onsdag 21 februari 2007

Jag orkar lite till – tror jag…

Jag satt, tidigare i dag, som jag oftast gör, vid min dator och funderade på om jag skulle skriva något i min blogg.

Eller om jag bara skulle strunta i alltihop…

Trots att jag under den sömnlösa natten som var hade legat och läst Mia Törnbloms bok ’Självkänsla nu’ och känt mig riktigt peppad av den kände jag mig väldigt, väldigt låg, dyster, ledsen deprimerad där jag satt. Ingenting kändes roligt.

Jag tror annars att den boken kan vara precis vad jag behöver. För jag känner igen mig så otroligt bra i den. Jag är precis sådär som hon beskriver en person med väldigt låg (eller kanske ingen alls) självkänsla. Jag suger till exempel åt mig all bekräftelse jag kan få men kan ändå inte tillgodogöra mig den eller bli nöjd med det jag får, utan måste hela tiden ha mer. Som en missbrukare som hela tiden måste ha större doser av sin drog för att få önskad effekt.

Jag klarar varken av motgångar eller framgångar. Jag vill ha så gärna få beröm och komplimanger men när jag får dem vet jag inte vad jag ska göra med dem utan slår dem ifrån mig. Visst är det konstigt…

Och jag vet ju så väl, när jag tänker på det, att såna personer, såna som jag, med låg självkänsla och ständiga krav på uppmärksamhet, de är ju rätt jobbiga att umgås med så egentligen ska jag kanske inte bli förvånad när folk flyr sin kos...

Det låter så enkelt när man läser om det. Men jag vet inte om det är så lätt… Jag önskar att det vore det. För jag skulle vilja ha bra självkänsla! Men det känns som om det krävs en hel del ork för att ens kunna ta tag i det. Det kanske fungerar om man inte är utbränd. Men gör det verkligen det om man inte har någon ork alls? Precis som man måste ha i alla fall lite startkapital innan man drar igång ett eget företag.

Men om jag kunde skaffa mig sån där självkänsla som hon skriver om, då skulle det nog kännas helt okej för mig att skriva min blogg utan en tanke på om det ska komma någon och läsa och kommentera den. Som det är nu så tittar jag tio gånger i timmen om någon skrivit något. Och har inte någon gjort det känner jag mig knäckt.

Eller i föreningen Tír na nÓg i vars forum jag älskar att sprida mina tankar… På det sistone har det känts som om de mappar jag skriver i ’dör’. Den senaste veckan när jag varit inne där och kollat har det visat sig att där jag skrivit slutar folk skriva. Den enda mappen som det är någon aktivitet i är den enda som jag inte orkat bry mig om (eftersom den handlar om skönhet och hälsa och jag varken har det ena eller det andra).

Även i verkliga livet känns det som om folk drar sig undan mig. Jag vet att de har sina egna liv och de kanske inte vill tränga sig på. Men i många fall känns det som om de medvetet går omvägar runt mig, mer eller mindre bokstavligt talat.

Till och med mina barn påverkas. De börjar få problem, de halkar efter i skolan, får problem med kompisar eller rättare sagt dumma ungar som är elaka mot dem. Och jag känner hur jag nästan går sönder, för jag orkar ju inte hjälpa dem.

Och då börjar jag undra om det är något fel på mig? Undviker folk mig? Sprider jag på något sätt otrivsamhet och elände omkring mig? Smittar min utbrändhet, drar jag ner andra i smutsen? Är de rädda för att det är så. De kanske har rätt, det kanske är så! Det verkar ju nästan som om det vore det.

Jag frågade Bronett om det i dag när jag var där. Fast jag sa det i lite mer allmäna ordalag… att folk verkar undvika utbrända och deprimerade. Är det för att de inte vet vad de ska säga eller för att de tror att det smittar eller varför gör de så?

Han sa att det kunde kanske vara så när det gällde deprimerade i alla fall. Men det är ju inte du, skyndade han sig att säga sen. Jag blev så paff så jag kom mig inte för att säga något där. Men jag tänkte på det sen. Är inte jag deprimerad. Märks det inte på mig? Eller gör det kanske inte det?

Visserligen gör jag mitt bästa de få gånger jag går utanför dörren. Jag tvättar bort tårarna från kinderna, kammar mig och sminkar mig noga och klär mig så snyggt jag kan. Visst, nuförtiden räcker inte det så långt för jag ser ändå rätt fruktansvärd ut. Men tydligen lyckas jag till och med lura en utbildad psykolog…

Man kan ju fråga sig varför jag gör det. Varför visar jag alltid en bild av mig själv som inte är sann? Men jag skulle aldrig i livet kunna gå ut och se ’hemsk’ ut. Och av någon anledning så lyckas jag oftast att trycka ner det negativa och bara visa ’min fina sida’. Det är väl någon slags självbevarelsedrift, men när man är hos en psykolog är det ju egentligen hemskt dumt att inte vara ’ärlig’…

Det var ju inte förrän rätt nyligen som jag äntligen lyckades berätta om det som kändes så svårt, om min vän som svek mig. Kanske kan jag släppa efter på de andra vattentäta skotten så småningom också.

För jag är deprimerad. Det får jag väl försöka förklara för honom. Det måste man väl vara antar jag om man bara sitter och gråter och inte kan sluta, eller tänker tankar som att världen vore bra mycket bättre om jag inte fanns.

Jag tänkte sådana tankar tidigare i dag i alla fall, med tårar och hela rekvisitan, när jag satt vid datorn och tänkte att bloggen jag skulle skriva skulle bli min sista. En hej då nu orkar jag inte mer…

Jag är tämligen säker i och för sig varför det känns så extra jobbigt just nu. Som jag nämnde fick jag ett mail av min före detta bästa vän på min födelsedag. Ett väldigt kort mail, fyra rader bara, arial 10 punkter, svart på vitt, inga bilder…

Jag tänkte ju, hade ju bestämt mig för, att inte lusa ner min blogg med mer skriverier om detta mitt egna privata helvete, för jag skulle göra mig kvitt det! Och så kom allt tillbaka då så klart och tjoffade ner mig till balrogen, just när jag trodde att jag skulle klara mig…

Och jag kunde ju inte låta bli att svara. Jag tänkte faktiskt bara säga tack. För hur det var så blev jag ju ändå glad.

Men så var det som om jag pillat av skorpan på ett sår som just fått en tunn skorpa men var fullt med var innanför, och allt bara forsade ut, blod och var och otäckheter…

Och jag skrev precis hur illa jag mådde och hade mått och hur arg och ledsen och bitter och besviken jag var. Det hade jag i och för sig skrivit många gånger innan… Men det var ju inte förrän jag började prata med Bronett om det som jag verkligen insåg vilka sår det givit mig på insidan. Sår som tydligen inte läkt trots att jag trodde det.

Och givetvis fick jag inget svar. Det borde jag väl i och för sig fattat att jag inte skulle få. Jag borde inte väntat mig något svar. Men jag gjorde det ändå. Jag lär mig visst aldrig. Och kanske är det därför. Jag vet inte. Men det gjorde mig inte på bättre humör.

Men om, jag säger om, jag nu lyckas ta till mig de klokheter som står i Sjävkänsla-boken, så ska jag kunna lägga den här sorgliga historien bakom mig. Jag måste göra det om jag ska kunna leva, leva och inte bara existera.

Så här, där jag egentligen tänkte fortsatt med att berätta vad jag har gjort i dag (ett äventyr) slutar jag bloggen för i dag, och går och lägger mig och läser, om jag inte rentav lyckas sova, that is…

Och så berättar jag om mitt äventyr i morgon…



7 kommentarer:

Anonym sa...

Ok,
jag väntar med spänning på att få läsa om ditt äventyr. Och jag är hemskt avundsjuk på din förmåga att få ur dig ord. Men jag bör ju vara nöjd jag får ju läsa dom till mitt morgonkaffe, morgonkaffeblues. Och jag måste samla energi för att ta mig ut i snöstormen. Den har väl kommit till Jönköpingstrakten också kan jag tänka mig. Jag var rätt glad att det var barmark och jag kommit igång med joggandet igen. Nåja, det är bara att bestämma sig. Snön skall inte stoppa mig. Springa är min drog. Springendorfin får mig fin. Ger ingen hangover. Enda risken är att jag snubblar och slår mig.

Nu har jag fått skriva av mig hos dig. Nu känns det bättre. Nu skall jag slåss mot vädrets makter. Tänk att det kan vara så stärkande med lite morgonkaffeblues.

Tack, tack för att du finns.

Anonym sa...

Men gumman då!!!
Inte ska du tro att livet blir enklare utan dig, sånt vil vi inte höra alls.Nu morrar jag på dig ordenligt bara så du vet.

Du har ett värde som människa oavsett hur du mår,du är unik oavsett hur du mår...Man kan inte alltid var på topp och alla har sina små skavanker...du är en underbar person som måste läka dig själv....det tar tid och allt som händer runt omkring dig ÄR inte ditt fel,det beror inte på dig.
Att komma igen tar tid,sätt upp de små målen för dig de du kan uppnå...du påminner mig lite om min son...han har ett mål och en önskan och han vill nå dit NU...men det funkar inte så...bestäm dig för en sak på kvällen/natten när du går och lägger dig...i morgon ska jag tex kamma mig innan 12...mer behöver du inte göra men man mår bra av att ha kammat sig innan 12 då.
ta det nätt vännen...du kommer att fixa detta men låt det ta tid,våga släppa spärren och börja prata om det.
Bra gjort att du talade om för din vän vad du känner...skit i om du får svar för se det på det sättet att DU har fått ur dig det som du behöver ha sagt,hur hon reagera på detta är hennes problem. Stå på dig och säg vad du tycker,förgifta bloggen med det du vill för bloggen är till för dig inte för oss...vi kommer inte tillbaka för att vi tycker du är tråkig.
Kramar om dig hårt och du vet var jag finns...där kan du alltid kräkas om du vill.

Anita

annalena brych sa...

Hej vännen, nu är jag även certifierad NADA-akupunktör.

Så som du beskriver ditt inre, så kunde det vara mitt inre du beskriver. Känner igen allt. Men mig blir du inte av med, även om jag är dålig på att både skriva i bloggen och hälsa på mina bloggvänner, så ska du veta att du är en av dom som finns i mitt hjärta.

Skickar massor av vänskapskramar till dig, AnnaLena

Anonym sa...

Hi å hej! Här är fler som ser fram emot dina fortsatta skriverier. Det där om äventyret låter spännande.
Vi hörs...
SA & Tiger

Anonym sa...

Tack för att du hälsat på mig
och grattis i efterskott!!

JAg tycker att du skriver fantastiskt bra. Du vågar även blotta dig i dina bloggar, medan jag håller mig på en lagom ytlig och lite mer omogen nivå.

Du verkar vara lite mer eftertänksam
medan jag "hasplar ur mig" som den 40-åriga tonåring jag är.

Du är bra
..jag med
Vi är bra precis som vi är
på våra egna unika vis
frid

Anonym sa...

Känner igen mig så väl i det du skriver! Tror vi är många som gör det...

Men, under "alla" år jag har levat har jag upptäckt att många många som har framstående positioner eller är framåt på något sätt, ändå inte besitter den självkänsla vi alla drömmer om... Ibland får jag för mig att det blivit så överdrivet och upphosat. Är det ens möjligt att att alltid vara trygg, självsäker och nöjd oavsett vad som händer i ens liv?? Dessutom är vi ju sociala individer som faktiskt har behov av andra för att ens kunna leva. Då kanske det inte är så lustigt om man behöver bekräftelse?

Äh, vet inte! Men vad jag vet är att det tar sin tid att komma igen efter en utbrändhet! Du ställer för höga krav på dig själv - din vana trogen - och det tror inte jag är bra! Du ska bara vara vännen! Bara vara och se tiden an!!

Kram!

Anonym sa...

Hej du, jag tycker att det var bra att du svarade en gång till och fick skriva av dig känslorna igen! Sen att du inte fick något svar är ju synd men vad kan man gör åt det? Troligen inget alls!

Kan inte vi bestämma ett datum när vi ska gå Knalleleden? Det vore fruktansvärt trevligt att göra det tillsammans med dig! Tänk du kunde få prata och prata hur mycket du ville eller om du hellre ville vara tyst så hade det varit helt ok det med. Jag är världsbäst på att lyssna och dessutom är jag bra på att gå!
Kram från Myran