Jag orkar lite till – tror jag…

Jag satt, tidigare i dag, som jag oftast gör, vid min dator och funderade på om jag skulle skriva något i min blogg.

Eller om jag bara skulle strunta i alltihop…

Trots att jag under den sömnlösa natten som var hade legat och läst Mia Törnbloms bok ’Självkänsla nu’ och känt mig riktigt peppad av den kände jag mig väldigt, väldigt låg, dyster, ledsen deprimerad där jag satt. Ingenting kändes roligt.

Jag tror annars att den boken kan vara precis vad jag behöver. För jag känner igen mig så otroligt bra i den. Jag är precis sådär som hon beskriver en person med väldigt låg (eller kanske ingen alls) självkänsla. Jag suger till exempel åt mig all bekräftelse jag kan få men kan ändå inte tillgodogöra mig den eller bli nöjd med det jag får, utan måste hela tiden ha mer. Som en missbrukare som hela tiden måste ha större doser av sin drog för att få önskad effekt.

Jag klarar varken av motgångar eller framgångar. Jag vill ha så gärna få beröm och komplimanger men när jag får dem vet jag inte vad jag ska göra med dem utan slår dem ifrån mig. Visst är det konstigt…

Och jag vet ju så väl, när jag tänker på det, att såna personer, såna som jag, med låg självkänsla och ständiga krav på uppmärksamhet, de är ju rätt jobbiga att umgås med så egentligen ska jag kanske inte bli förvånad när folk flyr sin kos...

Det låter så enkelt när man läser om det. Men jag vet inte om det är så lätt… Jag önskar att det vore det. För jag skulle vilja ha bra självkänsla! Men det känns som om det krävs en hel del ork för att ens kunna ta tag i det. Det kanske fungerar om man inte är utbränd. Men gör det verkligen det om man inte har någon ork alls? Precis som man måste ha i alla fall lite startkapital innan man drar igång ett eget företag.

Men om jag kunde skaffa mig sån där självkänsla som hon skriver om, då skulle det nog kännas helt okej för mig att skriva min blogg utan en tanke på om det ska komma någon och läsa och kommentera den. Som det är nu så tittar jag tio gånger i timmen om någon skrivit något. Och har inte någon gjort det känner jag mig knäckt.

Eller i föreningen Tír na nÓg i vars forum jag älskar att sprida mina tankar… På det sistone har det känts som om de mappar jag skriver i ’dör’. Den senaste veckan när jag varit inne där och kollat har det visat sig att där jag skrivit slutar folk skriva. Den enda mappen som det är någon aktivitet i är den enda som jag inte orkat bry mig om (eftersom den handlar om skönhet och hälsa och jag varken har det ena eller det andra).

Även i verkliga livet känns det som om folk drar sig undan mig. Jag vet att de har sina egna liv och de kanske inte vill tränga sig på. Men i många fall känns det som om de medvetet går omvägar runt mig, mer eller mindre bokstavligt talat.

Till och med mina barn påverkas. De börjar få problem, de halkar efter i skolan, får problem med kompisar eller rättare sagt dumma ungar som är elaka mot dem. Och jag känner hur jag nästan går sönder, för jag orkar ju inte hjälpa dem.

Och då börjar jag undra om det är något fel på mig? Undviker folk mig? Sprider jag på något sätt otrivsamhet och elände omkring mig? Smittar min utbrändhet, drar jag ner andra i smutsen? Är de rädda för att det är så. De kanske har rätt, det kanske är så! Det verkar ju nästan som om det vore det.

Jag frågade Bronett om det i dag när jag var där. Fast jag sa det i lite mer allmäna ordalag… att folk verkar undvika utbrända och deprimerade. Är det för att de inte vet vad de ska säga eller för att de tror att det smittar eller varför gör de så?

Han sa att det kunde kanske vara så när det gällde deprimerade i alla fall. Men det är ju inte du, skyndade han sig att säga sen. Jag blev så paff så jag kom mig inte för att säga något där. Men jag tänkte på det sen. Är inte jag deprimerad. Märks det inte på mig? Eller gör det kanske inte det?

Visserligen gör jag mitt bästa de få gånger jag går utanför dörren. Jag tvättar bort tårarna från kinderna, kammar mig och sminkar mig noga och klär mig så snyggt jag kan. Visst, nuförtiden räcker inte det så långt för jag ser ändå rätt fruktansvärd ut. Men tydligen lyckas jag till och med lura en utbildad psykolog…

Man kan ju fråga sig varför jag gör det. Varför visar jag alltid en bild av mig själv som inte är sann? Men jag skulle aldrig i livet kunna gå ut och se ’hemsk’ ut. Och av någon anledning så lyckas jag oftast att trycka ner det negativa och bara visa ’min fina sida’. Det är väl någon slags självbevarelsedrift, men när man är hos en psykolog är det ju egentligen hemskt dumt att inte vara ’ärlig’…

Det var ju inte förrän rätt nyligen som jag äntligen lyckades berätta om det som kändes så svårt, om min vän som svek mig. Kanske kan jag släppa efter på de andra vattentäta skotten så småningom också.

För jag är deprimerad. Det får jag väl försöka förklara för honom. Det måste man väl vara antar jag om man bara sitter och gråter och inte kan sluta, eller tänker tankar som att världen vore bra mycket bättre om jag inte fanns.

Jag tänkte sådana tankar tidigare i dag i alla fall, med tårar och hela rekvisitan, när jag satt vid datorn och tänkte att bloggen jag skulle skriva skulle bli min sista. En hej då nu orkar jag inte mer…

Jag är tämligen säker i och för sig varför det känns så extra jobbigt just nu. Som jag nämnde fick jag ett mail av min före detta bästa vän på min födelsedag. Ett väldigt kort mail, fyra rader bara, arial 10 punkter, svart på vitt, inga bilder…

Jag tänkte ju, hade ju bestämt mig för, att inte lusa ner min blogg med mer skriverier om detta mitt egna privata helvete, för jag skulle göra mig kvitt det! Och så kom allt tillbaka då så klart och tjoffade ner mig till balrogen, just när jag trodde att jag skulle klara mig…

Och jag kunde ju inte låta bli att svara. Jag tänkte faktiskt bara säga tack. För hur det var så blev jag ju ändå glad.

Men så var det som om jag pillat av skorpan på ett sår som just fått en tunn skorpa men var fullt med var innanför, och allt bara forsade ut, blod och var och otäckheter…

Och jag skrev precis hur illa jag mådde och hade mått och hur arg och ledsen och bitter och besviken jag var. Det hade jag i och för sig skrivit många gånger innan… Men det var ju inte förrän jag började prata med Bronett om det som jag verkligen insåg vilka sår det givit mig på insidan. Sår som tydligen inte läkt trots att jag trodde det.

Och givetvis fick jag inget svar. Det borde jag väl i och för sig fattat att jag inte skulle få. Jag borde inte väntat mig något svar. Men jag gjorde det ändå. Jag lär mig visst aldrig. Och kanske är det därför. Jag vet inte. Men det gjorde mig inte på bättre humör.

Men om, jag säger om, jag nu lyckas ta till mig de klokheter som står i Sjävkänsla-boken, så ska jag kunna lägga den här sorgliga historien bakom mig. Jag måste göra det om jag ska kunna leva, leva och inte bara existera.

Så här, där jag egentligen tänkte fortsatt med att berätta vad jag har gjort i dag (ett äventyr) slutar jag bloggen för i dag, och går och lägger mig och läser, om jag inte rentav lyckas sova, that is…

Och så berättar jag om mitt äventyr i morgon…