Nu har det blivit så där igen, ingen blogg på flera flera dagar! Trots att jag sa att jag skulle. Jag får ge mig själv lite terapi för det där (för jag kan ju inte gärna söka för det…). Jag får ju för mig att det måste vara långt och välskrivet och med fina bilder etc hela tiden. När ska jag lära mig att ett tiotal rader faktiskt kan räcka?
Vilket för mig till nästa tanke, jag tänkte ju skrivit en liten summering av hur januari gick med utgångspunkt från mina nyårslöften. Men jag började ju inte förrän den åttonde, så egentligen skulle jag ju ha utvärderingen den åttonde också, men då släpar det ju efter hela året sen… Jag tror jag väntar ut februari faktiskt, den är ju så kort.
Jag är också rätt kort (melodiradioövergång nästan) och med den vikt jag har nu är jag innanför gränserna för normalviktig igen, hurra!! Ett tag låg jag utanför, bara strax över 25 men ändå.
Jag har alltid fått för mig att man är normalviktig mellan 20 och 25 och satsade på att lägga mig närmare 20 än 25 för att ha lite marginal… Men nu läste jag häromdagen att normalviktig är man mellan 18.5 och 25. De har alltså sänkt det! Och i en annan artikel, jag läser så mycket trams, läste jag att genomsnittsmodellen har ett BMI på 17 och det kallade artikelförfattaren för ’på gränsen till underviktig’. Vadå ’på gränsen’, hon var ju 1,5 steg under och det är ju rätt många kilo det handlar om.
I ytterligare en annan artikel stod det om en anorektiker som var två timmar från döden, hennes BMI var 10, med andra ord är en modell lika långt från döden som hon är från mig… Hur man nu ska tolka det… Man kan ju fråga dem, vilket skulle vara värst, se ut som Eva eller dö? Frågan är ju vad de skulle svara…
Fast det är sjukt att modellernas BMI ska vara norm. För det är det ju även om ingen säger så. För då blir jag som ligger på 24 och nånting en riktig knubbis i jämförelse. När jag egentligen ska kallas normal…
Fast jag ska inte klaga ändå, det ska jag inte egentligen. Jag har hela tiden kunnat ha storlek 38, kanske inte veckan efter trettonhelgen, eller jo, jag har bara 38:or eller mindre, men bara de stora, rymliga 38:orna fungerade då.
Men jag gnäller lite ändå så klart, för sådan är människonaturen, jag vill ha mina snygga jeans i storlek 36 och min kilt som kusinen K köpte åt mig i Skottland, en riktig äkta kilt, fast den är i storlek 34… Han måste underskatta mig på något sätt…
Vilket för mig till nästa tanke, jag tänkte ju skrivit en liten summering av hur januari gick med utgångspunkt från mina nyårslöften. Men jag började ju inte förrän den åttonde, så egentligen skulle jag ju ha utvärderingen den åttonde också, men då släpar det ju efter hela året sen… Jag tror jag väntar ut februari faktiskt, den är ju så kort.
Jag är också rätt kort (melodiradioövergång nästan) och med den vikt jag har nu är jag innanför gränserna för normalviktig igen, hurra!! Ett tag låg jag utanför, bara strax över 25 men ändå.
Jag har alltid fått för mig att man är normalviktig mellan 20 och 25 och satsade på att lägga mig närmare 20 än 25 för att ha lite marginal… Men nu läste jag häromdagen att normalviktig är man mellan 18.5 och 25. De har alltså sänkt det! Och i en annan artikel, jag läser så mycket trams, läste jag att genomsnittsmodellen har ett BMI på 17 och det kallade artikelförfattaren för ’på gränsen till underviktig’. Vadå ’på gränsen’, hon var ju 1,5 steg under och det är ju rätt många kilo det handlar om.
I ytterligare en annan artikel stod det om en anorektiker som var två timmar från döden, hennes BMI var 10, med andra ord är en modell lika långt från döden som hon är från mig… Hur man nu ska tolka det… Man kan ju fråga dem, vilket skulle vara värst, se ut som Eva eller dö? Frågan är ju vad de skulle svara…
Fast det är sjukt att modellernas BMI ska vara norm. För det är det ju även om ingen säger så. För då blir jag som ligger på 24 och nånting en riktig knubbis i jämförelse. När jag egentligen ska kallas normal…
Fast jag ska inte klaga ändå, det ska jag inte egentligen. Jag har hela tiden kunnat ha storlek 38, kanske inte veckan efter trettonhelgen, eller jo, jag har bara 38:or eller mindre, men bara de stora, rymliga 38:orna fungerade då.
Men jag gnäller lite ändå så klart, för sådan är människonaturen, jag vill ha mina snygga jeans i storlek 36 och min kilt som kusinen K köpte åt mig i Skottland, en riktig äkta kilt, fast den är i storlek 34… Han måste underskatta mig på något sätt…
4 kommentarer:
24 är helt ok!
Jag har upptäckt att min viktkurva de senaste månaderna har gått uppåt.
Actions:
Sluta äta kexchoklad på jobbet för att hålla humöret uppe.
Mer träning.
Snygg kilt!
Men kamma dig!!! Du kan härmed o därmed basta sluta tänka på dina kilon.....sa "hon som rullar o dunsar fram".... ;)
En kilt i storlek 34!!! Kan man få låna den och värma "ena vaden" med...garv...njä såååå illa är det inte men 34 har jag aldrig haft. Så var du nöjd!!!!
Tror man ska se det där med vikten på nåt annat sätt. Så länge man mår bra och orkar röra sig är det ok....om man dessutom kan köpa kläder så...fniss. Men får man en massa sjukdomar och inte rör sig osv DÅ är det dags att dra i linan. Själv drar jag lite lätt i sytråden....eller nåt....
En tjej i kilt!
Coolt ju.
Vet du vilken klan det är också, eller finns det "klanlösa" kiltar?
Men hm, tomteluvan - hör den dit?
;-)
Och du, tänk inte så mycket på vikten, ser ju ut som om du håller den alldeles perfekt.
=)
Du är ju skitsnygg! Och det har jag ju sagt förut! =) Själv sitter jag o mumsar på en den ena godisbiten efter den andra - sockerråtta som jag är... :/
Förresten, du fick ju till en riktigt kort blogg den här gången! Du lyckades!! =)
Kram!!
Skicka en kommentar