Vem kan segla förutan vind...

Vem kan ro utan åror
Vem kan skiljas från vännen sin
utan att fälla tårar

Jag kan segla förutan vind
Jag kan ro utan åror
men ej skiljas från vännen minutan att fälla tårar

En sång vi sjöng när jag var liten. Fast då förstod vi den inte. Inte jag i alla fall. Jag tyckte det lät mycket svårare att segla utan vind, speciellt som jag inte kunde segla alls. Jag hade rott några gånger och tyckte att det lät rätt omöjligt utan åror det också…

Man blir väl klokare med åren. Jag har fortfarande aldrig provat på att segla, varken med eller utan vind, rott har jag gjort några gånger till – med åror. Och jag förstår fortfarande inte riktigt hur det ska gå till utan vind, utan åror. Men det är värdsliga saker, med rätt hjälpmedel går det säkert, det är ändå saker som man kan ta i, konkreta saker. Man kanske kan skopa sig fram med händerna, blåsa på seglet eller något, jag vet inte.

Att klara av att en vän vänder en ryggen är värre. Då hjälper egentligen ingenting. Visst, man kan gråta, men det blir ju inte bättre av det. Jag är inte den som gråter i första taget. Jag gråter väldigt sällan. Jag har inte gråtit jättemycket över detta heller, inte på utsidan i alla fall.

Men jag grät när jag var hos Bronett i tisdags. Jag tycker inte om att släppa kontrollen. Jag har medvetet låtit bli att prata om det här hos honom för jag visste att jag kanske skulle tappa ansiktet. Fast i längden är det ju rätt dumt, jag går ju till honom för att han ska hjälpa mig att bli bra igen och kunna komma vidare i livet. Jag har insett, börjat inse, att så länge jag inte kan släppa det här kan jag kanske inte gå vidare och jobba med utbrändheten och bli bra från den.

Saker och ting är aldrig så vältajmade som man kunde önska. Det är oerhört jobbigt att gå i väggen. Det vet troligtvis bara de som gjort det. Jag möter fortfarande folk som tror att jag går hemma och ’har det bra’. Och även de som verkligen vill förstå har nog svårt att fatta hur det egentligen är.

Det är fruktansvärt dålig tajming av livet att låta min bästa vän, mitt stöd i tillvaron, min fasta klippa, min glädje i sorgen och min sol på himlen bara försvinna sådär utan ett ord till förklaring. Just nu.

Det är nog, tror jag, få förunnat att hitta fram till den där vänskapen där allt stämmer, där frekvenserna är exakt desamma. En sådan där vänskap där man kan prata om precis allt, hur fånigt, dumt, pinsamt, allvarligt eller skruvat det än kan vara. Jag gjorde det av en slump. Kanske är det så man hittar dem.

Jag har flera vänner, jag har människor runt mig som når långt, men inte ända fram…

Min man t ex, vi står varandra väldigt nära, kan tyckas självklart eftersom vi är ett par, men inte alla har det kanske så bra. Och jag kan inte säga att vi har det perfekt heller. Det finns framförallt brister i kommunikationen. Hur gärna vi än vill så fungerar det inte att prata om allt. Ibland tar det liksom stopp, det fungerar inte. Ibland vet jag att han inte förstår mig hur gärna han än vill, vi älskar varandra mycket men är inte på exakt samma frekvens. Fast hur många är det?

Min mamma är en annan sån där person som jag känner mig väldigt hemma med, vi kan prata bättre kanske än Mikael och jag, eller på ett annat sätt, men även där kommer man ibland fram till skyltar i ens inre där det står, hit men inte längre. Det där kan du väl ändå inte berätta för din mamma tycks mitt inre säga. Och då fungerar det inte hur gärna man än vill.

Jag har och har haft rätt goda relationer med mina systrar också även om de har krackelerat på senare år tyvärr. Jag har och har haft goda vänner i skolan, på högskolan, på jobbet, en del har blivit väldigt nära vänner. En del finns kvar i min periferi än.

Men de kom aldrig så här nära. Det låter som en klyscha, givetvis, det är en klyscha, men det kändes så, som att hitta den andra halvan av sig själv. Precis så kändes det, så där avslappnat, man behövde aldrig tänka efter, vad är det nu jag säger, utan det var bara som att tänka högt och höra sina egna tankar svara… det låter skumt men var väldigt befriande.

Vi kallade varandra för tvillingsjälar, vi var ofta som två hjärnor med en tanke. Jag trodde det skulle vara för evigt. Och jag trodde att det var ömsesidigt, att vi kände likadant, att vänskapen kändes lika självklar för oss båda. Tydligen inte.

Det gick sällan många dagar i sträck utan att vi hörde av varandra på något sätt. Vi ringde varandra, mailade, chattade, skickade sms, träffades, kontakten var nästan så gott som obruten. Hela tiden. Och ville vi varandra något hade vi aldrig några problem att nå varandra. Och jag kände aldrig att det var jag som drev på, som tog kontakten alla gånger, snarare tvärtom, eller att det var båda två lika mycket.

Just därför kändes det så mycket värre när det plötsligt blev helt tyst. Dag efter dag gick. Tystnad. En tystnad som förlängdes i veckor, i månader. Där fanns en onåbarhet som inte funnits innan. En mur av tystnad och obesvarade frågor. Jag ringde till en telefon där luren aldrig lyftes i den andra änden. Jag skickade mail som inte fick några svar. Jag skickade tusentals sms som förblev obesvarade. Jag stod säkert för halva Comvics omsättning de här månaderna.

Någon gång fick jag något svar, ett sms någon gång då och då. Korta opersonliga sms utan några svar på alla mina frågor. Inga förklaringar. Inga därför på alla mina varför.

Inte mer än, jobbigt just nu, orkar inte, återkommer. Men vad var det för fel på vår vänskap då? Det stöd vi varit för varandra innan, fungerade inte det längre? Vad var det för fel på det nu? Är det inte när saker och ting är jobbiga som vänner är desto mer nödvändiga för oss, så var det för mig, jag trodde det var så för oss båda två.

Länge trodde jag att det var mitt fel. Många månader brottades jag med frågor som, vad gjorde jag för fel, hur ska jag förändra mig för att vi ska kunna vara vänner igen, och jag förödmjukade mig så mycket så jag frågade det också, hurdan ska jag vara då? Vad gjorde jag för fel och vad kan jag göra för att vi ska kunna bli vänner igen?

Jag fick givetvis inga svar då heller. Bara tystnad. ’Silence like a cancer grows’ sjöng Simon och Garfunkel i sin ’Sound of silence’ som fanns med bland all den sorgliga musik jag fyllde mina öron med de här månaderna. Så rätt de har.

I nöden prövas vännen. Sägs det. Alla vänner klarar inte den prövningen. Tydligen. Frågan är ju då om det egentligen var en riktig vän. Egentligen. Jag undrar fortfarande…

Det var på sitt sätt ändå en befrielse att få det ur mig. Även om det var jobbigt. Även om det maler och har malt i mina tankar i ett halvår nu så är det en annan sak att prata högt om det. Jag hade berättat det strax innan, för en mailkompis som jag kände förtroende för, för att jag kände att det kanske hjälper att berätta det för någon. Fast att prata direkt med någon var ännu mer ’verkligt’ på något sätt. Och jag storgrät. Det kändes hemskt eftersom jag för det första sällan gråter och för det andra sällan gör det in public. Kanske var det nyttigt för mig.

Jag hoppas bara att det betyder att jag kommer kunna lägga det här bakom mig nu. För som det är nu så hoppar det ju på mig hela tiden när jag inte har tankarna strängt upptagna med något annat och det blir så jobbigt i längden.

Bronett sa inte så mycket, han frågade lite bara, vad skulle han säga. Kanske han säger mer nästa gång. Men han sa att jag inte fick ge mig själv hela skulden och att det var viktigt att komma vidare eftersom det säkert skulle äta upp mig inifrån annars. Fast det är ju inte så lätt som det låter.

Sorg, saknad och längtan tillbaka till vad som var blandas med andra mindre trevliga känslor som ilska och bitterhet och den otrevliga känslan av att ha blivit lurad av någon som jag trodde var ärlig.

You will never break my heart again…

Jag lyckades få musik till min blogg. Jag är så glad. Tack Annalena! Och den här sången passade så bra till den här bloggen.

Jag vet att jag har tjatat många gånger i många bloggar om den här förlorade vänskapen. Ni börjar väl bli rejält trötta på det nu. Kanske var det en del i mitt sorgearbete, att ta upp det till ytan och bearbeta det.

När jag kommit vidare och kommit över det här kanske kan jag börja skriva roliga och trevliga bloggar igen, bloggar utan bittra sidovinkar till en vän som troligen inte ens läser min blogg.

Några kanske tycker att det var mycket skrik för lite ull eller något, att det var ju ändå bara en vän som bröt kontakten. Hade jag aldrig känt på den här speciella nära vänskapen hade jag kanske hållt med. Det är ju inte om att bli övergiven av sin partner. Men ändå är det ju precis lika illa. Vänskapsbiten i hjärtat är också viktig. Och känslig.

You will never break my heart again. Det är väl en kärlekssång av något slag egentligen. Men även vänner kan krossa hjärtan. Och ibland undrar jag, inte för att jag kommer få chansen, men om… jag undrar om jag skulle tagit den då och riskerat att få hjärtat krossat igen.

Att sätta på sig rosa glasögon, betyder inte det att man ser det man vill se eller hur är det? Jag undrar ibland om det var så att jag hade rosa glasögon, att det inte alls var någon sådan bra vänskap som jag trodde att det var.

Jag vet inte.