1000 år...

Det känns som tusen år sedan jag skrev något här. Eller hälsade på någon. Eller ens hade igång datorn...

Det kör ihop sig skulle man kunna säga. Ett par veckor till och vi ska vara utflyttade, städade och fått klart barnens rum och helst kontoret också så vi har någonstans att göra av våra saker som vi flyttar ut...

Mikaels pappa ställde en sån där stendum kommentar när Mikael sa att han skulle spackla en kväll, att varför packar ni inte och flyttar istället så ni är klara till flyttdatumet. Ja, men vart ska vi flytta sakerna då??? Ska vi ställa dem i snön då eller?

Det känns lite som om det är vad vi får göra ändå. Det är inte en fjärdedel så mycket plats här som där. Ett lysande tillfälle att göra den där ordentliga röjen, men det hinner vi ju inte på långa vägar med.... Det blir till att värma upp hela trebilarsgaraget med el hela vintern och ställa grejerna där... känns kul...

Då har vi ändå kört hem (håller på) alla böcker hem till mamma och pappa. Alla mina tyger och sånt jag hade i mitt syrum har vi ställt hos Mikaels föräldrar...

Jag avskyr sånt här. Jag mår jätteilla hela tiden. Det känns som om vi håller på och målar in oss i ett hörn, gifter ner oss, går på en jättenit eller något.

Jag drömde en gång, fast det är längesen, att vi hade packat allt vårt bohag på en sån där prärievagn och körde sen långsamt bort från huset och jag vände mig om och tittade efter det så långt det gick... Jag har inte ens trivts där särskilt bra... jo huset, jag har älskat, älskar huset, det är bra och rätt stort och rymligt. Jag trivdes aldrig med att bo i samhället, tjugo år kunde inte lära mig det.

Men det är så trångt här, finns ingen plats, ingenstans att ha allt, och det ger mig magont mest hela tiden.

Jo, och så blir det ju för mycket att göra. Så just nu packar jag lite när jag hinner, kör hela 'underhållsbiten' dvs allt som ändå måste göras, tvätta, stryka, laga mat, diska, städa etc. Det för inte skeppet framåt det minsta så det är bara frustrerande, jag borde måla och tapetsera...

Och i fredags hade barnen halloween och hejdå-huset fest... Det var elva ungar och det gick riktigt bra. Jag tror jag ska peta in några foton och berätta längre fram. Fast det vet man väl hur det blir med det... Festen vi hade i somras, den kombinerade fyrtioårsfesten och tjugoåriga bröllopsdagen, den har jag fortfarande inte fått in varken foto eller referat från och det var den artonde augusti...

Och svågern har sin 35 årsfest om två veckor, typ vår sista helg... Det ska bli en sån där aktivitetsfest, vad det nu heter när man skjuter färgsplattar på varandra och så något annat i fångarna på fortet stil och så mat på det. Vi känner att vi varken hinner eller orkar, jag sa det till min syster i dag och då hade de redan bokat för oss också...

Fast i dag på eftermiddagen så kändes allt annat plötsligt mindre viktigt för min äldste son blev påkörd på väg hem på cykel från skolan...

Tiden stannar liksom när man får ett sånt telefonsamtal...

Nu gick det ändå förhållandevis bra, Richard klarade sig med lite ont i ryggen, ena benet och en handled, han har varit inne på akuten för säkerhets skull och kollat så allt var ok, och för att ha det på papper för vi fick polisanmäla det hela också, eftersom bilföraren smet... En lärare som såg det hela hann ta bokstäverna, fast inte siffrorna på registreringsskylten och vad det var för sorts bil.

Polisen kom också och kollade 'brottsplatsen' och skrev rapport. Sen vad som händer sen har jag ingen aning om. Hade Richard blivit skadad hade det ju varit värre. Nu var det ju bara cykeln. Fast det var illa nog enligt Richard... Tydligen gick bilens ena hjul över ena cykelhjulet... när jag hörde det svartnade det nästan för ögonen på mig... det kunde ju lika gärna varit över Richard som över cykeln...

Ibland pratar man slarvigt om änglavakt, men i det här fallet tror jag faktiskt att det var det!

Lite av varje...

... och lite av räv...

Ett sånt där uttryck som min mamma brukar använda... Hon är full av såna där knepiga ordvitsar.

Nu har jag inte skrivit på ett par dagar faktiskt och det var inte bara för att jag gick och väntade på att få ihop hela nio kommentarer... det var det faktiskt inte.

Fast jag är väldigt glad åt mina nio kommentarer! Det var folk jag aldrig hade sett till innan, några av dem iaf, som jag inte hade sett i min blogg i alla fall. Jättekul att veta att jag är läst!

Så nu kan jag kanske vara nöjd ett tag igen... Saken är den att när jag känner mig lite deppig och blue så känns det som så mycket värre när jag inte får någon feedback på bloggen, bra dagar bryr jag mig inte så mycket. Tyvärr kommer ju de där dåliga dagarna tillbaka... Men jag ska försöka tänka på att jag är läst även om det inte syns! Och är det så ni vill säga hej, eller fråga något så vet ni ju att jag blir så glaaad!

Nej, jag hade andra anledningar till att inte skriva. Som i fredags städade jag hela dagen. Jag var såååå duktig! Jag dammsög till och med, och det vill inte säga lite. När andra människor berättar att de städar och kanske 'bara gick över rummen med dammsugaren och torkade golven och dammade och och och... då känner jag mig lite offside... Jag hinner sällan så långt som till dammsuga innan det är dags att ta itu med drivorna av 'saker som ligger där de inte ska ligga', det är det jag får hålla på med mesta tiden känns det som.

Som på köksbordet just nu, där det verkligen inte borde finnas mer än den lyckliga lottan (som är sen i juli, tänk att den stått sig så bra) och de två ljusstakarna. Där finns dessutom en sockerskål, ok för att såna kan få stå på bordet tillfälligvis, men inte min nagellacksnecessär, speciellt inte som jag inte har målat naglarna... inte heller makens dvd-film, filmtidning, måttband, maskeringstejp och cykelrepairkit. Inte heller den stora svarta vasen borde stå där... det är en golvvas, bara det att golvet den ska stå på inte är klart... vi köpte den idag. Och kartongen med tvättmedel, vita pärlhalsbandet, tekoppen, boken som kom från bokklubben men som ska tillbaka, ridhjälmen, glasburkarna, tidningarna, nötpåsen...

Tänk er sen att resten av mitt hem nästan alltid ser ut så här eller värre så förstår ni att jag sällan kommer så långt ner genom lagren så jag kan dammsuga. Men det hann jag alltså i fredags. Jag hann stryka efter det också, helt otroligt. Men inte blogga.

Och i går kväll somnade jag framför datorn och gick och la mig trött som en zombie innan klockan slagit tolv, det känns nästan skumt att komma i säng före tolv...

I kväll sitter jag iaf här, men borde inte för jag skriver så sluddrigt, men nej, nanana, jag är inte full, jag har ett stort bandage på vänster pekfinger, jag skar av halva fingertoppen i morse istället för den sega fralla jag skulle delat. Usch vad jag avskyr att göra sånt, jag är lite fjompig, först chocken som får mig att nästan svimma, sen blodet... Blääh. Jag satt med en papperstuss tryckt runt fingret en bra stund, sen satte jag på ett plåster som blev rött på nolltid.

Men så skulle vi till Halvavlägsen ort på möte på förmiddagen. Det är någon slags vänförsamlingsgrej, de var på möte hos oss i vår församling en gång och vi bjöd på middag, nu skulle det återgäldas och eftersom vi är en så liiiiten församling var det bra om så många som möjligt ville komma. Det var ju gratismat också...

Det slutade forsa blod tills dess i alla fall... med jättestort bandage... Men jag var inte speciellt på alerten på mötet. Det enda jag kommer ihåg på rak arm nu var när vår pastor (för det var vår församling som 'hade hand om' mötet, predikan och sång etc) predikade, han gör alltid såna yviga gester och sånt, han sträckte ut armen och sa så där kraftfullt: Och Gud sa... men här fick han syn på sitt armbandsur och fortsatte istället... vad klockan är mycket! Det var kul!

Och maten var god, potatisgratäng med kassler eller något liknande, skinkaktigt i, det kallas säkert något, gott var det i alla fall.

Efter det åkte vi till stan och handlade. Vi hade min svågers släpkärra, han har ett gräsligt stort klistermärke bak på kåpan på den med ett katthuvud med människotänder i stort äckligt smil, ondskefulla ögon och ring i örat... Det kändes nästan pinsamt att åka runt med den...

Vi köpte den där dyra ridhjälmen åt Richard, han får den i födelsedagspresent av farmor, så nu får jag ha min i fred... Jag ska sy fast rosetten som lossnat bara, den ser lite loppig ut nu... Och så köpte vi en massa byggmaterial som vanligt...

Sen hade jag extra ridlektion. Hoppning, fy katten vilken dålig hoppryttare jag är, har knappt kommit igång med hoppträningen än, men inte flyter det inte...

Jag har inte skrivit om ridningen på länge och skulle ha gjort det FÖRE den här lektionen, för de båda gångerna innan gick det så BRA. Det kändes som om jag äntligen hade fått kläm på det. Jag kände att jag fått in balansen, galoppen fungerade och jag fick beröm. Jag hade FLYT.

Inte förra tisdagen men den före hade jag Kingstone igen, andra gången jag rider honom. Första gången jag red honom var vi i nya ridhuset med tillfälliga strålkastare (byggstråkastare som var fastbundna i skranket och bländade oss) men gången efter där var vi gamla vanliga ridhuset.

Vi skulle bland annat rida på två stora volter och i trav öva på att med sidförande hjälper göra den större resp. mindre och sen när vi var ute på volten igen galoppera, och tänka sig, det blev galopp, och den var rätt, och vi fortsatte och jag satt kvar och återigen kände jag att det känns bra, jag åker inte av, jag sitter kvar, det känns bra. Annars har jag bara galopperat en halv långsida eller så åt gången och känt lite av hjälp hjälp hjälp. Men nu fungerade det så bra. Sen red vi en liten dressyrbana där man skulle börja och sluta skritta och trava på rätt ställen, göra framdelsvändningar, skänkelvikning och börja galoppera vid rätt bokstav och sluta vid rätt, och det fungerade jättebra! Jag hade aldrig galopperat så mycket som då och var som ett enda stort leende när vi var klara.

Förra tisdagen hade jag Akhila. Jag fick nästan bråck när jag hörde att jag skulle ha henne. Hon är stor. Jag tror hon är stallets största häst. 165 eller något sådant. Eller mer. Och jo, jag veta tt det finns mycket större hästar, men för mig var det stort. Hon är hela tio centimeter mer än King. Lucija som jag ridit en hel del är 160 men känns mycket mindre. Akhila är väldigt lång i kroppen och jag är inte så bra på att rida än så ibland kändes det som om baken var en kilometer efter framdelen. Det är väl en sån där grej jag för lära mig framöver, att samla ihop hästen.

Men trots sin storlek kändes hon helt underbar att sitta på, väldigt skön i steget. Och det fungerade jättebra på henne också, vi galopperade också, vi red dressyr liknande gången innan och det gick bra, tyckte jag, bortsett då från att hon var lång, ungefär som en blogg skriven av mig...

Så skulle vi rida nu i dag, istället för den där tisdagen när ridningen uteblev för att det var en privatryttare som envisades med att det var de som skulle ha ridhuset att öva dressyr i... Vi skulle hoppa idag...

Jag tycker det var precis nyss vi tragglade över bommar på marken, nu var det riktiga små hinder, visserligen inte högre än max 50 cm. Vi började lågt, fyra bommar på marken att studsträna på och så en liten kombination, så kallad fem och en halv meters hinder, det är fem och en halv meter mellan dem, kanske 30 cm höga i början, man ska trava över första hindret och galoppera över andra. En sån där teknikträningsgrej som jag inte förstår mig på. Kan bara säga som så att där gick det inte alls.

Första gången vi travade över så höll jag på att åka av när hon skuttade över andra hindret, jag hamnade framför sadeln och satt där ett halvt varv innan jag fick stopp på henne och kunde åla mig tillbaka... Sen var väl det hindret rätt kört för vår del, hon smet vid sidan hela tiden, antingen redan på första och om jag lyckades få henne över första så sneddade hon ut ur kombinationen sen.

Jag drev för dåligt, jag styrde inte rakt och allt vad det var jag fick höra att jag gjorde fel. Fast egentligen försökte jag inte riktigt, jag fegade ur, var rädd att åka av, det är trots allt en viss fallhöjd... Vi slapp galoppera över, men traven fungerade inte heller, till sist fick vi skritta över för att inte sluta med ett misslyckande. Sen lyckades vi trava över ett par gånger också. Men de andra fyra de fick hoppa en hel bana med femtiocentimetershinder medan jag bara tragglade med att trava över kombinationen...

Studshindren fungerade bättre, hon höjde dem sen, till tjugo, trettio centimeter eller så, vi skulle trava över, men Akhila fick för sig att galoppera och det gick jättebra. Men sen skulle jag försöka trava över det gick inte alls lika bra.

Jag tror INTE hoppning är min grej. Det tråkiga är ju att det förtog lite av glädjen över de gångerna innan som gick så bra nu när det gick så dåligt... Det kändes rätt trist att vara sämst också, inte något jag gillar. De två killarna i min grupp var ju också nybörjare när jag började, det är snart ett år sen. De fixade ju lätt att hoppa hela banan i galopp.

Jag borde rida mer än en gång i veckan så jag lär mig fortare, det går ju i snigeltakt nu! Richard började prata om att få rida två gånger i veckan. Kan han så kanske jag kan med... hmm... vi får väl suga på den ett tag.

Nu blev det väldigt mycket hästprat...

Hönsprat då... I går la Ewe ett ägg bakom plywoodskivan ivrigt påhejad av Rocky. Jag tror han tycker det är dags att börja yngla av sig, så det är därför han vill att de ska gömma äggen. Hon låg kvar där en stund, men så kom Bastian (vår svarta katt) och gick in bakom skivan och undrade vad hon gjorde där. Hon for upp och sprang efter honom och kacklade skithögt, jätteargt. Jag har aldrig hört en höna låta så rent ut sagt skitförbannad. Som Mikael sa så lät det precis som hon sa: Förbannade katt, förbannade katt, förbannade katt...

Det hade ju inte varit läge för henne att ligga kvar där ändå. När jag tittade in på henne så låg hon och repade gräs från marken och strödde över sin rygg, jag har för mig att hönor som vill ruva gör så. Fast det kanske de gör när de bara värper också, jag minns inte så noga, får nog läsa på. Vi har inte direkt studerat dem när de värper innan, de brukar ha gjort det när vi släpper ut dem på förmiddagen och när vi ser att någon ligger i ett rede brukar vi låta dem vara ifred.

Annars...

På tisdag skriver vi kontrakt, och får en handpenning på 95 000... Vad ska vi blåsa dem på då? Tja... en bil kanske? Om Mikael får bestämma? Personligen tycker jag inte att vi varken har råd eller lust att ha en cab men på sitt sätt så kan väl Mikael vara värd det. Han har slitit som ett djur med renovering och bygge hela året. Det som är dumt med att köpa bil nu är ju i så fall att vi inte gärna kan använda den, och när vi väl tar ut den i vår igen så kanske det visar sig att det är något fel och så har garantin gått ut...

Jag skulle kunna tänka mig en bil jag med, måste ju ha något att ta mig någonstans med, det blir lite långt att gå till t ex Bronett ifrån landet... Typ två och en halv mil... Fast det får bli något stabilare, tråkigare kanske, som en gammal 740 eller något sådant...

Och så måste jag komma över min bilkörarfobi också... Jag höll ju på att köra ihjäl mig precis när jag gick i väggen och det gjorde att det inte fungerade alls att köra bil sen och jag blev avrådd från det av min läkare, men nu tycker jag det börjar bli dags att ta tag i det!

Mer då... (jag vet, ni behöver inte mer... jag är klar snart)

Jag har INTE varit duktig, jag har ätit godis, orkade inte hålla mot när det var så mycket jobb och mycket runt husvisning och budgivning. Men så fort kontraktet är skrivet (och vi har festat) så ska jag bli duktig! Jag ska sluta äta godis, äta nyttigt, gå en halvmil om dagen etc. Jag har kommit på att jag nog rider bättre om jag får lite muskler på benen så det ska jag försöka skaffa mig, börja springa kanske?

Jag har beställt ett par nya ridbyxor, helskodda, dvs det är mocka inte bara på insidan av knäna (som på halvskodda) utan hela vägen upp längs insidan av benen och i sätet, så man sitter mycket stadigare i sadeln (inbillar jag mig). Jag sa det till Mikael när jag ledde ut Akhila ur ridhuset, han hade kommit då, att när jag får mina nya ridbyxor blir jag mycket bättre på att rida. Enligt honom hade min ridlärare, som gick en bit bakom oss, skrattat så hon vek sig dubbel... Jag hoppas det var som han hittade på bara...

Sen när jag kom in stallet och drog av mig handskarna... forsade det bara blod om fingret igen... (jaja, det var lite överdrivet) det hade varit lugnt hela tiden innan, men nu skulle det givetvis börja blöda igen... Det var väl ansträningen. Så nu sitter jag här och försöker skriva med jätteklut runt fingret, det har tagit mig evigheter det här ska ni veta, för var och varannan ord blir helt fel!

Och jag som skulle städa hönshuset i morgon!

Säg HEJ till publiken!

Jag skrev ett långt inlägg (en artikel till i den tråkiga tidningen som jag redan tröttnat på...) och sen råkade jag fubbla bort hela ett. Det händer rätt lätt att jag fubblar när jag skriver på den bärbara, jag är inte riktigt sams med den, längtar efter min riktiga dator. Om den nu lever... i tisdags när jag startade den lät den underligt. Den fungerade förvisso hela dagen sen. Men vem vet om den går igång igen när jag startar den igen?

Suck.

Jag känner mig som en enda stor suck. Allt känns bara dödstrist. Trots de söta hönorna som verkligen varit för goa i dag. Söta Vera fick för sig att lägga ett ägg bakom en plywoodskiva som stod lutad mot bodväggen, det har aldrig hänt att någon av dem gjort förut. Tänkte hon gömma ägg och börja ruva? Det hade varit för häftigt. Fast det är väldigt ovanligt att Lohmannhönor vill ruva. Och tidpunkten är ju inte direkt välvald...

Och huset är sålt. Jag borde väl vara glad över det om inte annat? Äntligen kan jag släppa det. Vi fick inte mer än 965 000 för det, missionärerna ville inte bjuda över så unga paret fick det och det känns jättebra. Och jag är nöjd med priset. Vi kan lösa alla våra lån (utom studielånet) och få så pass över så det räcker till att köpa mer mark. Vi vill dels ha så vi har bete till hästarna, dels försäkra oss om att det inte aldrig någonsin byggs något runt vårt hus, och dels för att slippa servitut på infartsväg och brunn.

Barnen var snälla som små änglar i dag, gjorde sina läxor snällt och duktigt. Matte fixar de bra båda två, bara det att de är så lata... Richard spelade sin fiolläxa, en konsert i D-dur av Telemann tror jag han hette, ett riktigt tjusigt stycke, han börjar bli riktigt duktig. Jag tror jag ska följa med i morgon och lyssna på dem. De är fyra stycken som spelar det tillsammans där de spelar olika stämmor och olika bitar så de spelar om vart annat, om jag fattat hur han förklarar, ska bli kul att lyssna. De ska ha konsert sen men det kan ju vara kul att få förhandstitt. Eller... förhands...hör?

Vädret var fint i dag. Solsken en stund. Jag målade klart bajsbrädan (ni kan få undra vad det är...) äntligen och körde lite ved så jag kände mig lite duktig också...

Men ändå känner jag mig som en stor suck. Som om jag vill gråta men inte orkar. Jag vet inte vad det är med mig...

Och hela mitt fina välskrivna inlägg som gick åt fanders. Morr... Skitdator...

Och inte är det för många som läser min blogg heller. Jag vet att jag inte ska bry mig. Jag ska skriva för skrivandet skull, för min skull, inte för de eventuella läsarna. Men jag kan inte låta bli att bry mig. Jag är en entertainer. Då vill jag ha någon att underhålla. Eller är det kanske tvärtom? En sann entertainer ska kanske inte ens behöva lössen på väggen för att uppträda?

Vara hur det vill med det. Jag vill bli läst. Jag satt och bläddrade genom gamla blogginlägg häromveckan när jag letade efter den där dikten (Mot en okänd strand flyger duvan vit...) och såg att på den tiden fick jag sex-tio kommentarer varje dag. Trots att jag skrev varje dag. Vad gör jag för fel nu? Jag hälsar ju flitigt på min lilla skara. Och jo, de flesta hälsar på tillbaka. Då och då. Ska jag ragga nya, fler, kanske? Orkar inte...

Det är Bo Bergman som skrivit den där dikten förresten, har jag fått reda på.

På blogspot finns mig veterligen (vilket inte betyder alls att det inte finns, det gör det säkert) någon funktion för att se vilka som varit inne på sidan (som statistik på spaces) så då är kommentarerna enda kvittot på att någon läst.

Varför är det så jobbigt att skriva en kommentar. Jag vet folk som sagt att de läser min blogg, som ALDRIG skrivit en kommentar. Varför? Om de inte hittar något att säga om svamlet jag skriver kan de ju säga 'Hej' bara. Eller något. Bara en sådan sak som att jag blir glad för det? Eller är det kanske därför de undviker att kommentera kanske...

För de som inte vet så kan alla kommentera, det är inte som på spaces där man måste vara spacare själv för att få kommentera, dum regel faktiskt. Här kan man kommentera både med eller utan namn, bara klicka in Annan och skriva i namnet eller vad man vill. Eller Anonym.

Så. Kom igen nu då. Säg HEJ till den tjatiga satmaran så hon blir nöjd!

Blädder, blädder

Bläddra vidare i blaskan, hoppa över lite mindre intressant reklam. Teet igår var t ex reklam, men det var intressant reklam...

Fast... någon reklam måste ju kanske vara med, en veckotidning är ju en veckotidning... Hoppa över detta stycke om ni ogillar reklam... Får bli Serum Vegetal Corrective Intervention idag..., en dagcreme jag blev tipsad av en kompis om. Jag vet inte jag om den är bättre eller sämre än andra (dyrare möjligen...) men den luktar himla gott och är gulligt ljusrosa... och den känns skön. Alltid skönt att känna sig lite lyxig... Slut reklam...

Inte jättemånga köpte Blogg-Blaskan, det såg jag minsann där jag spanade in genom fönstret mellan löpsedlarna i Bloggkiosken... Men det är inte för sent än! Det är en VECKOtidning! Man kan köpa den hela veckan och de artiklar man inte har hunnit läsa innan kan man läsa i efterhand! Visst är det bra! Billigt är det också, kostar bara alldeles för mycket tid...

Eftersom jag bestämmer var i tidningen vi ska läsa så läser vi nu det stående inslaget:

Flytt-Nytt

På en vecka kan ibland hända väldigt mycket, även om jag tyckte att det stod helstill ett tag
Det var mycket därför jag inte orkade blogga förra veckan.

Det var ju visning på måndagen förra veckan. På söndagen var vi hemma, i Mullsjö alltså (vad konstigt att skriva det nu, när jag mörkat var jag bott ända sen jag började blogga...) hela dagen och städade, det var i och för sig inte mycket att städa på, vi hade ju inte varit där mycket, men det blev ännu lite mer att rensa ur och plocka med sig, plocka undan, dammsuga och torka golven och sådant.

Vi åkte hem och sov, jag får börja kalla huset på landet hem nu och huset i Mullsjö för just... huset i Mullsjö eller något... På morgonen dagen därpå följde jag med tillbaka, skrev köplistor för lite alltmöjligt att piffa upp huset med, jag hade med lönnlöv från landet som jag band en fin krans av. Jag köpte ett vinrött band, sådant där med metalltrådar i kanterna så man kan forma den lite och knöt en rosett och hängde den på den fina nylackade dörren. Jag skulle fotograferat den! Den hänger kvar än men är inte riktigt lika fin nu.

Vi köpte en ny blomma att ställa i hallen, ljung och prydnadskål att ställa på trappan, en bukett ljust aprikosa rosor att ställa i köket, en gul ros att ställa på lilla toan, frukt till diverse korgar och skålar och lite mat att ställa i kylskåpet för där fanns bara ett par halvtomma urkiga burkar med oliver och peperonisar...

Jag vek till och med spetsar på det nyköpta lyxiga dyra toapappret som de gör på hotelltoaletter... Vi kanske tog i i överkant, jag vet inte, men det är viktigt att få husspekulanterna på rätt humör och det tror jag man kan göra med lite mys så där.

Sen satt jag och slet som ett djur med att samla bilder vi har från trädgården i olika årstider som vi kunde lägga på en skiva och låta gå som bildspel på teven. Vi tyckte det kunde vara kul för folk att se att trädgården som just nu inte ser så rolig ut i höstskrud, även om det var en fantastiskt fin dag, faktiskt kan vara riktigt fin. Det är massor av krokus, påskliljor, vitsippor och rododendron i den ordningen och fruktträd som blommar och så vidare som vi ville visa.

Visningen skulle börja fem och Mikael skulle vara med hade vi bestämt. Vår mäklare tyckte det var en bra ide ifall de hade frågor som han inte kunde svara på. Jag ville inte vara med, trodde inte jag skulle fixa det...

Så när klockan var tio i fem tände jag lite värmeljus här och var och sa hej då till Mikael och mäklaren som kommit vid halv fem.

Så mötte jag de första spekulanterna i dörren redan...

Jag gick de fyra kilometrarna hem till mamma och pappa, det var första gången på jag vet inte hur länge som jag gick så pass långt (och jo jag vet det är inte långt, men jag har inte rört på mig alls på evigheter) men det gick bra.

Sen kom Mikael och hämtade mig och barnen som redan var hos mamma och pappa, de hde varit där hela dagen eftersom de var lediga från skolan. Det var första dagen i älgjakten och då är barnen alltid lediga här...

Det hade kommit sex följen (får man väl kalla dem... en del ensamma, en del med barn, en del med föräldrar...), alltså sex olika intressenter och så en joker... Mikael kände igen henne så han smög fram till henne och sa att så det är till att söka sig tillbaka till rötterna! Det var dottern till de som vi köpte huset av, hon bodde där förvisso inte många år för hon var femton när de flyttade dit och flyttade hemifrån rätt tidigt. Men hon var nyfiken och ville titta när nu tillfälle gavs, det är ju alltid någon sådan. Hon konstaterade att det var inte något som var sig likt från när de bodde där. Tacka för det!

De som kom först stannade till sist. Det var ett riktigt ungt par, mamman och pappan till tjejen var med också, mamman gick i en parallellklass till mig... Uff... Plötsligt känner jag mig vrålgammal när barn till jämnåriga börjar köpa hus... Visserligen fick hon barn tidigt men ändå... De var i alla fall väldigt intresserade och ställde frågor till Mikael hela tiden. Han hann aldrig sätta skivan i teven så de kunde se bilderna så jag hade jobbat med den i onödan. Grrr...

Sen var det en ensam kvinna i femtioårsåldern. Hon var forskare på högskolan i Jönköping berättade Mikael för mig sen. Och lite längre fram i samtalet kom det fram att hon var ryska, hade varit gift med en svensk men skilt sig nu. Några små hjul rörde sig i mitt huvud och ur minnets lager plockade jag fram min handledare när jag skrev min c-uppsats... Vi jämförde och det var hon! Vad liten världen är ibland...

Sen var det en ensam tjej med en snus innanför läppen som Mikael inte bedömde som trolig och så den familjen vi träffade på den husvisningen som vi var på för ett tag sen och så en familj till med barnvagn. Jag får det bara till fem nu men Mikael sa sex... kanske räknade han jokern iaf då. Jag tyckte inte det lät mycket, hade hoppats på fler. Det var säkert bara för att mäklaren envisades med att ha visningen på måndagen. Alla andra har på söndagar. En nackdel med att ha en pingstvän som mäklare...

Sen skulle de få till på onsdagen att tänka sa han innan budgivningen kunde börja. Varför då säger jag. Varför ska de vänta och dra på det så? Vi fick två ynka timmar på oss att bestämma oss!

Så jag fick gå på nålar hela tisdagen. Jag hann visserligen med Bronett då också och en underbar ridlektion som jag berättar om i morgon.

På onsdagen bjöd det unga paret 900 000. Jag kanske inte nämnt att vårt utgångspris var 950 000. Nu när ni vet var jag bor (bodde) kan ni ju kila in på http://www.hemnet.se/ om ni är intresserade och kika på huset. Då ser ni ju priset också... Det är varken högt eller lågt utan rätt lagom. Vi begärde 900 000 av missionärerna. Mäklaren körde huset genom ett dataprogram med olika parametrar som ålder, område, efterfrågan, antal rum etc och fick fram 920 000. Sen var han så impad av badrummet så han tyckte vi skulle begära 950 000 och han trodde vi skulle få mer.

Så jag blev lite sur på att de bjöd så lite. Men så kan det tydligen gå också... Visserligen samma summa som vi begärde av missionärerna, men nu har vi ju mäklarens procentsats och priset på besiktning och försäkring också.

Missionären ringde på onsdagen till mäklaren och frågade hur det gick och fick veta det. Han tänkte bjuda över men visste inte hur mycket. Och han tog ända till nu igår (måndags) på sig att bestämma det. Maken till seg person har jag aldrig varit med om!!!

Och så bjöd han bara ynka 910 000! Samma eftermiddag bjöd unga paret över till 940 000 och nu kände jag att det började nog snart gå ihop sig för oss... Men mycket vill ha mer...

I dag ringde mäklaren vid elva och då hade missionärerna bjudit 950 000 och unga paret snabba som vesslor bjudit över med 965 000. Frågan är om missionärerna bjuder över det eller stannar. Till en arbetskamrat till Mikael som känner dem hade de ju sagt att de skulle gå med till just 950...

Jag säljer hellre till unga paret faktiskt. De lät trevliga. och 965 000 är jag nöjd med. Vi kan ju stoppa om vi vill men samtidigt... får man några tiotusen till är det ju inte fel... Missionären ska höra av sig till mäklaren imorgon igen så får vi se hur det går då...

Min handledare hade tyckt bra om huset, särskilt biblioteket men fått lite kalla fötter inför att köpa hus ändå, Mikaels arbetskamrat tyckte rummen var för små, men som Mikael sa, han visste att de skulle hitta något att klaga på... Paret med barnvagn köpte ett annat hus.

Där är vi nu. Få se vad som händer i morgon nu!

Vi var hemma i Mullsjö i dag eftersom jag skulle till Bronett, men kom aldrig iväg för jag fick sån huvudvärk, och så skulle Richard och jag rida, mer om det i morgon.

När jag som då är i huset i Mullsjö så känner jag alltid att hjälp vad gör vi, jag kommer sakna ihjäl mig efter vårt hus, vad håller vi på med, paniiiiiiik. Jag går runt i rummen och tänker, ska vi verkligen ge upp det här? Här har jag bott i tjugo år, tapetserat, målat, fått det som vi velat ha det, älskat, gråtit, slitit, levt. Massor har hänt, halva mitt liv har jag levt där. Kommer vi att ångra oss? Sen? När det är för sent?

Men å andra sidan, när jag är på landet känner jag att det är nog bäst här i alla fall. Så det känns inte helt bra. Men vad gör man?

Hemkommen från Bloggkiosken...

... slår ni er ner med er tjocka glansiga veckotidning 'Blogg-Blaskan'. Fram med en kopp te. En smak som rekommenderas heter cowboydrömmar och säljs på Rekord kaffe och tehandel i Falköping, superdupergott, smakar lakrits och något mer, ska jag prata vinspråk så är det något bränt i tonen, torv eller jord, man tänker på höst, dimma och varma brasor, eftersom det är cowboydrömmar så är det väl en utomhuseld då...

Nu har ni inte hundra år på er så ni tänker inte läsa hela tidningen på en gång, det gör man ju oftast inte med en sån tidning. Nu läser jag ytterst sällan veckotidningar, inte ens i väntrum, där läser jag Bamse.... Jag har Illustrerad vetenskap, det är det närmaste jag kommer och den plöjer jag i regel inte rakt av utan bit för bit, jag är ingen tidningsläsare egentligen men den har varit bra nu när jag har haft svårt för att läsa böcker, har fortfarande den låsningen tyvärr.

Så därför nöjer jag mig med att lägga ut första artikeln i Blogg-Blaskan här. Jag är så fräck så jag tvingar er att läsa samma artikel allihop...

Björnen sover - Inte

Citerat från Aftonbladet (det här är på riktigt, här är länken http://www.aftonbladet.se/jonkoping/article1001304.ab)

Björn har setts utanför Mullsjö
Flera rapporter den senaste veckan.

Jönköpingstrakten har fått björnbesök.
Flera personer har sett björnen i trakterna kring Mullsjö och Tidaholm.

Nu ska den spåras av länsstyrelsen.

Det var i måndags de första rapporterna om björnen kom. Då hade den setts i närheten av Härja, en liten by mellan Tidaholm och Mullsjö.

Enligt zooekolog Lars Råberg är det mycket ovanligt att björnar siktas så långt söderut.

– Man brukar säga att sydgränsen för björnarna går i Värmland ungefär, säger han till aftonbladet.se.

Så vad gör då björnen i Jönköping?
– Troligtvis är det ett yngre djur som är ute och letar revir. Den har helt enkelt gått lite för långt, säger han.

Enligt Lars Råberg kommer björnen troligtvis inte att stanna i Jönköpingstrakterna. Detta eftersom den inte kommer att hitta någon annan björn att bilda par med.

"Anfaller bara när de är hotade"
Med tanke på det som hända i byn Valsjöbyn i förra veckan då en man och hans hund dödades av en björn, kanske rapporterna om en björn kan väcka oro. Men enligt Lars Råberg behöver man inte vara rädd för björnar.

– De är nog minst lika rädda för oss som vi är för dem. När björnar har anfallit har det nästan alltid handlat om jägare. Björnar anfaller bara när de känner sig hotade, säger han.

En spårare är på väg
Under fredagen har länsstyrelsen i Västra Götalands län fått i uppdrag att spåra björnen. En rovdjursspårare har redan gett sig av med riktning mot Härja.

– Vi har hört att det ska finnas fotodokumentation och sedan ska vi också se om det finns avtryck och spår att undersöka, säger inventeringsansvarige Robert Andersson på länsstyrelsen. (Slut citerat)

Så långt Aftonbladet. Nu kommer mina egna tankar kring detta... Vi hörde talas om björnen i onsdags tror jag det var. För alla er som jag inte talat om det för kommer det här som en liten extra bonus. Samhället där vi bott till nu heter Mullsjö. Vi flyttar nu till en liten liten by lite hitom Tidaholm (mellan Mullsjö och Tidaholm alltså, men närmare Tidaholm. Det är inte Härja, men Härja ligger otäckt nära, och det var en lastbilschaufför som sett björnen först och han körde sand från grustaget bara några kilometer från oss. Så det kan ha varit lika nära vår by som Härja.

Citat från Expressen/GT:

Torbjörn såg en björn i Tidaholm
Lastbilschauffören Torbjörn Werthén fick se en ovanlig syn i Tidaholm i måndags. En livs levande björn kom spatserande över vägen.

- Jag har aldrig sett en björn i de här trakterna tidigare, säger Torbjörn Werthén till GT.se.

Själv tyckte inte Torbjörn Werthén att det var så märkvärdigt att se den stora brunbjörnen gå över vägen kring Härja i Hökensås i Tidaholms kommun. Men faktum är att brunbjörnar normalt inte syns söder om Värmland. På 1600-talet fanns brunbjörnen så långt söderut som i Småland. Förra året beräknades den svenska stammen uppgå till drygt 2 500 djur. (slut citat)

Nu heter det ju att björnen bara anfaller när den blir hotad etc. Men den där björnen som nämndes i den första artikeln som dödat en man och hans hund hade tydligen blivit irriterad på en hund i en hundgård, den skällde så. Då kommer jag osökt att tänka på den skällande hunden hos närmsta grannen... den kan ju reta upp björnen...

Fast nu behöver vi kanske inte oroa oss just här längre... För den senaste rapporten ska vara att han är precis utanför Mullsjö... uppe vid skolorna som ligger i utkanten av samhället... Mikael skjutsade barnen till skolan i dag och fick veta att de inte skulle få lov att gå ut på rasten. Tur det, Johannes sa att han skulle vägra gå ut så länge björnen var där...

Och jag drömde att jag hittade björnen under en plywoodskiva när jag jagade en mink som jagade våra hönor... Jag blev livrädd och tog med hela familjen och hönorna in i huset. Sen satt vi av någon anledning vid trädgårdsmöblerna utanför huset och såg hur björnen lufsade förbi och drog ner ett stängsel och skrämde iväg en bunt med hästar som sprang rakt mot oss. Då blev jag rädd att björnen skulle följa efter hästarna men då vaknade jag...

Fler nyhetscitat: http://www.jnytt.se/Read__11122.aspx

Björn skymtad på skolgård i Mullsjö
Den beryktade björnen som tidigare skymtats i Västgötaskogarna tycks nu ha tagit en promenad mot centralare delar. Senast skymtades den på Trollehöjdsskolans skolgård i Mullsjö.
Under den gångna helgen skymtades en björn flertalet gånger på Trollehöjdsskolans skolgård i Mullsjö samt vid Mullsjö Skid- och orienteringsklubb. Enligt en läsare som sett björnen var där mycket folk, både barn och vuxna, i området.

Med största sannolikhet handlar det om samma björn som tidigare setts i Västgötaskogarna och i helgen i skogarna i Jönköpings län.

Enligt Rovdjurscentret De fem stora finns idag cirka 2550 fritt strövande björnar i Sverige. De flesta finns i Värmland och Uppland men på senare år har de spridit sig söderut.

En björn kan vara mycket farlig men håller sig oftast lugn om den inte blivit skrämd. Det vanligaste orsakerna till en upprörd björn är att den hotats eller skadeskjutits, att den har små ungar, att den retats av en hund, att någon kommit för nära deras byte eller dess ide. Den som möter en björn gör bäst i att vara lugn och sakta styra stegen från björnen. Att springa, gå närmre eller försöka skrämma bort björnen är alltså ingen god idé.

Gabriella Fäldt gabriella.faldt@jnytt.se (slut citat)

På Trollehöjdskolan går Richard... Tur vi inte var i Mullsjö i går när den sågs där, nu har den säkert stuckit vidare... Men ändå, lite läskigt är det. Och spännande också.

Så... Nu har ni slängt bort en stund med er tidning. Upp och gör nytta med er igen!

Blogg-Posten läggs ner

På grund av orsaker läggs den dagliga bloggtidningen Blogg-Posten härmed ner.

Tidningens medarbetare hade väldigt dålig arbetsmoral (antingen lata eller sjukskrev sig hela tiden), annonsörerna lyste med sin frånvaro och köparna var stundtals väldigt få.

Blogg-Posten ansökte om, men fick inget presstöd (den var troligen inte tillräckligt politisk ...).

Så Blogg-Posten går i graven, åtminstone för nuvarande.

Däremot kommer kanske veckotidningen Blogg-Blaskan att ta upp den fallna manteln och upplysa Blogg-Postens läsare om vad som händer och sker... eller inte sker...

Redan i morgon kommer första numret av veckoblaskan. Smygbläddrar vi i förhandsexemplaret hittar vi artiklar och nedslag som t ex Flygande faran, Björnen sover... inte, Flytt-Nytt, Stall-tips, Med Svärmor på stan, Livet på landet...

Och mycket mer.

Ni som läser veckotidningar ibland eller ofta, eller åtminstone har tittat på en veckotidning någon gång vet att de kan se lite olika ut. Bakifrån. De kan antingen vara lite tunnare och ha en tunn, 'vass' rygg, alltså bara x antal sidor vikta på mitten och hophäftade, enkelt beskrivet. Sen finns de som är så pass tjocka att det inte fungerar att göra så, de har en fyrkantig rygg typ, som en pocketbok fast inte riktigt så tjock. Om det inte är en vråltunn pocketbok vill säga. Sidorna är alltså limmade istället mot en slags 'rygg'. Jag vill inte ge mig in på tekniskt hur de faktiskt har gjort... Bara konstatera det att de med fyrkantig rygg oftare tar längre tid att läsa än de 'vassa'...

Vad jag ville säga med detta är att Blogg-Blaskan kommer vara limmad. Med fyrkantig rygg. Den tar alltså längre tid att läsa än en blogg med vikt rygg...

Men inte riktigt lika intressant som Illustrerad Vetenskap.

Men förhoppningsvis roligare än Amelia...

Men den kommer att bli lång. Detta är alltså en liten varning...

Med sorg i hjärtat har jag ju fått höra av läsare och fd läsare att mina blogginlägg oftast är så långa att de inte orkar läsa bloggen längre. Vad ska jag göra åt detta? Sluta skriva långt och svamligt och skriva kort och kärnfullt på fyra rader som man visst ska göra? Som om jag skulle kunna göra det? Jag har försökt men så fort jag lyckas samla tillräckligt mycket mod (eller vad det är jag saknar alla de där dagarna jag inte skriver) och sätter mig vid datorn (eller ja, där sitter jag ju oftast ändå...) och börjar skriva blogg, då blir det långt. Per definition. Det går inte skriva kort. Jag är ingen kortfattad människa. En del klarar av att skriva korta bloggar som ändå lyckas förmedla något. En del gör det inte. De blir bara tråkiga då. Jag tror jag skulle bli tråkig. Men vem vet... Jag kanske är tråkig redan nu.

Kanske jag ska sluta blogga och skriva på min bok istället. Då gnäller ingen för att jag skriver för långt, för en bok ska, för att få kallas för bok, ha en viss längd...

Blogg-Posten 6 oktober 2007

Var det förresten ingen som kunde den där höstdikten jag slängde in häromdagen, Höstens vår... Alltså, vem har skrivit den? Eftersom ingen svarade så får ni svaret här, en liten satir, mer i min stil, fast givetvis inte skriven av mig...

Nu är den dystra höst utbruten,
som E. A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat står.
Med paraplyn mot barmen sluten
i storm jag upp i öster går
å Gökplatån bland vissnat kröse
att söka mig till fädrens röse.

Där höjer ibland skumma enar
det sitt fossila gnejsuppslag.
Hur ödsligt rossla ej dess stenar
i blåsten en oktoberdag!
En dunkel mysticism förenar
sig med en fläkt av obehag.
Förnuftet bjuder retirera,
men Sångmön för mig fram alltmera.

Ja, rosslen på, I gamle fäder,
och sucken i er asatro!
Och du, din uggla eller tjäder,
skrik gärna än en gång: oho!
Grip, martall där, i mina kläder
med klor av Edgar Allan Poe!
Ju mer makabert jag fått smaka,
jag tillfredsställd skall gå tillbaka.

Ty sången, är den gudaboren,
vill icke söka konstlad tröst
och dikta hösten om till våren,
nej, är det höst, så är det höst.
Just den å ryggen kalla kåren
en höstskald vårdar vid sitt bröst
och fyller harpan utan fummel
med mull och uggleskrik och kummel.

Nils Hasselskog (under signaturen A:lfr-d V:stl-nd)

Den här gillar jag verkligen!

Annars är det inget vidare drag under mina galoscher! Jag ligger efter kan man lugnt säga. Vi var i Velinga på lördagen och det var meningen att jag skulle gjort både det ena och det andra. En sak hann jag klart med. Jag städade klart!!! All tvätt är tvättat torr och struken. Det håller sig i och för sig inte många kvartar men ändå... Huset är dammat, iordningplockat och dammsuget, men golvtorkning får vänta ett tag till... Man ska inte överdriva det där med städning...

Hönorna
Di små hönsen sprang runt hela dagen och hade det riktigt livat, de måste göra åt med en hel del kalorier under en dag! De fick en stor tallrik gröt på förmiddagen, de blir alltid så glada då. Fast när jag kom med den hade de precis lagt sig till ro i en gosig solhög så de var lite segare än vanligt. De la sig lite senare på dagen på ett annat ställe, när solen låg på där, och den här gången var det verkligen en hög, de såg ut att ligga på varandra, jag sprang in efter kameran, men när jag kom tillbaka så reste de på sig och sprang mig till mötes, de trodde säkert att jag varit inne efter något gott...

Det var meningen att jag skulle ha byggt en s k gödselbräda till hönorna i dag. Den ska sitta under deras sittpinnar, för hönor skiter sin mesta skit medan de sover (tur vi inte har det så...) så det är jättesmart att ha en skiva under pinnarna som man lätt kan städa av, istället för att göra rent på golvet under dem jämt och ständigt. Då kan de ju gå där också utan att få massa skit på sig. Men det hann jag som sagt inte. Det får bli nästa vecka... Jag har redan skjutit upp det där bygget typ hundra gånger för det skulle egentligen varit klart när de kom...

Barnen och vi och bygge mm
Richard grejade med sin cykel. Det började med att han förstörde ena trampan för ett bra tag sen, han fick låna Mikaels så länge, men nu köpte vi nya när vi var i stan, så de bytte han. Sen fick han punktering för någon vecka sedan. Mikael hade loss hjulet och lagade slangen, sen när Richard satte dit hjulet, han kunde inte vänta på hjälp så klart så blev det någon vajsing med växlarna.

Johannes hjälpte mig att göra tacogratäng och eftersom ni tyckte det lät gott så lägger jag ut receptet här. Vi hittade det på nätet så jag tar inte på något sätt åt mig äran...

Sen hade vi familjeråd på kvällen. Eller rättare sagt, vi skulle ha haft det, men Johannes stensomnade och vi andra kom inte fram till något direkt heller. Det känns ibland som att dra ut spikar med tänderna att få igång en diskussion om något viktigt i den här familjen. Just nu händer det massor och jag vill ha lite prat om allt det så inte barnen går och känner att de inte är delaktiga, att vi kör över dem eller något sådant...

Mikael byggde trappan upp till datarummet (ovanpå garaget-stallet) klart så nu slipper vi klättra på stege... Nu ska bara datarummet bli klart också... Det är bara påbörjat. Det ska vara klart tills vi flyttar helst. Och det ska barnens rum också, som inte är mycket längre kommet med. Starta paniiiiiken!!!!

Takogratäng
4 port:

200 g philadelphiaost
500-600 g köttfärs
1 påse tacomix
färska champinjoner
1 gul lökriven ost

Tillbehör:
nachochips (tex salta & ostsmak)
guacamole (avocado, cremefraiche, salt, peppar, citron, vitlök)
grönsaker (majs, tomater, parika, gurka, sallad osv)
tacosås
creme fraiche
jalapeno

Bred philadelphian i botten på en ugnsform. Stek köttfärsen och blanda i kryddmixen. Låt puttra en stund och häll det sedan i formen. Stek skivade champinjoner och lök och lägg överst i formen. toppa med lite riven ost och ställ in i ugnen ca 15 min 225C. Rör i hop guacamolen och hacka grönsakerna fint. Tacoröran och grönsakerna ätes sedan med nachochipsen som “sked”. Ät och njut. (bilden kopierade jag från den sida vi hittade receptet på, men det såg ut ungefär så på våra tallrikar också!)

Vi hade dessutom svarta oliver till. Man kan säkert variera det här receptet rätt mycket. Jag tror min syster, en av dem, har gjort tacogratäng med sån där turkisk yougurt i botten istället för philadelfiaost, det borde bli mycket billigare. Jag tror det kunde varit gott med några tomatskivor ovanpå gratängen också. Annars var det helt okej!

Jag åt givetvis för mycket. Jag äter alltid för mycket taco så egentligen ska vi inte äta det mer! Jag är som en alkis som inte kan sluta utan bara hivar i mig mer, tills jag rullar fram, byxorna går inte på mig och jag får ont i magen...

Vädret
var i alla fall underbart i dag, fast det var kallt inne så jag eldade nästan hela dagen. På kvällen såg jag sen att vi hade 25 grader inne, det var kanske lite att ta i... Men jag slapp frysa.

Och till alla de som trodde det var mina bullar på fotona... Det var det inte. Det var andra bullar det... Framgooglade. Jag glömde fota mina, kan göra när jag tar upp återstoden ur frysen. Men som jag sa till min familj, det här hör inte till vanligheterna. Så vi tar dem till speciella tillfällen. Så det kan kanske dröja...

God natt!

Blogg-Posten 5 oktober 2007

Mot en okänd strand
flyger duvan vit
När når budet land?
När når räddning hit?

Själen kastas kring
på ett järngrått hav.
Ovan: ingenting.
Under: blott en grav

Vilken tid det tog att hitta de stackars diktraderna! Jag lärde mig dem när jag gick på gymnasiet och de sitter (satt) någonstans långt bak i hjärnskrymslena. Så pass långt bak så jag inte kom ihåg dem utantill, bara lösryckta ord här och där och en del fel.

Jag googlade efter den men hittade den inte, den måste tydligen vara väldigt okänd... Sen kom jag ihåg att jag skrivit den i min blogg en gång. Och innan jag hittade den... Det var i januari 2006... Var jag hittade den den gången förtäljer inte historien, troligen skrev jag av den från min elevdagbok från gymnasiet men den har jag ju inte här på landet.

Men vem är det som har skrivit dikten? Det hade jag inte skrivit upp tydligen. Jag har för mig att den heter "På nyårsafton 18nånting". Ja inte just så, men jag minns inte årtalet... På nyårsafton eller Nyåret eller något däråt. Men den gick som sagt inte googla på. Men jag gillar dikten. Just nu känns det lite så. Som om jag kastas runt på ett upprört hav och inte vet riktigt hur det ska gå...

I dag var jag på landet nästan hela dagen och meningen var att jag skulle städa klart. Jag hann ju inte klart i går. Fast jag sov väääldigt länge så det blev inte så mycket tid över tyvärr. Och när jag väl kom upp var jag trööööttt. Jag tvättade och hängde ut tvätt för det var soligt och fint ute, äntligen en sådan där riktigt fin höstdag! När jag stod och hängde tvätt i solskenet var det riktigt skönt. Sen gick jag in och strök, synd att slösa bort så fint väder i och för sig...

Hönorna tyckte också det var en toppendag. Jag gick ut och titade till dem då och då, jag såg dem inte alltid och fick för mig att de sprungit bort. De kan få för sig att gå rätt långa svängar ibland och nu har de ju fått vara inne i hönsgården bara i flera dagar, då brukar de passa på att rajda runt.

Men i dag var de bara bakom vedruggorna och sprätte eller låg i små trevliga högar bland löven i solväggen framför gäststugan och solade insidan av vingarna när jag kom ångande och undrade var de var. De flög upp och såg så förnärmade ut som om jag kommit på dem med att sola nakna eller något... Vilket de ju gjorde... Det är roligt att se en höna ligga och sola. Första gångerna trodde jag de var sjuka. De la sig på sidan och lyfta vingarna i alla möjliga konstiga vinklar och ibland rullade de till och med runt och solade magen...

Flytt-Nytt
Vid sextiden åkte vi hem i alla fall, det var meningen att det skulle varit sex i alla fall, klockan var nästan kvart över när vi kom i väg så vi fick åka direkt till Johannes kalas med honom. Två stoooora paket hade han med sig, lejonet i det största och tofflorna i det andra, kompisen skulle öppna det minsta först, smååå tofflor i storlek 25...

Jag tog itu med kylskåpet med en gång när vi kom hem. Jag plockade ut allt och ställde på tidningar ifall det var kladdigt och tog loss alla lösa hyllor och grejer. Jag tände i pannan men hann inte vänta på varmvattnet så jag kokade på spisen...

Det tog mig faktiskt hela kvällen att städa det ynka lilla kylskåpet. Jag höll inte på med det i och för sig hela tiden, utan packade lite planlöst saker i en kasse som inte skulle stå kvar i kylskåpet och annat som jag tyckte skulle hem.

I finrummet fick jag syn på att vår julkyrka stod uppe på höga skåpet... De senaste åren har det blivit att den fått stå kvar, den har aldrig packats ner tillsammans med de andra julsakerna och jag har inte riktigt tänkt på det. ni vet nog hurdan kyrka jag menar, man kan dra upp den så den spelar stilla natt med en liten nyckel i klocktornet.

Nu har jag väl börjat se huset 'med andra ögon' och insåg att den borde ner... Däruppe låg också ett par kubikmeter tyg och halvfärdiga kuddar jag började sy till landet, kläder som skulle lagas, tapetrullar, teckningar som barnen gjort, tre lådor med fönsterlampor som inte ens var uppackade... Det låter värre än det är. Det är ett gammalt äppletskåp, det har en hög front och liksom en 'låda' längst upp, sidorna täcker en hel del...

Jag tog med tyget och julkyrkan till landet i alla fall, resten får ligga så länge, det syns inte.

Apropå julsaker, när vi var i stan i onsdags satt jag i bilen på vägen till stan och bläddrade i reklam, min vana trogen... I Coops reklam (tror jag) fanns det en adventsljusstake!!! Jag var djupt chockad! Det har ju precis hunnit bli oktober bara! Men det var inget emot när vi kom till Ekohallen! Där hade de börjat plocka fram en hel avdelning med bara julpynt, massor, flera kvadratkilometer! Har Ikea hunnit börja än? De brukar ju vara först? Jag brukar inte ha något emot tidig julskyltning egentligen. Men just i år, det är så mycket som ska göras före jul, jag får paniiiiiiik!!!!!

Vi handlade på vägen till landet. Vi köpte ljung på vårt Ica, klockljung, den var jättefin! Den får pryda trappan sen. Och i morgon ska vi äta tacogratäng enligt order från en arbetskamrat till Mikael. Åk hem och ta det lugnt, slå upp ett glas vin och laga en taakogratäng (med just det uttalet, tak-o-gratäng...) Det lät gott så det ska vi göra...

Och så hämtade vi Johannes, det lät inte som han hade haft något vidare roligt. Tyvärr. Men det hade varit trettio ungar så på sätt och vis förstår jag honom.

För övrigt...
har jag inte direkt ork till att skriva så mycket mer i dag... Vädret var bra, jag väger varken mer eller mindre.

I will be back...

... sade hon och log ett tvetydligt leende...

Blogg-Posten 4 oktober 2007

Så går en dag än från vår tid
Och kommer icke mer,
Och än en natt med Herrens frid
Till jorden sänkes ner.

Det var väl konstigt då... Alla 'citat' som dimper ner i huvudet när jag försöker komma på något att skriva i början av Blogg-Posten (tänkte ha något sådant där varje dag, en rad ur en dikt eller ordspråk eller citat) råkar visst vara psalmer... Undra just varför, jag är inte speciellt bra på att sjunga psalmer, ofta har de så konstig rytm... Jag har ingen aning om melodin på ovanstående rader, men det är lite på samma tema som flera av de andra citaten.

Kanske är det det jag börjar inse, att dagarna går. Det har jag väl alltid vetat i och för sig, men att det faktiskt är tid som försvinner och ofta till ingen nytta... Det skrämmer mig lite. Jag borde fylla mina dagar med lite mer kvalitet. Kanske inte så mycket pussel på Facebook...

Hönorna
I dag har di små hönsen äntligen fått vara ute, jag har ju inte varit hemma (hemma på landet) på hela veckan innan. De var så glada! Jag vet inte hur många varv de kilade runt i trädgården och en av dem var till och med ute tills det blev mörkt. De brukar vara så noga med att gå och lägga sig när det börjar skymma. Rocky är alltid först, han är nog lite mörkrädd vår lille mes...

Fem ägg i dag också, jag börjar bli lite orolig för dem, de ska ju börja gå ner i äggproduktionen nu när det börjar bli kallare och mörkare. De måste ju få sin vintervila. De får ju inte gå i väggen... Det ska visst vara lite svårare att få såna här renodlade värphöns att ta sin vila. Jag tänker vänta in i det längsta med att ge dem extraljus sen när det blir riktigt mörkt. Får de inte det borde de ju dra ner på läggandet.

Nu när det är lite kallare på marken tycker de att det är rätt trevligt att ta sin middagsvila på nedersta slanan i staketet, de satt på rad där häromdagen. Det ser ut som om de sitter och småskvallrar. I dag var det lite soligare så de borrade ner sig i dammet på gården framför snickarboden. Det var nog soligaste stället i trädgården just då.

Flytt-Nytt
Inte så mycket mer där sen i går. I morgon ska Johannes på födelsedagskalas, han köpte ett goselejon och små små såna där tofflor man kan köpa till små barn, i form av små gråa kor som han trädde på fötterna på lejonet, det såg helkul ut. Hoppas hans kompis tycker det med.

Under tiden ska jag skura kylskåpet så det är fräscht till visningen. Jag vet inte om folk vill titta in i kylskåpet. Jag skulle nog kunna tänka mig att göra det om jag flyttar till ett hus där det står ett kylskåp som är så pass nytt och fräscht så jag inte vill byta det med en gång. Vårt kan inte vara äldre än sju åtta år iaf och är fortfarande fint. Det förra råkade jag skriva på dörren med såna där whiteboardpennor som inte var riktigt bra... Det blev kvar skuggor efter det. Och det var när jag läste tekniskt basår, 1998-99...

Jag tänkte tagit hand om spisen också, skurat ugnen. Vi pratade om det innan här i kväll och jag sa till Mikael att hade inte din mamma något sådant där dundermedel att göra rent ugnar med, kan vi låna det tro? Han trodde mig nog inte om att klara av det så han sa att vi kunde låna henne också i så fall. Hon har nyckel så hon kan gå dit när hon vill och göra det i så fall.

Jag känner mig lite orolig... Jag vet nämligen att den ugnen ser hemsk ut. Och då menar jag HEMSK. Vi har inte gjort rent den på... någon gång alls tror jag. Den är iofs bara ett och ett halvt år men ändå... Det ligger något på botten, som nu är en svart... hög ungefär så stor som en halv ekorre... Var är andra halvan frågade Mikael när jag berättade om mina farhågor. Var det den som låg i pastan häromdagen?

Apropå ekorre så såg jag en förra veckan när jag gick hem från vårdcentralen, den låg död, såg ut att nyss blivit påkörd men var inte mosig och otäck, hade bara något litet blodstänk på munnen. Jag tänkte att det kunde ju vara bra om någon tog hand om den så alla skolbarn som kommer sen inte behöver se den. Dagen efter gick jag hem när jag varit hos Bronett då låg den där fortfarande, fast lite mer vid sidan. I tisdags den här veckan låg den fortfarande kvar. Fast mycket plattare och blötare... Nästa gång jag har vägarna förbi ska jag se till att inte ha vägarna förbi...

Fast det här hade ju inget med flytten att göra...

Jag började städa lite i huset på landet i dag, tänkte städat färdigt men annat kom emellan, brist på ork och sånt bland annat.

Jag bytte lakan bland annat i vår säng. Jag tänkte då att vad skönt att få hit sin riktiga säng, snart. Jag kom på då, med en liten suck, att den ska ju målas vit först. Den är i lackad furu, det passar inte alls in i det rummet. De små sängborden eller vad man ska kalla dem, som små byråar med två lådor i varje ska också målas vita men först ska lådorna lagas. Det är en klen konstruktion så jag ska byta hela insidan, lådsidor och botten, bara behålla fronten. Och byta handtag. Det lär ta ett bra tag med tanke på att det nästan tog mig ett helt år att få klart toadörren...

Dagens miss...
Jag får för mig att jag ska göra saker ibland. T ex kan jag tänka att i dag ska jag ha hela huset städat när Mikael och barnen kommer hem. För att överraska dem. (Stor chans att de ens märker något och ännu mindre uppskattar det). I dag var jag ännu värre...

Det är kanelbullens dag i dag. Jag fick för mig att jag skulle baka kanelbullar. Jag fick för mig det redan igår så jag hade redan köpt ingredienserna. Nu hör det till saken att jag inte direkt är någon bullmamma. I hela mitt liv har jag nog inte bakat bullar mer än max tio gånger, inräknat de man gör i hemkunskapen.

Första missen gjorde jag redan när jag gjorde degen. Jag gör ALLTID så när jag bakar. Jag läser receptet och ser att jaha, tjugo bullar/frallor/kakor blir det av det här. Varför göra så lite när jag ändå håller på och kletar. Varför inte dubbla receptet? Varför inte ha dubbelt så jobbigt när jag ändå håller på...

Sen stod det att det skulle vara sex deciliter mjöl i enkel sats, alltså tolv deciliter i dubbel. När jag rört ner tolv deciliter mjöl var konsistensen ungefär som, tja, lite lösare än havregrynsgröt, fast inte riktigt så löst som rabarberkräm... Jag fick ta i betydligt mycket mer mjöl...

Sen såg det inte ut som eländesdegen jäste... jag började baka i alla fall och insåg att det var stor skillnad på vanlig fralldeg (och frallor har jag bakat några hundra gånger) och bulldeg. Bulldeg är MYCKET kletigare.

Och ingen kavel har vi här på landet än. Varför vi inte tagit med den övergår mitt förstånd. Eller assistenten, så man slapp stå och kleta för hand i en för liten bunke... De gånger vi behövt en kavel har vi tagit en glasflaska... Jag fick göra det nu med, det gick inte så bra.

Smöret var för hårt för att bre ut på degen så jag mikrade det... sen kunde jag hälla det på degen... Jag tänkte gjort hälften kardemummabullar för det tycker jag är godare, men det hade vi ingen. Inte här.

Först testade jag att rulla degen och skära skivor, så som man lärde sig i hemkunskapen men det var kletigt värre, degen satt fast i skärbrädan och skivorna blev alldeles platta så det såg ut som små ödlor i bullformarna...

Andra halvan av degen bakade jag ut som jag vill minnas att mamma gör. Det var ett tag sen jag stod brevid och såg henne baka bullar, men jag minns att hon skar remsor och vispade runt i luften en stund och så blev det en skruvad snurrad bulle...

Jag avstår från att berätta hur jag bar mig åt... Det låg små knöliga högar i varje bullform när jag var klar iaf.

Då kom Mikael och barnen hem. Richard bar en papperspåse i handen, med vår hemstads bageris logotype på... Gissa vad det var i den... Jo, fyra kanelbullar...

Vi skulle äta varsin smörgås först. Jag hade kokat ägg och vi skulle göra äggmackor. Plötsligt var det rörigt och jäktigt och stressigt, Mikael gapade på barnen att hjälpa till och jag försökte skala färska ägg (ni som försökt vet att det är omöjligt) och göra te och bre smörgåsar och duka samtidigt. Jag försökte skära bröd utan att ha någon ledig yta att vara på för det stod saker över allt så jag fick sätta ner skärbrädan på GOLVET. Och brödet gick sönder i smulor. Mikael satte sig vid datorn vilket jag tyckte var fel läge. Sen ringde telefonen och han pratade med en telefonförsäljare säkert en kvart innan han sa nej tack. VAD skulle det vara bra för.

Sen var det ännu mer gnat och tjat och skrikande och bråkande. Till sist stod jag inte ut mer utan tog ena bullplåten och skrek att ni uppskattar inte ett skit av vad jag gör och sprang ut på trappen för att häva ut dem rätt ut i trädgården, men Mikael ryckte till sig plåten. Som tur var i och för sig för egentligen ville jag inte slänga ut dem, bara visa att jag var ledsen.

Så jag sprang upp och la mig i sängen och bölade istället och kom på då att visst ja, jag skulle ju bäddat... Mikael kom upp och försökte trösta/be om ursäkt/få mig att komma med ner.

Jag gick med ner till sist men kände mig fortfarande ledsen. Tills min yngsta syster M ringde. Det är nästan skrämmande, hur hon kan pricka in och ringa när jag är ledsen, och kunna trösta mig så. Det är inte första gången.

Det dröjer nog tills jag bakar bullar igen i alla fall... Fem år eller så så jag glömmer bort hur jobbigt det var.

Men degen är lika god som jag minns det...

Språklådan
Jag kom att tänka på en annan sak, som aldrig jag brytt mig så mycket om men som min svensklärare (observera att det inget a är mellan svensk och lärare!) på gymnasiet retade sig på... Man säger "ur min synvinkel" och "från min synpunkt". Inte tvärtom. Tänker man efter låter det lite konstigt att säga "ur min synpunkt".

Fast ännu värre är hans andra'hatobjekt' nämligen uttrycken "att ta livet av sig" och "att begå självmord" när man blandar ihop dem och säger "att ta självmord"... Rätt vanligt om man tänker efter. Att folk säger så alltså.

Aktuell rapport
Tja, det har gått lite neråt i alla fall, men mycket var det inte och efter dagens frosseri av bullar och bröd (och kanderade jordnötter) lär det väl peka uppåt igen. Jag får ta den där promenaden som aldrig blir av i morgon. Med tanke på att jag har lite att ta igen får jag väl gå hem... Två och halv mil...

Vädret
var riktigt fint i dag. Solen sken och det var rätt varmt, för att vara höst, i luften. Hönorna trivdes. Jag tvättade och hängde ut två maskiner tvätt och det hann torka.

Det skulle vara fint väder på måndag = visningsdag. Hoppas det stämmer.

Och jag ska byta musik... Jag gör det i morgon.

Blogg-Posten 3 oktober 2007

Dagens Blogg-Post börjar med en dikt. Få se om ni kan författaren?

Höstens vår
Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som födts ur vårens sköra lek –
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och hvila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder hvina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

Den är lång... kom inte ihåg att den var så lång, men den är fin. Jag tycker bäst om de här gamla fina dikterna... Tycker man om hösten håller man kanske med författaren. Till och med jag som inte tycker om hösten rycks med...

Flytt-Nytt
Tänk... En gång tänkte jag att jag skulle göra en egen blogg som jag skulle kalla Flyttbloggen, där jag skulle skriva om alla vedermödor med husförsäljning och flytt. Nu blev det bara en spalt i Blogg-Posten och inte ens det hinner jag riktigt med...

De nya bilderna ligger ute och tyvärr tycker jag inte det är någon förbättring, visst, vidvinkeln är bättre man ser mer av rummen, men fotona är mörkare och det är en underlig skugga på allihop... Kan det vara husspöket?

Besiktningen är klar. Klockan ett skulle han komma. Mikael kom hem tio i och då var han redan där, men det tycker jag inte han ska kunna säga något om, för det var ju sagt ett... Tydligen hade det varit en riktigt trevlig gubbe enligt Mikael. När han kom ner i badrummet (det med marmorbadkaret) frågade han om vi verkligen skulle sälja och frågade vilken dag visningen var... Kanske han dyker upp.

Det var inga stora fel på huset, lite fukt på några ställen i källaren men det finns ju inte många hus som inte har det, iaf inte såna gamla. Han gillade inte klätterhortensian på husväggen heller, den fick en anmärkning. Men på det stora hela var det nog inget som avskräcker folk. Det tror jag inte. Jag har alltid trott att det är som en bilbesiktning, att man blir godkänd eller inte. Men tydligen är det mer som en beskrivning av det skick huset är i vid försäljningen så köparen vet vad han får... Åttatusen kostade det oss och då var han där knappt två timmar... Sen tar vi en försäkring mot dolda fel, inte för att jag tror att de kan dyka upp något nu, vi har ju inget märkt på tjugo år, men man vet inte... Den kostar nästan lika mycket den...

Jag vågade som sagt inte vara hemma när han var där, så jag promenerade hem till mamma och pappa, eller rättare sagt, jag gick bara en bit, för klockan hade hunnit bli så mycket så halvvägs hann Mikael ifatt mig och så fick vi lunch hemma hos dem. Stekt makrill... Det är så gott! Och givetvis hade hon stekt pannbiffar eller vad det var till Mikael för att han inte gillar fisk. Jag sa att han äter vad som serveras, basta, men det hörde hon visst inte...

Sen skyndade Mikael hem till besiktningsmannen. Jag var Duktig Dotter och diskade. Mamma och pappa envisas med att inte skaffa någon diskmaskin. Det är konstigt, på landet känns det bara trevligt att diska, här var det bara jobbigt... Jag vet inte om jag påmindes om alla de gånger jag diskade när jag 'var liten', det var ju inte alltid med direkt villiga händer, det ska erkännas...

Sen satt mamma och jag och broderade och pratade som ett par små tanter... Jag har en julduk som jag hållt på med i tio år, eller om det är mer... Det är en sån där liten avlång som ska ligga på ett soffbord. Löpare? Det är samma motiv i båda ändarna. Det var nog mycket därför det stannade av, det är såååå tråkigt att brodera samma sak två gånger. Sen var det en insekt som kröp ner i påsen och dog för många år sen och lämnade en hel massa äckliga fläckar på duken. Jag vet inte om det går att tvätta bort, men jag ville brodera klart den först. Jag har en känsla av att det kan bli konstigt annars, om man tvättar den halvbroderad?

Inköpsrunda
En tripp till stan blev det med. Vi köpte tryckimpregnerat virke till trappen till stallet. Det ska gå en på utsidan av huset upp till en dörr (min svågers gamla balkondörr), vi sparar massa plats både i garaget på nervåningen och i mitt kontor på övervåningen om vi har trappan på utsidan. Rätt mysigt blir det också, för jag får en pyttebalkong, jag kan sitta där med min bärbara och skapa underbar litteratur när solen skiner!

Vi köpte skor till barnen, eller rättare sagt kängor. De är säkert rätt varma, det fanns inga bra mellanting. Gympaskor känns för kalla och sen fanns inget upp till varma kängor... Det är en jobbig period nu. Morgnarna är kalla, nästan nollgradigt och då är säkert kängorna jättesköna, men på eftermiddagen när det kan vara femton grader varmt och sol som i går och i dag (kanske) då känns det säkert som en bastu runt fötterna... Men men det är väl övergående.

Vi köpte faktiskt kängorna på Maxi. Det känns lite knäppt att köpa skor där, men vi var och tittade på tre skoaffärer innan vi gick dit för att köpa mat. De hade fina svarta läderkängor till halva priset. Johannes ville gärna ha såna. Richard envisades med att ha såna där som ser ut att vara baserade på gympaskor. Han fick det efter lite tjat, jag ville helst att han skulle ta svarta han med, de var fina. Men det allra bästa var att man fick tre för priset av två för jag hittade jättefina svarta pumps, klassiska nätta, rund tå, lagom klack, satt som gjutna. Och jag som aldrig köper skor...

Blommor blev det inga. Jag tänkte handlat på Granngården och köpt torvströ till hönorna samtidigt. Men de hann stänga innan vi hann dit. Vi för köpa blommor på Ica istället, Mikael såg att de hade ljung där med. Och då kan vi köpa dem precis innan visningen också. Så de säkert är fräscha.

Vi åkte till Ekohallen istället. De har torvströ, och det var till och med billigare än på Granngården! De har en väldigt bra hästavdelning där, Richard hittade en hjälm han ville ha, en sån där modern med ventilationsrand. Fast den var dyr, 550 kronor... han får vänta till jul... Jag tycker inte de är så snygga, jag är lite mer traditionell. Min är sliten men jag gillar den, rosetten har visserligen ramlat av men jag har den kvar så jag ska försöka sätta fast den igen.

Men jag köpte mig ett par snygga handskar och ett ridspö! Jag har lånat Richards innan, ett tag hade jag Johannes ridspö, han slutade ju rida efter bara en termin, det var visst inget för honom, men jag har tappat bort hans spö... Och till Richard köpte vi jättefina ridstrumpor, såna där långa rutiga. Han har ett par shortchaps men de börjar bli både väldigt slitna och lite väl trånga, han ska få nya men de är ju så dyra så han får vänta till jul, tills dess får han ha ridstrumporna till sina ridkängor. Ridstövlar känns lite överdrivet på hans nivå...

Vi köpte alldeles nybakat bröd som vi festade på till kvällsmat, där är gott att göra det ibland även om det kanske inte är så nyttigt. Det ena var grovt och brunt, gott, det andra var lite orangefärgat, format som en båge och enligt innehållsförteckningen skulle det vara ostbågar i, det kändes inte på smaken men det var gott i alla fall.

Språklådan
Nu tycker en del att jag är fånig. Men jag har retat mig på det här så länge nu så jag exploderar snart!!! Vad frågar ni då? Jo, de och dem. Jag retar mig så på hur svårt folk har att fatta det där. I sin rädsla att skriva talspråk (dom) skriver de istället 'dem' överallt och det ser ju så dumt ut!

Ett exempel: "Jag har tre hönor, dem heter Ada, Beda och Asta." Ser folk inte hur dumt det ser ut? Visst, man behöver inte vara grammatiskt och språkligt exakt korrekt i forum och bloggar, men det behöver ju inte vara helfel heller...

Så här ska det vara: "Jag har tre hönor, de heter Ada, Beda och Asta." Däremot: "Jag tycker om dem.

Det hemska är ju att det är folk i min ålder som gör fel och i alla sammanhang... På högskolan hade jag till och med en lärare (ok, bara labbassistent, men ändå) som skrev så... Lär de inte ut ordentligt i skolan hur man använder de och dem?

Jag har ofta stött på det i de forum jag frekventerar. Jag skulle vilja säga till, rätta till, hjälpa, det kliar i fingrarna på mig, men så lätt som det hettar till i forumssammanhang bleve jag väl både lynchad och svartlistad... Svårt det där.

Aktuell rapport
Jag glömde väga mig, men jag har säkert inte gått ner något. Det är säkert sköldkörteleländets fel, grrr... Men jag har inte ätit något godis. Bra gjort! Fast det känns inte riktigt som jag orkar engagera mig i någon slags viktnedgång, det är lite för mycket nu och då behöver jag pilla i mig lite godsaker då och då... Fast jag får väl nöja mig med nötter då... Cashewnötter, kanderade jordnötter och pistaschnötter blev det. Och ett liiiiiitet glas amaretto...

Vädret
Skapligt. Solen tittade fram och det var inte jättekallt. På kvällen var det stjärnklart och en alldeles riktig 'gubbe i månen', med näsa, öga och mun!

För övrigt...
Jag har funderat på att när jag nu måste röja bland mina tillhörigheter och slänga sånt jag inte behöver kanske jag ska 'städa' i bloggen också. Det känns inte kul, men de vänner jag har i min lista som inte bryr sig om att hälsa på och läsa min blogg (eller i vart fall skriva kommentarer) de tänker jag faktiskt plocka bort vad det lider.

Så om ni vill stå kvar där och få besök och kommentarer av mig får ni ta och ge det tillbaka! Jag vill inte låta gniden och jag tycker inte era bloggar är ointressanta, men min tid är tyvärr begränsad...

Ni vet själva vilka ni är, det handlar alltså om de som inte skrivit en endaste kommentar på flera månader. Jag kan gå med på det i de fall där personerna i fråga inte skrivit något i sina egna bloggar, men de som skriver för fullt i sina bloggar och dessutom vad det verkar har en livlig kontakt med andra kan jag ju inte låta bli att börja undra om jag inte är önskvärd?

Innan någon säger något så skyndar jag mig och säger att nej, jag har inte varit inne på någons blogg på evigheter, jag hinner aldrig, inte kommentera i alla fall, det är min eller er just nu, men i morgon, jag lovar, då ska jag både läsa och skriva!

Blogg-Posten 2 oktober 2007

Var dag är en sällsam gåva
en skimrande möjlighet.
Var dag är en nåd dig given
från himlen, besinna det!

Var morgon är nåd och ansvar
med löften och nya krav.
Var afton står klara stjärnor
och frågar dig vad du gav.

Var afton står fjärran stjärnor
i glans över dag som flytt.
Var morgon dig Herren kallar
och väcker din vilja på nytt.

Vackert eller hur. Jag hade de första raderna i huvudet och trodde det var en dikt och googlade. Det är en psalm, nr 180 i Psalmboken fick jag veta, alltid lär man sig något. Och jag tyckte den var så fin så jag tog med hela.

Det är ju lite tankvärt det där, varje ny morgon är ju faktiskt en ny möjlighet, men även ett ansvar och när dagen är slut kan det kanske vara bra att ställa sig frågan: Vad har jag gjort i dag, vad fyllde jag dagen jag fick i gåva med? Ofta ingenting tyvärr... Många av mina dagar känns helt meningslösa. Så jag kanske ska brodera det där på en tavla och hänga på en plats där det syns. Toa kanske...

Bilden är väldigt fin också. Jag kan knappt med att säga det men den var ursprungligen ett pussel i Facebook... Jo, det är en last, det tar alldeles för mycket av min tid, men det är roligt...

Flytt-Nytt
I dag på morgonen fick jag annonstexten i mailen från mäklaren. Nog kunde man uttryckt sig mer kreativt och lockande. Tror jag. Men jag orkade inte komma med några förslag och han är ju ändå den som jobbar med det så han vet väl bäst... Enligt honom har mellan fem- och sexhundra varit inne och tittat på huset på nätet... Då är en hel del släkt och vänner till oss men inte alla...

Sen kom han en sväng vid halv fem och tog fler och bättre foton i huset, han hade skaffat ett rejält vidvinkelobjektiv till sin nya kamera och då blev det bättre. Han hade bråttom så han stannade inte länge. Flera rum som jag tänkte att han skulle tagit nya foton i tyckte han inte behövdes så dem hade jag snyggat till till ingen nytta.

Nu ska det väl ändå bara behövas en enda städning till, innan den stora - flyttstädningen, nämligen till måndag när visningen är. Sen hoppas jag att det inte tar allt för många dagar innan huset är sålt...

I morgon kommer de och besiktigar huset. Bäst att kolla igen om det är något jag måste göra till då. Mer än att tömma sopskåpet, för det såg jag att man skulle göra. Jag är rädd att traktorn i garaget (vi har inte blivit av med den än!) kommer stå i vägen och när de kommer får inget stå i vägen för då kommer det bara stå i besiktningsprotokollet att det inte gick att titta för det var oframkomligt. Då hjälper ju inte dolda-fel-försäkringen ändå antar jag...

Mikael är med på besiktningen, jag skulle bli fnoskig av att ha folk gå runt och muttra saker in stil med 'det där var inte bra...' och 'men vad har ni gjort här' och 'sånt här kan bli möööööögel...' Jag åker till mamma och bidar min tid där... Hon skulle bjuda på lunch.

Stalltips!
Fast inga direkta tips egentligen... Bara lite rapporter från ridningen. Tipsen och råden är det snarare jag som behöver. Fast det gick hyggligt i dag! Jag hade King! Han heter Kingstone egentligen och är väldigt fin. Mörk fux, rätt lagom stor (liten) häst, 155 eller något sådant. Han är en helt annan typ av häst än Lucija, grövre, mer halvblod antar jag. Han är ridskolans mest skolade häst och har tävlats i dressyr. Och så sätter de mig på honom...

Han ser ljusare ut här än han är, för mycket blixt... Fotot är från i somras, han hade skadat ögat (på andra sidan) och de satte upp luggen för att den inte skulle falla i ögat på honom och irritera.

Men det gick riktigt bra. Trots att vi red i stora nya ridhuset får jag väl säga... för trots att det är färdigt är det långt i från klart. Det finns ingen belysning för de får inte tag i någon elektriker som vill åta sig arbetet. Nu i kväll hade de dragit dit lösa lampor och riggat upp utmed väggarna, vilket gjorde att man blev bländad ett par gånger varje varv. Det var rätt skumt ändå.

Sen är sanden på 'golvet' nyditlagd och inte åtkörd så det var som att rida på en sandstrand. Tanken är ju trevlig men det var jobbigt för hästarna. King hade gått lektionen före också så han var lite trött. Men ändå den mest framåt häst jag fått rida hittills! Jag som är van vid de tröga hästarna drev honom så i traven att han flög fram. Det blev till och med lite galopp i dag och för första gången någonsin kändes det inte som 'hjälp jag kommer åka av' utan riktigt bra! Jag tror att det finns hopp för mig med...

Vi övade teknik, dressyrteknik, kan man säga, att rida fina volter på rätt ställen, stora serpentiner som korsar medellinjen, att börja och sluta trav och galopp vid rätt bokstäver (ridbanan har bokstäver utmed väggarna som hjälp) och sånt. Vi övade skänkelvikning och där fick jag känna hur det var att rida det med en mer framåt häst. Det var mycket mera hålla tillbaka än de andra så det gick så där.

Jag minns inte, jag tror aldrig jag berättade om förra veckans ridning. Vi hoppade då. Jag hade Lukas, en c-ponny, fast han är rätt okej i storlek ändå, han är stallets grand old man, en läromästare. Kanske eventuellt kan han få pension hos oss. Det känns också lite vanskligt, gamla hästar har ju den lilla nackdelen att de dör så småningom...

Det gick jättebra då också, jag hörde det på min ridlärare att hon var positivt överraskad. Då travade vi ändå bara över hindren än så länge, de är inte högre än kanske 30 cm, men jag red rätt vägar och gjorde allt annat helt rätt också. Hon sa det i dag också att det gick ju så bra sist med Lukas och det har gått bra med Lucija också. Så det var väl därför det blev King i dag. Och jag var helnöjd för det kändes på något sätt så bra. Som om det äntligen fungerar på något sätt.

Och jag som var trött som en gnu innan blev återigen så där märkligt pigg som bara ridningen kan göra mig.

Aktuell rapport
Ingen viktnedgång att rapportera... grrr... Jag som knappt åt någonting i går! Ingen promenad, jag hann inte för jag sov hela förmiddagen, städade på eftermiddagen, var hos Bronett och red. Fullt upp. I morgon ska jag gå ut till mamma och pappa, det är tre fyra kilometer.

Jag har inte ätit något godis och inget annat onyttigt heller, fast två smörgåsar med leverpastej till kvällsmat var kanske en för mycket... Nötter sägs ju vara nyttigt, jag tog en mycket liten hög (max två matskedar) av en blandning cashewnötter, russin, solrosfrön och jordnötter, det får bli mitt nya 'godis'.

Jag har fått order om att dricka minst två liter vatten om dagen, men det fungerar inte än. Jag glömmer bara av det. Jag får göra som när jag pluggade, ständigt bära med mig en sån där liten halvlitersflaska och sitta och dricka då och då. Jag brukade göra åt minst en flaska varje föreläsning på den tiden...

Vädret
Uppehåll. Kallt. Massor av löv har ramlat ner. Grått, vitt, brunt, svart, gult. Nej, usch.

I morgon åker vi till stan när besiktningen är klar, vi ska handla byggmaterial (som vanligt) och något slags höstskor till barnen, deras gympaskor är både slitna och lite för kalla när det är kallt. Jag tänkte köpa ljung och sån där blomkål (inte sån man äter utan sån man har i krukor utomhus) att ställa på trappan på visningen. Den borde väl stå sig till på måndag?