Ett sånt där uttryck som min mamma brukar använda... Hon är full av såna där knepiga ordvitsar.
Nu har jag inte skrivit på ett par dagar faktiskt och det var inte bara för att jag gick och väntade på att få ihop hela nio kommentarer... det var det faktiskt inte.
Fast jag är väldigt glad åt mina nio kommentarer! Det var folk jag aldrig hade sett till innan, några av dem iaf, som jag inte hade sett i min blogg i alla fall. Jättekul att veta att jag är läst!
Så nu kan jag kanske vara nöjd ett tag igen... Saken är den att när jag känner mig lite deppig och blue så känns det som så mycket värre när jag inte får någon feedback på bloggen, bra dagar bryr jag mig inte så mycket. Tyvärr kommer ju de där dåliga dagarna tillbaka... Men jag ska försöka tänka på att jag är läst även om det inte syns! Och är det så ni vill säga hej, eller fråga något så vet ni ju att jag blir så glaaad!
Nej, jag hade andra anledningar till att inte skriva. Som i fredags städade jag hela dagen. Jag var såååå duktig! Jag dammsög till och med, och det vill inte säga lite. När andra människor berättar att de städar och kanske 'bara gick över rummen med dammsugaren och torkade golven och dammade och och och... då känner jag mig lite offside... Jag hinner sällan så långt som till dammsuga innan det är dags att ta itu med drivorna av 'saker som ligger där de inte ska ligga', det är det jag får hålla på med mesta tiden känns det som.
Som på köksbordet just nu, där det verkligen inte borde finnas mer än den lyckliga lottan (som är sen i juli, tänk att den stått sig så bra) och de två ljusstakarna. Där finns dessutom en sockerskål, ok för att såna kan få stå på bordet tillfälligvis, men inte min nagellacksnecessär, speciellt inte som jag inte har målat naglarna... inte heller makens dvd-film, filmtidning, måttband, maskeringstejp och cykelrepairkit. Inte heller den stora svarta vasen borde stå där... det är en golvvas, bara det att golvet den ska stå på inte är klart... vi köpte den idag. Och kartongen med tvättmedel, vita pärlhalsbandet, tekoppen, boken som kom från bokklubben men som ska tillbaka, ridhjälmen, glasburkarna, tidningarna, nötpåsen...
Tänk er sen att resten av mitt hem nästan alltid ser ut så här eller värre så förstår ni att jag sällan kommer så långt ner genom lagren så jag kan dammsuga. Men det hann jag alltså i fredags. Jag hann stryka efter det också, helt otroligt. Men inte blogga.
Och i går kväll somnade jag framför datorn och gick och la mig trött som en zombie innan klockan slagit tolv, det känns nästan skumt att komma i säng före tolv...
I kväll sitter jag iaf här, men borde inte för jag skriver så sluddrigt, men nej, nanana, jag är inte full, jag har ett stort bandage på vänster pekfinger, jag skar av halva fingertoppen i morse istället för den sega fralla jag skulle delat. Usch vad jag avskyr att göra sånt, jag är lite fjompig, först chocken som får mig att nästan svimma, sen blodet... Blääh. Jag satt med en papperstuss tryckt runt fingret en bra stund, sen satte jag på ett plåster som blev rött på nolltid.
Men så skulle vi till Halvavlägsen ort på möte på förmiddagen. Det är någon slags vänförsamlingsgrej, de var på möte hos oss i vår församling en gång och vi bjöd på middag, nu skulle det återgäldas och eftersom vi är en så liiiiten församling var det bra om så många som möjligt ville komma. Det var ju gratismat också...
Det slutade forsa blod tills dess i alla fall... med jättestort bandage... Men jag var inte speciellt på alerten på mötet. Det enda jag kommer ihåg på rak arm nu var när vår pastor (för det var vår församling som 'hade hand om' mötet, predikan och sång etc) predikade, han gör alltid såna yviga gester och sånt, han sträckte ut armen och sa så där kraftfullt: Och Gud sa... men här fick han syn på sitt armbandsur och fortsatte istället... vad klockan är mycket! Det var kul!
Och maten var god, potatisgratäng med kassler eller något liknande, skinkaktigt i, det kallas säkert något, gott var det i alla fall.
Efter det åkte vi till stan och handlade. Vi hade min svågers släpkärra, han har ett gräsligt stort klistermärke bak på kåpan på den med ett katthuvud med människotänder i stort äckligt smil, ondskefulla ögon och ring i örat... Det kändes nästan pinsamt att åka runt med den...
Vi köpte den där dyra ridhjälmen åt Richard, han får den i födelsedagspresent av farmor, så nu får jag ha min i fred... Jag ska sy fast rosetten som lossnat bara, den ser lite loppig ut nu... Och så köpte vi en massa byggmaterial som vanligt...
Sen hade jag extra ridlektion. Hoppning, fy katten vilken dålig hoppryttare jag är, har knappt kommit igång med hoppträningen än, men inte flyter det inte...
Jag har inte skrivit om ridningen på länge och skulle ha gjort det FÖRE den här lektionen, för de båda gångerna innan gick det så BRA. Det kändes som om jag äntligen hade fått kläm på det. Jag kände att jag fått in balansen, galoppen fungerade och jag fick beröm. Jag hade FLYT.
Inte förra tisdagen men den före hade jag Kingstone igen, andra gången jag rider honom. Första gången jag red honom var vi i nya ridhuset med tillfälliga strålkastare (byggstråkastare som var fastbundna i skranket och bländade oss) men gången efter där var vi gamla vanliga ridhuset.
Vi skulle bland annat rida på två stora volter och i trav öva på att med sidförande hjälper göra den större resp. mindre och sen när vi var ute på volten igen galoppera, och tänka sig, det blev galopp, och den var rätt, och vi fortsatte och jag satt kvar och återigen kände jag att det känns bra, jag åker inte av, jag sitter kvar, det känns bra. Annars har jag bara galopperat en halv långsida eller så åt gången och känt lite av hjälp hjälp hjälp. Men nu fungerade det så bra. Sen red vi en liten dressyrbana där man skulle börja och sluta skritta och trava på rätt ställen, göra framdelsvändningar, skänkelvikning och börja galoppera vid rätt bokstav och sluta vid rätt, och det fungerade jättebra! Jag hade aldrig galopperat så mycket som då och var som ett enda stort leende när vi var klara.
Förra tisdagen hade jag Akhila. Jag fick nästan bråck när jag hörde att jag skulle ha henne. Hon är stor. Jag tror hon är stallets största häst. 165 eller något sådant. Eller mer. Och jo, jag veta tt det finns mycket större hästar, men för mig var det stort. Hon är hela tio centimeter mer än King. Lucija som jag ridit en hel del är 160 men känns mycket mindre. Akhila är väldigt lång i kroppen och jag är inte så bra på att rida än så ibland kändes det som om baken var en kilometer efter framdelen. Det är väl en sån där grej jag för lära mig framöver, att samla ihop hästen.
Men trots sin storlek kändes hon helt underbar att sitta på, väldigt skön i steget. Och det fungerade jättebra på henne också, vi galopperade också, vi red dressyr liknande gången innan och det gick bra, tyckte jag, bortsett då från att hon var lång, ungefär som en blogg skriven av mig...
Så skulle vi rida nu i dag, istället för den där tisdagen när ridningen uteblev för att det var en privatryttare som envisades med att det var de som skulle ha ridhuset att öva dressyr i... Vi skulle hoppa idag...
Jag tycker det var precis nyss vi tragglade över bommar på marken, nu var det riktiga små hinder, visserligen inte högre än max 50 cm. Vi började lågt, fyra bommar på marken att studsträna på och så en liten kombination, så kallad fem och en halv meters hinder, det är fem och en halv meter mellan dem, kanske 30 cm höga i början, man ska trava över första hindret och galoppera över andra. En sån där teknikträningsgrej som jag inte förstår mig på. Kan bara säga som så att där gick det inte alls.
Första gången vi travade över så höll jag på att åka av när hon skuttade över andra hindret, jag hamnade framför sadeln och satt där ett halvt varv innan jag fick stopp på henne och kunde åla mig tillbaka... Sen var väl det hindret rätt kört för vår del, hon smet vid sidan hela tiden, antingen redan på första och om jag lyckades få henne över första så sneddade hon ut ur kombinationen sen.
Jag drev för dåligt, jag styrde inte rakt och allt vad det var jag fick höra att jag gjorde fel. Fast egentligen försökte jag inte riktigt, jag fegade ur, var rädd att åka av, det är trots allt en viss fallhöjd... Vi slapp galoppera över, men traven fungerade inte heller, till sist fick vi skritta över för att inte sluta med ett misslyckande. Sen lyckades vi trava över ett par gånger också. Men de andra fyra de fick hoppa en hel bana med femtiocentimetershinder medan jag bara tragglade med att trava över kombinationen...
Studshindren fungerade bättre, hon höjde dem sen, till tjugo, trettio centimeter eller så, vi skulle trava över, men Akhila fick för sig att galoppera och det gick jättebra. Men sen skulle jag försöka trava över det gick inte alls lika bra.
Jag tror INTE hoppning är min grej. Det tråkiga är ju att det förtog lite av glädjen över de gångerna innan som gick så bra nu när det gick så dåligt... Det kändes rätt trist att vara sämst också, inte något jag gillar. De två killarna i min grupp var ju också nybörjare när jag började, det är snart ett år sen. De fixade ju lätt att hoppa hela banan i galopp.
Jag borde rida mer än en gång i veckan så jag lär mig fortare, det går ju i snigeltakt nu! Richard började prata om att få rida två gånger i veckan. Kan han så kanske jag kan med... hmm... vi får väl suga på den ett tag.
Nu blev det väldigt mycket hästprat...
Hönsprat då... I går la Ewe ett ägg bakom plywoodskivan ivrigt påhejad av Rocky. Jag tror han tycker det är dags att börja yngla av sig, så det är därför han vill att de ska gömma äggen. Hon låg kvar där en stund, men så kom Bastian (vår svarta katt) och gick in bakom skivan och undrade vad hon gjorde där. Hon for upp och sprang efter honom och kacklade skithögt, jätteargt. Jag har aldrig hört en höna låta så rent ut sagt skitförbannad. Som Mikael sa så lät det precis som hon sa: Förbannade katt, förbannade katt, förbannade katt...
Det hade ju inte varit läge för henne att ligga kvar där ändå. När jag tittade in på henne så låg hon och repade gräs från marken och strödde över sin rygg, jag har för mig att hönor som vill ruva gör så. Fast det kanske de gör när de bara värper också, jag minns inte så noga, får nog läsa på. Vi har inte direkt studerat dem när de värper innan, de brukar ha gjort det när vi släpper ut dem på förmiddagen och när vi ser att någon ligger i ett rede brukar vi låta dem vara ifred.
Annars...
På tisdag skriver vi kontrakt, och får en handpenning på 95 000... Vad ska vi blåsa dem på då? Tja... en bil kanske? Om Mikael får bestämma? Personligen tycker jag inte att vi varken har råd eller lust att ha en cab men på sitt sätt så kan väl Mikael vara värd det. Han har slitit som ett djur med renovering och bygge hela året. Det som är dumt med att köpa bil nu är ju i så fall att vi inte gärna kan använda den, och när vi väl tar ut den i vår igen så kanske det visar sig att det är något fel och så har garantin gått ut...
Jag skulle kunna tänka mig en bil jag med, måste ju ha något att ta mig någonstans med, det blir lite långt att gå till t ex Bronett ifrån landet... Typ två och en halv mil... Fast det får bli något stabilare, tråkigare kanske, som en gammal 740 eller något sådant...
Och så måste jag komma över min bilkörarfobi också... Jag höll ju på att köra ihjäl mig precis när jag gick i väggen och det gjorde att det inte fungerade alls att köra bil sen och jag blev avrådd från det av min läkare, men nu tycker jag det börjar bli dags att ta tag i det!
Mer då... (jag vet, ni behöver inte mer... jag är klar snart)
Jag har INTE varit duktig, jag har ätit godis, orkade inte hålla mot när det var så mycket jobb och mycket runt husvisning och budgivning. Men så fort kontraktet är skrivet (och vi har festat) så ska jag bli duktig! Jag ska sluta äta godis, äta nyttigt, gå en halvmil om dagen etc. Jag har kommit på att jag nog rider bättre om jag får lite muskler på benen så det ska jag försöka skaffa mig, börja springa kanske?
Jag har beställt ett par nya ridbyxor, helskodda, dvs det är mocka inte bara på insidan av knäna (som på halvskodda) utan hela vägen upp längs insidan av benen och i sätet, så man sitter mycket stadigare i sadeln (inbillar jag mig). Jag sa det till Mikael när jag ledde ut Akhila ur ridhuset, han hade kommit då, att när jag får mina nya ridbyxor blir jag mycket bättre på att rida. Enligt honom hade min ridlärare, som gick en bit bakom oss, skrattat så hon vek sig dubbel... Jag hoppas det var som han hittade på bara...
Sen när jag kom in stallet och drog av mig handskarna... forsade det bara blod om fingret igen... (jaja, det var lite överdrivet) det hade varit lugnt hela tiden innan, men nu skulle det givetvis börja blöda igen... Det var väl ansträningen. Så nu sitter jag här och försöker skriva med jätteklut runt fingret, det har tagit mig evigheter det här ska ni veta, för var och varannan ord blir helt fel!
Och jag som skulle städa hönshuset i morgon!
Vi hade dessutom svarta oliver till. Man kan säkert variera det här receptet rätt mycket. Jag tror min syster, en av dem, har gjort tacogratäng med sån där turkisk yougurt i botten istället för philadelfiaost, det borde bli mycket billigare. Jag tror det kunde varit gott med några tomatskivor ovanpå gratängen också. Annars var det helt okej!
Nu har jag väl börjat se huset 'med andra ögon' och insåg att den borde ner... Däruppe låg också ett par kubikmeter tyg och halvfärdiga kuddar jag började sy till landet, kläder som skulle lagas, tapetrullar, teckningar som barnen gjort, tre lådor med fönsterlampor som inte ens var uppackade... Det låter värre än det är. Det är ett gammalt äppletskåp, det har en hög front och liksom en 'låda' längst upp, sidorna täcker en hel del...
Det var väl konstigt då... Alla 'citat' som dimper ner i huvudet när jag försöker komma på något att skriva i början av Blogg-Posten (tänkte ha något sådant där varje dag, en rad ur en dikt eller ordspråk eller citat) råkar visst vara psalmer... Undra just varför, jag är inte speciellt bra på att sjunga psalmer, ofta har de så konstig rytm... Jag har ingen aning om melodin på ovanstående rader, men det är lite på samma tema som flera av de andra citaten.
Hönorna
Flytt-Nytt
Apropå ekorre så såg jag en förra veckan när jag gick hem från vårdcentralen, den låg död, såg ut att nyss blivit påkörd men var inte mosig och otäck, hade bara något litet blodstänk på munnen. Jag tänkte att det kunde ju vara bra om någon tog hand om den så alla skolbarn som kommer sen inte behöver se den. Dagen efter gick jag hem när jag varit hos Bronett då låg den där fortfarande, fast lite mer vid sidan. I tisdags den här veckan låg den fortfarande kvar. Fast mycket plattare och blötare... Nästa gång jag har vägarna förbi ska jag se till att inte ha vägarna förbi...
Första missen gjorde jag redan när jag gjorde degen. Jag gör ALLTID så när jag bakar. Jag läser receptet och ser att jaha, tjugo bullar/frallor/kakor blir det av det här. Varför göra så lite när jag ändå håller på och kletar. Varför inte dubbla receptet? Varför inte ha dubbelt så jobbigt när jag ändå håller på...
Jag avstår från att berätta hur jag bar mig åt... Det låg små knöliga högar i varje bullform när jag var klar iaf.
Höstens vår
Vi åkte till Ekohallen istället. De har torvströ, och det var till och med billigare än på Granngården! De har en väldigt bra hästavdelning där, Richard hittade en hjälm han ville ha, en sån där modern med ventilationsrand. Fast den var dyr, 550 kronor... han får vänta till jul... Jag tycker inte de är så snygga, jag är lite mer traditionell. Min är sliten men jag gillar den, rosetten har visserligen ramlat av men jag har den kvar så jag ska försöka sätta fast den igen.
För övrigt...
Han ser ljusare ut här än han är, för mycket blixt... Fotot är från i somras, han hade skadat ögat (på andra sidan) och de satte upp luggen för att den inte skulle falla i ögat på honom och irritera.
Torparhelg
Jag lyckades komma upp vid halv åtta, åtta både lördag och söndag och gick och la mig bland de sista och höll mig ändå vaken. Jag kunde knappt tro det, jag hade varit lite orolig att det skulle bli som det brukar, att jag sover bort mer än halva dygnet. Men det var nog som jag lyckades mota det framför mig. Vi kom hem vid fyra fem tiden och vid sex sov jag.... Till två på eftermiddagen dagen efter, jag vaknade till lite emellanåt det gjorde jag men inte förrän då kunde jag gå upp och göra lite nytta...
Fast en del saker saknar jag från katolska kyrkan, t ex vigvattenskålen från ingången och radbandet. Som idé tyckte jag var rätt okej. Inte för att jag ville be tio Ave Maria i rad, det kunde jag faktiskt inte förstå vad det skulle ge... Men som något att koncentrera sig runt. Så jag tycker den här frälsarkransen är en riktigt bra grej, i alla fall för en glömsk och okoncentrerad och rörig virrpotta som jag, om jag ska få någon slags kontinuitet i mitt böneliv.
