått tre kommentarer, men men folk har väl liv att ta hand om och jag ska ju vara glad för de jag får...

God natt, ses i morgon, jag måste ju sova 'hemma' för fönstren måste ju stå öppna när jag målat dem... Burr...