Eva på nya äventyr

Det låter som titeln på en ungdomsbok… Nu kanske ni inte tycker att det här låter ’något’. Men för mig var det ett äventyr i alla fall. En liten ledtråd fick ni faktiskt i förra bloggen. Om sedan någon förstod det… det vet jag ju inte…

Mio min Mio på bilden i slutet av bloggen sitter med sin vän Jum-Jum (jag tror det var så han hette) på sin vita häst Miramis.

Det är ledtråden.

För precis så hette den hästen jag red på i tisdags! Jag har börjat rida! Och jag ska fortsätta, för jag ska lära mig rida. Varje tisdag framöver ska jag bege mig till stallet och förhoppningsvis lära mig den ädla sporten. Det var mitt äventyr det! Och som sagt, det låter inte så äventyrligt för många kanske. Men för mig var det ett rätt stort kliv ut i det okända…

Jag har ridit förr. Men det var längesen och jag har aldrig lärt mig på riktigt. När jag var liten och höll på och längta ihjäl mig efter en egen häst och aldrig fick någon och nästan längtade ihjäl mig efter ridlektioner vilket jag heller aldrig fick eftersom vi var fattiga och ridlektioner väldigt onödigt dyra (och en egen häst otänkbart), då red jag hos kompisar som hade häst, hoppade upp och red så gott det gick. En gång åkte jag av och fick hjärnskakning. Annars gick det väl hyggligt. Men som sagt, jag lärde mig aldrig…

Sen för massor av år sedan, strax efter att jag gift mig men innan vi fick barn fick min syster och jag för oss att vi skulle lära oss rida hos en kompis till hennes kille. Vi åkte hem till henne och red, det hann bli fem gånger kanske, men kompisens uppfattning om ridlektion betydde tre fyra timmar jobb med att mocka, rykta, mäta upp foder, fylla hönät och fixa och dona i stall och hagar innan man red en stund och betalade…

Sedan det begav sig hade jag i alla fall, som ett litet minne, en ridhjälm och ett par ridbyxor liggande… Även om Richard hade lagt beslag på hjälmen när hans blev för liten.

Sen började jag för tre år sedan, eller något sådant, på Richards dåvarande ridskola men de hade inga nybörjargrupper och den grupp jag hoppade in i hade kommit för långt för mig. Jag gick bara två gånger sen orkade jag inte mer. Tyvärr.

Den här gången ska det bli bättre. Dels är det en nybörjargrupp och en bättre ridskola och ridläraren är helt underbart jättebra. Richard har henne också och hon ser verkligen när man gör fel och vet att rätta till det på rätt sätt. Hon vet vilken häst som passar till vilken ryttare och när.

Miramis är en D-ponny, alltså lite mindre än en häst. Det är en rörig djungel det där… En häst kallas ponny om den är under 148 cm (149 enligt en del källor), om den är under 140 är det en C-ponny, under 130 är det en B-ponny och under 107 cm mankhöjd är det en A-ponny. De har mestadels C- och D-ponnyer på ’vårt’ stall och några ’små’ hästar… Det är rätt bra, för jag kan rida nästan allihop eftersom jag inte är så stor. Det är bra att lära sig på en lite mindre häst, det är inte lika långt till backen då och man har lite mer kontroll.

Jag har varit med Richard i stallet en del så jag känner till flera av hästarna, men på det sistone, medan jag varit för trött för att orka följa med, har de skaffat en hel del nya hästar. Miramis är en av dem. På det stället där hon var innan fick hon för mycket att äta och för lite att göra så hon var en riktig tjockis, men de har satt henne på diet så hon börjar komma i form. Så lustigt att just jag fick henne då, eller visste de att jag också är en liten tjockis som borde gå ner en del…

Hon är skimmel, nästan vit och jättefin. Tyvärr har jag ingen bild på mig själv till häst heller. Inte den här gången… Vi fick som vanligt inte med kameran då…

De här fotona är tagna i dag när Johannes red sin sista gång. Han har också ridit, ett halvår lite drygt, men tycker inte det är kul längre så han ska sluta, eller i alla fall göra ett uppehåll. Han hade Lukas, och det var trevligt att han fick ha honom sista gången för de trivs tillsammans, och så gick han och trillade av, stackaren. De övade hoppning och han har väl lite för dålig balans för det. Det är mycket ’tack vare’ att Johannes slutar som jag har råd att rida. Det är svårt att ha råd med så många ryttare i samma familj, annars är Mikael lite sugen på det han också! Kanske han börjar när vi har flyttat och har lite mindre utgifter.

Richard rider också på tisdagarna, fast tidigare. Jag rider åtta. Miramis hade varit med i hans grupp så hon hade redan jobbat en timme innan, på gott och ont. Det var Richards lilla flickvän Sara som hade haft henne då. Det är lite lustigt det där. Hon frågade chans på honom redan i somras och han svarade ja mer eller mindre överrumplad. Sen har det inte blivit mer. Jag tror inte han riktigt vet vad man gör med en flickvän. Han är ju bara tolv. Man kanske ska vara glad så länge det är så…



Jag kom i alla fall i mina gamla ridbyxor, stl 38 tror jag det var. Det är ju stretchmaterial… De är svarta och inte så fina. Längre fram skulle jag vilja ha ett par liknande Richards, de är fina, gråbruna och med mockaskoning i baken och på insidan av knäna.

Och min hjälm fick jag ’låna’ av sonen… Så jag såg i alla fall ut som en riktigt ryttare… Jag hade med mig Mikael som hästskötare, medhjälpare och allmänt stöd. Det var tur för jag kom knappt ihåg hur man tränsade och sadlade och sånt. Han fick hjälpa mig att spänna sadelgjorden, jag är ju så klen, och fixa med stigbyglarna.

Bara att komma upp på hästen var ett litet företag, trots att hon inte var så hög. Jag får hitta något att öva in den där studsen på. Förmodligen är jag för tung i rumpan. Det ser så lätt ut annars när de svingar sig upp på hästen. Har ni sett Legolas förresten, när han svingar sig upp på en häst medan den springer. Det måste vara i Sagan om de två tornen. Han bara tar tag i en rem och flyger upp på ryggen… Fast han är ju alv…

Skritta runt gick bra. Fast Eva glömde såklart att hälarna ska peka neråt. Och hur man höll tyglar hade jag också glömt och höll dem som om jag körde häst och vagn, det är tydligen två helt skilda sätt att hålla på…

När jag sen skulle skänkla på märren lite, så hon gick lite fortare, då åkte hälarna upp som automatiskt, det kvittade hur jag bar mig åt. Jag får öva på det också, hur jag nu bär mig åt med det… på motionscykeln kanske…

För att inte tala om när vi skulle trava. Rida lätt, det är en av de saker jag aldrig lärt mig. Det är ytterligare en av de där sakerna som ser så himla lätt ut men som är ett helt företag. Inte konstigt att jag har ont i höfterna som bara den nu… och sittbenen… när jag kom i otakt med hästen och det började dunsdunsdunsa i sadeln. Man rider ju lätt för att slippa stöten som blir när hästen rör sig, man ska alltså helst vara i upp-läge så man slipper få den stöten i ändan… Både för sin egen del (bakdel) och för hästens, för tydligen är det lättare för en häst att trava när ryttaren rider lätt, den kan röra sig friare.

Vi övade nedsutten trav också, det blir väldigt dunsigt det när man inte lärt sig sitta rätt än. Mikael stod som kritiker på åskådarplats och påpekade det sen att jag skulle luta mig mer bakåt, jag som tyckte jag nästan låg på rygg ett tag… så mycket lutade jag mig bakåt, kändes det som, men tydligen inte tillräckligt.


Vi övade på skänkelvikningar också (fast det såg säkert inte så här fint ut), det trodde jag var alldeles för avancerat, men tydligen är tempot rätt högt, man går fort framåt och det tycker jag är bra. Mikael sa att han aldrig vågat trava första gången, men så är det ju inte riktigt första gången för mig heller... Men galoppera hade jag aldrig vågat.

Förutom mig är det två par. Två tjejer som ridit förr, säkert massor, de verkade rätt säkra, och så deras killar som de dragit med. De verkar vara lite yngre än mig. De är inte härifrån som tur var, jag känner dem inte iaf och det känns skönt. Vi är alltså bara fem och det är lagom. Då hinner hon med oss.

De två tjejerna som ridit innan fick galoppera. Jag får vänta lite, killarna galopperade inte heller. Jag kan nästan lista ut när det är dags för galopp tror jag. Då sätter hon mig på Lukas. Han är skäck och är till och med lite mindre än Miramis, han är nog bara C-ponny. Men från Richard vet jag att han är väldigt lättgalopperad.

Det blev väldigt mycket hästprat nu… Det kan inte hjälpas.

Jag trodde jag skulle ha träningsvärk när jag vaknade på onsdagsmorgonen men det var inte så farligt med det. Det kom senare. Höfterna igår och sitsen idag… Men inte så illa som jag trodde ändå.

Jag har inte fått mycket gjort annars, de harä dagarna. Jag bestämmer mig jämt för att göra så mycket och det blir aldrig någonting gjort. Jag är lite trött på mig själv. Men på fredag kommer några arbetskamrater till Mikael hem och ska bada i den vedeldade badtunnan så då måste jag nog snygga till lite här. Men det är så kallt och det är svårt att ha någon riktig fart när man går runt och fryser.

Jag passade på att vika lite tvätt medan jag tittade på sista Poirotavsnittet. Det är lite synd att de är slut. Jag har missat de flesta, har nog sett tre eller fyra bara. Jag tycker bra om Agatha Christie deckare annars, inte så blodiga och råa och det är alltid lika svårt att lista ut vem som är mördaren.

Jag måste erkänna, den här gången, att jag var lite ’nöjd’ med att det var just John Christow som mördades. Dels hade han gjort sig förtjänt av det, grisen, dels påminde han alldeles för mycket, både i utseende och sätt om en person som jag haft oturen att träffa på i mitt eget liv. Det kändes väldigt rättvist. Det var synd bara att det var hans kuvade stackars lilla fru som sköt… Det hade jag aldrig kunnat gissa, även om det var befogat. Jag brukar aldrig kunna gissa rätt…